De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna är ingen klassisk slukaråldern-spökhistoria. Ändå är den en av de mest otäcka böcker jag läst i år.

Det var fyra år sedan Cecilia Lidbeck gav oss rysaren Barnhemmet, skräck för mellanåldern när den är som allra bäst. De försvunna gör det värt all väntan. Här möter vi nio barn och en ledare på väg i en buss mot sommarlägret. När ett rådjur springer över vägen och bussen kraschar mitt ute i ingenstans, utan mobiltäckning, tvingas ledaren ta det svåra beslutet att lämna barnen och gå och hämta hjälp. När han har varit borta i nästan ett dygn bestämmer de sig för att följa efter.

Handlingen låter klassisk, och visst lånar den temat från många romaner och filmer i subgenren vildmarksskräck, men den är helt egen i sitt slag. Cecilia Lidbeck framkallar den djupaste skräcken utan hjälp av en galen massmördare i hälarna på barnen, utan monster från skogens avgrund. Eller? Det är tvetydigheten som skrämmer slag på mig, att inte veta vad som egentligen försiggår och – det mest skrämmande av allt – att inte barnen heller gör det. Djupt inne i skogen tvingas de möta sina värsta rädslor och sina mörkaste minnen, på något sätt möter de också sig själva. Det är komplext, psykologiskt, nära.

Jag vågar nästan inte läsa vidare, men jag måste. De försvunna är så välskriven, så atmosfärisk, så otroligt levande. Jag kommer vara kvar där i skogen, länge. Kanske kommer jag alltid undra vad som egentligen hände.

Lilla Piratförlaget, 2017.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Bokkoll,

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Höstläsning att se fram emot

Knappt är sommarläsningen över förrän jag börjar snegla på höstnyheterna… Jag plockar fram sjalar och mössor, andas in luften som jag tänker är lite höstkrispig men egentligen är ganska regntyngd och börjar lite försiktigt bläddra bland höstnyheterna. Inspirerad av Bokblomma, Sincerely Johanna och Enligt O tänkte jag lista de nya böcker jag allra mest vill läsa i höst. Att det är mer av en shortlist än en longlist beror på att jag försöker skapa färre bokhögar upp till taket som jag sen aldrig kommer ta mig igenom. Jag vill också hitta pärlor bland gammal utgivning och inte bara snegla i nyhetshyllan. Följande höstläsning är alltså ett hårt urval.

Jag älskade Ishavspirater så som jag inte har älskat ett riktigt bra äventyr sedan jag läste Astrid Lindgren och Äventyrsböckerna för så många år sedan. Att den så oerhört vackra Det tunna svärdet ges ut i höst gör mig därför barnsligt lycklig. Höstens mest efterlängtade boksläpp, alla kategorier.

Gotik, teater, augusti, gammal skola-miljö, mörka hemligheter – kan det blir bättre? Norra Latin  av Sara Bergmark Elfgren är en av höstens mesta längt-böcker.

Skildringen av kärlek och vänskap – och det underbara i att inte behöva sätta ord på det som så många så ofta måste kategorisera och sätta i fack – var det som fick mig att tycka så mycket om Du, bara. I höst läser jag äntligen Saker ingen ser av Anna Ahlund.

 

En bok som jag tror aldrig kommer lämna mig är Björnstad av Fredrik Backman. Mest av allt kanske jag älskade slutet – ni som läst, ni vet – och jag ville nog allra helst lämna Björnstad där. Fundera själv på vad som hände sen. Men i höst kommer Vi mot er och jag kommer förmodligen inte kunna låta bli den.

 

Så, till sist, kommer jag att med bävan öppna X – Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Himmelstrand och Rörelsen var otäcka men också ibland nästan för surrealistiska. Vad som helst kan nog hända.

Två av höstens mest efterlängtade, i min TBR just nu. Bild från min instagram @eliandbooks. Fler bilder, på faktiska höstläsningshögar, kommer både här och där.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är som en karamell för skräckälskare, en bloddrypande, morbid och galghumoristisk pärla.

Lilla Hon är så osynlig att hon inte ens har ett namn. Hon kallas bara Lilla Hon. Hemma rusar föräldrarna från höger till vänster men stannar aldrig upp i sin brådskande tillvaro. I skolan vill Lilla Hon inget annat än att äta bokstavskex och vara med och leka i kuddrummet men blir retad för att hon är så lättskrämd och för att få vara med blir hon tvingad att uppsöka alla spöken som finns på skolan. Lärarinnan som hängde sig på vinden. Mannen i matbespisningen som gör köttbullar av elever. Flickan som sprang med saxen i syslöjden. Och pojken som gick vilse i biblioteket. Men ingen tror väl på spöken på riktigt, eller?

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är verkligen förskräcklig, men också hjärtknipande och sorglig mitt i alla fasansfulla hemskheter. Jag tror den passar utmärkt för högläsning till skräckälskande öron i 9-12- årsåldern –  och till alla vuxna som inte kan få nog av en bra spökhistoria med blodet rinnande ur boksidorna.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Biblioteksbubbel och Prickiga Paula.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Det blåser ännu på månen

När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

Dina och Dorinda vill gärna uppföra sig bra. Men de vuxna verkar inte riktigt kunna skilja på när de har gjort något gott och när de har gjort något ont. I Eric Linklaters barnboksklassiker Det blåser på månen från 1944 är det ur barnens ögon vi ser de vuxna – de konstiga saker de kan göra och principerna de håller fast vid.

Det blåser på månen är av den brittiska barnbokstraditionen där nonsensrim smyger in i texten och där en grotesk humor och stor absurditet gör berättelsen levande och speciell. Precis som andra stora författare i samma tradition, så som C. S Lewis, Tolkien, Lewis Carroll och senare Roald Dahl och inte minst J.K. Rowling, finns det också något betydligt mörkare under den absurda ytan. De två världskrigen lämnade stora står inte bara i Englands historia utan också i dess litteratur och liksom både hos Lewis och Tolkien finns ondskan, kriget och den despotiske härskaren som svarta moln vid Linklaters horisont. Dina och Dorindas far slåss som soldat i Bombardien och när han blir fängslad ser de det som sin plikt att åka och rädda honom.

Äventyr är en genre som aldrig verkar gå ur tiden och Det blåser på månen fascinerar än idag – även om den på sina sätt också är daterad i sitt sätt att uttrycka sig. Jag skulle gärna rekommendera boken än idag men kanske blir den bäst om den högläses av en vuxen.

Samtidigt är det också fantastiskt att en barnboksklassiker som Det blåser på månen får leva vidare även i andra konstnärliga former. I helgen såg jag teatern Dramaten satt upp på Elverket, en strålande livfull och fantasifull tolkning med skådespeleri i toppklass och en makalös scenografi. Föreställningen blåste inte bara nytt liv i litteraturen utan var även en skrämmande samtidsskildring i det fasanfulla kriget, den skoningslöse diktatorn och den flyende läraren. Att krig aldrig verkar ta slut.

Illustration av Henrik Tamm, från Dramaten.se

Se Det blåser på månen Elverket, den spelas hela juni och även i augusti och september. Boken finns nu som nyutgåva i pocket från En bok för alla och den är fantastiskt vacker. Hitta den här eller här.

Bilderboksrevolt på biblioteken

Är bilderboken kidnappad? Ett av de seminarier jag såg mest fram emot på Litteralund – och den i särklass mest drastiska rubriken – var Hjälp! Bilderboken är kidnappad! Bilderboken möter jag varje dag i mitt jobb och jag älskar de olika vägar den tar, något jag skrev om redan innan seminariet.

Seminariet bestod av ett samtal med två bilderboksskapare, från Wanås konst och Mirando förlag – förlag som ger ut konstnärliga, annorlunda bilderböcker vilka kanske inte helt självklart endast passar på barnavdelningen på biblioteket (Mina favoriter från Mirando är Simbassängen, En flod, Färgernas ljud och Sabelles röda klänning). Att drista mig till att säga att de inte passar där alls kommer jag inte att göra, men jag önskar att bilderbokens nya vägar ska leda till många fler vuxnas läsögon lika väl som till barns.

 

Med tanke på seminariets utgångspunkt, hur vi bibliotekarier ska ställa oss till bilderboken, var det synd att det inte fanns en bibliotekarie med i panelen (samtalsledaren var bibliotekarie men tycker inte riktigt det är samma sak då hon ledde utfrågningen). Det hade kunnat bli ett intressant samtal om bilderboken och biblioteken men handlade till slut mest om bilderboken som sådan och om de konstnärliga ambitioner – och friheter – författarna/förlagen hade. Nog så intressant, men med en bibliotekarie i panelen hade det kunnat bli ännu bättre. Kanske hade det då också blivit lite mer diskussion kring var en faktiskt kan placera bilderböckerna i biblioteket, för att ha ett ”odefinierat rum” som föreslogs i panelen tror jag inte sågs med blida ögon på av många bibliotekarier i rummet – jag och min kollega utbytte en blick av djup skepsis under detta förslag.

Men det jag ändå till slut tog med mig – förutom en önskan om att åka till Wanås – var att ha en liten låda på hjul med bilderböcker i att skuffa runt i biblioteket och ställa på lite olika platser – seriehyllan för unga, seriehyllan för vuxna, konstrummet, skönlitteraturen. Ordningen är bevarad men bilderboken revolterar i det fördolda. Allt i mig känns tillfredställt.

UPDATE 5/5 2017: Jag vill gärna också nämna begreppet ”allåldersbok” som en annan sak jag tog med mig från det här seminariet. Fint och tydligt begrepp att använda om sådana här böcker, både i samtal och på bibliotek.

Vart är bilderboken på väg?

Det har hänt något med bilderboken. Länge har den varit en underskattad konstform och länge har bilderboksskapare testat gränserna med sitt skapande men nu kanske mer än någonsin. Bilderbokskonsten är idag ofta både abstrakt och filosofisk – den låter barnet och den vuxna fundera över livets mysterium tillsammans eller lockar dem till att skapa en helt egen berättelse i en bok utan skriven text.

”Hjälp, bilderboken är kidnappad!” är det kanske något drastiska namnet på ett av de seminarium jag tänkt besöka under nästa veckas Litteralund. Seminariet presenteras på följande vis:

Idag är det inte givet att bilderböcker riktar sig till 3–6 åringar. Det finns bilderböcker för tonåringar, bilderböcker för vuxna och bilderböcker som helt enkelt inte låter sig ålderskategoriseras. Hur ska vi som läsare, förmedlare och bilderboksmakare förhålla oss till den här bångstyriga kategorin som ständigt testar sina gränser och slinker oss ur händerna?

Jag kan tycka att det är lite synd att närma sig bilderbokens utveckling som ett problem istället för en möjlighet för nu mer än någonsin finns det chans för vuxna som sedan länge glömt barnasinnet att återupptäcka bilderboken och dess fantastiska världar. Jag tror inte att alla tänker på hur svårt det måste vara att skriva en berättelse i både text och bild, en berättelse som är för barn men också kan tilltala vuxna utan att gå barnet över huvudet.

Bilderboken griper sig an svåra saker, tar döden och sjukdomen i hand och förklarar för det läsande barnet vad de är och hur man kan förhålla sig till dem. Bilderboken talar om livet, hur härligt det är att hoppa i en vattenpöl, hur svårt och samtidigt fantastiskt det är att få ett syskon, om vänskap, om att våga och om att vara.

När svåra saker händer i världen förklarar bilderboken varför på ett sätt som även små barn kan relatera till. Bilderboken kan också sätta känslor på något som inte ord och tal förmår. Trender i bilderböcker följer ofta stora händelser i världen som en röd tråd – ”Barnboken är ett uttryck för sin tid”, som Elina Druker skriver i Modernismens bilder. När väl någon bilderboksskapare vågat gå i bräschen för att måla och berätta om något svårt, följer ofta många efter. Adjö, Herr Muffin fick många efterföljare om döden och för två år sedan började böcker om att fly från krig och hitta hem i ett nytt land att dyka upp. Många av dem är så fina att jag vill gråta och jag tänkte dedikera dem ett eget inlägg, senare. Idag vill jag istället berätta om tre av mina absoluta favoriter ur 2016 års bilderboksutgivning. Men jag inleder med att gå tio år tillbaka i tiden.

När Shaun Tan 2007 gav ut Ankomsten var den banbrytande och kanske var det den som på riktigt inledde diskussionen om bilderbokens framtida väg. I en slags korsning mellan bilderbok och serieroman berättade Shaun Tan just om att komma till ett nytt land och svårigheten i att göra sig förstådd – helt utan text.

Jag talade tidigare om att bilderboken kan sätta fingret på en känsla när inte orden räcker till, just det gör Shaun Tan i bilderboken Det röda trädet som berättar om ett barns ensamhet och svårighet att nå ut till omvärlden – boken är en bild av depression så stark att den tar rakt i hjärtat. Shaun Tan har en särskild plats i mitt hjärta, jag skrev en av de uppsatser som ledde till min magisterexamen i litteraturvetenskap om gestaltningen av ensamhet och utanförskap i hans bilderböcker. Jag kommer ofta tillbaka till hans böcker och jag ser dem i många nyare bilderböcker.

Min första favorit från 2016 heter Pojken och huset och är gjord av den slovenska konstnären Maja Kastelic. Ett barn finner en ny vän och passerar tusen detaljer på vägen, varav en är en tavla just från Shaun Tans Ankomsten. Pojken och huset kan också bli tusen olika berättelser för vem bestämmer vad som egentligen händer? (Klicka för större bild).

I Simbassängen av sydkoreanska författaren JiHeoyn Lee möter du tystnaden på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Du kan praktiskt taget höra tystnaden tala till dig. Stillheten under vattnet, det färggranna livet, vänskapen som uppstår. Allt utan text.

 

 

2015 inleddes samarbetet mellan svenske författaren Martin Widmark och polska konstären Emilia Dziubak, resultatet var den fina boken Lilla Sticka i Landet Lycka. 2016 kom den kanske ännu finare Huset som vaknade som berättar om en liten gubbe som förlorat sin gumma och fått se alla sina barn flyga ut ur hemmet – ett hus som blivit allt gråare och mörkare i takt med att gubben tappar tron på livet. När en krukväxt ger honom liv igen kommer ljuset tillbaka i vad som är ren och skär bilderboksmagi.

 

Bilderna är från min instagram, där jag tipsar om många böcker som jag kanske sedan inte alltid bloggar om, särskilt om böcker som jag springer förbi i farten på mitt bibliotekariejobb. Jag heter @eliandbooks.

Jag kommer snart återkomma till bilderboken, inte minst efter seminariet på Litteralund.