Stilla havet och det fina med bokcirklar

Malin Nords Stilla havet är en svårforcerad resa i ett sinne jag aldrig lyckas förstå. Utåt sett sker inte mycket, och tyvärr inte i det inre heller. Två personer träffas vid Stilla havet och tycks vara ungefär desamma när de skiljs åt. Jag önskar att jag fått veta mer om vad som hänt tidigare, vad som fått huvudpersonen att bli den hon blir, men det händer aldrig.

Vi läste Stilla havet i min bokcirkel, mycket för att Malin Nord är en lokal författare i vår stad som fått mycket uppmärksamhet, framförallt för den senare boken Barmark. Jag hoppas och tror att den är bättre.

Bitvis är Stilla havet vackert skriven och någonstans där finns något jag tror jag skulle ha kunnat tycka om; ett mörkt moln i ett tungt sinne, stormigt som ett hav. Men det är för omständligt skrivet för att jag ska komma dit. Det är på många sätt en skickligt skriven roman, en karg och förtvivlad berättelse. Ändå lämnar den mig inte mer än ytligt berörd och jag kan inte helt och hållet säga varför. Jag lyckas aldrig bry mig om huvudpersonen så pass mycket att jag stannar upp i läsningen och jag tror det är en sådan läsning den här boken skulle behöva. Långsam, eftertänksam, begrundande varje ord och stilistiskt grepp. Jag orkade inte riktigt ge den här boken den tiden och jag är heller inte alls säker på att den skulle vara värd det.

Men det fina med att läsa en bok i en bokcirkel är att, även om alla är rörande överens om att läsningen inte var den vi hoppades på, kan det komma fram så mycket spännande ändå. Och det finns alltid andra böcker att prata om, nya böcker att välja, fantastisk litteratur att orda om, kakor att äta och te att dricka. Så det gjorde vi.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Kommentera