Tag Archives: Augustpriset

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

Vilka böcker får vara med?

I söndags funderade jagvilka böcker som kunde tänkas nomineras till årets Augustpris – mest hoppades jag, gissa vågade jag mig inte på och mest hoppades jag i min favoritkategori barn- och ungdomslitteratur.

Innan vi går vidare till nomineringarna, låt oss ta en funderare över vad kategorin ”barn- och ungdomslitteratur” egentligen innebär. Jo, där ska in pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker för de allra minsta, kapitelböcker för barn upp till 9 år, kapitelböcker för barn upp till 12 år och så ungdomsboken som ofta rör sig från 13 år och uppåt. Dessutom – faktaböcker för alla åldrar. Förstår ni vilken bred kategori det här är? Hur olika sorters böcker som ska jämföras med varandra? Vilka olika aspekter som spelar in vid en sådan jämförelse?

Vilka böcker blev då nominerade i den här kategorin? Jo, fyra bilderböcker och två ungdomsböcker. Förra året, två seriealbum, två bilderböcker, en kapitelbok för barn 6-9 år, en ungdomsbok. 2014, fem bilderböcker och en ungdomsbok. Jag får gå tillbaka till 2012 innan jag hittar en faktabok (Nina Ulmajas ABC å allt om D) och för så länge sedan som 2010 var närmaste kapitelbok för barn 9-12 år nominerad (Anna Ehrings Syltmackor och oturslivet). Den senare kategorin, som vi på biblioteket kallar Hcg och som jag har många personliga favoriter i, verkar i princip bortglömd av Augustjuryn. Pekböcker, småbarnsböcker och faktaböcker likaså – detta leder till att Mårten Melin och Mårten Sandén, som främst skriver böcker inom Hcg, aldrig har varit nominerade. Aldrig. (förtydligande: aldrig för en Hcg-bok, däremot har de nominerats en gång var för en poesibok respektive en ungdomsbok). Eva Lindström har varit nominerad 12 gånger för sina bilderböcker – flest av alla och i snitt vartannat år sedan kategorin för barn- och ungdomsböcker infördes. Kan det inte räcka nu? Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Eva Lindströms böcker. I år var den bok jag saknade mest Jenny Jägerfelds fantastiska Brorsan är kung, en bok som, om den prisats, inte bara fått ett erkännande för ett underbart språk och älskansvärda karaktärer utan också för den viktiga historia den berättar om hur det är att födas i fel kropp.

29699036_O_1

Men inte bara den. Hur Augustjuryn kunnat förbise både Johan Egerkrans fantastiska faktaböcker Nordiska väsen och Nordiska gudar och de geniala småbarnsböckerna med odjur, monster och varelser i miniformat är för mig en gåta.

nordiska_gu_12997

Varför är det så här? Glöms Hcg-böckerna bort eller ses ungdomsböckerna, med sitt mer avancerade språkbruk, och bilderböckerna, med sin konstnärlighet, som mer värda än kapitelböckerna? Augustpriset verka själva på sin hemsida luta åt just detta: ”Bland böckerna i barn- och ungdomsklassen finns såväl ungdomsromaner om de stora livsfrågorna som rikt illustrerade bilderböcker för de allra minsta.” Kapitelböcker för barn 6-9 år nomineras oftare, men inte lika ofta som bilderböckerna. Att dela upp barn- och ungdomspriset, kanske i ”bilderböcker och faktaböcker” samt ”kapitelböcker och ungdomsböcker” vore mycket mer välkommet än i dagens lösning där endast en bråkdel av den stora och fantastiska barnboksutgivning som finns i Sverige får en chans.

Förutom att vissa ålderskategorier verkar falla bort helt finns det också ett enormt glapp i medias rapportering om Augustpriset. I SVT Kulturnytts inslag om Augustpriset nämns inte barn- och ungdomskategorin med ett enda ord. Jens Liljestrand nämner inte heller kategorin med ett ord – jag hittar bara en artikel som gör något mer än listar de nominerade, sist av alla. Samtidigt som media ger svarta rubriker om barns och ungas läsning när den brister, samtidigt kastar journalister själva barn- och ungdomslitteraturen i sophinken, att inte ens nämna den i artiklar och TV-inslag om Augustpriset är nedvärderande och överseende.

Men Augustprisnomineringarna gjorde mig ju glad, också. Även om jag saknade Jenny Jägerfeld, Anna Ahlund och Johan Egerkrans bland nomineringarna, är jag ändå oerhört glad att min favorit Tio över ett blev nominerad, jag tyckte också Åka buss var en fin bilderbok som förtjänar sin nominering. Jag kommer också läsa Ormbunkslandet, Djur inga har sett utom vi och Idag vet jag inte vem jag är.

Vuxenkategorierina, då? Ja, jag har faktiskt inte läst någon av de nominerade böckerna. Kanske kommer jag att göra det, men alla medier verkar ju ha riktat in sig på att bara skriva om dem så jag tänker inte göra det här.

Vilka blir nominerade imorgon?

Imorgon tillkännages nomineringarna för årets Augustpris och i kölvattnet av den besvikelse (ja, jag tänker kalla det så) årets Nobelpris i litteratur blev känns det extra förväntansfullt med Augustpriset – Augustpriset är ju också intressant i sin folklighet, de flesta av de titlar som nomineras och prisas har många läst till skillnad från Nobelpriset. Jag ser charmen med båda, att prisa det många redan känner till och att uppmuntra till att upptäcka ett nytt författarskap.

Svenska skönlitterära och facklitterära böcker för vuxna har jag inte läst många i år men om jag ska hoppas på en i varje kategori så är det Björnstad av Fredrik Backman och Skogshuggarna i fjärran västern skogar av Lars Nordström.

Men romaner för barn och unga, de har jag läst. Mina sex favoriter hittills i år, alltså inte nödvändigtvis de jag tror blir nominerade utan de jag hoppas på.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med – Johanna Nilsson

Jack – Christina Lindström

Du, bara – Anna Ahlund

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Brorsan är kung – Jenny Jägerfeld

Det magiska hjärtat – Kristina Ohlsson

Bubblare: Monstret i natten – Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

Den allra bästa svenska ungdomsromanen jag läst i år – en av de bästa böcker jag läst i år – och den jag verkligen hoppas i slutändan vinner priset om bästa barn- och ungdomsbok?

tio-over-ett

Tio över ett.

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Maja då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Mer om ”När hundarna kommer”

Jag var bara nio år när John Hron mördades av nynazistiska ungdomar och alldeles för liten för att ha uppmärksammat det eller i alla fall minnas det. Såhär i efterhand har jag läst och hört om detta fruktansvärda brott och förstått att händelserna i Jessica Shiefauers Augustprisnominerade ungdomsroman När hundarna kommer löst baseras på det. De som är yngre än jag kanske har hört ännu mindre om det men jag tror inte att det, åtminstone för läsningens skull, gör något. Det är ingen biografisk skildring, långt ifrån, och det finns så oerhört mycket att känna igen ändå.

nar-hundarna-kommerDen första förälskelsen, så förblindande i sin hetta. Separationen, den oundvikliga och ångestfyllda. Frågorna, varför, varför, varför? Att ingenting spelar någon roll förutom just detta. Jessica Schiefauer porträtterar det så klockrent. När Ester träffar Isak försvinner allt annat, en bekymrad lärare blir bara en flyktig bild i periferin, föräldrar försvinner ut från världsbilden och det enda som betyder något är Isak.

När Isaks bror Anton begår det fruktansvärda, dödar en annan människa tillsammans med en likasinnad, ställs Isaks värld upp och ner och därmed även Esters. Men vem är Anton? Det som är så annorlunda, unikt och modigt med När hundarna kommer är att läsaren inte lär känna varken offret eller gärningsmannen särskilt väl – offret lär inte läsaren känna alls och förövaren, Anton, finns där bara som Isaks bror.

Kulturkollo läser pågår just nu en diskussion om boken, även om jag inte haft tid att delta är det många andra som gjort och frågeställningarna är många. Varför är Esters behov av Isak så stort? Hur fungerar berättarperspektivet? Utsatthet, tillhörighet och makt är ord som ofta dyker upp i diskussionen och det tycker jag är talande för boken. Egentligen är alla utsatta, egentligen verkar ingen känna att de tillhör någon eller något. Eller så gör de så för mycket.

Det finns många frågor, det finns mycket att prata om och diskutera i När hundarna kommer. Men jag tycker också att det är en roman som inte behöver diskuteras, egentligen räcker det med att sjunka ner i det poetiska språket, känna kärleken och hatet, våndas och undra.

Kör den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Carolina läser, Boktokig, Ylva Kort och Gott, Att leva loppan,

Bokcirkla om ”När hundarna kommer” med Kulturkollo!

Förra veckan läste jag Jessica Shiefauers nya bok När hundarna kommer, strax efter att den blivit Augustprisnominerad och blivit allmänt hyllad av både tidningar och bokbloggare.

Jag hade inte läst något av Shiefauer tidigare men jag kommer definitivt göra det nu för När hundarna kommer var en fantastisk läsupplevelse. Idag tänkte jag bokcirkla tillsammans med andra boknördar på Kulturkollos facebooksida ”Kulturkollo läser”.

Hänger du på?

12107921_1038334189541899_9122907419692654231_n

Ishavspirater – Frida Nilsson

Nu ska jag berätta, om min syster.

Verkar den hör meningen bekant? Ja, det finns mycket av Astrid Lindgrens berättararv i Frida Nilssons nya bok Ishavspirater och även om det kanske inte går att jämföra, bara tanken är väl lite orättvis, så är det ett mycket fint förvaltat arv.

ishavspiraterSiri och Mikki bor på en ö i Ishavet, och deras största skräck är Ishavspiraterna. Ishavspiraterna, ledda av den legendariske Kapten Vitskägg, rövar bort barn som aldrig mer ser dagsljuset igen utan bara det svarta innanmätet i Kapten Vitskäggs diamantgruva. Ingen kommer nämligen in i de låga gruvhångarna som små barn gör. Ett barn som rövats bort av Ishavspiraterna, det är ett förlorat barn och den dag som Siris lillasyster Mikki blir bortrövad gräver det sig ett hål allt djupare i Siris hjärta. Men som Astrid Lindgren skulle ha sagt, så finns det vissa saker man måste göra och Siri rymmer för att leta reda på Mikki och rädda henne ur Vitskäggs onda käftar. Det blir en väg kantad av faror, av Vitvargar och sjöfolk, och av människor som glömt hur det är att vara barn.

Det är inte bara i språket, i vissa ord och meningar, som jag tänker på Astrid Lindgren när jag läser Ishavspirater. Mycket av det som gör Lindgrens böcker så bra, den fint beskrivna sorgen, det mod som återfinns på ett alldeles oväntat håll, systraskapet och brödraskapet, vänskapen, äventyret, det spår av ett hjärta som ryms längst inne i de svartaste av själar, mycket av det finns i Frida Nilssons berättelse om Siri och Mikki. Men det är heller ingen kopia, utan står kavat på sina egna storasystersben. Det är en berättelse om barndom, om vuxenvärlden, om att fortsätta få vara ett barn och att ta på sig en vuxens ansvar. Jag älskade att fara på äventyr med Siri, faktiskt hade jag svårt att alls lägga ifrån mig boken och jag tycker den mycket välförtjänt blev augustprisnominerad.

NoK, 2015.