Svärdens fält (Del 3 i Kejsaren) – Conn Iggulden

Svärdens fält är tredje delen av fyra i Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar, och jag är fortfarande efter tre tjocka böcker fascinerad av hur mycket liv författaren lyckas ge sina karaktärer och dåtidens Rom.

Föregående bok avslutades med att Tredje slavkriget med Spartacus i spetsen slogs ner av Caesar och Pompejus, och Caesar vill nu bli ensam konsul i Rom. Han bildar tillsammans med Crassus och Pompejus Roms första triumvirat, ett samarbete mellan de tre som gör att Caesar kunde dra iväg på erövringståg till Gallien. Men Ceasar blir borta i många år och under tiden faller Roms styre ur Crassus och Pompejus händer och invånarna i Rom får leva i skräck när rövare härjar på gatorna och anarki uppstår.

Det är som vanligt spännande med alla intriger och sammansvärjningar och det gäller att hålla reda på vem som är allierad med vem, men Svärdens fält är ändå inte riktigt lika bra som den föregående Kungars död som hittills är den bästa i serien. Striderna börjar här bli väldigt utdragna och upprepande, men bokens sidor försvinner ändå ganska snabbt och det blir aldrig riktigt tråkigt, åtminstone inte så jag lägger ifrån mig boken långa stunder i taget.

Vad som fortfarande är bra är karaktärerna, framförallt märks det hur de förändras och då allra mest Julius Caesar och Marcus Brutus som är bokens huvudpersoner. Det är dem läsaren fått följa sedan de var barn, och deras hårt prövade vänskap är väl beskriven. Fortfarande, som det varit sedan bok ett, har jag svårt för de kvinnliga porträtten och egentligen den enda som faktiskt har något liv är Alexandria, slavinnan som köpte sig fri och nu är svärdssmidare och även Brutus älskarinna. Tyvärr är det ofta just bara som fruar och älskarinnor kvinnorna presenteras, det är männen som ges karaktärsdrag och egna personligheter utöver tjänarens och älskarens. Till viss del förstår jag det eftersom det följer historiens anda men det blir ändå tråkigt efter ett tag.

Det blir också mer tydligt i den här boken hur vanliga människor får offra sitt liv och sin hälsa för krig och för ära, sin egen eller andras. Helaren Cabera och även Caesars dotter Julia blir offer för makthunger och äreslystnad.

Jag har fortfarande en del invändningar mot språket, ibland blir Iggulden lite väl adjektivsjuk och ibland blir det rena paradoxer i beskrivningarna men sammantaget är det en bra och spännande bok, liksom de andra i serien.

Kommentera