Lindormars land – Frida Nilsson

Det är något speciellt med äventyret, ändå. Det är något alldeles särskilt med författare som kan berätta om äventyr så som Frida Nilsson gör.

Svårmodet i Lindormars land väger tungt i hjärtat. Åh, armodet! Lindormars land följer i böckers fotspår vilka tidigare berättat om arma barn som fått slita ont och bestämt sig för att något, vad som helst är bättre än detta. Historien går igen från Flickan med svavelstickorna, till Bo Vilhelm Olsson och till Frida Nilssons tidigare Ishavspirater. I Lindormars land är Sem och hans lillebror Immer fosterbarn hos tant Tyra, som är hempolererska åt nysilververkstaden. Men det är barnen som får arbeta hårdast, och ändå får de slag och hårda ord från Tant Tyra. Inte ens sina namn får de behålla, de som föräldrarna en gång i tiden gav dem.

Så när råttan Sotpäls dyker upp från ett land långt borta med ett erbjudande så låter det förstås bättre än att stanna hos tant Tyra: den som följer med råttan och blir drottning Indras barn ska få allt de kan önska sig. Men varken Indra eller Sotpäls är den de utger sig för att vara.

Mitt hjärta gör ont för Sem och Immer, särskilt Sem, som i sin vilja att skydda sin lillebror ständigt hamnar på kant med honom. Jag vill inte berätta så mycket mer om handlingen, men det är en vindlande äventyrsberättelse som på riktigt tar andan ur en. Jag är inte lika förälskad i Lindormars land som jag var i Ishavspirater, men nog lägger den sig nära hjärtat.

Det finns sorg i Lindormars land, och en längtan efter att vara älskad. Som alla äventyrsberättelser är den kantad av ondska och rädsla, och modet att försöka utmana den. Lindormars land är i bokaffärerna klassad för 6-9 år, på biblioteken för 9-12 år. Jag tror den gör sig allra bäst som högläsning, för alla från kanske sju år och särskilt fint tror jag den fungerar för hela familjen. Det finns så mycket att fundera på i Lindormars land, så många frågor som berör våra egna liv – även om våra liv inte fylls av lindormar, pilbågar och talande djur. För det är så äventyrsberättelser och fantasylitteratur fungerar när den är som allra finast.

Natur & Kultur, 2020

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok.

Jullov, snölängtan och vänskap i fjärde boken om Kerstin

Böckerna om Kerstin av Helena Hedlund är varsamma med barns känslor och så fint skrivna att jag får tårar i ögonen varje gång.

Det är inte alltid så lätt för Kerstin. Hon är känslig, tyst och blyg och sådana barn möter ofta väldigt lite förståelse från vuxenvärlden. Känslor tas inte på allvar och ord som har svårt att komma fram hörs inte. Det är tur att Kerstin har Gunnar, som är hennes bästa vän. I Precis som Kerstin nalkas julen och det enda Kerstin önskar sig är snö och att bebisen i mammas mage inte ska komma på julafton. Det skulle förstöra allt som är julafton och för Kerstin blir det jobbigt när saker inte går som hon tänkt. Det är så lätt att känna igen sig, även som trettiofyraårig bibliotekarie.

Men snön verkar inte komma och mammas mage bara växer, snart spricker den nog. Kerstin är orolig och inte blir det bättre av att de nya tjejerna i klassen verkar vara så mycket större och stöddigare. Varför har de åsikter om att Kerstin och Gunnar är bästa kompisar? Varför kan de inte vara det, bara för att de är kille och tjej?

Helena Hedlund ställer många stora frågor i Precis som Kerstin. Jag tycker om att hon inte skriver läsaren på näsan med svaren, här finns mycket att prata om mellan barn och vuxen. Kanske är det i fjärde boken nästan för mycket, Hedlund snuddar vid otroligt många frågor samtidigt och kanske hade det räckt med hälften. Det kan nog vara lite mycket att ta in. Spåret om vänskapen mellan Gunnar och Kerstin är det finaste, deras vänskap är så stark och härlig och beskrivs så fint. Jag tror att de här böckerna är helt perfekta som högläsning, hemma eller i en förskoleklass upp till klass 2. Katarina Strömgårds illustrationer är underbara, det här är bland det finaste som finns för 6-9- åringar just nu.

Natur och Kultur, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnens bibliotek

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Det fina med Kerstin
Att vara Kerstin
Kerstin, livet och döden

På äventyr med Ester Tagg

I en litteraturvärld där det fortfarande ibland verkar som att det bara är pojkar som får gå på äventyr är böckerna om Ester Tagg en härlig virvelvind.

Ester Tagg är uppvuxen på barnhemmet Silverskeden och en dag ser hon en bild av ett flygande piratskepp i tidningen. Skeppet heter Den flygande holländaren och ska lägga till vid stadens torg så att den ökända piratkaptenen Beryll Stålhjärta kan bunkra upp innan hon ger sig av för att leta efter Svartskäggs legendariska skatt. Passande nog är det enda som Ester har kvar efter sina föräldrar en skattkarta med just ett sådant flygande piratskepp på. Ester Tagg bestämmer sig i all hast för att rymma från barnhemmet och leta upp Den flygande holländaren och Beryll Stålhjärta. Så börjar Ester Tagg och den flygande holländaren.

Jag klippte alla tre böckerna om Ester Tagg på några dagar, de är ruskigt spännande och härliga. I Ester Tagg och sjöormens öga samt Ester Tagg och Tistelgorms hemlighet fortsätter Ester Tagg att huvudlöst kasta sig in i äventyr och skattjakter, slåss med elaka pirater och leta efter gnistrande skatter ombord på Den flygande holländaren. Men det hon mest av allt vill är att hitta sina föräldrar, de som var tvungna att lämna henne på barnhemmet och sedan inte synts till av någon levande människa.

Böckerna om Ester Tagg är på många sätt klassiska äventyrsberättelser och sådana älskade jag när jag var barn. Det gör jag fortfarande. Jag önskar bara att jag hade fått läsa en äventyrsbok med en tjej just som Ester Tagg i huvudrollen ibland också, då, när jag var mindre. Men det jag tycker så hemskt mycket om med de här böckerna är inte bara att både huvudpersonen och piratkaptenen är tjejer utan också att det är så otroligt otvunget. Det är inte det att Beryll Stålhjärta är piratkapten fast hon är tjej, hon är rätt och slätt piratkapten. Och tjej. Och så är det inget mer med det. Precis som många pirater i hennes besättning. Tyvärr är det just det här kruxet många barnböcker idag lider av, att de väljer att placera en tuff tjej i huvudrollen men då är hon tuff fast hon är tjej, och det finns heller inte några andra tjejer i berättelsen utan hon är ganska så ensam. Låt oss kalla det en litteraturens barnsjukdom, på väg mot verkligt inkluderande böcker. Jag älskar att böckerna om Ester Tagg inte lider av det här fenomenet. Jag älskar dem också för att de är så härligt äventyrliga på ett lite gammaldags manér, så som Frida Nilssons äventyrsböcker också är. Linn Åslund skriver rappt, roligt och fint och jag hoppas att det snart kommer fler böcker av henne.

Augustpriset och ungdomsboken

Augustpriset kom och gick, och jag varken gissade pristagare eller kommenterade. Det är ett ständigt upprepande av detta varje år, men det är oerhört märkligt hur kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok behandlas. Faktum är att kategorin inte borde heta så över huvud taget.

Kategorin för barn- och ungdomslitteratur är tusen gånger bredare och spretigare än vuxenbokskategorierna, ändå är det de sistnämnda som innehar två priser medan barn- och ungdomsböckerna bara har ett. Alla som är bekanta med barn- och ungdomslitteratur vet att det är omöjligt att jämföra en småbarnsbok med en bok skriven för unga vuxna, en kapitelbok för sexåringar med en facklitterär bok för unga. Bilderboken är en konstform skild från kapitelboken, poesin och fackboken hamnar oftast i skymundan. 2012 var senaste gången poesi och facklitteratur uppmärksammades i barn- och ungdomskategorin, det är åtta år sedan. Allra störst utrymme får bilderboken, av de sex nominerade böckerna är oftast hälften bilderböcker.

Den stora förloraren, jämte poesi och facklitteratur, är ungdomsboken – och det gäller inte bara Augustpriset. Utgivningen av ungdomsböcker skrivna på svenska minskar i rask takt, skriver Johanna Lindbäck i Svenska Dagbladet. Att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder konstaterar Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren. Så är det förstås, men det bästa vore om vi slapp tvinga barn och unga att läsa överhuvudtaget. Som bibliotekarie med ungdomsfokus blir jag ibland frustrerad på hur många elever som frågar efter böcker som Utvandrarna, En komikers uppväxt och Ondskan, för att de blivit tillsagda att läsa dem. Förlåt, men det är kanske inte så konstigt att det behövs tvång när böcker som dessa fortfarande finns på läslistor i skolan. Klassiker i all ära, förstås, men det är sällan rätt väg att gå för att inspirera motvilliga unga att läsa, att trycka tusen sidor svensk klassiker från 1800- talet i deras händer. Särskilt inte när den ungdomsboksutgivning som finns idag är så fantastisk. Jag har förstås full förståelse för att lärare inte har tid att sätta sig i ungdomsboksutgivningen, men det är förhoppningsvis där vi bibliotekarier kommer in.

Att höja ungdomsbokens värde handlar förstås också om att fler vuxna borde uppmärksamma den. Även om (den svenska) utgivningen minskar i mängd blir kvalitén på ungdomsböcker och Young Adult bara bättre och bättre, framförallt blir den bredare. Johanna Lindbäck skriver att en femtonåring idag har svårt att få sitt liv speglat i litteraturen, samtidigt blir representationen av olika slags femtonåringar bara större och större och det är något så otroligt viktigt som händer. Fortfarande är den alldeles för liten men det går åt rätt håll. Jag önskar att fler vuxna skulle sluta fnysa åt ungdomsböcker bara för att de är ungdomsböcker, sluta tro att de på något sätt är sämre litteratur än vuxenböcker. Höj värdet av att läsa ungdomsböcker, läs tillsammans med barnen även efter att de blivit tonåringar. Många slutar högläsa när barn nått en viss ålder men högläsning, det är för hela livet.

Det finns förstås inte bara ett, eller ett rätt, svar på frågan om att få ungdomar att läsa mer. Kanske är det därför det här inlägget är ganska spretigt. Men jag tror på att uppmärksamma ungdomsboken, läs den, höj värdet på den. Det gäller både för Augustpriset, lärare, journalister, bibliotekarier och helt vanliga vuxna.

Inspiration till det här inlägget kom från Enligt O.

Här kan du läsa krönikan av Johanna Lindbäck.

Månen, varelsen och jag

Månne är åtta år och hen vill bli den yngsta youtubern ever. På youtube vill hen berätta om sitt liv och om hur det är att vara icke-binär. Om att vara Månne.

Det är inte så lätt alltid, tyvärr. Månne är en underbar åttaåring som det är fantastiskt lätt att tycka om, och Månnes föräldrar är som tur är riktigt bra föräldrar som förstår och anstränger sig, även om Månne önskar att de ibland kunde säga till andra lite mer, när andra säger fel och kallar Månne för han eller hon. Månne är trött på att förklara. Hur svårt kan det vara?

Månen, varelsen och jag är skriven i en slags dagboksform, men lite uppdaterat från de många dagboksböcker för barn och unga som varit så populära de senaste åren. Månne spelar in alla klipp hen vill lägga ut på youtube och boken är textversionen. Det är öppet, ärligt och ibland sårigt men Månen, varelsen och jag är allra mest en underbar bok som många, kanske framförallt vuxna, behöver läsa. Jag skulle också vilja se den som obligatorisk högläsning för alla klass ett eller två och jag tror att formatet fungerar fantastiskt. Men framförallt tror jag att det är vuxna som behöver läsa och ta till sig av den här boken.

Ylva Karlsson är en otroligt bra författare och det märks att hon lyssnat på många berättelser från ickebinära och transpersoner. Sofia Falkenhems fantasifulla illustrationer är en fin följeslagare till texten. Ibland funderar jag på om Månen, varelsen och jag är lite för lång och lite för upprepande. Det är en bok med ett budskap, och sådana vacklar ibland på gränsen till pedagogik. Oftast gör inte Månen, varelsen och jag det, och oavsett så tycker jag du ska läsa den. Det är en av de viktigaste böcker som getts ut för barn, och vuxna, nånsin.

Rabén och Sjögren, 2020.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Barnboksprat, Kulturkollo.

Boken finns bland annat på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Myran på nya äventyr

Jag älskade första boken om Myran, En myras liv. Linn Gottfridsson skildrade Myran och alla hans funderingar så otroligt fint, inte minst all oro som gnagde när mamma och pappa bara bråkade hela tiden. I Myran och gåtorna bor inte föräldrarna tillsammans längre, Myran bor varannan vecka och mamma har träffat en badvakt som heter Jesper.

Linn Gottfridsson skriver fortfarande ur barnens perspektiv och jag tycker fortfarande hemskt mycket om att träffa Myran. Men Myran och gåtorna, andra boken om Myran, har inte all den charm och det insiktsfulla djup som första boken hade. Stundtals är den också lite tråkigt fördomsfull på det sätt böcker kan bli när de försöker alldeles för mycket att inte vara det.

Något av första bokens charm återvänder som tur är i tredje boken, Hemliga Myran. Det är sommarlov och Myran ska följa med mamma och Jesper till sommarstugan. Men mamma har nästan aldrig tid med Myran, all energi går åt till Myrans nya lillasyster. Det är konstigt att helt plötsligt ha en lillasyster, men också trevligt. Fast inte när mamma aldrig har tid.

Böckerna om Myran är så otroligt fint illustrerade av Emma Adbåge, det är en stor del av charmen. Här finns också verkligen mycket att prata om. Böckerna om Myran är charmiga och roliga, men också allvarliga och jättefina som högläsningsböcker – från förskolan upp till klass två. Jag kommer fortsätta följa Myran om det blir fler böcker, men det är fortfarande första boken som är min stora favorit.

Myran och gåtorna gavs ut av Rabén och Sjögren, 2017, och finns bland annat här och här.

Hemliga Myran gavs ut av Rabén och Sjögren, 2019, och finns bland annat här och här.

Fler som läst: Annas bokblogg, Prickiga Paula, Bokhemligheter, Barnboksprat, Barnboksfamiljen.

Kerstin, livet och döden – Helena Hedlund och Katarina Strömgård

Böckerna om Kerstin är det allra finaste som finns i kapitelbokhyllan för barn 6-9 år just nu. Helena Hedlund fick Slangbellan- priset för årets bästa barnboksdebut för första boken, Det fina med Kerstin. Andra boken, Att vara Kerstin, kom 2019 och i slutet av 2019 släpptes tredje boken – Kerstin, livet och döden.

Det är mycket som händer i Kerstins liv. Hon fyller 8 år och allt blir förstört när mamma och pappa inte vaknar i tid för att sjunga för henne. Det är viktigt att allt blir som Kerstin tänkt, annars blir det inte rätt. När något går fel vill Kerstin helst gömma sig och inte prata med någon, förresten blir det fel ganska ofta för att de vuxna aldrig förstår och ibland säger saker som de inte menar. Men hur ska Kerstin veta vad som är skämt och vad som är allvar?

Helena Hedlund skriver konstant utifrån barnets perspektiv och särskilt utifrån Kerstins. Kerstin behöver ha saker på ett visst sätt för att det ska kännas rätt, hon är ett barn som grubblar och funderar, är inåtvänd och har svårt för förändringar. Jag älskar böckerna om Kerstin. Liknande fina berättelser finns i Emma Adbåges Jag är jag och Jenny Lundmarks Haj-Jenny, men i stort får barn som Kerstin sällan en framträdande plats i barnlitteraturen. I Kerstin, livet och döden blir det särskilt svårt när Gunnar får en ny vän, Pavlov. Det verkar nästan som att de är kära? Kerstin vill bara att allt ska bli som vanligt igen, men när älskade katten Kattegatt blir sjuk vänds hela världen upp och ner.

Helena Hedlund skriver oerhört varsamt om sorg, svartsjuka och kärlek, livsavgörande händelser i en åttaårings liv. Jag älskade även de två tidigare böckerna om Kerstin men just Kerstin, livet och döden grep mig oerhört djupt. Helena Hedlund sätter ord på känslor på ett sätt som nästan känns omöjligt, beskriver så svåra saker som sorg, döden och känslan när ens föräldrar dricker för mycket på midsommarfesten med en uppenbar lätthet. Kerstin, livet och döden är i det närmaste obligatorisk högläsning för första- och andraklass. Åh, vad det finns mycket att prata om.

Att vara en som inte har någon katt. Kerstin känner på känslan. Den känns ovanlig. Hon är en annan nu, ett barn helt utan djur. Om någon frågar henne om hon har ett husdjur så måste hon svara nej. Tänk om hon glömmer bort?
Kerstin går runt på gården och försöker vänja sig vid att vara kattlös. Det känns overkligt, hela världen blir en annan. Solen skiner. Det är varmt. Molnen är som små tussar på himlen och liknar figurer om man tittar noga. Det knäpper och smäller i de vissna lupinerna bakom huset.

Natur och Kultur, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Det fina med Kerstin
Att vara Kerstin

Fler som läst: Barnens boktips.

Att vara Kerstin – Helena Hedlund och Katarina Strömgård

Jag blir så glad och lycklig över att läsa böckerna om Kerstin att det riktigt bubblar i mig. Första boken om Kerstin, Det fina med Kerstin, gav Helena Hedlund Slangbellan- priset för bästa barnboksdebut 2018. Att vara Kerstin är andra boken.

Det finns så mycket som är fint med böckerna om Kerstin, men bland det bästa är att Helena Hedlund verkligen har hittat barnets perspektiv. Det är Kerstin som berättar och från hennes synvinkel blir vuxna sådär märkliga och fyrkantiga som de ibland kan te sig ur barns ögon.

Särskilt konstigt blir det när mamma får en 40- årskris. Hon åker till Mallorca med Kakan, klipper tuppfrilla och tatuerar in ett hjärta med ett K i mitten. Men vem är K? Är det Kakan? Eller är det lärarvikarien Kenneth? Kerstin, som inte tycker om förändringar, vill att mamma ska skärpa sig. Till på köpet hotar bästa vännen Gunnars mamma med att de ska flytta tillbaka till Stenungssund om vildsvinen fortsätter böka i deras trädgård. Nu är goda råd dyra.

Kerstin är lite trumpen och väldigt försynt, precis så som jag var när jag var liten. Hon har svårt att hantera förändringar och har stort behov av att vara själv, även om hon tycker hemskt mycket om sin bästa vän Gunnar. Jag älskar verkligen att Helena Hedlund skriver så respektfullt om Kerstins behov av trygghet, igenkänning och självvalda ensamhet. När jag var liten var det precis det som inte riktigt ansågs okej för ett barn att känna, precis det som framkallade vuxenord som ”knepigt barn” – de här böckerna hade varit som en kär vän för mig, då. Kerstin grubblar och grubblar över meningar och ord som de vuxna, ibland ganska tanklöst, slänger ur sig och kanske inte ens menar. Det är inte alltid lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar och för ett barn kan förflugna ord fastna i minnet, länge. Helena Hedlund skriver så fantastiskt bra om just detta.

Det finns så mycket att prata om i de här böckerna. När det blir lite fel, och det blir det ganska ofta när Kerstin är inblandad, vill hon helst bara gömma sig istället för att förklara. Då blir det såklart ännu mer fel och ännu svårare att reda upp. Böckerna om Kerstin är underbara högläsningsböcker, de är otroligt fint skrivna – språket letar sig rakt in i hjärtat tillsammans med Katarina Strömgårds fantastiska illustrationer. Men de passar också fint som egenläsning från kanske sju år, eller sex år för en duktig läsare. Det finns mycket att känna igen sig i, en hel del att fnissa åt och många kära bokvänner att finna. För vuxna finns det nog också ett och annat att lära sig.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken: Det fina med Kerstin.

Natur och Kultur, 2019.

Du hittar boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, skriva läsa leva.

Nelson Tigertass och äventyret

Det finns så mycket som är fint i Lena Frölander-Ulfs kapitelbok Nelson Tigertass. Det är ett hisnande äventyr och ett ganska otäckt sådant för det berättar om många barns största rädsla: att bli övergiven.

Nelson Mareng är på besök hos sin morfar över sommarlovet. Morfar bor i det idylliska Hummelby. Här är allting lummigt, grönt och fint och Nelson får äta hur många kolakarameller han vill. Men när morfar får ett viktigt brev skickar han hastigt och lustigt Nelson på posten hem till sin mamma i Berlurenstad, poststämplad och allt.

Berlunerstad är en skarp kontrast till det lummiga Hummelby. I Berlunerstad går allt i raka linjer, Ordningens Vänner ser till att det är ordning och reda och Ordningens Väktare sätter skräck i dem som inte infinner sig i ledet. Särskilt hemsk är Ordningens Väktares högsta ledare, Fru Fink. När Nelson blir avlastad i Berlunerstad av fyrkantiga postarbetare har han ingen aning om hur han ska ta sig hem till sin mamma. Men så möter han tigern Zamba.

För en vuxen finns det en hel del liknelser i Nelson Tigertass som är alldeles för uppenbara, men kanske inte för de barn som boken faktiskt är skriven för och som förhoppningsvis inte ännu har upplevt hur elakt samhället kan vara mot de som inte riktigt bedöms passa in. Berlunerstads rutnät av lag och ordning förpassar de som kallas skymmare till Glömda Parken och till nattens mörker. Nelson Mareng är liten på jorden men blir modigare i sällskap av Zamba, tigern som blir hans vän och förtrogna. Jag skulle hemskt gärna vilja läsa Nelson Tigertass högt i en klass, säg en etta eller tvåa eller till och med en tredje klass, och prata om den efteråt. Om vänskap, om att bli övergiven och hitta hem igen, om att behandla alla vänligt oavsett hur de ser ut eller var de kommer ifrån. Ändå lider inte Nelson Tigertass av det pedagogik- mästrande många kapitelböcker med prata-om-det- ambitioner, gör. Mitt i frågorna om vänskap och elakhet finns också en fin berättelse och ett äventyr som får det att kittla i magen.

Lena Frölander-Ulf är en finländsk barnboksförfattare som bor i Helsingfors men främst skriver på svenska. Jag blev omåttligt förälskad i hennes bilderbok Jag, Fidel och skogen som kom 2016 och som var en fullkomligt bedårande resa in i mörkerrädslans innersta väsen. Jag tyckte också mycket om uppföljaren Pappa, jag och havet och när Lena Frölander-Ulf tar klivet in i kapitelboksvärlden har hon bevisat att hon är en barnboksförfattare att räkna med.

Förlaget, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Boktokig,

Muminpappans memoarer

I min bokcirkel, på två bibliotekarier, läser vi allt ifrån Hamsuns Svält till Rowells Carry On – ungefär två gånger om året läser vi också en Muminbok. Jag har aldrig tidigare läst böckerna om Tove Janssons små vita troll, inte ens som liten, men det var förstås kärlek vid första ögonkastet.

Muminpappans memoarer är kanske den som ändå fastnat minst, hittills. Jag kunde inte låta bli att genast bli irriterad över Muminpappan i de inledande kapitlen, då när han är förkyld och blir uppassad av Muminmamman och övertalad att skriva sina memoarer. ”Vilken mansbebis”, hann jag tänka flera gånger – i det här var vi oense jag och min bokcirkelvän, hon tyckte det var ett roligt och tydligt ironiskt porträtt av just en sådan. Kanske såg vi på boken lite olika för att hon läste och jag lyssnade.

Det är onekligen en annan upplevelse, att lyssna. Tove Jansson läser sitt eget äventyr otroligt fint och det blir just det, ett äventyr, nästan som att sitta vid brasan och lyssna medan kvällen och natten sakta lägger sig utanför fönstret. Det var inte utan att jag, när jag var som allra mest uppslukad av äventyret, missade flera fina filosofiska poänger. Samtidigt tyckte jag ändå att jag lärde känna alla så himla väl – joxaren, råddjuret och alla de andra, särskilt Lilla My. Åh, vad jag har längtat efter att få träffa Lilla My och när jag nu gjorde det, kändes hon som en kär gammal vän jag inte sett på länge.

Kanske kommer jag att läsa böckerna även i pappersform, lite senare.

Muminpappans memoarer är den tredje boken i serien om Mumintrollen, först utgiven 1968. Det är en omarbetad version av den 1950 utkomna Muminpappans Bravader skrivna av Honom Själv.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, barnboksbloggen.

Här kan du läsa vad jag tyckt om de tidigare böckerna:
Småtrollen och den stora översvämningen
Kometen kommer
Trollkarlens hatt