”Out of the gravel there are peonies growing.”

Det finns tre saker som – om de är bra – verkligen får mig att bli intresserad av en bok (och baksidestexten är inget av dem).

Det första är titeln. En häftig, annorlunda eller vacker titel kan få mig att haffa en bok på stört, även om jag aldrig hört talas om den innan. Det andra är omslaget (ja, jag är ytlig på så vis men faktum är att ett fängslande omslag verkligen skapar spänning inför innehållet). Det tredje är en verkligt intressant första mening – eller ett bra första stycke. Det finns få saker som höjer förväntningarna så mycket som en bra inledningsmening gör och det får mig verkligen att fastna. Det behöver inte vara så komplicerat, ibland vet jag inte varför jag fastnar för just vissa meningar men fastnar gör jag.

Som Margaret Atwoods Alias Grace.

Out of the gravel there are peonies growing. They come up through the loose grey pebbles, their buds testing the air like snails’ eyes, then swelling and opening, huge dark-red flowers all shining and glossy like satin. Then they burst and fall to the ground.

I helgen ska jag fortsätta läsa Alias Grace, jag har slukat ungefär halva sen igår. Jag ska också fortsätta förbereda för en hel del kul som kommer hända i bloggen – kolla hit imorgon och på lördag så lovar jag spännande saker!

”Out of the gravel there are peonies growing.”

Det finns tre saker som – om de är bra – verkligen får mig att bli intresserad av en bok (och baksidestexten är inget av dem).

Det första är titeln. En häftig, annorlunda eller vacker titel kan få mig att haffa en bok på stört, även om jag aldrig hört talas om den innan. Det andra är omslaget (ja, jag är ytlig på så vis men faktum är att ett fängslande omslag verkligen skapar spänning inför innehållet). Det tredje är en verkligt intressant första mening – eller ett bra första stycke. Det finns få saker som höjer förväntningarna så mycket som en bra inledningsmening gör och det får mig verkligen att fastna. Det behöver inte vara så komplicerat, ibland vet jag inte varför jag fastnar för just vissa meningar men fastnar gör jag.

Som Margaret Atwoods Alias Grace.

Out of the gravel there are peonies growing. They come up through the loose grey pebbles, their buds testing the air like snails’ eyes, then swelling and opening, huge dark-red flowers all shining and glossy like satin. Then they burst and fall to the ground.

I helgen ska jag fortsätta läsa Alias Grace, jag har slukat ungefär halva sen igår. Jag ska också fortsätta förbereda för en hel del kul som kommer hända i bloggen – kolla hit imorgon och på lördag så lovar jag spännande saker!

Att skapa förväntningar

I torsdags fick jag en bok i brevlådan – Kaninhjärta från Gilla Böcker. En debutbok av Christin Ljungqvist, jag hade inte hört så mycket om den tidigare och tänkte egentligen låta den vänta till efter påsk men så läste jag en blurb på baksidan av Anders Björkelid (som har skrivit den fantastiska serien Berättelsen om blodet):

Eftertänksamt otäck. Försiktigt, men obevekligt grym. En knivsudd verklig skräck. En fernissa av romantiserad depression. Och en kalldusch av mänsklig misär.

Kunde jag stå emot frestelsen att kasta mig över boken på en gång om inte snabbare?

Eh, nej. Vad jag tyckte får ni veta 23 april.

Något mer om kärlek

Jag har lagt upp detta citatet tidigare i bloggen men det var ett tag sedan. Och jag kan inte låta bli, det är så underbart.

Förälskade människor halkar ner till en IQ på sådär 72, det är min teori. Lagom hög för att de ska kunna gå på toaletten själva och inte bli tagna av polisen på stan, men för låg för att man ska kunna ha någon som helst tilltro till deras omdöme.

Från Katarina Mazettis Familjegraven.

”Mörker, ja! Mörker, elände och ensamhet!”

Den senaste tiden har ett verkligt underverk till bok cirkulerat omkring i bloggvärlden: Jonathan Strange and Mr Norrell läses både här och där. Jag läste boken för tre år sedan och jag var som uppslukad och helt bortkopplad från omvärlden. Jag börjar bli verkligt sugen på att läsa om den, inte minst när jag slår upp de fina citat jag inte kunde låta bli att plita ner under läsningen.

Jag är som något som blivit kvar efter en begravning, dömd att gå omkring på gatorna och skrämma slag på folk när de tvingas begrunda sin egen dödlighet.

Har du läst denna fantastiska lilla (stora) pärla till bok?

Slutrapport om Strändernas svall

Som det kanske märkts i bloggen har jag de tre senaste veckorna läst Strändernas svall – ibland njutit av läsningen och ibland slagits mot den. Jag tyckte om den men jag har också en del invändningar. Jag ska skriva en recension i veckan och tills dess tänkte jag dela med mig av ett fantastiskt fint citat från boken, som säger ganska mycket om att det inte bara än en historisk roman och en omdiktning av Odysséen utan även en samtidsberättelse.

Den sten han kastar i havet kommer att göra svallvågor inte bara mot den här kusten. Den kommer att göra svall mot alla stränder. Allt hänger ihop. De blodiga vågorna når Same och Zakynthos och Dulikhio och Levkas och Pylos på ett dygn. Sedan kommer de att vandra längs fastlandskusten åt norr och söder, de kommer att rulla västerut härifrån och från alla öarna. De kommer att rulla länge, under åratal och så långt Helios räcker. De ska bära bud till andra folk som kanske inte vet var blodsvallet kommer ifrån men kanske diktar om och ändrar om dess betydelse till ett mer heroiskt vittnesbörd än det egentligen är och gör hans handling eller likadana handlingar till efterföljansvärda, eftersträvansvärda handlingar. Svallet från Ithaka kommer att nå fram till varenda mänska i varenda tid, i alla tider efter oss.

(- – -) Det kommer att stanna när mänskorna slutar att slåss om makten, när inte gudarna längre driver dem till det, när de har lärt sig att begripa sin egen situation. Blodsvallet kring alla stränder kommer att lägga sig när någon mänska utan rädsla för gudarnas straff kan säga till en annan: Förr i världen dräpte de dumma människorna varandra. De tyckte att det var någonting storslaget.

Fantastiska J. K. Rowling

Jag har läst om Harry Potter- böckerna sedan före jul, och har precis lagt ner fjärde boken – The Goblet of Fire. Det är inte för inte som serien är sju av mina absoluta favoritböcker för det är inte bara med magi som Rowling fascinerar och framförallt berör, det är också med personporträtten och med mänskligheten som är så väl beskriven att den verkligen känns långt in i hjärtat.

Mrs Weasly set the potion down on the bedside cabinet, bent down, and put her arms around Harry. He had no memory of ever being hugged like this, as though by a mother.

Något om Nattfåk och om styrkan i sägner

Jag läser Johan Theorins Nattfåk just nu och den är så krypande otäck att jag nästan håller andan på kvällarna i höstmörkret och hör märkliga ljud knäppa i väggarna – det är bara höstvinden men i boken är det de dödas röster och det är lätt att inbilla sig saker när någon skriver så bra som Johan Theorin gör.

Extra kul var att boken inleddes med en kort svensk folksägen från 1800- talet, en som jag läst många gånger då sägner och sagor är ett stort hjärtebarn hos mig.

De döda samlas varje vinter för att fira jul. Men en gång blev de störda av en ogift gumma. Hennes klocka hade stannat, så hon gick upp för tidigt och kom mitt i julnatten till kyrkan. Det sorlade av röster som om det var gudstjänst där och det var fullt med folk. Plötsligt såg gumman sin fästman från unga dagar. Han hade drunknat många år tidigare, men nu satt han i en kyrkbänk bland de andra.

Den är kort och enkel men i höstmörkret får den mig att rysa, delvis just för att den är så enkel och inte utbroderad och delvis för att det var sådant här man verkligen trodde på i Sverige förr i tiden, faktiskt inte för så himla länge sedan om man tänker efter. Det finns en annan, liknande sägen som jag också tycker är så där hemsk och härlig i all sin enkelhet och som jag tänkte berätta för er i höstmörkret.

Efter klockan 12 på natten
firade de döda sin julotta i socknens kyrka.
Då skred en länge sedan hänsoven församling in i kyrkan.
I kyrkan stod den sist döda prästen för altaret
Folk som kommit förbi kyrkan på julnatten
har hört de döda sjunga psalmer.
Men de har aldrig stannat länge vid kyrkan
Utan skyndat fort därifrån.
Ibland kan du se jord på kyrkbänken
När du kommer till julottan
Det är döingemull.

Att läsa tyskspråkigt del 2 – Sagor

I förra inlägger berättade jag om tyskspråkig litteratur i allmänhet och framförallt om böcker och författare jag upptäckt under min tyskautmaning, författare och genrer jag förmodligen inte hade läst om det inte varit för utmaningen.

Nu tänker jag berätta om tyskspråkig litteratur jag älskade redan innan jag fick reda på årets Bokmässetema. Sagor är en stor kärlek i mitt liv och har alltid varit, och här tänker jag presentera tre favoriter som skriver underbara sagor.

Bröderna Grimm. Hörni, nu glömmer vi Disney och så läser vi sagorna som de skrevs från början, tycker ni inte? Inte för att jag någonsin hade satt Askungen i händerna på ett litet barn men även vuxna kan glädjas av sagor och jag har alltid älskat sagor av hela mitt hjärta. Bröderna Grimms sagor är ofta hemska och sorgliga men också vackra och jag tjusas något otroligt av dem. Det är tyvärr ganska svårt att få tag på sagorna i original, bäst är att man går till biblioteket och lusläser på försättsbladet – oftast är de ”översatta och redigerade” eller ”förkortade och redigerade”.

De böcker jag brukar ty mig till när jag vill läsa Bröderna Grimm är en samling från Barnboksförlaget anno 1987. De heter Grimmsagor 1, 2 och 3 och är oavkortade från 1857 års tyska upplaga. De är också vackert illustrerade av flera olika konstnärer. Det som är bra med dem är att de är uppdelade efter hur svåra, hemska och grymma sagorna är – första boken är de snällaste sagorna och här hittar man bland annat Bord duka dig, Hans och Greta, Rapunsel, Törnrosa, Snövit och Rosenröd och Sädesaxet. Den andra boken innehåller lite grymmare sagor, som Askungen, Den sjungande benknotan, Djävulens tre guldhår, Snövit, De tolv bröderna och Anden i flaskan. Den tredje och sista boken innehåller de grymmaste sagorna och de är också kanske de minst kända, här finns Vargen och killingarna, Slödder, De sju korparna, Döden som fadder, De tre fjädrarna, Den sjungande lärkan, Den fattige och den rike och Harbruden, bland andra.

Jag älskar Bröderna Grimms sagor, men jag tycker verkligen det är värt att se till så att man får en riktig upplaga, en som inte är förkortad och redigerad.

Cornelia Funke. Det var ungefär två år sedan jag upptäckte Cornelia Funke och hennes fantastiska värld. Det började med att jag och min pojkvän såg filmen Inkheart som jag älskade och jag var absolut tvungen att läsa boken bakom. 1947 sidor Bläckvärld senare var jag förälskad, fast, förtjust och kunde inte få nog.

Vet du vad, Fenoglio? tänkte han. Det här är ju vansinne! Hur ska du ha kunnat hitta på henne? Hon måste ha funnits här hela tiden, långt innan du skrev dina ord. En sådan som hon kan inte vara gjord av bara ord, det är omöjligt! Du har haft fel hela tiden! De fanns här allihop, Sotfinger och Capricorn, Basta och Roxane, Minerva, Violante, Ormhuvud… Du har bara skrivit ner deras historia, men de tyckte inte om den och nu skriver de sin egen.

Cornelia Funkes världar är underbara, härliga att dyka ner i och förundras över. Har du inte läst Cornelia Funke tidigare så tycker jag du ska göra det, börja gärna med Bläckmagi- trilogin eller den nya Spökriddaren och hans väpnare.

Böcker jag läst av Cornelia Funke:

Tjuvarnas herre
Bläckhjärta
Bläckmagi
Bläckdöd
Drakryttaren

Igraine den modiga

Reckless

Spökriddaren och hans väpnare

Michael Ende. Av Michael Ende har jag bara läst två böcker, men åh vilka böcker det är! I Den oändliga historien ska Bastian rädda landet Fantasién från fara och får ett vindlande äventyr på köpet.

’Jag undrar’, sade han för sig själv, ’vad som egentligen försiggår i en bok innan man öppnar den. Så klart det bara är bokstäver som finns där, tryckta på papperet, men ändå… något måste det ju ändå vara, för så snart man öppnar boken har man ju en hel historia där. Där finns människor som jag inte känner ännu, och alla möjliga äventyr och hjältedåd och strider – och ofta inträffar väldiga stormar på havet eller man förs med till främmande länder och städer. Och allt det där finns ju på något sätt där i boken. Så klart man måste läsa boken för att få uppleva det, den saken är klar. Men det finns där redan tidigare. Och skulle gärna vilja veta hur’.

Men Momo eller kampen om tiden är min favorit, faktiskt en av mina favoritböcker överhuvudtaget. Den berättar om hur de vuxna alltmer och mer sparar in på tiden för att hinna mer saker, men all stress får dem att glömma sina barn, och kärleken, och livet självt. De små grå börjar istället stjäla tiden och Momo måste försöka ta den tillbaka. Momo eller kampen om tiden är en fantastisk liten pärla till bok, en som jag rekommenderar till alla!