Tag Archives: deckare

Nässelvrede – Solveig Vidarsdotter

Gäddede är en by i det bedårande vackra Frostviken i norra Jämtland, mellan Hällingsåfallet och norska gränsen, en plats du besökt om du sett Dunderklumpen. Kör du längre norrut kommer du till Stora Blåsjön och det vackraste som finns i Jämtland. Men Gäddede är också ett typiskt samhälle i det norrländska inlandet, nedläggningshotat av den urbana normen.

I Gäddede låter Solveig Vidarsdotter morden hagla i sommarnatten. Ett kommunalråd hittas död i nässlorna och den som verkar vara skyldig är hans hälften så gamla fru. En kvinna vådaskjuter sin pappa på skjutbanan samma dag. Har morden något med varandra att göra?

I Isvittringsom kom 2013, fick läsaren för första gången lära känna Ingrid Kvarnberg som då var hemvändande polis från Stockholm till Gäddede. I Nässelvrede har hon landat i sin roll som landsortspolis och kanske har också Solveig Vidarsdotter landat i sitt författarskap för Nässelvrede är, i mitt tycke, mycket bättre än Isvittring. I sina allra bästa stunder påminner den mig nästan om Åsa Larsson och högre betyg kan jag inte ge för ingen kombinerar rå glesbygdsskildring och brutala mord som Åsa Larsson.

Den säkerhet och stilistisk som Larsson har i språket och som gör att jag håller henne för den bästa svenska deckarförfattaren finns inte – än – hos Vidarsdotter och det är de ibland stolpiga konversationerna som gör att jag då och då stannar upp i läsningen av Nässelvrede men skildringen av människorna och landskapet är fängslande, så nära inpå. Det är glesbygdsnoir och dammig romantik, det är något helt annat än polisarbete i storstäder. Obarmhärtigt visar Vidarsdotter hur den urbana normen påerkar glesbygden, hur lite man bryr sig om den, att ingen gör mer än rycker på axlarna. Man vet hur det är.

Men Vidarsdotter går också djupare än att bara placera sin deckare i glesbygden. Nässelvrede är en hjärtskärande skildring av ensamma människor. Vikten av gemenskap, att få betyda något, sätter djupa spår både i berättelsen och karaktärerna. Den ibland uppdykande ledan och missmodet går i kamp med viljan att slåss för sin bygd.

Tyvärr är det ibland också deckarklyschigt intill leda. Redan på sidan hundra och efter den uppskattningsvis hundrade beskrivningen av en kvinnas kurvor, hår eller bröst är jag lite trött på utseendefixeringen som ofta kommer med den här genren. Det är så tröttsamt, så onödigt, så fruktansvärt förutsägbart och för mig drar det ner betyget av den här annars välskrivna och mycket fängslande deckaren. Att mördaren sen är den vanliga osannolika, icke-trovärdiga, omotiverade och helgalna skurken som avslöjas i sista kapitlet är tyvärr bara alltför väntat men också fruktansvärt tråkigt. När en författare kan gå på djupet i karaktärsskildringen i övrigt, varför gå i den trista fällan?

Lind & Co, 2017

Du hittar boken här eller här.

Krimineller – Aino Trosell

kriminellerKrimineller är den första bok jag har läst av Aino Trosell, en samling deckarnoveller perfekt för en deckarskeptiker. Aino Trosell låter inga trötta poliskommisarier ta plats, istället gräver hon djupt i gärningspersoners inre och hittar både det ena och det andra – tankar och fantasier tillräckliga för att skrämma även den mest hårdhudade.

Det är där, när novellerna gränsar till fantastiken, till skräcken och det bisarra och oförklarliga, som Krimineller är som bäst. Aino Trosell petar i det undermedvetna, lämnar slut öppna, låter det fasansfulla breda ut sig och tangerar ibland klassiska spökhistorier utan att vara förutsägbar. Jag gillar verkligen Den svarta ängelns hem, som är en variation på det klassiska temat att ge sig in i ett författarjags innersta och …och sedan dö, som kombinerar skräck- och deckartemat med det ännu hemskare, att fly för sitt liv från verkliga faror. Men kanske allra mest gillar jag Vägledning från helvetet, en novell som utspelar sig strax innan jul och är mer en klassisk rysare än en deckare där ett par blir strandsatta mitt ute i ingenstans på väg mot julfirandet med familjen. Jag tänker fortfarande på den, ibland.

Mot slutet tycker jag berättelserna förlorar sin skärpa och framförallt sitt sätt att skrämmas. Det otäcka tonas ner, det känns nästan slarvigt. Hade de två sista novellerna i boken klippts hade jag varit beredd att ge Krimineller en fullpoängare – och då gillar jag väldigt få deckare. Jag läste Krimineller under ett halvårs tid för även om novellerna är korta, i snitt 14 sidor, så är de ofta både färgstarka och magstarka. De 14 sidorna innehåller otroligt mycket och för mig passade de bäst att läsa då och då. Frågan jag ställer till er är självklar: vad av Aino Trosell ska jag läsa nu?

Skarven – Sara Lövestam

skarvenSkarven är Sara Lövestams första bok för yngre läsare, 9-12- årsåldern. Den är både, i ordens bästa bemärkelse, en typisk sommardeckare och en väldigt otypisk barnbok.

Skarvön är en död ö, grå med svarta trädtoppar som sträcker sig mot himlen. Här bor bara skarvfåglarna, fåglar som tar över hela öar och gör dem obeboeliga. På väg till sommarstugan åker Johannas båt förbi Skarvön, fast denna gången är något annorlunda. Någon rör sig på ön.

Den som har läst andra böcker av Sara Lövestam känner igen hennes fina känsla för karaktärer som i andra romaner sällan får ta så stor plats. Johanna, som alla kallar Johan; Olivia, som verkar väldigt vanlig på ytan men gömmer en sorg inuti; Ludde, som älskar mysterier och som är retad och utsatt i skolan på grund av vem han är. Skarven är både en fin skildring av barn som är missförstådda med ett verkligt djup i karaktärerna – och ett spännande mysterium som kommer passa perfekt i sommar. Jag hoppas många hittar den.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Lillabus läser, MsHisingen, Biblioteksbubbel, bylined, Prickiga Paula, Västmanländskan, Bokskåpet.

London Eye- mysteriet – Siobhan Dowd

wp-1473939477109.jpgSalim går ombord en av gondolerna på det jättelika pariserhjulet London Eye. Hans kusiner Ted och Kat följer gondolen med blicken hela vägen men när den landar och dörrarna öppnas är Salim försvunnen. Det är inledningen på London Eye- mysteriet som i bästa pusseldeckarstil låter Ted och Kat söka efter sin kusin gata upp och gata ner i ett myllrande London.

Siobhan Dowd är en irländsk författare som dog alldeles för tidigt, jag har tidigare läst hennes Jag är Solace och Tio minuter över midnatt som Patrick Ness skrev efter en idé av Dowd. Nu har hennes böcker börjat översättas och jag tycker det är fantastiskt mitt i det sorgliga för hon var en särdeles begåvad författare i min mening.

Framförallt älskar jag hur karaktärerna känns så levande, så trovärdiga, så speciella. I London Eye- mysteriet är det till en början Ted som är huvudrollen, men även Kat och Salim får mer och mer utrymme efter hand. Ted lever med någon form av autismspektrumtillstånd, så mycket står klart, själv menar Ted att hans hjärna har ett unikt operativsystem och att jag ens nämner det här är för att jag tycker Dowd är alldeles särskilt lysande just i beskrivningen av Ted, hur det alldeles självklart känns som alla andras fel när Ted missförstår sociala koder och tar ordspråk bokstavligt, hur trovärdigt hon beskriver hans speciella operativsystem utan att det känns konstlat. Jag kan också tänka mig att den här boken kan spela en viktig roll i igenkänningen av Ted.

Det är också Teds speciella operativsystem som börjar leda dem rätt i jakten på Salim och mot en äkta bladvändarupplösning som är helt oväntad. London Eye- mysteriet känns som en klassisk deckare, en äventyrsberättelse med drag av Enid Blyton som jag inte läst maken till på länge. Välskriven, spännande, rolig, fantastisk. Läs den!

Atrium förlag, 2016.

Hitta den här eller här.

Fem deckarfavoriter

Mitt bloggflöde svämmar över av Crimetime Gotland just nu och hur gärna jag än hade velat vara där så är jag fast hemma i stan. Jag tänkte dock inte vara sämre än att jag gör som …ochdagarnagår och knopar ihop en lista! Fem av mina favoritdeckare, ganska olika inbördes men alla fyllda av ond, bråd död. Fyra av dem råkade bli svenska författare, men så finns det många bra svenska deckarförfattare också.

Tio favoritdeckare

rosens_namn2

Rosens namn

För att inleda listan med en klassiker! Rosens namn av Umberto Eco är en riktig tegelsten, en mordgåta som håller intresset uppe i uppemot åttundra sidor och en fin historisk skildring. Sist men inte minst en underbar hyllning till böcker och bibliotek.

 

 

tragedi

Tragedi på en lantkyrkogård

Den första och enda deckardrottningen, egentligen. Maria Lang läste jag redan som tonåring, mammas gamla gulnade pocketexemplar och jag fastnade redan då för Christer Wijk men allra mest för Puck Bure. Tragedi på en lantkyrkogård läser jag om nästan varje jul och jag håller den för Maria Langs allra bästa – mordgåta och julstämning i en underbar blandning.

 

strömkarlenStrömkarlen

Även i Strömkarlen tas en tillbaka till gångna tider, Limme & Palmqvists deckare är egentligen inte att jämföra med Maria Lang men jag älskar blandningen av det historiska Karlshamn och klassisk pusseldeckar-gåta. En deckare i dåtid, skriven i nutid.

 

djavulen-hjalpte-migDjävulen hjälpte mig

Vi håller oss kvar i det dåtida Sverige ett tag till. Djävulen hjälpte mig rör sig i gränslandet mellan skräck och deckare och berättar om ett verkligt mord, bara det gör den skrämmande men det är också Caroline Erikssons språkdräkt som gör att läsningen fyller mig med fasa. I 1800- talets Yngsjö i Skåne står Anna Månsdotter och hennes son anklade för mord på sonens hustru Hanna. Skrämmande, brutalt, välskrivet.

 

medan-morkret-fallerMedan mörkret faller

Skrämmande är också historiska deckare som får det att kännas som nutid. Medan mörkret faller dyker ner i trettiotalets mörka historia och hittar där gryende nationalism och nazism som vill definiera den ”svenska folksjälen” och rensa ut de som inte anses tillhöra den. En djupt skakande påminnelse om att vi är på samma väg idag, när rasism blir alltmer accepterat och rumsrent och ett regeringsparti vill gå samma väg som nazismen före andra världskriget. Anna Lihammer skriver skickligt och nära.

Broken Harbour – Tana French

410Dy16+IBL._SX323_BO1,204,203,200_Broken Harbour är den första boken av Tana French jag har läst. Det lär inte bli den sista, för även om huvudpersonen egentligen är just den sortens detektiv/polis jag är ganska trött på – äldre frånskild man – så är det med en så gastkramande spänning och kuslig närhet Tana French porträtterar sin mordgåta, sitt Irland i en lågkonjunktur som i Broken Harbour i det närmaste blir en depression och sin förortsidyll i sönderfall.

Förortsidyllen som skulle blivit, Broken Harbour som bytte namn till Brianstown men aldrig lyckades tvätta av sig stämpeln av trash, som fastnade i lågkonjunktur och svekfulla byggnadsföretag och aldrig ens byggdes färdig. ”Ocean View” kallas husen där tragedin inträffar och som nästan är en tragedi i sig själva, en dröm som aldrig byggdes färdigt. En spökstad snarare än en drömvilla och här mördas en hel familj – en inkräktare? Ett familjebråk? Två barn kvävs i sina sängar, fadern ligger i en blodpöl på golvet och modern är den enda som har en chans att överleva.

Broken Harbour är något av ett mellanting mellan polisdeckare och hårdkokt thriller, men vad den än är så gör Tana Frenchs språk den till en läsupplevelse svår att lägga ifrån sig, svår att glömma. Det är i titeln inte bara byn som är bruten, den trygga hamn som Jenny och hennes familj försökte skapa för sig själva slås i spillror på mer än ett sätt, den trygghet som en nation kan innebära naggas i kanten av lågkonjunkturen. Är ens det allra mest egna, ens eget sinne och tankar, trygga? Mycket slås i spillror i Tana Frenchs fjärde bok och även om en del verkar ha hänt i de tidigare böckerna så tyckte jag inte det var några problem att ge sig direkt in i denna. Jag kommer nog inte läsa fler direkt, för bara denna tog musten ur mig, men i framtiden kommer jag återvända till Tana Frenchs Dublin, helt säkert.

Hitta den här eller här på engelska, här eller här på svenska.

Fler som läst och bloggat om boken: Pocketblogg, Johannas deckarhörna.

Deckarspecial: Farligt att förtära – Maria Lang

Maria Langs Farligt att förtära skulle lika gärna kunna hetat ”farligt att förtäras” för det är kärleken och svartsjukan som historien igenom förtär människorna och förstör.

påskekrim

Farligt att förtära är Langs andra roman efter den smått fantastiska Mördaren ljuger inte ensam och för att vara skriven 1950 är den ganska vågad. De flesta av de mordmisstänkta är inblandade i kärleksaffärer med varandra och historiens huvudpersoner, Puck och Einar, hymlar inte med sitt sex fast de bara är förlovade. Svartsjuka seglar också snart upp som ett troligt motiv när den unga och vackra Gun faller död ner på scenen mitt under Stockholms läroverks vårfest och teaterframträdande. När ytterligare en ung kvinna hittas mördad riktas misstankarna direkt mot den åldrade professor Alm som verkar ha ett gott öga till det mesta som går i kjolar.

Det är dramatik så det räcker och blir över och Maria Lang är också en mästare på det teatrala. Teatern är dessutom i sig en utmärkt skådeplats för ett morddrama, särskilt ett i Maria Langs regi som inte bara består av tre akter utan också presenterar alla skådespelare innan, som om morddramat i sig är teatern. Tyvärr får man också dras med trista fördomar och långa utseendebeskrivningar, då och då visserligen uppblandat med härligt satiriska protester mot dåtidens kvinnoideal – ”Vad könet i detta fall kunde lägga för hinder för en yrkeskarriär fick jag aldrig utrett” – men kanske är det något man får ta när boken är skriven 1950.

Vem mördaren var gissade jag med drygt hundra sidor kvar men ändå är det andlöst spännande att följa upplösningen, få se om jag hade rätt och få klarhet i några trådar som gett mig huvudbry. Det som är så spännande med att läsa Maria Lang är att allting kan vara en ledtråd, minsta replik sagd i förbigående kan vara nyckeln till lösningen. Farligt att förtära är en mycket läsvärd Lang-deckare.

Deckarspecial: Sjuka själar, eller skräckromanen vs deckaren

Något sjukligt verkar ha bosatt sig i Kristianstad. Tre människor kidnappas och bara en återvänder – Lukas. Tio år senare kommer Lukas tillbaka till Kristianstad från sitt liv i Stockholm och det han möter är misstro. Vad hände egentligen? Varför minns han ingenting? deckare3

Sjuka själar marknadsförs som en skräckroman och den ser ut som en skräckroman. Det kanske är så att jag har förutfattade meningar eftersom Kristina Ohlsson tidigare främst skrivit deckare men jag tycker inte att några inkastade skrämselelement gör en bok till en skräckroman.

Det här fick mig att fundera. Vad vill jag ha ut av en deckare? Mystik. Jag vill fundera, pröva på att lösa brottet innan huvudpersonen gör det. Vad vill jag ha ut av en skräckroman? Jo, jag vill bli rädd. Jag vill också ha intressanta personporträtt och gärna psykologi men framförallt vill jag bli rädd. Det blir jag inte av Sjuka själar. Inte för att Kristina Ohlsson inte är duktig på det där med att skrämmas, för det är hon, och när en av huvudpersonerna blir instängd i ett garage och hör ett….fnitter…. då är det nära att jag huttrar till lite. Ändå tycker jag att Sjuka själar är en deckare – en obehaglig deckare helt klart, men ändå en deckare. Kriminalhistorien tar över mer och mer och polisutredningen ligger alltid nära till hands även om ingen polis är huvudperson. Det känns ibland dessutom lite som att Ohlsson velat ta avstånd till poliskåren men inte riktigt lyckats – resultatet är att jag bara blir irriterad för att de missar så uppenbara spår som de förmodligen inte hade missat i vilken deckarroman som helst.

Egentligen får jag ingen direkt känsla för någon i boken. Karaktärerna är lite platta och stereotypa och jag känner hela tiden igen dem, som att jag har läst om dem i en annan bok redan. Handlingen är lite förutsägbar och lite rörig. Jag hade älskat om Kristina Ohlsson gått hela vägen och låtit det onda bli en del av staden eller skogen och inte fallit i en av deckargenrens stora fällor med gärningspersonen. Hon hade kunnat ställa frågor om vad som egentligen är ondska och sjuklig besatthet – något som många skräckromaner gör otroligt bra – men istället får vi en upplösning som bara känns tråkig och klyschig. Men det bästa med Sjuka själar är ändå slutet – inte upplösningen, men slutet. Om något gav mig kalla kårar, så var det ändå det. Jag tyckte mycket om Kristina Ohlssons skräckromaner för unga läsare: Glasbarnen, Silverpojken, Mysteriet på Hester Hill och kanske att jag ändå läser om det kommer fler skräckromaner signerade Ohlsson. Kanske går jag in med andra förväntningar nästa gång för den som förväntar sig en skräckroman och läser Sjuka själar lär bli besviken.

Du hittar boken här eller här.

Andra som läst och bloggat: Läsvärd eller inte?, Tentakelmonster, Lottens bokblogg, Maddes bokblogg, Bibliotekskatten, Enligt O, Johannas deckarhörna.

Deckarspecial: Career of Evil – Robert Galbraith

I den tredje boken om den trumpne privatdetektiven Cormoran Strike och hans – till en början sekreterare men numera partner – Robin Ellacott nosar långt gången historia upp dem båda två. Någon skickar ett avhugget ben till Robin på posten men är det egentligen Cormoran de vill åt? Fyra misstänkta från det förflutna börjar skymta i skuggorna och vid sidan om polisens jakt ger sig Cormoran och Robin ut på egna spaningar.

Spaningarna leder dem inte bara bakåt i historien utan också långt ner i Londons undre värld. Career of Evil är blodigare, tyngre och svårare än Galbraiths tidigare deckare och de som framförallt får ta plats är de utsatta kvinnorna. Nästan skoningslöst presenteras de en efter en, kvinnor som fallit offer för mäns våld och samhällets ignorans. Galbraith skriver så bra att jag lätt kan känna att jag sitter där, bredvid Robin på den skitiga puben i en av Londons förorter och lyssnar.

Därför är det synd att skurken är en sådan oerhörd kliché. deckare2Det är synd att en författare som i vanliga fall skriver så fantastiska personporträtt – jag menar, the cat’s out of the bag som Strike skulle ha sagt, vi vet alla vid det här laget att det är J.K. Rowling som ligger bakom pseudonymen Galbraith – faller i så trista fällor som att göra skurken till en distanserad figur vars alla problem bortförklaras med dålig barndom. En skurk som är så så inhuman att motiven bleknar och bara ondskan kvarstår. Jag skulle vilja se Galbraith luta sig tillbaka mot den engelska deckartraditionen ännu mer och låta läsaren själv luska i motiv och förbindelser och inte göra det enkelt för sig med att avhumanisera sin mördare totalt.

En annan sak blir också mer och mer tydlig i tredje boken. Det är ju Robin som borde inneha titelrollen! Det är Robin som gör hela boken. Medan Strike grubblar på, slår kroknäsor på folk och mest lever på sina meriter växer Robin till en karaktär som är både sympatisk och irriterande, intressant och smart. I Career of Evil gräver Galbraith djupare i både Strikes och Robins förflutna men det är Robins historia som engagerar och det är Robins historia som får konsekvenser i nutiden och handlingen. Jag hoppas verkligen att hon får ta ännu mer plats i kommande böcker och jag hoppas verkligen att Galbraith skippar den trista kärlekstriangeln för jag tror att den här deckarserien kan utvecklas till något verkligt lovande.

Hitta den här eller här.

Läs vad jag tyckte om första och andra boken om Cormoran och Robin.

Att leva Loppan har också läst och skriver mycket som jag håller med om.

En mörk och blodig läshelg?

Även om jag brukar säga att jag helst läser deckare på sommaren och inte påsken, har jag bevisligen skrivit en hel del om fenomenet påskekrim ändå. Kanske för att det på något vis fascinerar mig, att så många vill kasta sig in i det blodiga och mörka under en tid när våren är i antågande. Kanske är det för att påsken egentligen är en väldigt blodig tradition. Om man gräver i den hedniska mytologin finner man ganska snart vårblotet och i den kristna tror man att det var då som ängeln strök blod på dörrarna i Egypten och att det var då som korsfästelsen ägde rum.

I Norge menar man också att ”påskekrim” har sin bakgrund i en väldigt lyckad reklampkampanj för en deckare som lanserades som ett aprilskämt 1923, då påsken inföll 1 april.

Hur det nu är med den saken så är det många som tar med sig en deckare ut till stugan i påsk. Här på bloggen blir det extra mycket kriminallitteratur då jag har tidsinställt recensioner både av Career of Evil, tredje boken av Robert Galbraith, och Kristina Ohlssons Sjuka själar som jag tycker egentligen är mer av en deckare än en skräckroman även om den marknadsförs som det senare.

Själv har jag med mig Elin Olofssons Gånglåt ut till stugan, tillsammans med Lollo av Linna Johansson. Nu kanske ni invänder att påskledigheten ju bara innefattar fyra dagar och att två böcker borde vara alldeles tillräckligt men jag kan ju inte med rimliga medel köra en deckarspecial på bloggen och sen inte läsa en enda liten deckare på ledigheten! Så jag norpade åt mig Maria Langs Farligt att förtära innan jag stängde biblioteket i torsdags kväll. Farligt att förtära är inte bara för mig oläst utan också påskigt gul-rosa och utspelar sig under en vårfest – passande – och är dessutom en av Lang-böckerna som kommit i en ytterst tjusig nyupplaga. När släpps resten, undrar jag?

IMG_6657

Håll utkik efter deckare på bloggen i helgen!

Vad läser ni? Deckare? Skräck? Glada vårskildringar?