Som om det inte behöver bli komplicerat för att vara värt att berätta

För några veckor sedan hade vi vad som för mig lär bli det sista bokcirkelmötet med min klass. Passande nog hade vi slagit på stort och läst den senaste i raden av litterära nobelpristagare: Alice Munro.

Boken ifråga var Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage och vi hade alla hunnit läsa en, två eller tre av de första novellerna.  Jag har ju de senaste åren kapitulerat inför novellformatet och hade jag inte gjort det tidigare, ja då hade det definitivt varit dags nu. Jag har bara hunnit läsa de två första novellerna i den här boken men båda – och framförallt den första – golvade mig totalt. Något vi var rörande överens om i bokcirkeln var att Alice Munro lyckas säga så oerhört mycket med ganska få, väl valda ord. Själv kände jag det som om varje ord blivit vägt på guldvåg för att se om det passade in eller inte, samtidigt känns berättarkonsten helt naturlig.

Båda berättelserna handlar om kvinnor i olika livssituationer. Kvinnor som gör ett val, som handlar utan att komplicera situationen eller analysera konsekvenserna först. Kvinnor som inte verkar bry sig så mycket om omvärlden eller om vad andra tycker om dem. Öden som vi kanske inte får veta allt om, men ändå får en tillräcklig inblick i för att kunna tro oss förstå.

Framförallt fastnade vi allihop för att Alice Munro kan skriva en helt fantastisk berättelse utan att det behöver bli svårt och komplicerat, kan berätta en fängslande historia utan att falla i de överdramatiska fällor man hela tiden ser öppna sig i texten. När Alice Munro skriver tror jag helhjärtat på att det inte är så himla konstigt att människor dyker upp där de gör och att de helt enkelt, för ovanlighetens skull, accepterar situationen precis som den är. Jag kommer definitivt läsa ut den här boken någon dag men det kommer förmodligen ta ett tag. Jag vill låta varje novell få sin tid.

Idag är det nobeldagen, och detta är ett inlägg bland många andra i bokbloggarvärlden som idag hyllar Alice Munro. Surfa in här för att hitta de andra.

alice-munro165Bild lånad härifrån.

Om att vara besatt – bokcirklande om A. S. Byatts ”Possession”

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?

Boktipsfredag!

Den här veckan har bjudit på väldigt många pluggtimmar, en hel del ångest över inlämningsuppgifter och uppsatsämnen och också som vanligt en hel del jobb. Däremot inte så många sovtimmar.

Vilken tur att jag hade fredagens bokcirkel att se fram emot! En gång i månaden ungefär träffas några stycken ur min klass på Bokcafé Pilgatan och pratar böcker och eftersom det här var första gången den här terminen hade vi inte valt ut någon bok att läsa tillsammans. Istället tog alla med sig en bok de ville tipsa om.

Det är såklart fantastiskt roligt att få så många boktips på en gång och när någon talar väldigt varmt om en bok vill man helst läsa den på en gång. Extra roligt är också att vi i bokcirkeln har ganska skild boksmak, det blir alltså inte bara olika sorters tips utan brukar också leda till väldigt intressanta diskussioner när vi läst en gemensam bok.

Hursomhelst så bestämde vi oss för att till nästa gång läsa Possession av A. S. Byatt. Den samlade boktipshögen såg ut såhär:

IMAG0631

Det var Giftträdets bibel, Molnfri bombnatt (mitt tips), Allan och Udo, Snöängel, Kattöga, Cirkelns ände, Dödssynden och Wallflower.

Vilken bok vill du fredagstipsa om?

Kärleken, vansinnet, verkligheten

Om någon skulle fråga mig vilken min favoritförfattare är skulle jag nog säga Selma Lagerlöf.

Efter viss tvekan och hot om tumskruvar. Men Selma Lagerlöfs språk är ett sätt att skriva som jag älskar och som kan få fram en mängd betydelser, även i en så kort berättelse som En herrgårdssägen. I En herrgårdssägen får läsaren möta studenten Gunnar Hede, som får veta att familjen har slut på pengar och riskerar att förlora släktgården. För att rädda gådern drar Gunnar Hede ut på vägarna som gårdfarihandlare, på vägen möter han Ingrid som följer med ett kringresande teatersällskap men som inte mycket duger till varken sjunga eller akrobatiska konster.

9100107492

En herrgårdssägen är en berättelse om kärlek, visserligen, men kanske ännu mer om sinnessjukdom. Om detta, och mycket annat, talade vi i vår bokcirkel om i fredags. Det skulle visa sig att vi läst boken på både liknande och helt olika sätt och att det finns väldigt många tolkningsmöjligheter i En herrgårdssägen.

Som till exempel: vad är det för sjukdom Gunnar Hede lider av? Vad är det egentligen som fått honom att sjunka in i sinnesförvirringens dimmor? Vad har Ingrid för roll och vem är det egentligen som räddar vem?

Det intressanta är att den sistnämnda är en av de frågor jag ställde när jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap om Selma_henry_b_goodwinGösta Berlings saga – och när vi väl kommit dit började vi bena ut likheter och skillnader mellan den här och Selma Lagerlöfs andra böcker. Slutligen började vi diskutera sammanhang, Selma Lagerlöf själv och hur tiden hon levde i och det samhällets förväntningar och roller påverkade hennes skrivande. Skildrar hon utanförskapet så bra för att hon själv kände sig utanför?

Vi pratade också mycket om kärlek. Kärleken i Selma Lagerlöfs böcker är nog så stark, men oftare andligt beskriven än kroppsligt. Ändå är det svårt att ta miste på den och ofta spelar den en huvudroll inte alltid i linje med samhällets värderingar – liksom kanske i Selma Lagerlöfs eget liv.

En bok jag länge velat läsa är Du lär mig att bli fri. Efter vårt bokcirkelsamtal, och efter att ha läst om boken hos …och dagarna går, kommer jag definitivt att läsa den och då blir det här ett ämne som jag säkert kommer återkomma till.

Läshelgsförhoppningar på morgonkvisten

Idag blev en för mig ovanligt tidig dag. Hela veckan har våra föreläsningar börjat vid ett och jag har därför råkat vänja mig vid sena läskvällar och sena läsmorgonar, men idag har vår lärare förlagt en tretimmars datalabb mellan nio och tolv på morgonen. Jag anar ugglor i mossen. Och jag är inte helt vaken.

Jag hoppas jag klarar mig ur det med förståndet i behåll, för efter det ska vi prata Selma Lagerlöf och En herrgårdssägen i vår bokcirkel, på inget mindre ställe än finfina Bokcafé Pilgatan. Jag älskade boken, även om den inte blir min absoluta favorit i Selma- samlingen, och det ska bli himla roligt att prata om den.

Håll utkik, för det blir mer om En herrgårdssägen i bloggen här i helgen! Imorgon blir det också en ren och skär kärlekshyllning till en alldeles underbar film som jag såg tillsammans med studentvänner förra helgen. Kanske, om jag kan slita mig från kursböckerna, ska jag läsa The Gates av John Connolly i helgen också – den låter alldeles förtjusande.

9100107492MV5BMzIxOTQyODU1OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMDQ4Mjg4Nw@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_6411440

Vad läser du i helgen?

Ord om fantastiska ord

Till månadens klassbokcirkel läste vi en bok av en av mina stora litteraturkärlekar i livet: Harry Martinson. Jag läste och förälskade mig i Aniara när jag pluggade littvet för sju år sedan, Nässlorna blomma läste jag för fem år sedan och nu var det så dags för Vägen till Klockrike. Extra roligt var att jag läste den tillsammans med andra, för i den här boken finns det mycket att prata om.

Vägen till Klockrike är en exposé över luffarens liv i Sverige som det var i sekelskiftets tid. I hjulets nav återfinns den före detta cigarrmakaren Bolle, numera på luffen och funderandes över livet och mänskligheten och luffandets filosofi. På sin väg möter han andra luffare men också människor av alla möjliga slag, de flesta befinnandes någonstans på en skala av rädsla men en del mer eller mindre förstående.

Vi pratade om möten med människor, om hur människor ses och uppfattas förr och nu, om hur det egentligen kunde vara att gå på luffen, om ciggarmakeriet, om Sverige under första delen av 1900- talet och om industrialiseringen och maskineriets plats i romanen och verkligheten.  Vi hade säkert kunnat diskutera ännu längre än de ungefärliga två timmarna men det slutliga faktumet var att alla älskade boken och alla hade sina egna favoritpassager. Det finns säkert ännu mer att tolka och analysera och jag kommer någon gång i framtiden läsa om den här boken, minst en gång.

Den här gången läste jag den nämligen mest för njutningens skull. Harry Martinsons språk är som ett stilla lugn att sjunka ner i när verkligheten stormar, en kavalkad av vackra formuleringar och fantastiska metaforer som skapar de märkligaste associationer – men ändå på något sätt helt självklara.

Jag älskade Vägen till Klockrike. Ännu mer än jag hade trott att jag skulle göra.

klockrike

Humor, kärlek och sarkasm – eller tragik och dysterhet?

I vår bokcirkel läste vi den här gången Kod 400, som lämpligt nog – vi är alla bibliotekariestudenter – utspelar sig på ett bibliotek. I den här fina lilla pärla till bok sker ett (ganska envägskommunikationsbetonat) samtal mellan en låntagare som förirrat sig ner i bibliotekets källare och bibliotekarien som huserar där.

9186480383

Huserar är ett ganska välbeskrivande ord för i Kod 400 blir källarplanet ett eget litet kungarike, där bestämmer bibliotekarien och där odlas ett gryende förakt för arkitekter, studerande och annat löst folk som inte ser bibliotekets guldkant. Den monolog som strös ut över boksidorna är både underhållande och satirisk, ibland vacker och målande och nästan alltid fylld av en underbar sarkasm. Jag älskade det vindlande språket och jag älskade blandningen av kärlek till böckerna, frustration över låntagarna och ångesten över luckor i klassifikationssystemet. Jag fnissade nästan ständigt under läsningen och det var jag inte ensam om – mina bokcirklande studiekamrater var nästan unisont överens om att Kod 400 är en fantastisk liten bok.

Men åsikterna gick lite isär. Jag fick en ny infallsvinkel när en av bokcirkelvännerna beskrev boken som dyster, nästan lite tragisk. Själv hade jag inte sett det alls under läsningen men tjusningen med att bokcirkla är sannerligen att få en ny syn på saker och ting – lika mycket som att diskutera liknande åsikter.

Har du läst Kod 400? Vad tyckte du?

Sticker upp näsan i verkligheten. Nästan.

Min bloggpaus under julen blev visserligen inte jättelång, desto längre har mitt skoljullov varit och det har varit fantastiskt skönt. Men imorgon bitti drar jag tillbaka till Umeå för att träffa min seminariegrupp och det känns faktiskt roligt det med. Jag bestämde mig till och med för att smygstarta upp pluggandarna redan idag:

IMAG0562

Informationssamhällets politiska skiljelinjer kanske inte låter som den allra mjukaste starten men intressant är den!

Nåja. Jag fuskar lite också.

IMAG0565

Vår bokcirkelbok, Kod 400. Jag har än så länge fnissat mig igenom halva och har idkat högläsning för min bättre hälft ett antal gånger. Jag gillar!

Vad läser du?

Månadens bokcirkel – om Hallonbåtsflyktingen och olika sorters ironi

En gång i månaden träffas några ur min klass och diskuterar böcker – förra gången var det Hello Kitty måste dö och den tyckte alla olika om, i stort sett. Den här gången hade vi läst Hallonbåtsflyktingen och den tyckte vi istället ganska lika om.

917337248X

Den ungefärliga gemensamma åsikten var att den var rolig men att den blev betydligt roligare efter att vi hade pratat om den. Den handlar om Mikko Virtanen som inte vill vara finsk, han vill mycket hellre vara svensk och letar efter en möjlighet att bli svensk på heltid.

Från början gillade jag inte den här boken alls. Det svåra och trista med den var att jag ofta förstod var den skulle vara ironisk och rolig men jag tyckte helt enkelt inte att det var kul. Ibland var det så slätstruket att jag undrade om det skulle vara ironiskt eller om det faktiskt var allvarligt och den dimmiga skiljelinjen störde läsningen.

Jag skrattade inte en enda gång. En eller två gånger drog jag på munnen. Aldrig lyckades jag sympatisera med huvudpersonen som inte är något annat än en ren fullblodspsykopat och – allra värst – en väldigt slätstruken sådan.

Däremot hade vi skrattfest under bokcirkelns gång. Flera av de dråpliga situationerna i boken blev minst dubbelt så roliga när vi pratade om dem – något som inte gick fram på boksidorna blev mycket tydligare i samtal. Vad tycker du om den sorterns ironi?

Det här var en bok som definitivt blev bättre av att funderas över och pratas om. Under läsningen var jag måttligt förtjust men i efterhand kan jag uppskatta ironin över folkhemmets Sverige som ofta var både spetsig och träffande – och den dråpliga komiken som då och då var tillräckligt rolig för att dra på munnen.

Till nästa gång ska vi läsa Kod 400 (vi är ju bibliotekariestudenter). Har du läst den?

En bokcirkel med lika många åsikter som deltagare

Idag bokcirklade vi på fantastiskt fina Bokcafé Pilgatan, boken ifråga var Hello Kitty måste dö. Det verkade nästan som att alla hade läst olika böcker för oj, vad åsikterna gick isär! Det var hat, älsk och likgiltighet i en salig blandning. Jag tyckte att Angela S. Choi gjorde ett fantastiskt jobb med att synliggöra saker som hårda traditioner och frigörelse genom att driva dem till sin extrema spets, andra tyckte att det inte alls gick fram. Hello Kitty måste dö sågs som antifeministisk, frigörande, rolig, tråkig, som upprätthållande av normer och normbrytande. En hejdlös diskussion helt enkelt och vad som var extra kul var att alla hade väldigt mycket att säga om den, även de som inte gillade. Kul!

Till nästa gång ska vi läsa Hallonbåtsflyktingen. Har du läst den?

____________________

Update: Läs gärna med näsan i en boks tänkvärda inlägg om att tycka olika om böcker, med anledning att vi hyllade och totalsågade samma bok.