Litteraturpriser att lysa upp höstmörkret med i Nobels frånvaro

Att årets nobelpris i litteratur ställs in på grund av misstänkt jäv och sexuella trakasserier av en man med nära koppling till Svenska Akademien har nog inte undgått någon. Även om det är oerhört synd är det ändå förstås viktigare att det rensas i Akademien på just det där gubbiga hålla-varandra-om-ryggen- sättet Sara Danius talar om i sitt fantastiska sommarprat.

Det finns ju också andra litteraturpriser att glädjas åt. Den Nya Akademien, som bildades av Alexandra Pascalidou som ett svar på skandalerna i Svenska Akademien, presenterade sin vinnare igår. Jag tyckte mycket om valet av Maryse Condé som vinnare, någon som många gånger tippats i nobelprissammanhang utan att ha fått priset. Jag älskade både Färden genom mangroven och Tills vattnet stiger och kanske läser jag nu äntligen Desirada som jag tänkt läsa så länge.

I våras blev Jacqueline Woodson presenterad som årets ALMA- pristagare, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Hon var relativt okänd i Sverige då, ingen av hennes böcker var översatta. Nu har Brown Girl Dreaming översatts av Athena Farrokhzad och jag hoppas verkligen fler böcker översätts så att de når fler! Jag är så lyckligt över att hon fick priset så att jag fick en chans att upptäcka hennes författarskap. Om du inte gjort det ännu, läs hennes böcker!

Det är kanske just det jag älskar med de litteraturpriser jag följer. Många blir ofta besvikna när Svenska Akademien eller ALMA-juryn annonserar en pristagare få känner till – kanske för att det lger självkänslan en liten törn, att inte känna till något som uppenbarligen är så viktigt och välskrivet att det får ett av världens finaste priser. Samtidigt beror det säkert också på att en självklart vill se just sin favorit som vinnare. Jag har själv känt så många gånger men har de senaste åren försökt få mig själv att tänka annorlunda. Bättre vore att se andra sidan av det – det vore ganska tråkigt om pristagarna ständigt var välkända författare som en redan läst flera böcker av. Vilken möjlighet det är, att få upptäcka ett helt nytt författarskap. Kanske är det därför priser som Årets bok känns lite ointressanta, där alla nominerade är författare vars böcker det skrivits spaltmeter om, visats på hundratals instagrambilder och lovprisats till himmelen och tillbaka. Jag känner mig bara lite trött på dem vid det laget och inte alls sugen på att börja läsa dem även om de får pris. Det här beror säkert på mitt, inte så smickrande, drag av att bli så antagonistisk mot populär litteratur men jag ser hellre att någon som inte är lika känd prisas. Samtidigt är det ju självklart inte mer än rättvist att de författare vars böcker älskas av många och slår säljrekord, också blir uppmärksammade med priser. Jag antar att båda formerna behövs.

Snart tillkännages Augustprisnomineringarna. Jag tycker om det priset, som brukar befinna sig någonstans i mellanrummet mellan Nobelpris och Årets bok. Det är ofta kända författare, men kanske inte de böcker som är allra mest lästa redan. Det är fint att de blir uppmärksammade. I torsdags blev det även känt vilka författare och organisationer som befinner sig på ALMA- prisets långa lista – och den är lång, över 200 namn. Jag kommer gå igenom den och skriva några rader om vem jag hoppas/tror kommer få priset – och även vilka jag hoppas blir nominerade till Augustpriset.

Tills dess läser jag fler böcker av Jacqueline Woodson. Och Jila Mossaed, som nyss valdes in i Svenska Akademien och vars poesiböcker jag inte hade hört talas om tidigare. En ny författare att upptäcka.

Enligt O har skrivit om Jila Mossaeds dikter här, och även inlägg om Svenska Akademien här och här. Som alltid välskrivna och intressanta tankar och texter som jag alltid läser.

För att väcka hon som drömmer

Johanna Nilssons språk är obarmhärtigt. Det går inte att gömma sig för sorgen, smärtan och ensamheten som skriker mellan raderna. För att väcka hon som drömmer var nominerad till Augustpriset 2017. Jag förstår varför.

Josefin liv är hårt inramat. Av familjen och kyrkan, den som både är den största tryggheten och det stora frågetecknet. Av ätstörningarna och tvångstankarna. Josefin måste gå ner mer i vikt, måste offra sig, för att mamma ska bli frisk. Om Gud tar emot Josefins offer blir mamma frisk. Mamma som ligger på sjukhuset i Falun. Och drömmer. Det som är kvar av familjen rasar ihop, stänger in sig på sina rum, släcker för omvärlden. Josefin hittar ett andningshål i kyrkans radiostudio, där finns Marcus som tvingas av sina föräldrar att gifta sig med någon han inte älskar.

Alla tar stor plats i den här boken, alla bär på sin egen tyngd. För att väcka hon som drömmer är så mycket, hela tiden, att jag nästan känner mig kvävd. Hon har så stora ord, Johanna Nilsson. Så tunga.

Sedan blev hon plötsligt klarvaken.

Ett regn föll ner på henne genom taket.

Pappa grät. Inte högt, utan antagligen med ansiktet inborrat i kudden just för att inte väcka någon. Men hon hade öron för sorg.

Ibland är det nästan för mycket. Jag når inte Josefin genom allt det svåra. Samtidigt känner jag igen så mycket i hennes tankar att det är svårt att läsa. Johanna Nilsson ger sig ned i botten av religion, troende, ätstörningar, tvångstankar, självskadebeteende, att känna sig fjättrad.

Jag skulle gärna vilja prata om slutet. Jag vill inte avslöja vad som händer men det får mig att fundera på vad jag egentligen tyckte om den här boken, vad det är den egentligen säger. Det är utan tvekan en välskriven bok som har tusen ingångar till diskussioner, men ibland når den mig ändå inte riktigt och jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det för tillspetsat allting, för mycket. Det är svårt att ta in.

Rabén och Sjögren, 2017.

Andra som läst: tvåtusen boktankar, Tusen sidor, barnboksbloggen, bokkoll, Prickiga Paula.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Bli som folk

Jag lyssnade på Stina Stoors Augustprisnominerade novellsamling Bli som folk under en tid när tröttheten var ständigt närvarande, nästan förlamande. Att få vila i Stina Stoors egna uppläsning, i ett språk som är så vackert att det flyter som en bäck, det var fantastiskt. Stina Stoor läser själv, på västerbottniska, och jag tror inte det hade kunnat göras på annat sätt.

Ibland tappade jag tråden i berättelsen, men det gjorde som ingenting. För det är betraktelserna som gör det. De över livet och uppväxten. Över det västerbottniska landskapet och språket. Över förgängligheten. Och det viktiga, i att få vara den man är. Stina Stoor ger röst åt glesbygden, åt barnen i den, åt kvinnorna. Det är fantastiskt berörande, stort och vackert.

Kanske kommer jag någon gång läsa om, då i pappersform. För jag vill ha sammanhanget också, det jag aldrig får riktigt när jag lyssnar. Men jag vill också återvända. Någon gång.

Andra som läst: Fiktiviteter, ett annette, Livet med orden, Kulturnästet, Dagens bok, Kulturkollo.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus. Jag lyssnade via Storytel.

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

Vilka böcker får vara med?

I söndags funderade jagvilka böcker som kunde tänkas nomineras till årets Augustpris – mest hoppades jag, gissa vågade jag mig inte på och mest hoppades jag i min favoritkategori barn- och ungdomslitteratur.

Innan vi går vidare till nomineringarna, låt oss ta en funderare över vad kategorin ”barn- och ungdomslitteratur” egentligen innebär. Jo, där ska in pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker för de allra minsta, kapitelböcker för barn upp till 9 år, kapitelböcker för barn upp till 12 år och så ungdomsboken som ofta rör sig från 13 år och uppåt. Dessutom – faktaböcker för alla åldrar. Förstår ni vilken bred kategori det här är? Hur olika sorters böcker som ska jämföras med varandra? Vilka olika aspekter som spelar in vid en sådan jämförelse?

Vilka böcker blev då nominerade i den här kategorin? Jo, fyra bilderböcker och två ungdomsböcker. Förra året, två seriealbum, två bilderböcker, en kapitelbok för barn 6-9 år, en ungdomsbok. 2014, fem bilderböcker och en ungdomsbok. Jag får gå tillbaka till 2012 innan jag hittar en faktabok (Nina Ulmajas ABC å allt om D) och för så länge sedan som 2010 var närmaste kapitelbok för barn 9-12 år nominerad (Anna Ehrings Syltmackor och oturslivet). Den senare kategorin, som vi på biblioteket kallar Hcg och som jag har många personliga favoriter i, verkar i princip bortglömd av Augustjuryn. Pekböcker, småbarnsböcker och faktaböcker likaså – detta leder till att Mårten Melin och Mårten Sandén, som främst skriver böcker inom Hcg, aldrig har varit nominerade. Aldrig. (förtydligande: aldrig för en Hcg-bok, däremot har de nominerats en gång var för en poesibok respektive en ungdomsbok). Eva Lindström har varit nominerad 12 gånger för sina bilderböcker – flest av alla och i snitt vartannat år sedan kategorin för barn- och ungdomsböcker infördes. Kan det inte räcka nu? Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Eva Lindströms böcker. I år var den bok jag saknade mest Jenny Jägerfelds fantastiska Brorsan är kung, en bok som, om den prisats, inte bara fått ett erkännande för ett underbart språk och älskansvärda karaktärer utan också för den viktiga historia den berättar om hur det är att födas i fel kropp.

29699036_O_1

Men inte bara den. Hur Augustjuryn kunnat förbise både Johan Egerkrans fantastiska faktaböcker Nordiska väsen och Nordiska gudar och de geniala småbarnsböckerna med odjur, monster och varelser i miniformat är för mig en gåta.

nordiska_gu_12997

Varför är det så här? Glöms Hcg-böckerna bort eller ses ungdomsböckerna, med sitt mer avancerade språkbruk, och bilderböckerna, med sin konstnärlighet, som mer värda än kapitelböckerna? Augustpriset verka själva på sin hemsida luta åt just detta: ”Bland böckerna i barn- och ungdomsklassen finns såväl ungdomsromaner om de stora livsfrågorna som rikt illustrerade bilderböcker för de allra minsta.” Kapitelböcker för barn 6-9 år nomineras oftare, men inte lika ofta som bilderböckerna. Att dela upp barn- och ungdomspriset, kanske i ”bilderböcker och faktaböcker” samt ”kapitelböcker och ungdomsböcker” vore mycket mer välkommet än i dagens lösning där endast en bråkdel av den stora och fantastiska barnboksutgivning som finns i Sverige får en chans.

Förutom att vissa ålderskategorier verkar falla bort helt finns det också ett enormt glapp i medias rapportering om Augustpriset. I SVT Kulturnytts inslag om Augustpriset nämns inte barn- och ungdomskategorin med ett enda ord. Jens Liljestrand nämner inte heller kategorin med ett ord – jag hittar bara en artikel som gör något mer än listar de nominerade, sist av alla. Samtidigt som media ger svarta rubriker om barns och ungas läsning när den brister, samtidigt kastar journalister själva barn- och ungdomslitteraturen i sophinken, att inte ens nämna den i artiklar och TV-inslag om Augustpriset är nedvärderande och överseende.

Men Augustprisnomineringarna gjorde mig ju glad, också. Även om jag saknade Jenny Jägerfeld, Anna Ahlund och Johan Egerkrans bland nomineringarna, är jag ändå oerhört glad att min favorit Tio över ett blev nominerad, jag tyckte också Åka buss var en fin bilderbok som förtjänar sin nominering. Jag kommer också läsa Ormbunkslandet, Djur inga har sett utom vi och Idag vet jag inte vem jag är.

Vuxenkategorierina, då? Ja, jag har faktiskt inte läst någon av de nominerade böckerna. Kanske kommer jag att göra det, men alla medier verkar ju ha riktat in sig på att bara skriva om dem så jag tänker inte göra det här.

Vilka blir nominerade imorgon?

Imorgon tillkännages nomineringarna för årets Augustpris och i kölvattnet av den besvikelse (ja, jag tänker kalla det så) årets Nobelpris i litteratur blev känns det extra förväntansfullt med Augustpriset – Augustpriset är ju också intressant i sin folklighet, de flesta av de titlar som nomineras och prisas har många läst till skillnad från Nobelpriset. Jag ser charmen med båda, att prisa det många redan känner till och att uppmuntra till att upptäcka ett nytt författarskap.

Svenska skönlitterära och facklitterära böcker för vuxna har jag inte läst många i år men om jag ska hoppas på en i varje kategori så är det Björnstad av Fredrik Backman och Skogshuggarna i fjärran västern skogar av Lars Nordström.

Men romaner för barn och unga, de har jag läst. Mina sex favoriter hittills i år, alltså inte nödvändigtvis de jag tror blir nominerade utan de jag hoppas på.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med – Johanna Nilsson

Jack – Christina Lindström

Du, bara – Anna Ahlund

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Brorsan är kung – Jenny Jägerfeld

Det magiska hjärtat – Kristina Ohlsson

Bubblare: Monstret i natten – Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

Den allra bästa svenska ungdomsromanen jag läst i år – en av de bästa böcker jag läst i år – och den jag verkligen hoppas i slutändan vinner priset om bästa barn- och ungdomsbok?

tio-over-ett

Tio över ett.

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Maja då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.