Stolthet och fördom

På något sätt fastnade jag vid tv:n även över treans sändning av 2005 års Pride and Prejudice. Rätt nyfiken på den, eftersom jag inte sett den, och betyget var förvisso bättre än det jag var tvungen att ge en rätt medioker ”Moonlight”, men den var inte vad jag skulle kalla överväldigande.

Fotot är filmens största behållning, tillsammans med mycket välgjord dekor och klädsel. Omgivningen och miljön är i filmen precis lagom och mycket vacker. Fokuset på Elizabeth genom filmen är välplacerat, således även den scen där Mr Darcy och Elizabeth dansar för första gången, till synes ensamma men mitt i en folksamling. Filmens största behållning är återigen genomgående fotot, och effekten att åskådaren ibland känner sig som en inkräktare i en för länge sedan svunnen tid.

Keira Knightley är bra, men inte lysande, i huvudrollen, och Matthew Macfadyens Mr. Darcy lämnar mycket mer att önska. Han är förvisso stel och dyster så det räcker och blir över, men han saknar flera väsentliga karaktärsdrag; envishet, snorkighet, respektlöshet och viktigast av allt – stolthet. Mrs. Bennet blir aldrig mer än en blek kopia av Alison Steadman i BBC:s miniserie från 1995 – där för övrigt Colin Firth även porträtterat en oförglömlig Mr. Darcy. Roligast av alla är Mr. Collins, lysande spelad av Tom Hollander, en karaktär som lyckades vara både skrattretande och frånstötande och stannar längst i minnet trots sitt korta uppdykande.

Slutbetyget på filmen är ändå bra, känslan från Jane Austens klassiska bok behålls med råge, och filmen håller intresset uppe hela vägen tack vare skickligt filmskapande och lysande biroller – Judi Dench icke att förglömma – även om Mr. Darcy inte riktigt är…. Mr. Darcy.

Kommentera