Det fina med Kerstin – en fantastiskt fin bok

”Där asfaltsvägen slutar och grusvägen börjar bor Kerstin. Hon är sju år och älskar guld. 105 guldiga saker finns i en låda under sängen. Det finaste och guldigaste med Kerstin är håret. Det riktigt lyser. Fatima säger att Kerstins hår är orange men det är inte sant. Det senaste tillskottet i Kerstins samling är en liten ring som hon hittat på golvet i skolan. När hennes lärare Lotten frågar om någon sett hennes vigselring kommer det inga ljud ur Kerstins mun. Och sen är det för sent.”

Jag brukar inte inleda mina bokrecensioner med baksidestexter men den till boken Det fina med Kerstin är verkligen oerhört fin och säger ganska mycket om vad boken handlar om. Kerstin är någon jag historiskt sett sällan träffat i barnböcker men som börjat dyka upp mer och mer på senare år – i Lisa Lundmarks Haj-Jenny och Emma Adbåges Jag är jag, till exempel. Ett barn som befinner sig mycket i sitt eget huvud, formar tankar och idéer men inte pratar särskilt mycket. Vuxenvärlden är ibland förstående, men allra oftast bekymrade och vill att barnet ska prata mer, vara mer utåtagerande. Extroverta belönas mer än introverta, i såväl barnvärlden som vuxenvärlden.

Jag var ett sådant tyst och inåtvänt barn och jag älskar att de här böckerna finns nu för sådana barn att känna igen sig i – och för andra barn att få förståelse för. Men det finns också tusen andra fina saker med Det fina med Kerstin. Den är inkluderande på ett lättsamt och vardagligt sätt utan några som helst pekpinnar eller konstigheter. Den har ett konstant barnperspektiv och tar barnens funderingar och lekar på allvar. Den lustiga skattjakten verkar helt logisk, det är de vuxna som är lite konstiga. Här finns så mycket en sjuåring kan gå och tänka på, på en sjuårings nivå. Det fina med Kerstin är en bok om att ha hemligheter, om integritet, om vänskap, om att våga – och, ibland, om att inte våga. Och att det är okej.

Jag lyssnade på Det fina med Kerstin, inläst av författaren själv. Det var en mycket fin inläsning men jag rekommenderar att också ha boken bredvid dig för Katarina Strömgårds illustrationer är, som vanligt, fantastiska, och porträtterar Kerstin, Fatima, Henrik, Lotten och alla de andra precis så som jag tänkt mig dem. Nu längtar jag efter inläsningen av andra boken, Att vara Kerstin, som finns utgiven som pappersbok sen i april.

Helena Hedlund fick debutantpriset Slangbellan 2019, i hård konkurrens. Det gavs ut många fina barnboksdebuter 2018 men jag tycker priset var otroligt välförtjänt. Jag hoppas många hittar till den här boken.

Pappersboken är utgiven av Natur och Kultur, 2018. Den finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Natur och Kultur, 2018. Den finns också bland annat på Bokus och säkert valfri ljudbokstjänst.

Fler som läst: Prickiga Paula, och dagarna går, Skriva läsa leva, Barnboksbloggen.

Kometen kommer och andra äventyret med Mumintrollen

I Kometen kommer störs lugnet i Mumindalen av den hemska nyheten att en komet är på väg rakt mot dem. Kometen lyser upp ett märkligt sken på himlen som bara blir större och rödare för varje dag. Det är svårt att inte tänka på Mats Strandbergs Slutet, som gavs ut förra året, vid läsningen av Tove Janssons klassiska barnbok vilken är den andra om Mumintrollen.

Jag älskar att befinna mig i Mumintrollens värld. Även i det svåra är det mesta ganska tryggt och lugnt. Mumintrollen är pragmatiska varelser som meddelar att vid ett svårt äventyr behövs saft och kakor och om någons hus går sönder, ja då är varelsen som bodde där välkommen att flytta in i Mumintrollens hus. Inga krusiduller. Jag önskar att många människor kunde tillämpa medmänskligheten som finns i Mumintrollen. Det finns mycket som vuxna borde lära sig av Mumintrollen, det här är underbara allåldersböcker. De är klassade för 6-9 år men jag tror att de, för det yngre spannet, fungerar allra bäst som högläsning då de både är filosofiska och innehåller lite ålderdomliga ord. Det finns också några fåniga stereotyper, som att Snorkfröken måste vara så himla intresserad av sitt utseende, och sådana saker är bra att prata om.

Precis som i Slutet reagerar varelserna i Mumindalen olika på jordens undergång. Muminmamman är fortfarande ganska pragmatisk och filosofisk, för någon blir en kattunge det allra viktigaste. Kometen kommer är en stor berättelse, ett äventyr att ge sig ut i. Jag lyssnade på Tove Janssons fantastiskt fina uppläsning och jag ångrar det inte – men jag önskar att jag hade haft boken bredvid mig för när jag bläddrar i den i efterhand inser jag hur mycket illustrationerna ger berättelsen. Jag hade då och då lite svårt att hålla isär alla figurer i ljudboken, för så mycket utseendebeskrivningar ges inte utan fantasin får spela in – men bilderna tar vid där texten slutar och gör det ännu lättare att se hela äventyret för sitt inre öga.

Pappersboken är nyutgiven av Rabén och Sjögren, 2014. Finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Ljudboken med Tove Jansson som inläsare är utgiven av Sony, 2016. Finns också på Bokus och Adlibris. Även Mark Levengood har läst in böckerna.

Fler som läst: och dagarna går, Nellons bokblogg, Barnboksbloggen, Bokbabblaren, Läsfåtöljens bokblogg,

Legenden vaknar på Jorvik

I andra boken om Jorviks Ödesryttare lägger sig ondskan tungt över boksidorna. Enligt sägnen kommer det goda att segra när de fyra ödesryttarna och deras hästar är samlade på ön Jorvik. Men Lisas pappa är försvunnen och hennes älskade häst Starshine är stulen. Alex och Linda försöker hjälpa henne att hitta honom medan Anne ger sig iväg på ett uppdrag till den parallella verkligheten Pandoria.

Jag vill hela tiden säga åt Ödesryttarna att de skulle göra bäst i att hålla ihop istället, att deras styrka absolut måste ligga i att de är tillsammans. Samtidigt får de var för sig chansen att utforska sina krafter, som jag gissar kommer bli avgörande i tredje delen.

Det går inte att påstå att Legenden vaknar är den vägsträcka mellan inledning och upplösning andra boken i en trilogi oftast är. Det händer saker, hela tiden. Någonstans ungefär hälften in i boken börjar jag undra om det någonsin kommer lugna ned sig och om Alex, Linda, Anne och Lisa någon gång kommer få tid att prata med varandra och inte bara kasta sig från den ena livshotande situationen till den andra. För mig är det alldeles för mycket action, något som stjäl av det fina karaktärsbygge som ändå finns här. Jag får aldrig tid att lära känna Ödesryttarna tillräckligt och jag har fortfarande, efter två böcker, ibland lite svårt att skilja dem åt.

Kanske hade jag tyckt mycket bättre om Legenden vaknar om jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på den. Uppläsaren är överentusiastisk och pratar STÄNDIGT med vartannat ord i VERSALER varje gång något spännande HÄNDER – det blir jobbigt att lyssna på till slut. När hon sedan förställer rösten i en av karaktärernas repliker kan jag nästan inte låta bli att fnissa – det låter ofta ganska löjligt när någon försöker göra en helt annan röst bara för att karaktären är ond. Ljudböcker är inte radioteater och jag tycker att uppläsare borde sluta försöka göra dem till det. Tanken har föresvävat mig att uppläsare kan göra så för att det är en barnbok, men historien borde vara tillräckligt spännande för att hålla även unga lyssnare på halster ändå och jag har lyssnat på andra barnböcker som inte dras med denna olat. Tredje boken kommer jag att läsa, inte lyssna på.

För jag älskar ju ändå böckerna om Ödesryttarna. När jag var tio år hade jag kastat mig över dem fortare än någon hunnit säga ”hästfantasy”. Jag tipsar ofta om dem i mitt bibliotek och de är fina presenter till hästälskare, fantasyläsare, andra läslöss eller datorspelare. Jag älskar att Helena Dahlgren skrivit böckerna baserade på datorspelet Star Stable som är otroligt stort men ändå relativt osynligt för många – bara för att det är så många tjejer som spelar det. Legenden vaknar är spännande och välskriven och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa, Alex, Anne, Linda och deras hästar. Deras kärlek till sina hästar är otroligt fint gestaltad och går inte att ta miste på. Ibland går det nästan att känna lukten av svettig hårrem och nysmort läder och höra ljudet av smattrande hovar när Ödesryttarna galopperar mot sitt öde.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första delen, Jorvik kallar.

Pappersboken är utgiven av  Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklådan, Barnboksprat.

Att läsa Alice i Underlandet – ett läsäventyr tillsammans med Lundströms bokradio

Det är svårt att närma sig en bok en har läst så fantastiskt mycket om att det känns som att ha läst boken i sig själv redan. Jag har, såvitt jag minns, aldrig tidigare läst Alice’s Adventures in Wonderland men kände förstås till berättelsen redan innan. Alice som drömmer, vaknar och ser en vit kanin som har hemskt bråttom. Alice som följer med den ned till Underlandet där kaos och oordning råder och träffar på alla möjliga och omöjliga djur och figurer.

Alice’s Adventures in Wonderland är på många sätt en klassisk engelsk barnbokssaga – full av nonsens och lustig, ibland grotesk, humor. Jag lyssnade på boken och hade svårt att hänga med på alla turer – att få någon logik och sammanhang var bara att glömma och istället försökte jag bara följa med.

Jag läste boken tillsammans med Lundströms Bokradio, det var första gången jag har följt med i deras bokcirkel och det var fantastiskt roligt. Marie Lundström bokcirklade den här gången tillsammans med Eva Beckman och Johar Bendjelloul. Bokcirkeln gjorde tre olika läsningar av Alice – en politisk tolkning, en psykoerotisk och en personlig. Allra mest tyckte jag om första avsnittet med den politiska tolkningen där Alice i bokcirkelns ögon blir en samtidsskildring. Det blir en värld full av figurer som går runt i sina egna filterbubblor och där drottningens ökända krocketmatch blir en babblande Twitterträdgård, full med gapande och skrikande människor som egentligen inte lyssnar på någon annan än sig själv och sina likar. Liknelsen är nästan för bra för att vara sann.

Lundströms bokradio pratade mycket om glasögon. Att göra ett verk skrivet för över 150 år sedan till en skildring över dagens politiska läge och, kanske framförallt, att drista sig till att läsa en bok med en redan förutbestämd tolkningsagenda är förstås fruktansvärt intressant. Det säger mer än något annat hur personligt varje människa kan tolka en bok och hur lite förankring det ibland behöver ha med verket i sig. Ändå kan en sådan tolkning förstås verka fullständigt logisk.

Själv försökte jag mest ha roligt tillsammans med Alice, utan att för den sakens skull tolka in särskilt mycket. Och roligt, det har du i Alices märkliga värld där den enda som inte verkar särskilt överraskad över något som sker, är Alice själv.

Här kan du lyssna på avsnitten:

Del 1 – Politisk tolkning
Del 2 – Psykoerotisk tolkning
Del 3 – Personlig tolkning

Boken finns såklart i massor av upplagor, mer eller mindre förkortade, men nyligen kom det ut en fin illustrerad utgåva med originaltexten och med bilder av Tove Jansson! Du hittar den bland annat på Bokus och Adlibris.

Rymlingarna – Ulf Stark & Kitty Crowther

Ulf Stark berättar som få andra om livet och döden. I Rymlingarna illustrerar Kitty Crowther berättelsen om en farfar och hans barnbarn och jag förlorar mig lika mycket i berättelsen som i de fantastiskt vackra, höstsprakande bilderna av skärgården.

Det är till skärgården de beger sig, rymlingarna. Gottfrid, farfadern, vill rymma från sjukhuset till platsen där han en gång var lycklig. Barnbarnet, Lill-Gottfrid, är den som fixar så att det händer. Pappan verkar helst inte vilja tänka på att Gottfrid är sjuk och snart ska dö, sällan får Lill-Gottfrid åka och hälsa på. Det gör lite ont i hjärtat både över Gottfrid och pappan, som stänger in sig i sorgen på olika sätt, och Lill-Gottfrid, som inte får vara så mycket med sin farfar som han vill.

Ulf Stark skapar så fantastiska röster i Rymlingarna, jag hör dem alla. Gottfrids buttra, pappans stränga, Ronny-Adams glada. De framträder så tydligt att jag har lite svårt att inte gråta mot slutet. Ulf Stark gick bort i år, han lämnar många fina böcker efter sig. Jag tänker ibland på hur svårt det måste vara att vara barnboksförfattare och skriva om så svåra saker som livet och döden för en tänkande och funderande sjuåring – och göra det så här bra. Jag tror Rymlingarna är fantastiskt fin som högläsning och jag tror det finns mycket att prata om, efteråt.

Rymlingarna var Augustprisnominerad 2018.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Fina högläsningsböcker till advents- och julhelgerna

Under julhelgen kan det vara extra fint att sätta sig ned och läsa tillsammans. Att läsa högt är inte bara en mysig stund, det skapar också fantastiska förutsättningar för att barn ska fortsätta läsa på egen hand. Många slutar läsa högt någon gång mellan förskola och skola, men högläsningen borde inte ta slut där! Jag önskar att många fler föräldrar och lärare läste högt även för större barn, jag har varit med om flera fina läsprojekt med högläsning för klass fyra och klass sju och det ger alltid lyckade resultat. Även de som inte gillar att läsa själva kan fångas av högläsningens underbara och omedelbara effekt, långt upp på högstadiet och gymnasiet. Idag tänkte jag tipsa om mina favoritböcker för högläsning, framförallt för lite större barn, efter bilderboksåldern. (Länkarna går till bokhandlar där du köpa böckerna. Det är ingen sponsring och inget samarbete utan bara där jag brukar köpa böcker.)

När vintern lägger sitt täcke över världen kan det vara underbart att sjunka ner i ett riktigt vinterkallt äventyr. Ishavspirater av Frida Nilsson handlar om den otäcke kapten Vithuvud och de barn han rövar bort för att de ska arbeta i gruvan. När Siris lillasyster Miki blir bortrövad inser hon att ingen kommer hjälpa henne, hon måste själv rädda sin syster. Det här är en helt fantastisk saga om rädsla och mod, systerskap och kärlek. Läs den för alla mellan ungefär sju och tolv år.

Om ni vill läsa en lite tunnare bok, inte lika allvarlig och ryslig, finns det två fantastiska böcker att prata om och skratta tillsammans med. Haj-Jenny är en av mina favoritböcker, om Jenny som inte vill vara en bläckfisk som alla andra i klassen utan känner sig mer som en haj. Hon simmar bäst ensam. En underbar berättelse om att få vara introvert och räknas lika mycket ändå. För samma ålder, ungefär sex till nio år, finns Frallan är bäst om Frallan och hennes familj som består av mamma och mormor. Humor och värme utlovas!

 

De senaste åren har adventsböcker blivit en stor grej, varje år ges det ut en stor och fin bok med 24 kapitel. Min favorit i just det formatet är Tjoho, nu är det jul! Boken är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Emma Adbåge som fick Augustpriset 2018 för Gropen. I Tjoho, nu är det jul! rymmer grisen Ruffe för att han har hört att julen innebär döden för alla grisar, och möter katten Kss-Kss och mössen Andersson och Pettersson. Tillsammans firar de en fröjdefull jul!

En liten doldis, men den allra bästa boken i kategorin adventsböcker, är Samuels sällsamma kalender. Den ingår inte i serien ”adventsböcker” men den har likväl ungefär 24 kapitel och fungerar jättebra som högläsning med ett kapitel om dagen fram till jul. Det är en bok full av sällsamma äventyr, men också av vänskap, sorg och ilska när föräldrar inte finns där och sviker. Samuels sällsamma kalender föregås av Ossians ovanliga nanny, men det är inget måste att läsa dem i ordning. För barn mellan ungefär sex och elva år.

Att ge sig ut på ett äventyr tillsammans är bland de bästa man kan göra. För de lite äldre barnen tror jag att Teslas vind kan vara en underbar upplevelse att högläsa tillsammans. Här finns allt från syskonrelationer och sorg till knasiga uppfinningar, äventyr och konspirationer. Tyvärr blev den aldrig särskilt känd i Sverige och har gått ur tryck, men den finns säkert att låna på ditt bibliotek och den finns som e-bok. Fungerar nog fint som högläsning från ungefär åtta år till övre tonåren och som egen läsning från ungefär nio år.

Ett fantastiskt format för högläsning är noveller. Det passar så fint att läsa en novell per gång, en hel berättelse i litet format. Mina favoriter är Liksom helt magiskt och Typ helt övernaturligt av Mårten Melin. Här finns vardagsmagi att förundras över och spänning så stor att du inte kan sluta läsa. Det bästa? Det finns många fler böcker om barnen i Skogsbingeskolan att läsa när ni är klara. En annan fantastisk spökhistoria, som skriven för högläsning, är Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson. Blodigt och kusligt så det förslår, men också eftertänksamt. När magin och skräcken blir lite för mycket tror jag det är fint att landa i Athena – Grattis världen, jag är här nu! som nog är fin igenkänning för både stora och små. Alla böckerna är lagom för barn ungefär 8-13 år.

De chanser jag får att högläsa för ungdomar i sjunde eller åttonde klass brukar jag välja En sekund i taget av Sofia Nordin. Språket drar dig in omedelbart, historien ofrånkomligt trollbindande. Det är alltid lika fantastiskt att läsa den högt, för här finns tusen saker att prata om och fundera över. Hur skulle du ha gjort, i Hedvigs situation? Hur skulle du ha överlevt, när alla omkring dig dog i febern?

Vilka är dina högläsningsfavoriter?

Augustpriset 2018

Förskoleanarki, samisk släkthistoria och hungerår. Augustpristagarna 2018 har ett brett spann av ämnen i sina böcker.

Jag hoppades så att Comedy Queen skulle vinna, jag har flera gånger utnämnt den till årets viktigaste bok – jag tror att den kommer att rädda hela liv med sin existens och den är ett litterärt mästerverk. Ändå är Gropen såklart en värdig vinnare, Emma Adbåge är en av våra allra skickligaste illustratörer i Sverige och det går inte att göra annat än älska den otyglade leken som försiggår i gropen. Här är de vuxna trumpna paragrafryttare och regelhållare, gropen är tusen möjligheter till lek och inte alls en farlig risk. Jag älskar hur mycket Emma Adbåge berättar med sina bilder, de fyller i där texten tar slut och gör historien hel.

I år har jag inte läst någon av de nominerade vuxenböckerna, även om Aednan har funnits på min läslista länge. Det känns fantastiskt roligt att den fick priset! Jag hoppas många läser den, berättelser om samers historia och förtrycket av samer och den samiska kulturen är något som gemene svensk vet alldeles för lite om. Kanske att jag även läser Svälten, som vann i fackboksklassen för vuxna, för i juryns motiveringen verkar den sannerligen intressant. Här hittar du motiveringarna.

Har du läst någon av vinnarna? Vilken tyckte du skulle vinna?

Viktiga Augustnomineringar 2018 men en stor saknad efter ungdomsboken

De nominerade till Augustpriset i den viktigaste kategorin, barn- och ungdom, var både överraskande och inte. Jag gissade rättRymlingarna och Comedy Queen, jag nämnde även Gropen i mina förslag/förhoppningar så nästan hälften rätt! Bästa och viktigaste var nomineringen av Comedy Queen. Hoppas många fler än de som redan gjort, läser den nu!

Jag borde absolut ha prickat in Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting men det tråkiga faktumet är att jag inte läst den än, fast den funnits i min mentala läslista sen den kom ut och fast jag bläddrat i den flera gånger. Jag måste läsa. Det är fantastiskt roligt att en grafisk roman blev nominerad, och fint när den också har ett så viktigt budskap. Jag borde också ha anat att det lutade åt en nominering för Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, men även om jag tyckte den var väldigt bra så tyckte jag inte den var tillräckligt bra för en Augustnominering. Regn av Anders Holmer var en överraskning, även om jag tyckte den var fin när jag läste den. Som så ofta innan tog bilderböckerna över den här kategorin med tre nomineringar. Jättekonstigt att ingen ungdomsbok blev nominerad i år men fint att mellanåldern uppmärksammades.

Slutligen tycker jag fortfarande att det är märkligt att vuxenklassen har två kategorier medan barn- och ungdomsklassen har en. Det medför en enorm spretighet i nomineringarna och det är aldrig tillräckligt många av årets utgivna barnböcker som blir nominerade. Det leder också till att tre bilderböcker blir nominerade men inte en enda ungdomsbok – när vi haft så fina ungdomsböcker i årets utgivning.

Här hittar du alla nominerade.

 

 

 

 

 

 

Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.