Tag Archives: bokcirkel

Några få ord om en stor bok

El Paso, en stad strax mindre än Stockholm i befolkningsmängd, precis på gränsen mellan USA och Mexico. En tryckande het sommar som aldrig verkar ta slut.  Ali sticker ut. Inte minst på grund av hans namn, Aristotle. Men han verkar heller inte vilja göra något som alla andra gör, och planlöst driver han omkring. Tills han träffar Dante.

livets-outgrundliga-mysterierVår senaste bok i bokcirkeln var Benjamin Alire Sanchez Livets outgrundliga mysterier. Vi tyckte både väldigt mycket om den men kunde inte riktigt sätta fingret på varför – min bokcirkelvän tyckte att den var väldigt enkel och kanske hade lite för mycket dialog, men jag vet inte om jag håller med. Det är mycket dialog men Alire Sáenz behärskar också det sättet att skriva till fulländning – satir, ironi, rapp humor och kärlek blandas och jag blir aldrig trött på det, hur mycket jag än läser. Faktiskt är jag imponerad av hur han lyckas teckna så djupa porträtt av människor med så pass lite text. För mig är det ”show, don’t tell” i sin bästa form.

Under ytan finns det så mycket i Livets outgrundliga mysterier. Utanförskap, kärlek, vänskap, ensamhet, familj, våld, krig och sårade själar är bara några av dem. Hela boken rör sig i ett slags gränsland, symboliserat av att El Paso befinner sig precis på gränsen mellan USA och Mexiko. Dante och Ari är på gränsen mellan ungdomar och vuxna, Dantes familj är akademiker medan Aris är medelklass. Inte minst utforskas gränser för vad en människa tål.

Framförallt tycker jag att det här är en bok om vänskap. Jag tycker också att både titeln och framsidan är så otroligt mycket mer underbar i sitt original (Aristotle and Dante discover the secrets of the universe) än i den svenska versionen. Det får mig också att undra hur resten av översättningen egentligen var?

aristoteles-y-dante-descubren-los-secretos-del-universoJag älskade såklart den här boken, hur skulle jag kunna göra annat? Jag vill avsluta med ett citat från boken, som Fanny också har i sin recension.

Jag var alltså son till en man som hade Vietnam inom sig. Så jag hade en massa tragiska skäl att tycka synd om mig själv. Att vara femton år underlättade inte direkt någonting. Ibland kändes det som om den största tragedin av alla var att vara femton.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, Litteraturkvalster, Prickiga Paula, Bokhora, Sofies bokblogg, CRM Nilsson, Bokfreak, Dagens bok.

Bokcirkla om ”När hundarna kommer” med Kulturkollo!

Förra veckan läste jag Jessica Shiefauers nya bok När hundarna kommer, strax efter att den blivit Augustprisnominerad och blivit allmänt hyllad av både tidningar och bokbloggare.

Jag hade inte läst något av Shiefauer tidigare men jag kommer definitivt göra det nu för När hundarna kommer var en fantastisk läsupplevelse. Idag tänkte jag bokcirkla tillsammans med andra boknördar på Kulturkollos facebooksida ”Kulturkollo läser”.

Hänger du på?

12107921_1038334189541899_9122907419692654231_n

Minnets makt och korridorer

Oregelbundna tisdageftermiddagar pratar jag och en vän om böcker. The Tuesday Afternoon book reading club kallar vi det, efter en tavla av Shaun Tan vi båda förälskade oss i under en semesterdag i Uppsala.

Den här gången hade vi läst förra årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano – en författare jag inte hört talas så mycket om innan den tionde oktober förra året men en författare som gör mig mer och mer fascinerad – inte så mycket för att jag har läst hans böcker utan mer för att jag läser vad hans böcker nästan uteslutande verkar handla om.  Minnen. Modiano verkar nära en i det närmaste besatthet för att minnas, sitt eget liv såsom andras. Jag läser om böcker han har skrivit och de handlar om att gräva i det förflutna, att hitta försvunna människor, att hitta sig själv i sina minnen, att ifrågasätta det en minns.

Dora Bruder, boken vi gemensamt hade läst till den här gången, visade sig inte vara ett undantag. Jag var egentligen inte så förtjust i boken när jag precis hade läst den, dels för att jag inte helt förstod formen och dels för att språket inte tilltalade mig på ett personligt plan. Jag kunde inte riktigt tycka att Modiano var tillräckligt bra för ett nobelpris. Men det fina med att prata om böcker är att en kan få helt nya perspektiv, tänka i nya banor, förstå något på ett annat sätt. Det som den här recensionen kommer handla om är dels de intryck jag fick, men också de nya perspektiv jag fick av min bokcirkelvän och sådant vi gemensamt tänkte oss fram till.

modiano

Till en början funderade jag fram och tillbaka på vad Dora Bruder egentligen är för slags bok; en biografi, en självbiografi, en fiktiv roman? Fortfarande undrar jag lite över formen, vilket kanske inte borde kännas viktigt men på något sätt gör det så ändå. Det verkar som att Modiano är berättarjaget och att Dora Bruder faktiskt har funnits på riktigt och för mig, för oss båda två som läste boken, gav det historien en helt annan dimension än om den varit helt fiktiv.

Det gör att det är väldigt svårt att inte röras av, och svårt att glömma, Dora Bruder. En judisk flicka som försvann från ett flickskoleinternat i Paris medan nazisterna härjade världen, en flicka som är nästan helt bortsuddad av historien och som ingen någonsin hittade. Det är skrämmande att tänka sig att det inte går att bara döda en människa utan också sudda ut henoms minne, som om hen aldrig existerat. Och om inte människorna existerat, vad blir då kvar av historien? Vad har vi att lära oss av det som varit, om ingen finns att berätta om det? Idag mer än någonsin är det viktigt att tänka på.

På så vis spelar det roll, det gör något med oss som läsare att det inte är påhittat. Modiano tecknar ett liv som annars skulle blivit just utsuddat, som skulle glömts. Kanske ska vi alla glömmas någon gång och så är det väl med det, men det fruktansvärda i Dora Bruders efterliv var att det inte var en naturlig glömska, en sådan som kommer efter att även vänner och släktingar dött, utan en glömska som skapades av andra människor – människor som ville utrota.

Det finns en vädjan i Dora Bruder. Vi bör minnas människor, men inte bara människor, utan historien omkring dem. Inte bara för hågkomstens skull utan för att det är så lätt att historien annars upprepar sig själv. För att det inte är så stor skillnad mellan människor då och människor nu som en skulle kunna tro. Modiano lägger an ett mycket effektivt berättargrepp när han väver in sig själv i historien, går på samma gator Dora Bruder gått, funderar på de saker han spekulerar i att hon funderat på.

Jag kan förstå varför Modiano verkar så besatt av att minnas. Vilka är vi, utan våra minnen? Vilka är vi, om ingen minns oss? Är det så stor skillnad på oss som är nu och de som var då? Hur kan människor ha verkat leva ett så anonymt liv, och ändå ha haft ett helt liv? Jag är fortfarande inte övertygad om Modianos storhet, kan fortfarande inte känna att Dora Bruder var en fantastisk läsupplevelse, men jag tycker om hur mycket tankar den sätter igång och hur mycket vi kunde prata om den.

Andra som läst och bloggat: Syrlig, Ylvas läsdagbok, Fiktiviteter, …och dagarna går.

Minirecensioner 3: Korparna, Solstorm och Dagen svalnar

9789175030579_large_korparna_pocketKorparna läste jag tillsammans med en vän i en liten bokcirkel vi har på distans. Det gav mig mycket mer än om jag skulle läst den själv för det finns minst sagt lite att diskutera i den. Klas verkar leva ett förutbestämt liv i det småländska 70- talet, dömd att ta över gården efter fadern som förlorat allt hopp och så smått verkar börja förlora även sitt förstånd. Tung läsning, men också fint skrivet och insiktsfullt. Jag grubblade mycket över den.

Åsa Larsson var en författare som faktiskt gav mig litegrann tillbaka av tron på 9789173480741_200_solstorm_mp3-bokdeckare som en genre jag kan utstå. För inte så länge sen lyssnade jag på Till offer åt Molok, del fem i serien om Rebecca Martinsson. Nu, efter att ha lyssnat på Solstorm som är första delen förstår jag hur allt började och jag kommer nog lyssna mig igenom alla böckerna. Men kanske med lite mellanrum emellan för även om Åsa Larsson är en bra deckarförfattare och en riktigt bra uppläsare så finns det små och trista klyschor även här – inte minst schablonen Carl von Post.

dagen-svalnarDen tredje formen på en bok i den här samlingen av minirecensioner är en novell från Mix Förlag, av ingen mindre än Hanne Mikaela Taivassalo som skrev den fantastiska vampyrromanen Svulten häromåret. Dagen svalnar är lite mer abstrakt och handlar mer om undergång än vampyrer, men fortfarande älskar jag Taivassalos språk och sätt att skapa bilder med sin text som stannar länge på näthinnan efteråt. Stämningsfullt och skrämmande.

Som om det inte behöver bli komplicerat för att vara värt att berätta

För några veckor sedan hade vi vad som för mig lär bli det sista bokcirkelmötet med min klass. Passande nog hade vi slagit på stort och läst den senaste i raden av litterära nobelpristagare: Alice Munro.

Boken ifråga var Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage och vi hade alla hunnit läsa en, två eller tre av de första novellerna.  Jag har ju de senaste åren kapitulerat inför novellformatet och hade jag inte gjort det tidigare, ja då hade det definitivt varit dags nu. Jag har bara hunnit läsa de två första novellerna i den här boken men båda – och framförallt den första – golvade mig totalt. Något vi var rörande överens om i bokcirkeln var att Alice Munro lyckas säga så oerhört mycket med ganska få, väl valda ord. Själv kände jag det som om varje ord blivit vägt på guldvåg för att se om det passade in eller inte, samtidigt känns berättarkonsten helt naturlig.

Båda berättelserna handlar om kvinnor i olika livssituationer. Kvinnor som gör ett val, som handlar utan att komplicera situationen eller analysera konsekvenserna först. Kvinnor som inte verkar bry sig så mycket om omvärlden eller om vad andra tycker om dem. Öden som vi kanske inte får veta allt om, men ändå får en tillräcklig inblick i för att kunna tro oss förstå.

Framförallt fastnade vi allihop för att Alice Munro kan skriva en helt fantastisk berättelse utan att det behöver bli svårt och komplicerat, kan berätta en fängslande historia utan att falla i de överdramatiska fällor man hela tiden ser öppna sig i texten. När Alice Munro skriver tror jag helhjärtat på att det inte är så himla konstigt att människor dyker upp där de gör och att de helt enkelt, för ovanlighetens skull, accepterar situationen precis som den är. Jag kommer definitivt läsa ut den här boken någon dag men det kommer förmodligen ta ett tag. Jag vill låta varje novell få sin tid.

Idag är det nobeldagen, och detta är ett inlägg bland många andra i bokbloggarvärlden som idag hyllar Alice Munro. Surfa in här för att hitta de andra.

alice-munro165Bild lånad härifrån.

Om att vara besatt – bokcirklande om A. S. Byatts ”Possession”

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?

Boktipsfredag!

Den här veckan har bjudit på väldigt många pluggtimmar, en hel del ångest över inlämningsuppgifter och uppsatsämnen och också som vanligt en hel del jobb. Däremot inte så många sovtimmar.

Vilken tur att jag hade fredagens bokcirkel att se fram emot! En gång i månaden ungefär träffas några stycken ur min klass på Bokcafé Pilgatan och pratar böcker och eftersom det här var första gången den här terminen hade vi inte valt ut någon bok att läsa tillsammans. Istället tog alla med sig en bok de ville tipsa om.

Det är såklart fantastiskt roligt att få så många boktips på en gång och när någon talar väldigt varmt om en bok vill man helst läsa den på en gång. Extra roligt är också att vi i bokcirkeln har ganska skild boksmak, det blir alltså inte bara olika sorters tips utan brukar också leda till väldigt intressanta diskussioner när vi läst en gemensam bok.

Hursomhelst så bestämde vi oss för att till nästa gång läsa Possession av A. S. Byatt. Den samlade boktipshögen såg ut såhär:

IMAG0631

Det var Giftträdets bibel, Molnfri bombnatt (mitt tips), Allan och Udo, Snöängel, Kattöga, Cirkelns ände, Dödssynden och Wallflower.

Vilken bok vill du fredagstipsa om?

Kärleken, vansinnet, verkligheten

Om någon skulle fråga mig vilken min favoritförfattare är skulle jag nog säga Selma Lagerlöf.

Efter viss tvekan och hot om tumskruvar. Men Selma Lagerlöfs språk är ett sätt att skriva som jag älskar och som kan få fram en mängd betydelser, även i en så kort berättelse som En herrgårdssägen. I En herrgårdssägen får läsaren möta studenten Gunnar Hede, som får veta att familjen har slut på pengar och riskerar att förlora släktgården. För att rädda gådern drar Gunnar Hede ut på vägarna som gårdfarihandlare, på vägen möter han Ingrid som följer med ett kringresande teatersällskap men som inte mycket duger till varken sjunga eller akrobatiska konster.

9100107492

En herrgårdssägen är en berättelse om kärlek, visserligen, men kanske ännu mer om sinnessjukdom. Om detta, och mycket annat, talade vi i vår bokcirkel om i fredags. Det skulle visa sig att vi läst boken på både liknande och helt olika sätt och att det finns väldigt många tolkningsmöjligheter i En herrgårdssägen.

Som till exempel: vad är det för sjukdom Gunnar Hede lider av? Vad är det egentligen som fått honom att sjunka in i sinnesförvirringens dimmor? Vad har Ingrid för roll och vem är det egentligen som räddar vem?

Det intressanta är att den sistnämnda är en av de frågor jag ställde när jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap om Selma_henry_b_goodwinGösta Berlings saga – och när vi väl kommit dit började vi bena ut likheter och skillnader mellan den här och Selma Lagerlöfs andra böcker. Slutligen började vi diskutera sammanhang, Selma Lagerlöf själv och hur tiden hon levde i och det samhällets förväntningar och roller påverkade hennes skrivande. Skildrar hon utanförskapet så bra för att hon själv kände sig utanför?

Vi pratade också mycket om kärlek. Kärleken i Selma Lagerlöfs böcker är nog så stark, men oftare andligt beskriven än kroppsligt. Ändå är det svårt att ta miste på den och ofta spelar den en huvudroll inte alltid i linje med samhällets värderingar – liksom kanske i Selma Lagerlöfs eget liv.

En bok jag länge velat läsa är Du lär mig att bli fri. Efter vårt bokcirkelsamtal, och efter att ha läst om boken hos …och dagarna går, kommer jag definitivt att läsa den och då blir det här ett ämne som jag säkert kommer återkomma till.

Läshelgsförhoppningar på morgonkvisten

Idag blev en för mig ovanligt tidig dag. Hela veckan har våra föreläsningar börjat vid ett och jag har därför råkat vänja mig vid sena läskvällar och sena läsmorgonar, men idag har vår lärare förlagt en tretimmars datalabb mellan nio och tolv på morgonen. Jag anar ugglor i mossen. Och jag är inte helt vaken.

Jag hoppas jag klarar mig ur det med förståndet i behåll, för efter det ska vi prata Selma Lagerlöf och En herrgårdssägen i vår bokcirkel, på inget mindre ställe än finfina Bokcafé Pilgatan. Jag älskade boken, även om den inte blir min absoluta favorit i Selma- samlingen, och det ska bli himla roligt att prata om den.

Håll utkik, för det blir mer om En herrgårdssägen i bloggen här i helgen! Imorgon blir det också en ren och skär kärlekshyllning till en alldeles underbar film som jag såg tillsammans med studentvänner förra helgen. Kanske, om jag kan slita mig från kursböckerna, ska jag läsa The Gates av John Connolly i helgen också – den låter alldeles förtjusande.

9100107492MV5BMzIxOTQyODU1OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMDQ4Mjg4Nw@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_6411440

Vad läser du i helgen?

Ord om fantastiska ord

Till månadens klassbokcirkel läste vi en bok av en av mina stora litteraturkärlekar i livet: Harry Martinson. Jag läste och förälskade mig i Aniara när jag pluggade littvet för sju år sedan, Nässlorna blomma läste jag för fem år sedan och nu var det så dags för Vägen till Klockrike. Extra roligt var att jag läste den tillsammans med andra, för i den här boken finns det mycket att prata om.

Vägen till Klockrike är en exposé över luffarens liv i Sverige som det var i sekelskiftets tid. I hjulets nav återfinns den före detta cigarrmakaren Bolle, numera på luffen och funderandes över livet och mänskligheten och luffandets filosofi. På sin väg möter han andra luffare men också människor av alla möjliga slag, de flesta befinnandes någonstans på en skala av rädsla men en del mer eller mindre förstående.

Vi pratade om möten med människor, om hur människor ses och uppfattas förr och nu, om hur det egentligen kunde vara att gå på luffen, om ciggarmakeriet, om Sverige under första delen av 1900- talet och om industrialiseringen och maskineriets plats i romanen och verkligheten.  Vi hade säkert kunnat diskutera ännu längre än de ungefärliga två timmarna men det slutliga faktumet var att alla älskade boken och alla hade sina egna favoritpassager. Det finns säkert ännu mer att tolka och analysera och jag kommer någon gång i framtiden läsa om den här boken, minst en gång.

Den här gången läste jag den nämligen mest för njutningens skull. Harry Martinsons språk är som ett stilla lugn att sjunka ner i när verkligheten stormar, en kavalkad av vackra formuleringar och fantastiska metaforer som skapar de märkligaste associationer – men ändå på något sätt helt självklara.

Jag älskade Vägen till Klockrike. Ännu mer än jag hade trott att jag skulle göra.

klockrike