Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

Vilka böcker får vara med?

I söndags funderade jagvilka böcker som kunde tänkas nomineras till årets Augustpris – mest hoppades jag, gissa vågade jag mig inte på och mest hoppades jag i min favoritkategori barn- och ungdomslitteratur.

Innan vi går vidare till nomineringarna, låt oss ta en funderare över vad kategorin ”barn- och ungdomslitteratur” egentligen innebär. Jo, där ska in pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker för de allra minsta, kapitelböcker för barn upp till 9 år, kapitelböcker för barn upp till 12 år och så ungdomsboken som ofta rör sig från 13 år och uppåt. Dessutom – faktaböcker för alla åldrar. Förstår ni vilken bred kategori det här är? Hur olika sorters böcker som ska jämföras med varandra? Vilka olika aspekter som spelar in vid en sådan jämförelse?

Vilka böcker blev då nominerade i den här kategorin? Jo, fyra bilderböcker och två ungdomsböcker. Förra året, två seriealbum, två bilderböcker, en kapitelbok för barn 6-9 år, en ungdomsbok. 2014, fem bilderböcker och en ungdomsbok. Jag får gå tillbaka till 2012 innan jag hittar en faktabok (Nina Ulmajas ABC å allt om D) och för så länge sedan som 2010 var närmaste kapitelbok för barn 9-12 år nominerad (Anna Ehrings Syltmackor och oturslivet). Den senare kategorin, som vi på biblioteket kallar Hcg och som jag har många personliga favoriter i, verkar i princip bortglömd av Augustjuryn. Pekböcker, småbarnsböcker och faktaböcker likaså – detta leder till att Mårten Melin och Mårten Sandén, som främst skriver böcker inom Hcg, aldrig har varit nominerade. Aldrig. (förtydligande: aldrig för en Hcg-bok, däremot har de nominerats en gång var för en poesibok respektive en ungdomsbok). Eva Lindström har varit nominerad 12 gånger för sina bilderböcker – flest av alla och i snitt vartannat år sedan kategorin för barn- och ungdomsböcker infördes. Kan det inte räcka nu? Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Eva Lindströms böcker. I år var den bok jag saknade mest Jenny Jägerfelds fantastiska Brorsan är kung, en bok som, om den prisats, inte bara fått ett erkännande för ett underbart språk och älskansvärda karaktärer utan också för den viktiga historia den berättar om hur det är att födas i fel kropp.

29699036_O_1

Men inte bara den. Hur Augustjuryn kunnat förbise både Johan Egerkrans fantastiska faktaböcker Nordiska väsen och Nordiska gudar och de geniala småbarnsböckerna med odjur, monster och varelser i miniformat är för mig en gåta.

nordiska_gu_12997

Varför är det så här? Glöms Hcg-böckerna bort eller ses ungdomsböckerna, med sitt mer avancerade språkbruk, och bilderböckerna, med sin konstnärlighet, som mer värda än kapitelböckerna? Augustpriset verka själva på sin hemsida luta åt just detta: ”Bland böckerna i barn- och ungdomsklassen finns såväl ungdomsromaner om de stora livsfrågorna som rikt illustrerade bilderböcker för de allra minsta.” Kapitelböcker för barn 6-9 år nomineras oftare, men inte lika ofta som bilderböckerna. Att dela upp barn- och ungdomspriset, kanske i ”bilderböcker och faktaböcker” samt ”kapitelböcker och ungdomsböcker” vore mycket mer välkommet än i dagens lösning där endast en bråkdel av den stora och fantastiska barnboksutgivning som finns i Sverige får en chans.

Förutom att vissa ålderskategorier verkar falla bort helt finns det också ett enormt glapp i medias rapportering om Augustpriset. I SVT Kulturnytts inslag om Augustpriset nämns inte barn- och ungdomskategorin med ett enda ord. Jens Liljestrand nämner inte heller kategorin med ett ord – jag hittar bara en artikel som gör något mer än listar de nominerade, sist av alla. Samtidigt som media ger svarta rubriker om barns och ungas läsning när den brister, samtidigt kastar journalister själva barn- och ungdomslitteraturen i sophinken, att inte ens nämna den i artiklar och TV-inslag om Augustpriset är nedvärderande och överseende.

Men Augustprisnomineringarna gjorde mig ju glad, också. Även om jag saknade Jenny Jägerfeld, Anna Ahlund och Johan Egerkrans bland nomineringarna, är jag ändå oerhört glad att min favorit Tio över ett blev nominerad, jag tyckte också Åka buss var en fin bilderbok som förtjänar sin nominering. Jag kommer också läsa Ormbunkslandet, Djur inga har sett utom vi och Idag vet jag inte vem jag är.

Vuxenkategorierina, då? Ja, jag har faktiskt inte läst någon av de nominerade böckerna. Kanske kommer jag att göra det, men alla medier verkar ju ha riktat in sig på att bara skriva om dem så jag tänker inte göra det här.

Vi springer!

Två av de finaste bilderböcker jag vet handlar om tid och äventyr. I Vi springer av Joar Tiberg och Sara Lundberg känns det som att tiden står still under en natt, Åke och hans kompis lämnar vardagen och springer jorden runt på nästan ingen tid alls. Snart är de tillbaka vid dörren hemma men de har upplevt gåtfulla ting, mörka och glada, märkliga. I Just nu har vi varandra av Sara Bergmark Elfgren och Maria Frölich är det tiden själv som spelar huvudrollen – varför går den så långsamt ibland och springer iväg ibland? Finstämda, vackra, underbara böcker som kapslar in ett helt äventyr på ungefär trettio boksidor och låter läsaren fångas av det vackra i både verkligheten och fantasin.

9789129691436_200x_vi-springer

9789129694949_200x_just-nu-har-vi-varandra

 

Ibland tycker jag att varje sommar och semester är så där. Ett ögonblick kort, ändå har delar av världen gett sig tillkänna och äventyret hägrar vid knuten just så här i början. Under mina veckors semester kommer jag kanske inte blogga särskilt mycket, men en vet aldrig. Kanske springer jag över en fantastisk bok jag bara måste prata om. Några tidsinställda inlägg kommer också dyka upp för så kan en göra med tiden, har jag hört.

Bilderböcker – bara för barn?

Jämsides med mitt bibliotekariejobb håller jag på att läsa färdigt min magisterexamen i litteratur och den sista kursen i den är ”Bilderbokens teoretiska och estetiska perspektiv”, mycket passande just nu eftersom det är som barn- och ungdomsbibliotekarie jag jobbar. Både att jobba med bilderböcker dagligen, se vilka som lånas och läses och läsa dem själv, och att studera dem ur ett teoretiskt perspektiv har varit oerhört intressant. Jag som älskar både konst och litteratur tycker att det är fantastiskt att se och studera hur ord och bild sammansmälter, ger olika versioner av samma historia eller ibland är totalt motsägelsefulla.

Den här veckan har jag bland annat läst Stian Holes Hermans sommar. Inledningsvis blev jag inte 9789150109115_200_hermans-sommarsärskilt förtjust i den, även om jag älskade ljuset i den och tyckte collagen, för den är gjord i collage av foton, var intressanta så föresvävade mig tanken att den inte verkar vara särskilt riktad mot barn. Inte heller lånas den särskilt mycket av barn på biblioteket, däremot har jag pratat med många vuxna som älskar den.

Men ska det behöva betyda att den inte är bra? I torsdags lyssnade jag på Stian Hole berätta på Bokcafé Pilgatan i Umeå och jag frågade just om han riktar sig mot någon speciell målgrupp i sina böcker. Hans svar var att han inte tänker alls på det, att målgruppen är underställd konsten och att det är förlaget som vill passa in hans böcker och texterna i dem i barnlitteraturfacket.

Men var skulle en placera dem på biblioteket om inte på barnavdelningen? Det finns helt enkelt ingen placering som heter ”Bilderböcker för vuxna”, mig veterligen. Det finns ju för grafiska romaner, kanske är det dags att utveckla systemet ännu lite mer? Vad är det som säger att vuxna inte också kan älska bilderböcker, varför görs det så få bilderböcker för vuxna? Eller görs det och var finns dem? Är det ens bra att ha åldersplaceringar på alla typer av böcker?

Jag tycker att den är en fantastisk konstform, bilderboken.

Vad tycker du?