Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Fyra fantastiska bilderböcker för mellanåldern och för ungdomar

Det var så fint att Fågeln i mig flyger vart den vill fick Augustpriset 2017. Inte bara för att det är en så bra bok, eller för att den är utgiven på ett litet oberoende förlag som fokuserar på kvalitetslitteratur, eller för att det var så länge sedan en mellanåldersbok fick priset. Det är också fint då bilderböcker för mellanåldern är så sällsynta – men ofta så bra.

Jag vill tipsa om mina favoriter bland bilderböckerna för mellanåldern och för ungdomar i tidiga tonåren. Med ”bilderbok” menar jag en bok som inte bara är illustrerad utan där minst hälften av sidorna är bilder och där bilderna agerar självständigt och är viktiga för att driva berättelsen framåt.

Fågeln i mig flyger vart den vill är skriven och illustrerad av Sara Lundberg och handlar om konstnären Berta Hanssons liv – men också om frihet och om att få chans att göra det som ens hjärta längtar efter. Jag har skrivit om den här.

Legenden om Sally Jones är en hybrid mellan bilderbok och grafisk roman men jag räknar den som en bilderbok. Med drag av klassiska äventyrsromaner och 1920- talskänsla i illustrationerna berättar Jakob Wegelius om gorillan Sally Jones som blir tillfångatagen i Kongo och tvingad att resa världen runt. Sorgligt, vackert, fantastiskt. För den läshungrige finns uppföljaren Mördarens apa som också är fantastisk, men som inte är en bilderbok. Jag har skrivit om båda böckerna här.

Att vara jagskriven och illustrerad av Anna Höglund, skulle jag vilja ge till alla unga från tolv år och uppåt, särskilt tjejer. Här funderar Rosa, 13 år, på livet i en Simone deBeauvoir-isk anda. Varför kommer tonåren med en känsla av skam? Varför får killar göra hur de vill och inte tjejer? Djupt filosofisk och feministisk, en fantastisk bok.

Om detta talar man endast med kaniner, även den skriven och illustrerad av Anna Höglund. En poetisk och melankolisk bok om att vara högkänslig och att vara annorlunda. Fantastiskt vackert, tänkvärt och berörande.

Böcker jag ser fram emot våren 2018

Nu är det väl dags att lämna 2017 bakom oss, ändå? Statistikräkning och årsbästalistor i all ära, men nu börjar jag nästan ofrivilligt blicka mot de nya böcker som kommer ges ut 2018. Det är en hel del!

Under 2018 har jag tänkt utmana mig själv att läsa mer facklitteratur. De böcker jag vill läsa som kommer ut våren 2018 är:

Odlarna av Elin Unnes.

Ja skiter i  att det är fejk det är förjävligt ändå av Jack Werner.

För de som – som jag – inte bara känner till Jack Werner från tiden med Viralgranskaren utan också från den fantastiska Creepypodden bör Under slussen även den vara en fantastisk nyhet. Lättläst creepypasta!

Men allra mest nyfiken är jag på barn- och ungdomsutgivningen.

En av de bilderböcker jag älskade mest 2017 var A Child of Books så att den nu kommer i svensk översättning med titeln Bokbarnet gör mig nästan lite gråtfärdig av lycka. Missa inte denna underbara bok – om att älska böcker, om tryggheten i berättelser, om att bäras fram av orden.

En bilderbok som fick mig att gråta på riktigt, sjöar av tårar, var förra årets Huset som vaknade av Martin Widmark och Emilia Dziubak. Till våren får vi en ny bok, Den långa vandringen.

 

I mars kommer också äntligen femte delen i Magnus Nordins överjordiskt spännande och snygga zombieapokalyps- serie Varelserna. Den heter Fredlös och ser helt fantastisk ut!

Jag längtar också efter Comedy Queen av Jenny Jägerfeld, Pojken under bron av Katarina Wennstam som är andra boken om Alex Skarp och Gökungen av Frances Hardinge – fast jag inte ens läst Lögnernas träd än….

 

Men 2018 års allra mest efterlängtade boksläpp är utan tvekan Allt ska brinna av Sofia Nordin, och så Bara dra av Ann-Helén Laestadius, hon som skrev den fantastiska Tio över ett. Bara dra är lättläst och verkar ha en koppling till SMS från Soppero– serien som är Laestadius debut. Det betyder att jag kommer läsa den också.

Vad ser du fram emot i vår?

De bästa, roligaste och finaste bilderböckerna 2017

Det finns en kategori böcker jag läser mängder av, men sällan skriver om här på bloggen. I mitt jobb som barnbibliotekarie har jag nöjet att läsa massor av fina, roliga och smarta bilderböcker. Det skulle bli ogörligt att skriva om alla här, men jag vill gärna lyfta mina favoriter från 2017 års utgivning. Det är böcker som jag tror barn tycker om men som också har en fantastiskt stor behållning för vuxna läsare. Att berätta något väsentligt i text och bild för små läsare måste vara något av det svåraste som finns och jag älskar verkligen böcker som lyckas med det. Missa dem inte!

Huset som vaknade

Den allra finaste bilderboken från 2017. Martin Widmark och Emilia Dziubak i ett samarbete om livet, döden, ensamheten och lyckan. Måsteläsning!

Dumma teckning

Den Augustnominerade bilderboken av Johanna Thydell och Emma Adbåge fångar två saker på pricken: frustration i skapande och syskonskap.

Sahar som inte syns

Anna Platt och Li Söderberg berättar varsamt om hur det är att vara ensam, och att få en vän. Hjärteknipande och igenkännande.

 

Om dagen tar slut

Även denna bok var Augustprisnominerad, en hisnande tankeresa i vad som händer om dagen tar slut. Av Lisa Hyder och Per Gustafsson.

Varför vill du inte blomma?

En bilderbok av Katarína Macurová som med få ord och meningar lyckas berätta två parallella händelseförlopp som verkligen får en att dra på munnen. Ett fint exempel på hur bild och text samverkar eller berättar olika historier i de bästa bilderböckerna.

Oväder

Mirando bok ger ut fantastiska bilderböcker, inte bara den Augustvinnande Fågeln i mig flyger vart den vill utan också den färgstarka och detaljrika Oväder av Tuvalisa Rangström ochClara Dackenberg.

Novembers bästa och enda – och förhoppningar för december

November

Den skulle ju bli en dystopi-månad, november. The City of Glass låg där och väntade, lockade. Men jag, jag orkade inte läsa någonting. Ofta när jag säger det så överdriver jag, men mörka november släpade mig rakt in i en lässvacka jag aldrig någonsin upplevt. Att inte orka plocka upp en bok på en hel månad gav mig nästan en identitetskris. Vem är jag, om jag inte läser?

Fast läst, det har jag ju gjort. Jag har läst bilderböcker på jobbet, den fantastiska Dumma teckning och den maggropssugande Om dagen tar slut – båda Augustprisnominerade.

Och jag har lyssnat. Två böcker har jag lyssnat på i november, det som var min räddning när jag inte orkade hålla i en bok. Feberflickan som var bokklubbsbok i Prosa & Prosecco i november och så den fantastiska, otäcka, hårresande Yuko av Jenny Milewski som jag härmed utser till en av årets rysligaste böcker – en veritabel fest i japanska spöken, blod och svullnande lik. Att jag ändå lyckades hitta två fantastiska böcker när jag bara lyckades läsa två kändes lyckligt mitt i lässvackan.

December

I december ser jag fram emot några dagars ledighet och förhoppningsvis mer ork till läsning. Jag vill så gärna läsa The City of Glass. Jag vill också sluta låna hem böcker när jag ändå inte har tid att läsa dem. Det blir en stresshög istället för en läshög.

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Hösten, mörkret, sorgen, ensamheten

Den här veckans tema hos The Broke and the Bookish Top Ten Tuesday är ”Ten books with fall themes and covers”. Som en höstälskare av rang började jag förstås genast leta i minnet för att fiska upp mina bästa höstläsningsminnen och fick ganska snart fundera på vad som definierar ett höstigt omslag, eller tema, och några ord letade sig fram genom mitt val av böcker.

Mysterier. Den allra första jag tänkte på var Den trettonde historien av Diane Setterfield, som inte bara kläs av ett omslag värdigt den vackraste höstdag utan också bär på en historia full av hemligheter, lögner, mystik och inte minst bokkärlek.

 

Sorg. En annan bok som nästan genast dök upp i minnet var Boktjuven, en fantastisk läsupplevelse och ett bokomslag i höstiga färger som andas sorg och smärta. Sorgen, och hur den kan få någon som är kvar att innesluta sig i den som en tröst, berättas i Huset som vaknade – en av de vackraste bilderböcker jag vet.

 

Ensamhet. Att skapa sig sin egen kokong av överlevnad genom den mörka årstiden, att skuffa undan det sommarglättiga och hänge sig åt mörkret är för mig det fina med hösten. Norrlands svårmod letar sig därför in i mina tankar. Kanske är det här någonstans en börjar närma sig vad som definierar ett höstigt tema, att det inte bara är framsidor tonade i orange och grått utan även en ton av det där ödesdigra som hösten ofta för med sig, dagsmörkret avspeglat även i verklighetsflykten. I det här hittar jag även skräcken och den mörkare fantasyn som min kanske mest älskade höstläsning och jag vill här ta med Klappa händer små, Historikern och Monstrumologen som alla var böcker jag läste på hösten och älskade. I höst läser jag A darker shade of magic.

 

Mörker. Att rädslan för mörkret egentligen mest är en rädsla för det som finns, och ibland inte finns, det porträtteras så fint i bilderboken Jag, Fidel och skogen. Läsaren får känslan av att berättarjaget är ute i en sommarstuga med sin mamma men att mörkret faller tidigt gav mig en känsla av att hösten ändå är i annalkande. Det är en fin berättelse med ett för en bilderbok ovanligt berättarperspektiv där barnet aldrig syns utifrån en betraktares ögon utan istället är betraktaren tillsammans med läsaren. Det är en underbar bilderbok.

 

Slutligen, boken som i sin historia definierar alla ovanstående teman i en berättelse så fruktansvärd och så speciell att jag aldrig läst något liknande. Olyckornas tid utspelar sig i oktober, en månad som för Cara och hennes familj innebär skärsår, blåmärken, olyckor, brutna ben, döden. Lager på lager av mysterier, sorg, ensamhet och mörker skalas av tills bara den bittra hemligheten finns kvar. Kanske är Olyckornas tid den ultimata höstboken, en av de bästa böcker jag läst i år och en jag aldrig kommer glömma.

Bilderboksrevolt på biblioteken

Är bilderboken kidnappad? Ett av de seminarier jag såg mest fram emot på Litteralund – och den i särklass mest drastiska rubriken – var Hjälp! Bilderboken är kidnappad! Bilderboken möter jag varje dag i mitt jobb och jag älskar de olika vägar den tar, något jag skrev om redan innan seminariet.

Seminariet bestod av ett samtal med två bilderboksskapare, från Wanås konst och Mirando förlag – förlag som ger ut konstnärliga, annorlunda bilderböcker vilka kanske inte helt självklart endast passar på barnavdelningen på biblioteket (Mina favoriter från Mirando är Simbassängen, En flod, Färgernas ljud och Sabelles röda klänning). Att drista mig till att säga att de inte passar där alls kommer jag inte att göra, men jag önskar att bilderbokens nya vägar ska leda till många fler vuxnas läsögon lika väl som till barns.

 

Med tanke på seminariets utgångspunkt, hur vi bibliotekarier ska ställa oss till bilderboken, var det synd att det inte fanns en bibliotekarie med i panelen (samtalsledaren var bibliotekarie men tycker inte riktigt det är samma sak då hon ledde utfrågningen). Det hade kunnat bli ett intressant samtal om bilderboken och biblioteken men handlade till slut mest om bilderboken som sådan och om de konstnärliga ambitioner – och friheter – författarna/förlagen hade. Nog så intressant, men med en bibliotekarie i panelen hade det kunnat bli ännu bättre. Kanske hade det då också blivit lite mer diskussion kring var en faktiskt kan placera bilderböckerna i biblioteket, för att ha ett ”odefinierat rum” som föreslogs i panelen tror jag inte sågs med blida ögon på av många bibliotekarier i rummet – jag och min kollega utbytte en blick av djup skepsis under detta förslag.

Men det jag ändå till slut tog med mig – förutom en önskan om att åka till Wanås – var att ha en liten låda på hjul med bilderböcker i att skuffa runt i biblioteket och ställa på lite olika platser – seriehyllan för unga, seriehyllan för vuxna, konstrummet, skönlitteraturen. Ordningen är bevarad men bilderboken revolterar i det fördolda. Allt i mig känns tillfredställt.

UPDATE 5/5 2017: Jag vill gärna också nämna begreppet ”allåldersbok” som en annan sak jag tog med mig från det här seminariet. Fint och tydligt begrepp att använda om sådana här böcker, både i samtal och på bibliotek.

Vart är bilderboken på väg?

Det har hänt något med bilderboken. Länge har den varit en underskattad konstform och länge har bilderboksskapare testat gränserna med sitt skapande men nu kanske mer än någonsin. Bilderbokskonsten är idag ofta både abstrakt och filosofisk – den låter barnet och den vuxna fundera över livets mysterium tillsammans eller lockar dem till att skapa en helt egen berättelse i en bok utan skriven text.

”Hjälp, bilderboken är kidnappad!” är det kanske något drastiska namnet på ett av de seminarium jag tänkt besöka under nästa veckas Litteralund. Seminariet presenteras på följande vis:

Idag är det inte givet att bilderböcker riktar sig till 3–6 åringar. Det finns bilderböcker för tonåringar, bilderböcker för vuxna och bilderböcker som helt enkelt inte låter sig ålderskategoriseras. Hur ska vi som läsare, förmedlare och bilderboksmakare förhålla oss till den här bångstyriga kategorin som ständigt testar sina gränser och slinker oss ur händerna?

Jag kan tycka att det är lite synd att närma sig bilderbokens utveckling som ett problem istället för en möjlighet för nu mer än någonsin finns det chans för vuxna som sedan länge glömt barnasinnet att återupptäcka bilderboken och dess fantastiska världar. Jag tror inte att alla tänker på hur svårt det måste vara att skriva en berättelse i både text och bild, en berättelse som är för barn men också kan tilltala vuxna utan att gå barnet över huvudet.

Bilderboken griper sig an svåra saker, tar döden och sjukdomen i hand och förklarar för det läsande barnet vad de är och hur man kan förhålla sig till dem. Bilderboken talar om livet, hur härligt det är att hoppa i en vattenpöl, hur svårt och samtidigt fantastiskt det är att få ett syskon, om vänskap, om att våga och om att vara.

När svåra saker händer i världen förklarar bilderboken varför på ett sätt som även små barn kan relatera till. Bilderboken kan också sätta känslor på något som inte ord och tal förmår. Trender i bilderböcker följer ofta stora händelser i världen som en röd tråd – ”Barnboken är ett uttryck för sin tid”, som Elina Druker skriver i Modernismens bilder. När väl någon bilderboksskapare vågat gå i bräschen för att måla och berätta om något svårt, följer ofta många efter. Adjö, Herr Muffin fick många efterföljare om döden och för två år sedan började böcker om att fly från krig och hitta hem i ett nytt land att dyka upp. Många av dem är så fina att jag vill gråta och jag tänkte dedikera dem ett eget inlägg, senare. Idag vill jag istället berätta om tre av mina absoluta favoriter ur 2016 års bilderboksutgivning. Men jag inleder med att gå tio år tillbaka i tiden.

När Shaun Tan 2007 gav ut Ankomsten var den banbrytande och kanske var det den som på riktigt inledde diskussionen om bilderbokens framtida väg. I en slags korsning mellan bilderbok och serieroman berättade Shaun Tan just om att komma till ett nytt land och svårigheten i att göra sig förstådd – helt utan text.

Jag talade tidigare om att bilderboken kan sätta fingret på en känsla när inte orden räcker till, just det gör Shaun Tan i bilderboken Det röda trädet som berättar om ett barns ensamhet och svårighet att nå ut till omvärlden – boken är en bild av depression så stark att den tar rakt i hjärtat. Shaun Tan har en särskild plats i mitt hjärta, jag skrev en av de uppsatser som ledde till min magisterexamen i litteraturvetenskap om gestaltningen av ensamhet och utanförskap i hans bilderböcker. Jag kommer ofta tillbaka till hans böcker och jag ser dem i många nyare bilderböcker.

Min första favorit från 2016 heter Pojken och huset och är gjord av den slovenska konstnären Maja Kastelic. Ett barn finner en ny vän och passerar tusen detaljer på vägen, varav en är en tavla just från Shaun Tans Ankomsten. Pojken och huset kan också bli tusen olika berättelser för vem bestämmer vad som egentligen händer? (Klicka för större bild).

I Simbassängen av sydkoreanska författaren JiHeoyn Lee möter du tystnaden på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Du kan praktiskt taget höra tystnaden tala till dig. Stillheten under vattnet, det färggranna livet, vänskapen som uppstår. Allt utan text.

 

 

2015 inleddes samarbetet mellan svenske författaren Martin Widmark och polska konstären Emilia Dziubak, resultatet var den fina boken Lilla Sticka i Landet Lycka. 2016 kom den kanske ännu finare Huset som vaknade som berättar om en liten gubbe som förlorat sin gumma och fått se alla sina barn flyga ut ur hemmet – ett hus som blivit allt gråare och mörkare i takt med att gubben tappar tron på livet. När en krukväxt ger honom liv igen kommer ljuset tillbaka i vad som är ren och skär bilderboksmagi.

 

Bilderna är från min instagram, där jag tipsar om många böcker som jag kanske sedan inte alltid bloggar om, särskilt om böcker som jag springer förbi i farten på mitt bibliotekariejobb. Jag heter @eliandbooks.

Jag kommer snart återkomma till bilderboken, inte minst efter seminariet på Litteralund.

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.