Aliide, Aliide – Mare Kandre

Aliide, Aliide är berättelsen om 8- åriga Aliide, som ser världen som ett ständigt drama om liv och död. Hennes känslor är målade utanpå huden, en ständig ångest river i henne. Som läsare går det inte annat än att drabbas av den totala utsattheten.

Aliide bor tillsammans med sina föräldrar och lillebror i en stad, ungefärligt 1970- tal. Här finns skolan, vardagen, men allra mest finns ångesten. Aliide, Aliide är en gripande roman, ja fullständigt uppslukande emellanåt. Jag känner Aliides hudlösa ångest som vore den min egen, drar mig till minnes hur ångestfyllt det kunde vara att vara barn, hur stor och oöverskådlig världen var. Ändå har jag stundtals har jag svårt att tycka om Mare Kandres roman, kan inte närma mig Aliide.

Jag läste Aliide, Aliide tillsammans med en vän. Vi var överens om mycket, delade i våra åsikter om annat. Någonstans hade vi samma känsla av att det var svårt att ta till sig skildringen av Aliide som ett barn. Även om vi var helt överens i att ångest kan gripa barn lika mycket som vuxna hade vi också båda känslan av att denna oerhört specifika ångest, denna detaljerade tankevärld om jordelivets alla fasor, mer tillhörde en vuxens tankevärld med en vuxens erfarenheter. Någonstans brister själva gestaltningen av Aliide, hon i sig själv försvinner i den brutala tankevärld hon till synes frammanar.

Nej, jag kunde inte alltid ta till mig Aliide, Aliide som den skildring den kanske är tänkt att vara. Samtidigt älskade jag den på en slags tankenivå, i det att den försöker utforska ett barns vilda ångest – eller kanske snarare minnas barndomens tankevärld, filtrerat och tolkat genom en vuxens livserfarenhet. Aliides motvilja mot att passa in i en mall, i en norm – och  den samtidigt nästan desperata längtan över att göra just det, är kanske det som är mest gripande och ångestframkallande för mig.

Aliide är en sannerligen opålitlig berättare. Vem minns inte hur stort allting verkade vara sett från barnaögon, hur gator kunde sträcka sig mot oändligheten och hur små de sedan verkar när en växt ifrån den där storögdheten? Ibland är Aliide ändå just bara ett barn och det är svårt att veta vad som är utbroderat, vad som är ren fantasi. Mare Kandres språk målar upp en värld lik ingen annan, berättelsen är ett ibland gastkramande äventyr. Hur det än är så kommer det vara svårt att glömma Aliide.

Aliide, Aliide gavs ut 1991. Den finns att köpa som e-bok på Bokus och Adlibris men den finns säkert också att låna på ditt bibliotek.

Fler som läst: Dagens bok, Hyllvärmarna, Feministbiblioteket, booksessed.

Att läsa Alice i Underlandet – ett läsäventyr tillsammans med Lundströms bokradio

Det är svårt att närma sig en bok en har läst så fantastiskt mycket om att det känns som att ha läst boken i sig själv redan. Jag har, såvitt jag minns, aldrig tidigare läst Alice’s Adventures in Wonderland men kände förstås till berättelsen redan innan. Alice som drömmer, vaknar och ser en vit kanin som har hemskt bråttom. Alice som följer med den ned till Underlandet där kaos och oordning råder och träffar på alla möjliga och omöjliga djur och figurer.

Alice’s Adventures in Wonderland är på många sätt en klassisk engelsk barnbokssaga – full av nonsens och lustig, ibland grotesk, humor. Jag lyssnade på boken och hade svårt att hänga med på alla turer – att få någon logik och sammanhang var bara att glömma och istället försökte jag bara följa med.

Jag läste boken tillsammans med Lundströms Bokradio, det var första gången jag har följt med i deras bokcirkel och det var fantastiskt roligt. Marie Lundström bokcirklade den här gången tillsammans med Eva Beckman och Johar Bendjelloul. Bokcirkeln gjorde tre olika läsningar av Alice – en politisk tolkning, en psykoerotisk och en personlig. Allra mest tyckte jag om första avsnittet med den politiska tolkningen där Alice i bokcirkelns ögon blir en samtidsskildring. Det blir en värld full av figurer som går runt i sina egna filterbubblor och där drottningens ökända krocketmatch blir en babblande Twitterträdgård, full med gapande och skrikande människor som egentligen inte lyssnar på någon annan än sig själv och sina likar. Liknelsen är nästan för bra för att vara sann.

Lundströms bokradio pratade mycket om glasögon. Att göra ett verk skrivet för över 150 år sedan till en skildring över dagens politiska läge och, kanske framförallt, att drista sig till att läsa en bok med en redan förutbestämd tolkningsagenda är förstås fruktansvärt intressant. Det säger mer än något annat hur personligt varje människa kan tolka en bok och hur lite förankring det ibland behöver ha med verket i sig. Ändå kan en sådan tolkning förstås verka fullständigt logisk.

Själv försökte jag mest ha roligt tillsammans med Alice, utan att för den sakens skull tolka in särskilt mycket. Och roligt, det har du i Alices märkliga värld där den enda som inte verkar särskilt överraskad över något som sker, är Alice själv.

Här kan du lyssna på avsnitten:

Del 1 – Politisk tolkning
Del 2 – Psykoerotisk tolkning
Del 3 – Personlig tolkning

Boken finns såklart i massor av upplagor, mer eller mindre förkortade, men nyligen kom det ut en fin illustrerad utgåva med originaltexten och med bilder av Tove Jansson! Du hittar den bland annat på Bokus och Adlibris.

Alice i Underlandet tillsammans med Lundströms bokradio

Varje lördag lyssnar jag på Marie Lundström prata om böcker i Lundströms bokradio. Det är en av veckans radio- och poddhöjdpunkter med intressanta reportage och författarintervjuer. Jag tycker om den saktmodiga tonen och de eftertänksamma funderingarna. Däremot lyssnar jag sällan eller aldrig på bokcirkeln som pågår några veckor varje termin, oftast för att jag inte är intresserad av att läsa böckerna.

Men denna gången läser Lundströms bokradios bokcirkel Alice i underlandet, en barnboksklassiker jag ännu inte läst – inte ens som liten, tror jag. Det är fantastiskt roligt att de blandar barnböcker med vuxenböcker i bokcirkeln och den här gången tänker jag vara med och läsa. Det finns massor av olika inläsningar av Alice’s Adventures in Wonderland, jag har provlyssnat och fastnat för inläsningen av Susan Jameson och James Saxon. Inläsaren är viktig, den kan hjälpa eller stjälpa en hel bok. Snart börjar jag lyssna.

Brukar du följa Lundströms bokcirkel?

När Lussiferda sveper över decemberhimlen

En vinternatt på 90-talet. Fyra tonåringar har tagit sig till en stuga strax utanför Stockholm för att se lussiferda, det ursprungliga lussetåget som just på lucianatten drar över himlen med demoner och häxor i släptåg. Ett skrik från himlen och plötsligt är de bara två kvar.

Inte sedan jag blev bländad av Amatka har jag läst något av Karin Tidbeck. Jag vet inte varför, många gånger har jag tänkt att jag borde läsa Jagganath. Kanske blev jag så överväldigad av Amatka att det kändes svårt att inte ha för höga förväntningar. Så bestämde vi oss för att i min bokcirkel Prosa&Proseccon läsa novellen Lussiferda, lagom tills Lucia skulle bringa ljus i decembermörkret. I Karin Tidbecks novell är hon snarare mörkret, ett urväsen som far över himlen med demoner och häxor i släptåg. I Lussiferda är det 90- tal och gothkultur, Ariadne och Kassandra bestämmer sig för att tillsammans med två vänner i smyg åka ut till Ariadnes föräldrars sommarstuga på lucianatten för att se det ursprungliga lussetåget.

När en novell är som bäst innehåller den en hel roman. I Lussiferda finns inte bara en nedkortad berättelse utan flera liv. Jag önskar att jag hade fått läsa mer om dem, samtidigt lever de sina historier i mina tankar långt efter att jag slagit ihop novellen. Idag är det Lucia. Vågar du kika ut i decembernattens mörker?

Stilla havet och det fina med bokcirklar

Malin Nords Stilla havet är en svårforcerad resa i ett sinne jag aldrig lyckas förstå. Utåt sett sker inte mycket, och tyvärr inte i det inre heller. Två personer träffas vid Stilla havet och tycks vara ungefär desamma när de skiljs åt. Jag önskar att jag fått veta mer om vad som hänt tidigare, vad som fått huvudpersonen att bli den hon blir, men det händer aldrig.

Vi läste Stilla havet i min bokcirkel, mycket för att Malin Nord är en lokal författare i vår stad som fått mycket uppmärksamhet, framförallt för den senare boken Barmark. Jag hoppas och tror att den är bättre.

Bitvis är Stilla havet vackert skriven och någonstans där finns något jag tror jag skulle ha kunnat tycka om; ett mörkt moln i ett tungt sinne, stormigt som ett hav. Men det är för omständligt skrivet för att jag ska komma dit. Det är på många sätt en skickligt skriven roman, en karg och förtvivlad berättelse. Ändå lämnar den mig inte mer än ytligt berörd och jag kan inte helt och hållet säga varför. Jag lyckas aldrig bry mig om huvudpersonen så pass mycket att jag stannar upp i läsningen och jag tror det är en sådan läsning den här boken skulle behöva. Långsam, eftertänksam, begrundande varje ord och stilistiskt grepp. Jag orkade inte riktigt ge den här boken den tiden och jag är heller inte alls säker på att den skulle vara värd det.

Men det fina med att läsa en bok i en bokcirkel är att, även om alla är rörande överens om att läsningen inte var den vi hoppades på, kan det komma fram så mycket spännande ändå. Och det finns alltid andra böcker att prata om, nya böcker att välja, fantastisk litteratur att orda om, kakor att äta och te att dricka. Så det gjorde vi.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

En resväska full av klichéer

Det finns något fint i Mrs Sinclairs resväska. Ögonblicksbilder över människors liv, hämtade ur små lappar, brev, foton och kvitton de lämnat efter sig i böcker vilka sedan hamnat i de ibland nästan sorgesamma högarna hos antikvarier, dammiga och bortglömda. I de korta berättelser som inleder några av kapitlen i Mrs Sinclairs resväska hinner inte Louise Walters breda ut sig i knepiga förvecklingar, svulstig sentimentalitet och tråkiga klichéer.

Annat är det med huvudhistorien. Roberta är antikvariebiträdet som läser de rester av sina liv människor lämnar efter sig i sina böcker, samlar på dem i en låda. När hon en dag hittar ett brev till sin farmor från dennes make som avled under andra världskriget börjar en väl dold familjehistoria nysta upp sig.

Att bokhandeln är fint beskriven hjälper tyvärr knappast. Det är ganska lätt att redan vid sidan femtio gissa – och få rätt – på exakt hur historien kommer utspela sig, precis vad som kommer att hända och vad slutet kommer att bli. Alla böcker är naturligtvis inte beroende av ett spänningsmoment för att vara bra men där ett sådant uteblir bör berättelsen i sådana fall vara skriven med ett särdeles fängslande språk, begåvas med en fin stämning eller drivas framåt av andra kvalitéer. Mrs Sinclairs resväska har tyvärr inget av detta. Min bokcirkel Prosa&Prosecco var unisont gruvligt missnöjd med valet, som egentligen kom sig av att vi inte direkt kunde komma överens om något annat och för att vi alla är bibliotekarier som lät oss luras av det fantastiskt fina omslaget. Vi gör inte om det misstaget och till nästa gång läser vi Feberflickan istället som förhoppningsvis har lite innehåll till sitt bokomslag också.

Andra som läst: Västmanländskan, Boktokig, Bloggbohemen, Jennifers hörna.

Då- och dåläsningen

Läsningen ska inte kännas som ett hinder, men ibland gör den det ändå. När jobbet och livet bygger hinder känns det ibland som att läsningen bara är ett ytterligare sådant på vägen. Ibland är den istället räddningen att sjunka ner i.

När en tung roman känns som ett oöverstigligt projekt brukar jag förlita mig på ljudböcker, poesi eller noveller – eller något av allt. Just nu läser jag den fantastiska Höstväsen, en samling skräckberättelser från några av de största och bästa fantastiskförfattarna idag. Varligt läser jag, en i taget, för att inte tappa läslusten totalt. Jag lyssnar också, på novellerna i Stina Stoors Bli som folk och det är en så fantastisk uppläsning att jag nästan saknar ord. Men Stina Stoor, hon har dem. Orden.

Jag har också lyssnat på Elisabeth Östnäs Feberflickan till min bokcirkel Prosa&Prosecco, och igår möttes vi för att tala om den. Den var en perfekt bokcirkelbok, lagom kort och fantastiskt mångtydig.
Möte med Prosa&Prosecco. Det är min bokcirkelvän och kollega som tagit bilden – jag tycker verkligen om att vi ser ut som en spegelbild, säkert i full diskussion om Lunas svårfångade gestalt. Mer om Feberflickan, senare.

Att bokcirkla är också ett fint sätt att hålla fast i läsningen när den ibland verkar vilja glida en ur händerna. Jag får en extra knuff till att faktiskt läsa istället för att scrolla i mobilen (även om jag nu lyssnade på Feberflickan) och att få prata om ens litterära upplevelser gör en bara mer sugen på att faktiskt plocka upp en bok till.

Hur botar du dina lässvackor?

Delade läsupplevelser – att läsa och att lyssna

Det fina med en bokcirkel är inte bara att få dela en läsupplevelse med andra, utan också upptäckten av de många sätt en kan läsa en bok på.

I min feministiska bokcirkel läste vi den här gången Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Som av en märklig slump kom den precis samtidigt ut som radioföljetong på Sveriges radio och flera av oss lyssnade istället för att läsa. Det skulle visa sig ge upphov till en av de mest intressanta bokcirkelträffar jag varit på.

Ulla Skoog läser den på många sätt fruktansvärda skildringen av Jeanettes uppväxt i en strängt religiös och frikyrklig familj i England på ett, ibland nästan för, inlevelsefullt sätt. Det är inte svårt att leva sig in i berättelsen men det gjorde också att vi som i bokcirkeln hade lyssnat på boken hade en helt annan uppfattning om den än den som hade läst papperstexten. Kanske var det Ulla Skoogs många komiska roller som spökade men hennes tolkning av den fiktiva Jeanettes fasansfulla adoptivmamma var som en karikatyr, nästan överdriven och då och då på gränsen till komisk. Hennes repliker, dramatiserade, blev så överdrivna att de ibland var svåra att ta på allvar. Men allvarlig, ohygglig och tung är berättelsen om hur Jeanette går från att vara ett lysande predikoämne till att bli förskjuten av sin mamma när hon upptäcker att Jeanette är intresserad av tjejer.

Även om Ulla Skoogs inläsning på ett sätt var fantastisk så gick vi som hade lyssnat på boken också miste om en del, så här i efterhand, uppenbara symboler i texten och den stora betydelsen av de i berättelsen då och då insprängda sagorna. Vår enda pappersboksläsare  levererade tolkning efter tolkning som kändes både betydelsebärande och självklar.

Att lyssna på en bok har jag alltid sett som inte bara ett avkopplande sätt att ta till sig litteratur utan också som en extra dimension till berättelsen. Stephen Frys inläsning av Harry Potter– böckerna, till exempel, ger mig idag nästan mer än att läsa pappersboken. Men förutom att lyssna på böcker jag redan läst brukar jag främst lyssna på deckare och historiska romaner, bra böcker men också böcker där det kanske inte finns flera lager att skala av efterhand eller symboliska betydelser att hålla koll på. Det är alldeles för lätt att tappa koncentrationen när en lyssnar, fara iväg med blicken, fundera på något annat.

Jag ångrar inte att jag lyssnade på Det finns annan frukt än apelsiner. Men jag tror att jag också måste läsa pappersboken för att fullt ut kunna förstå den. Nu vill jag också läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal? – Jeanette Wintersons självbiografi.

Andra som skrivit om boken: Boklysten, CRM Nilsson

Radioföljetongen finns tillgänglig fram till 24 juni!

Tre starka kvinnor

Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?

I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.

Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.

I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar.  Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.

Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.

Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.

Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.

Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.

Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.

Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.

Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of Thrones.

Sult och Hamsun

Svält, leda, självbestraffning, misär, kyla – de mödor som huvudpersonen i Knut Hamsuns Sult från 1890 går igenom är svåra, ändå har jag svårt att sätta fingret på vad det är som så många gånger ger mig sådan fruktansvärd ångest under läsningen. Är det ledan, avsaknaden av ett mål, de misslyckade försöken till ett anständigt liv?

indexBerättaren i Sult vandrar gatorna i det dåvarande Kristiania, stöter på människor, ropar ibland ut sitt armod. Anständigheten verkar betyda allt, frånvaron av en väst skapar ångest medan maten han ibland får lika snabbt kastas upp. Svälten har många gånger tolkats som självsvält, självbestraffning för avsaknaden av anständighet. Hamsun har setts som en föregångare till Kafka i skildringen av den lilla människans plats i systemet och även om det känns under läsningen att Kafka har hämtat inspiration från Hamsun så instämmer jag med efterordet i den svenska utgåvan från Skri 2007 att makten och maskineriet inte fyller samma diktatoriska funktion hos Hamsun som hos Kafka. Istället spelar staden en större roll, är den grund för upprepningens funktion i Sult där huvudpersonen vandrar på samma gator och funderar över tillvaron med deliriska tankar och jag kommer, extremt osökt och utan vidare jämförelser, att tänka på andra versen i Här kommer lyckan:

Jag kastar sten mot solen, för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografin.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Den här stunden är resten av mitt liv.
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.
Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever.

Huvudpersonen i Sult vill skriva artiklar för tidningen men lyckas sällan, förstör för sig själv och driver sig ned i olyckan. Ibland känns olyckan som ett mål, men jag finner också berättaren högst opålitlig. Ibland hallicunerar han, får han människor att göra märkliga saker eller hittar han bara på? De fixa idéerna följer på varandra och jag märker att även mina egna tankar känns oerhört fragmentariska när jag funderar på den här boken. Många av de tankar jag har om boken har också vuxit fram i samtal om den tillsammans med min fantastiska vän Hanna, för Sult var ett bokcirkeprojekt för oss och som sådant passade den utmärkt.

Det finns en tydlig dramaturgi i de redan nämnda upprepningarna och i mönstret han skapar i staden genom att promenera. Samma gator, upp och ner. Varje del i boken börjar med en nedåtgående spiral av armod och blir allt sämre fram tills att huvudpersonen finner en tillfällig räddning. Sult är en skildring av en människa i förfall men också av ett samhälle utan skyddsnät. Efterordet i den svenska utgåvan nämner ofta just Kafka.

Att läsa Sult på originalspråket norska var både intressant och svårt, nyanserna i texten gick mig ibland förbi och ibland tappade jag också bort mig. Läsningen var för mig oerhört fragmentarisk, jag orkade heller inte med huvudpersonens neuroser i för långa stycken åt gången. Bättre gick det med insikten att förståelsen ökade när jag läste högt för mig själv då jag är mer van vid talad än skriven norska, men läsningen gick då också än långsammare vilket tärde på mitt tålamod. Ändå går det inte att ta miste på den stämning som finns i Sult, beskrivningen av platser och tillstånd som ofta fängslar mig.

Vinteren var kommet, en rå og våt vinter, naestan utan sne, en tåket og mörk evigvarande nat uten et eneste friskt vindstöt så lang som uken var. (—) Alle lyder, kirkeklokkernes klang, bjaelderne fra droschehestene, menneskenes röster, hovslagene, altsammen löd så dumpt og begravet i den tykke luft.

Vad som också, nästan oundvikligt, brukar nämnas i samtal om Sult och Hamsun är författarens senare fascistiska och nazistiska övertygelser – även efterordet i den svenska upplagan från 2007 snuddar vid det. Är det viktigt i en diskussion om författare, fiktion, nobelpris, hur böcker påverkar oss? Absolut. Är det viktigt i en diskussion enbart om ett litterärt verk? En svår fråga och något jag också funderade på efter läsningen av Enders Spel av Orson Scott Card – en författare som gjort flera homofoba uttalanden – och som även blivit högaktuell i och med Katerina Janouchs felaktiga och rasistiska påståenden. Vad gäller det senare är det förstås oerhört viktigt att argumentera mot och motbevia felaktiga påståenden av en högst levande författare som många ser upp till och därför kanske tror på utan källkritisk granskning – men samtidigt måste man också kunna läsa det litterära verket utan att författarens privata uttalanden spelar roll? Vad gäller Hamsun kanske diskussionen främst kan föras om hans värderingar syns i texten – något som jag i det hallucinatoriska virrvarr Sult ibland är har svårt att urskilja men inte tror jag kan skönja.

imagesSult är framförallt en skildring av ett turbulent inre med en högst opålitlig berättare och en människa som jag ofta finner avskyvärd, ibland patetisk och ömklig men som ändå ger mig ångest. Sult var en märklig läsupplevelse. Jag kommer aldrig att läsa om den och ibland kämpade jag mig igenom sidorna, men jag är på något sätt ändå glad att jag gjorde det.

Modernista har gett ut boken i nyutgåva 2016, den kan du få tag på här och här. Jag läste boken på norska men hade den svenska upplagan i den här versionen bredvid mig, vilken också innehåller ett intressant efterord.

Andra som bloggat: Bokhora, Dagens bok, booksessed.