From Hell – mörkt, blodigt och fängslande

From Hell tar läsaren med till det viktorianska England, till konspirationsteorier och till de blodiga och omskrivna morden i Whitechapel. Till Jack the Rippers London.

Det är ett mastodontverk, den mest gedigna grafiska roman jag någonsin läst. Mörkret är påtagligt och nattsvart, morden så blodiga att det svårt att läsa. Det är brutalt, så att jag måste pausa läsningen långa stunder innan jag ens kan med mig att fortsätta. Ändå vill jag inte sluta läsa, så fascinerande är berättelsen som Alan Moore och Eddie Campbell målar upp. Framförallt är estetiken fullständigt hänförande, svartvitt i tusentals nyanser och med ett djup så att det känns som att jag går på Londons gator. Det är dimmigt, smutsigt, otäckt.

Ibland är det också långsam läsning, långa transportsträckor där konspirationsteorierna får ta stor plats. Men jag är ändå glad att jag läste From Hell, en läsupplevelse helt i särklass.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Böcker emellan.

Sanning med modifikation

”Det finns sanning, och så finns det sanning med modifikation”. Så tänker Kouplan ofta när han kämpar med att hitta orden i det svenska språket. Självlärd. Som så många andra lever han under jorden med ett utvisningsbeslut hängande som i en snara om halsen. Ständigt rädd.

Det är en deckare med en stor bit samhällskritik Sara Lövestam har skrivit. Lövestam är en briljant författare, det har konstaterats på denna bloggen både en och två gånger tidigare, men jag dröjde ändå med att ta upp denna boken då jag gillar väldigt få deckare. Jag borde ha vetat att Sara Lövestam skulle vara en av de få som skriver riktigt bra deckare. Här finns inga tråkiga deckarklyschor, inga gubbiga konstaplar, inga blodiga, misshandlade (kvinno)lik. Men här finns – fler än en – berättelse om hur det är att vara någon som samhället inte räknar med.

Kouplan sätter ut en annons på Blocket om privatdetektivtjänster – där inte polisen kan hjälpa till. Han blir kontaktad av Pernilla vars dotter Julia har försvunnit och hon kan, av anledningar som hon inte uppger, inte kontakta polisen. Men Sanning med modifikation är mycket mer än en berättelse om en försvunnen flicka, det är ett otroligt inkännande porträtt av människor som lever under radarn, som inte kan eller vågar ta kontakt med någon myndighet. Människor med psysiska problem, människor som hjälper andra människor, människor som inte räknas av andra.

Jag lyssnade på boken via Storytel, inläst av Julia Dufvenius och hon är en fantastisk uppläsare. Jag kommer fortsätta lyssna på böckerna om Kouplan men jag tror att jag först måste hämta mig från denna läsupplevelsen lite. Och så är Sara Lövestams böcker sådana jag håller på, för att alltid kunna ha en ny att se fram emot. Läs!

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Boken finns även som lättläst, med titeln Flicka försvunnen.

Andra som bloggat om boken: Stories from the city, Sannas bokhylla, MsHisingen, Freja funderar,

Fyra riktigt bra (ljud)böcker – eller hur du lyssnar dig ikapp läslusten

I senaste avsnittet av Mellan raderna tipsade Jihde & Öhman om att lyssna på ljudböcker när läslusten tryter. Jag håller med. Hade det inte varit för ljudböckerna hade jag inte läst någonting i november, nu läste (lyssnade) jag på fyra böcker. Utan dem hade november känts som en ännu dystrare månad än den redan är.

Men måste en läsa? Ibland känns läsningen som ett tvång, bokhögarna hopar sig likt laviner. Just då kanske det är bättre att låta bli för hur bra blir läsupplevelsen om den är ett tvång? Samtidigt ser jag mig själv som en läsare och att inte läsa gör mig nedstämd. Då lyssnar jag, för att lyssna på ljudböcker är som att sjunka ner i ett berättande utan att behöva ta upp en bok, att kunna ta till sig en historia samtidigt som du gör det där tråkiga med att städa och diska – eller samtidigt som du tar en promenad. Att lyssna på en bok kan också ge en helt annan dimension till den om uppläsaren är rätt. De fyra böcker jag tänker tipsa om har alla fantastiska inläsare som gjorde det svårt att sluta lyssna.

Blybröllop

Bibliotekarien Irene har fått nog av sin man Horsts ständiga elakheter och förtryck och förgiftar honom långsamt med egenhändigt gjort blysocker från sin mammas blytyngder i källaren. Sara Paborn får mig att bygga upp den största sympatin för Irene trots att hon förgiftar Horst och får mig samtidigt att skratta åt galghumorn mitt i allt det dödliga allvaret. En fantastisk bok om en kvinna som slår tillbaka, lysande inläst av Anna Godenius. Du kan också köpa den på Bokus eller Adlibris.

 

Yuko

Jag älskade Skalpelldansen av Jenny Milewski. Med Yuko visar hon verkligen att hon är en stjärna att räkna med på den lysande svenska skräckhimlen. Jag älskar historien om Malin som lämnar småstadslivet för universitetet i Linköping men ganska snabbt märker att allt inte är som det ska i hennes studentkorridor. Varför är det alltid hårtussar i badkaret? Vad hände med den japanska utbytesstudenten som bodde där före henne?  Yuko lånar friskt från den japanska skräckfilmsgenren men blandar också in amerikansk slapstick och svenskt studentkorridorsliv – med bravur. Yuko är blodig, totalt genomvidrigt äcklig på sina ställen och fullständigt briljant. Jag lyssnade på Viktoria Flodströms inläsning men boken finns också på Bokus eller Adlibris.

Feberflickan

Den som är bekant med historien om Lizzie Borden känner igen Feberflickan. Elisabeth Östnäs tunna roman rör sig kring Lizzie Bordens  påstådda mord på hennes föräldrar men i en fiktiv förankring. Det är ingen biografi, heller ingen facklitterär bok, mer en rörelse i någons annans tankebanor där tid och rum flyter ihop. Luna rör sig i huset där hennes far och kvinnan som kallas ”hon” ligger döda. Kanske ges inget svar på vad som hänt, men Östnäs prosa är fängslande och fascinerande och min bokklubb hade svårt att sluta prata om boken. Jag lyssnade på Sofi Helledays inläsning, som jag tyckte mycket om.

Störst av allt

Maja står inför rätta för att tillsammans med sin nu döda pojkvän Sebastian ha skjutit ihjäl nästan hela sin klass. Det är Djursholms gymnasium, där de rika styr och där de fattiga syns i periferin. Kanske behöver inte Störst av allt någon närmare presentation då den under 2017 varit otroligt omskriven i bokvärlden. Jag lyssnade på den när jag inte hade ork att koncentrera mig och behövde något spännande att lyssna på. Som sådan bok fungerade den utmärkt för mig, men jag tror inte den hade gjort något större intryck om jag läst den när jag ville ha något mer utmanande. Jag är dock nästan motvilligt imponerad av Malin Persson Giolitos sätt att gestalta ungdomarna, ge var och en tydliga röster. Bra uppläsning av Lo Kauppi. Du kan också köpa boken i pocket på Adlibris eller Bokus.

X – den sista platsen

Med sin hybrid av svensk diskbänksrealism, träffande personporträtt och avgrundsdjup fasa tog John Ajvide Lindqvist skräcken in i det svenska folkhemmet. Med trilogin om Platserna gör han det på en helt ny nivå.

Himmelstrand lämnade mig med lika delar förvirring som fruktan inför världens oförklarlighet och de känslor människan frambringar när allt vardagligt skalas av. En märklig bok där fem husvagnar fann sig förflyttade till ett intet endast bestående av himmel och gräs, men också en bok som utforskade vad ett sådant intet kan göra med människor. Vilka vi är, utan allt omkring. Jag minns den fortfarande och den satte djupa spår i mig.

Rörelsen, den andra platsen, var för mig inte lika gripande och avgrundsdjup. I den spankulerade en metafiktiv John Lindqvist omkring i åttiotalets Stockholm och fann en annan värld i sin källare. Som en röd tråd mellan alla tre romanerna spelas Peter Himmelstrands Nån däruppe måste gilla mig och på ett sätt jag nästan inte trodde var möjligt blir Platserna en sammanhållen historia, en berättelse om något så fruktansvärt att endast John Ajvide Lindqvist kan skildra det på det sätt han gör.

Ändå var jag inte särskild berörd av X – Den sista platsen.

Gick det att skapa mörker utifrån ingenting om man bara var tillräckligt målmedveten?

Boken tar sin början i Gårdshuset i Stockholm, en del av ett miljonprogram och en monstruös höghuskropp i ett grönskande Hagaparken, en av de kontraster Ajvide Lindqvist är en så skicklig skildrare av. Här har den en gång stora och inbjudande lekplatsen förfallit, här har butikerna bommat igen och tagits över av en mycket ljusskyggare verksamhet. Den tonårige Linus langar ADHD-medicin och smuggelsprit och drömmer, som så många andra, av att vara en del i något större, ta sig uppåt, bli något. När chansen kommer är den i form av ”X”, en ljusskygg knarklangare som verkar ha förmågan att försvinna i tomma intet och förser Stockholms blodådror med högkvalitativt kokain till den grad att staden snart sjuder i ångorna av det.

Som trilogi är Platserna, om än inte Ajvide Lindqvists bästa så i alla fall mycket bättre än sina delar. Jag skulle egentligen vilja läsa om alla böckerna, i ett sträck, för att på riktigt förstå alla sammanhang och koppla ihop trådarna – men jag tror inte att jag tyckte de var tillräckligt bra för en så massiv omläsning. Kanske kommer jag att ändra mig.

Som roman är X – Den sista platsen den svagaste i serien. Det finns så många trådar, så många livsöden, så mycket sorg och bedrövelse att det nästan blir övermäktigt – det är svårt att fokusera. Tommy T är en lite för stereotyp av sorten avdankad B-kändis för att skapa några som helst känslor och det är lite för mycket deckarklyschor utan djup för att det ska kännas på riktigt. Där Himmelstrand var en skräckskildring och Rörelsen en metafiktiv Stockholmsskildring är X snarare en hårdkokt kriminalroman med ett myller av karaktärer. Det är först mot slutet den griper tag på riktigt. Utforskandet av mörkret som sker i de sista kapitlen, av det som finns inuti människor, är utstuderat och och jag blir riktigt rädd för första gången under läsningen. Att det sedan håller i sig långt efter jag har slagit igen boken, att jag ändå har så svårt att sluta fundera på den, är ett bevis om något på att John Ajvide Lindqvist åter riktat blicken rakt in i den mörkaste mänskliga avgrunden – och berättat om det han funnit med en konstfärdighet få besitter.

Vad har jag gjort?
Du har gjort dig själv
Vem är jag?
Du är inget. Bara mörkret är.

Ordfront, 2017

Köp boken på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Läs mer hos: Läsa & Lyssna, Ugglan & boken, Bims blogg, Enligt O, Dagens bok, Beroende av böcker.

Allt blir mörkare i skymningen

En tjej skär sig i handlederna och skriker ut sin ångest för att ingen tror på hennes ord. En äldre man i en maktposition har hela samhället bakom sig. Ett hot om massaker drabbar en gymnasieskola i Nacka. En är kille på glid mot drogernas hopplösa värld.

I Skymningsflickan finns många trådar men alla leder de in på samma väg, en snabb asfaltsväg utan avfarter med patriarkatet som bensin. Ingen annan är så bra på att i en spänningsroman skildra tjejers utsatthet som Katarina Wennstam. Frågan är om inte Skymningsflickan är hennes bästa roman hittills, kanske med undantag av Skuggorna. Många deckare som skrivs idag använder mäns våld mot kvinnor endast som ett slags objektifierande där en kvinnas kropp hittas mördad och sargad men där mördaren alltid görs till ett onaturligt monster, ofta med sin förklaringsmodell i barndomen. Katarina Wennstam skriver istället sina förövare som de människor – män – de är, män vi ser varje dag i samhället, män som har flickvän eller fru och lämnar barnen på förskolan varje dag. Det gör det så mycket mer otäckt, men också så mycket lättare att se sanningen i vitögat.

Samtidigt är inte Skymningsflickan dokumentärt skriven. Lika mycket som det är en samhällsskildring är det en lysande deckare, tät och så spännande att jag läste den under en eftermiddag och kväll/natt. Det enda jag störde mig på var att en person från Umeå påstods prata ”norrländska”. Nu är inte en norrländska en existerande dialekt utan en dialektgrupp där många dialekter ingår – att jämföra med götamål, sydsvenska mål eller sveamål. Personen från Umeå pratade förmodligen västerbottniska. Ja, det är en petitess i det fruktansvärda sammanhang Skymningsflickan befinner sig i men att etablerade författare som Katarina Wennstam skriver att en person pratar norrländska är ännu en tydlig indikation mot att kunskapen om Norrland är oerhört låg, en anledning till att också fördomarna mot Norrland och de människor som bor här är så oerhört många. När läste du senast i en bok att en person från Stockholm pratade sveamål? Nej, då pratar heller inte en person från Umeå norrländska.

Boken finns att köpa som pocket på Bokus och Adlibris.

Så här tyckte jag om de tidigare böckerna om Shirin och Charlotta: Svikaren, Stenhjärtat, Skuggorna.

Andra som bloggat: Mysterierna, hyllan, Enligt O, Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg, Bokgalleriet, Boktanken, Booze’n’Books, Sladdertackan.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Flickan på hotellet – Katarina Wennstam

En ung tjej hittas död, strypt på ett hotellrum. En av många i den här världen. Men Alex Skarp kan inte släppa att den livfulla Olivia helt plötsligt är död och börjar sina egna spaningar tillsammans med Charlie och Bianca.

Katarina Wennstam har skrivit sin första deckare för unga och jag älskar det verkligen. Inte bara för att deckarhyllan för unga är sorgligt gles – de flesta spänningsromaner som skrivs för unga är spökhistorier – utan också för att hon utan tvekan är Sveriges skickligaste deckarförfattare jämte Åsa Larsson. Om jag bara läser en deckare per år så är det en av Katarina Wennstam. Wennstams deckare brukar alltid utmärkas av en synnerligen intressant historia skriven på ett fängslande språk och befriat från de flesta klyschor som den ingrodda deckargenren i princip alltid verkar få med. Flickan på hotellet är inget undantag.

Att Wennstam skriver med en agenda är tydligt, men det är en oerhört viktig sådan och hon låter den aldrig ta över historien och berättandet – jag sträckläste Flickan på hotellet och blev både arg, rädd och frustrerad. Wennstam målar upp det så kristallklart, utan att skriva läsaren på näsan, hur skadliga normer påverkar framförallt killars beteende mot tjejer och hur långt det kan gå – från skolkorridoren till döden på ett hotellrum. Samtidigt finns det också mycket hopp i boken – systerskapet är en fin röd tråd i Flickan på hotellet.

I början irriterade jag mig på att det inte sades att staden det utspelar sig i är Stockholm – jag är trött på den urbana normen som säger att det är så självklart att Stockholm alltid är händelsernas centrum att det inte ens behöver nämnas. Det är förstås inte självklart att placera en historia tydligt i en stad men i Flickan på hotellet gör ändå Wennstam det, nämner gator och områden och gör det särskilt otäckt att Olivia mördades i Alex eget område. Men det här är egentligen bara en parantes för jag tycker Flickan på hotellet är en fantastisk bok. Alex Skarp är modig, tuff och frispråkig och jag ser verkligen fram emot att möta henne igen – och hennes rättframma mormor.

Hitta boken här eller här.

Andra som bloggat: OARYA, romeoandjuliet, prickiga Paula, Stories from the city, Bims blogg, Biblioteksbubbel,

Läser just nu

Nog för att jag älskar spökhistorier, men då den övervägande delen spänningsromaner som ges ut för unga är just skräck eller spökhistorier så tycker jag ändå det är fantastiskt att Katarina Wennstam – kanske Sveriges bästa deckarförfattare – livar upp deckarhyllan för unga med första boken om Alex Skarp. Mina förväntningar är skyhöga.

Den är här nu, sommarläsningen. Bilden från min instagram, @eliandbooks.

Har du läst Flickan på hotellet?

En bokmals små äventyr i Paris

Resan till Paris kunde ha börjat bättre. Inställt plan och en dag som gick förlorad men istället ganska många lästimmar. Jag bestämde mig för att resa i förväg till Paris och öppnade Tatiana de Rosnays Huset du älskade, mitt första möte med författaren och ett möte med det historiska Paris som jag länge kommer minnas. Här bor Rose under Napoleon IIIs tid, en tid av förändring då Paris ritas om och små gränder får ge plats för stora boulevarder. Roses hus, det som hon älskar, är en av de som måste ge vika för framtiden.

På en liten restaurang vid Seine.

I början kändes hela berättelsen, för att vara krass, en smula smörig och mer än lovligt sentimental. Men allteftersom  flygplanet, som vi nu äntligen fått gå på, närmade sig Paris började jag också fatta tycke för karaktärerna som långsamt utmejslades ur husets väggar. De som bott där, de som var utanför. Beskrivningen av ett hus, ett hem och kanske framförallt av att inte ha ett – och skräcken i när någon inkränktar på det. Kärlekshistorien når mig aldrig men det var fint att gå på gatorna i Paris och fundera på hur det såg ut innan – enligt Rose, den vidrige – baron Haussman förändrade det så.

Sekelskiftets Paris följde med mig in i fjärde Victor Legris- mysteriet, en deckare av Claude Izner med namn efter en av de mysigaste stadsdelar jag sett – Mördaren i Marais. Jag tyckte verkligen om blandningen av tidsepoker i Marais, spåren efter en äldre tid med de nya hippa restaurangerna som liksom klämde sig in i tillvaron. Läsningen gav mig några spännande timmar, men kanske inte särskilt mycket mer. Claude Izner skriver inga dåliga deckare men heller inget som lämnar stora spår efter sig.

I Marais promenerade jag på Paris äldsta torg, såg det hus där Victor Hugo skrev Les Miserables och fick också den godaste falafel jag någonsin ätit på L’as du falafel. Gammalt och nytt. Fint, på något sätt.

Jag fick under den här resan också drömma mig tillbaka till när jag började älska Disney för Disneyland var en stor del av vår Parisresa. Jag och min pojkvän delar kärleken till Disney, tivolin och bergochdalbanor och fick våra livsandar omruskade under både Indiana Jones – Tempel of Peril, Big Thunder Mountain och – det bästa – Hyperspace Mountain, där vi fick sitta längst fram i tåget och åka rymdskepp nästan på riktigt. För en Star Wars- nörd var det ovan himmelriket – det var rymden.

Jo, vi var på Shakespeare & Company också förstås, den underbara bokhandeln vid Seines strand som dignar av böcker och är mer ett paradis än en affär, men de har fotoförbud och förresten behöver en nästan se det med egna ögon.

Vi cyklade, åt på brasserie, gick på fotboll, promenerade i Montmartre, blev allmänt kära i både Paris, värmen och vårt hotellrum med balkong i södra Pigalle, detta område som en gång verkar ha varit ganska sjaskigt men där nu trendiga hipsterbarer dyker upp lite överallt som mopsiga små maskrosor i den dammiga asfalten. En stad i förändring, ändå verkar den ibland aldrig ha förändrats.

På vägen hem började jag läsa Delphine deVigans Underjordiska timmar och jag tror det är boken från den här resan som kommer stanna med mig längst.

Bilderna från min instagram, @eliandbooks.

Nässelvrede – Solveig Vidarsdotter

Gäddede är en by i det bedårande vackra Frostviken i norra Jämtland, mellan Hällingsåfallet och norska gränsen, en plats du besökt om du sett Dunderklumpen. Kör du längre norrut kommer du till Stora Blåsjön och det vackraste som finns i Jämtland. Men Gäddede är också ett typiskt samhälle i det norrländska inlandet, nedläggningshotat av den urbana normen.

I Gäddede låter Solveig Vidarsdotter morden hagla i sommarnatten. Ett kommunalråd hittas död i nässlorna och den som verkar vara skyldig är hans hälften så gamla fru. En kvinna vådaskjuter sin pappa på skjutbanan samma dag. Har morden något med varandra att göra?

I Isvittringsom kom 2013, fick läsaren för första gången lära känna Ingrid Kvarnberg som då var hemvändande polis från Stockholm till Gäddede. I Nässelvrede har hon landat i sin roll som landsortspolis och kanske har också Solveig Vidarsdotter landat i sitt författarskap för Nässelvrede är, i mitt tycke, mycket bättre än Isvittring. I sina allra bästa stunder påminner den mig nästan om Åsa Larsson och högre betyg kan jag inte ge för ingen kombinerar rå glesbygdsskildring och brutala mord som Åsa Larsson.

Den säkerhet och stilistisk som Larsson har i språket och som gör att jag håller henne för den bästa svenska deckarförfattaren finns inte – än – hos Vidarsdotter och det är de ibland stolpiga konversationerna som gör att jag då och då stannar upp i läsningen av Nässelvrede men skildringen av människorna och landskapet är fängslande, så nära inpå. Det är glesbygdsnoir och dammig romantik, det är något helt annat än polisarbete i storstäder. Obarmhärtigt visar Vidarsdotter hur den urbana normen påerkar glesbygden, hur lite man bryr sig om den, att ingen gör mer än rycker på axlarna. Man vet hur det är.

Men Vidarsdotter går också djupare än att bara placera sin deckare i glesbygden. Nässelvrede är en hjärtskärande skildring av ensamma människor. Vikten av gemenskap, att få betyda något, sätter djupa spår både i berättelsen och karaktärerna. Den ibland uppdykande ledan och missmodet går i kamp med viljan att slåss för sin bygd.

Tyvärr är det ibland också deckarklyschigt intill leda. Redan på sidan hundra och efter den uppskattningsvis hundrade beskrivningen av en kvinnas kurvor, hår eller bröst är jag lite trött på utseendefixeringen som ofta kommer med den här genren. Det är så tröttsamt, så onödigt, så fruktansvärt förutsägbart och för mig drar det ner betyget av den här annars välskrivna och mycket fängslande deckaren. Att mördaren sen är den vanliga osannolika, icke-trovärdiga, omotiverade och helgalna skurken som avslöjas i sista kapitlet är tyvärr bara alltför väntat men också fruktansvärt tråkigt. När en författare kan gå på djupet i karaktärsskildringen i övrigt, varför gå i den trista fällan?

Lind & Co, 2017

Du hittar boken här eller här.