Rymlingarna – Ulf Stark & Kitty Crowther

Ulf Stark berättar som få andra om livet och döden. I Rymlingarna illustrerar Kitty Crowther berättelsen om en farfar och hans barnbarn och jag förlorar mig lika mycket i berättelsen som i de fantastiskt vackra, höstsprakande bilderna av skärgården.

Det är till skärgården de beger sig, rymlingarna. Gottfrid, farfadern, vill rymma från sjukhuset till platsen där han en gång var lycklig. Barnbarnet, Lill-Gottfrid, är den som fixar så att det händer. Pappan verkar helst inte vilja tänka på att Gottfrid är sjuk och snart ska dö, sällan får Lill-Gottfrid åka och hälsa på. Det gör lite ont i hjärtat både över Gottfrid och pappan, som stänger in sig i sorgen på olika sätt, och Lill-Gottfrid, som inte får vara så mycket med sin farfar som han vill.

Ulf Stark skapar så fantastiska röster i Rymlingarna, jag hör dem alla. Gottfrids buttra, pappans stränga, Ronny-Adams glada. De framträder så tydligt att jag har lite svårt att inte gråta mot slutet. Ulf Stark gick bort i år, han lämnar många fina böcker efter sig. Jag tänker ibland på hur svårt det måste vara att vara barnboksförfattare och skriva om så svåra saker som livet och döden för en tänkande och funderande sjuåring – och göra det så här bra. Jag tror Rymlingarna är fantastiskt fin som högläsning och jag tror det finns mycket att prata om, efteråt.

Rymlingarna var Augustprisnominerad 2018.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Fina högläsningsböcker till advents- och julhelgerna

Under julhelgen kan det vara extra fint att sätta sig ned och läsa tillsammans. Att läsa högt är inte bara en mysig stund, det skapar också fantastiska förutsättningar för att barn ska fortsätta läsa på egen hand. Många slutar läsa högt någon gång mellan förskola och skola, men högläsningen borde inte ta slut där! Jag önskar att många fler föräldrar och lärare läste högt även för större barn, jag har varit med om flera fina läsprojekt med högläsning för klass fyra och klass sju och det ger alltid lyckade resultat. Även de som inte gillar att läsa själva kan fångas av högläsningens underbara och omedelbara effekt, långt upp på högstadiet och gymnasiet. Idag tänkte jag tipsa om mina favoritböcker för högläsning, framförallt för lite större barn, efter bilderboksåldern. (Länkarna går till bokhandlar där du köpa böckerna. Det är ingen sponsring och inget samarbete utan bara där jag brukar köpa böcker.)

När vintern lägger sitt täcke över världen kan det vara underbart att sjunka ner i ett riktigt vinterkallt äventyr. Ishavspirater av Frida Nilsson handlar om den otäcke kapten Vithuvud och de barn han rövar bort för att de ska arbeta i gruvan. När Siris lillasyster Miki blir bortrövad inser hon att ingen kommer hjälpa henne, hon måste själv rädda sin syster. Det här är en helt fantastisk saga om rädsla och mod, systerskap och kärlek. Läs den för alla mellan ungefär sju och tolv år.

Om ni vill läsa en lite tunnare bok, inte lika allvarlig och ryslig, finns det två fantastiska böcker att prata om och skratta tillsammans med. Haj-Jenny är en av mina favoritböcker, om Jenny som inte vill vara en bläckfisk som alla andra i klassen utan känner sig mer som en haj. Hon simmar bäst ensam. En underbar berättelse om att få vara introvert och räknas lika mycket ändå. För samma ålder, ungefär sex till nio år, finns Frallan är bäst om Frallan och hennes familj som består av mamma och mormor. Humor och värme utlovas!

 

De senaste åren har adventsböcker blivit en stor grej, varje år ges det ut en stor och fin bok med 24 kapitel. Min favorit i just det formatet är Tjoho, nu är det jul! Boken är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Emma Adbåge som fick Augustpriset 2018 för Gropen. I Tjoho, nu är det jul! rymmer grisen Ruffe för att han har hört att julen innebär döden för alla grisar, och möter katten Kss-Kss och mössen Andersson och Pettersson. Tillsammans firar de en fröjdefull jul!

En liten doldis, men den allra bästa boken i kategorin adventsböcker, är Samuels sällsamma kalender. Den ingår inte i serien ”adventsböcker” men den har likväl ungefär 24 kapitel och fungerar jättebra som högläsning med ett kapitel om dagen fram till jul. Det är en bok full av sällsamma äventyr, men också av vänskap, sorg och ilska när föräldrar inte finns där och sviker. Samuels sällsamma kalender föregås av Ossians ovanliga nanny, men det är inget måste att läsa dem i ordning. För barn mellan ungefär sex och elva år.

Att ge sig ut på ett äventyr tillsammans är bland de bästa man kan göra. För de lite äldre barnen tror jag att Teslas vind kan vara en underbar upplevelse att högläsa tillsammans. Här finns allt från syskonrelationer och sorg till knasiga uppfinningar, äventyr och konspirationer. Tyvärr blev den aldrig särskilt känd i Sverige och har gått ur tryck, men den finns säkert att låna på ditt bibliotek och den finns som e-bok. Fungerar nog fint som högläsning från ungefär åtta år till övre tonåren och som egen läsning från ungefär nio år.

Ett fantastiskt format för högläsning är noveller. Det passar så fint att läsa en novell per gång, en hel berättelse i litet format. Mina favoriter är Liksom helt magiskt och Typ helt övernaturligt av Mårten Melin. Här finns vardagsmagi att förundras över och spänning så stor att du inte kan sluta läsa. Det bästa? Det finns många fler böcker om barnen i Skogsbingeskolan att läsa när ni är klara. En annan fantastisk spökhistoria, som skriven för högläsning, är Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson. Blodigt och kusligt så det förslår, men också eftertänksamt. När magin och skräcken blir lite för mycket tror jag det är fint att landa i Athena – Grattis världen, jag är här nu! som nog är fin igenkänning för både stora och små. Alla böckerna är lagom för barn ungefär 8-13 år.

De chanser jag får att högläsa för ungdomar i sjunde eller åttonde klass brukar jag välja En sekund i taget av Sofia Nordin. Språket drar dig in omedelbart, historien ofrånkomligt trollbindande. Det är alltid lika fantastiskt att läsa den högt, för här finns tusen saker att prata om och fundera över. Hur skulle du ha gjort, i Hedvigs situation? Hur skulle du ha överlevt, när alla omkring dig dog i febern?

Vilka är dina högläsningsfavoriter?

Augustpriset 2018

Förskoleanarki, samisk släkthistoria och hungerår. Augustpristagarna 2018 har ett brett spann av ämnen i sina böcker.

Jag hoppades så att Comedy Queen skulle vinna, jag har flera gånger utnämnt den till årets viktigaste bok – jag tror att den kommer att rädda hela liv med sin existens och den är ett litterärt mästerverk. Ändå är Gropen såklart en värdig vinnare, Emma Adbåge är en av våra allra skickligaste illustratörer i Sverige och det går inte att göra annat än älska den otyglade leken som försiggår i gropen. Här är de vuxna trumpna paragrafryttare och regelhållare, gropen är tusen möjligheter till lek och inte alls en farlig risk. Jag älskar hur mycket Emma Adbåge berättar med sina bilder, de fyller i där texten tar slut och gör historien hel.

I år har jag inte läst någon av de nominerade vuxenböckerna, även om Aednan har funnits på min läslista länge. Det känns fantastiskt roligt att den fick priset! Jag hoppas många läser den, berättelser om samers historia och förtrycket av samer och den samiska kulturen är något som gemene svensk vet alldeles för lite om. Kanske att jag även läser Svälten, som vann i fackboksklassen för vuxna, för i juryns motiveringen verkar den sannerligen intressant. Här hittar du motiveringarna.

Har du läst någon av vinnarna? Vilken tyckte du skulle vinna?

Viktiga Augustnomineringar 2018 men en stor saknad efter ungdomsboken

De nominerade till Augustpriset i den viktigaste kategorin, barn- och ungdom, var både överraskande och inte. Jag gissade rättRymlingarna och Comedy Queen, jag nämnde även Gropen i mina förslag/förhoppningar så nästan hälften rätt! Bästa och viktigaste var nomineringen av Comedy Queen. Hoppas många fler än de som redan gjort, läser den nu!

Jag borde absolut ha prickat in Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting men det tråkiga faktumet är att jag inte läst den än, fast den funnits i min mentala läslista sen den kom ut och fast jag bläddrat i den flera gånger. Jag måste läsa. Det är fantastiskt roligt att en grafisk roman blev nominerad, och fint när den också har ett så viktigt budskap. Jag borde också ha anat att det lutade åt en nominering för Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, men även om jag tyckte den var väldigt bra så tyckte jag inte den var tillräckligt bra för en Augustnominering. Regn av Anders Holmer var en överraskning, även om jag tyckte den var fin när jag läste den. Som så ofta innan tog bilderböckerna över den här kategorin med tre nomineringar. Jättekonstigt att ingen ungdomsbok blev nominerad i år men fint att mellanåldern uppmärksammades.

Slutligen tycker jag fortfarande att det är märkligt att vuxenklassen har två kategorier medan barn- och ungdomsklassen har en. Det medför en enorm spretighet i nomineringarna och det är aldrig tillräckligt många av årets utgivna barnböcker som blir nominerade. Det leder också till att tre bilderböcker blir nominerade men inte en enda ungdomsbok – när vi haft så fina ungdomsböcker i årets utgivning.

Här hittar du alla nominerade.

 

 

 

 

 

 

Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

De bästa, roligaste och finaste bilderböckerna 2017

Det finns en kategori böcker jag läser mängder av, men sällan skriver om här på bloggen. I mitt jobb som barnbibliotekarie har jag nöjet att läsa massor av fina, roliga och smarta bilderböcker. Det skulle bli ogörligt att skriva om alla här, men jag vill gärna lyfta mina favoriter från 2017 års utgivning. Det är böcker som jag tror barn tycker om men som också har en fantastiskt stor behållning för vuxna läsare. Att berätta något väsentligt i text och bild för små läsare måste vara något av det svåraste som finns och jag älskar verkligen böcker som lyckas med det. Missa dem inte!

Huset som vaknade

Den allra finaste bilderboken från 2017. Martin Widmark och Emilia Dziubak i ett samarbete om livet, döden, ensamheten och lyckan. Måsteläsning!

Dumma teckning

Den Augustnominerade bilderboken av Johanna Thydell och Emma Adbåge fångar två saker på pricken: frustration i skapande och syskonskap.

Sahar som inte syns

Anna Platt och Li Söderberg berättar varsamt om hur det är att vara ensam, och att få en vän. Hjärteknipande och igenkännande.

 

Om dagen tar slut

Även denna bok var Augustprisnominerad, en hisnande tankeresa i vad som händer om dagen tar slut. Av Lisa Hyder och Per Gustafsson.

Varför vill du inte blomma?

En bilderbok av Katarína Macurová som med få ord och meningar lyckas berätta två parallella händelseförlopp som verkligen får en att dra på munnen. Ett fint exempel på hur bild och text samverkar eller berättar olika historier i de bästa bilderböckerna.

Oväder

Mirando bok ger ut fantastiska bilderböcker, inte bara den Augustvinnande Fågeln i mig flyger vart den vill utan också den färgstarka och detaljrika Oväder av Tuvalisa Rangström ochClara Dackenberg.

Wursten och veganen

Ibland skriver jag korta små omdömen om böcker på mitt instagramkonto, böcker jag gillat men som inte nått ända fram till bloggen. Jag gillar formatet, att ibland begränsa sig till några få ord om en bok. Det är svårt, svårare än att skriva ett långt omdöme på bloggen.

Om du inte följer mig redan så heter jag @eliandbooks på instagram och så här skrev jag om min senaste instagramrecenserade bok:

Glappet mellan barn och tonår, mellan lek och allvar, det beskriver #ÅsaAsptjärn fint i #WurstenochVeganen. En vansinnigt rolig och samtidigt allvarlig skildring av hur gammal vänskap tar slut och ny inleds, hur lekar plötsligt känns fåniga och hur en kan bli indragen i att mitt i natten göra inbrott i korvkoisen och leta efter illrar i mörkaste skogen. Rekommenderas till alla mellan 10-13 år.

Följ mig här!

Livet som ett väntrum

Hur är det att leva i ett land där man egentligen inte får lov att bo? Att alltid vara rädd att det ska hända familjen något. Hur är det att år efter år tränga ihop sig i ett litet rum med fördragna gardiner samtidigt som man går till skolan, spelar fotboll, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst?

Ilona och Stella är bästisar, det har de varit sen lågstadiet. De går i samma klass men deras deras verkligheter ser helt annorlunda ut. Ilona bor i ett kloster tillsammans med sin familj, där nunnorna tar emot och gömmer de som är på flykt undan krig och död. Stella har ett tryggt hem men får se sig undanskuffad av föräldrarnas oro till förmån från hennes bror som vägrar gå till skolan och bara sitter instängd på sitt rum. Om jag får stanna är en fin skildring av en stark vänskap, en berättelse där både det fruktansvärda i att vara rädd att bli tillbakaskickad till det krig en flydde ifrån och det gnagande i att bli förbisedd av sina föräldrar, ryms.

Om jag får stanna nuddar vid väldigt svåra saker men inte mer än så, den är inte särskilt tung eller grafiskt beskrivande av våld och hemskheter trots sitt ämne och jag tror att den kan läsas av målgruppen 9-12 år utan problem – även om det säkert behövs en vuxen bredvid för att prata om så invecklade saker som asylrätt, migrationsverket och inte minst varför människor krigar med varandra. Men Kajsa Gordan förklarar det fint i den här lilla pärlan till bok som säkert kan göra stor nytta genom att skapa förståelse hos barn i mellanåldern med kompisar som är eller har varit på flykt. Emellanåt har den en lite för mycket pedagogisk och lite för lite litterär ton i mitt tycke, den bränner aldrig riktigt till. Men jag hoppas ändå att den blir läst av många och jag tror att den kan fungera fint som högläsning eller som bokklubbsbok, för här finns mycket att prata om, och kanske gör det inte så mycket då att själva berättandet ibland är lite platt.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Annas bokblogg, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Agnes bokblogg, Biblioteksbubbel.

En haj simmar bäst ensam

Magistern säger: »PRATA HÖGT.«

Mamma säger: »Var inte blyg!«

Men jag är mer tyst och arg. Som en haj. Magistern vill att alla barn ska vara bläckfiskar som räcker upp alla sina åtta armar på en gång. Han förstår inte att det finns hajar också. Hajar är tysta, de säger ingenting. De simmar runt och gör vad de vill. Ingen bråkar med dem, ingen vågar säga PRATA HÖGT till en haj. Hajar har inga händer, så jag skulle inte kunna räcka upp handen. Och när jag vill sitta ensam och läsa på rasten och magistern frågar: »Är du ledsen, Jenny?« så kan jag bara svara: »Hajar gillar att simma ensamma.«

Tänk om jag hade fått Haj-Jenny i min hand när jag var åtta år och hade precis samma sorts utvecklingssamtal som Jenny har i boken, de med en lärare som suckar lite och säger ”Du måste prata mer på lektionerna!” Precis som Jenny har så hade jag alltid alla rätt på proven, jag var förmodligen den som lånade allra mest böcker i vårt skolbibliotek – som också helt enkelt var en hylla i kapprummet – men det räckte ändå inte till. För att jag inte räckte upp handen och gjorde min röst hörd på lektionerna. Tänk vilken samhörighet jag hade känt med Haj-Jenny, då.

Nu brister mitt hjärta lite för oförståelsen Jenny, och andra introverta barn, fortfarande möter. Jag önskar att alla barn i åldern 5-9 år får träffa Haj-Jenny och jag önskar verkligen att varenda lärare till en låg- eller mellanstadieklass läser den här fantastiska boken. Jag hoppas också att den nomineras till Augustpriset för en så fantastisk debut som så väl skildrar ett barns tankar – och dessutom är sådär självklart inkluderande som en önskar att alla böcker skulle vara – har jag inte läst på länge.

Natur och Kultur, 2017.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula, Biblioteksbubbel, romeoandjuliet.