Låt vargarna komma

New York, 1987. Ett år efter att jag föddes och ändå hittar jag mycket att känna igen mig i. Ångesten över tonårens alla krav, förvirringen i den första kärleken, sorgen i att förlora någon.

Låt vargarna komma är historia med många plan. Den handlar om Finn, den kända konstnären som dör och lämnar efter sig en tavla ingen till en början förstår värdet i. Ännu mer är det i mina ögon en uppväxtskildring och en historia om två systrar som förlorat varandra i vuxenblivandets snara bojor och omgivningens krav. Det är en berättelse om 1980- talets New York och vad som händer när någon man älskar på ett väldigt komplicerat sätt, dör. Det handlar om människors rädsla för AIDS, rädslan för det som känns främmande och konstigt, om familjehemligheter, skådespeleri. Om sådant som inte syns vid en första anblick, om att se det man vill se, om det svåra och lätta.

Jag älskar att den också handlar om konst. Konstens många sidor, måleri och skådespeleri men också konsten i att fortsätta leka när en blir äldre, att se sådant som ingen annan ser, att höra vargarna i skogen som egentligen kanske inte finns där. Jag älskar att Låt vargarna komma inte bara är en historia, utan många. Lager på lager som tvättas under efterhand, avslöjar, låter berättelsen växa. Snart får vi inte bara följa June och hennes syster utan också Finn, och hans pojkvän Toby, och Junes mamma.låt-vargarna-kommaJag lyssnade på Låt vargarna komma, mycket för att den vunnit Stora Ljudbokspriset. Det är StorySide som gett ut boken och Hanna Schmitz från Månteatern i Lund är uppläsare. Jag kanske hade för höga förväntningar men, även om jag tyckte det var en bra ljudbok, så var det inte särskilt speciell. Uppläsaren gör visserligen olika röster till karaktärerna men det känns inte helt ovanligt och även om jag tyckte mycket om karakteriseringen av June så kändes densamma av Toby lite… forcerad.

I början hade jag svårt att få grepp om boken men mot slutet tog den sig något fantastiskt. Ju längre in i berättelsen en kommer desto djupare blir den. Carol Rifka Brunt knyter på slutet ihop alla trådar hon lockat fram och gör Låt vargarna komma till en berättelse jag kommer minnas länge.

Du kan köpa boken här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Bokgalleriet, Bokdamen, Boktok73, Litteraturkvalster och småtankar, Lottens bokblogg, CRM Nilsson, Enligt O, Ylvas läsdagbok, Boktokig, Nilmas bokhylla, Beas bokhylla,

Anne Brontë och feministiska hjältinnor

I min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi bestämt oss för att försöka ta oss igenom några nobelpristagare och några författare som kanske ibland fått stå tillbaka för mer kända och som inte alltid fått den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Som den tredje systern Brontë, till exempel. The Tenant of Wildfell Hall är skriven av Anne Brontë och till skillnad från hennes mer kända systrar är inte Anne Brontë det första namnet som dyker upp när en pratar om viktoriansk litteratur.

Inte mycket står att läsa om Anne Brontë på svenska Wikipedia (på den engelska, betydligt mer). Det första som nämns, efter födelsedatumet 17 januari 1820, är just att hon var syster till Emily och Charlotte. Hon växte upp tillsammans med dem på en prästgård, blev guvernant och avled av tuberkulos 1849. Hon hann bara ge ut två romaner, Agnes Grey och så boken som vi läste i bokkluben – The Tenant of Wildfell Hall.

Anne_BrontePorträtt av Anne Brontë i vattenfärg, målat av Charlotte Brontë. Bild härifrån.

Borde Anne Brontë vara lika hyllad och känd som sina systrar? Personligen hade jag svårt att inte tänka på Emily Brontë – en av mina favoritförfattare – när jag läste The Tenant of Wildfell Hall. Säkert är det en orättvis jämförelse och egentligen har inte Annes bok särskilt mycket gemensamt med Emilys mer kända Wuthering Heights. Det gotiska, närmast skräckliknande som gjorde mig så förtjust i Wuthering Heights ekar visserligen i korriderna i det ödsliga godset Wildfell Hall där den mystiska mrs Gordon – titelns hyresgäst – bosätter sig och rör upp många grytor i den stillsamma byn. Men jag skulle hellre likna The Tenant of Wildfell Hall vid en betydligt allvarligare Jane Austen, men utan Jane Austens humor och sarkasm. Det är konvenanser, högtravande känslor, förtryckta kvinnor, skrytande män.

tenant-of-wildfell-hall

Veckans tisdagstumaning från Kulturkollo handlar om hjältar och hjältinnor och jag tänkte knyta an till den i den här recension för det är mycket med Wildfell Hall jag finner intressant i det ämnet (även om jag inte kommer följa utmaningens två punkter slaviskt, i alla fall inte i det här inlägget).

Det finns många män i The Tenant of Wildfell Hall. De flesta av dem skulle säkert på sin tid ha titulerat sig hjältemodiga men faktum är att jag – med viss svarthumoristisk förnöjelse, det kan jag inte förneka – finner att alla män i The Tenant of Wildfell Hall är avskum. Kanske är det Wuthering Heights enda fel, att Heathcliff porträtteras lite väl snällt ibland. Men i Wildfell Hall börjar männen, som inledningsvis ofta verkar snälla om än något pompösa, uppvisa en gemensam nämnare. De säger sig utföra sina handlingar av kärlek men egentligen handlar det om äganderätt.

Nästa stycke innehåller vissa spoilers.

Gilbert slår Lawrence för att han inte vill att någon annan ska få föremålet för hans kärlek, Arthur stänger in sin kärlek för att hon inte ska kunna fly från honom, Lowborough försöker att tvinga sin kärlek att gifta sig med honom när hon inte svarar ja på hans frieri. De enda män i berättelsen som inte försöker tvinga en kvinna till något är brodern och fadern – men de är också i princip frånvarande i Helens liv. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att männen beter sig ungefär som män fortfarande gör idag på många sätt – men i Anne Brontës textskrud gömmer de sig bakom 1800- talets seder och bruk. Att slå, gömma och försöka tvinga bakom en skrud av sagd kärlek är inget ovanligt idag heller. Att män ser kvinnor som sina ägodelar lever fortfarande kvar. Säg den bror eller far som inte hotat – på allvar eller låtsas – sina döttrars pojkvänner med att de ska jaga dem om de inte behandlar ”hans lilla flicka” bra? Ett fruktansvärt skrämmande, aktuellt exempel är när nazister och rasister gick ut på Stockholms gator och misshandlade flyktingbarn för att de sade sig skydda ”sina kvinnor”. Nej tack, inte i mitt namn.

The tenant of Wildfell Hall är intressant på många sätt. Jag tycker otroligt mycket om Mrs. Gordon som är en kvinna som verkligen bröt mot just de seder vilka har en så framträdande roll i berättelsen. Mot alla odds slår hon sig fri från de män som tycker sig äga henne och skapar sitt eget liv, sin egen frihet. Visserligen grusas mina förhoppningar om Mrs. Gordons öde lite mot slutet men hon är ändock självständig, stark och intressant – en verklig feministisk 1800- talsikon i min mening och en stor hjältinna, för att återknyta till Kulturkollos utmaning. Jag tycker också Anne Brontë, alla systrarna Brontë, är värdiga ägare av titeln för att de slog sig fram som författare i en tid när mannen bestämde över kvinnan. De gav visserligen ut böcker under psuedonym men att läsa om deras liv är otroligt intressant.

Stundtals segade sig The Tenant of Wildfell Hall fram. Stundtals älskade jag den, Mrs Gordon och stämningen, det där svagt gotiska och engelskt dystra.

800px-The_Brontë_Sisters_by_Patrick_Branwell_Brontë_restored

De tre systrarna Brontë, målade av sin bror. Bild från Wikipedia.

Köp den här eller här.

Den första nobelpristagaren

Vad gör en nobelpristagare till en nobelpristagare? I höstas funderade jag ganska mycket på vem som blir en nobelpristagare – nu pratar vi främst litteratur men det gäller säkert för de andra kategorierna också. Detta var i kölvattnet av det program i Lundströms Bokradio som analyserade Svenska Akademins ordval i nomineringarna. Jag skrev ett långt inlägg om det, det fascinerade mig något oerhört.

Om jag har räknat rätt så har 112 författare fått priset. Fjorton av dem har varit kvinnor. Tjugosju av dem skriver på engelska, fjorton på franska, tretton på tyska, elva på spanska. Det är ganska självskrivet vilka kriterier som har varit de mest betydande genom åren.

Men förutom kön, land och genre då? Faktiskt blev jag så fundersam att jag bestämde mig för att jag ville läsa lite fler Nobelpristagare. Jag har läst någonting – böcker, noveller eller poesi, av tjugosju av dessa 112. Något av alla kvinnliga pristagare utom en. Men jag har bestämt mig för att läsa fler. Inte i någon regelrätt utmaning, men när jag känner för det. Idén föddes i min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club och några pristagare kommer vi läsa tillsammans.

Sully Prudhomme var den allra första nobelpristagaren, en fransk poet som föddes 1839, utbildade sig till jurist och debuterade 1865 med diktsamlingen Stances et Poèmes. Han gav sedermera ut både essäer och poesisamlingar, de inledande romantiska men efterhand mer suggestiva och dystra. Inte i någon mån så ångestladdade som till exempel Pär Lagerkvists som skulle komma något decennium senare, men väl med närvaro av döden.

Sully_Prudhomme,_René-François-Armand,_BNF_GallicaBild från Wikimedia.

Motiveringen för det första nobelpris han 1901 tilldelades var i sig poetisk, om än inte jämförbar med de romantiska och drömmande dikter Prudhomme själv skrev.

såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning

Jag läste Lyriska dikter som var den enda diktsamling av Prudhomme som fanns på mitt bibliotek. Ett litet häfte, gulnat och slitet och med stämpeln ”pris två kronor och sjuttiofem öre på baksidan”. Bara det är bokromantik, och att läsa den första nobelpristagaren i litteratur än mer så, även om Prudhomme inte kommer fastna bland mina poetiska favoriter. Speciellt de romantiska dikterna har jag svårt för. De senare, de mer sorgliga, tilltalar mig mycket mer – i slutet av recensionen citerar jag en av dem – men överlag tycker jag bättre om dikter som inte följer ett så strikt rimmande på sista ordet som Prudhommes gör. Vid tiden när det första Nobelpriset utdelades ansågs Prudhommes dikter stå högt i kurs och bevisar ännu mer att Nobelpriset inte är fullständigt tidlöst – med det menar jag att även om de flesta nobelpristagare genom åren anses ha hög litterär klass även nu så är också Nobelpriset i allra högsta grad genomströmmat av tidens anda och politik och vilken litteraturform och diktform som anses värd ett pris förändras också.

Vid sidan av Lyriska dikter läste jag också en biografi över Prudhomme, skriven av hans vän Gaston Paris och därför, ja kanske inte så mycket av en biografi som en hyllning. En levnadsteckning som visserligen var intressant att läsa, men som också till hälften bestod av en jämförelse av Prudhomme med andra poeter från samma tid, Victor Hugo till exempel, och där Prudhomme alltid ansågs vara bättre än någon annan.

Nåväl. Jag tyckte om att läsa dikter av den förste författare som fick Nobelpriset, och det kommer bli högst intressant att fortsätta med Nobelprisläsningen.

Det sista afskedet

När döden slår den du höll kär
Du först knappt känner slagets smärta
Ditt ögas tår förstelnad är,Ty dödens närhet kylt ditt hjärta.

Och icke sorgens svarta skrud,
Ej Dies irae mäktar gifva
Åt din förtviflan form och ljud,
Och dina läppar stumma blifva.

Du tror knappt på din sorg, ändock
Du stirrar ned i grafvens gömma;
Förstår ej, när mot kistans lock
Den sista skofveln mull de tömma.

Det är först när i hemmets vrå
Din blick, som rundt kring bordet drager,
Ser stolen tom… Det är först då
Som du på allvar afsked tager.

I översättning av Karl August Hagberg, s. 117 i Sully Prudhomme, en karakterisk av Gaston Paris.

Några få ord om en stor bok

El Paso, en stad strax mindre än Stockholm i befolkningsmängd, precis på gränsen mellan USA och Mexico. En tryckande het sommar som aldrig verkar ta slut.  Ali sticker ut. Inte minst på grund av hans namn, Aristotle. Men han verkar heller inte vilja göra något som alla andra gör, och planlöst driver han omkring. Tills han träffar Dante.

livets-outgrundliga-mysterierVår senaste bok i bokcirkeln var Benjamin Alire Sanchez Livets outgrundliga mysterier. Vi tyckte både väldigt mycket om den men kunde inte riktigt sätta fingret på varför – min bokcirkelvän tyckte att den var väldigt enkel och kanske hade lite för mycket dialog, men jag vet inte om jag håller med. Det är mycket dialog men Alire Sáenz behärskar också det sättet att skriva till fulländning – satir, ironi, rapp humor och kärlek blandas och jag blir aldrig trött på det, hur mycket jag än läser. Faktiskt är jag imponerad av hur han lyckas teckna så djupa porträtt av människor med så pass lite text. För mig är det ”show, don’t tell” i sin bästa form.

Under ytan finns det så mycket i Livets outgrundliga mysterier. Utanförskap, kärlek, vänskap, ensamhet, familj, våld, krig och sårade själar är bara några av dem. Hela boken rör sig i ett slags gränsland, symboliserat av att El Paso befinner sig precis på gränsen mellan USA och Mexiko. Dante och Ari är på gränsen mellan ungdomar och vuxna, Dantes familj är akademiker medan Aris är medelklass. Inte minst utforskas gränser för vad en människa tål.

Framförallt tycker jag att det här är en bok om vänskap. Jag tycker också att både titeln och framsidan är så otroligt mycket mer underbar i sitt original (Aristotle and Dante discover the secrets of the universe) än i den svenska versionen. Det får mig också att undra hur resten av översättningen egentligen var?

aristoteles-y-dante-descubren-los-secretos-del-universoJag älskade såklart den här boken, hur skulle jag kunna göra annat? Jag vill avsluta med ett citat från boken, som Fanny också har i sin recension.

Jag var alltså son till en man som hade Vietnam inom sig. Så jag hade en massa tragiska skäl att tycka synd om mig själv. Att vara femton år underlättade inte direkt någonting. Ibland kändes det som om den största tragedin av alla var att vara femton.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, Litteraturkvalster, Prickiga Paula, Bokhora, Sofies bokblogg, CRM Nilsson, Bokfreak, Dagens bok.

Bokcirkla om ”När hundarna kommer” med Kulturkollo!

Förra veckan läste jag Jessica Shiefauers nya bok När hundarna kommer, strax efter att den blivit Augustprisnominerad och blivit allmänt hyllad av både tidningar och bokbloggare.

Jag hade inte läst något av Shiefauer tidigare men jag kommer definitivt göra det nu för När hundarna kommer var en fantastisk läsupplevelse. Idag tänkte jag bokcirkla tillsammans med andra boknördar på Kulturkollos facebooksida ”Kulturkollo läser”.

Hänger du på?

12107921_1038334189541899_9122907419692654231_n

Minnets makt och korridorer

Oregelbundna tisdageftermiddagar pratar jag och en vän om böcker. The Tuesday Afternoon book reading club kallar vi det, efter en tavla av Shaun Tan vi båda förälskade oss i under en semesterdag i Uppsala.

Den här gången hade vi läst förra årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano – en författare jag inte hört talas så mycket om innan den tionde oktober förra året men en författare som gör mig mer och mer fascinerad – inte så mycket för att jag har läst hans böcker utan mer för att jag läser vad hans böcker nästan uteslutande verkar handla om.  Minnen. Modiano verkar nära en i det närmaste besatthet för att minnas, sitt eget liv såsom andras. Jag läser om böcker han har skrivit och de handlar om att gräva i det förflutna, att hitta försvunna människor, att hitta sig själv i sina minnen, att ifrågasätta det en minns.

Dora Bruder, boken vi gemensamt hade läst till den här gången, visade sig inte vara ett undantag. Jag var egentligen inte så förtjust i boken när jag precis hade läst den, dels för att jag inte helt förstod formen och dels för att språket inte tilltalade mig på ett personligt plan. Jag kunde inte riktigt tycka att Modiano var tillräckligt bra för ett nobelpris. Men det fina med att prata om böcker är att en kan få helt nya perspektiv, tänka i nya banor, förstå något på ett annat sätt. Det som den här recensionen kommer handla om är dels de intryck jag fick, men också de nya perspektiv jag fick av min bokcirkelvän och sådant vi gemensamt tänkte oss fram till.

modiano

Till en början funderade jag fram och tillbaka på vad Dora Bruder egentligen är för slags bok; en biografi, en självbiografi, en fiktiv roman? Fortfarande undrar jag lite över formen, vilket kanske inte borde kännas viktigt men på något sätt gör det så ändå. Det verkar som att Modiano är berättarjaget och att Dora Bruder faktiskt har funnits på riktigt och för mig, för oss båda två som läste boken, gav det historien en helt annan dimension än om den varit helt fiktiv.

Det gör att det är väldigt svårt att inte röras av, och svårt att glömma, Dora Bruder. En judisk flicka som försvann från ett flickskoleinternat i Paris medan nazisterna härjade världen, en flicka som är nästan helt bortsuddad av historien och som ingen någonsin hittade. Det är skrämmande att tänka sig att det inte går att bara döda en människa utan också sudda ut henoms minne, som om hen aldrig existerat. Och om inte människorna existerat, vad blir då kvar av historien? Vad har vi att lära oss av det som varit, om ingen finns att berätta om det? Idag mer än någonsin är det viktigt att tänka på.

På så vis spelar det roll, det gör något med oss som läsare att det inte är påhittat. Modiano tecknar ett liv som annars skulle blivit just utsuddat, som skulle glömts. Kanske ska vi alla glömmas någon gång och så är det väl med det, men det fruktansvärda i Dora Bruders efterliv var att det inte var en naturlig glömska, en sådan som kommer efter att även vänner och släktingar dött, utan en glömska som skapades av andra människor – människor som ville utrota.

Det finns en vädjan i Dora Bruder. Vi bör minnas människor, men inte bara människor, utan historien omkring dem. Inte bara för hågkomstens skull utan för att det är så lätt att historien annars upprepar sig själv. För att det inte är så stor skillnad mellan människor då och människor nu som en skulle kunna tro. Modiano lägger an ett mycket effektivt berättargrepp när han väver in sig själv i historien, går på samma gator Dora Bruder gått, funderar på de saker han spekulerar i att hon funderat på.

Jag kan förstå varför Modiano verkar så besatt av att minnas. Vilka är vi, utan våra minnen? Vilka är vi, om ingen minns oss? Är det så stor skillnad på oss som är nu och de som var då? Hur kan människor ha verkat leva ett så anonymt liv, och ändå ha haft ett helt liv? Jag är fortfarande inte övertygad om Modianos storhet, kan fortfarande inte känna att Dora Bruder var en fantastisk läsupplevelse, men jag tycker om hur mycket tankar den sätter igång och hur mycket vi kunde prata om den.

Andra som läst och bloggat: Syrlig, Ylvas läsdagbok, Fiktiviteter, …och dagarna går.

Minirecensioner 3: Korparna, Solstorm och Dagen svalnar

9789175030579_large_korparna_pocketKorparna läste jag tillsammans med en vän i en liten bokcirkel vi har på distans. Det gav mig mycket mer än om jag skulle läst den själv för det finns minst sagt lite att diskutera i den. Klas verkar leva ett förutbestämt liv i det småländska 70- talet, dömd att ta över gården efter fadern som förlorat allt hopp och så smått verkar börja förlora även sitt förstånd. Tung läsning, men också fint skrivet och insiktsfullt. Jag grubblade mycket över den.

Åsa Larsson var en författare som faktiskt gav mig litegrann tillbaka av tron på 9789173480741_200_solstorm_mp3-bokdeckare som en genre jag kan utstå. För inte så länge sen lyssnade jag på Till offer åt Molok, del fem i serien om Rebecca Martinsson. Nu, efter att ha lyssnat på Solstorm som är första delen förstår jag hur allt började och jag kommer nog lyssna mig igenom alla böckerna. Men kanske med lite mellanrum emellan för även om Åsa Larsson är en bra deckarförfattare och en riktigt bra uppläsare så finns det små och trista klyschor även här – inte minst schablonen Carl von Post.

dagen-svalnarDen tredje formen på en bok i den här samlingen av minirecensioner är en novell från Mix Förlag, av ingen mindre än Hanne Mikaela Taivassalo som skrev den fantastiska vampyrromanen Svulten häromåret. Dagen svalnar är lite mer abstrakt och handlar mer om undergång än vampyrer, men fortfarande älskar jag Taivassalos språk och sätt att skapa bilder med sin text som stannar länge på näthinnan efteråt. Stämningsfullt och skrämmande.

Som om det inte behöver bli komplicerat för att vara värt att berätta

För några veckor sedan hade vi vad som för mig lär bli det sista bokcirkelmötet med min klass. Passande nog hade vi slagit på stort och läst den senaste i raden av litterära nobelpristagare: Alice Munro.

Boken ifråga var Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage och vi hade alla hunnit läsa en, två eller tre av de första novellerna.  Jag har ju de senaste åren kapitulerat inför novellformatet och hade jag inte gjort det tidigare, ja då hade det definitivt varit dags nu. Jag har bara hunnit läsa de två första novellerna i den här boken men båda – och framförallt den första – golvade mig totalt. Något vi var rörande överens om i bokcirkeln var att Alice Munro lyckas säga så oerhört mycket med ganska få, väl valda ord. Själv kände jag det som om varje ord blivit vägt på guldvåg för att se om det passade in eller inte, samtidigt känns berättarkonsten helt naturlig.

Båda berättelserna handlar om kvinnor i olika livssituationer. Kvinnor som gör ett val, som handlar utan att komplicera situationen eller analysera konsekvenserna först. Kvinnor som inte verkar bry sig så mycket om omvärlden eller om vad andra tycker om dem. Öden som vi kanske inte får veta allt om, men ändå får en tillräcklig inblick i för att kunna tro oss förstå.

Framförallt fastnade vi allihop för att Alice Munro kan skriva en helt fantastisk berättelse utan att det behöver bli svårt och komplicerat, kan berätta en fängslande historia utan att falla i de överdramatiska fällor man hela tiden ser öppna sig i texten. När Alice Munro skriver tror jag helhjärtat på att det inte är så himla konstigt att människor dyker upp där de gör och att de helt enkelt, för ovanlighetens skull, accepterar situationen precis som den är. Jag kommer definitivt läsa ut den här boken någon dag men det kommer förmodligen ta ett tag. Jag vill låta varje novell få sin tid.

Idag är det nobeldagen, och detta är ett inlägg bland många andra i bokbloggarvärlden som idag hyllar Alice Munro. Surfa in här för att hitta de andra.

alice-munro165Bild lånad härifrån.

Om att vara besatt – bokcirklande om A. S. Byatts ”Possession”

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?

Boktipsfredag!

Den här veckan har bjudit på väldigt många pluggtimmar, en hel del ångest över inlämningsuppgifter och uppsatsämnen och också som vanligt en hel del jobb. Däremot inte så många sovtimmar.

Vilken tur att jag hade fredagens bokcirkel att se fram emot! En gång i månaden ungefär träffas några stycken ur min klass på Bokcafé Pilgatan och pratar böcker och eftersom det här var första gången den här terminen hade vi inte valt ut någon bok att läsa tillsammans. Istället tog alla med sig en bok de ville tipsa om.

Det är såklart fantastiskt roligt att få så många boktips på en gång och när någon talar väldigt varmt om en bok vill man helst läsa den på en gång. Extra roligt är också att vi i bokcirkeln har ganska skild boksmak, det blir alltså inte bara olika sorters tips utan brukar också leda till väldigt intressanta diskussioner när vi läst en gemensam bok.

Hursomhelst så bestämde vi oss för att till nästa gång läsa Possession av A. S. Byatt. Den samlade boktipshögen såg ut såhär:

IMAG0631

Det var Giftträdets bibel, Molnfri bombnatt (mitt tips), Allan och Udo, Snöängel, Kattöga, Cirkelns ände, Dödssynden och Wallflower.

Vilken bok vill du fredagstipsa om?