Det jämtländska vårskriket

Jag återvänder ofta till Kerstin Ekman. Särskilt nu, när den långa vargavintern släpper sitt grepp och våren rusar fram så snabbt att det är svårt att hinna med. Snön, fortfarande så djup i skogen att det knappt går att ta sig upp om du trampar ner i den och ändå, vattnet överallt, lingonriset och kvällsljuset som inom några veckor kommer övergå i midnattsljus. Inte blommorna, än. Men snart.

Vilket jävla liv. Vilket vindplågat ljussnålt marigt helvete. Tills solen kom störtande. Och vattnet. Vårsommarruset i flödande sol och sipprande, rinnande, porlande, nerstörtande vatten. Brudslöjor i branterna då, både det brant fallande vattnets luftiga rökar långt långt bort och de små prydliga fjällbrudarna som böjde håriga rosa stjälkar ner mot mossan tyngda av sin vita blomslöja. Och som den doftade på nära håll. Sommarruset, julis virvel av godlukt och glömska.

Precis så känns det. Från Sista rompan, andra delen i trilogin Vargskinnet.

Mina smala axlars längtan

Om Magda är en planet kretsar hon kring Jens, stjärnan i hennes liv. Jens, med blodröda Dr Martens, håret i knut, redaktören för skoltidningen – en arketypiskt svår och poetisk ung man som unga kvinnor genom den moderna ungdomsbokens ännu korta färd genom litteraturhistorien har fallit handlöst för i tusental. Men Maria Frensborgs skildring balanserar precis rätt mellan arketyp och pastisch – inte så klichéartat att det blir tråkigt, inte så överdrivet att det blir parodiskt.

Han är så lång att det är ett under att han inte drabbas av svindel av sin egen existens.

Magda har stora ord, särskilt när det gäller Jens, och det är hon som berättar i Mina smala axlars längtan – vilket är en rad ur den fantastiska dikten Dagen svalnar av Edith Södergran. Magda har poesin som ledstjärna, läser den, skriver den och verkar också andas den. Maria Frensborg skriver Magdas berrättarröst alldeles poetiskt vackert och inkännande. Samtidigt är det här en makalöst rolig bok, en blinkning till rasande kärlek så som den skildrats i århundranden – kanske förstärkt av Katarina Cohens hängivna och fängslande inläsning. Jag kan inte låta bli att hela tiden återkomma till Glappet, delvis förstås för att Katarina Cohen spelade en av de två huvudrollerna men också för att även den, fortfarande fantastiska TV-serien, var stor i orden och handlade om kärlek som inte visade sig vara det den utgav sig för, och om det allra viktigaste – kvinnlig vänskap och kvinnligt motstånd.

För det allra viktigaste och bästa med Mina smala axlars längtan är att den handlar om vänskap och frigörelse – på det sätt som inte är uppenbart utan först trevande, sedan allt mer starkt och fullständigt självklart. När Magda får ett brev från den ytterst hemliga Kvinnliga Gymnasieföreningen öppnas hennes ögon för en ny värld, en värld av poesi, konst och kultur, av systerskap och kvinnlig vänskap.

Som om KG bänder upp min bröstkorg och släpper in ljus. Eller som om de släcker törsten av något som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. En längtan efter mer, kanske. Att livet ska bli större.

Men allt är inte som det utger sig för att vara, och Mina smala axlars längtan är det definitivt inte. Här finns så mycket mer än vad ett första ögonkast utlovar. Här finns också något oerhört svårt och tungt, en beskrivning av depression och ett föräldraskap i desperat behov av hjälp som verkligen skär i hjärtat – och en huvudkaraktär det är svårt att låta bli att älska även om hon är långt ifrån fullkomlig. En karaktär som vill så mycket, så stort, helst nu, men som fortfarande är så liten. Mina smala axlars längtan hade fått full poäng om det inte varit för några småsaker som stör mig, vid sidan av det är det en helt fantastiskt vacker skildring av feminism, solidaritet, frigörelse och vänskap. Läs den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: stories from the city, Enligt O, prickiga Paula,

Rörelsen, den andra platsen

Himmelstrand lämnade mig med en känsla bestående av lika delar skräck, förvirring och ensamhet. Få författare kan som John Ajvide Lindqvist få sin läsare att känna sig så ensam och liten i universum, så mörkrädd och utlämnad. När jag tänker på Himmelstrand, ett år efter att jag läste den, skvalpar jag fortfarande omkring i de där känslorna och jag kommer ihåg hur berörd jag var av den och kan också konstatera att jag minns den med en gnistrande klarhet.

9789170378386_200_rorelsen-den-andra-platsen

Rörelsen är fortsättningen, andra delen i en tänkt trilogi, men den är mer en slags prequel till Himmelstrand än något annat. Det är också en helt annan sorts bok, en värld på ett sätt mycket närmare vår och ändå så långt ifrån. I en biografi som är så fiktiv och så meta att det borde finnas ett helt nytt ord för det träffar läsaren John Lindqvist, spankulerandes på Stockholms gator där han hankar sig fram på gatutrolleri och undrar om det finns något större och vackrare.

Det finns det. I tvättstugan som hör till det lilla gårdshus John huserar pågår en helt annan rening än klädernas; hyreshusets invårare tas till en annan plats i en transcens som nästan liknar nirvana. Men mer än en annan plats verkar många av dem hitta sig själva, några förlorar sig, några ger upp.

Till en början känner jag mig lite besviken över att skräcken verkar utebli. Rörelsen är fylld av en obehagsstämning som gränsar till ett samhällskritiskt skräcklandskap men det tar lång tid innan jag blir riktigt rädd och när jag blir det är det ett skrämt litet barn som kliver in i handlingen med en vildsint (pappa?) efter sig som får mig att tänka på Svein Nyhus illustrationer av Gro Dahles Den arge.

Men snart finns det mer att vara rädd för. Det groteska infinner sig, sökandet intensifieras, allting spårar ur. Kanske spårar det ur för mycket. Rörelsen är något för existensiell för mig, samtidigt som den paradoxalt nog också är lite för mycket av en vardagslivsbetraktelse, ett åttiotalets Stockholm som jag inte alls kan relatera till. Konstigt nog är det också just ändå i det vardagliga som John Ajvide Lindqvist är som mest briljant, när han som ingen annan sätter fingret på de saker vi gör i vardagen, det som gör oss till människor – normala eller vansinniga.

Medan jag väntade ifrågasatte jag min slutsats. Kanske är det just saker som sitt julpynt man ser till att hålla ordning på om man är spritt språngande. Detaljerna som vidmakthåller en scenografi av normalitet medan man löper amok i kulisserna.

Ambivalent? Ja. Skräck? Kanske. Blir jag rädd? Definitivt. Är Rörelsen lika bra som Himmelstrand? Inte i min högst personliga åsikt. Längtar jag efter tredje romanen? Tveklöst.

Jag har tidigare skrivit några rader om Rörelsen och den Augustprisnominering den fick. Läs det här.

Ordfront, 2015.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Kulturbloggen, Breakfast Book Club, Bokstugan, Bokfantomen, Dagens bok, Bokhyllan, Läsa & Lyssna, Bims blogg, Boktokig, Fiktiviteter.

Att säga det med en enda mening

Kanske är konsten att säga det kort den svåraste av alla? Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är ”Säg det med en enda mening!”

Ändå finns det så många som säger det så bra, så kort. Enligt O ger många fina exempel, två från Warsan Shire, och jag tänkte än en gång påminna om ett ytterligare citat från hennes dikt Home som har cirkulerat på internet den senaste tiden men som inte är mindre viktigt för det:

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Ett annat citat, kanske världens kortaste novell men med så mycket innehåll, tillskrivs Ernest Hemingway även om det finns tvivel om ursprunget:

For sale: baby shoes, never worn.

Två tunga meningar trots, eller kanske på grund av, att de är så korta. Tunga citat om barn, om vår värld idag, om sorg. Jag tänkte avsluta med ett citat från Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, också tungt, men motsägelsefullt hoppfullt.

Kan den, vars själ blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från dess välde?

Gömda i historiens mörker

Ni vet väl att kvinnliga vikingar också stred? Att de blev begravda med sina vapen och att man bara trott att det var män fram tills att vetenskapen bevisade motsatsen. En kvinnlig stridande viking kallades för sköldmö.

Det här yttrades av en bekant på en picknick i somras där vi pratade om kvinnor, män, patriarkatet, feminismen, revolution, kärlek, utsatthet, fattigdom och mycket annat. Det var en fantastisk eftermiddag. Ungefär samtidigt läste jag Pirater! av Celia Rees och strax därefter Mary Jones historia av Elin Boardy.

piratesPirater! är en otroligt spännande äventyrsberättelse men också både metafiktiv och feministisk. Att pirater har fascinerat människor i århundraden är ingen nyhet, och detta spelar Celia Rees på när hon inleder boken med att låta hennes protagonister berätta sin historia för den piratintresserade Daniel Defoe. Det här är inte bara ett metafiktivt grepp utan även ett ganska djärvt sådant då Daniel Defoe visserligen ansågs vara Captain Charles Johnson, författaren bakom A General History of the Pyrates som publicerades 1724-1728, men så vitt jag vet är inte denna tes bekräftad. Ännu mer intressant blir det om en tar i beaktande att A General History of the Pyrates faktiskt hade två kvinnor i de ledande rollerna, närmare bestämt Anne Bonny och Mary Read – som inte var de enda kvinnliga piraterna under dessas guldålder men nog kan sägas vara de mest berömda.

Så, är de två protagonisterna i Pirater baserade på Anne Bonny och Mary Read? Nej, det tror jag inte, för däri skiljer sig deras historier åt för mycket. Men jag kan nog tänka mig att Celia Rees, liksom säkert många andra inkluderat mig själv, läst mycket om och varit mycket inspirerad av historien om de två kvinnliga sjörövarna som seglade under Calico Jacks sjörövarflagga. Både Anne Bonny och Mary Read föddes utanför äktenskapet och kläddes i pojkkläder men medan Marys väg till sjöröveriet gick via tjänst i flottan under falskt namn, togs Anne med till USA för att giftas bort men rymde och anslöt sig till Calico Jacks sjörövarband.

Så förtäljer historien. I Pirater är Nancy dottern till en rik plantageägare och även hon förs från England till USA för att bli bortgift, något hon ännu inte vet om. När det uppdagas rymmer hon tillsammans med Minerva, som har hållits som slav på plantagen. Tillsammans tar de värvning på ett piratskepp och flyr undan Nancys tilltänkta make.

Forskare anser det bortom tvivel att Anne Bonny och Mary Read har levt och verkat som pirater, även om detaljerna är omdiskuterade. Mycket av det jag skriver om här har jag hämtat från boken Iron men, wooden women, Gender and seafaring in the Atlantic World 1720-1900, en studie just om kvinnors roll i sjöröveriet. Den rollen var större än en kan ana, så som det ofta är med kvinnors roll i historien. Den har suddats ut, förminskats, plockats bort, trampats på, klivits över.

iron-men-wooden-women

Iron men, wooden women är en mycket fascinerande bok, även om en kanske behöver ha ett intresse för pirater för att orka ta sig igenom de många hundra sidorna. Här finns inte bara berättelser om kvinnor som klädde sig i manskläder och slogs på de sju haven, utan också om de som stannade hemma. Fruar, döttrar, familjer – också det roller som ofta förbisetts av historieskrivningen.

mary-jones-historia-nedtecknad-av-mej-sjalv-och-alldeles-uppriktig-om-mitt-liv-samt-om-dolores-john-silver-sa-som-jag-fatt-det-berattat-for-mej-av-domMary Jones historia läste jag inte länge efter Pirater!, och även om det på vissa sätt är en helt annan sorts bok, berör den ändå på något sätt samma ämne – just det att det ofta är männens historia som beskrivs i historieböckerna. De flesta känner väl till Robert Louis Stevensons Skattkammarön, en av grundpelarna i piratfiktion, men här berättas den på ett helt nytt sätt. Long John Silver är både huvudperson och en bifigur, betraktad av Mary Jones som anställs som tjänsteflicka på krogen Kikaren. Kikaren drivs av Long John Silver och hans hustru Dolores, och allra mest tycker jag att det är Dolores som är huvudperson. Mary Jones betraktar Long John Silver med stora ögon, en inledande rädsla byts sakta men säkert mot fascination och trygghet men samtidigt är det Dolores historia som allt mer tar plats och detta tycker jag är fantastiskt skrivet av Elin Boardy.

Jag älskar att böcker, må det vara fiktion eller fakta, fiskar upp glömda kvinnor och deras roll i historien och berättar om den. För vi vet att historieskrivningen till stor del är författad av män och även om det må vara män som genom historien har tagit sig den största platsen, så är det en lika stor sanning att den del kvinnor har haft många gånger har blivit förbisedd. Det behöver berättas mer om dem.

Efter hundra sidor älskar jag den redan

Det tog inte lång tid för mig att förlora mig fullständigt i Mårbacka, första boken i Selma Lagerlöfs självbiografiska trilogi. Det är så fint hur barnen får ta så stor plats, hur verkligt och nära det känns även om det ibland blir rena spökhistorian av det. Jag älskar hur en kan ana spåren av Selma Lagerlöfs tidigare böcker och jag älskar, som alltid i hennes historier, hur både människor och ting görs så levande genom språket. Det är så rikt.

Några dagar efteråt talade man om för de små barnen, att deras farmor var död. (…) Sedan kom det en dag, då visor och sagor körde bort från gården, inpackade i en lång, svart kista, och aldrig vände tillbaka.

En livstid räcker alltså inte

Medan hon väntar på mörkret halvligger hon på divanen, fördriver tiden med att läsa. Efter alla dessa år, efter alla dessa decennier, efter alla dessa århundraden så finns det fortfarande böcker hon inte läst och som hon länge önskat läsa. Hon har böcker hon skaffat sig för mer än ett sekel sedan som fortfarande står ouppackade i hyllan, och hon har nyinförskaffade verk i välfyllda, ouppackade lådor. Och trots allt nytt finns det ändå bekanta böcker hon ständigt återvänder till.

Ur Hannele Mikaela Taivassalos Svulten.

Jag vet inte riktigt om jag ska se det som en tröst eller en sorg?

 

I bokens värld

Idag blir det lite mer Vindens skugga. Jag är nämligen helt uppslukad.

Det här stället är ett mysterium, Daniel, en helgedom. Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om en. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare.

Böcker som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ.

Ja. Jag tycker om den här boken. Jag kanske inte ännu är beredd att höja den till skyarna. Men jag tycker om den.

9113046489