Augustpriset 2018

Förskoleanarki, samisk släkthistoria och hungerår. Augustpristagarna 2018 har ett brett spann av ämnen i sina böcker.

Jag hoppades så att Comedy Queen skulle vinna, jag har flera gånger utnämnt den till årets viktigaste bok – jag tror att den kommer att rädda hela liv med sin existens och den är ett litterärt mästerverk. Ändå är Gropen såklart en värdig vinnare, Emma Adbåge är en av våra allra skickligaste illustratörer i Sverige och det går inte att göra annat än älska den otyglade leken som försiggår i gropen. Här är de vuxna trumpna paragrafryttare och regelhållare, gropen är tusen möjligheter till lek och inte alls en farlig risk. Jag älskar hur mycket Emma Adbåge berättar med sina bilder, de fyller i där texten tar slut och gör historien hel.

I år har jag inte läst någon av de nominerade vuxenböckerna, även om Aednan har funnits på min läslista länge. Det känns fantastiskt roligt att den fick priset! Jag hoppas många läser den, berättelser om samers historia och förtrycket av samer och den samiska kulturen är något som gemene svensk vet alldeles för lite om. Kanske att jag även läser Svälten, som vann i fackboksklassen för vuxna, för i juryns motiveringen verkar den sannerligen intressant. Här hittar du motiveringarna.

Har du läst någon av vinnarna? Vilken tyckte du skulle vinna?

Viktiga Augustnomineringar 2018 men en stor saknad efter ungdomsboken

De nominerade till Augustpriset i den viktigaste kategorin, barn- och ungdom, var både överraskande och inte. Jag gissade rättRymlingarna och Comedy Queen, jag nämnde även Gropen i mina förslag/förhoppningar så nästan hälften rätt! Bästa och viktigaste var nomineringen av Comedy Queen. Hoppas många fler än de som redan gjort, läser den nu!

Jag borde absolut ha prickat in Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting men det tråkiga faktumet är att jag inte läst den än, fast den funnits i min mentala läslista sen den kom ut och fast jag bläddrat i den flera gånger. Jag måste läsa. Det är fantastiskt roligt att en grafisk roman blev nominerad, och fint när den också har ett så viktigt budskap. Jag borde också ha anat att det lutade åt en nominering för Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, men även om jag tyckte den var väldigt bra så tyckte jag inte den var tillräckligt bra för en Augustnominering. Regn av Anders Holmer var en överraskning, även om jag tyckte den var fin när jag läste den. Som så ofta innan tog bilderböckerna över den här kategorin med tre nomineringar. Jättekonstigt att ingen ungdomsbok blev nominerad i år men fint att mellanåldern uppmärksammades.

Slutligen tycker jag fortfarande att det är märkligt att vuxenklassen har två kategorier medan barn- och ungdomsklassen har en. Det medför en enorm spretighet i nomineringarna och det är aldrig tillräckligt många av årets utgivna barnböcker som blir nominerade. Det leder också till att tre bilderböcker blir nominerade men inte en enda ungdomsbok – när vi haft så fina ungdomsböcker i årets utgivning.

Här hittar du alla nominerade.

 

 

 

 

 

 

Vilka blir nominerade till Augustpriset 2018?

Imorgon vet vi vilka som blir nominerade till årets Augustpris. Tiden är inne att börja hoppas och gissa och, för mig, att elda upp mig inför det faktum att barnlitteraturen alltid blir lite, lite åsidosatt. Framförallt är det knepigt att barn- och ungdomsböcker trycks in i en enda kategori. Att påstå att det går att jämföra pek- och småbarnsböcker, bilderböcker och faktaböcker, kapitelböcker för 6-9 år, kapitelböcker för 9-12 och ungdomsböcker med varandra är ett regelrätt hån mot den fantastiska och breda barnboksutgivning som finns idag. Vuxenböckerna delas upp i två kategorier, det är inte mer än rätt att barn- och ungdomsböckerna också skulle delas upp. Kanske i ”böcker för barn 0-12 år”  och ” ungdomsböcker”, ”Bilderböcker & faktaböcker” och ”Kapitelböcker & ungdomsböcker” eller helt enkelt, som i vuxenkategorin, ”Skönlitteratur” och ”Facklitteratur”. Det ges ut massor av fin facklitteratur för barn och den hamnar alltid i skymundan i Augustpriset, tillsammans med kapitelböcker för barn 9-12 år.

Något som också alltid retar mig är att medier ger så lite utrymme till de nominerade barnböckerna. Jag hoppas det blir bättre i år men jag väljer ändå att fokusera mina teorier på barnböckerna – delvis också för att det är kategorin där jag har störst koll och läst mest böcker. Den här listan är en blandning av mina favoriter från årets utgivning och de jag tror kommer bli nominerade. För den som inte orkar läsa min långa utläggning är en kort lista skriven längst ner i inlägget.

Böcker jag tror/hoppas på

Bilderböcker

Det är ytterst märkligt att ingen av böckerna som Martin Widmark och Emilia Dziubak skrivit tillsammans blivit Augustnominerade än. Jag kan inte riktigt förstå detta? Jag hoppas verkligen i år på Den långa vandringen. Jag älskade Lena Sjöbergs I huset där jag bor – fin, inkluderande, välskriven och fantasifull. Jag tyckte också mycket om Tågresan av Hannah Arnesen, Rysliga förskolan av Lina Neidestam och Hemma hela sommaren av Elin Johansson och Ellen Ekman men jag tror tyvärr inte att någon av dessa blir nominerade.

Däremot tror jag att Doris drar av Pija Lindenbaum har stor chans, liksom Gropen av Emma Adbåge (Jag älskar förskoleanarkin!!) och När vi blundar av Lotta Olsson och Olof Landström. Jättefina bilderböcker, allihop och bilderböckerna brukar få allra flest platser i nomineringskategorin tillsammans med ungdomsböckerna.

Kapitelböcker

Ingen av Rose Lagercrantz fina böcker om Dunne har blivit nominerad, kanske har Lycklig den som Dunne får en chans. Men om kapitelböckerna för 6-9 år får lika många kandidater de brukar (0-1) så tror jag på Rymlingarna av Ulf Stark. Så fin bok! Ulf Stark gick bort i år så jag vet inte om boken kan nomineras men den är ett samarbete med Kitty Crowther och gavs ut i år så kanske?

Bland de största misstag Augustjuryn gjort är att inte nominera Brorsan är kung. I år måste Comedy Queen få en nominering, allt annat är fullständig skandal. Jag gissar på 0-1 nomineringar även här och då känns Comedy Queen som det starkaste valet. Vilken fantastisk bok och vilken otrolig gärning Jenny Jägerfeld gör med den.

Ungdomsböcker

Jag har läst så många fantastiska ungdomsböcker utgivna på svenskt förlag i år att jag inte riktigt vet hur jag ska välja! Christina Lindström går från klarhet till klarhet och även om jag inte riktigt tror att hon är där än så när jag ett litet hopp för Finns det björkar i Sarajevo? då den är så otroligt fin. Annars är psykisk ohälsa ett stort tema i årets utgivning och där hoppas jag både på Inuti huvudet är jag kul, Om vi bara kunde byta kroppar med varandra och Allt ska brinna.

Facklitteratur

Här har jag inte lika bra koll men de två finaste böcker jag sett i år är De odöda av Johan Egerkrans (hur konstigt är det att ingen bok i hans praktverksserie blivit nominerad?) och Natten lyser av Lena Sjöberg.

Sammanfattningsvis

Böcker jag hoppas blir nominerade:

Den långa vandringen – Martin Widmark & Emilia Dziubak
Rymlingarna
– Ulf Stark & Kitty Crowther
Comedy Queen – Jenny Jägerfeld
Allt ska brinna – Sofia Nordin
Inuti huvudet är jag kul – Lisa Bjärbo

Böcker jag tror blir nominerade:

Doris drar – Pija Lindenbaum
Kom hem Laila – Eva Lindström
Rymlingarna – Ulf Stark & Kitty Crowther
Comedy Queen Jenny Jägerfeld
Om vi bara kunde byta kroppar med varandraJohanna Nilsson

Vilka böcker tror/hoppas du på?

Litteraturpriser att lysa upp höstmörkret med i Nobels frånvaro

Att årets nobelpris i litteratur ställs in på grund av misstänkt jäv och sexuella trakasserier av en man med nära koppling till Svenska Akademien har nog inte undgått någon. Även om det är oerhört synd är det ändå förstås viktigare att det rensas i Akademien på just det där gubbiga hålla-varandra-om-ryggen- sättet Sara Danius talar om i sitt fantastiska sommarprat.

Det finns ju också andra litteraturpriser att glädjas åt. Den Nya Akademien, som bildades av Alexandra Pascalidou som ett svar på skandalerna i Svenska Akademien, presenterade sin vinnare igår. Jag tyckte mycket om valet av Maryse Condé som vinnare, någon som många gånger tippats i nobelprissammanhang utan att ha fått priset. Jag älskade både Färden genom mangroven och Tills vattnet stiger och kanske läser jag nu äntligen Desirada som jag tänkt läsa så länge.

I våras blev Jacqueline Woodson presenterad som årets ALMA- pristagare, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Hon var relativt okänd i Sverige då, ingen av hennes böcker var översatta. Nu har Brown Girl Dreaming översatts av Athena Farrokhzad och jag hoppas verkligen fler böcker översätts så att de når fler! Jag är så lyckligt över att hon fick priset så att jag fick en chans att upptäcka hennes författarskap. Om du inte gjort det ännu, läs hennes böcker!

Det är kanske just det jag älskar med de litteraturpriser jag följer. Många blir ofta besvikna när Svenska Akademien eller ALMA-juryn annonserar en pristagare få känner till – kanske för att det lger självkänslan en liten törn, att inte känna till något som uppenbarligen är så viktigt och välskrivet att det får ett av världens finaste priser. Samtidigt beror det säkert också på att en självklart vill se just sin favorit som vinnare. Jag har själv känt så många gånger men har de senaste åren försökt få mig själv att tänka annorlunda. Bättre vore att se andra sidan av det – det vore ganska tråkigt om pristagarna ständigt var välkända författare som en redan läst flera böcker av. Vilken möjlighet det är, att få upptäcka ett helt nytt författarskap. Kanske är det därför priser som Årets bok känns lite ointressanta, där alla nominerade är författare vars böcker det skrivits spaltmeter om, visats på hundratals instagrambilder och lovprisats till himmelen och tillbaka. Jag känner mig bara lite trött på dem vid det laget och inte alls sugen på att börja läsa dem även om de får pris. Det här beror säkert på mitt, inte så smickrande, drag av att bli så antagonistisk mot populär litteratur men jag ser hellre att någon som inte är lika känd prisas. Samtidigt är det ju självklart inte mer än rättvist att de författare vars böcker älskas av många och slår säljrekord, också blir uppmärksammade med priser. Jag antar att båda formerna behövs.

Snart tillkännages Augustprisnomineringarna. Jag tycker om det priset, som brukar befinna sig någonstans i mellanrummet mellan Nobelpris och Årets bok. Det är ofta kända författare, men kanske inte de böcker som är allra mest lästa redan. Det är fint att de blir uppmärksammade. I torsdags blev det även känt vilka författare och organisationer som befinner sig på ALMA- prisets långa lista – och den är lång, över 200 namn. Jag kommer gå igenom den och skriva några rader om vem jag hoppas/tror kommer få priset – och även vilka jag hoppas blir nominerade till Augustpriset.

Tills dess läser jag fler böcker av Jacqueline Woodson. Och Jila Mossaed, som nyss valdes in i Svenska Akademien och vars poesiböcker jag inte hade hört talas om tidigare. En ny författare att upptäcka.

Enligt O har skrivit om Jila Mossaeds dikter här, och även inlägg om Svenska Akademien här och här. Som alltid välskrivna och intressanta tankar och texter som jag alltid läser.

För att väcka hon som drömmer

Johanna Nilssons språk är obarmhärtigt. Det går inte att gömma sig för sorgen, smärtan och ensamheten som skriker mellan raderna. För att väcka hon som drömmer var nominerad till Augustpriset 2017. Jag förstår varför.

Josefin liv är hårt inramat. Av familjen och kyrkan, den som både är den största tryggheten och det stora frågetecknet. Av ätstörningarna och tvångstankarna. Josefin måste gå ner mer i vikt, måste offra sig, för att mamma ska bli frisk. Om Gud tar emot Josefins offer blir mamma frisk. Mamma som ligger på sjukhuset i Falun. Och drömmer. Det som är kvar av familjen rasar ihop, stänger in sig på sina rum, släcker för omvärlden. Josefin hittar ett andningshål i kyrkans radiostudio, där finns Marcus som tvingas av sina föräldrar att gifta sig med någon han inte älskar.

Alla tar stor plats i den här boken, alla bär på sin egen tyngd. För att väcka hon som drömmer är så mycket, hela tiden, att jag nästan känner mig kvävd. Hon har så stora ord, Johanna Nilsson. Så tunga.

Sedan blev hon plötsligt klarvaken.

Ett regn föll ner på henne genom taket.

Pappa grät. Inte högt, utan antagligen med ansiktet inborrat i kudden just för att inte väcka någon. Men hon hade öron för sorg.

Ibland är det nästan för mycket. Jag når inte Josefin genom allt det svåra. Samtidigt känner jag igen så mycket i hennes tankar att det är svårt att läsa. Johanna Nilsson ger sig ned i botten av religion, troende, ätstörningar, tvångstankar, självskadebeteende, att känna sig fjättrad.

Jag skulle gärna vilja prata om slutet. Jag vill inte avslöja vad som händer men det får mig att fundera på vad jag egentligen tyckte om den här boken, vad det är den egentligen säger. Det är utan tvekan en välskriven bok som har tusen ingångar till diskussioner, men ibland når den mig ändå inte riktigt och jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det för tillspetsat allting, för mycket. Det är svårt att ta in.

Rabén och Sjögren, 2017.

Andra som läst: tvåtusen boktankar, Tusen sidor, barnboksbloggen, bokkoll, Prickiga Paula.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Bli som folk

Jag lyssnade på Stina Stoors Augustprisnominerade novellsamling Bli som folk under en tid när tröttheten var ständigt närvarande, nästan förlamande. Att få vila i Stina Stoors egna uppläsning, i ett språk som är så vackert att det flyter som en bäck, det var fantastiskt. Stina Stoor läser själv, på västerbottniska, och jag tror inte det hade kunnat göras på annat sätt.

Ibland tappade jag tråden i berättelsen, men det gjorde som ingenting. För det är betraktelserna som gör det. De över livet och uppväxten. Över det västerbottniska landskapet och språket. Över förgängligheten. Och det viktiga, i att få vara den man är. Stina Stoor ger röst åt glesbygden, åt barnen i den, åt kvinnorna. Det är fantastiskt berörande, stort och vackert.

Kanske kommer jag någon gång läsa om, då i pappersform. För jag vill ha sammanhanget också, det jag aldrig får riktigt när jag lyssnar. Men jag vill också återvända. Någon gång.

Andra som läst: Fiktiviteter, ett annette, Livet med orden, Kulturnästet, Dagens bok, Kulturkollo.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus. Jag lyssnade via Storytel.

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.