Spökriddaren och hans väpnare – Cornelia Funke

Jag älskar spökhistorier, åh vad jag älskar en riktigt bra spökhistoria och Spökriddaren och hans väpnare är en riktigt bra spökhistoria. En sådan där grinande dödskallar är fastsatta på skelett där svarta hjärtan syns genom revbenen och där helveteshundar mörkare än natten jagar våra hjältar med grinande käftar, tvärs över kyrkogården medan döden står som en rutten stank i luften.

Precis så.

Åh, vad jag älskar det.

Våran hjälte, ja det är elvaårige Jon Whitcroft som tvingas flytta till internatskolan Salisbury – som är belägen vid en katedral, bara det! – och där träffar den morska Ella som är expert på spöken och helt lugnt tar kommandot när Jon en kväll genom fönstret ser fyra hemska vålnader stirra upp på honom i natten.

Förutom att historien är fenomenal och att boken är oerhört vackert skriven är illustrationerna av Friedrich Hechelmann ett enormt extra plus. Åh. Åh. Åh vad vackra de är! Ilon Wikland möter Paul Raymond Gregory, typ. Den största anledningen till att det tog ganska lång tid att läsa boken det korta sidantalet till trots – 200 sidor – var att jag inte kunde sluta titta på bilderna i den. Jag rentav hoppade till när jag bläddrade och såg en av dem – en verklighetstrogen bild av ett galet stirrande spöke som skrämde mig så pass att jag faktiskt lite diskret vek ner bildsidan medan jag läste på textsidan. Huvva!

Det enda jag inte riktigt tycker om är att Jon måste se Ella som en potentiell flickvän och inte bara som en vän – kärlekshistorian känns faktiskt påtvingad och totalt onödig – en flicka och en pojke i elvaårsåldern kan mycket väl ”bara” vara bästa vänner och det hade faktiskt blivit mycket bättre så.

Men det är det enda jag har att anmärka på. Det finns så mycket annat som är bra, och det är heller inte bara en spökhistoria utan så mycket mer. Det är en historia om vänskap och lojalitet, om trohet och kärlek och om svårigheten när ens mamma hittar en ny pojkvän. Jag tycker mycket om karaktärerna och jag älskar Ellas mormor som är som en liten uggla och som svär i växtnamn (”nässelskit!”).

Jag älskade verkligen att läsa Spökriddaren och hans väpnare, det är en av de bästa böcker jag läst av Cornelia Funke hittills. Framförallt är jag tjusad av språket som verkligen inte väjer för beskrivningar av rasslande benknotor och multnade gravar, och som i slutet faktiskt får mig att gråta som en liten unge. Det är verkligen inte bara en ungdomsbok, vuxna som gillar spökhistorier kommer älska den också och allra bäst blir det om du läser en sen höstkväll när natten börjar falla på, helst med ett stearinljus tänt.

Det gjorde jag.

Opal, 2011.

Köp den här eller här.

4 thoughts on “Spökriddaren och hans väpnare – Cornelia Funke

Kommentera