Några fler fina bilderböcker från 2020

2020 var ett fint år för bilderboksutgivningen. Jag kunde inte välja ut bara tio favoriter, så det blev femton. Allra mest kanske jag tyckte om Vinterkväll av Ann-Helén Laestadius och Jessika Berglund, så atmosfärisk och härlig! Vinterns alla isblå och solnedgångsröda färger skildrar också Matilda Ruta i Ninna och dumma mamma, en fin bok om svårigheterna nuet ibland kan bära med sig. Mycket tyckte jag också om Naturen av Emma Adbåge och Mitt bottenliv av Linda Bondestam, två böcker som på barnets nivå skildrar människans blindhet inför klimatkrisen, hur vi förstör naturen och med det vårt eget liv. En sista bok där naturen, och skogen, spelar stor roll är Titta Rödluvan av Barbro Lindgren, en omarbetning av Rödluvan- sagan på Barbro Lindgrens typiska pekboksspråk. Skogen är John Bauerskt- mörk och farlig, sagan bibehålls underbart grotesk, fast för de allra minsta.

Om naturen var något av ett tema i bilderboksutgivningen 2020, var det också mycket känslor. Illustratören Henrik Jonsson, känd för flera grafiska romaner och PAX-böckerna, bilderboksdebuterade med den fina De kommer om natten, en bok om mod och rädsla. Något som även Fideli Sundqvist berättar om i Hopptornet, finstämt och vackert av ännu en bilderboksdebutant. Känslorna kan ofta vara stora och svåra fast man är så liten, det är något som Lotta Olsson och Emma Adbåge berättar så fint om i Ledsen. Men när gråten kommit ut känns det oftast bättre. Riktigt så enkelt är det inte i Anna Höglunds Barnet som inte kunde blunda men visst finns det ändå hopp, även om det är så tungt och svårt att jag är osäker på om det egentligen är för barn.

Tryggare känns det i Ligg still, en fin bok om vardagens familjedrama, underbart inkluderande. Härligt är det också att möta Olle och Bolle igen, den här gången driver de mamma till vansinne på museum. Två andra författare som ligger mig nära om hjärtat och som gav ut fina böcker 2020 var Lena Sjöberg med Nattvisa och Maria Nilsson Thore med En egen flockEn ny favorit, däremot, var Ebba Forslinds härliga och fina Jag vill ha en lyftkranfantasifull och inkluderande. Sist men inte minst, Augustnominerade Billie, korven och havet som är en fin läsupplevelse.

Ett broderat äventyr

Bland de många fina bilderböcker som gavs ut 2020 är det några som stannat lite extra i tanken. Dröjer sig kvar, ett äventyr som liksom inte vill lämna en. Till en början kanske de inte ser ut som något ovanligt, men dyker du in finner du något fantastiskt.

Så känner jag för Ida-Lovisa Rudolfssons Efter stormen. Redan från första uppslaget, innan ens titelsidan, känns det som en bok jag bara vill ge mig in i. Det är skogen av björkar, mitt i snöfallet, och det känns som att någon gömmer sig bakom stammarna.

Bilderna i Efter stormen är broderade, och målade på textilgarn. Det är så detaljrikt, och så vackert, att det känns som att hålla i en skatt. Solnedgången är röd och varm, det är som att allt är stilla. Efter stormen. Så hittas ett rep, och äventyret börjar. Med orden ”Det susade om öronen/och kittlet kom farande/ända från tårna” är jag förälskad. För det är ju precis så det känns.

Efter stormen ges ut av Mirando bok, ett litet fristående förlag med en helt fantastisk känsla för bilderbokskonst. Sådana böcker som ofta kan passa lika bra i konsthyllan för vuxna, men ändå inte är för svåra för barn. Deras utgivning är något att verkligen hålla koll på. Efter stormen är en av de finaste bilderböcker jag läst.

Fem fina bilderböcker om vintern

Jag hoppas att vintern snart kommer för att stanna. Två gånger har den varit här, och gått igen. Att vintrarna blir kortare och varmare för inte bara med sig rädsla och klimatångest utan också sorg, för med vintern kommer ett lugn den ljusa sommarnatten sällan lyckas bära med sig.

Det är magi, när en bilderbok berättar om frosten så att det nästan nyper i näsan. Vinternatten är kall, mörk och lite otäck när Sara och mamma ska ta sparken hem från mormor. Vinterkväll är fjällvärlden, den knarrande snön och nypet i kinderna. Uppe i himlen, bland stjärnorna, brinner norrskenet. Ann-Helén Laestadius och Jessika Berglund berättar om en magisk sparkfärd, förankrad i samisk kultur men utan att skriva det i text. Det är så fint, och så ovanligt, att det samiska får finnas där utan en tillhörande pedagogisk förklaring. Jag älskar hur Vinterkväll är så fåordig men ändå berättar så mycket. Särskilt mycket tycker jag om grantopparna som sträcker sig uppåt i natten, vilken vid en närmare anblick inte alls är svart utan skiftar i färger av grönt och blått.

Nej, vintern är inte alls bara grå, vit och mörk. Det vet alla som sett solen sänka sig över horisonten i gult och rött en iskall januaridag. Det är den färgpaletten Matilda Ruta målar med i Ninna och dumma mamma, den nyaste boken i serien om Ninna som jag älskar så mycket. Fjällvärlden, med sin snö och sin solnedgång, får kasta sig över sidorna på ett sätt som gör att jag bara vill försvinna in i boken. Och stanna där. Människorna är ganska små och obetydliga i allt det vita, samtidigt är känslorna stora och arga. Ninna vill ha en valp, precis som kompisen hon och mammorna hälsar på under jullovet, har. Men mamma lyssnar inte, hon bara skäller och mobilen bara ringer. Mamma har fått ett nytt jobb som chef, men det är ju inte Ninnas fel. Ninna och dumma mamma berättar om vardagen, om känslor som får utlopp åt fel håll hos både barn och vuxna. Och om längtan efter en valp mitt i den kalla vintern.

Ja, vintern för med sig vila och lugn, men också förändring. När haren som älskar sina rutiner helt plötsligt möter något alldeles okänt i Sen kom vintern, är igenkänningen kär. Det är vintern som vaknar och haren blir förskräckt över sin vinterpäls och allt det vita. Men kanske finns det något härligt i förändringen, också? Per Gustavsson är varsam med harens kärlek till det inrutade livet, men låter också förändringen föra något gott med sig. Det är en konst att skapa bilderböcker som talar till både barn och vuxna, utan att gå över huvudet på barnen. Per Gustavsson gör det som få andra.

Men vintern är också lek, och äventyr. Anna Bengtsson berättar om hur en snöhög livar upp ett helt kvarter i En hög med snöEn dag är snöhögen bara där, det är plogbilarna som inte fick plats med snön någon annan stans. Barnen leker i högen, föräldrarna står bredvid. En docka kommer bort, men allt tinar fram på våren. Snöhögen är ett äventyr, mitt i staden.

Vintern är ofta det, ett äventyr. Hela världen blir annorlunda när snön lägger sig som ett täcke över allt det vanliga. I Kurrans & Pigans vinteräventyr närmar sig den kalla årstiden, Pigan ska gå i idé och de har samlat mat hela vintern. Så en dag är marken täckt av frost, allt är nytt och spännande. Kanske Pigan inte ska gå i idé i år? En snöstorm gör vinterpromenaden till ett äventyr, det var nog ganska tryggt hemma i stubben ändå. En hel vinterdag ryms i Lisa Moronis äventyr, allt från den kalla kälkfärden till det varma gula ljuset av en lykta i snökojan.

Molnbullar, Baek Heena och ALMA-priset 2020

Baek Heena är en bilderbokskonstnär utöver det vanliga. 2020 tilldelades hon ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur.

Molnbullar är än så länge den enda boken av sydkoreanska Baek Heena som finns översatt till svenska. Jag hoppas det kommer fler. ALMA- priset är ett oerhört fint pris som är mycket mer intressant än till exempel Nobelpriset och ofta lyckas fånga just de författare och bilderbokskonstnärer som skriver fantastiska böcker men som inte redan är kända över hela världen. Jag hade tidigare inte hört talas om Baek Heena men jag är oerhört glad att jag fick chansen att upptäcka henne för Molnbullar lägger sig som en härlig, fluffig boll i maggropen.

Baek Heenas konstnärskap är noggrant, vackert och förtrollande. Molnbullar består av bilder av miniatyrvärldar och miniatyrfigurer som Baek Heena skapat och sedan fotograferat. Att öppna Molnbullar är som att kliva in i en helt annan värld, en värld där barnen plockar molntussar från träden vilka sedan blir huvudingrediensen i molnbullar. Med molnbullar i magen kan man sväva iväg högt över träden och se på världen nedanför. I Molnbullar känns allt möjligt.

Det första som slår mig med Molnbullar är leken med ljuset. Den grådisiga morgonen på första uppslaget och sedan, slående, hur det varma ljuset spiller ut från köket och skapar skuggor som får det att kännas som att bokens djup går bortom de platta sidorna. Men det kanske finaste med Molnbullar, förutom hur välgjord tekniken är, är hur fantastiskt uttrycksfulla Baek Heenas figurer är – nästan så att Molnbullar hade kunnat vara en textlös bilderbok. Jag önskar att fler böcker av Baek Heena blir översatta och att många tar med sig Molnbullar hem från biblioteket och läser, både för sig själva och för sina barn. Hos mig kommer jag alltid minnas den som en liten svävande molnbulle i magen.

Bokförlaget Tranan, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Silkesapans skratt

Linda Bondestam är en av mina stora favoriter i bilderboksvärlden. I Silkesapans skratt målar hon upp texten av Annika Sandelin på ett sätt som får det att kännas som att orden inte räcker till för allt jag känner.

Tapiren och silkesapan är bästa vänner. När silkesapan dör förlorar tapiren meningen med livet. Hur kan hon leva vidare, när silkesapan inte gör det? Vart har silkesapan tagit vägen?

Jag älskar hur Linda Bondestam använder boken som form för att låta berättelsen uttrycka sig. Uppslaget där tapiren sörjer, en liten prick i ena hörnet under stora penseldrag av blått och grönt, får det verkligen att kännas som att hela himlen fäller tårar över henne. Det känns som att boken är större än vad den är, som att den rymmer ett helt monsunregn. Det beskriver också känslan av att vara minst och ensammast i världen, alldeles utan ord. Jag älskar färgerna, kontrasterna, djupet och djurens uttryck. Jag älskar att en bok om sorg får vara så färgglad och detaljrik, att det ledsamma inte måste följas åt av dova färger.

Jag älskar också hur det sorgsna inte tar över, utan att det snarare handlar om att minnas allt det fina som silkesapan var. Att det handlar om hur vänskapen täpper igen hålet där sorgen var, om än inte helt. Silkesapans skratt är en av de finaste böcker om sorg och vänskap som jag läst.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Skräckvecka: Hej alla monster! och något mer om skräck i bilderböcker

Det finns mysrysliga bilderböcker, och så finns det riktigt otäcka bilderböcker. Hej alla monster! kvalar definitivt in i den senare kategorin.

Hej alla monster är ett riktigt spökligt höstäventyr. Det kan verka som om barnet och mamman är alldeles vanliga, men när barnet får bestämma går de på nattliga monsterpromenader. Då träffar de allsköns monster, troll och häxor i skogen och till och med mamma blir elak. Som tur är går det att springa hem om allt blir för läskigt. Så länge en springer snabbt.

Jenny Bergmans poetiska språk och Alexander Janssons stämningsfulla bilder samverkar på ett fantastiskt sätt i den här nya bilderboken, utgiven lagom till Halloween. Det är faktiskt så otäckt att jag ibland undrar om det är på gränsen till för otäckt. För mig, som när en hatkärlek till berättelser om barn med svarta ögon ändå sedan jag såg ett särskilt Arkiv X- avsnitt som tolvåring, blir mammans förändrade personlighet och gula ögon så hemsk att jag nästan vill slå igen boken. Det allra tryggaste, blir det allra mest otäcka.

Det får mig att undra över hur mycket av rädslan jag läser in som vuxen, med en vuxens erfarenheter, och hur otäck barnen tycker historien är. Min erfarenhet är att vuxna och barn inte alls alltid blir rädda för samma saker, och att barn ibland är mer orädda än vuxna. De har kanske ännu inte lärt sig hur mycket det finns att vara rädd för. För många barn är rädslan också något övergående, något att borsta av sig och glömma bort, för att verkliga hemskheter att jämföra med ännu inte finns i barnets världsbild. Inte för alla. Sorgligt nog finns det så otroligt många barn idag vars liv är så fulla av verkliga hemskheter att inte ens en vuxen kan förstå det.

Att skriva och teckna barnböcker kan inte vara en lätt sak. En förledande tanke är att det skulle vara lättare att skriva för barn för att det ses som ”enklare” böcker, men den bedrar sig som tänker så. Det går inte att bara skriva med ett enklare språk, det är att klappa barnen på huvudet. Att skriva och teckna en barnbok är att sätta sig in i ett barns hela tankevärld, försöka skriva ut barnets perspektiv. För många vuxna är barnets tankevärld något en lämnat för länge sedan, några har den fantastiska förmågan att fortfarande kunna befinna sig där.

För att återgå till Hej alla monster!, så tror jag att jag som vuxen läser in hemskheter som barnen inte gör, samtidigt som den alldeles säkert rör även vid många barns stora rädsla: att en förälder inte ser ut eller beter sig som den brukar. Kanske är det den allra största skräcken. Ändå går det i Hej alla monster att avbryta illusionen, ta sig hem till tryggheten där föräldern är precis som den alltid är.  Jag tror inte att Hej alla monster är en bok för alla barn. Men för många tror jag att den kan vara en fantastiskt mysryslig läsupplevelse, en bok att läsa tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Nilmas bokhylla.

Fler mysrysliga bilderböcker att läsa i höstmörkret, i favoritordning: (det behövs fler!)

Rysliga förskolan – Lina Neidestam
De bortglömda benens hämnd – Rikard Ask, Jutta Falkengren
Sagor om den underbara familjen kanin – Jonna Björnstjerna (flera böcker)

Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Kattvinden – magisk läsning

Uppe på den smala kattvinden händer märkliga saker. Kulor rullar över golvat utan att något kastat dem. En kall vind drar genom det gamla huset fast det inte blåser ute.

På många sätt är Kattvinden en klassisk spökhistoria för slukaråldern, men ändå inte. Här finns det mysrysliga, – fast det aldrig blir otäckt på riktigt – här finns också det fina i vänskap som förlåter och en berättelse som spinner över både tid och rum.

Manda och hennes mamma är vilsna i livet sedan Mandas pappa försvann. De bor hos Mandas farfar fastighetsmäklaren och Mandas dagar är långa och ensamma, uppbrutna endast av videosamtalen men sin bästa vän som flyttat till Kina. Så ber farfar Manda att hjälpa honom med sitt sista uppdrag, att sälja kråkslottet Villa Bellevue. Det är här Manda upptäcker kattvinden, det är här hon börjar få glimtar av sin farfars historia.

Kattvinden berättar två historier, den om Manda och den om två lungsjuka pojkar under andra världskrigets hotande fond. Det är otroligt vackert illustrerat av Kristin Lidström, nästan som en egen berättelse i sig. Det finns glimtar av Maria Gripe i berättelsen, även om Helena Öbergs språk inte alls är där än att det fungerar som en jämförelse. Språket är fint men hjälps verkligen upp av de fantastiska bilderna. Jag skulle ge Kattvinden till en 9-12- åring som läser ganska mycket, som vill ha en ganska snäll spökhistoria och som vill känna igen sig i hur svår och tung ensamhet kan vara. Jag tror också att Kattvinden är fantastisk högläsning, här finns så mycket i bilderna att upptäcka och prata om.

Jag tycker också att du som vuxen ska läsa Kattvinden. Jag tror du kommer att förundras, så som jag gjorde.

Mirando bok, 2018.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, barn- och ungdomsbokbloggen, Bok ohoj!.

Efterlängtade boksläpp våren 2019

Våren närmar sig, i alla fall i förlagskatalogerna. Jag har valt ut de böcker jag ser mest fram emot i vårens utgivning!

Bilderböcker

Hurra! Augustbelönade Emma Adbåge ger ut en ny bilderbok, Slottet.

Jag längtar alltid efter översättningar av Oliver Jeffers bilderböcker, de är så fina! I vår kommer Här är vi som är en fantastiskt vacker, och lite vemodig, bilderbok om att leva på planeten Jorden.

Ett av vårens mest intressanta samarbeten är Äta gräs som är skriven av Augustnominerade Sami Said (hans första barnbok!) och illustrerad av Sven Nordqvist.

Sara Bergmark Elfgren och Maria Fröhlich har skrivit två fina bilderböcker tillsammans och jag längtar efter den tredje – Jag är inte sjuk!

I vår kommer också Eid, en festdag av Eva Sussor, Jali Madi Susso och Matilda Ruta. Jag älskar Matilda Rutas illustrationer, de är så fina! Den enda tidigare bilderboken om Eid/Ramadan jag känner till på svenska är När det knackade på dörren av Taghrid al-Najjar så fint att denna kommer! Jag hoppas den översätts till arabiska också.

Kapitelböcker

En ny bok om Frallan! Frallan, skriven av Sara Ohlsson och illustrerad av Lisen Adbåge, är en av mina favoriter bland kapitelböcker för 6-9 år och jag längtar efter Frallan och kärleken.

För 9-12 år kommer det flera intressanta uppföljare. Andra delen i Ödesryttarna av Helena Dahlgren, Legenden vaknar, och tredje delen i den fantastiska serien om Curly Bracket, Game Over, av Tor Moström och Johan Wendt. Till våren kommer också Tack för allt som är andra delen om Hawas detektivbyrå, uppföljaren till Falafelflickorna, av Christina Wahldén.

Precis idag ges Önskebrunnen ut, en skräckroman för 9-12 av Frances Hardinge som ser så otroligt läskig ut att jag måste läsa den! Jag är däremot lite försiktigt positiv till Projekt Gemini, Ett annat jag av Petter Lidbeck och Carin Gerhardsen.

Men vårens kanske allra mest efterlängtade boksläpp? Henrik Ståhl ger ut en bok baserad på sin pjäs Till Vial. En Aniara för 9-12 år där världen är på väg att kollapsa och syskonen Gladys och Keaton befinner sig på en rymdraket på väg till exoplaneten Vial. Det är underbart att science-fiction har letat sig ned till kapitelböckerna i allt större utsträckning de senaste åren. Jag kan knappt bärga mig inför denna bok! Och den är så vacker!

Ungdomsböcker

Jag älskade Jag, en av David Levithan men har ännu inte läst En annan. I vår kommer fortsättningen, Någon dag.

I döden för dig är en ny bok av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter som ser jättespännande ut! Jag längtar.

I vår kommer också Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande av Moa Eriksson Sandberg. Beskrivningen av handlingen gör mig inte övertygad men jag har älskat Eriksson Sandbergs böcker för mellanåldern så jag hoppas mycket på denna.

Jag utsåg The Hate U Give till 2017 år bästa bok och äntligen kommer en ny bok av Angie Thomas! On the come up ges ut i februari 2019, hoppas den översätts snarast.

Vad ser du fram emot i vår?

De bästa och finaste bilderböckerna 2018

Jag läser mycket bilderböcker, skulle jag skriva om alla här skulle bloggen svämma över. Men till varje års slut vill jag välja ut de bästa, roligaste, sorgligaste och finaste bilderböckerna som kommit ut under året. Tolv stycken, för jag kunde inte begränsa mig till tio.

I bilderboken hittar vi gemenskap och läsglädje, den där tillsammansläsningen som så ofta tappas senare i livet. I bilderboken finns också underbar konst och finurliga texter. Här samarbetar text och bild och skapar konst och litteratur på ett sätt som vuxenböcker inte kan. Det är ofta i mellanrummet mellan text och bild tankarna skapas, att fundera på länge efteråt. De här böckerna lyckas ovanligt bra med det. Här är det främst bilderböcker skrivna och illustrerade av svenska författare och konstnärer, jag skulle gärna vilja läsa fler bilderböcker skrivna på andra språk. Tyvärr tror jag inte det översätts alls lika mycket som det borde, men å andra sidan har vi också en uppsjö med bilderböcker på mitt bibliotek på språk jag ändå hanterar i bilderbokssammanhang. Har ni tips på fina bilderböcker som inte är skrivna på svenska från början?

Förutom författare från Sverige så hittas i den här listan författare från England, Australien, Nederländerna och Kina.

Den långa vandringen

Det tredje samarbetet mellan Martin Widmark och Emilia Dziubak ger oss en finstämd berättelse om sorg, vänskap och ett stort äventyr.

Rysliga förskolan

Lina Neidestams första bilderbok är kanske min allra största favorit 2018. Med otrolig fantasifullhet, lagom mycket skrämsel och fint inkluderande tänk berättar den, helt ur barnets synvinkel, vilka spöken och monster det kan lura på en tom förskola.

Tågresan

Hannah Arnesen är ett namn att lägga på på minnet. I sin andra bilderbok fångar hon resans stora och hisnande äventyr i mjuka, vackra färger. Vart kommer vi fram?

Världen utanför

Förskolan är en egen värld, tydligare än någonsin i Henrik Wallnäs och Matilda Rutas nya bilderbok där förskoletryggheten, inramad av fyra hörn och krokar med namn på, blir utmanad av den stora och skrämmande världen utanför.

Cikada

Shaun Tan är kanske den störste bilderbokskonstnären av dem alla, med Cikada visar han än en gång att bilderböcker är för många fler än barn. Kanske är den här bilderboken inte alls för barn, med sitt tunga och sorgliga budskap. Eller är den det? Sorgen ligger i betraktarens öga, skönheten finns under den.

Bokbarnet

OIiver Jeffers är en särskild favorit hos mig med sina fantastiska bilder. Här med den förunderliga berättelsen av Sam Winston om hur ett barn som läser når världens alla hörn.

Hemma hela sommaren

Ellen Ekman och Elin Johansson gör en gärning i att berätta om något som ofta inte får synas – om en mamma och ett barn som lever på väldigt lite pengar. Än viktigare är att de berättar sin historia med fantastisk humor och värme.

Gropen

Om fantasins och lekens kraft och lockelse, och om vuxenvärldens begränsningar, berättar Emma Adbåge på ett träffsäkert och härligt medryckande sätt. Augustprisbelönad 2018!

Ensam

Ensam av Guo Jing är en textlös bilderbok som på ett fantastiskt vackert sätt berättar om ett barns ensamhet, vilsenhet och fantasier. Inspirerad av Shaun Tan visar den hur mycket mer en textlös bilderbok, som måste lita helt på bildkonsten, kan berätta än en bilderbok med text i. På ytan kan den se svårtillgänglig ut men här finns mycket att fantisera kring och prata om när barnet får skapa sina egna ord i berättelsen.

Dom som bestämmer

Även Lisen Adbåge berättar om förskolan, och vad som händer när någon inte får vara med. Men vill vi ens vara med? Vi kanske bara vill vara ifred? Lisen Adbåge låter barnets perspektiv gälla i frågan om makt och att vara trygg i sig själv.

Under mattan

Sara Lövestam briljerar i sin bilderboksdebut. Per Gustafsson målar historien om familjen som sopar allt under mattan och det är både en bildlig och bokstavlig berättelse som på ett fantastiskt roligt sätt lyser upp vuxnas förmåga att in absurdum undvika varje konflikt.

Den lyckliga ön

Vid en första anblick kan Den lyckliga ön verka tilltala främst vuxna, med sina ganska svåra ord och filosofiska frågor. Men här finns mycket för barnet att hitta och upptäcka, också, och stora funderingar väcks till liv som inget annat av böckernas värld.