Cirkus Miramar på Sjuhäradsfestivalen, 2008

Efter så mycket som två månader och 24 dagars väntan är det så dags igen för himmelriket, alternativt konsert med Cirkus Miramar. Så vi packade ihop vår förvirrade tillvaro och begav oss iväg. Att köra 18 mil för 60 minuters konsert med ett band ingen har hört talas om kanske låter rätt befängt men….. Jag, Marie och mamma var ändå tre saliga själar som satte kurs mot Sjuhäradsfestivalen i Ulricehamn och fick inledningsvis en rätt stor överraskning, Fantomen på Stadt på soundcheck. En tidig favoritlåt som vi alltid önskat få höra live men aldrig riktigt vågat hoppas på.

När den värsta chocken lagt sig var det bara att försöka hämta sig till Lindbloms Bind om mitt huvud och hålla med resten av de ungefär 20 i publiken (”alla 14” enligt Mauritzon) att det var hög tid för Miramars egen fantom att kliva ut på scenen. Den högst förvirrade Pär Mauritzon (”jag är ju helt lost”).

Det var inte Zikoriats bar under en blåsig Ulricehamnshimmel 2007, så magisk så huden knottrade sig. Men det var en mäktig 3 minuters tyst och en Isabelle och solen som verkligen utspelade sig under solen den här gången.

Det var verkligen underbart att höra Fantomen på Stadt, även om det bara var på soundcheck. Det var underbart att lyssna till Mauritzons totalt ologiska resonemang om allt mellan himmel och jord, förlorade revolutioner och borttappade tidsperspektiv. (samt en förkärlek och tilltro till bag-in-box). Det var till och med underbart med en Isabelle och solen där Mauritzon tappade texten halvvägs in i låten och en Kärleken i klor som inte blev den hit det var tänkt, förutom för oss, alla tjugo tillgivna själar i publiken.

Tyvärr blev det ingen Fantomen på Stadt, trots att hela publiken skanderade; ”Fantomen, fantomen!!” fick vi nöja oss med soundchecket. Och det var ändå inte så lite det.

För att sammanfatta Mauritzon, en man som varken kunde komma ihåg låttexter, låttitlar, spelscheman eller ha båda fötterna på jorden vid ett fototillfälle, – ”jag är dopad”, är han ändå alltid våra hjärtans fantom.

Och kärlek, det var det även efter konserten. Några tillgivna fans (inklusive oss) stannade och fick pratstund, signaturer och flera varma kramar från det fantastiska men tyvärr så okända band som Miramar är. Jag vet inte om det hade varit samma sak om konserten hade varit sedd av 20 000 istället för 20, och jag vet inte om jag vill fundera över det.

Det viktigaste är egentligen det fantastiska mottagande vi fick, den underbara hängivenhet Mauritzon alltid visar på scen och den fullständiga ärlighet och kärlek bandet alltid visar publiken. Det är Miramar det.

Lunch vid den väldigt mysiga strandpromenaden i Ulricehamn…

 

Lindblom inleder med Bind om mitt huvud, Mauritzson och så hela bandet.

Tack för den här gången. Vi ses nästa konsert.

Text av Kerstin med hjälp och korrigering av Mie (Marie Sabina). Foton av Mie och Kerstin.

Kommentera