Tag Archives: barnböcker

Bilderboksrevolt på biblioteken

Är bilderboken kidnappad? Ett av de seminarier jag såg mest fram emot på Litteralund – och den i särklass mest drastiska rubriken – var Hjälp! Bilderboken är kidnappad! Bilderboken möter jag varje dag i mitt jobb och jag älskar de olika vägar den tar, något jag skrev om redan innan seminariet.

Seminariet bestod av ett samtal med två bilderboksskapare, från Wanås konst och Mirando förlag – förlag som ger ut konstnärliga, annorlunda bilderböcker vilka kanske inte helt självklart endast passar på barnavdelningen på biblioteket (Mina favoriter från Mirando är Simbassängen, En flod, Färgernas ljud och Sabelles röda klänning). Att drista mig till att säga att de inte passar där alls kommer jag inte att göra, men jag önskar att bilderbokens nya vägar ska leda till många fler vuxnas läsögon lika väl som till barns.

 

Med tanke på seminariets utgångspunkt, hur vi bibliotekarier ska ställa oss till bilderboken, var det synd att det inte fanns en bibliotekarie med i panelen (samtalsledaren var bibliotekarie men tycker inte riktigt det är samma sak då hon ledde utfrågningen). Det hade kunnat bli ett intressant samtal om bilderboken och biblioteken men handlade till slut mest om bilderboken som sådan och om de konstnärliga ambitioner – och friheter – författarna/förlagen hade. Nog så intressant, men med en bibliotekarie i panelen hade det kunnat bli ännu bättre. Kanske hade det då också blivit lite mer diskussion kring var en faktiskt kan placera bilderböckerna i biblioteket, för att ha ett ”odefinierat rum” som föreslogs i panelen tror jag inte sågs med blida ögon på av många bibliotekarier i rummet – jag och min kollega utbytte en blick av djup skepsis under detta förslag.

Men det jag ändå till slut tog med mig – förutom en önskan om att åka till Wanås – var att ha en liten låda på hjul med bilderböcker i att skuffa runt i biblioteket och ställa på lite olika platser – seriehyllan för unga, seriehyllan för vuxna, konstrummet, skönlitteraturen. Ordningen är bevarad men bilderboken revolterar i det fördolda. Allt i mig känns tillfredställt.

UPDATE 5/5 2017: Jag vill gärna också nämna begreppet ”allåldersbok” som en annan sak jag tog med mig från det här seminariet. Fint och tydligt begrepp att använda om sådana här böcker, både i samtal och på bibliotek.

Vart är bilderboken på väg?

Det har hänt något med bilderboken. Länge har den varit en underskattad konstform och länge har bilderboksskapare testat gränserna med sitt skapande men nu kanske mer än någonsin. Bilderbokskonsten är idag ofta både abstrakt och filosofisk – den låter barnet och den vuxna fundera över livets mysterium tillsammans eller lockar dem till att skapa en helt egen berättelse i en bok utan skriven text.

”Hjälp, bilderboken är kidnappad!” är det kanske något drastiska namnet på ett av de seminarium jag tänkt besöka under nästa veckas Litteralund. Seminariet presenteras på följande vis:

Idag är det inte givet att bilderböcker riktar sig till 3–6 åringar. Det finns bilderböcker för tonåringar, bilderböcker för vuxna och bilderböcker som helt enkelt inte låter sig ålderskategoriseras. Hur ska vi som läsare, förmedlare och bilderboksmakare förhålla oss till den här bångstyriga kategorin som ständigt testar sina gränser och slinker oss ur händerna?

Jag kan tycka att det är lite synd att närma sig bilderbokens utveckling som ett problem istället för en möjlighet för nu mer än någonsin finns det chans för vuxna som sedan länge glömt barnasinnet att återupptäcka bilderboken och dess fantastiska världar. Jag tror inte att alla tänker på hur svårt det måste vara att skriva en berättelse i både text och bild, en berättelse som är för barn men också kan tilltala vuxna utan att gå barnet över huvudet.

Bilderboken griper sig an svåra saker, tar döden och sjukdomen i hand och förklarar för det läsande barnet vad de är och hur man kan förhålla sig till dem. Bilderboken talar om livet, hur härligt det är att hoppa i en vattenpöl, hur svårt och samtidigt fantastiskt det är att få ett syskon, om vänskap, om att våga och om att vara.

När svåra saker händer i världen förklarar bilderboken varför på ett sätt som även små barn kan relatera till. Bilderboken kan också sätta känslor på något som inte ord och tal förmår. Trender i bilderböcker följer ofta stora händelser i världen som en röd tråd – ”Barnboken är ett uttryck för sin tid”, som Elina Druker skriver i Modernismens bilder. När väl någon bilderboksskapare vågat gå i bräschen för att måla och berätta om något svårt, följer ofta många efter. Adjö, Herr Muffin fick många efterföljare om döden och för två år sedan började böcker om att fly från krig och hitta hem i ett nytt land att dyka upp. Många av dem är så fina att jag vill gråta och jag tänkte dedikera dem ett eget inlägg, senare. Idag vill jag istället berätta om tre av mina absoluta favoriter ur 2016 års bilderboksutgivning. Men jag inleder med att gå tio år tillbaka i tiden.

När Shaun Tan 2007 gav ut Ankomsten var den banbrytande och kanske var det den som på riktigt inledde diskussionen om bilderbokens framtida väg. I en slags korsning mellan bilderbok och serieroman berättade Shaun Tan just om att komma till ett nytt land och svårigheten i att göra sig förstådd – helt utan text.

Jag talade tidigare om att bilderboken kan sätta fingret på en känsla när inte orden räcker till, just det gör Shaun Tan i bilderboken Det röda trädet som berättar om ett barns ensamhet och svårighet att nå ut till omvärlden – boken är en bild av depression så stark att den tar rakt i hjärtat. Shaun Tan har en särskild plats i mitt hjärta, jag skrev en av de uppsatser som ledde till min magisterexamen i litteraturvetenskap om gestaltningen av ensamhet och utanförskap i hans bilderböcker. Jag kommer ofta tillbaka till hans böcker och jag ser dem i många nyare bilderböcker.

Min första favorit från 2016 heter Pojken och huset och är gjord av den slovenska konstnären Maja Kastelic. Ett barn finner en ny vän och passerar tusen detaljer på vägen, varav en är en tavla just från Shaun Tans Ankomsten. Pojken och huset kan också bli tusen olika berättelser för vem bestämmer vad som egentligen händer? (Klicka för större bild).

I Simbassängen av sydkoreanska författaren JiHeoyn Lee möter du tystnaden på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Du kan praktiskt taget höra tystnaden tala till dig. Stillheten under vattnet, det färggranna livet, vänskapen som uppstår. Allt utan text.

 

 

2015 inleddes samarbetet mellan svenske författaren Martin Widmark och polska konstären Emilia Dziubak, resultatet var den fina boken Lilla Sticka i Landet Lycka. 2016 kom den kanske ännu finare Huset som vaknade som berättar om en liten gubbe som förlorat sin gumma och fått se alla sina barn flyga ut ur hemmet – ett hus som blivit allt gråare och mörkare i takt med att gubben tappar tron på livet. När en krukväxt ger honom liv igen kommer ljuset tillbaka i vad som är ren och skär bilderboksmagi.

 

Bilderna är från min instagram, där jag tipsar om många böcker som jag kanske sedan inte alltid bloggar om, särskilt om böcker som jag springer förbi i farten på mitt bibliotekariejobb. Jag heter @eliandbooks.

Jag kommer snart återkomma till bilderboken, inte minst efter seminariet på Litteralund.

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Flykten från Kabul – N.H. Senzai

Världen brinner. Människor flyr för sina liv och i vårt välbärgade land finns det de som tycker att vi inte kan ta emot dem. Att vi ska ska stänga in oss. En del hatar, en del kanske är rädda. Rädda för den domedagsstämning som rasister i riksdagen hjälper till att piska upp och som egentligen inte betyder någonting. När människor dör i Europa tycker de flesta här att det är tragedi. När människor dör i Syrien eller Afghanistan finns det de som tycker det är bra. Eller bara inte bryr sig. De senare kan ibland ursäkta sig med att Europa känns så mycket närmare än Asien och Afrika. Nå, böcker som Flykten från Kabul hjälper till att överbrygga det eventuella avståndet och för det är de guld värda.

flykten-fran-kabulI Flykten från Kabul, som utspelar sig 2001, lär vi känna Fadi, Noor och deras föräldrar som inte bara måste fly från ett Afghanistan på väg att falla i krigets händer utan också på vägen skiljs från sitt minsta barn Mariam. Det är en fruktansvärd historia, som alla historier om krig och flykt, men varligt berättad för sin tilltänkta läsare i 9-12-årsåldern. Fadis familj tar sig i början av boken ut från Afghanistan på ett lastbilsflak och kommer ganska snart till USA med hjälp av att pappan studerat där och tidigare haft visum. Större delen av historien utspelar sig i USA och koncentrerar sig på hur Fadis familj blir bemötta, hur barnen skaffar nya vänner, hur de desperat försöker få information om lillasyster Mariam.

Jag tror inte det är något problem för en hyfsat van läsare att ta sig an Flykten från Kabul men jag tror också det är viktigt att de har en påläst vuxen i närheten. Boken är inte utstuderat blodig och tyngpunkten ligger inte i flyktens grafiska fasor, men sorgen ligger tung över boksidorna och läsaren får mycket fakta om kriget i Afghanistan med sig, ända från Sovjetunionens invasion på sjuttiotalet och framåt. Jag pausade läsningen flera gånger för att läsa på om det jag inte redan kände till och jag kan tänka mig att en 9-12- åring kommer ha många frågor.

Med det inte sagt att de inte bör läsa Flykten från Kabul. Det tycker jag de ska, för den är ett viktigt tidsdokument och en väl berättad historia som bygger på författarens mans egna upplevelser om att fly från Afghanistan. Samtidigt får en också insikt i afghansk kultur, maträtter, traditioner, vissa ord på persiska, pashto och dari. Flykten från Kabul visar också på ett bra sätt detta som så många inte verkar förstå: att folk som flyr hit flyr från samma terror de själva är rädda för. De är inte terrorn.

Som många böcker vilka kombinerar en fiktiv eller verklighetsbaserad historia med pedagogik och fakta balanserar den då och då lite vingligt. Ibland blir den för pedagogisk och förklarande vilket också gör den lite för lång i min mening. Några kapitel i mitten hade kunnat kortas ner då språket också blir lite styltigt och moralen skrivs ut alldeles för tydligt. Jag tror den presumtiva läsaren hade förstått ändå. Dock tar sig berättelsen mycket fint och slutet är väldigt vackert. Jag kan heller inte låta bli att fundera på om den ibland klumpiga språkdräkten lite grann beror på översättningen, för det finns en del missar – till exempel när Fadi läser 20,000 leagues under the sea. En översättare borde ha koll på att den svenska titeln klassiskt sett är En världsomsegling under havet och inte Tiotusen meter under havet.

Men egentligen är det här petitesser. Flykten från Kabul är en mycket välskriven, mycket fin, mycket viktig berättelse om vår samtid. Inte minst finns det här väldigt mycket att prata om. Slutligen, jag är oerhört förälskad i omslaget. Det är vackert men också olycksbådande och det finns detaljer i det som bara kan förstås efter att en har läst boken – passande, och mycket fint. Jag har svårt att sluta betrakta det.

Läst i november 2016

I oktober läste jag sex böcker, i november känns det som att jag läste hela tiden och minst lika många sidor, men inte lika många böcker.

Rebecca – Daphne De Maurier
Becca – Petter Lidbeck
Legenden om Sally Jones – Jakob Wegelius
Mördarens apa – Jakob Wegelius

4 böcker lästa
3 ungdomsböcker
1 bok på engelska
1 tegelsten (ja, jag tänker kalla Mördarens apa för en tegelsten)

Månadens mest efterlängtade: Rebecca! Som jag väntat och längtat efter att läsa denna skräckklassiker.

Månadens största intryck: Sally Jones. Vilken karaktär, vilken historia! Vilken underbar berättarröst, vilken nostalgitripp till min barndoms och ungdoms äventyrsromaner. Mycket mer om Sally Jones på bloggen senare men redan nu: ÄLSK på denna bok!

Månadens besvikelse: becca levde inte upp till mina förväntningar, inte alls.

Vad har du läst?

En magisk bok

9789188279118_200x_det-magiska-hjartatHur närmar man sig döden? Hur kan man ens förstå det ogripbara, att ens bästa vän håller på att dö? När Roberta hittar en gammal jordglob på en auktion och hennes morfar påstår att den är magisk, kan uppfylla varje önskan, då måste Roberta använda den för att hjälpa Charlotte. Men hur?

Jag har läst alla Kristina Ohlssons spök- och skräckböker för bokslukaråldern, de flesta med stor behållning. Faktiskt tycker jag mycket bättre om dem än om hennes vuxenböcker, speciellt Sjuka själar som inte tilltalade mig alls. Men som barnboksförfattare tycker jag hon är lysande och jag älskade Glasbarnen.

Men Det magiska hjärtat är på en helt annan nivå. Berättelsen om den hjärtsjuka Charlotte och hennes bästa vän Roberta som vill göra allt för att göra Charlotte frisk inte bara grep mig djupt, den har också en språklig finess utöver det vanliga och berättar en historia som är precis så magisk mitt i allt det verkliga att det är svårt att inte tro på den. Jag började läsa Det magiska hjärtat en eftermiddag och avslutade den på natten, med lampan under täcket, precis som jag gjorde när jag var i tioårssålden – då för att inte mamma skulle veta att jag läste efter läggdags, nu för att inte störa den som för länge sedan hade somnat jämte mig. Men när en bok är så magisk som Det magiska hjärtat går det inte att släcka lampan och glömma, sova. Slutet funderade jag på länge, gör fortfarande, och min första reaktion var ett bestört: ”får man ens göra så här?”, fast nu när jag gått och tänkt på det länge så tror jag ändå att jag tycker om det. Jag förstår ju att det inte är riktigt så det går till på riktigt, men jag vet inte om det var läge för en faktaruta i slutet? Vad tycker ni som läst den?

Det magiska hjärtat är klassad för 9-12 år, jag tror säkert både nioåringar och tolvåringar kommer tycka om den och även trettonåringar, men jag tror också att de, särskilt de i det yngre spannet, kommer behöva prata med någon efteråt. Det magiska hjärtat är ingen tung bok i sig, med det menar jag att den inte är skriven med ett svårt eller tungt språk, men den väger oerhört mycket i sina frågeställningar. Döden är svår, och kanske aldrig så svår som när ett barn är hjärtsjukt och ligger på dödens rand och väntar. Att skriva om just det måste också vara bland det svåraste man kan göra – men Kristina Ohlsson gör det helt fantastiskt och jag grät stora tårar när jag läst ut boken. Gör det än, inombords, när jag tänker på den. Jag hoppas att många läser Det magiska hjärtat. Barn som vuxna.

Lilla Piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Läs mer om boken hos: Prickiga Paula, bylined, Bokmalen, Bokfreak, Ge mig boken!, BokLus.

Tillägg: Jag tänkte inte på det när jag skrev men så här i efterhand inser jag också att det här inlägget passar fint in i Kulturkollos veckotema om rädslor och veckoutmaningen om att hantera sina rädslor. Bland det finaste och mest tänkvärda i Det magiska hjärtat tycker jag är just hur Roberta och Charlotta hanterar hotet om att dö och funderar på det – inte bara på vad som kommer hända dem själva utan hur människor omkring dem kommer reagera, hur ledsna deras föräldrar kommer bli. Just det där sista pratade jag med en vän om som också har läst boken, hur barnen är lika oroliga för döden som att föräldrarna kommer bli ledsna när de dör. Det knep verkligen i hjärtat då.

Boktrailer:

Vilka böcker får vara med?

I söndags funderade jagvilka böcker som kunde tänkas nomineras till årets Augustpris – mest hoppades jag, gissa vågade jag mig inte på och mest hoppades jag i min favoritkategori barn- och ungdomslitteratur.

Innan vi går vidare till nomineringarna, låt oss ta en funderare över vad kategorin ”barn- och ungdomslitteratur” egentligen innebär. Jo, där ska in pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker för de allra minsta, kapitelböcker för barn upp till 9 år, kapitelböcker för barn upp till 12 år och så ungdomsboken som ofta rör sig från 13 år och uppåt. Dessutom – faktaböcker för alla åldrar. Förstår ni vilken bred kategori det här är? Hur olika sorters böcker som ska jämföras med varandra? Vilka olika aspekter som spelar in vid en sådan jämförelse?

Vilka böcker blev då nominerade i den här kategorin? Jo, fyra bilderböcker och två ungdomsböcker. Förra året, två seriealbum, två bilderböcker, en kapitelbok för barn 6-9 år, en ungdomsbok. 2014, fem bilderböcker och en ungdomsbok. Jag får gå tillbaka till 2012 innan jag hittar en faktabok (Nina Ulmajas ABC å allt om D) och för så länge sedan som 2010 var närmaste kapitelbok för barn 9-12 år nominerad (Anna Ehrings Syltmackor och oturslivet). Den senare kategorin, som vi på biblioteket kallar Hcg och som jag har många personliga favoriter i, verkar i princip bortglömd av Augustjuryn. Pekböcker, småbarnsböcker och faktaböcker likaså – detta leder till att Mårten Melin och Mårten Sandén, som främst skriver böcker inom Hcg, aldrig har varit nominerade. Aldrig. (förtydligande: aldrig för en Hcg-bok, däremot har de nominerats en gång var för en poesibok respektive en ungdomsbok). Eva Lindström har varit nominerad 12 gånger för sina bilderböcker – flest av alla och i snitt vartannat år sedan kategorin för barn- och ungdomsböcker infördes. Kan det inte räcka nu? Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Eva Lindströms böcker. I år var den bok jag saknade mest Jenny Jägerfelds fantastiska Brorsan är kung, en bok som, om den prisats, inte bara fått ett erkännande för ett underbart språk och älskansvärda karaktärer utan också för den viktiga historia den berättar om hur det är att födas i fel kropp.

29699036_O_1

Men inte bara den. Hur Augustjuryn kunnat förbise både Johan Egerkrans fantastiska faktaböcker Nordiska väsen och Nordiska gudar och de geniala småbarnsböckerna med odjur, monster och varelser i miniformat är för mig en gåta.

nordiska_gu_12997

Varför är det så här? Glöms Hcg-böckerna bort eller ses ungdomsböckerna, med sitt mer avancerade språkbruk, och bilderböckerna, med sin konstnärlighet, som mer värda än kapitelböckerna? Augustpriset verka själva på sin hemsida luta åt just detta: ”Bland böckerna i barn- och ungdomsklassen finns såväl ungdomsromaner om de stora livsfrågorna som rikt illustrerade bilderböcker för de allra minsta.” Kapitelböcker för barn 6-9 år nomineras oftare, men inte lika ofta som bilderböckerna. Att dela upp barn- och ungdomspriset, kanske i ”bilderböcker och faktaböcker” samt ”kapitelböcker och ungdomsböcker” vore mycket mer välkommet än i dagens lösning där endast en bråkdel av den stora och fantastiska barnboksutgivning som finns i Sverige får en chans.

Förutom att vissa ålderskategorier verkar falla bort helt finns det också ett enormt glapp i medias rapportering om Augustpriset. I SVT Kulturnytts inslag om Augustpriset nämns inte barn- och ungdomskategorin med ett enda ord. Jens Liljestrand nämner inte heller kategorin med ett ord – jag hittar bara en artikel som gör något mer än listar de nominerade, sist av alla. Samtidigt som media ger svarta rubriker om barns och ungas läsning när den brister, samtidigt kastar journalister själva barn- och ungdomslitteraturen i sophinken, att inte ens nämna den i artiklar och TV-inslag om Augustpriset är nedvärderande och överseende.

Men Augustprisnomineringarna gjorde mig ju glad, också. Även om jag saknade Jenny Jägerfeld, Anna Ahlund och Johan Egerkrans bland nomineringarna, är jag ändå oerhört glad att min favorit Tio över ett blev nominerad, jag tyckte också Åka buss var en fin bilderbok som förtjänar sin nominering. Jag kommer också läsa Ormbunkslandet, Djur inga har sett utom vi och Idag vet jag inte vem jag är.

Vuxenkategorierina, då? Ja, jag har faktiskt inte läst någon av de nominerade böckerna. Kanske kommer jag att göra det, men alla medier verkar ju ha riktat in sig på att bara skriva om dem så jag tänker inte göra det här.

George – Alex Gino

GEORGE_customAlla tror att George är en pojke. Men George vet att hon är en flicka. Ingen verkar förstå, inte läraren, inte Georges mamma, inte klasskamraterna. Kanske skulle alla förstå, om hon bara fick spela spindeltjejen Charlotte i klassens uppsättning av teaterpjäsen Min vän Charlotte?

Men George får inte ens försöka, för att alla tror att hon är kille. Det är en hård och orättvis värld för en nioåring som känner sig annorlunda och ingen förstår på vilket sätt. Som tur är har George sin bästa vän Kelly, som är den enda som verkar förstå. Vänskapen mellan George och Kelly är fint berättad, boken är fint skriven. Det är lätt att komma George nära, jag känner verkligen för henne och hoppas alla kommer förstå att hon är tjej på insidan. Att bara det yttre inte stämmer. Jag tycker också att det är fantastiskt att den här boken kommer ut så tätt inpå If I was your girl för utgivningen av barn- och ungdomsböcker med en transperson i huvudrollen växer inte på träd. Jag kollade upp statistiken och den är minst sagt sorglig. Jag hoppas det här tyder på att det är en trend på gång för böckerna behövs så otroligt mycket. Att den här boken riktar sig till yngre barn är också fantastiskt för de barn som är i samma sits som George kan nog säkert känna sig lika ensamma som hon gör och det är så fint att det då i alla fall finns böcker med igenkänning.

George är en bra och viktig bok ur flera aspekter. Bokstaden är inne på något viktigt i det att det i slutändan är George som får bestämma, att det finns vuxna som lyssnar och att hon inte blir nedtryckt eller tillrättavisad. Barn som får bestämma över sitt eget liv, det är viktigt. Det är också en bok om vänskap och Kelly är en fantastisk vän till George.

Samtidigt märks det att den här boken har en tydlig pedagogisk ambition, mycket tydligare än i If I was your girl. Tyvärr får berättandet och stilen skuffas undan för det pedagogiska målet och emellanåt är berättelsen ganska torr och tråkigt skriven. Jag vill ju självklart kunna ge boken George till barn i samma sits som huvudpersonen men jag skulle också, lika mycket om inte mer, vilja ge den till varenda barn som lånar böcker hos oss som en motvikt till alla heteronormativa och cis-normativa böcker som finns. Jag kommer göra det, också, ibland, men inte alltid för rent berättarmässigt tycker jag inte boken håller hela vägen.

Men George är ändå en jätteviktig bok, jag är oerhört glad att den är skriven och jag hoppas verkligen att den får många efterföljare med barn i huvudrollerna som inte måste vara som andra barn. Kanske kommer vi till och med någon gång komma dit att det inte behöver vara en grej eller ett problem att huvudpersonen är transperson. Det bara är så.

Lilla piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhora, Transformering.se, Biblioteksbubbel, Bokstaden, Prickiga Paula, Litteraturmagazinet, romeoandjuliet,

Vi springer!

Två av de finaste bilderböcker jag vet handlar om tid och äventyr. I Vi springer av Joar Tiberg och Sara Lundberg känns det som att tiden står still under en natt, Åke och hans kompis lämnar vardagen och springer jorden runt på nästan ingen tid alls. Snart är de tillbaka vid dörren hemma men de har upplevt gåtfulla ting, mörka och glada, märkliga. I Just nu har vi varandra av Sara Bergmark Elfgren och Maria Frölich är det tiden själv som spelar huvudrollen – varför går den så långsamt ibland och springer iväg ibland? Finstämda, vackra, underbara böcker som kapslar in ett helt äventyr på ungefär trettio boksidor och låter läsaren fångas av det vackra i både verkligheten och fantasin.

9789129691436_200x_vi-springer

9789129694949_200x_just-nu-har-vi-varandra

 

Ibland tycker jag att varje sommar och semester är så där. Ett ögonblick kort, ändå har delar av världen gett sig tillkänna och äventyret hägrar vid knuten just så här i början. Under mina veckors semester kommer jag kanske inte blogga särskilt mycket, men en vet aldrig. Kanske springer jag över en fantastisk bok jag bara måste prata om. Några tidsinställda inlägg kommer också dyka upp för så kan en göra med tiden, har jag hört.