Spionen som kom in från kylan – John le Carré

”Alec Leamas hade hållit på längre än de flesta. Nu var det slut. Sedan Hans-Dieter Mundt fått makten inom tyska säkerhetstjänsten hade Leamas förlorat alla sina agenter; det brittiska näte var söndertrasar. Leamas behövde lämna det hårda livet, komma in i värmen. Men i London ville man att han skulle stanna ute i kylan lite till, återvända till Berlin, slå det dödande slaget mot Mundt.”

Egentligen behövs ingen närmare presentation, och den baksidetext jag precis citerat är ett fullvärdigt exempel på hur värdelösa baksidetexter är. Jag kan dock inte säga mer än så för att inte avslöja den intrikata handlingen och spänningen i boken, det räcker egentligen med att säga: ”En av världens mest berömda spionhistorier”, öppna boken och börja läsa.

Den är riktigt bra. Den är fantastiskt spännande och underbart befriad från de klichéer som vanligtvis fyller sidorna i allsköns andra spionromaner. Vad som också skiljer den från de flesta är att läsaren inte invaggas i säkerhet – för att sedan helt aprubt bli avslöjad om att denna säkerhet var falsk i sista kapitlet, snarare är den enda säkerheten – för att själv använda en klichée – att i stort sett ingenting är säkert, läsaren vet aldrig vem som talar sanning och vem som ljuger, vilken sida man ska stå på och om det ens finns någon sida – alla verkar lika ruttna. Fänglande är också författarens sätt att skifta perspektiv och fokalisering genom att med enkla medel visa världen sedd från olika människors håll. En mycket, mycket läsvärd bok.

Kommentera