Om de Augustprisade böckerna och om böcker som verkligen behövs

Jag blev lite tagen av att Vänta på vind fick Augustpriset, just den boken jag hoppades på. Fram tills nu har jag inte riktigt satt orden på pränt om varför det gjorde mig så glad.

Ett stort litterärt pris ger en bok uppmärksamhet, vilket ger läsare. Egentligen hoppades jag lika mycket på Jordgubbsbarnen som Vänta på vind, för att jag verkligen önskar de här böckerna så otroligt många läsare. Vänta på vind kan verka som en ganska blygsam bok, med en framsida många kanske inte tittar två gånger på och vars innehåll bärs fram mer av vad som händer mellan raderna, än själva storyn. Men det är en stor bok. Inte bara för sin underbara skildring av vänskapen mellan en morfar och ett barnbarn, eller för den envisa och introverta Vinga – utan också för att den är en av ytterst få böcker på hyllan för 9-12 år som skildrar en HBTQ-relation.

Egentligen är det otroligt märkligt. Det fullkomligt dignar av kärleksböcker på 9-12- hyllan, men aldrig får kärleken vara annat än heteronormativ – med några få undantag för vuxna, föräldrar och äldre bekanta. Det är märkligt, för bland ungdomsböckerna finns det så många fina kärleksskildringar som inte är hetero. Det är som att det finns en föreställning om att ingen vet om sin homo, bi- eller pansexualitet förrän en är nästan vuxen. Som om en tjej inte skulle kunna bli kär i en tjej förrän hon är minst 13 år.

Kärleksrelationen i Vänta på vind är inte så omskriven i recensioner, men jag vill så otroligt gärna skriva mycket om den just för att den behövs så mycket. Jag vill skriva spaltmeter om Vänta på vind, för det var längesedan jag älskade en bok så otroligt mycket.

Jag blev också glad över att Osebol vann skönlitteraturklassen för vuxna, en bok som mina kollegor lovordat i flera månader och som jag verkligen vill läsa. Också en viktig bok, en som skildrar glesbygden. Ålevangeliet kanske jag också kommer läsa, vad det lider. Men inte före jag läst Vänta på vind en gång till.

Augustgalan imorgon – vem vinner?

Imorgon delas Augustpriset ut. För en gång skull har jag hunnit läsa alla nominerade i barn- och ungdomsklassen, den jag tycker är den viktigaste och roligaste kategorin.

Här finns det så många fina böcker nominerade, samtidigt som det alltid finns något i den här klassen som skaver. Någon kategori petas alltid undan, någon tar alltid över. Ofta är det bilderböckerna – tre stycken är nominerade i år, men inte en enda ungdomsbok. Det är helt knasigt att klämma in alla barn- och ungdomsböcker i en kategori.

Ändå älskade jag bilderböckerna – en är en småbarnsbok, en för ungefär 1-3 år och en lite svårare. Jag älskade rytmen och vardagsskildringen i Tiger, Tiger, Tiger, jag kände samhörighet med den ängsliga haren i Sen kom vintern och jag fullkomligt älskade Dyksommar.

Tre kapitelböcker är nominerade. Jordgubbsbarnen är skriven för 6-9 år och är en av de viktigaste och finaste böcker jag läst på många år. De andra två är skrivna för 9-12 år, min hjärtekategori. Jenny Jägerfeld är en av mina favoritförfattare men jag tyckte faktiskt inte alls om Mitt storslagna liv. På sina ställen var det en fin vänskapsskildring, men mest var allting bara för mycket – alla överdrivna karaktärer stod i vägen för möjligheten att tycka om dem. Däremot älskade jag Vänta på vind, det är faktiskt den bok jag älskat allra mest av alla de nominerade böckerna.

Ni hör ju. Det här är svårt. Mina tre favoriter är Dyksommar, Jordgubbsbarnen och Vänta på vind – kanske att jag hoppas att Jordgubbsbarnen vinner, ändå. Det är något med Sara Olaussons sätt att bredvid det svåra ställa skildringen av mammans röst som chokladsås som är så gripande. Men jag vågar inte gissa, bara hoppas. De två böcker jag inte alls tycker håller måttet för en vinst är Sen kom vintern och Mitt storslagna liv, men jag tror jag blir glad för en vinst till vilken som helst av de andra.

Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av de nominerade böckerna. På Augustprisets hemsida kan du läsa alla motiveringar till nomineringarna.

Vad tror/hoppas du på?

Något om Augustnomineringarna 2019

Jag tycker ofta att Augustpriset är ganska intressant. Det är mer folkligt än Nobelpriset, ofta är någon nominering lätt att förutse men ännu oftare överraskar nomineringarna. Ibland på ett bra sätt, ibland på ett dåligt. Jag läser otroligt lite nyskriven svensk litteratur för vuxna som inte är skräck eller annan fantastik så jag ger mig inte in i de kategorierna. I barn- och ungdomsklassen däremot, där känner jag mig hemma.

Eller kanske vi skulle göra som Enligt O föreslår och i år bara kalla den barnboksklassen. Augustjuryn förbisåg ungdomslitteraturen helt och hållet – ingen bok för barn över 12 år är nominerad. Detta är förstås ett enormt och dåligt misstag men det visar också på hur otroligt fel det är att klumpa ihop all barn- och ungdomslitteratur till en kategori. Det går inte att jämföra en bilderbok med en ungdomsbok.

Att ge vuxenklassen två kategorier och barn- och ungdomsklassen en visar på vilken låg ställning barn- och ungdomslitteratur har. De stora tidningarna är inte bättre, som om de vore en skriver de alla om priskategorierna i samma ordning: skönlitteratur för vuxna, facklitteratur för vuxna, barn och ungdom. Det är tydligt vilken de bryr sig minst om. Det är också märkligt att samma tidningar nästa dag kan ge spaltutrymme åt beklagandet att barn och unga läser allt mindre – kanske borde de själva syna sin egen del i att ge barn- och ungdomslitteratur så låg status.

Tre bilderböcker nominerades, en kapitelbok för 6-9 år och två kapitelböcker för 9-12 år. Av de nominerade har jag läst Dyksommar, som jag älskade! Just nu läser jag Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, även de andra vill jag läsa förstås – särskilt Vänta på vind som en bibliotekariekollega tyckte mycket om. Bland de jag önskar skulle bli nominerade saknar jag allra mest Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg. Det är en fantastisk diktsamling och hoppades verkligen den skulle uppmärksammas. Här är alla nominerade, motiveringarna hittar du på Augustpriset.se

Sen kom vintern, Per Gustavsson, Lilla Piratförlaget

Mitt storslagna liv, Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren

Vänta på vind, Oskar Kroon, Brombergs

Tiger, Tiger, Tiger, Åsa Lind & Joanna Hellgren, Rabén & Sjögren

Jordgubbsbarnen, Sara Olausson, Rabén & Sjögren

Dyksommar, Sara Stridsberg & Sara Lundberg, Mirando Bok

Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Svälten – hungeråren som formade Sverige

Svälten av Magnus Västerbro fick Augustpriset 2018 för bästa facklitterära bok i vuxenklassen. Det är lätt att förstå varför.

I Svälten får läsaren följa det svenska samhället, och kanske ännu mer några utvalda personer i det, under de tre svältåren 1867-1869. Magnus Västerbro tecknar några verkliga personers öden, sätter in dem i ett större sammanhang och försöker förstå hur nödårens mekanismer hänger samman.

För det är förstås inte så enkelt som att det dåliga vädret  – först vargavintern, sedan torkan – var den enda orsaken. För att så många människor ska svälta ihjäl när det ändå fanns resurser att tillgå krävs politiska och kungliga beslut, och sådana fanns det gott om. De svältandes nöd nådde inte i tillräcklig mån fram till kungligheten och i den mån de gjorde det, ignorerades de oftast.

Ändå var det omständigheter svåra att råda över som utlöste nödåren. Först var det kylan, då framförallt Norrbotten, Västerbotten och Jämtland svalt och dog. Året efter, 1868, spred torkan ut sig i framförallt Småland och Blekinge och emigrationen till Amerika var då ett faktum.

Det kan kännas längesedan, men ibland verkar det som att det inte alls är långt mellan 1700- talets världsbild och dagens. När det gäller människor i nöd är det i mångt och mycket samma synsätt som fanns då vilket återfinns hos en del människor idag: att inte vilja hjälpa utsatta, att se på människor som måste tigga för dagens bröd som kriminella eller mindre värda, att människor som flyr från katastrofer minsann borde hålla sig till sitt eget land. Flykt, emigration, fattigdom. Den har fungerat på samma sätt i århundraden och att inte vilja hjälpa människor i nöd verkar alltså vara en gammal svensk tradition. Som tur är, är det bara en mindre del av landets befolkning som tänker så här, men det är tillräckligt många.

Magnus Västerbro skriver oerhört intressant just om det, hur en del saker har fungerat på samma sätt i samhället så länge, medan andra saker vi tar för traditioner mest är en romantiserad bild av hur livet var då. Det finns en nationalromantisk nostalgibild över livet på den svenska landsbygden för 250 år sedan som drömdes fram i den växande klyftan mellan stad och land i och med industrialiseringen. Den stämmer egentligen inte så väl. Magnus Västerbro krossar också effektivt myter om hur Sverige varit ett föregångsland i jämlikhet i hundratals år, det är oerhört intressant läsning.

Den här boken är en berättelse inte bara om den stora svälten, utan också om det svenska bondesamhället. Jag fastnar vid ord och deras betydelse som hos många säkert idag är glömda: torpare, backstugusittare, hemman, skiftesreformerna, inhysehjon, statare. Men även om Magnus Västerbro skriver med inlevelse och, ibland, en viss glöd, är det gamla bondesamhället och dess långsamma övergång till kapitalismen inte romantiserat. Det var ett hårt liv, mer för en del än andra.

Svälten är helt enkelt en fantastiskt intressant bok om en del av Sveriges historia som många nog tror att de vet mycket mer om än de egentligen gör. Det enda jag saknar, i den första delen om vintern 1867, är en större bild över samernas liv vid denna tid. Västerbro nämner det flera gånger, tvångskristningaena och kolonialismen, men jag önskar att det hade fått ta större del – inte minst med tanke på hur mycket ”nybyggare” nämns.

Utgiven av Albert Bonniers förlag, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Läsvärd eller inte?, hyllan, dagens bok.

Augustpriset 2018

Förskoleanarki, samisk släkthistoria och hungerår. Augustpristagarna 2018 har ett brett spann av ämnen i sina böcker.

Jag hoppades så att Comedy Queen skulle vinna, jag har flera gånger utnämnt den till årets viktigaste bok – jag tror att den kommer att rädda hela liv med sin existens och den är ett litterärt mästerverk. Ändå är Gropen såklart en värdig vinnare, Emma Adbåge är en av våra allra skickligaste illustratörer i Sverige och det går inte att göra annat än älska den otyglade leken som försiggår i gropen. Här är de vuxna trumpna paragrafryttare och regelhållare, gropen är tusen möjligheter till lek och inte alls en farlig risk. Jag älskar hur mycket Emma Adbåge berättar med sina bilder, de fyller i där texten tar slut och gör historien hel.

I år har jag inte läst någon av de nominerade vuxenböckerna, även om Aednan har funnits på min läslista länge. Det känns fantastiskt roligt att den fick priset! Jag hoppas många läser den, berättelser om samers historia och förtrycket av samer och den samiska kulturen är något som gemene svensk vet alldeles för lite om. Kanske att jag även läser Svälten, som vann i fackboksklassen för vuxna, för i juryns motiveringen verkar den sannerligen intressant. Här hittar du motiveringarna.

Har du läst någon av vinnarna? Vilken tyckte du skulle vinna?

Viktiga Augustnomineringar 2018 men en stor saknad efter ungdomsboken

De nominerade till Augustpriset i den viktigaste kategorin, barn- och ungdom, var både överraskande och inte. Jag gissade rättRymlingarna och Comedy Queen, jag nämnde även Gropen i mina förslag/förhoppningar så nästan hälften rätt! Bästa och viktigaste var nomineringen av Comedy Queen. Hoppas många fler än de som redan gjort, läser den nu!

Jag borde absolut ha prickat in Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting men det tråkiga faktumet är att jag inte läst den än, fast den funnits i min mentala läslista sen den kom ut och fast jag bläddrat i den flera gånger. Jag måste läsa. Det är fantastiskt roligt att en grafisk roman blev nominerad, och fint när den också har ett så viktigt budskap. Jag borde också ha anat att det lutade åt en nominering för Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, men även om jag tyckte den var väldigt bra så tyckte jag inte den var tillräckligt bra för en Augustnominering. Regn av Anders Holmer var en överraskning, även om jag tyckte den var fin när jag läste den. Som så ofta innan tog bilderböckerna över den här kategorin med tre nomineringar. Jättekonstigt att ingen ungdomsbok blev nominerad i år men fint att mellanåldern uppmärksammades.

Slutligen tycker jag fortfarande att det är märkligt att vuxenklassen har två kategorier medan barn- och ungdomsklassen har en. Det medför en enorm spretighet i nomineringarna och det är aldrig tillräckligt många av årets utgivna barnböcker som blir nominerade. Det leder också till att tre bilderböcker blir nominerade men inte en enda ungdomsbok – när vi haft så fina ungdomsböcker i årets utgivning.

Här hittar du alla nominerade.

 

 

 

 

 

 

Vilka blir nominerade till Augustpriset 2018?

Imorgon vet vi vilka som blir nominerade till årets Augustpris. Tiden är inne att börja hoppas och gissa och, för mig, att elda upp mig inför det faktum att barnlitteraturen alltid blir lite, lite åsidosatt. Framförallt är det knepigt att barn- och ungdomsböcker trycks in i en enda kategori. Att påstå att det går att jämföra pek- och småbarnsböcker, bilderböcker och faktaböcker, kapitelböcker för 6-9 år, kapitelböcker för 9-12 och ungdomsböcker med varandra är ett regelrätt hån mot den fantastiska och breda barnboksutgivning som finns idag. Vuxenböckerna delas upp i två kategorier, det är inte mer än rätt att barn- och ungdomsböckerna också skulle delas upp. Kanske i ”böcker för barn 0-12 år”  och ” ungdomsböcker”, ”Bilderböcker & faktaböcker” och ”Kapitelböcker & ungdomsböcker” eller helt enkelt, som i vuxenkategorin, ”Skönlitteratur” och ”Facklitteratur”. Det ges ut massor av fin facklitteratur för barn och den hamnar alltid i skymundan i Augustpriset, tillsammans med kapitelböcker för barn 9-12 år.

Något som också alltid retar mig är att medier ger så lite utrymme till de nominerade barnböckerna. Jag hoppas det blir bättre i år men jag väljer ändå att fokusera mina teorier på barnböckerna – delvis också för att det är kategorin där jag har störst koll och läst mest böcker. Den här listan är en blandning av mina favoriter från årets utgivning och de jag tror kommer bli nominerade. För den som inte orkar läsa min långa utläggning är en kort lista skriven längst ner i inlägget.

Böcker jag tror/hoppas på

Bilderböcker

Det är ytterst märkligt att ingen av böckerna som Martin Widmark och Emilia Dziubak skrivit tillsammans blivit Augustnominerade än. Jag kan inte riktigt förstå detta? Jag hoppas verkligen i år på Den långa vandringen. Jag älskade Lena Sjöbergs I huset där jag bor – fin, inkluderande, välskriven och fantasifull. Jag tyckte också mycket om Tågresan av Hannah Arnesen, Rysliga förskolan av Lina Neidestam och Hemma hela sommaren av Elin Johansson och Ellen Ekman men jag tror tyvärr inte att någon av dessa blir nominerade.

Däremot tror jag att Doris drar av Pija Lindenbaum har stor chans, liksom Gropen av Emma Adbåge (Jag älskar förskoleanarkin!!) och När vi blundar av Lotta Olsson och Olof Landström. Jättefina bilderböcker, allihop och bilderböckerna brukar få allra flest platser i nomineringskategorin tillsammans med ungdomsböckerna.

Kapitelböcker

Ingen av Rose Lagercrantz fina böcker om Dunne har blivit nominerad, kanske har Lycklig den som Dunne får en chans. Men om kapitelböckerna för 6-9 år får lika många kandidater de brukar (0-1) så tror jag på Rymlingarna av Ulf Stark. Så fin bok! Ulf Stark gick bort i år så jag vet inte om boken kan nomineras men den är ett samarbete med Kitty Crowther och gavs ut i år så kanske?

Bland de största misstag Augustjuryn gjort är att inte nominera Brorsan är kung. I år måste Comedy Queen få en nominering, allt annat är fullständig skandal. Jag gissar på 0-1 nomineringar även här och då känns Comedy Queen som det starkaste valet. Vilken fantastisk bok och vilken otrolig gärning Jenny Jägerfeld gör med den.

Ungdomsböcker

Jag har läst så många fantastiska ungdomsböcker utgivna på svenskt förlag i år att jag inte riktigt vet hur jag ska välja! Christina Lindström går från klarhet till klarhet och även om jag inte riktigt tror att hon är där än så när jag ett litet hopp för Finns det björkar i Sarajevo? då den är så otroligt fin. Annars är psykisk ohälsa ett stort tema i årets utgivning och där hoppas jag både på Inuti huvudet är jag kul, Om vi bara kunde byta kroppar med varandra och Allt ska brinna.

Facklitteratur

Här har jag inte lika bra koll men de två finaste böcker jag sett i år är De odöda av Johan Egerkrans (hur konstigt är det att ingen bok i hans praktverksserie blivit nominerad?) och Natten lyser av Lena Sjöberg.

Sammanfattningsvis

Böcker jag hoppas blir nominerade:

Den långa vandringen – Martin Widmark & Emilia Dziubak
Rymlingarna
– Ulf Stark & Kitty Crowther
Comedy Queen – Jenny Jägerfeld
Allt ska brinna – Sofia Nordin
Inuti huvudet är jag kul – Lisa Bjärbo

Böcker jag tror blir nominerade:

Doris drar – Pija Lindenbaum
Kom hem Laila – Eva Lindström
Rymlingarna – Ulf Stark & Kitty Crowther
Comedy Queen Jenny Jägerfeld
Om vi bara kunde byta kroppar med varandraJohanna Nilsson

Vilka böcker tror/hoppas du på?

Litteraturpriser att lysa upp höstmörkret med i Nobels frånvaro

Att årets nobelpris i litteratur ställs in på grund av misstänkt jäv och sexuella trakasserier av en man med nära koppling till Svenska Akademien har nog inte undgått någon. Även om det är oerhört synd är det ändå förstås viktigare att det rensas i Akademien på just det där gubbiga hålla-varandra-om-ryggen- sättet Sara Danius talar om i sitt fantastiska sommarprat.

Det finns ju också andra litteraturpriser att glädjas åt. Den Nya Akademien, som bildades av Alexandra Pascalidou som ett svar på skandalerna i Svenska Akademien, presenterade sin vinnare igår. Jag tyckte mycket om valet av Maryse Condé som vinnare, någon som många gånger tippats i nobelprissammanhang utan att ha fått priset. Jag älskade både Färden genom mangroven och Tills vattnet stiger och kanske läser jag nu äntligen Desirada som jag tänkt läsa så länge.

I våras blev Jacqueline Woodson presenterad som årets ALMA- pristagare, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Hon var relativt okänd i Sverige då, ingen av hennes böcker var översatta. Nu har Brown Girl Dreaming översatts av Athena Farrokhzad och jag hoppas verkligen fler böcker översätts så att de når fler! Jag är så lyckligt över att hon fick priset så att jag fick en chans att upptäcka hennes författarskap. Om du inte gjort det ännu, läs hennes böcker!

Det är kanske just det jag älskar med de litteraturpriser jag följer. Många blir ofta besvikna när Svenska Akademien eller ALMA-juryn annonserar en pristagare få känner till – kanske för att det lger självkänslan en liten törn, att inte känna till något som uppenbarligen är så viktigt och välskrivet att det får ett av världens finaste priser. Samtidigt beror det säkert också på att en självklart vill se just sin favorit som vinnare. Jag har själv känt så många gånger men har de senaste åren försökt få mig själv att tänka annorlunda. Bättre vore att se andra sidan av det – det vore ganska tråkigt om pristagarna ständigt var välkända författare som en redan läst flera böcker av. Vilken möjlighet det är, att få upptäcka ett helt nytt författarskap. Kanske är det därför priser som Årets bok känns lite ointressanta, där alla nominerade är författare vars böcker det skrivits spaltmeter om, visats på hundratals instagrambilder och lovprisats till himmelen och tillbaka. Jag känner mig bara lite trött på dem vid det laget och inte alls sugen på att börja läsa dem även om de får pris. Det här beror säkert på mitt, inte så smickrande, drag av att bli så antagonistisk mot populär litteratur men jag ser hellre att någon som inte är lika känd prisas. Samtidigt är det ju självklart inte mer än rättvist att de författare vars böcker älskas av många och slår säljrekord, också blir uppmärksammade med priser. Jag antar att båda formerna behövs.

Snart tillkännages Augustprisnomineringarna. Jag tycker om det priset, som brukar befinna sig någonstans i mellanrummet mellan Nobelpris och Årets bok. Det är ofta kända författare, men kanske inte de böcker som är allra mest lästa redan. Det är fint att de blir uppmärksammade. I torsdags blev det även känt vilka författare och organisationer som befinner sig på ALMA- prisets långa lista – och den är lång, över 200 namn. Jag kommer gå igenom den och skriva några rader om vem jag hoppas/tror kommer få priset – och även vilka jag hoppas blir nominerade till Augustpriset.

Tills dess läser jag fler böcker av Jacqueline Woodson. Och Jila Mossaed, som nyss valdes in i Svenska Akademien och vars poesiböcker jag inte hade hört talas om tidigare. En ny författare att upptäcka.

Enligt O har skrivit om Jila Mossaeds dikter här, och även inlägg om Svenska Akademien här och här. Som alltid välskrivna och intressanta tankar och texter som jag alltid läser.

För att väcka hon som drömmer

Johanna Nilssons språk är obarmhärtigt. Det går inte att gömma sig för sorgen, smärtan och ensamheten som skriker mellan raderna. För att väcka hon som drömmer var nominerad till Augustpriset 2017. Jag förstår varför.

Josefin liv är hårt inramat. Av familjen och kyrkan, den som både är den största tryggheten och det stora frågetecknet. Av ätstörningarna och tvångstankarna. Josefin måste gå ner mer i vikt, måste offra sig, för att mamma ska bli frisk. Om Gud tar emot Josefins offer blir mamma frisk. Mamma som ligger på sjukhuset i Falun. Och drömmer. Det som är kvar av familjen rasar ihop, stänger in sig på sina rum, släcker för omvärlden. Josefin hittar ett andningshål i kyrkans radiostudio, där finns Marcus som tvingas av sina föräldrar att gifta sig med någon han inte älskar.

Alla tar stor plats i den här boken, alla bär på sin egen tyngd. För att väcka hon som drömmer är så mycket, hela tiden, att jag nästan känner mig kvävd. Hon har så stora ord, Johanna Nilsson. Så tunga.

Sedan blev hon plötsligt klarvaken.

Ett regn föll ner på henne genom taket.

Pappa grät. Inte högt, utan antagligen med ansiktet inborrat i kudden just för att inte väcka någon. Men hon hade öron för sorg.

Ibland är det nästan för mycket. Jag når inte Josefin genom allt det svåra. Samtidigt känner jag igen så mycket i hennes tankar att det är svårt att läsa. Johanna Nilsson ger sig ned i botten av religion, troende, ätstörningar, tvångstankar, självskadebeteende, att känna sig fjättrad.

Jag skulle gärna vilja prata om slutet. Jag vill inte avslöja vad som händer men det får mig att fundera på vad jag egentligen tyckte om den här boken, vad det är den egentligen säger. Det är utan tvekan en välskriven bok som har tusen ingångar till diskussioner, men ibland når den mig ändå inte riktigt och jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det för tillspetsat allting, för mycket. Det är svårt att ta in.

Rabén och Sjögren, 2017.

Andra som läst: tvåtusen boktankar, Tusen sidor, barnboksbloggen, bokkoll, Prickiga Paula.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.