Spöken och gastar

Igår höll mig en bok vaken – igen. Det var – igen – en i Isfolket- serien men den här gången var det inte en kärlekshistoria utan en berättelse om odöda och gengångare, en av de bästa böckerna hittills i serien och en fullständigt förstklassig spökhistoria – Korpens vingar.

Den innehöll både en vacker och förförisk kvinna med dolda avsikter, en instängd och bortglömd liten by mitt i de transylvaniska bergen, ett ondskefullt slott och en förtrollad skog. Det var en ruggig stämning och en gastkramande upplösning i källaren  till slottet, som då hade släppt sin förtrollning och visade sig som den förfallna borgsruin det var – fullt av damm, ormar, spindlar och ondska. Naturligtvis måste den odöda förgöras under dagtid medan hon vilade i sin kista i slottets gravkammare – gotiskt så det förslår och när det klassiska och oundvikliga kom – ”plötsligt slog hon upp ögonen” – hade jag gåshud för länge sedan. Andlöst spännande var också en minst lika klassisk kyrkogårdsscen med gravöppning mitt i natten, självklart under månens ljus. Jag gillar när grenarna skrapar mot rutan så verklighetstroget att man själv lite förstulet kikar mot sitt eget fönster…

I övrigt har jag inte tyckt lika mycket om de böcker i serien där en man av Isfolket är huvudperson, jag tycker mycket mer om när kvinnorna tar den största platsen i berättelsen. De är mycket mindre sterotypa, mer färgstarka och långt mer intressanta än männen. Detta var den första bok där jag också tyckte verkligt mycket om huvudpersonen trots att han var en man – jag blev fullständigt förtjust i Korpens vingar och jag hoppas den stämningen dyker upp igen!

0 replies on “Spöken och gastar”

  1. Tella skriver:

    Det vågar jag nästan lova att det gör…

  2. Boktokig skriver:

    Jag älskade den serien när jag lånade den av min stora syster och läste den… länge sedan nu. Men jag kommer ihåg känslan…

Kommentera