Månen, varelsen och jag

Månne är åtta år och hen vill bli den yngsta youtubern ever. På youtube vill hen berätta om sitt liv och om hur det är att vara icke-binär. Om att vara Månne.

Det är inte så lätt alltid, tyvärr. Månne är en underbar åttaåring som det är fantastiskt lätt att tycka om, och Månnes föräldrar är som tur är riktigt bra föräldrar som förstår och anstränger sig, även om Månne önskar att de ibland kunde säga till andra lite mer, när andra säger fel och kallar Månne för han eller hon. Månne är trött på att förklara. Hur svårt kan det vara?

Månen, varelsen och jag är skriven i en slags dagboksform, men lite uppdaterat från de många dagboksböcker för barn och unga som varit så populära de senaste åren. Månne spelar in alla klipp hen vill lägga ut på youtube och boken är textversionen. Det är öppet, ärligt och ibland sårigt men Månen, varelsen och jag är allra mest en underbar bok som många, kanske framförallt vuxna, behöver läsa. Jag skulle också vilja se den som obligatorisk högläsning för alla klass ett eller två och jag tror att formatet fungerar fantastiskt. Men framförallt tror jag att det är vuxna som behöver läsa och ta till sig av den här boken.

Ylva Karlsson är en otroligt bra författare och det märks att hon lyssnat på många berättelser från ickebinära och transpersoner. Sofia Falkenhems fantasifulla illustrationer är en fin följeslagare till texten. Ibland funderar jag på om Månen, varelsen och jag är lite för lång och lite för upprepande. Det är en bok med ett budskap, och sådana vacklar ibland på gränsen till pedagogik. Oftast gör inte Månen, varelsen och jag det, och oavsett så tycker jag du ska läsa den. Det är en av de viktigaste böcker som getts ut för barn, och vuxna, nånsin.

Rabén och Sjögren, 2020.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Barnboksprat, Kulturkollo.

Boken finns bland annat på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Myran på nya äventyr

Jag älskade första boken om Myran, En myras liv. Linn Gottfridsson skildrade Myran och alla hans funderingar så otroligt fint, inte minst all oro som gnagde när mamma och pappa bara bråkade hela tiden. I Myran och gåtorna bor inte föräldrarna tillsammans längre, Myran bor varannan vecka och mamma har träffat en badvakt som heter Jesper.

Linn Gottfridsson skriver fortfarande ur barnens perspektiv och jag tycker fortfarande hemskt mycket om att träffa Myran. Men Myran och gåtorna, andra boken om Myran, har inte all den charm och det insiktsfulla djup som första boken hade. Stundtals är den också lite tråkigt fördomsfull på det sätt böcker kan bli när de försöker alldeles för mycket att inte vara det.

Något av första bokens charm återvänder som tur är i tredje boken, Hemliga Myran. Det är sommarlov och Myran ska följa med mamma och Jesper till sommarstugan. Men mamma har nästan aldrig tid med Myran, all energi går åt till Myrans nya lillasyster. Det är konstigt att helt plötsligt ha en lillasyster, men också trevligt. Fast inte när mamma aldrig har tid.

Böckerna om Myran är så otroligt fint illustrerade av Emma Adbåge, det är en stor del av charmen. Här finns också verkligen mycket att prata om. Böckerna om Myran är charmiga och roliga, men också allvarliga och jättefina som högläsningsböcker – från förskolan upp till klass två. Jag kommer fortsätta följa Myran om det blir fler böcker, men det är fortfarande första boken som är min stora favorit.

Myran och gåtorna gavs ut av Rabén och Sjögren, 2017, och finns bland annat här och här.

Hemliga Myran gavs ut av Rabén och Sjögren, 2019, och finns bland annat här och här.

Fler som läst: Annas bokblogg, Prickiga Paula, Bokhemligheter, Barnboksprat, Barnboksfamiljen.

Kerstin, livet och döden – Helena Hedlund och Katarina Strömgård

Böckerna om Kerstin är det allra finaste som finns i kapitelbokhyllan för barn 6-9 år just nu. Helena Hedlund fick Slangbellan- priset för årets bästa barnboksdebut för första boken, Det fina med Kerstin. Andra boken, Att vara Kerstin, kom 2019 och i slutet av 2019 släpptes tredje boken – Kerstin, livet och döden.

Det är mycket som händer i Kerstins liv. Hon fyller 8 år och allt blir förstört när mamma och pappa inte vaknar i tid för att sjunga för henne. Det är viktigt att allt blir som Kerstin tänkt, annars blir det inte rätt. När något går fel vill Kerstin helst gömma sig och inte prata med någon, förresten blir det fel ganska ofta för att de vuxna aldrig förstår och ibland säger saker som de inte menar. Men hur ska Kerstin veta vad som är skämt och vad som är allvar?

Helena Hedlund skriver konstant utifrån barnets perspektiv och särskilt utifrån Kerstins. Kerstin behöver ha saker på ett visst sätt för att det ska kännas rätt, hon är ett barn som grubblar och funderar, är inåtvänd och har svårt för förändringar. Jag älskar böckerna om Kerstin. Liknande fina berättelser finns i Emma Adbåges Jag är jag och Jenny Lundmarks Haj-Jenny, men i stort får barn som Kerstin sällan en framträdande plats i barnlitteraturen. I Kerstin, livet och döden blir det särskilt svårt när Gunnar får en ny vän, Pavlov. Det verkar nästan som att de är kära? Kerstin vill bara att allt ska bli som vanligt igen, men när älskade katten Kattegatt blir sjuk vänds hela världen upp och ner.

Helena Hedlund skriver oerhört varsamt om sorg, svartsjuka och kärlek, livsavgörande händelser i en åttaårings liv. Jag älskade även de två tidigare böckerna om Kerstin men just Kerstin, livet och döden grep mig oerhört djupt. Helena Hedlund sätter ord på känslor på ett sätt som nästan känns omöjligt, beskriver så svåra saker som sorg, döden och känslan när ens föräldrar dricker för mycket på midsommarfesten med en uppenbar lätthet. Kerstin, livet och döden är i det närmaste obligatorisk högläsning för första- och andraklass. Åh, vad det finns mycket att prata om.

Att vara en som inte har någon katt. Kerstin känner på känslan. Den känns ovanlig. Hon är en annan nu, ett barn helt utan djur. Om någon frågar henne om hon har ett husdjur så måste hon svara nej. Tänk om hon glömmer bort?
Kerstin går runt på gården och försöker vänja sig vid att vara kattlös. Det känns overkligt, hela världen blir en annan. Solen skiner. Det är varmt. Molnen är som små tussar på himlen och liknar figurer om man tittar noga. Det knäpper och smäller i de vissna lupinerna bakom huset.

Natur och Kultur, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Det fina med Kerstin
Att vara Kerstin

Fler som läst: Barnens boktips.

Att vara Kerstin – Helena Hedlund och Katarina Strömgård

Jag blir så glad och lycklig över att läsa böckerna om Kerstin att det riktigt bubblar i mig. Första boken om Kerstin, Det fina med Kerstin, gav Helena Hedlund Slangbellan- priset för bästa barnboksdebut 2018. Att vara Kerstin är andra boken.

Det finns så mycket som är fint med böckerna om Kerstin, men bland det bästa är att Helena Hedlund verkligen har hittat barnets perspektiv. Det är Kerstin som berättar och från hennes synvinkel blir vuxna sådär märkliga och fyrkantiga som de ibland kan te sig ur barns ögon.

Särskilt konstigt blir det när mamma får en 40- årskris. Hon åker till Mallorca med Kakan, klipper tuppfrilla och tatuerar in ett hjärta med ett K i mitten. Men vem är K? Är det Kakan? Eller är det lärarvikarien Kenneth? Kerstin, som inte tycker om förändringar, vill att mamma ska skärpa sig. Till på köpet hotar bästa vännen Gunnars mamma med att de ska flytta tillbaka till Stenungssund om vildsvinen fortsätter böka i deras trädgård. Nu är goda råd dyra.

Kerstin är lite trumpen och väldigt försynt, precis så som jag var när jag var liten. Hon har svårt att hantera förändringar och har stort behov av att vara själv, även om hon tycker hemskt mycket om sin bästa vän Gunnar. Jag älskar verkligen att Helena Hedlund skriver så respektfullt om Kerstins behov av trygghet, igenkänning och självvalda ensamhet. När jag var liten var det precis det som inte riktigt ansågs okej för ett barn att känna, precis det som framkallade vuxenord som ”knepigt barn” – de här böckerna hade varit som en kär vän för mig, då. Kerstin grubblar och grubblar över meningar och ord som de vuxna, ibland ganska tanklöst, slänger ur sig och kanske inte ens menar. Det är inte alltid lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar och för ett barn kan förflugna ord fastna i minnet, länge. Helena Hedlund skriver så fantastiskt bra om just detta.

Det finns så mycket att prata om i de här böckerna. När det blir lite fel, och det blir det ganska ofta när Kerstin är inblandad, vill hon helst bara gömma sig istället för att förklara. Då blir det såklart ännu mer fel och ännu svårare att reda upp. Böckerna om Kerstin är underbara högläsningsböcker, de är otroligt fint skrivna – språket letar sig rakt in i hjärtat tillsammans med Katarina Strömgårds fantastiska illustrationer. Men de passar också fint som egenläsning från kanske sju år, eller sex år för en duktig läsare. Det finns mycket att känna igen sig i, en hel del att fnissa åt och många kära bokvänner att finna. För vuxna finns det nog också ett och annat att lära sig.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken: Det fina med Kerstin.

Natur och Kultur, 2019.

Du hittar boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, skriva läsa leva.

Nelson Tigertass och äventyret

Det finns så mycket som är fint i Lena Frölander-Ulfs kapitelbok Nelson Tigertass. Det är ett hisnande äventyr och ett ganska otäckt sådant för det berättar om många barns största rädsla: att bli övergiven.

Nelson Mareng är på besök hos sin morfar över sommarlovet. Morfar bor i det idylliska Hummelby. Här är allting lummigt, grönt och fint och Nelson får äta hur många kolakarameller han vill. Men när morfar får ett viktigt brev skickar han hastigt och lustigt Nelson på posten hem till sin mamma i Berlurenstad, poststämplad och allt.

Berlunerstad är en skarp kontrast till det lummiga Hummelby. I Berlunerstad går allt i raka linjer, Ordningens Vänner ser till att det är ordning och reda och Ordningens Väktare sätter skräck i dem som inte infinner sig i ledet. Särskilt hemsk är Ordningens Väktares högsta ledare, Fru Fink. När Nelson blir avlastad i Berlunerstad av fyrkantiga postarbetare har han ingen aning om hur han ska ta sig hem till sin mamma. Men så möter han tigern Zamba.

För en vuxen finns det en hel del liknelser i Nelson Tigertass som är alldeles för uppenbara, men kanske inte för de barn som boken faktiskt är skriven för och som förhoppningsvis inte ännu har upplevt hur elakt samhället kan vara mot de som inte riktigt bedöms passa in. Berlunerstads rutnät av lag och ordning förpassar de som kallas skymmare till Glömda Parken och till nattens mörker. Nelson Mareng är liten på jorden men blir modigare i sällskap av Zamba, tigern som blir hans vän och förtrogna. Jag skulle hemskt gärna vilja läsa Nelson Tigertass högt i en klass, säg en etta eller tvåa eller till och med en tredje klass, och prata om den efteråt. Om vänskap, om att bli övergiven och hitta hem igen, om att behandla alla vänligt oavsett hur de ser ut eller var de kommer ifrån. Ändå lider inte Nelson Tigertass av det pedagogik- mästrande många kapitelböcker med prata-om-det- ambitioner, gör. Mitt i frågorna om vänskap och elakhet finns också en fin berättelse och ett äventyr som får det att kittla i magen.

Lena Frölander-Ulf är en finländsk barnboksförfattare som bor i Helsingfors men främst skriver på svenska. Jag blev omåttligt förälskad i hennes bilderbok Jag, Fidel och skogen som kom 2016 och som var en fullkomligt bedårande resa in i mörkerrädslans innersta väsen. Jag tyckte också mycket om uppföljaren Pappa, jag och havet och när Lena Frölander-Ulf tar klivet in i kapitelboksvärlden har hon bevisat att hon är en barnboksförfattare att räkna med.

Förlaget, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Boktokig,

Muminpappans memoarer

I min bokcirkel, på två bibliotekarier, läser vi allt ifrån Hamsuns Svält till Rowells Carry On – ungefär två gånger om året läser vi också en Muminbok. Jag har aldrig tidigare läst böckerna om Tove Janssons små vita troll, inte ens som liten, men det var förstås kärlek vid första ögonkastet.

Muminpappans memoarer är kanske den som ändå fastnat minst, hittills. Jag kunde inte låta bli att genast bli irriterad över Muminpappan i de inledande kapitlen, då när han är förkyld och blir uppassad av Muminmamman och övertalad att skriva sina memoarer. ”Vilken mansbebis”, hann jag tänka flera gånger – i det här var vi oense jag och min bokcirkelvän, hon tyckte det var ett roligt och tydligt ironiskt porträtt av just en sådan. Kanske såg vi på boken lite olika för att hon läste och jag lyssnade.

Det är onekligen en annan upplevelse, att lyssna. Tove Jansson läser sitt eget äventyr otroligt fint och det blir just det, ett äventyr, nästan som att sitta vid brasan och lyssna medan kvällen och natten sakta lägger sig utanför fönstret. Det var inte utan att jag, när jag var som allra mest uppslukad av äventyret, missade flera fina filosofiska poänger. Samtidigt tyckte jag ändå att jag lärde känna alla så himla väl – joxaren, råddjuret och alla de andra, särskilt Lilla My. Åh, vad jag har längtat efter att få träffa Lilla My och när jag nu gjorde det, kändes hon som en kär gammal vän jag inte sett på länge.

Kanske kommer jag att läsa böckerna även i pappersform, lite senare.

Muminpappans memoarer är den tredje boken i serien om Mumintrollen, först utgiven 1968. Det är en omarbetad version av den 1950 utkomna Muminpappans Bravader skrivna av Honom Själv.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, barnboksbloggen.

Här kan du läsa vad jag tyckt om de tidigare böckerna:
Småtrollen och den stora översvämningen
Kometen kommer
Trollkarlens hatt

Frallan och kärleken – Sara Ohlsson och Lisen Adbåge

Frallan har en mamma som gillar ordning och en mormor som avskyr att städa. Och så har hon en bästis som heter Ester.

Frallan och kärleken är tredje boken om Frallan, författaren Sara Ohlsson och illustratören Lisen Adbåge gör ingen besviken. I böckerna om Frallan står barnets perspektiv i första rummet, det är vuxna som ofta är lite ologiska eller inte riktigt förstår. Frallan, hennes bästis Ester och hennes stökiga mormor känns så verkliga att jag lite tror att jag känner dem, nu efter tre böcker.

I Frallan är bäst! fick vi lära känna Frallan, mamma och mormor. Jag tycker det är fint att Frallans familj består av mamma och mormor utan att det behöver bli en fråga om varför. Det bara är så. Det finns en lätthet i hur Sara Ohlsson blandar familjekonstellationer som inte alls känns påtvingat – som ofta är fallet – utan bara helt vanligt. Jag älskar det.

Andra boken om Frallan, Frallan räddar världen, berättade om sommarlovet och i början av Frallan och kärleken har skolan börjat igen. I klassen ska de göra konst, ungefär som pyssel. Frallans bästa kompis Ester hittar en tygbit som hon ritar ett hjärta på och i hjärtat skriver hon ”Frallan”. Och så säger hon att Frallan får vara kär i henne, om hon vill. Men Frallan vet inte om hon vill.

Det är alltså kärleken som står i centrum i nyaste boken om Frallan. Kärleken till mamma och till sin bästa kompis, men också om att vara kär. Hur vet man att man är kär i någon? Barnets logik är ständigt närvarande i Sara Ohlssons berättelse, det är otroligt fint att läsa. Det är träffsäker vardag, men också den kan vara nog så dramatisk ibland. Särskilt när man börjar fundera över så stora saker som kärlek. Frallan funderar över kärleken på ett filosofiskt plan, men på en sjuårings nivå. Hur vet man att man är kär? Böckerna om Frallan är underbara högläsningsböcker ändå från förskolan upp till första eller andra klass. Bilderna av Lisen Adbåge är i särklass, jag älskar de effektfulla färgerna och hur fullständigt verkliga alla känns – inte som långsmala versioner av riktiga människor. Böckerna om Frallan är bland det finaste som finns i kapitelbokshyllan just nu.

Lilla Piratförlaget, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, Systrarna böcker, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Sofies bokblogg, barnboksfamiljen.

Frallan räddar världen – Sara Ohlsson och Lisen Adbåge

Frallan heter egentligen Fransesca, men det är det ingen som säger. Frallan bor tillsammans med sin mamma men på sommarlovets första dag ska Frallan vara hos mormor. I Frallan räddar världen ligger hela sommarlovet framför Frallans fötter, en tid som känns oändlig när man är sju år. Frallans huvud är fullproppat av saker hon vill göra – pussla, bada, spela fotboll och gräva ett hål i marken.

Frallan räddar världen är andra boken om Frallan, skriven av Sara Ohlsson och alldeles underbart illustrerad av Lisen Adbåge. Jag älskade första boken om Frallan, Frallan är bäst, och brukar rekommendera den som fin högläsning för förskolor, förskoleklasser och förstaklassare. Frallan räddar världen är kanske lite spretigare, det finns så många ämnen Sara Ohlsson vill ta upp – som att rädda djur, plocka skräp och göra sig illa. Samtidigt gör det inte så mycket, för ibland är det just så där mycket som far genom huvudet på en sjuåring, allt samtidigt.

Det som är så fint med böckerna om Frallan är att de utgår från barnets perspektiv, hela tiden. Vuxna blir på det här sättet lätt lite lustiga och fåniga och som en extra nivå ger det en, som vuxen, lite perspektiv att läsa om sig själv på det här sättet. Frallan är insiktsfull på ett sätt som bara barn vara, samtidigt som den sorglösa leken är det viktigaste. Det är humor och allvar precis i balans. Lisen Adbåges illustrationer ackompanjerar berättelsen otroligt fint – och jag älskar hur verkliga alla känns, som riktiga människor och inte som perfekta långsmala kroppar. Böckerna om Frallan är ett mästarsamarbete.

Det är så dumt det där med världen. Att den håller på att gå sönder för att vuxna inte tänker sig för. Det är också dumt att det bara verkar vara barn som bryr sig om att städa och laga den.
En gång råkade jag tappa ut en hel låda med lego på golvet i köket. Då fick jag plocka upp varenda bit själv.
 – Man får städa efter sig själv, sa mamma. Såna är reglerna.
”Såna är reglerna” är ett av mammas vanligaste uttryck. Det betyder att hon vet saker för att hon är vuxen och man ska göra som hon säger.
Jag tycker att det ska finnas regler för vuxna, så att de också måste plocka upp efter sig och hjälpa till att rädda världen.

Frallan räddar världen är en fin berättelse om sommarlovets första dagar och en underbar bild av hur det känns att ha hela sommaren, eller kanske livet, framför sig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksfamiljen, Agnes bokblogg, Barn- och ungdomsbokbloggen, romeoandjuliet, Bokohoj, Sofies bokblogg, Boklus.

Augustgalan imorgon – vem vinner?

Imorgon delas Augustpriset ut. För en gång skull har jag hunnit läsa alla nominerade i barn- och ungdomsklassen, den jag tycker är den viktigaste och roligaste kategorin.

Här finns det så många fina böcker nominerade, samtidigt som det alltid finns något i den här klassen som skaver. Någon kategori petas alltid undan, någon tar alltid över. Ofta är det bilderböckerna – tre stycken är nominerade i år, men inte en enda ungdomsbok. Det är helt knasigt att klämma in alla barn- och ungdomsböcker i en kategori.

Ändå älskade jag bilderböckerna – en är en småbarnsbok, en för ungefär 1-3 år och en lite svårare. Jag älskade rytmen och vardagsskildringen i Tiger, Tiger, Tiger, jag kände samhörighet med den ängsliga haren i Sen kom vintern och jag fullkomligt älskade Dyksommar.

Tre kapitelböcker är nominerade. Jordgubbsbarnen är skriven för 6-9 år och är en av de viktigaste och finaste böcker jag läst på många år. De andra två är skrivna för 9-12 år, min hjärtekategori. Jenny Jägerfeld är en av mina favoritförfattare men jag tyckte faktiskt inte alls om Mitt storslagna liv. På sina ställen var det en fin vänskapsskildring, men mest var allting bara för mycket – alla överdrivna karaktärer stod i vägen för möjligheten att tycka om dem. Däremot älskade jag Vänta på vind, det är faktiskt den bok jag älskat allra mest av alla de nominerade böckerna.

Ni hör ju. Det här är svårt. Mina tre favoriter är Dyksommar, Jordgubbsbarnen och Vänta på vind – kanske att jag hoppas att Jordgubbsbarnen vinner, ändå. Det är något med Sara Olaussons sätt att bredvid det svåra ställa skildringen av mammans röst som chokladsås som är så gripande. Men jag vågar inte gissa, bara hoppas. De två böcker jag inte alls tycker håller måttet för en vinst är Sen kom vintern och Mitt storslagna liv, men jag tror jag blir glad för en vinst till vilken som helst av de andra.

Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av de nominerade böckerna. På Augustprisets hemsida kan du läsa alla motiveringar till nomineringarna.

Vad tror/hoppas du på?

Knäckarbanketten – ett sprakande härligt äventyr

Följ med på ett äventyr du sent ska glömma! I Knäckarbanketten finns högfärdiga hertigar och goda hertigdöttrar, lömska mopsar och vidriga vidunder. Här finns också Amund, som arbetar i hertig Ludberts kök och vars högsta dröm är att äga ett par skor.

Hertig Ludbert och hertig Odert är tvillingar men far så mycket i luven på varandra att de delar upp staden och slottet i två delar. Hertig Ludbert bestämmer sig för att ordna en riktig fest – en bankett som ska pågå i tre dagar och tre nätter med nya maträtter varje dag! Men den avundsjuke hertig Odert bestämmer sig förstås för att förstöra festen. Utan att han vet hur det gick till blir Amund indragen i fejden och finner sig snart iväg på ett hisnande äventyr – med hjälp av hertig Ludberts dotter Ottilia.

Jag älskar Knäckarbanketten. Det är ett härligt äventyr som också blandar in en dos allvar och ganska mycket humor, en saga för 2000- talet som heller inte räds lite svåra och gammeldags ord. Här finns fantastiska detaljer, både i teckningarna av Emil Maxén och i berättelsen av Sara Bergmark Elfgren – inte minst alla underbara ordlekar. En mindre detalj kanske, men säkert en viktig för många, är att Ottilia bara vill äta grönsaker. Det görs så mycket korvmackor i barnböcker och jag är glad att det åtminstone finns något annat, i någon bok.

På många sätt är Knäckarbanketten en klassisk saga, med en hjälte som på sitt äventyr ska betvinga tre saker – här finns också typiska sagoelement och monster. Men Knäckarbanketten är såklart inte så mossig som en del av de gamla sagorna är, vilket är fantastiskt härligt – även om jag nog hade tyckt det varit ännu roligare om boken gått precis hela vägen och låtit den äventyrslängtande och belästa hertigdottern Ottilia fara på äventyr istället för Amund. Ändå älskar jag att Knäckarbanketten finns när du vill högläsa ett sprakande och roligt äventyr för din ungefärliga 6-9- åring men vill undvika de ofta lite unkna könsrollerna och fördomarna i de gamla sagorna – och vill få dig ett riktigt gott skratt själv, på köpet.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, Boktokig, Annas bokblogg, Ugglan & boken, romeoandjuliet, Boklus, Kulturkollo,