Tag Archives: bibliotek

Bilderboksrevolt på biblioteken

Är bilderboken kidnappad? Ett av de seminarier jag såg mest fram emot på Litteralund – och den i särklass mest drastiska rubriken – var Hjälp! Bilderboken är kidnappad! Bilderboken möter jag varje dag i mitt jobb och jag älskar de olika vägar den tar, något jag skrev om redan innan seminariet.

Seminariet bestod av ett samtal med två bilderboksskapare, från Wanås konst och Mirando förlag – förlag som ger ut konstnärliga, annorlunda bilderböcker vilka kanske inte helt självklart endast passar på barnavdelningen på biblioteket (Mina favoriter från Mirando är Simbassängen, En flod, Färgernas ljud och Sabelles röda klänning). Att drista mig till att säga att de inte passar där alls kommer jag inte att göra, men jag önskar att bilderbokens nya vägar ska leda till många fler vuxnas läsögon lika väl som till barns.

 

Med tanke på seminariets utgångspunkt, hur vi bibliotekarier ska ställa oss till bilderboken, var det synd att det inte fanns en bibliotekarie med i panelen (samtalsledaren var bibliotekarie men tycker inte riktigt det är samma sak då hon ledde utfrågningen). Det hade kunnat bli ett intressant samtal om bilderboken och biblioteken men handlade till slut mest om bilderboken som sådan och om de konstnärliga ambitioner – och friheter – författarna/förlagen hade. Nog så intressant, men med en bibliotekarie i panelen hade det kunnat bli ännu bättre. Kanske hade det då också blivit lite mer diskussion kring var en faktiskt kan placera bilderböckerna i biblioteket, för att ha ett ”odefinierat rum” som föreslogs i panelen tror jag inte sågs med blida ögon på av många bibliotekarier i rummet – jag och min kollega utbytte en blick av djup skepsis under detta förslag.

Men det jag ändå till slut tog med mig – förutom en önskan om att åka till Wanås – var att ha en liten låda på hjul med bilderböcker i att skuffa runt i biblioteket och ställa på lite olika platser – seriehyllan för unga, seriehyllan för vuxna, konstrummet, skönlitteraturen. Ordningen är bevarad men bilderboken revolterar i det fördolda. Allt i mig känns tillfredställt.

UPDATE 5/5 2017: Jag vill gärna också nämna begreppet ”allåldersbok” som en annan sak jag tog med mig från det här seminariet. Fint och tydligt begrepp att använda om sådana här böcker, både i samtal och på bibliotek.

Spöken och sommarvärme, eller skräckspecial på bloggen

En sökning på orden ”sommar” och ”spöken” ger 87 träffar i vår bibliotekskatalog. När maj övergår i juni blir vi överhopade med nya böcker med en kombination av sommarlov och övergivna hus där det spökar och knappt hinner de stå sig tillrätta i hyllan förrän de blir utlånade av ivriga barnahänder. Kanske känns det så mycket tryggare att konfrontera rädslan på en solvarm filt i gräset, kanske är bara det långa sommarlovet en perfekt tid för läsning. Säkert är att det är något alldeles särskilt med kombinationen ”sommarlov” och ”spöken”.

Inte är det heller bara de där barna som vill gotta ner sig i knackningar på fönster, middnattstimmor och kalla händer mitt i stekande sol – bibliotekarierna blir ofta minst lika stjärnögda vid tanken. Även jag. Över midsommar plöjde jag tre Hcg (9-12 år)- skräckisar, den ena efter den andra, och när juni övergick i juli bläddrade jag mig igenom en till. Den här helgen tänkte jag prata om dem. Det blir skräckspecial hela helgen, tre skräckisar för slukaråldern och en ungdomsthriller med spökinslag. Stay tuned!

sommarskräck

Biblioteksenkät

En snöig onsdagskväll och en bibliotekarie kan så klart inte stå emot en biblioteksenkät hittad hos Bokbabbel! Ursprungligen från Bokhora.

Antal biblioteksböcker hemma (eller på Paddan) just nu: Åtta, och det är mest kokböcker. Ganska låg siffra för att vara mig, men jag försöker stenhårt att läsa hyllvärmare och recensionsexemplar som jag har betydligt fler av.

Varav utlästa: Typ sju. Ähem… Fast fem av de sju är kok- eller virkböcker som jag visserligen bläddrat igenom men inte känner mig helt färdig med. Så kanske de inte räknas som ”utlästa”. I sådana fall är siffran betydligt mer smickrande, om än inte helt godkänd. Två.

bibblolan

Just nu- bibblolån.

Reservationer: Sju. Också en ganska låg Eli-siffra men det var ju det där med hyllvärmarna och recensionsexen då…

Och av dem längtar jag mest efter: Helt klart If I was your girl av Meredith Russo.

Senaste inköpsförslaget: Jag vet inte om det räknas eftersom jag jobbar på mitt eget lånebibliotek men jag både tyckte att vi skulle köpa och ville läsa If I was your girl så kanske den då. Senaste inköpsförslaget till en avdelning där jag själv inte köper in böcker var CD:n Mountain Songs & Other Stories med Maxida Märak och Downhill Bluegrass, samt Fevre Dream av George R. R. Martin.

Senast utlästa biblobok: Smutsig svart sommar av Anders Fager och Daniel Thollin. Bra!

Läser just nu: Double Fault av Lionel Shriver (som inte är ett bibblolån) och Kraften, tredje delen i Korpringarna, av Siri Pettersen (som är ett bibblolån fast inte med på bilden).

7 frågor om böcker och läsning

Den här enkäten hittade jag hos Rastlösheten, och den får inleda helgen.

1. Hur hittar du nya böcker att läsa?

Jag säger som Clara, överallt! Jag läser ju såklart många bokbloggar och får nya tips hela tiden, speciellt av Fiktiviteter och Dark Places. Sen är jag ju bibliotekarie också så jag hittar nya böcker att läsa varje dag. Jag har världens bästa jobb. Boktips hittar jag också på instagram, på goodreads, via förlagen, via nyhetsbrev, på byteshyllor, tips från vänner och kollegor, ja you name it helt enkelt.

IMG_3303

Biblioteket <3

2. Hur kommer det sig att du började gilla att läsa?

För att jag hade en mamma som läste högt för oss barn (min mamma var dagmamma, som det hette på den tiden, så det var alltid fem-tio barn hemma hos oss) varje dag. Varje kväll läste hon högt, jag minns böcker som Lille Viggs äventyr på julafton, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta, Sprakfåle och många fler. Jag började läsa själv i femårsåldern och böcker, det var helt enkelt en del av livet.

3. Hur har din smak för litteratur förändrats under åren?

Jag läser fortfarande Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jag älskar fortfarande fantasy, magi och mörker över allt annat så kanske har den egentligen inte förändrats alls. Men sedan jag började bokblogga och läsa bokbloggar har jag börjat läsa betydligt fler genrer och författare som jag aldrig hade hört talas om innan. Genom kollegor och besökare på biblioteket hittar jag nya böcker, nya författare, nya genrer. Breddats, det har min smak gjort. Men inte förändrats.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Don’t touch my book. Jag var kanske…. 14? David Eddings var min magi just då.

4. Hur ofta köper du böcker?

Väldigt sällan. De flesta böcker jag vill läsa lånar jag på bibblan, jag tycker det är oerhört fint att en kan låna så många upplevelser helt gratis. Jag bor också i en etta och har egentligen inte plats för så mycket böcker. Men när jag läst en bok jag verkligen älskar, då köper jag den ofta i efterhand. Jag köper kokböcker, och fina illustrerade upplagor. Jag köper böcker som inte finns på biblioteket, eller böcker av författare jag vill stödja extra. Många böcker köper jag på loppis, många byter jag bort och byter jag mig till. Nya böcker kanske jag köper tre-fyra stycken om året och på loppis kanske en i månaden – sen ger jag bort eller byter bort minst lika många så min bokhylla, den växer faktiskt inte särskilt mycket.

5. Hur kommer det sig att du började bokblogga?

Jag började blogga 2008, när min bästa kompis trettio mil bort ville veta vad jag gjorde på dagarna. Det var så jag hittade bokbloggar och sen var inte steget långt.

banner4

Ett tidigare utseende på min blogg.

6. Hur reagerar du om du inte tycker om slutet på en bok?

I rack my brains men jag minns inte när det hände sist. Ibland blir jag överraskad, ibland ledsen. Men ofta känns det som att författaren hade en mening med slutet.

7. Hur ofta bläddrar du fram och smygtittar på slutet av en bok?

Handen på hjärtat, aldrig. Då förlorar jag ju vägen dit. Kolla sidantalet? Alltid.

 

Schhh….?

Biblioteksvärlden har varit i blåsväder de senaste veckorna. Inte bara har det flitigt debatterats om biblioteksrummet, det har också någonstans skett en kortslutning som innebär att två olika – visserligen besläktade men ändå olika – sakfrågor har klämts ihop till en enda.

Klart att det verkar helt uppåt väggarna då.

Det började med att Paulina Neuding, bibliotekarie i Hässelby, skrev en kolumn om stök, våld och hot på bibliotek, i vilken det framkom att stök och våld på bibliotek är en uppåtgående trend i Sverige. I Hässelby fick de ändra på öppettiderna. Någonstans runt stadsbibliotekarien Katti Hoflins svar och Hässelbybibliotekarien Einar Ehns replik började det handla om vad som ett par gånger i debatten kallats ”tysthetsnormen”. Hoflin reducerade delvis problematiken till att handla om att alla inte kan bibliotekets sociala, outtalade regler och att vissa bibliotek i vissa områden därför helt naturligt är stökiga. Därifrån var steget tydligen inte långt till att ifrågasätta att bibliotek utökar sina verksamheter och läsambassadören Johanna Lindbäck protesterar starkt mot att ungdomar kan komma till biblioteket och göra annat än läsa; till exempel spela eller lyssna på musik. Hon slår ett konservativt slag för att biblioteken ska syssla med det ”de är bra på”, det vill säga böcker och tystnad.

Jag håller inte med Johanna Lindbäck när hon skriver att det inte fungerar att försöka locka till sig ungdomar med aktiviteter som att göra musik, spela tevespel eller vad det nu kan vara. För det första måste en inse att texter inte längre är isolerade till böcker. Texter finns överallt. Berättande finns i alla former – även i musik och TV-spel. Lindbäck nämner PISA- resultaten och jag tror inte biblioteket där jag jobbar som barn- och ungdomsbibliotekarie är ensamt om jobba hårt på sitt uppdrag av att vara läsfrämjande och försöka göra det på många skilda sätt. Inte minst på grund av att det kom en ny bibliotekslag förra året och att barn och unga, bland andra målgrupper, i den är högt prioriterade.

Det är inte alla som får läsningen som gåva hemma, det är heller inte alla som ser boken som sin form för berättande. Bibliotek är mer än böcker och om vi som bibliotek och bibliotekarier inte inser detta så tror jag att vi till slut kommer vi att dö ut – åtminstone en del. Bibliotek är inte immuna mot nedläggning, faktiskt så läggs det ner ganska många bibliotek varje år i Sverige, och personligen tror jag inte att bibliotek kan vara endast bakåtsträvande mot böcker och tystnad om de ska överleva.

Samtidigt tycker jag att biblioteket som en frizon är en av de absolut viktigaste funktioner biblioteket har, för det finns inte många frizoner kvar i samhället – platser där du kan gå in och bara vara utan att behöva konsumera något. Men det handlar inte, som Lindbäck skriver, att ”de konservativa får maka på sig”, det handlar om att göra plats för alla. Det byggs många nya kulturhus i Sverige och jag har besökt ett antal av dem. Det finns ofta stor plats för ungdomar, det är sant. Det byggs ateljéer där ungdomar kan skapa och jag tycker det är fantastiskt – böcker är som tidigare nämnts inte den enda kanalen in till läsning och kreativitet med texter. Böcker är inte det enda vi kan få ungdomar att upptäcka biblioteket med. Men det finns samtidigt också tysta läsplatser, det finns böcker, det finns ställen att sitta och läsa tidningen och jag tror inte något bibliotek lägger de här platserna direkt bredvid barn- och ungdomsavdelningen.

Det måste finnas plats för alla. Om den här balansen tycker jag Alle Eriksson skriver mycket bra.

Däremot håller jag med om att det såklart måste finnas fler fritidsgårdar och sporthallar, för det är nog självklart för de flesta bibliotekarier att inte biblioteken ska ta över den funktionen. Det är där jag tycker att debatten har tagit en konstig vändning, för istället för att höja rösten och kräva fler platser för ungdomar och mer resurser till fritidsverksamheten för att undvika just stök, våld och hot på bibliotek, så höjer en rösten för att jaga ut aktiviteter för ungdomar på biblioteken och hålla dem konservativt tysta.

Någonstans har debatten alltså förvridits till den punkt att på ena sidan står de som vill att biblioteken ska vara en plats fri från våld och hot och på den andra de som vill att biblioteken ska vara tysta och lugna och inte ha några mängder med aktiviteter. Så egentligen vill ju alla ungefär samma sak – ha lugn och ro biblioteket. Grejen är ju bara att det inte är samma sak att ha aktiviteter på biblioteket som att det är våld och stök. Att ha aktiviteter på ett bibliotek är inte samma sak som att göra det till en fritidsgård. Jag jobbar ganska mycket med program och aktiviteter i mitt arbete som barn- och ungdomsbibliotekarie och vår främsta ledstjärna när det gäller aktiviteter – textverkstad, pyssel, bokklubb, teater eller vad det nu kan vara – är att det ska vara en aktivitet som är en del av ett läsfrämjande arbete, inte står utanför det. Att säga att sådana aktiviteter gör biblioteket till en fritidsgård är att förminska det arbetet.

Det är klart att vi vill locka ungdomarna till biblioteket. Det är klart att vi inte vill ha våld och stök på biblioteket. Det är klart att vi vill att de som älskar biblioteken för dess tystnad ska fortsätta att ha den möjligheten. Det är klart att vi vill överleva. Balansen mellan de här olika punkterna – manifesten, om ni så vill – måste vara just en balansgång, inte en motsättning.

Något om e-böcker

Jag gillar inte e-böcker. There, I said it.

Tidigare har jag tänkt att det kanske beror på gammalmodighet (ja, ibland känner jag mig som att jag har några extra år innanför tröjan än jag egentligen har), jag hade en bestämd aversion mot ljudböcker för några år sedan och den höll i sig till jag lyssnade på en ljudbok och tyckte mycket om det. Min föreställning om att ljudböcker inte är riktiga böcker var alltså helt enkelt, en föreställning.

Men ju mer jag läser e-böcker, och ju mer jag läser om e-böcker, ju mindre gillar jag dem. Min uppfattning har visserligen förändrats en del och jag förstår verkligen tjusningen i att ha tusentals böcker redo i en enda liten manick – speciellt mycket förstod jag det när jag låg sjuk i influensa i flera veckor och inte kunde ta mig till biblioteket. Men fortfarande föredrar jag den fysiska boken i alla kategorier.

För mig handlar det delvis om känslan, vilket förvisso var samma argument jag hade mot ljudböcker först. Vad jag då inte hade insett var att den känsla jag får av den fysiska boken, i ljudboken övertas av att det är en faktisk människa som läser och ger liv åt boken med sin röst och sitt uttryck. Det är också därför jag bara kan lyssna på ljudböcker med uppläsare jag fastnar för och i min mening tar det aldrig mer än cirka två meningar att inse det. E-boken ger mig ingen känsla.

Den andra anledningen till att jag inte gillar e-böcker är hur biblioteket tvingas behandla dem. Det finns ingen bra modell för att kombinera e-böcker och bibliotek och e-bokslån är fruktansvärt dyrt för biblioteken. Läs en jättebra genomgång av det här, om du är intresserad. Personligen tycker jag absolut att biblioteken bör kunna låna ut e-böcker, men det är inte en möjlig lösning att de ska ruinera sig på kuppen.

Men det handlar också om övervakningssamhället. Bloomsbury valde att ge ut en utgåva av Harry Potter med vuxna omslag, förmodligen delvis för att vuxna skulle slippa skämmas över att läsa dem på tunnelbanan. E-boken löser ju den problematiken, eller? Erotisk litteratur har fått ett rejält uppsving de senaste åren, kanske delvis för att man inte behöver visa att man läser just den boken om man läser den som e-bok – eller? Jag är motståndare till all riktad reklam som finns på internet och jag tycker det som många distributörer till e-boksläsare sysslar med är fult. Att de ser vilka böcker du köper är väl ganska självklart, men de kan också se hur lång tid du har tillbringat med att läsa dem, hur lång tid du dröjde på varje sida, var du har satt bokmärken – och så vidare. De kan också ta tillbaka en bok, för även om en säger att en ”köper” en e-bok så är det inte det en gör.

En kanske säger: ”Alltså, jag har inget att dölja med min läsning”. Nej, det har kanske inte jag heller. Men det betyder inte att jag vill att företag oombett drar ur mig tonvis med information om den. Det, tycker jag är en långt större fråga om integritet än det är att visa framsidan på den bok du läser på tunnelbanan.

Vargbröder

Jag hörde för första gången talas om Vargbröder på riktigt när jag var nybakad bibliotekarie, ganska precis börjat jobba och var på konferens för barnbibliotekarier – där berättade en bibliotekarie om hur de använt Vargbröderserien i ett läsprojekt med stor suceé som resultat. Nu, något år senare, ska även vi involvera våra skolor, och även vårt museum och arkiv som finns i stan, i ett läsfrämjande projekt kring samma bokserie.

Jag förstår varför projekten varit så lyckade. Här finns oerhört mycket att samtala kring, jobba med, pröva på själv och inte minst är det böcker som är välskrivna, spännande och med intressanta karaktärer. Det är sex böcker allt som allt, skrivna av Dark Matter– Michelle Paver som skrämde livet ur mig häromåret. Jag har svårt att förstå att det är samma författare som skrivit en av de mest hårresande romaner jag någonsin läst och den här tonårsserien om en pojke som har svårt att finna sin väg i livet.

9789155255572_200_vargbroder-1_kartonnage

Torak är bara elva när hans far dör och lämnar Torak med uppdraget att förgöra demonen som hotar världen och dödade fadern. Det är alltså en klassisk saga på många vis: äventyret, uppväxtskildringen, kampen mellan ont och gott, men det är också en berättelse om vänskap, att vara vän med naturen och mitt i alltihop är det även en historielektion. Michelle Paver gjorde stora efterforskningar, framförallt om forntidens norra Finland, innan hon skrev böckerna men nog kan de ha stora likheter med forntiden i norra Sverige också. Torak och de han träffar lever i klaner; Vargklanen, Rödhjortsklanen och så vidare, de lever nära och i samhörighet med naturen och försöker att aldrig störa den. Michelle Pave får in enorma mängder fakta om hur människor levde förr, utan att någonsin förlora spänningen och jag är imponerad av hur sammanhållen berättelsen är trots att den är ett sådant mischmasch av historia, fantasy, saga och uppväxtskildring.

Visst hade det varit ännu roligare om en tjej fått spela huvudrollen (för en gångs skull) och inte bara andrafiolen, som Renn får göra här, men å andra sidan så är Renn ofta starkare och har större handlingskraft och beslutsförmåga än Torak – och även hon har ett öde att leva upp till. Dessutom finns det knappt ett spår av det i fantasy så vanliga temat att tjejer ”måste vara förtryckta för så var det på (valfri period)”. Fantasy är fantasy, och i Toraks värld gör kvinnorna och männen i mångt och mycket samma saker, tjejerna och kvinnorna blir inte undanskuffade för att ”de inte klarar av” ditten och datten, de förvisas heller inte till barnafödande matlagare. Både män och kvinnor är jägare, både män och kvinnor är klanledare, är schamaner och så vidare. Jag gillar.

Här finns också enorma mängder att hämta för ett läsprojekt, speciellt om man är en skola i norra Sverige och har tillgång till ett museum med utställningar som mycket liknar Toraks värld. Torak och hans vänner jagar, tar tillvara på allt de dödar, bygger vindskydd, lagar mat i kokgropar, spanar och spejar, syr kläder, gör dödsritualer och ja, helt enkelt tillräckligt för femton friluftsdagar med en klass. Det finns också, som tidigare nämnt, massor av samtala om.

Och hela tiden är det Så. Spännande. Jag slukade de sex böckerna.

På äventyr med bokbussen

image

När jag var liten var bokbussen ett verkligt livat inslag i vardagen, den besökte till och med vårat hus som låg låååångt ute i skogen bortom alla ära och redlighet (när jag tänker efter så undrar jag hur den egentligen tog sig fram, smal grusväg och allt?). Hur som helst var det alltid en högtidsstund, jag älskade bokbussen nästan lika mycket som biblioteket. Så självklart känns det idag stort när jag för för första gången som praktiserande barn- och ungdomsbibliotekarie är ute och åker med bussen. Det är temadag hos en öppen förskola i ett väldigt säreget område och vi är där och har sagostund och boktävlingar!

Den heliga och oheliga boken

Häromdagen lånade jag en bok på bibblan som någon låntagare före mig hade tyckt varit väldigt intressant. Jag tyckte också den var intressant, men till skillnad från den person som lånat innan mig valde jag att inte stryka under alla passager jag fann intressanta. Det är nämligen rätt taskigt att göra det i en biblioteksbok. På twitter höll några med mig, många på grund av kärleken till boken, av dyrkan till själva objektet.

Det var inte min anledning. Jag förstår att boken har en lång historia av att vara ett i det närmaste heligt objekt, ett objekt som symboliserar kunskap och därmed också ofta frigörelse och revolution. En symbol som kan användas av båda sidor i en fejd och därför också kan vara farlig för båda sidor. Se på tryckpressens påverkan på reformationen, inte minst.

Men jag tycker inte att boken idag är helig. Jag tycker att vi kan vårda gamla böcker för kulturarvets skull och jag förespråkar inte att vi använder böcker som näring till majbålet för skojs skull men jag tror att överdriven respekt för bokens helighet kan vara farlig, inte minst för biblioteket.

Jag jobbar delar av min tid på ett integrerat folk- och skolbibliotek och ibland kommer det fram elever till mig som har något jobbigt att säga och inte riktigt vill klämma fram med det. Ofta handlar det om en bok som gått sönder, ibland en väldigt gammal bok och ibland en helt ny. Jag gör aldrig en stor grej av det. Om alla elever och andra barn är rädda för att ha sönder böckerna, hur ska vi då locka dem till biblioteket? Självklart säger jag inte åt dem att behandla dem hursomhelst men jag säger också att det där är saker som händer när man läser en bok. Jag vill inte att de inte ska våga låna av rädsla för att böckerna ska gå sönder. Jag kan allt som oftast laga boken. Är den totalförstörd köper vi en ny – för är den totalförstörd brukar det också betyda att den är mycket populär.

Jag tror också att bokens heliga status har en stark förbindelse med fördomarna mot bibliotekarier som tråkiga, strama tanter med glasögon som säger ”SHHHHH” åt barnen så fort de öppnar munnen. Det hänger ihop med fördomen om biblioteket som en trist, grå plats där Boken hyllas på ett altare.

Så är det inte. Åtminstone tycker inte jag att det ska vara så. Läs böckerna. Gör det med glädje och kärlek. Att inte rita i biblioteksböcker, däremot, tycker inte jag har något att göra med Bokens förmodade Helighet utan med respekten för nästa läsare. Biblioteket är trots allt, framför allt, till för läsarna och besökarna.

Vad tycker du?

Bibblan backstage

Just nu cirkulerar det omkring en populär hashtag på instagram, den heter #bibblanbackstage och vi som använder den visar lite av vad vi gör på biblioteket när vi inte står i informationsdisken, något som också Feelgodbiblioteket skrivit om.

Jag tycker det här är ganska kul, speciellt om man betänker alla trista fördomar som finns om bibliotekarier – som att vi är tråkiga, arga, sura, koftbärande varelser som smyger omkring i hyllorna och säger ”SSHHHH” till första bästa som öppnar mun; att det enda vi gör är att läsa böcker och fikar. och så vidare.

Vi gör ju faktiskt väldigt mycket, väldigt roliga saker och också väldigt varierande saker. Vi som jobbar på ungdomsavdelningen på mitt bibliotek instagrammar här, och vi har också hoppat på #bibblanbackstage den här veckan.

image

Idag plockade jag ihop en finfin bokvagn till ett bokprat jag hade med en fjärdeklass. Det var alldeles underbart att se hur de satt på golvet med munnarna nästan ända nere vid golvet när de lyssnade. Böckerna jag pratade om var Den försvunna staden, Coraline, Hövdingens bägare och Det lysande ögat. Nästan alla blev utlånade (en bibliotekaries höjdpunkt på dagen!). Mitt skräckälskande bibliotekariehjärta blev alldeles stolt när flera i klassen samlades runt mig och sa att de ville ha böcker ”där det är BLOD!!” Jag har haft klassen innan. Jag vet inte om det är mitt dåliga inflytande…