Fyra berättelser från Jorvik – Helena Dahlgren

I Fyra berättelser från Jorvik får vi lära känna de fyra Ödesryttarna på djupet, de som jag tyckt så mycket om i Jorvik kallar och Legenden vaknar. I början av mars gavs tredje och sista boken i trilogin ut men jag hoppas att inte en enda Ödesryttarna- fans missar den här fina novellsamlingen.

Novellerna utspelar sig före och under Ödesryttarna– trilogin, men är helt fristående. Det är berättelser som går på djupet på ett sätt de andra böckerna inte riktigt hunnit göra mitt i det stora äventyret. Helena Dahlgren utforskar sina karaktärers känslor och om det är möjligt tar Lisa, Linda, Alex och Anne ännu större plats i mitt hjärta nu. Särskilt mycket tycker jag om första berättelsen, den där Lisa möter både våren och sorgen efter sin mammas död. Den fick tårarna att rinna.

Det är just det som är så fint med de här böckerna, att det är magi på så många olika sätt. Magin i att röra vid en len hästmule, det magiska i nyfunnen vänskap som lindrar sorgen – och så den onda, tusenåriga magin som lurar under Jorviks yta. Fyra berättelser från Jorvik är dessutom fantastiskt vackert illustrerade, det är en verklig pärla att läsa.

Ödesryttarna är böcker baserade på onlinerollspelet Star Stable, ett av världens tio största spel i sin genre med 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Ändå är chansen stor att du inte har hört talas om det, fast du säkert känner till World of Warcraft som är ett spel i samma genre (MMORPG). Den enkla anledningen är förstås att Star Stable mest spelas av tjejer, och därför ofta ses som ett spel lite mindre värt än andra. Det är det förstås inte. Star Stable är ett fantastiskt spel som förenar spel- och hästintresserade tjejer, killar, icke-binära och andra över hela världen. Jag älskar att det nu finns en bokserie om Ödesryttarna och Jorviks magi och jag hoppas att många gamers hittar fram till den – och att många bokläsare nu får chansen att upptäcka spelet. Spel och litteratur är båda former av berättande och – som Helena Dahlgren har sagt i intervjuer – de som har fantasin för att leva sig in i fiktiva världar kan ofta förlora sig i både böcker och datorspel.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Jorvik kallar och Legenden vaknar.

När allt går åt skogen – 9 dystopitips

Jag tänkte fortsätta på gårdagens tema om att hantera rädsla och ångest genom populärkultur, och ge mina bästa tips på litteratur där allt har gått åt skogen. Dystopier finns det att läsa nästan till tiden tar slut, men just de här är berättelser där samhället kollapsat och där krishanteringen verkligen inte fungerat. Katastrofen har svept över världen – i en del av böckerna är det en sjukdom, men inte alla.

Ibland är det just det hjärnan behöver – att föreställa sig det värsta som kan hända, för att sedan komma över det. Jag har försökt att inte tipsa om de allra vanligaste och mest populära böckerna. Pestens tid kan vi prata om en annan gång, när jag faktiskt läst den.

World War Z – omtalad när den kom men idag nästan lite bortglömd. Den utspelar sig, inte under framtidens zombiekatastrof utan efter, där vår egen tid är förkrigstid och där psykiskt och fysiskt skadade krigsveteraner berättar sin egen historia från zombiekrigen. Återhållsamt, lågmält, psykologiskt, skrämmande.

Varelserna – för att fortsätta på zombietemat är serien som börjar med Elias bok en av de bokserier jag har närmast mitt hjärta. I mitt bibliotekariejobb har de hjälpt mig att få många lässvaga elever in på litteraturens väg och de är vansinnigt snygga, välskrivna, spännande och otäcka. I recensionen av sista boken hittar du länkar till vad jag tyckte om alla böcker i serien.

En sekund i taget – kanske den allra bästa dystopi jag någonsin läst. Sofia Nordin skriver så nära och så skickligt att det är omöjligt att sluta läsa. I varje bok i serien får vi följa en ungdom som är kvar efter att febern har tagit död på alla vuxna. Det är Hedvig jag aldrig kunnat glömma.

The Young Elites – även här har en blodfeber skördat liv efter liv, de flesta vuxnas. De som överlever är barn och åratal efter lever de med konsekvenserna – ärr och särskilda förmågor. The Young Elites är dystopisk fantasy, mörk och vacker.

Minnet av vatten – här är det inte en sjukdom som bragt krig och svält över världen, utan bristen på vatten. Minnet av vatten blickar in i en av de mest troliga framtidskeendena – den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. En bok som tar sig in under huden.

Den nya människan – i en nära framtid har människans livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till. Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Skrämmande och välskriven.

Flickan med gåvorna – jag återvänder till zombieromanen, och som sådan är Flickan med gåvorna en av mina absoluta favoriter. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig och helt fasansfull.

Slutet – om det är någon bok som skildrar människans inre vid en katastrof så är det Slutet. Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt. Slutet är ångestladdad, men någonstans också trösterik.

De tusendeVansinnigt snygg och otäck grafisk roman om ett virus som knockat mänskligheten och där bara en på tusen överlever. Om människans allra sämsta sidor.

Att hantera livet genom populärkulturella filter

Det kan sägas att det är märkliga tider vi lever i. Ändå kanske det inte är det, egentligen. Att människor hellre lyssnar på skvaller och domedagsprofetior än vetenskapen har vi vetat länge. Tur att det också finns så många som håller i hatten och hjälper de som behöver hjälp.

Alla måste vi hantera livet, på något sätt. Jag gör det ofta genom populärkultur. För inte så länge sedan berättade jag hur musiken tog mig igenom en väldigt svår period, veckor som bara försvann. I en av mina favoritpoddar, P3 Spel, i avsnittet från 12 februari i år, berättades att spelet Plague Inc – ett spel där du ska utrota mänskligheten med ett dödligt virus – nådde nedladdningsrekord i Kina under början av Corona-utbrottet. Många behöver möta sin rädsla för att hantera den istället för att fly från den. Det som är så intressant här är att just datorspel idag ofta avfärdas som meningslös verklighetsflykt, precis som litteratur avfärdades som sådan för några hundra år sedan. Idag vet vi bättre.

Själv sitter jag som klistrad framför det fantastiska spelet A Plague Tale. I det får vi följa tonåriga Amicia i 1300- talets Frankrike som försöker rädda sin lillebror Hugo undan pestens fasor och inkvisitionens bojor. Hack i häl är råttorna, enorma horder med råttor besatta av något värre än döden kryper de och rasslar efter mitt varje steg. Det är fasansfullt, otäckt, men också vansinnigt vackert och välgjort. Att jag är så fascinerad av A Plague Tale just nu skvallrar säkerligen om en oro inför Corona- pandemin men är också ett bevis på hur jag alltid har hanterat rädsla.

I en era när vi översköljs av intryck varje dag behöver vi ett sätt att hantera dem. Att fantastik- litteratur och datorspel enbart skulle vara en verklighetsflykt stämmer inte. Just nu läser jag Death’s End, tredje delen i SciFi- trilogin Rememberance of Earth’s Past, skriven av Cixin Liu. I den har mänsklighetens storhetsvansinne lett till hens potentiella undergång. Att läsa den är både att ge sig in i ett fantastiskt äventyr långt utanför min egen vardag, men också ett sätt att möta undergångsrädslan som oundvikligen knackar på axeln.

Vad jag läser sen? Jag grävde djupt i min TBR- hög och fann Elvira Birgitta Holms Månskensvargen, en hyllad och Augustnominerad ungdomsbok om pestens Sverige. Kanske läser jag den sen.

Vad läser du?

HeatoN: Livet på spel

Jag ägnade en hel dag åt att sträcklyssna på Emil Christensens biografi Livet på spel. Emil Christensen, mer känd som HeatoN, är en levande legend i e-sportvärlden, invald i e-sportens Hall of Fame och med åtta VM-guld i Counter-Strike i bagaget tillsammans med laget Ninjas in Pyjamas.

Livet på spel är en öppenhjärtig bok om vägen dit. Som många biografier är den kanske inte särskilt litterär eller välskriven, men den är onekligen fängslande och intressant. Trots att e-sport räknas som den största sporten i Sverige, trots att bara Counter-Strike räknar med ungefär 110 miljoner utövare, ses sällan e-sport som en sport. Snarare tvärtom.

Att e-sporten har kämpat i motvind för att få räknas med är säkert en av grunderna till att HeatoN och laget Ninjas in Pyjamas gång på gång luras – av managers, av spelledare och av sponsorföretag. Emil Christensen berättar om tiden som ung och oerfaren och om smällarna det gav – skatteskulder, ensamhet, depression, förlorad vänskap, alkohol.

Livet på spel gör sig väldigt bra som ljudbok. En stor del av boken är berättelser om Counter-Strike- matcher i världsklass på olika turneringar runt om i världen, det är spännande och lätt att ryckas med i. Jag lyssnar och lyssnar och helt plötsligt har tre-fyra timmar passerat. Jag vet inte om boken håller lika väl i pappersform. Jag hade också önskat något mer av den, särskilt med tanke på epilogen där något verkligen glimmar till. En analys av e-sportens svårighet att vinna respekt, Riksidrottsförbundets syn, tjejers situation i gamingarenan, alla positiva effekter och fördelar med att spela datorspel. Om detta hade getts större plats i mellanrummen mellan världsmästerskapen i Counter-Strike hade Livet på spel kunnat bli en verkligt intressant bok.  Som det är nu är den en spännande biografi och jag tror att den kan ges både till den gamingfrälste tonåringen och farfar som vill veta mer.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Spelåret 2019 – och dess allra bästa spel

Spelåret 2019 definierades av flera härliga co-ops med min ständiga gamingpartner, många timmar tillsammans med min guild på vår Minecraftserver, några fullängdsäventyr och flera korta men intensiva spelupplevelser. Att jag spelade så många korta spel gjorde att jag hann med hela 12 spel 2019. Idag tänkte jag berätta lite mer om de fem finaste spelupplevelserna 2019, och några ord om de resterande 7 spel som gjorde 2019 till ett fantastiskt spelår.

Topp 5 2019

Unravel
Unravel (2016) lämnade mig med ett krossat hjärta. I allt från den makalöst vackra skildringen av det västerbottniska landskapet till det detaljerade karaktärsskapandet av ett litet garnnystan var Unravel en magisk spelupplevelse. Naturen, årstiderna, känslorna, berättelsen, pusslen, att det glimtade förbi en HBTQ-story (blinka och du missar det, men ändå), allt. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde få så mycket känslor för ett garnnystan. Unravel är makalöst.

Shadow of the Tomb Raider
Tomb Raider är mina favoritspel. I år spelade jag igenom hela den nyaste spelserien och i den är Shadow of the Tomb Raider (2018) den klara vinnaren. Jag älskade att pusslen fick mer tyngd än i de tidigare två spelen, att Lara är betydligt tuffare nu – och jag älskar hur otroligt snyggt och genomarbetat det kändes.

Minecraft
Minecraft (2009) har haft en stor plats i mitt datorspelande liv i flera år nu, men 2019 var året jag fann mitt Minecrafthem i min guild och i vår server, utvecklades kolossalt som byggare och fann spelets hjärta i The End. Det slutar förstås inte där. Det kommer fortsätta länge.

Life is Strange
Life is Strange (2015) är mörkt, vansinnigt tungt och psykologiskt brutalt. Samtidigt är det så vackert och snyggt berättat att det inte gick att sluta spela – ungefär som en bok du bara måste läsa ut fast den skrämmer vettet ur dig. Life is Strange är en berättelse där varje val du gör är avgörande. Någonstans är jag glad att jag spelade det, även om jag också någonstans också ångrar det. Det kommer hemsöka mig länge.

Gone Home
Gone Home (2013) är en kort vandringssimulator och en berättelse om att komma hem och finna att allt är annorlunda. Om att göra sig fri från konventionella bojor och att hitta vem du verkligen är. Om kärlek, om att vara systrar – och ett av få spel som existerar som berättar en HBTQ-historia. Jag tyckte mycket om det.

Två korta spel jag spelade 2019

Submerged
En dystopisk, översvämmad stad och en syster som försöker rädda livet på sin lillebror. Submerged (2015) är aldrig särskilt utmanande men berättar en fin och sorglig historia med hjälp av underbar artwork.

Botanicula
Amanita Design är mästare på kluriga peka-klicka- spel och Botanicula (2012) är inget undantag. Gulligt, roligt och utmanande!

The Lara Croft Fan Girl

Ja, Tomb Raider är mina favoritspel, det finns ingen tvekan om den saken. Även om jag håller tredje spelet högst i den nya serien så älskade jag även Tomb Raider (2013) och Rise of the Tomb Raider (2016). Kombinationen av äventyr, pussel, gore, shoot-em-up, action, story och kick-ass- hjältinna är fullkomligt oslagbar. Under 2019 så hann jag, tillsammans med min co-op- äventyrerska, även avsluta Lara Croft and the Temple of Osiris, det andra spelet i en co-op- spinoff på Tomb Raider. Halva tiden sätts din samarbetsförmåga på spel med mer eller mindre omöjliga pussel, halva tiden är det galen hack’n’slash som gäller. Det är fullständigt underbart.

Slutligen…

Att prata om co-op gör det förstås omöjligt att inte nämna We Were Here – en indie- pusselspelserie som är lätt att älska att hata. Om något, så sätts din vänskap med din co-op- spelare på prov – även om ni känt varandra länge och har en i det närmaste intiutiv vänskap. We Were Here Together (2019) var stundtals underbart klurigt och spännande, men i slutändan alldeles för långt och komplicerat.

Spelåret avslutas med ett spel jag längtat efter sedan det annonserades av Dontnod – Vampyr (2018). Tre timmar in är jag fullständigt förskräckt – skräckspel är verkligen inte min grej – men jag kommer nog fortsätta med det en bra bit in på 2020, ändå. Vampyrer i kolerans London, vad annat kan jag göra?

På spaning: Tre riktigt intressanta indiespelsläpp 2019

Den här veckan ger sig Kulturkollo ut på spaning. Jag spanar just nu in både spel och teater och tänkte därför delta med – två – inlägg. Jag hoppas detta kommer vara tillåtet! Mitt första inlägg är också det smalaste: nu pratar vi släpp av indie- datorspel 2019. Imorgon berättar jag om vilka tre teatersläpp jag ser mest fram emot i vår.

Min tid som litteraturnörd och gamer är ungefär tudelad. Däremot läser jag betydligt fler nyutkomna böcker än spelar nyutkomna spel, därför är min lista på nya spelsläpp jag ser fram emot aldrig särskilt lång. I år ser jag dock verkligen fram emot några få indiespel och vill, för att väga upp mot alla listor med betydligt större produktioner, lista dem här.

In the Valley of Gods 
Campo Santo, som 2018 gjorde det fina Firewatch, släpper 2019 In the Valley of Gods. Det ser ut att vara ett fruktansvärt vackert upptäckar- och äventyrsspel och jag längtar så.

We Were Here Together
Jag älskade We Were Here och We Were Here Too  från Total Mayhem Games otroligt kluriga, atmosfäriska och spännade online only co-op- spel som *verkligen* sätter samarbetsförmågan på prov. Äntligen del 3!

Rain of Reflections
Den som vet vem Victor Leijonhufvud från P3 Spel är kanske också känner till hans indiespelbolag Lionbite Games. 2019 ger de ut Rain of Reflections, ”an atmospheric, dystopian, cyberpunk role-playing adventure game”. Ni hör ju hur fantastiskt det låter?

Bild: Campo Santo

Bild: Total Mayhem Games

Bild: Lionbite Games

De bästa spelen jag spelade 2018

Även om 2019 redan varit här i två månader har året ännu inte gett mig en chans att hinna lista mina bästa dator- och TV-spel 2018. En stor del av min kulturkonsumtion utgörs av spel, främst datorspel men också en del konsolspel. Att Tomb Raider tar upp en så pass stor del av listan är faktiskt logiskt då det var Tomb Raider som på riktigt återuppväckte mitt datorspelande 2017 och 2018 efter år av dvala. Jag är så tacksam och lycklig över detta. Here we go! Åren spelen lanserades inom parantes.

10. Rayman Origins (2011)
Vackert, roligt, galet snabbt och ibland bara… galet. Rayman påmminer mig om exakt hur svåra spelen var för 20-25 år sedan, hur mycket tålamod en behövde bygga upp för att klara dem och exakt hur lycklig en blir över att klara en boss en kämpat mot i ungefär tre timmar.

9. Firewatch (2018)
Firewatch är ett fantastiskt vackert spel, en vandringssimulator med ett mysterium och en del sorg inbakat. Jag var helt förlorad i några timmar.

8. Portal (2007)
Portal sätter alla dina pusselfärdigheter och allt ditt logiska tänkande på prov och Glados lurar dig gång på gång. Ändå kan du inte sluta. Jag älskar stämningen, spänningen, svårighetsgraden, nördigheten.

7. Minecraft (2009)
Minecraft kommer förmodligen vara med på min lista varje år men 2018 var det alldeles särskilt underbart med 1.13- Aquatic- uppdateringen. Havssköldpaddor! Sjunkna vrak! Gömda skatter! Drunkade zombier! Minecraft är också ett spel med helt enkelt oändliga möjligheter.

6. Lara Croft and the Guardian of light (2010)
Vår älskade arkeolog Lara Croft slår sig samman med Totec i en spin-off på Tomb Raider som är allra mest underbar i co-op- läge med någon du vill ha riktigt roligt med. En underbar blandning av action, äventyr, pussel och hack’n’slash av alla monster du kan tänka dig.

5. Child of Light (2014)
Child of Light är det vackraste, sorgligaste och finaste fantasyplattformsrollspel jag spelat. En helt underbar story och miljöer som tar andan ur dig.

1-4. Tomb Raider
Jag önskar så att jag mött Lara Croft tidigare. Stark, smart, rolig, äventyrlig, ostoppbar. Det började för mig med ett tips från en vän på 2000- talets generation Tomb Raider där jag fullkomligt älskade Legend (2006) och Anniversary (2007) och tyckte om Underworld (2008). Blandningen av äventyr, pussel och strider är så välavvägd att det är svårt att sluta spela. Med Tomb Raider (2013) är det mer action, mer äventyr och mer shoot em up på bekostnad av pussel och strategi. Ändå kan jag inte låta bli att älska det.