Den gröna cirkeln – Stefan Casta

9172995025I julas läste jag Under tiden, en fascinerande och förvirrande berättelse om tiden efter en namnlös katastrof och platsen i en inte namngiven tid. Den gröna cirkeln är boken där katastrofen händer, en grupp ungdomar hamnar mitt i en storm och ett regnoväder och när det är över verkar alla människor utom de försvunna. Judit, David, Dinah och Gabriel försöker förstå vad som hänt, försöker överleva i den nya världen och försöker komma överens med tankar som inte kan låta bli att smyga sig in.

Även med Under tiden ganska färsk i läsminnet tyckte jag att Den gröna cirkeln var förvirrande lite i överkant. Jag har ingenting emot historier som är lite luddiga och gråzons-aktiga, faktiskt kan det vara mer spännande att inte veta exakt vad som händer och varför. Men Stefan Casta går lite väl långt och förklarar alldeles för lite – jag kommer på mig själv med att undra och fundera, nästan irritera mig, istället för att läsa och njuta.

För det är en spännande bok, vissa av de sakerna som inte förklaras är också väldigt otäcka och det ligger en oerhört tryckt stämning över sidorna. Jag tycker om historien och karaktärerna och stundtals älskar jag också språket. Enkla saker kan ibland säga väldigt mycket – orden ”Mitt i vår inbillade vardag” säger nästan allt om ungdomarnas liv efter stormen. En liten mygga får spela rollen av hela den förlorade världen.

En mygga, tänker jag och kan nästan känna den där lilla sången i kroppen. Tänk att en sån där liten dum detalj på nåt vis hör ihop med mitt liv. En vanlig vardagsgrej som jag aldrig funderat över. Tänk att man kan sakna en mygga. Är såna bagateller viktiga? Är tillvaron komponerad av små saker som man aldrig tänker på men som liksom spänner ut världen och håller himmelen uppe. Pennornas dans mot papperet när vi har bild för Gåsen. Vinden som fingrar i björkarnas löv. Ljudet av mjuka cykeldäck mot en grusväg. Den höga tonen från en mygga i mörkret, lika ensam som mej?

Jag tycker om det. Jag önskar bara att jag hade vetat lite mer.

Glasklart

”Fan jag menade ju inget! Fattar du väl.” Såna ord strödde han ut framför mej. Men jag vägrade att gå på dem, jag såg de vassa taggarna, ville inte trampa där.

Jag läser Den gröna cirkeln av Stefan Casta, den som utspelar sig före Under tiden fast jag ändå läste den först. Än så länge gör historien mig lite förvirrad. Men jag kan inte låta bli att älska det ibland glasklara språket, hur förvirrande historien än må vara.

9172995025

En bok av vår tid?

Den franske löjtnantens kvinna är en bok som fascinerar mig. Och skrämmer mig. Inte för att det är en skräckhistoria utan för att John Fowles kopplade samman det viktorianska samhället med vårat 2000- tal på ett skrämmande insiktsfullt sätt.

Men ändå var denna distans, alla dessa avgrunder över vilka inga broar ledde, och som på den tiden inte heller kunde överbryggas av radio, television, billiga resor och allt det andra, inte enbart av ondo. Människorna kanske visste mindre om varandra, men de hade också en känsla av att vara friare från varandra, och följaktligen mer individuella. Hela världen var för dem inte bara att trycka på en knapp eller koppla ifrån igen. Främlingar var främmande, ibland med ett spännande, härligt, främlingskap.

John Fowles skrev det här 1969, men i många avseenden hade det lika gärna kunnat vara skrivet idag. Ökad kommunikation och ökad kontakt är visserligen bra saker, men är det alltid det? Förlorar vi något på vägen?

Något jag genast tänker på är facebook – just facebook har varit föremål för många hetlevrade diskussioner i min bibliotekarieklass. Styr vi över facebook eller styr facebook våra liv? Har det inte hänt om det inte har hänt på facebook? De ibland privata tankar vi delar på facebook, skulle vi säga dem högt till de personer vi är ”vänner” med på facebook? Ska vi veta vad alla gör, hela tiden? Blir de som inte har facebook utanför?

Själv har jag i stort sett slutat använda facebook – privat. Jag säger inte att facebook är djävulen, att allt med det är dåligt och att alla borde sluta använda det men på ett rent personligt plan har jag tröttnat – även om det är roligt ibland och även om jag fortfarande använder det till bloggen. Men jag har tröttnat på att diskussioner på fester ofta handlar om vad folk har sett eller hört på facebook – inte vad de har gjort i verkliga livet för, hey!, det har ju alla redan hört. På facebook.

Men John Fowles verkar ha blickat framåt även mot en annan del av vår tid som också den kan vara lite skrämmande ibland.

Vårt sekels största elände är den förmenta bristen på tid, och denna vår uppfattning, inte en oegennyttig kärlek till vetenskapen, och förvisso ingen visdom, är skälet till att vi förbrukar en så stor del av våra samhällens uppfinningsrikedom och inkomster till att finna på snabbare sätt att göra saker – som om människosläktets slutliga mål vore att komma närmare, inte en fullkomlig mänsklighet utan blixtens fulländade snabbhet.

Så mycket idag handlar om stress. Och tidsbrist. Och att alltid ha den senaste modellen av allt, oavsett om det man har fungerar alldeles utmärkt. Själv blir jag både fascinerad och rädd när jag läser den här boken, lika delar fascinerad och rädd som jag ibland blir av hur samhället idag ser ut.

Vad tycker du?

”Lämpligen förvrängt och draperat i svart”

För några dagar sedan började jag läsa Den franske löjtnantens kvinna, mest för att den är en klassiker jag länge varit lite småsugen på att läsa men också för att flera bokbloggare verkligen gillat den. Egentligen visste jag knappt vad den handlade om.

Inte trodde jag väl att John Fowles hade ett så fantastiskt språk att jag skulle fastna vid vissa meningar om och om igen. Inte trodde jag väl att historien skulle vara så fängslande att jag bara vill bläddra och bläddra samtidigt som jag inte vill att sidorna ska rinna iväg så fort.

Inte trodde jag väl att den skulle vara rolig, heller. Men faktum är att jag småfnissar ganska ofta för i Den franske löjtnantens kvinna finns både en lätt ironisk humor och en hel del subtil sarkasm som jag bara älskar.

Och jag har bara läst hundra sidor än så länge.

9174291963

De viktiga sakerna i livet

Största delen av helgen som gått har jag suttit i läsesalen och pluggat biblioteksjuridik och etik tills huvudet snurrat.

Sådant maratonpluggande blir betydligt roligare när det finns lite humor i kursböckerna.

”En låntagare befinner sig på en lång semester och drabbas under tiden av inbrott i sitt hem, varvid tjuven stjäl det mest värdefulla: matsilvret och lånekortet.”

Från Biblioteken och juridiken av Susanna Broms.

Att inte vara hemma just nu

– Vill du att jag ska ringa nu? flinade han och jag sa:
– Ja. Det vill jag.
Och han tog upp sin mobil, grävde fram min lapp ur en allmogemålad brevkorg på väggen och slog mitt nummer. Min telefon började ringa i jackfickan och det vibrerade mot bröstet. Jag gjorde ingen ansats att svara.
– Spelar du svårfångad? frågade han.
– Nä, jag är bara inte hemma, sa jag.

Från den underbara Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld som jag läste i somras och som snart ska få en alldeles egen recension här i bloggen! Inte imorgon, för då blir det dubbelrecension av Fredrik Backmans böcker. Men snart.

Jellicoe Road – Melina Marchetta

Jag minns kärlek. Det är det jag hela tiden måste komma ihåg. Det är konstigt hur man kan glömma allting utom att det fanns personer som älskade en. Kanske är det därför människor har så svårt att komma över sina kärlekshistorier. Det är inte smärtan de ska lägga bakom sig, det är kärleken.

De första sidorna i Jellicoe Road är ganska spretiga och förvirrande och det går inte att få något egentligt grepp om historien, men ungefär femtio sidor in börjar de lösa trådarna fläta ihop sig och hitta varandra och jag inser att det är en genial inledning: Taylor Markham som går på internatskolan i Jellicoe är nämligen ganska precis så vilse som läsaren känner sig.

Det dröjer inte länge innan jag är totalt fast i historien, undrar över hur allting egentligen hänger ihop och fascineras av karaktärernas djup. På Jellicoe utspelar det sig ett territoriekrig mellan internatskolan, ortsbefolkningen och militärskolan och de tre ledarna utgör en slags grundpelare i en historia som från början kan verka förvirrande men som under läsningens gång utkristalliseras till en delvis mörk, delvis rolig och väldigt kärleksfull historia.

Taylor Markham är ledare för skolan, Chaz Santangelo för ortsbefolkningen och Jonah Griggs för militärerna – de tre är både lika och olika och konstellationen leder till flera sammandrabbningar som tar berättelsen vidare och vidare. För mitt i territoriekriget letar Taylor efter sin mamma som övergav henne när hon var elva år, mitt i historien dyker det upp en annan som först långt efteråt får sin förklaring och desutom finns det en kärlekshistoria som är så enkel och vacker att jag mot slutet av läsningen inte kan låta bli att gråta en skvätt.

Jag tyckte om Jellicoe Road redan från början, men under andra halvan av boken – när humorn till viss del får ge vika för lika delar tragedi och sorg som kärlek och vänskapsband – börjar jag verkligen älska den. Det här är en bok jag kommer läsa om flera gånger, både för att kolla så att jag verkligen förstod allting och för att jag inte kommer kunna låta bli. Det är också en bok som från början kan verka som en blyg och förvirrande liten humorhistoria men som slutar som ett fyrverkeri av kärlek, sorg och tappra försök att förlika sig med sitt förflutna.

X-Publishing, 2012.

Bokhora- Johanna har också läst och En bokcirkel för alla har just nu bloggprat om Jellicoe Road.

Köp den här eller här.

Boklördag om en vacker bok med vackra ord

Jag har ofta pratat mig blå om Jonathan Strange & Mr. Norrell här i bloggen och därför ska jag inte göra det en gång till. Men dagens näst sista inlägg blir något så enkelt som ett citat från denna underbara bok, allra mest gillar jag hur lätt det är att blunda och föreställa sig exakt det Susanna Clarke skriver – hur konstigt det än kan tyckas så har hon förmågan att göra det verkligt.

Mjölkerskan var allt det som gruvägaren någonsin hade vågat hoppas på, förutom det att hennes spegelbild uppträdde flera minuter efter det att hon hade tittat sig i spegeln, att hennes ögon skiftade färg i solnedgången och att man ofta kunde se hennes skugga dansa vilda danser fastän hon själv stod alldeles stilla.