Stäppens krigare (Del 1 i Erövraren) – Conn Iggulden

”Temudjin är bara 11 år gammal när han skickas till sin moders stam för att hitta en hustru men under hans vistelse där dödas hans far, khan över Vargarna. Klanen fryser ut familjen och de lämnas utan mat eller tak över huvudet för att svälta ihjäl på den hårda Mongoliska stäppen. Temudjin får en hård start i vuxenvärlden och tvingas lära sig att övervinna naturens faror och människans ondska.
Temudjin bygger upp en ny klan av människor som inte tillhör någon stam och han drömmer om att förena de krigande folken, men för att göra det måste fienden slås ner. När han går i krig mot tartarerna för att hämnas sin faders död tar han kommandot över Vargarna och de andra stammarna. Steg för steg närmar han sig drömmen om en khan över alla folken på den enorma oceanen av gräs – en khan under namnet Djingis.”

Jag är som ganska bekant väldigt förtjust i historiska romaner av de flesta slag. De som allra mest tilltalar mig är i och för sig de som utspelar sig i medeltida slott, Roms glömda katakomber eller viktorianska gamla hus, där spöken och djävlar lurar runt knuten och där till och med något så enkelt som en sann historia kan få nackhåren att resa sig. Men skam den som inte prövar på nya vägar, och den här serien blev jag ändå rekommenderad.

Inledningsvis var jag dock inte särdeles imponerad. Även om den innehöll ett stor mått spänning hade jag svårt att komma in i historien, förstå karaktärerna och framförallt ta till mig Igguldens språk. Jag är inte speciellt förtjust i hans sätt att skriva, i början tyckte jag det hackade och stannade upp och fångade mig inte alls. Men allt eftersom historien blir mer och mer intensiv, har jag också lättare att följa med i boken. Jag vet inte om det beror på att språket flyter på bättre eller om det är historien som fängslar mig, men hade det inte blivit bättre hade jag nog lagt ifrån mig boken. Tydligen är en historisk roman för mig en historisk roman var den än utspelar sig, så länge den är någorlunda bra.

Stäppens krigare kommer inte att tillhöra mina absoluta favoriter i genren, men jag är ändå fängslad av historien och det är ändå en berättelse fylld av händelser, av blod och hämnd och allsköns härligheter. Det som för mig drar ner boken lite är att bara några få karaktärer är riktigt välbeskrivna och lätt att se framför sig, resten tenderar att flyta ihop och endast bli en massa där ingen går att skilja från mängden. Även de personligheter som får egna karaktärsdrag lär jag mig ändå aldrig att förstå på djupet, vilket skapar en distans både till dem och till boken. Men med tanke på bokens historia och de karaktärer den berättar om, kan just det ha varit författarens mening.

Kommentera