Augustgalan imorgon – vem vinner?

Imorgon delas Augustpriset ut. För en gång skull har jag hunnit läsa alla nominerade i barn- och ungdomsklassen, den jag tycker är den viktigaste och roligaste kategorin.

Här finns det så många fina böcker nominerade, samtidigt som det alltid finns något i den här klassen som skaver. Någon kategori petas alltid undan, någon tar alltid över. Ofta är det bilderböckerna – tre stycken är nominerade i år, men inte en enda ungdomsbok. Det är helt knasigt att klämma in alla barn- och ungdomsböcker i en kategori.

Ändå älskade jag bilderböckerna – en är en småbarnsbok, en för ungefär 1-3 år och en lite svårare. Jag älskade rytmen och vardagsskildringen i Tiger, Tiger, Tiger, jag kände samhörighet med den ängsliga haren i Sen kom vintern och jag fullkomligt älskade Dyksommar.

Tre kapitelböcker är nominerade. Jordgubbsbarnen är skriven för 6-9 år och är en av de viktigaste och finaste böcker jag läst på många år. De andra två är skrivna för 9-12 år, min hjärtekategori. Jenny Jägerfeld är en av mina favoritförfattare men jag tyckte faktiskt inte alls om Mitt storslagna liv. På sina ställen var det en fin vänskapsskildring, men mest var allting bara för mycket – alla överdrivna karaktärer stod i vägen för möjligheten att tycka om dem. Däremot älskade jag Vänta på vind, det är faktiskt den bok jag älskat allra mest av alla de nominerade böckerna.

Ni hör ju. Det här är svårt. Mina tre favoriter är Dyksommar, Jordgubbsbarnen och Vänta på vind – kanske att jag hoppas att Jordgubbsbarnen vinner, ändå. Det är något med Sara Olaussons sätt att bredvid det svåra ställa skildringen av mammans röst som chokladsås som är så gripande. Men jag vågar inte gissa, bara hoppas. De två böcker jag inte alls tycker håller måttet för en vinst är Sen kom vintern och Mitt storslagna liv, men jag tror jag blir glad för en vinst till vilken som helst av de andra.

Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av de nominerade böckerna. På Augustprisets hemsida kan du läsa alla motiveringar till nomineringarna.

Vad tror/hoppas du på?

Knäckarbanketten – ett sprakande härligt äventyr

Följ med på ett äventyr du sent ska glömma! I Knäckarbanketten finns högfärdiga hertigar och goda hertigdöttrar, lömska mopsar och vidriga vidunder. Här finns också Amund, som arbetar i hertig Ludberts kök och vars högsta dröm är att äga ett par skor.

Hertig Ludbert och hertig Odert är tvillingar men far så mycket i luven på varandra att de delar upp staden och slottet i två delar. Hertig Ludbert bestämmer sig för att ordna en riktig fest – en bankett som ska pågå i tre dagar och tre nätter med nya maträtter varje dag! Men den avundsjuke hertig Odert bestämmer sig förstås för att förstöra festen. Utan att han vet hur det gick till blir Amund indragen i fejden och finner sig snart iväg på ett hisnande äventyr – med hjälp av hertig Ludberts dotter Ottilia.

Jag älskar Knäckarbanketten. Det är ett härligt äventyr som också blandar in en dos allvar och ganska mycket humor, en saga för 2000- talet som heller inte räds lite svåra och gammeldags ord. Här finns fantastiska detaljer, både i teckningarna av Emil Maxén och i berättelsen av Sara Bergmark Elfgren – inte minst alla underbara ordlekar. En mindre detalj kanske, men säkert en viktig för många, är att Ottilia bara vill äta grönsaker. Det görs så mycket korvmackor i barnböcker och jag är glad att det åtminstone finns något annat, i någon bok.

På många sätt är Knäckarbanketten en klassisk saga, med en hjälte som på sitt äventyr ska betvinga tre saker – här finns också typiska sagoelement och monster. Men Knäckarbanketten är såklart inte så mossig som en del av de gamla sagorna är, vilket är fantastiskt härligt – även om jag nog hade tyckt det varit ännu roligare om boken gått precis hela vägen och låtit den äventyrslängtande och belästa hertigdottern Ottilia fara på äventyr istället för Amund. Ändå älskar jag att Knäckarbanketten finns när du vill högläsa ett sprakande och roligt äventyr för din ungefärliga 6-9- åring men vill undvika de ofta lite unkna könsrollerna och fördomarna i de gamla sagorna – och vill få dig ett riktigt gott skratt själv, på köpet.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, Boktokig, Annas bokblogg, Ugglan & boken, romeoandjuliet, Boklus, Kulturkollo,

Skräckvecka: Hej alla monster! och något mer om skräck i bilderböcker

Det finns mysrysliga bilderböcker, och så finns det riktigt otäcka bilderböcker. Hej alla monster! kvalar definitivt in i den senare kategorin.

Hej alla monster är ett riktigt spökligt höstäventyr. Det kan verka som om barnet och mamman är alldeles vanliga, men när barnet får bestämma går de på nattliga monsterpromenader. Då träffar de allsköns monster, troll och häxor i skogen och till och med mamma blir elak. Som tur är går det att springa hem om allt blir för läskigt. Så länge en springer snabbt.

Jenny Bergmans poetiska språk och Alexander Janssons stämningsfulla bilder samverkar på ett fantastiskt sätt i den här nya bilderboken, utgiven lagom till Halloween. Det är faktiskt så otäckt att jag ibland undrar om det är på gränsen till för otäckt. För mig, som när en hatkärlek till berättelser om barn med svarta ögon ändå sedan jag såg ett särskilt Arkiv X- avsnitt som tolvåring, blir mammans förändrade personlighet och gula ögon så hemsk att jag nästan vill slå igen boken. Det allra tryggaste, blir det allra mest otäcka.

Det får mig att undra över hur mycket av rädslan jag läser in som vuxen, med en vuxens erfarenheter, och hur otäck barnen tycker historien är. Min erfarenhet är att vuxna och barn inte alls alltid blir rädda för samma saker, och att barn ibland är mer orädda än vuxna. De har kanske ännu inte lärt sig hur mycket det finns att vara rädd för. För många barn är rädslan också något övergående, något att borsta av sig och glömma bort, för att verkliga hemskheter att jämföra med ännu inte finns i barnets världsbild. Inte för alla. Sorgligt nog finns det så otroligt många barn idag vars liv är så fulla av verkliga hemskheter att inte ens en vuxen kan förstå det.

Att skriva och teckna barnböcker kan inte vara en lätt sak. En förledande tanke är att det skulle vara lättare att skriva för barn för att det ses som ”enklare” böcker, men den bedrar sig som tänker så. Det går inte att bara skriva med ett enklare språk, det är att klappa barnen på huvudet. Att skriva och teckna en barnbok är att sätta sig in i ett barns hela tankevärld, försöka skriva ut barnets perspektiv. För många vuxna är barnets tankevärld något en lämnat för länge sedan, några har den fantastiska förmågan att fortfarande kunna befinna sig där.

För att återgå till Hej alla monster!, så tror jag att jag som vuxen läser in hemskheter som barnen inte gör, samtidigt som den alldeles säkert rör även vid många barns stora rädsla: att en förälder inte ser ut eller beter sig som den brukar. Kanske är det den allra största skräcken. Ändå går det i Hej alla monster att avbryta illusionen, ta sig hem till tryggheten där föräldern är precis som den alltid är.  Jag tror inte att Hej alla monster är en bok för alla barn. Men för många tror jag att den kan vara en fantastiskt mysryslig läsupplevelse, en bok att läsa tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Nilmas bokhylla.

Fler mysrysliga bilderböcker att läsa i höstmörkret, i favoritordning: (det behövs fler!)

Rysliga förskolan – Lina Neidestam
De bortglömda benens hämnd – Rikard Ask, Jutta Falkengren
Sagor om den underbara familjen kanin – Jonna Björnstjerna (flera böcker)

Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Min syster är ett spöke – en underbar diktsamling

Min syster är ett spöke är en ny diktsamling av Lena Sjöberg, som gav oss de fina Tänk om och Under ett rabarberblad, samt flera faktaböcker för yngre barn. Den här gången skriver och illustrerar Lena Sjöberg dikter för barn 9-12 år, och det bättre än någonsin. Det här är ren magi.

Min syster är ett spöke är en betraktelse över livet, döden och allt däremellan. Om att sitta vid frukostbordet medan det är krig på andra sidan jorden, om ängslan över föräldrar som bråkar, sorgen efter en älskad mormor och om den första, spirande kärleken. Lena Sjöberg fångar känslorna och sätter ord på dem, sådär som riktigt bra poesi gör. Jag skulle gärna vilja läsa dikterna tillsammans med en skolklass på biblioteket, jag tror att den skulle väcka många tankar. Det är så många verkligheter som får plats här, så många liv.

Egentligen vill jag citera flera av dikterna, men de gör sig allra bäst tillsammans med de fantastiska illustrationerna så jag gör inte det. Men jag vill att du läser boken! Själv vill jag behålla Min syster är ett spöke. Läsa om den, när allt känns lite jobbigt. Minnas att det finns något så vackert som poesi skriven för slukaråldern vilken på ett så varsamt sätt berättar om hela livet och lite till.Min syster är ett spöke är en självklar Augustnominering, allt annat är otänkbart.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Ugglan & boken, Västmanländskan,

Trollkarlens hatt – Tove Jansson

Det är sommar i Mumindalen. Trollen och deras vänner vaknar från vintervilan till nästa äventyr. Det är när Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff hittar en hög hatt som mystiska saker börjar hända. Äggskal som slängs i hatten blir små rosa moln och hela Muminhuset blir en djungel.

Det är trollkarlens hatt, förstås. Han som letat i alla världar efter Kungsrubinen, den största och mest lysande rubinen av den alla.

Trollkarlens hatt är inte lika gripande och djup som Kometen kommer, ändå är den min favorit hittills. Äntligen får vi stifta bekantskap med den otäcka Mårran, äntligen Hattifnattarna! Fler och fler figurer sällar sig också till Muminhuset som rymmer dem alla. Det är en underbar värld Tove Jansson har skapat, med svårigheter och otäckheter precis som i den verkliga världen – men där snällhet och rättvisa är självklara och viktiga värden.

Jag lyssnade på inläsningen av Tove Jansson själv och den är fantastisk. Det enda som saknas är bilderna, men det går fint att ha pappersboken bredvid och bläddra i lite då och då. Trollkarlens hatt är full av fantasi, mystik, äventyr, livsfilosofi och humor. Här finns många fina citat jag vill minnas, både allvarliga och underfundiga. Det här är min favorit, det säger mycket om den pragmatiska livssyn som finns i mumintrollens värld – och dessutom är det så roligt att jag ler varje gång jag läser det.

Vågar ni höra nånting hemskt? frågade snusmumriken och tände lampan.
– Hur hemskt? frågade hemulen.
– Ungefär som härifrån till dörren eller lite längre, sa snusmumriken.

Jag kommer fortsätta lyssna på böckerna om Mumintrollen, en för varje årstid ungefär. Det är en fin resa.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker:

Småtrollen och den stora översvämningen
Kometen kommer

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Dagens bok.

Tack för allt och återseende med Hawas detektivbyrå

I Falafelflickorna fick vi möte Hawa, som just skulle börja på högstadiet och drömde om att komma in på polishögskolan. Tack för allt är andra delen i Christina Wahldéns bokserie, en sommarmysig deckare som puttrar på i sin takt, fast det egentligen är väldigt svåra saker den handlar om.

Tack för allt låter oss möta flera av karaktärerna från Falafelflickorna. Hawas stora familj, bibliotekarien Barbro – men också flera nya. Sana drömmer om att bli journalist och startar en skoltidning – när hon och Hawa sedan blir vittne till en skottlossning på pizzerian vill Hawa undersöka brottet medan Sana ser ett scoop. Hawas mamma får nog av alla kriminalitet och skapar en nattvandrargrupp tillsammans med andra mammor, medan Hawa blir hotad för det hon vet om skottlossningen.

Det är alltså egentligen väldigt tungt, samtidigt som berättelsen och karaktärerna ofta känns ganska naiva och berättelsen på sina ställen ändå väldigt ljus. Det är en konst att skriva så här och jag älskar att Christina Wahldén gör det. Kanske är det så det behöver skrivas i en bok som riktar sig mot 9-12- åringar, men ibland krockar det också lite under läsningen – framförallt när det gäller bibliotekarien Barbro. Visserligen är jag själv bibliotekarie och reagerar därför kanske lite extra starkt men jag kan inte riktigt med alla friheter Christina Wahldén tar sig med yrket. I Falafelflickorna lämnade hon hela biblioteket i Hawas regi medan hon åkte på semester (!!!), här har hon med sig hunden Bilbo överallt inne i biblioteket. Bland annat.

Det förtar lite av läsupplevelsen. Samtidigt är Tack för allt självklart en så otroligt viktigt bok, som berättar om de barn vars vardagar sällan skrivs böcker om. Det är så viktigt att barn som bor i förorten blir representerade i litteraturen, tidigare ett ganska stort hål i barnboksutgivningen, och det är också självklart viktigt även för de som inte bor där, att läsa om. Jag vill gärna citera Boktokig som säger det så otroligt bra: ”De som växer upp så här får sin verklighet bekräftad och det är viktigare än man tror. Det utan att förminska det svåra, men ändå med ett ljus, ett hopp och ett mod. Dels de som inte växer upp så här, får sin värld vidgad.”

Tack för allt är välskriven, sympatisk och Christina Wahldén har gjort sin research i och med många intervjuer med barn i förorter. Jag kan dock fortfarande inte förstå – och detta var min stora invändning även med Falafelflickorna – varför inte Wahldén tar chansen och avslutar sin bok med en rad råd om vart barn som är utsatta för våld och kriminalitet kan vända sig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Barnboksfamiljen.

Här kan du läsa min recension av Falafelflickorna.

Det fina med Kerstin – en fantastiskt fin bok

”Där asfaltsvägen slutar och grusvägen börjar bor Kerstin. Hon är sju år och älskar guld. 105 guldiga saker finns i en låda under sängen. Det finaste och guldigaste med Kerstin är håret. Det riktigt lyser. Fatima säger att Kerstins hår är orange men det är inte sant. Det senaste tillskottet i Kerstins samling är en liten ring som hon hittat på golvet i skolan. När hennes lärare Lotten frågar om någon sett hennes vigselring kommer det inga ljud ur Kerstins mun. Och sen är det för sent.”

Jag brukar inte inleda mina bokrecensioner med baksidestexter men den till boken Det fina med Kerstin är verkligen oerhört fin och säger ganska mycket om vad boken handlar om. Kerstin är någon jag historiskt sett sällan träffat i barnböcker men som börjat dyka upp mer och mer på senare år – i Lisa Lundmarks Haj-Jenny och Emma Adbåges Jag är jag, till exempel. Ett barn som befinner sig mycket i sitt eget huvud, formar tankar och idéer men inte pratar särskilt mycket. Vuxenvärlden är ibland förstående, men allra oftast bekymrade och vill att barnet ska prata mer, vara mer utåtagerande. Extroverta belönas mer än introverta, i såväl barnvärlden som vuxenvärlden.

Jag var ett sådant tyst och inåtvänt barn och jag älskar att de här böckerna finns nu för sådana barn att känna igen sig i – och för andra barn att få förståelse för. Men det finns också tusen andra fina saker med Det fina med Kerstin. Den är inkluderande på ett lättsamt och vardagligt sätt utan några som helst pekpinnar eller konstigheter. Den har ett konstant barnperspektiv och tar barnens funderingar och lekar på allvar. Den lustiga skattjakten verkar helt logisk, det är de vuxna som är lite konstiga. Här finns så mycket en sjuåring kan gå och tänka på, på en sjuårings nivå. Det fina med Kerstin är en bok om att ha hemligheter, om integritet, om vänskap, om att våga – och, ibland, om att inte våga. Och att det är okej.

Jag lyssnade på Det fina med Kerstin, inläst av författaren själv. Det var en mycket fin inläsning men jag rekommenderar att också ha boken bredvid dig för Katarina Strömgårds illustrationer är, som vanligt, fantastiska, och porträtterar Kerstin, Fatima, Henrik, Lotten och alla de andra precis så som jag tänkt mig dem. Nu längtar jag efter inläsningen av andra boken, Att vara Kerstin, som finns utgiven som pappersbok sen i april.

Helena Hedlund fick debutantpriset Slangbellan 2019, i hård konkurrens. Det gavs ut många fina barnboksdebuter 2018 men jag tycker priset var otroligt välförtjänt. Jag hoppas många hittar till den här boken.

Pappersboken är utgiven av Natur och Kultur, 2018. Den finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Natur och Kultur, 2018. Den finns också bland annat på Bokus och säkert valfri ljudbokstjänst.

Fler som läst: Prickiga Paula, och dagarna går, Skriva läsa leva, Barnboksbloggen.

Kometen kommer och andra äventyret med Mumintrollen

I Kometen kommer störs lugnet i Mumindalen av den hemska nyheten att en komet är på väg rakt mot dem. Kometen lyser upp ett märkligt sken på himlen som bara blir större och rödare för varje dag. Det är svårt att inte tänka på Mats Strandbergs Slutet, som gavs ut förra året, vid läsningen av Tove Janssons klassiska barnbok vilken är den andra om Mumintrollen.

Jag älskar att befinna mig i Mumintrollens värld. Även i det svåra är det mesta ganska tryggt och lugnt. Mumintrollen är pragmatiska varelser som meddelar att vid ett svårt äventyr behövs saft och kakor och om någons hus går sönder, ja då är varelsen som bodde där välkommen att flytta in i Mumintrollens hus. Inga krusiduller. Jag önskar att många människor kunde tillämpa medmänskligheten som finns i Mumintrollen. Det finns mycket som vuxna borde lära sig av Mumintrollen, det här är underbara allåldersböcker. De är klassade för 6-9 år men jag tror att de, för det yngre spannet, fungerar allra bäst som högläsning då de både är filosofiska och innehåller lite ålderdomliga ord. Det finns också några fåniga stereotyper, som att Snorkfröken måste vara så himla intresserad av sitt utseende, och sådana saker är bra att prata om.

Precis som i Slutet reagerar varelserna i Mumindalen olika på jordens undergång. Muminmamman är fortfarande ganska pragmatisk och filosofisk, för någon blir en kattunge det allra viktigaste. Kometen kommer är en stor berättelse, ett äventyr att ge sig ut i. Jag lyssnade på Tove Janssons fantastiskt fina uppläsning och jag ångrar det inte – men jag önskar att jag hade haft boken bredvid mig för när jag bläddrar i den i efterhand inser jag hur mycket illustrationerna ger berättelsen. Jag hade då och då lite svårt att hålla isär alla figurer i ljudboken, för så mycket utseendebeskrivningar ges inte utan fantasin får spela in – men bilderna tar vid där texten slutar och gör det ännu lättare att se hela äventyret för sitt inre öga.

Pappersboken är nyutgiven av Rabén och Sjögren, 2014. Finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Ljudboken med Tove Jansson som inläsare är utgiven av Sony, 2016. Finns också på Bokus och Adlibris. Även Mark Levengood har läst in böckerna.

Fler som läst: och dagarna går, Nellons bokblogg, Barnboksbloggen, Bokbabblaren, Läsfåtöljens bokblogg,

Legenden vaknar på Jorvik

I andra boken om Jorviks Ödesryttare lägger sig ondskan tungt över boksidorna. Enligt sägnen kommer det goda att segra när de fyra ödesryttarna och deras hästar är samlade på ön Jorvik. Men Lisas pappa är försvunnen och hennes älskade häst Starshine är stulen. Alex och Linda försöker hjälpa henne att hitta honom medan Anne ger sig iväg på ett uppdrag till den parallella verkligheten Pandoria.

Jag vill hela tiden säga åt Ödesryttarna att de skulle göra bäst i att hålla ihop istället, att deras styrka absolut måste ligga i att de är tillsammans. Samtidigt får de var för sig chansen att utforska sina krafter, som jag gissar kommer bli avgörande i tredje delen.

Det går inte att påstå att Legenden vaknar är den vägsträcka mellan inledning och upplösning andra boken i en trilogi oftast är. Det händer saker, hela tiden. Någonstans ungefär hälften in i boken börjar jag undra om det någonsin kommer lugna ned sig och om Alex, Linda, Anne och Lisa någon gång kommer få tid att prata med varandra och inte bara kasta sig från den ena livshotande situationen till den andra. För mig är det alldeles för mycket action, något som stjäl av det fina karaktärsbygge som ändå finns här. Jag får aldrig tid att lära känna Ödesryttarna tillräckligt och jag har fortfarande, efter två böcker, ibland lite svårt att skilja dem åt.

Kanske hade jag tyckt mycket bättre om Legenden vaknar om jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på den. Uppläsaren är överentusiastisk och pratar STÄNDIGT med vartannat ord i VERSALER varje gång något spännande HÄNDER – det blir jobbigt att lyssna på till slut. När hon sedan förställer rösten i en av karaktärernas repliker kan jag nästan inte låta bli att fnissa – det låter ofta ganska löjligt när någon försöker göra en helt annan röst bara för att karaktären är ond. Ljudböcker är inte radioteater och jag tycker att uppläsare borde sluta försöka göra dem till det. Tanken har föresvävat mig att uppläsare kan göra så för att det är en barnbok, men historien borde vara tillräckligt spännande för att hålla även unga lyssnare på halster ändå och jag har lyssnat på andra barnböcker som inte dras med denna olat. Tredje boken kommer jag att läsa, inte lyssna på.

För jag älskar ju ändå böckerna om Ödesryttarna. När jag var tio år hade jag kastat mig över dem fortare än någon hunnit säga ”hästfantasy”. Jag tipsar ofta om dem i mitt bibliotek och de är fina presenter till hästälskare, fantasyläsare, andra läslöss eller datorspelare. Jag älskar att Helena Dahlgren skrivit böckerna baserade på datorspelet Star Stable som är otroligt stort men ändå relativt osynligt för många – bara för att det är så många tjejer som spelar det. Legenden vaknar är spännande och välskriven och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa, Alex, Anne, Linda och deras hästar. Deras kärlek till sina hästar är otroligt fint gestaltad och går inte att ta miste på. Ibland går det nästan att känna lukten av svettig hårrem och nysmort läder och höra ljudet av smattrande hovar när Ödesryttarna galopperar mot sitt öde.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första delen, Jorvik kallar.

Pappersboken är utgiven av  Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklådan, Barnboksprat.