Stephen King- helgen: om ensamheten och utanförskapet

Det är sällan jag och min kärlek läser en bok av samma författare, samtidigt. Om det händer, är det alltid böcker av Stephen King. Stephen King är en av få gemensamma stjärnor på våra skilda författarhimlar och det är, med få undantag, bara Stephen Kings böcker som vi någonsin kan enas om.

Det var inte så många år sedan jag upptäckte Stephen King, men sedan jag gjorde det har det inte gått många månader utan att jag har känt mig tvungen att läsa en King-bok. Igår började jag läsa Carrie. Jag ville gå tillbaka i historien, läsa boken som startade allting och som har blivit så omtalad. Trettio sidor in i den finns det en känsla som överskuggar alla andra: ångest.

Min kärlek läser just nu Full dark, no stars. När jag igår morse frågade honom vad han tyckte om den inledande novellen, 1922, satte han med ett enda ord fingret på den känsla som har stannat kvar i mig ända sedan jag själv läste den: ”ångest”.

För det är, som King-helgens anordnare Fiktiviteter inledde med att säga, inte i den faktiska skräcken som Stephen King skapar den största rädslan. Det är den gnagande, rytande, innersta ångesten som är det allra mest skrämmande, det allra mest fascinerande, med Stephen Kings författarskap. De böcker jag älskat mest har varit de där jag inte blivit mest skrämd av spöken, vampyrer, clowner eller råttor – även om jag har blivit nog så rädd för dem – utan för de där en människas självvalda eller påtvingade isolering från sig själv eller mänskligheten skapar just den där ofrånkomliga ångesten.

De som är outsiders, de som lever vid sidan av samhället. Mike Noonan i Bag of Bones, fader Callahan i Salem’s Lot, barnen i It. Carrie, i boken med samma namn som jag nyss påbörjat. Stephen King beskriver ensamheten och utanförskapet på ett sätt som känns så verkligt att det är mer påtvingade än skräcken, vampyrerna och övernaturligheten.

Jag har inte läst många sidor i Carrie än, och även om Carrie redan har börjat upptäcka att hennes förmåga till telekinesi kan användas för att slå tillbaka mot mobbarna, är det inte den känslan som först slog mig och ännu inte lämnat mig. Det är istället en oerhörd sympati för en flicka som valts ut att bli offer för mobbarnas alla nycker, som på grund av att hon är annorlunda blir det perfekta föremålet att hacka på. Kanske detta kommer att ändra sig under läsningens gång – jag har inte sett filmen så jag vet inte vad som kommer hända – men det är något jag känner igen från många av Stephen Kings böcker.

Däremot kan jag inte sätta fingret exakt på vad det är. Om det är att Stephen King hämningslöst lämnar ut sina karaktärers innersta tankar till läsarens beskådan, om det är att de i sitt handlande och tänkande ofta känns så mänskliga trots de märkliga omständigheter de ofta hamnar i. Eller, om det är tanken som så ofta dyker upp: ”tänk om jag…?

Kanske det är en kombination av alla de anledningarna. Vad som är säkert är att det är få författare som så totalt lyckas föra in mänskligheten i skräcken, kan få läsaren att känna sympati för de drabbade och få ångest för deras ångest. Det är få författare som lyckas komma så nära läsaren med sin människoskildring, oavsett om boken tar plats i en liten småstad i Maine eller på ett high school på 1970- talet.

Det är få, och Stephen King är en av dem.

15 reaktioner på ”Stephen King- helgen: om ensamheten och utanförskapet

  1. Å jag håller med! King är inte bara klassisk skräck, skuggor och spöken. Det är verkligen ångest. I Carrie, I salems lot, The shining. Människan är ofta en stor del i skräcken. Hur hennes val påverkar och hur vi beter oss mot varandra helt enkelt! Varje gång jag läser vad ni andra skrivit om King vill jag skriva ett nytt inlägg! Så många vinklar det finns!

    1. Visst är det så! Det mänskliga onda och den mänskliga ångesten skrämmer ofta mycket mer än monster, speciellt när det är så verklighetsnära som det ofta är i Kingens böcker!

  2. King är som alltid bäst precis innan han visar monstret (eller när han aldrig gör det!). När man bara får ana och gissa, för ens fantasi är oftast så mycket värre än vad verkligheten kan framställa. En fantasi går inte att tackla, det går inte att han en plan för hemskheter man ännu inte kan se.

    1. Ja, visst är det så! Tänker lite på It i det resonemanget, men egentligen mer på Geralds Game, den är så fruktansvärt äcklig ända tills man får reda på vad som egentligen var monstret.. Så synd på den boken, för fram tills avslöjandet är den så bra!

  3. Och jag har ju inte ”upptäckt” Kingen ännu, men vill så gärna tycka om honom… Jag har ju försökt mig på en och annan novell, men liksom inte fastnat… ;P

    1. Det kanske är höga förväntningar som spökar 😉 Sen kan man ju inte tycka om alla författare heller, hur populära de än är! Dock har han ju skrivit många bra böcker men även en hel del mindre bra böcker..

  4. Å vad jag håller med! Kings böcker blir så starka för mig just för att han för ihop det mänskliga med det ångestfyllda och skrämmande. Det blir så påtagligt och något som angår mig eftersom det mitt i allt ibland övernaturligt är så vardagligt.

  5. Håller helt med. Jag tycker att han är som bäst när han inte slänger upp skräcken i ansiktet på läsare. När han bakar in det i personlighetsbeskrivningarna och miljöbeskrivningarna. Det var det som jag tyckte så mycket om i IT till exempel 🙂

Kommentera