HeatoN: Livet på spel

Jag ägnade en hel dag åt att sträcklyssna på Emil Christensens biografi Livet på spel. Emil Christensen, mer känd som HeatoN, är en levande legend i e-sportvärlden, invald i e-sportens Hall of Fame och med åtta VM-guld i Counter-Strike i bagaget tillsammans med laget Ninjas in Pyjamas.

Livet på spel är en öppenhjärtig bok om vägen dit. Som många biografier är den kanske inte särskilt litterär eller välskriven, men den är onekligen fängslande och intressant. Trots att e-sport räknas som den största sporten i Sverige, trots att bara Counter-Strike räknar med ungefär 110 miljoner utövare, ses sällan e-sport som en sport. Snarare tvärtom.

Att e-sporten har kämpat i motvind för att få räknas med är säkert en av grunderna till att HeatoN och laget Ninjas in Pyjamas gång på gång luras – av managers, av spelledare och av sponsorföretag. Emil Christensen berättar om tiden som ung och oerfaren och om smällarna det gav – skatteskulder, ensamhet, depression, förlorad vänskap, alkohol.

Livet på spel gör sig väldigt bra som ljudbok. En stor del av boken är berättelser om Counter-Strike- matcher i världsklass på olika turneringar runt om i världen, det är spännande och lätt att ryckas med i. Jag lyssnar och lyssnar och helt plötsligt har tre-fyra timmar passerat. Jag vet inte om boken håller lika väl i pappersform. Jag hade också önskat något mer av den, särskilt med tanke på epilogen där något verkligen glimmar till. En analys av e-sportens svårighet att vinna respekt, Riksidrottsförbundets syn, tjejers situation i gamingarenan, alla positiva effekter och fördelar med att spela datorspel. Om detta hade getts större plats i mellanrummen mellan världsmästerskapen i Counter-Strike hade Livet på spel kunnat bli en verkligt intressant bok.  Som det är nu är den en spännande biografi och jag tror att den kan ges både till den gamingfrälste tonåringen och farfar som vill veta mer.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Spelåret 2019 – och dess allra bästa spel

Spelåret 2019 definierades av flera härliga co-ops med min ständiga gamingpartner, många timmar tillsammans med min guild på vår Minecraftserver, några fullängdsäventyr och flera korta men intensiva spelupplevelser. Att jag spelade så många korta spel gjorde att jag hann med hela 12 spel 2019. Idag tänkte jag berätta lite mer om de fem finaste spelupplevelserna 2019, och några ord om de resterande 7 spel som gjorde 2019 till ett fantastiskt spelår.

Topp 5 2019

Unravel
Unravel (2016) lämnade mig med ett krossat hjärta. I allt från den makalöst vackra skildringen av det västerbottniska landskapet till det detaljerade karaktärsskapandet av ett litet garnnystan var Unravel en magisk spelupplevelse. Naturen, årstiderna, känslorna, berättelsen, pusslen, att det glimtade förbi en HBTQ-story (blinka och du missar det, men ändå), allt. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde få så mycket känslor för ett garnnystan. Unravel är makalöst.

Shadow of the Tomb Raider
Tomb Raider är mina favoritspel. I år spelade jag igenom hela den nyaste spelserien och i den är Shadow of the Tomb Raider (2018) den klara vinnaren. Jag älskade att pusslen fick mer tyngd än i de tidigare två spelen, att Lara är betydligt tuffare nu – och jag älskar hur otroligt snyggt och genomarbetat det kändes.

Minecraft
Minecraft (2009) har haft en stor plats i mitt datorspelande liv i flera år nu, men 2019 var året jag fann mitt Minecrafthem i min guild och i vår server, utvecklades kolossalt som byggare och fann spelets hjärta i The End. Det slutar förstås inte där. Det kommer fortsätta länge.

Life is Strange
Life is Strange (2015) är mörkt, vansinnigt tungt och psykologiskt brutalt. Samtidigt är det så vackert och snyggt berättat att det inte gick att sluta spela – ungefär som en bok du bara måste läsa ut fast den skrämmer vettet ur dig. Life is Strange är en berättelse där varje val du gör är avgörande. Någonstans är jag glad att jag spelade det, även om jag också någonstans också ångrar det. Det kommer hemsöka mig länge.

Gone Home
Gone Home (2013) är en kort vandringssimulator och en berättelse om att komma hem och finna att allt är annorlunda. Om att göra sig fri från konventionella bojor och att hitta vem du verkligen är. Om kärlek, om att vara systrar – och ett av få spel som existerar som berättar en HBTQ-historia. Jag tyckte mycket om det.

Två korta spel jag spelade 2019

Submerged
En dystopisk, översvämmad stad och en syster som försöker rädda livet på sin lillebror. Submerged (2015) är aldrig särskilt utmanande men berättar en fin och sorglig historia med hjälp av underbar artwork.

Botanicula
Amanita Design är mästare på kluriga peka-klicka- spel och Botanicula (2012) är inget undantag. Gulligt, roligt och utmanande!

The Lara Croft Fan Girl

Ja, Tomb Raider är mina favoritspel, det finns ingen tvekan om den saken. Även om jag håller tredje spelet högst i den nya serien så älskade jag även Tomb Raider (2013) och Rise of the Tomb Raider (2016). Kombinationen av äventyr, pussel, gore, shoot-em-up, action, story och kick-ass- hjältinna är fullkomligt oslagbar. Under 2019 så hann jag, tillsammans med min co-op- äventyrerska, även avsluta Lara Croft and the Temple of Osiris, det andra spelet i en co-op- spinoff på Tomb Raider. Halva tiden sätts din samarbetsförmåga på spel med mer eller mindre omöjliga pussel, halva tiden är det galen hack’n’slash som gäller. Det är fullständigt underbart.

Slutligen…

Att prata om co-op gör det förstås omöjligt att inte nämna We Were Here – en indie- pusselspelserie som är lätt att älska att hata. Om något, så sätts din vänskap med din co-op- spelare på prov – även om ni känt varandra länge och har en i det närmaste intiutiv vänskap. We Were Here Together (2019) var stundtals underbart klurigt och spännande, men i slutändan alldeles för långt och komplicerat.

Spelåret avslutas med ett spel jag längtat efter sedan det annonserades av Dontnod – Vampyr (2018). Tre timmar in är jag fullständigt förskräckt – skräckspel är verkligen inte min grej – men jag kommer nog fortsätta med det en bra bit in på 2020, ändå. Vampyrer i kolerans London, vad annat kan jag göra?

På spaning: Tre riktigt intressanta indiespelsläpp 2019

Den här veckan ger sig Kulturkollo ut på spaning. Jag spanar just nu in både spel och teater och tänkte därför delta med – två – inlägg. Jag hoppas detta kommer vara tillåtet! Mitt första inlägg är också det smalaste: nu pratar vi släpp av indie- datorspel 2019. Imorgon berättar jag om vilka tre teatersläpp jag ser mest fram emot i vår.

Min tid som litteraturnörd och gamer är ungefär tudelad. Däremot läser jag betydligt fler nyutkomna böcker än spelar nyutkomna spel, därför är min lista på nya spelsläpp jag ser fram emot aldrig särskilt lång. I år ser jag dock verkligen fram emot några få indiespel och vill, för att väga upp mot alla listor med betydligt större produktioner, lista dem här.

In the Valley of Gods 
Campo Santo, som 2018 gjorde det fina Firewatch, släpper 2019 In the Valley of Gods. Det ser ut att vara ett fruktansvärt vackert upptäckar- och äventyrsspel och jag längtar så.

We Were Here Together
Jag älskade We Were Here och We Were Here Too  från Total Mayhem Games otroligt kluriga, atmosfäriska och spännade online only co-op- spel som *verkligen* sätter samarbetsförmågan på prov. Äntligen del 3!

Rain of Reflections
Den som vet vem Victor Leijonhufvud från P3 Spel är kanske också känner till hans indiespelbolag Lionbite Games. 2019 ger de ut Rain of Reflections, ”an atmospheric, dystopian, cyberpunk role-playing adventure game”. Ni hör ju hur fantastiskt det låter?

Bild: Campo Santo

Bild: Total Mayhem Games

Bild: Lionbite Games

De bästa spelen jag spelade 2018

Även om 2019 redan varit här i två månader har året ännu inte gett mig en chans att hinna lista mina bästa dator- och TV-spel 2018. En stor del av min kulturkonsumtion utgörs av spel, främst datorspel men också en del konsolspel. Att Tomb Raider tar upp en så pass stor del av listan är faktiskt logiskt då det var Tomb Raider som på riktigt återuppväckte mitt datorspelande 2017 och 2018 efter år av dvala. Jag är så tacksam och lycklig över detta. Here we go! Åren spelen lanserades inom parantes.

10. Rayman Origins (2011)
Vackert, roligt, galet snabbt och ibland bara… galet. Rayman påmminer mig om exakt hur svåra spelen var för 20-25 år sedan, hur mycket tålamod en behövde bygga upp för att klara dem och exakt hur lycklig en blir över att klara en boss en kämpat mot i ungefär tre timmar.

9. Firewatch (2018)
Firewatch är ett fantastiskt vackert spel, en vandringssimulator med ett mysterium och en del sorg inbakat. Jag var helt förlorad i några timmar.

8. Portal (2007)
Portal sätter alla dina pusselfärdigheter och allt ditt logiska tänkande på prov och Glados lurar dig gång på gång. Ändå kan du inte sluta. Jag älskar stämningen, spänningen, svårighetsgraden, nördigheten.

7. Minecraft (2009)
Minecraft kommer förmodligen vara med på min lista varje år men 2018 var det alldeles särskilt underbart med 1.13- Aquatic- uppdateringen. Havssköldpaddor! Sjunkna vrak! Gömda skatter! Drunkade zombier! Minecraft är också ett spel med helt enkelt oändliga möjligheter.

6. Lara Croft and the Guardian of light (2010)
Vår älskade arkeolog Lara Croft slår sig samman med Totec i en spin-off på Tomb Raider som är allra mest underbar i co-op- läge med någon du vill ha riktigt roligt med. En underbar blandning av action, äventyr, pussel och hack’n’slash av alla monster du kan tänka dig.

5. Child of Light (2014)
Child of Light är det vackraste, sorgligaste och finaste fantasyplattformsrollspel jag spelat. En helt underbar story och miljöer som tar andan ur dig.

1-4. Tomb Raider
Jag önskar så att jag mött Lara Croft tidigare. Stark, smart, rolig, äventyrlig, ostoppbar. Det började för mig med ett tips från en vän på 2000- talets generation Tomb Raider där jag fullkomligt älskade Legend (2006) och Anniversary (2007) och tyckte om Underworld (2008). Blandningen av äventyr, pussel och strider är så välavvägd att det är svårt att sluta spela. Med Tomb Raider (2013) är det mer action, mer äventyr och mer shoot em up på bekostnad av pussel och strategi. Ändå kan jag inte låta bli att älska det.