Tag Archives: bokcirkel

En resväska full av klichéer

Det finns något fint i Mrs Sinclairs resväska. Ögonblicksbilder över människors liv, hämtade ur små lappar, brev, foton och kvitton de lämnat efter sig i böcker vilka sedan hamnat i de ibland nästan sorgesamma högarna hos antikvarier, dammiga och bortglömda. I de korta berättelser som inleder några av kapitlen i Mrs Sinclairs resväska hinner inte Louise Walters breda ut sig i knepiga förvecklingar, svulstig sentimentalitet och tråkiga klichéer.

Annat är det med huvudhistorien. Roberta är antikvariebiträdet som läser de rester av sina liv människor lämnar efter sig i sina böcker, samlar på dem i en låda. När hon en dag hittar ett brev till sin farmor från dennes make som avled under andra världskriget börjar en väl dold familjehistoria nysta upp sig.

Att bokhandeln är fint beskriven hjälper tyvärr knappast. Det är ganska lätt att redan vid sidan femtio gissa – och få rätt – på exakt hur historien kommer utspela sig, precis vad som kommer att hända och vad slutet kommer att bli. Alla böcker är naturligtvis inte beroende av ett spänningsmoment för att vara bra men där ett sådant uteblir bör berättelsen i sådana fall vara skriven med ett särdeles fängslande språk, begåvas med en fin stämning eller drivas framåt av andra kvalitéer. Mrs Sinclairs resväska har tyvärr inget av detta. Min bokcirkel Prosa&Prosecco var unisont gruvligt missnöjd med valet, som egentligen kom sig av att vi inte direkt kunde komma överens om något annat och för att vi alla är bibliotekarier som lät oss luras av det fantastiskt fina omslaget. Vi gör inte om det misstaget och till nästa gång läser vi Feberflickan istället som förhoppningsvis har lite innehåll till sitt bokomslag också.

Andra som läst: Västmanländskan, Boktokig, Bloggbohemen, Jennifers hörna.

Då- och dåläsningen

Läsningen ska inte kännas som ett hinder, men ibland gör den det ändå. När jobbet och livet bygger hinder känns det ibland som att läsningen bara är ett ytterligare sådant på vägen. Ibland är den istället räddningen att sjunka ner i.

När en tung roman känns som ett oöverstigligt projekt brukar jag förlita mig på ljudböcker, poesi eller noveller – eller något av allt. Just nu läser jag den fantastiska Höstväsen, en samling skräckberättelser från några av de största och bästa fantastiskförfattarna idag. Varligt läser jag, en i taget, för att inte tappa läslusten totalt. Jag lyssnar också, på novellerna i Stina Stoors Bli som folk och det är en så fantastisk uppläsning att jag nästan saknar ord. Men Stina Stoor, hon har dem. Orden.

Jag har också lyssnat på Elisabeth Östnäs Feberflickan till min bokcirkel Prosa&Prosecco, och igår möttes vi för att tala om den. Den var en perfekt bokcirkelbok, lagom kort och fantastiskt mångtydig.
Möte med Prosa&Prosecco. Det är min bokcirkelvän och kollega som tagit bilden – jag tycker verkligen om att vi ser ut som en spegelbild, säkert i full diskussion om Lunas svårfångade gestalt. Mer om Feberflickan, senare.

Att bokcirkla är också ett fint sätt att hålla fast i läsningen när den ibland verkar vilja glida en ur händerna. Jag får en extra knuff till att faktiskt läsa istället för att scrolla i mobilen (även om jag nu lyssnade på Feberflickan) och att få prata om ens litterära upplevelser gör en bara mer sugen på att faktiskt plocka upp en bok till.

Hur botar du dina lässvackor?

Delade läsupplevelser – att läsa och att lyssna

Det fina med en bokcirkel är inte bara att få dela en läsupplevelse med andra, utan också upptäckten av de många sätt en kan läsa en bok på.

I min feministiska bokcirkel läste vi den här gången Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Som av en märklig slump kom den precis samtidigt ut som radioföljetong på Sveriges radio och flera av oss lyssnade istället för att läsa. Det skulle visa sig ge upphov till en av de mest intressanta bokcirkelträffar jag varit på.

Ulla Skoog läser den på många sätt fruktansvärda skildringen av Jeanettes uppväxt i en strängt religiös och frikyrklig familj i England på ett, ibland nästan för, inlevelsefullt sätt. Det är inte svårt att leva sig in i berättelsen men det gjorde också att vi som i bokcirkeln hade lyssnat på boken hade en helt annan uppfattning om den än den som hade läst papperstexten. Kanske var det Ulla Skoogs många komiska roller som spökade men hennes tolkning av den fiktiva Jeanettes fasansfulla adoptivmamma var som en karikatyr, nästan överdriven och då och då på gränsen till komisk. Hennes repliker, dramatiserade, blev så överdrivna att de ibland var svåra att ta på allvar. Men allvarlig, ohygglig och tung är berättelsen om hur Jeanette går från att vara ett lysande predikoämne till att bli förskjuten av sin mamma när hon upptäcker att Jeanette är intresserad av tjejer.

Även om Ulla Skoogs inläsning på ett sätt var fantastisk så gick vi som hade lyssnat på boken också miste om en del, så här i efterhand, uppenbara symboler i texten och den stora betydelsen av de i berättelsen då och då insprängda sagorna. Vår enda pappersboksläsare  levererade tolkning efter tolkning som kändes både betydelsebärande och självklar.

Att lyssna på en bok har jag alltid sett som inte bara ett avkopplande sätt att ta till sig litteratur utan också som en extra dimension till berättelsen. Stephen Frys inläsning av Harry Potter– böckerna, till exempel, ger mig idag nästan mer än att läsa pappersboken. Men förutom att lyssna på böcker jag redan läst brukar jag främst lyssna på deckare och historiska romaner, bra böcker men också böcker där det kanske inte finns flera lager att skala av efterhand eller symboliska betydelser att hålla koll på. Det är alldeles för lätt att tappa koncentrationen när en lyssnar, fara iväg med blicken, fundera på något annat.

Jag ångrar inte att jag lyssnade på Det finns annan frukt än apelsiner. Men jag tror att jag också måste läsa pappersboken för att fullt ut kunna förstå den. Nu vill jag också läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal? – Jeanette Wintersons självbiografi.

Andra som skrivit om boken: Boklysten, CRM Nilsson

Radioföljetongen finns tillgänglig fram till 24 juni!

Tre starka kvinnor

Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?

I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.

Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.

I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar.  Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.

Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.

Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.

Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.

Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.

Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.

Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.

Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of Thrones.

Sult och Hamsun

Svält, leda, självbestraffning, misär, kyla – de mödor som huvudpersonen i Knut Hamsuns Sult från 1890 går igenom är svåra, ändå har jag svårt att sätta fingret på vad det är som så många gånger ger mig sådan fruktansvärd ångest under läsningen. Är det ledan, avsaknaden av ett mål, de misslyckade försöken till ett anständigt liv?

indexBerättaren i Sult vandrar gatorna i det dåvarande Kristiania, stöter på människor, ropar ibland ut sitt armod. Anständigheten verkar betyda allt, frånvaron av en väst skapar ångest medan maten han ibland får lika snabbt kastas upp. Svälten har många gånger tolkats som självsvält, självbestraffning för avsaknaden av anständighet. Hamsun har setts som en föregångare till Kafka i skildringen av den lilla människans plats i systemet och även om det känns under läsningen att Kafka har hämtat inspiration från Hamsun så instämmer jag med efterordet i den svenska utgåvan från Skri 2007 att makten och maskineriet inte fyller samma diktatoriska funktion hos Hamsun som hos Kafka. Istället spelar staden en större roll, är den grund för upprepningens funktion i Sult där huvudpersonen vandrar på samma gator och funderar över tillvaron med deliriska tankar och jag kommer, extremt osökt och utan vidare jämförelser, att tänka på andra versen i Här kommer lyckan:

Jag kastar sten mot solen, för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografin.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Den här stunden är resten av mitt liv.
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.
Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever.

Huvudpersonen i Sult vill skriva artiklar för tidningen men lyckas sällan, förstör för sig själv och driver sig ned i olyckan. Ibland känns olyckan som ett mål, men jag finner också berättaren högst opålitlig. Ibland hallicunerar han, får han människor att göra märkliga saker eller hittar han bara på? De fixa idéerna följer på varandra och jag märker att även mina egna tankar känns oerhört fragmentariska när jag funderar på den här boken. Många av de tankar jag har om boken har också vuxit fram i samtal om den tillsammans med min fantastiska vän Hanna, för Sult var ett bokcirkeprojekt för oss och som sådant passade den utmärkt.

Det finns en tydlig dramaturgi i de redan nämnda upprepningarna och i mönstret han skapar i staden genom att promenera. Samma gator, upp och ner. Varje del i boken börjar med en nedåtgående spiral av armod och blir allt sämre fram tills att huvudpersonen finner en tillfällig räddning. Sult är en skildring av en människa i förfall men också av ett samhälle utan skyddsnät. Efterordet i den svenska utgåvan nämner ofta just Kafka.

Att läsa Sult på originalspråket norska var både intressant och svårt, nyanserna i texten gick mig ibland förbi och ibland tappade jag också bort mig. Läsningen var för mig oerhört fragmentarisk, jag orkade heller inte med huvudpersonens neuroser i för långa stycken åt gången. Bättre gick det med insikten att förståelsen ökade när jag läste högt för mig själv då jag är mer van vid talad än skriven norska, men läsningen gick då också än långsammare vilket tärde på mitt tålamod. Ändå går det inte att ta miste på den stämning som finns i Sult, beskrivningen av platser och tillstånd som ofta fängslar mig.

Vinteren var kommet, en rå og våt vinter, naestan utan sne, en tåket og mörk evigvarande nat uten et eneste friskt vindstöt så lang som uken var. (—) Alle lyder, kirkeklokkernes klang, bjaelderne fra droschehestene, menneskenes röster, hovslagene, altsammen löd så dumpt og begravet i den tykke luft.

Vad som också, nästan oundvikligt, brukar nämnas i samtal om Sult och Hamsun är författarens senare fascistiska och nazistiska övertygelser – även efterordet i den svenska upplagan från 2007 snuddar vid det. Är det viktigt i en diskussion om författare, fiktion, nobelpris, hur böcker påverkar oss? Absolut. Är det viktigt i en diskussion enbart om ett litterärt verk? En svår fråga och något jag också funderade på efter läsningen av Enders Spel av Orson Scott Card – en författare som gjort flera homofoba uttalanden – och som även blivit högaktuell i och med Katerina Janouchs felaktiga och rasistiska påståenden. Vad gäller det senare är det förstås oerhört viktigt att argumentera mot och motbevia felaktiga påståenden av en högst levande författare som många ser upp till och därför kanske tror på utan källkritisk granskning – men samtidigt måste man också kunna läsa det litterära verket utan att författarens privata uttalanden spelar roll? Vad gäller Hamsun kanske diskussionen främst kan föras om hans värderingar syns i texten – något som jag i det hallucinatoriska virrvarr Sult ibland är har svårt att urskilja men inte tror jag kan skönja.

imagesSult är framförallt en skildring av ett turbulent inre med en högst opålitlig berättare och en människa som jag ofta finner avskyvärd, ibland patetisk och ömklig men som ändå ger mig ångest. Sult var en märklig läsupplevelse. Jag kommer aldrig att läsa om den och ibland kämpade jag mig igenom sidorna, men jag är på något sätt ändå glad att jag gjorde det.

Modernista har gett ut boken i nyutgåva 2016, den kan du få tag på här och här. Jag läste boken på norska men hade den svenska upplagan i den här versionen bredvid mig, vilken också innehåller ett intressant efterord.

Andra som bloggat: Bokhora, Dagens bok, booksessed.

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

Hösten är här, med den dystopierna

Sommaren verkade aldrig ta slut. Böcker lästes på stranden, ute på verandan, i solen. Sen helt plötsligt var hösten här, jag åkte från Småland hem till Jämtland i onsdags natt och fick ta fram både vantar och mössa. Gosa ner näsan i en halsduk och plocka fram extratäcket. Egentligen är jag bara glad, för hösten är och kommer alltid vara min favoritårstid.

Min läsning är också nästan löjligt säsongsbetonad. Under sommaren har jag läst tre fantasy och fyra deckare/thrillers. Nu när hösten kryper på lockar och drar bokcirkelboken från en av mina bokcirklar, dystopin Väggen av Marlen Haushofer. Fler dystopier står på höstens agenda, men mer om dem nästa vecka. Mer om sommarläsningen kommer också, förstås.

Väggen, mot väggen?

Låt vargarna komma

New York, 1987. Ett år efter att jag föddes och ändå hittar jag mycket att känna igen mig i. Ångesten över tonårens alla krav, förvirringen i den första kärleken, sorgen i att förlora någon.

Låt vargarna komma är historia med många plan. Den handlar om Finn, den kända konstnären som dör och lämnar efter sig en tavla ingen till en början förstår värdet i. Ännu mer är det i mina ögon en uppväxtskildring och en historia om två systrar som förlorat varandra i vuxenblivandets snara bojor och omgivningens krav. Det är en berättelse om 1980- talets New York och vad som händer när någon man älskar på ett väldigt komplicerat sätt, dör. Det handlar om människors rädsla för AIDS, rädslan för det som känns främmande och konstigt, om familjehemligheter, skådespeleri. Om sådant som inte syns vid en första anblick, om att se det man vill se, om det svåra och lätta.

Jag älskar att den också handlar om konst. Konstens många sidor, måleri och skådespeleri men också konsten i att fortsätta leka när en blir äldre, att se sådant som ingen annan ser, att höra vargarna i skogen som egentligen kanske inte finns där. Jag älskar att Låt vargarna komma inte bara är en historia, utan många. Lager på lager som tvättas under efterhand, avslöjar, låter berättelsen växa. Snart får vi inte bara följa June och hennes syster utan också Finn, och hans pojkvän Toby, och Junes mamma.låt-vargarna-kommaJag lyssnade på Låt vargarna komma, mycket för att den vunnit Stora Ljudbokspriset. Det är StorySide som gett ut boken och Hanna Schmitz från Månteatern i Lund är uppläsare. Jag kanske hade för höga förväntningar men, även om jag tyckte det var en bra ljudbok, så var det inte särskilt speciell. Uppläsaren gör visserligen olika röster till karaktärerna men det känns inte helt ovanligt och även om jag tyckte mycket om karakteriseringen av June så kändes densamma av Toby lite… forcerad.

I början hade jag svårt att få grepp om boken men mot slutet tog den sig något fantastiskt. Ju längre in i berättelsen en kommer desto djupare blir den. Carol Rifka Brunt knyter på slutet ihop alla trådar hon lockat fram och gör Låt vargarna komma till en berättelse jag kommer minnas länge.

Du kan köpa boken här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Bokgalleriet, Bokdamen, Boktok73, Litteraturkvalster och småtankar, Lottens bokblogg, CRM Nilsson, Enligt O, Ylvas läsdagbok, Boktokig, Nilmas bokhylla, Beas bokhylla,

Anne Brontë och feministiska hjältinnor

I min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi bestämt oss för att försöka ta oss igenom några nobelpristagare och några författare som kanske ibland fått stå tillbaka för mer kända och som inte alltid fått den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Som den tredje systern Brontë, till exempel. The Tenant of Wildfell Hall är skriven av Anne Brontë och till skillnad från hennes mer kända systrar är inte Anne Brontë det första namnet som dyker upp när en pratar om viktoriansk litteratur.

Inte mycket står att läsa om Anne Brontë på svenska Wikipedia (på den engelska, betydligt mer). Det första som nämns, efter födelsedatumet 17 januari 1820, är just att hon var syster till Emily och Charlotte. Hon växte upp tillsammans med dem på en prästgård, blev guvernant och avled av tuberkulos 1849. Hon hann bara ge ut två romaner, Agnes Grey och så boken som vi läste i bokkluben – The Tenant of Wildfell Hall.

Anne_BrontePorträtt av Anne Brontë i vattenfärg, målat av Charlotte Brontë. Bild härifrån.

Borde Anne Brontë vara lika hyllad och känd som sina systrar? Personligen hade jag svårt att inte tänka på Emily Brontë – en av mina favoritförfattare – när jag läste The Tenant of Wildfell Hall. Säkert är det en orättvis jämförelse och egentligen har inte Annes bok särskilt mycket gemensamt med Emilys mer kända Wuthering Heights. Det gotiska, närmast skräckliknande som gjorde mig så förtjust i Wuthering Heights ekar visserligen i korriderna i det ödsliga godset Wildfell Hall där den mystiska mrs Gordon – titelns hyresgäst – bosätter sig och rör upp många grytor i den stillsamma byn. Men jag skulle hellre likna The Tenant of Wildfell Hall vid en betydligt allvarligare Jane Austen, men utan Jane Austens humor och sarkasm. Det är konvenanser, högtravande känslor, förtryckta kvinnor, skrytande män.

tenant-of-wildfell-hall

Veckans tisdagstumaning från Kulturkollo handlar om hjältar och hjältinnor och jag tänkte knyta an till den i den här recension för det är mycket med Wildfell Hall jag finner intressant i det ämnet (även om jag inte kommer följa utmaningens två punkter slaviskt, i alla fall inte i det här inlägget).

Det finns många män i The Tenant of Wildfell Hall. De flesta av dem skulle säkert på sin tid ha titulerat sig hjältemodiga men faktum är att jag – med viss svarthumoristisk förnöjelse, det kan jag inte förneka – finner att alla män i The Tenant of Wildfell Hall är avskum. Kanske är det Wuthering Heights enda fel, att Heathcliff porträtteras lite väl snällt ibland. Men i Wildfell Hall börjar männen, som inledningsvis ofta verkar snälla om än något pompösa, uppvisa en gemensam nämnare. De säger sig utföra sina handlingar av kärlek men egentligen handlar det om äganderätt.

Nästa stycke innehåller vissa spoilers.

Gilbert slår Lawrence för att han inte vill att någon annan ska få föremålet för hans kärlek, Arthur stänger in sin kärlek för att hon inte ska kunna fly från honom, Lowborough försöker att tvinga sin kärlek att gifta sig med honom när hon inte svarar ja på hans frieri. De enda män i berättelsen som inte försöker tvinga en kvinna till något är brodern och fadern – men de är också i princip frånvarande i Helens liv. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att männen beter sig ungefär som män fortfarande gör idag på många sätt – men i Anne Brontës textskrud gömmer de sig bakom 1800- talets seder och bruk. Att slå, gömma och försöka tvinga bakom en skrud av sagd kärlek är inget ovanligt idag heller. Att män ser kvinnor som sina ägodelar lever fortfarande kvar. Säg den bror eller far som inte hotat – på allvar eller låtsas – sina döttrars pojkvänner med att de ska jaga dem om de inte behandlar ”hans lilla flicka” bra? Ett fruktansvärt skrämmande, aktuellt exempel är när nazister och rasister gick ut på Stockholms gator och misshandlade flyktingbarn för att de sade sig skydda ”sina kvinnor”. Nej tack, inte i mitt namn.

The tenant of Wildfell Hall är intressant på många sätt. Jag tycker otroligt mycket om Mrs. Gordon som är en kvinna som verkligen bröt mot just de seder vilka har en så framträdande roll i berättelsen. Mot alla odds slår hon sig fri från de män som tycker sig äga henne och skapar sitt eget liv, sin egen frihet. Visserligen grusas mina förhoppningar om Mrs. Gordons öde lite mot slutet men hon är ändock självständig, stark och intressant – en verklig feministisk 1800- talsikon i min mening och en stor hjältinna, för att återknyta till Kulturkollos utmaning. Jag tycker också Anne Brontë, alla systrarna Brontë, är värdiga ägare av titeln för att de slog sig fram som författare i en tid när mannen bestämde över kvinnan. De gav visserligen ut böcker under psuedonym men att läsa om deras liv är otroligt intressant.

Stundtals segade sig The Tenant of Wildfell Hall fram. Stundtals älskade jag den, Mrs Gordon och stämningen, det där svagt gotiska och engelskt dystra.

800px-The_Brontë_Sisters_by_Patrick_Branwell_Brontë_restored

De tre systrarna Brontë, målade av sin bror. Bild från Wikipedia.

Köp den här eller här.

Den första nobelpristagaren

Vad gör en nobelpristagare till en nobelpristagare? I höstas funderade jag ganska mycket på vem som blir en nobelpristagare – nu pratar vi främst litteratur men det gäller säkert för de andra kategorierna också. Detta var i kölvattnet av det program i Lundströms Bokradio som analyserade Svenska Akademins ordval i nomineringarna. Jag skrev ett långt inlägg om det, det fascinerade mig något oerhört.

Om jag har räknat rätt så har 112 författare fått priset. Fjorton av dem har varit kvinnor. Tjugosju av dem skriver på engelska, fjorton på franska, tretton på tyska, elva på spanska. Det är ganska självskrivet vilka kriterier som har varit de mest betydande genom åren.

Men förutom kön, land och genre då? Faktiskt blev jag så fundersam att jag bestämde mig för att jag ville läsa lite fler Nobelpristagare. Jag har läst någonting – böcker, noveller eller poesi, av tjugosju av dessa 112. Något av alla kvinnliga pristagare utom en. Men jag har bestämt mig för att läsa fler. Inte i någon regelrätt utmaning, men när jag känner för det. Idén föddes i min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club och några pristagare kommer vi läsa tillsammans.

Sully Prudhomme var den allra första nobelpristagaren, en fransk poet som föddes 1839, utbildade sig till jurist och debuterade 1865 med diktsamlingen Stances et Poèmes. Han gav sedermera ut både essäer och poesisamlingar, de inledande romantiska men efterhand mer suggestiva och dystra. Inte i någon mån så ångestladdade som till exempel Pär Lagerkvists som skulle komma något decennium senare, men väl med närvaro av döden.

Sully_Prudhomme,_René-François-Armand,_BNF_GallicaBild från Wikimedia.

Motiveringen för det första nobelpris han 1901 tilldelades var i sig poetisk, om än inte jämförbar med de romantiska och drömmande dikter Prudhomme själv skrev.

såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning

Jag läste Lyriska dikter som var den enda diktsamling av Prudhomme som fanns på mitt bibliotek. Ett litet häfte, gulnat och slitet och med stämpeln ”pris två kronor och sjuttiofem öre på baksidan”. Bara det är bokromantik, och att läsa den första nobelpristagaren i litteratur än mer så, även om Prudhomme inte kommer fastna bland mina poetiska favoriter. Speciellt de romantiska dikterna har jag svårt för. De senare, de mer sorgliga, tilltalar mig mycket mer – i slutet av recensionen citerar jag en av dem – men överlag tycker jag bättre om dikter som inte följer ett så strikt rimmande på sista ordet som Prudhommes gör. Vid tiden när det första Nobelpriset utdelades ansågs Prudhommes dikter stå högt i kurs och bevisar ännu mer att Nobelpriset inte är fullständigt tidlöst – med det menar jag att även om de flesta nobelpristagare genom åren anses ha hög litterär klass även nu så är också Nobelpriset i allra högsta grad genomströmmat av tidens anda och politik och vilken litteraturform och diktform som anses värd ett pris förändras också.

Vid sidan av Lyriska dikter läste jag också en biografi över Prudhomme, skriven av hans vän Gaston Paris och därför, ja kanske inte så mycket av en biografi som en hyllning. En levnadsteckning som visserligen var intressant att läsa, men som också till hälften bestod av en jämförelse av Prudhomme med andra poeter från samma tid, Victor Hugo till exempel, och där Prudhomme alltid ansågs vara bättre än någon annan.

Nåväl. Jag tyckte om att läsa dikter av den förste författare som fick Nobelpriset, och det kommer bli högst intressant att fortsätta med Nobelprisläsningen.

Det sista afskedet

När döden slår den du höll kär
Du först knappt känner slagets smärta
Ditt ögas tår förstelnad är,Ty dödens närhet kylt ditt hjärta.

Och icke sorgens svarta skrud,
Ej Dies irae mäktar gifva
Åt din förtviflan form och ljud,
Och dina läppar stumma blifva.

Du tror knappt på din sorg, ändock
Du stirrar ned i grafvens gömma;
Förstår ej, när mot kistans lock
Den sista skofveln mull de tömma.

Det är först när i hemmets vrå
Din blick, som rundt kring bordet drager,
Ser stolen tom… Det är först då
Som du på allvar afsked tager.

I översättning av Karl August Hagberg, s. 117 i Sully Prudhomme, en karakterisk av Gaston Paris.