Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

De bästa, roligaste och finaste bilderböckerna 2017

Det finns en kategori böcker jag läser mängder av, men sällan skriver om här på bloggen. I mitt jobb som barnbibliotekarie har jag nöjet att läsa massor av fina, roliga och smarta bilderböcker. Det skulle bli ogörligt att skriva om alla här, men jag vill gärna lyfta mina favoriter från 2017 års utgivning. Det är böcker som jag tror barn tycker om men som också har en fantastiskt stor behållning för vuxna läsare. Att berätta något väsentligt i text och bild för små läsare måste vara något av det svåraste som finns och jag älskar verkligen böcker som lyckas med det. Missa dem inte!

Huset som vaknade

Den allra finaste bilderboken från 2017. Martin Widmark och Emilia Dziubak i ett samarbete om livet, döden, ensamheten och lyckan. Måsteläsning!

Dumma teckning

Den Augustnominerade bilderboken av Johanna Thydell och Emma Adbåge fångar två saker på pricken: frustration i skapande och syskonskap.

Sahar som inte syns

Anna Platt och Li Söderberg berättar varsamt om hur det är att vara ensam, och att få en vän. Hjärteknipande och igenkännande.

 

Om dagen tar slut

Även denna bok var Augustprisnominerad, en hisnande tankeresa i vad som händer om dagen tar slut. Av Lisa Hyder och Per Gustafsson.

Varför vill du inte blomma?

En bilderbok av Katarína Macurová som med få ord och meningar lyckas berätta två parallella händelseförlopp som verkligen får en att dra på munnen. Ett fint exempel på hur bild och text samverkar eller berättar olika historier i de bästa bilderböckerna.

Oväder

Mirando bok ger ut fantastiska bilderböcker, inte bara den Augustvinnande Fågeln i mig flyger vart den vill utan också den färgstarka och detaljrika Oväder av Tuvalisa Rangström ochClara Dackenberg.

Wursten och veganen

Ibland skriver jag korta små omdömen om böcker på mitt instagramkonto, böcker jag gillat men som inte nått ända fram till bloggen. Jag gillar formatet, att ibland begränsa sig till några få ord om en bok. Det är svårt, svårare än att skriva ett långt omdöme på bloggen.

Om du inte följer mig redan så heter jag @eliandbooks på instagram och så här skrev jag om min senaste instagramrecenserade bok:

Glappet mellan barn och tonår, mellan lek och allvar, det beskriver #ÅsaAsptjärn fint i #WurstenochVeganen. En vansinnigt rolig och samtidigt allvarlig skildring av hur gammal vänskap tar slut och ny inleds, hur lekar plötsligt känns fåniga och hur en kan bli indragen i att mitt i natten göra inbrott i korvkoisen och leta efter illrar i mörkaste skogen. Rekommenderas till alla mellan 10-13 år.

Följ mig här!

Livet som ett väntrum

Hur är det att leva i ett land där man egentligen inte får lov att bo? Att alltid vara rädd att det ska hända familjen något. Hur är det att år efter år tränga ihop sig i ett litet rum med fördragna gardiner samtidigt som man går till skolan, spelar fotboll, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst?

Ilona och Stella är bästisar, det har de varit sen lågstadiet. De går i samma klass men deras deras verkligheter ser helt annorlunda ut. Ilona bor i ett kloster tillsammans med sin familj, där nunnorna tar emot och gömmer de som är på flykt undan krig och död. Stella har ett tryggt hem men får se sig undanskuffad av föräldrarnas oro till förmån från hennes bror som vägrar gå till skolan och bara sitter instängd på sitt rum. Om jag får stanna är en fin skildring av en stark vänskap, en berättelse där både det fruktansvärda i att vara rädd att bli tillbakaskickad till det krig en flydde ifrån och det gnagande i att bli förbisedd av sina föräldrar, ryms.

Om jag får stanna nuddar vid väldigt svåra saker men inte mer än så, den är inte särskilt tung eller grafiskt beskrivande av våld och hemskheter trots sitt ämne och jag tror att den kan läsas av målgruppen 9-12 år utan problem – även om det säkert behövs en vuxen bredvid för att prata om så invecklade saker som asylrätt, migrationsverket och inte minst varför människor krigar med varandra. Men Kajsa Gordan förklarar det fint i den här lilla pärlan till bok som säkert kan göra stor nytta genom att skapa förståelse hos barn i mellanåldern med kompisar som är eller har varit på flykt. Emellanåt har den en lite för mycket pedagogisk och lite för lite litterär ton i mitt tycke, den bränner aldrig riktigt till. Men jag hoppas ändå att den blir läst av många och jag tror att den kan fungera fint som högläsning eller som bokklubbsbok, för här finns mycket att prata om, och kanske gör det inte så mycket då att själva berättandet ibland är lite platt.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Annas bokblogg, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Agnes bokblogg, Biblioteksbubbel.

En haj simmar bäst ensam

Magistern säger: »PRATA HÖGT.«

Mamma säger: »Var inte blyg!«

Men jag är mer tyst och arg. Som en haj. Magistern vill att alla barn ska vara bläckfiskar som räcker upp alla sina åtta armar på en gång. Han förstår inte att det finns hajar också. Hajar är tysta, de säger ingenting. De simmar runt och gör vad de vill. Ingen bråkar med dem, ingen vågar säga PRATA HÖGT till en haj. Hajar har inga händer, så jag skulle inte kunna räcka upp handen. Och när jag vill sitta ensam och läsa på rasten och magistern frågar: »Är du ledsen, Jenny?« så kan jag bara svara: »Hajar gillar att simma ensamma.«

Tänk om jag hade fått Haj-Jenny i min hand när jag var åtta år och hade precis samma sorts utvecklingssamtal som Jenny har i boken, de med en lärare som suckar lite och säger ”Du måste prata mer på lektionerna!” Precis som Jenny har så hade jag alltid alla rätt på proven, jag var förmodligen den som lånade allra mest böcker i vårt skolbibliotek – som också helt enkelt var en hylla i kapprummet – men det räckte ändå inte till. För att jag inte räckte upp handen och gjorde min röst hörd på lektionerna. Tänk vilken samhörighet jag hade känt med Haj-Jenny, då.

Nu brister mitt hjärta lite för oförståelsen Jenny, och andra introverta barn, fortfarande möter. Jag önskar att alla barn i åldern 5-9 år får träffa Haj-Jenny och jag önskar verkligen att varenda lärare till en låg- eller mellanstadieklass läser den här fantastiska boken. Jag hoppas också att den nomineras till Augustpriset för en så fantastisk debut som så väl skildrar ett barns tankar – och dessutom är sådär självklart inkluderande som en önskar att alla böcker skulle vara – har jag inte läst på länge.

Natur och Kultur, 2017.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula, Biblioteksbubbel, romeoandjuliet.

De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna är ingen klassisk slukaråldern-spökhistoria. Ändå är den en av de mest otäcka böcker jag läst i år.

Det var fyra år sedan Cecilia Lidbeck gav oss rysaren Barnhemmet, skräck för mellanåldern när den är som allra bäst. De försvunna gör det värt all väntan. Här möter vi nio barn och en ledare på väg i en buss mot sommarlägret. När ett rådjur springer över vägen och bussen kraschar mitt ute i ingenstans, utan mobiltäckning, tvingas ledaren ta det svåra beslutet att lämna barnen och gå och hämta hjälp. När han har varit borta i nästan ett dygn bestämmer de sig för att följa efter.

Handlingen låter klassisk, och visst lånar den temat från många romaner och filmer i subgenren vildmarksskräck, men den är helt egen i sitt slag. Cecilia Lidbeck framkallar den djupaste skräcken utan hjälp av en galen massmördare i hälarna på barnen, utan monster från skogens avgrund. Eller? Det är tvetydigheten som skrämmer slag på mig, att inte veta vad som egentligen försiggår och – det mest skrämmande av allt – att inte barnen heller gör det. Djupt inne i skogen tvingas de möta sina värsta rädslor och sina mörkaste minnen, på något sätt möter de också sig själva. Det är komplext, psykologiskt, nära.

Jag vågar nästan inte läsa vidare, men jag måste. De försvunna är så välskriven, så atmosfärisk, så otroligt levande. Jag kommer vara kvar där i skogen, länge. Kanske kommer jag alltid undra vad som egentligen hände.

Lilla Piratförlaget, 2017.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Bokkoll,

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.