Luften är fri – tredje boken om Kouplan av Sara Lövestam

Jag läser inte många deckare men Sara Lövestams böcker om Kouplan tycker jag hemskt mycket om. Kouplan är privatdetektiv, men han är också asylsökande och måste kämpa inte bara för sitt uppehälle utan också för att få räknas som en legitim person i ett allt kallare samhälle. Sara Lövestam är en mästare på att skriva karaktärer som känns, långt in i hjärtat.

I Luften är fri har Kouplan blivit hemlös. Allt han äger bär han i sin ryggsäck och han måste dessutom akta sig för gränspoliserna. Det kanske inte är det rätta tillfället att ta sig an ett nytt uppdrag som privatdetektiv, men han behöver pengarna och har inget val.

Kouplan tar sig an uppdraget från Ulrika, som misstänker att hennes man Håkan är otrogen. Det verkar som ett rutinuppdrag, men ju längre in Kouplan nystar sig desto mer börjar han upptäcka att det kanske ligger något ännu värre bakom Håkans misstänksamma beteende än otrohet.

Sara Lövestam lyckas med något så ovanligt idag som att skriva deckare som känns på riktigt. Serien om Kouplan är långt ifrån trötta klichéer om manliga kommissarier och kvinnliga lik. Sara Lövestam skildrar människor i utkanten av normerna och samhället, men skriver också en historia som är både tankeväckande och otroligt spännande. Julia Dufvenius gör som alltid en fantastisk inläsning, det är en ren njutning av höra henne läsa in böcker.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de två tidigare böckerna i serien:

Sanning med modifikation
Önska kostar ingenting

Piratförlaget, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Bokstugan.

En magiker, en politiker, en nobelpristagare och väldigt mycket misär

Under sommaren läste jag några böcker som jag tyckte ganska mycket om i stunden, men som kanske inte kommer stanna med mig i tankarna någon längre tid. Så kan det vara med litteratur ibland, att den ger en något bara just där och då.

Jag hade hört mycket gott om Radioföljetongens inläsning av Styr din plog över de dödas ben, skriven av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk. På något sätt är det faktiskt nästan mest inläsningen som roar och fascinerar, det är verkligen en snygg produktion som bara nästan stryker foten över gränsen till dramatisering. Själva boken är klädd som en kriminalroman, men rymmer mycket mer än så under ytan. I sina stunder fann jag den intressant och tankeväckande, men på något sätt fastnade den inte hos mig.

En bok som berörde mig i sin språkliga finess men inte tog sig ända in i mitt innersta vad Birgitta Trotzigs Dubbelheten Sammanhang. Jag älskar Birgitta Trotzig, hennes är ett av de författarskap som ligger närmast mitt hjärta. Dubbelheten Sammanhang är en samling kortare verk, och även om jag är glad att jag tog mig igenom den och även om den gav mig det mörker och den misär jag vill ha från Trotzigs alster, är det inte det verk som kommer stanna med mig.

Kanske hade jag tyckt bättre om Magikerna ifall jag hade läst den istället för att lyssna på den, kanske hade jag om jag hållit boken i min hand bara lagt ned den efter några kapitel. Jag tappade fokus ibland, fick spola tillbaka, tappade tråden, men fann mig ändå ganska ofta märkligt fängslad av magiskolan i New York. En slags mörkare, vuxnare, mer dramatisk Harry Potter. Snyggt, ibland – roligt, ibland. Men för det mesta? Ganska medelmåttigt.

I sommar läste jag också ut 100 brev som (inte!?) förändrade världen av Gudrun Schyman, 100 nyhetsbrev från sagda politiker samlade i en egenutgiven bok. Intressant läsning, om än något inaktuell då förhoppningsvis något i alla fall har hänt på de tio år som det gått sedan breven började skrivas.

Slutligen hopade sig misären återigen i sagan om de olycksaliga syskonen Baudelaire, i sjätte boken The Ersatz Elevator. Jag lyssnar på en bok då och då i A Series of Unfortunate Events, ibland snuddar jag vid att lägga ned hela projektet men det finns något nästan guilty pleasure- ljuvligt i att följa alla bisarra olyckor som kantar de tre syskonens försök att undkomma den onda greve Olaf. Misären, misären.

Rävlystnad – Solveig Vidarsdotter

Stora Blåsjön är den mest bedårande platsen i Jämtland, och det vill inte säga lite i ett landskap som är så underbart vackert att det tar andan ur dig om du tillåter dig att stanna upp och låta det. I Frostviken, som är området i nordvästra Jämtland där Solveig Vidarsdotters deckare utspelar sig och där jag tillbringat mer än en midsommar, finns också Gäddede och det är där Ingrid Kvarnberg blivit närpolis sedan hon återvänt från Stockholm.

Men i Rävlystnad spelar Stora Blåsjön huvudrollen. Här är det endast sex kilometer till norska gränsen och här ramas byn in av fjäll som är skarpare än de i södra Jämtland och rinner brant ned i sjön som gett byn namnet. På sluttningen finns skidanläggningen i centrum av Vidarsdotters nyaste deckare. Det är påsk och säsongen är i full gång när den unga miljöaktivisten Noomi Bergman hittas död i närheten av fjällhotellet.

Rävlystnad är Solveig Vidarsdotters tredje bok om Ingrid Kvarnberg och hennes kollega Erland Skogmo. Debuten, Isvittring, var inte övertygande men Nässelvrede hade en ton utöver den vanliga deckaren, gränsade till snygg glesbygdsnoir på sina bästa ställen och pendlade skickligt mellan att skildra ett brutalt mord och en avfolkningsbygd. Tyvärr når inte Rävlystnad upp till samma nivå. Den känns mer klichéartad och med mer förutsägbara karaktärer. Kanske är det till viss del mitt eget fel, jag läste de tidigare böckerna och lyssnade på Rävlystnad, jag vet inte om det bidrog till att jag aldrig lyckades skrapa ihop så mycket entusiasm för berättelsen.

Samtidigt tycker jag om att vistas i Vidarsdotters Frostviken. Solveig Vidarsdotter vet vad hon pratar om när hon beskriver Jämtland. Det är, på sina ställen, fint skildrat, och Rävlystnad lider inte av alla de tråkiga klichéer som den svenska deckargenren lider av. Det är en spännande deckare, i sina stunder välskriven, och jag kommer nog ändå fortsätta följa Kvarnberg och Skogmo.

Lind & co, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Läsa och lyssna, Boktokig, Läsvärd eller inte.

Önska kostar ingenting

Önska kostar ingenting. Men allting annat i samhället gör det. Kouplan försöker samla burkar till sitt uppehälle, nu när pengarna från hans utredning i höstas är slut. Kouplan är privatdetektiv men lever under radarn som papperslös. Om ett halvår kan han söka asyl igen.

Sara Lövestams deckare är inga typiska sådana, de berättar inte samma historia som alla andra. Serien om Kouplan är berättelser om människor som samhället inte räknar med, inbakat i en deckarhistoria som är nog så spännande.

I Önska kostar ingenting korsas Kouplans väg med Jenny Svärd, borgarråd i Stockholm och allt annat än lättlurad. Ändå har hennes fästmö lurat henne på tvåhundratusen kronor och sedan försvunnit spårlöst. Generad och arg vänder sig Jenny till Kouplan, killen som rotar i papperskorgen utanför hennes hus och som påstår att han är privatdetektiv. Jenny vill hämnas.

Julia Dufvenius uppläsning av Önska kostar ingenting är fantastisk. Det är lätt att sträcklyssna, även om det tidvis också är jobbig läsning som kommer nära och gör ont. I andra delen får vi lära känna Kouplan mer, samtidigt som han tvingas rannsaka sig själv när historien om Jenny och bedragerskan tar olika vändningar hela tiden. Sara Lövestams deckare är böcker som ger mig tilltro till genren igen, som vågar och kan se bortom de tråkiga deckarstereotyperna och faktiskt berättar om verkliga människor – utan att tumma på spänningen.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken om Kouplan, Sanning med modifikation.

Piratförlaget, 2015.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Fiktiviteter, MsHisingen, Neras bokrecensioner, Dagens boktips, Som ett sandkorn.

Med Maigret på semester

Georges Simenon föddes 1903 i Belgien och skrev ungefär 300 romaner och 500 noveller – en ganska makalös produktion. Hans kanske mest kända romanfigur är kommissarie Maigret, som figurerar i 75 romaner. Deckare är inte min favoritgenre men jag när en viss svaghet för klassiska detektivromaner à la Agatha Christie, kanske en kvardröjande gnista sedan min tonårskärlek till Kitty och Mary Lou.

Aldrig tidigare hade jag stiftat bekantskap med herr Maigret, men när bokcirkeln Prosa och Prosecco valde Maigret till sin nästa huvudperson var det dags. Då det var juni och semestern nalkades valde vi Maigret på semester, inte den första Maigret- boken men av de som anses bäst och som också nyligen gavs ut i nytryck.

Att vara på semester med Maigret är att sitta på franska balkonger och sippa kallt vitt vin eller söta likörer tillsammans med högtravande poliskommissarier och läkare medan det mystiska mordfallet metodiskt talas igenom. Det är inte så tråkigt som det låter, ofta är det ganska roligt och småputtrigt mysigt – så där som nyskrivna deckare sällan är. Georges Simenons böcker är klassiker i deckarhyllan, inte så bra som jag hade förväntat mig men ljudboken var värd några timmars lyssning i sommarvärmen. Tre vinglas av fem.

Tack för allt och återseende med Hawas detektivbyrå

I Falafelflickorna fick vi möte Hawa, som just skulle börja på högstadiet och drömde om att komma in på polishögskolan. Tack för allt är andra delen i Christina Wahldéns bokserie, en sommarmysig deckare som puttrar på i sin takt, fast det egentligen är väldigt svåra saker den handlar om.

Tack för allt låter oss möta flera av karaktärerna från Falafelflickorna. Hawas stora familj, bibliotekarien Barbro – men också flera nya. Sana drömmer om att bli journalist och startar en skoltidning – när hon och Hawa sedan blir vittne till en skottlossning på pizzerian vill Hawa undersöka brottet medan Sana ser ett scoop. Hawas mamma får nog av alla kriminalitet och skapar en nattvandrargrupp tillsammans med andra mammor, medan Hawa blir hotad för det hon vet om skottlossningen.

Det är alltså egentligen väldigt tungt, samtidigt som berättelsen och karaktärerna ofta känns ganska naiva och berättelsen på sina ställen ändå väldigt ljus. Det är en konst att skriva så här och jag älskar att Christina Wahldén gör det. Kanske är det så det behöver skrivas i en bok som riktar sig mot 9-12- åringar, men ibland krockar det också lite under läsningen – framförallt när det gäller bibliotekarien Barbro. Visserligen är jag själv bibliotekarie och reagerar därför kanske lite extra starkt men jag kan inte riktigt med alla friheter Christina Wahldén tar sig med yrket. I Falafelflickorna lämnade hon hela biblioteket i Hawas regi medan hon åkte på semester (!!!), här har hon med sig hunden Bilbo överallt inne i biblioteket. Bland annat.

Det förtar lite av läsupplevelsen. Samtidigt är Tack för allt självklart en så otroligt viktigt bok, som berättar om de barn vars vardagar sällan skrivs böcker om. Det är så viktigt att barn som bor i förorten blir representerade i litteraturen, tidigare ett ganska stort hål i barnboksutgivningen, och det är också självklart viktigt även för de som inte bor där, att läsa om. Jag vill gärna citera Boktokig som säger det så otroligt bra: ”De som växer upp så här får sin verklighet bekräftad och det är viktigare än man tror. Det utan att förminska det svåra, men ändå med ett ljus, ett hopp och ett mod. Dels de som inte växer upp så här, får sin värld vidgad.”

Tack för allt är välskriven, sympatisk och Christina Wahldén har gjort sin research i och med många intervjuer med barn i förorter. Jag kan dock fortfarande inte förstå – och detta var min stora invändning även med Falafelflickorna – varför inte Wahldén tar chansen och avslutar sin bok med en rad råd om vart barn som är utsatta för våld och kriminalitet kan vända sig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Barnboksfamiljen.

Här kan du läsa min recension av Falafelflickorna.

Ljudböcker att lyssna – och inte lyssna – på i den sista sommarvärmen

Under sommaren har jag lyssnat på en hel del ljudböcker, flera fantastiska men en där uppläsaren förstörde hela upplevelsen. Tyvärr är ljudböcker alltid en risk, en bok i händerna på fel uppläsare kan bli en katastrof. Jag har börjat lära mig att undvika dem så fort det hörs att det är fel men här gjorde jag tyvärr inte det. Men, först två lysande inläsningar:

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul är den första boken jag läser av Lisa Bjärbo och om alla är så här bra kan jag inte riktigt förstå varför jag inte läst något tidigare. Jag har aldrig läst en så här bra bok om att vara introvert, allt är så på pricken beskrivet att jag nästan vill gråta ibland.

När Livs pappa bestämmer att de ska flytta från hyresrätten på Södermalm till en liten stuga i Ingelstad i Småland följer Liv motvilligt med, men att börja en ny gymnasieskola blir en katastrof. Jag älskar verkligen Liv. Jag känner så igen mitt tonårsjag i hennes tafatthet och blyghet, hennes sätt att bara vilja stänga av världen och alla däri. Hur frustrerande det är att tänka så mycket, men aldrig riktigt kunna eller våga säga det högt. Hela min skoltid, fylld av lärarnas ”ja, hon har ju bra betyg men säger alldeles för lite på lektionerna” på utvecklingssamtalen passerar liksom i revy när jag lyssnar. Jag älskar Liv och jag älskar hennes pappa, Lisa Bjärbo har tecknat ett otroligt fint porträtt av honom och tyvärr saknas det väldigt mycket i ungdomslitteraturen. Inuti huvudet är jag kul är en av årets bästa böcker, jättefint inläst av Lisa Bjärbo själv. Läs den, eller lyssna på den!

Boken finns på till exempel Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Enligt O, Fiktiviteter, Bokbabblaren, TinaE, Västmanländskan.

Sörja för de sina

Det var tre år sedan jag mötte Maj för första gången. Jag läste Att föda ett barn och fick andnöd av hur intensiv den var, hur mycket igenkänning som fanns där. Till min egen mormor och morfar, han som kom från en statarsläkt och gifte in sig i min mormors fina familj och liksom aldrig dög för dem; till min mamma som skrubbade hela huset bara vi skulle få en gäst. Till min egen tid, till prestationsångesten och rädslan för vad andra ska tycka, till hur viktig ytan är.

Att föda ett barn lämnade mig så urvriden att jag inte riktigt funnit det i mig att plocka upp andra boken. Så hittade jag den på Storytel och började lyssna, och fann mig totalt uppslukad. Jag älskar uppläsningen av Andrea Irving! Den är lågmäld, ändå känns det som att det är Maj som pratar i mitt öra. Jag ägnade sommaren åt att lyssna på Sörja för de sina och det ångrar jag inte. Jag är fortfarande så oerhört fascinerad över hur Kristina Sandberg kan berätta om ett helt liv utifrån den ångest över perfektion Maj har. Över sju sorters småkakor, rena golv och mätta barn. Framförallt ångesten över hur maken Thomas klarar nykterheten. Ska han få ett återfall? Att lämna svävar i utkanten av Majs synfält men aldrig vågar hon forma ordet ”skilsmässa”. Hur skulle det se ut? Ändå förstår aldrig Maj att det är ångest hon lider av. När Kristina Sandberg skriver om Maj gör hon något som få, nästan ingen gjort: berättar om hur hårt livet som hemmafru var. Det är en stor feministisk gärning.

Kristina Sandbergs berättarkonst är fantastisk. Sörja för de sina var inte lika mycket av en ångvält över mig, kanske för att jag lyssnade på den. Ändå gjorde den ett så djupt intryck att jag måste vänta lite med att lyssna på avslutande delen Liv till varje pris. Kanske vill jag inte heller lämna Maj, riktigt än.

Boken finns i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Lyrans noblesser, ...och dagarna går, Boktanken, Bokdamen, Litteraturmagazinet, Bokhora, Dagens bok, Feministbiblioteket, Bokfantomen.

Lögnernas träd

Lögnernas träd är en fantastisk berättelse om vetenskap, tro och törst efter sanning. Kanske framförallt är det historien om hur en ung tjej bestämmer sig för att inte låta någon eller något stå i vägen för henne, inte ens 1800- talets alla seder och regler för hur kvinnor bör vara.

Tyvärr förstördes boken totalt för mig av uppläsaren. Jag har tidigare lyssnat även på Fandom av samma uppläsare och irriterade mig ofantligt på sättet att göra tillgjorda röster av vissa karaktärer. I Fandom var det överkomligt, så jag gav henne en chans till. Men i Lögnernas träd är det fullkomligt outhärdligt. Att försöka vränga till rösten för att det är en gammal gubbe eller en ond karaktär som pratar gör bara att det blir löjligt och jobbigt att lyssna på, jag kan inte förstå hur det här har gått igenom någon slags redigeringsprocess? Jag kommer aldrig någonsin att lyssna på den här uppläsaren igen men jag är otroligt imponerad av Frances Hardinge för hur lysande den här boken är lös ändå igenom. Även Faith, liksom Liv, är en karaktär jag bara älskar. Jag älskar hennes kamp och älskar 1800- talsskildringen. Men läs den, lyssna inte på den.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: …med näsan i en bok, Prickiga Paula, Carolina läser, Leva loppan, Bokkoll, Annas bokblogg, romeoandjuliet.

Om Gänget och något om våldsskildringar i böcker

Gänget är femte delen i Katarina Wennstams deckarserie om advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektören Charlotta Lugn. Mycket är nytt i Gänget, Shirin är skild från Fredrik och har bytt efternamn till Nouri, Charlotta är på väg tillbaka efter sitt tjänstefel. Jag gillar att det går uppåt istället för nedåt för våra huvudkaraktärer och jag tycker verkligen om att återse dem. Här snubblar de över ett försvinnande, ett mord. Ett killgäng, på ytan sammansvetsat och som fortfarande träffas efter tonåren.

Jag skulle dock också genast vilja förse Gänget men en ganska rejäl triggervarning. Alla Katarina Wennstams böcker handlar på något sätt om kvinnors utsatthet i en patriarkal värld, men jag tycker alltid att hon tidigare har skrivit så bra att det inte blir för jobbigt att läsa. Hon håller sig på offret sida, lägger skulden där den ska hamna, forskar, funderar. Att jag fortsätter läsa hennes böcker beror också på att det våld som funnits i dem aldrig har varit överdrivet eller sensationellt och att hon faktiskt skildrar någonting med det. En stor anledning till att jag däremot – med ytterst få undantag – inte läser svenska deckare är att de alltid verkar inledas med ett snyggt kvinnolik och en butter manskommisarie. Vidare så gottar de sig ofta i ganska onödigt och med största säkerhet sexuellt våld, för att sedan i sista kapitlet avslöja en mördare en kunnat gissa sig till för tvåhundra sidor sedan.

Men det är skillnad på att bara skildra våld och våldtäkt och att skildra något med våld och våldtäkt. Vi lever i en patriarkal värld, självklart måste litteraturen synliggöra det. Det är viktigt, inte bara för litteraturvärdet i sig, för igenkänningen utan också för kamplystnaden. Det är så bra litteratur fungerar. Tyvärr går många författare efter devisen att endast skildra, och gärna stort och mycket. Här trillar tyvärr fantasyförfattarna ofta i samma fälla som deckarförfattarna och det främsta exemplet är i min mening George R R Martin som fullständigt excellerar i mäns våld mot kvinnor och gärna kallar kvinnor ”horor” på var och varannan sida i Game of Thrones- serien. Det är våld på ett explicit, sensationssökande sätt som bara får mig att må illa och många gånger har fått mig att totalt vilja sluta läsa böckerna. Då spelar det ingen roll att det finns ”starka kvinnor” i betydande roller. Det blir en parantes i sammanhanget av det totala våldet och förtrycket mot alla andra kvinnor.

För att återgå till Gänget och triggervarningen så finns här en våldtäkt som återkommer flera gånger och som fick mig att må fysiskt illa. Inte för att det är sensationellt beskrivet, men för att Katarina Wennstam söker sig in i offrets och gärningsmännens huvuden och får dem att bli så verkliga. Det känns helt säkert att just precis detta har hänt. Det är många gånger mer otäckt än det slentrianmässiga övervåld som återkommer så ofta i deckare, men det är också många gånger mer verklighetstroget och otäckt än något jag läst av Wennstam tidigare.

Det är skillnad på våldsskildringar och våldsskildringar. De som bara finns där för sensationens skull och de som berättar något. Och även om Gänget tillhör den senare kategorin skulle jag vilja varna känsliga. Gänget är en bra bok, en välskriven deckare, bra inläst av Alexandra Rapaport. Men det går inte att värja sig.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.

En lässommar (repris)

För några år sedan gästbloggade jag hos Fiktiviteter, i en serie där olika bokbloggare skrev om läsning och sommar. Jag vill gärna berätta om det igen. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte så mycket sommarläsningsminnen. Jag växte upp på en bondgård och det fanns alltid något att göra på sommaren – hö som skulle skördas, kor som skulle ut och in och hästar som togs ut på långturer. Men förra sommaren kommer jag alltid att minnas som en lässommar, även om det var en bitterljuv sådan.

Förra sommaren dog min faster. Bara några veckor efter begravningen förlorade jag även min morfar – min älskade morfar som alltid varit som en far för mig, som alltid gav mig böcker i födelsedagspresent och som var den som fick mig intresserad av litteratur. Jag tappade läslusten och jag tillbringade större delen av min semester framför TV:n i lägenheten i Stockholm medan min kärlek jobbade.

Så en dag, i slutet av juli, bestämde jag mig för att gå in på Akademibokhandeln vid Sergels torg. Jag strosade runt och plockade böcker på måfå, ganska lättsmälta sådana och sådana jag bara fick syn på. Det var Höstoffer och Vårlik av Mons Kallentoft, Askungar av Kristina Ohlson och Mycket mer än så av Sarah Dessen.

Sedan läste jag. Då bodde vi i en ganska tjusig andrahandslägenhet i Aspudden, inte långt ifrån Vinterviken som för mig är Stockholms vackraste plats. Där läste jag, efter flera månaders lästorka och bloggtorka plöjde jag deckare och ungdomsböcker på löpande band – på en filt i gräset långt ifrån stadsbullret, på balkongen med utsikt över hela Stockholm och allra bäst – på klipporna i Vinterviken. Jag läste böcker som egentligen aldrig kommer bli mina favoritböcker men de hjälpte mig tillbaka till läslusten och därför kommer de alltid betyda något för mig.
Jag tror att det är viktigt att man läser. Inte vad man läser, men att. Att man ibland läser helt utan krav. Böcker har många gånger hjälpt mig i jobbiga stunder och jag är tacksam att jag hade läsningen i tonåren.

Jag är också tacksam för att några deckare och en ungdomsbok hjälpte mig att hitta tillbaka till det jag älskar när jag hade förlorat något verkligt viktigt. Det, det är en lässommar jag alltid kommer minnas.

Pojken under bron

Alex Skarp är nykär och på väg ut till sommarlovet när hennes vardag skakas om. En kille sparkas till döds efter en fest hon har varit på, och på något sätt verkar hennes bästa kompis Charlie vara inblandad.

Katarina Wennstams nya deckare för unga läsare (och alla vuxna, känner jag) handlar om machorollen. Inte på ett övertydligt sätt, men som att det sipprar in i varje relation eller möte med en man som Alex har. Så som det gör i hela samhället idag. Alex pojkvän, som är svartsjuk på att Alex dansar salsa med sin bästa killkompis. Bästa kompisen, som inte vågar vara den han är. En säkerhetsvakt som efter att Alex blivit vittne till misshandel på Gröna Lund skickar dickpicks till henne.  Det är oerhört snyggt berättat av Katarina Wennstam, framförallt om den ursvenska hederskulturen i all sin glans – det här med att ”äga” sin flickvän” – och hur Alex sätter sig upp mot det, och om hur machorollen påverkar killar så hårt och med så fruktansvärda konsekvenser.

Alex Skarp är en fantastisk karaktär! Smart, skärpt, framfusig men också med sina fel och brister. Katarina Wennstams tillskott till deckarhyllan är så otroligt välbehövliga, spännande och smarta – och med en tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och är bästa vän med sin mormor, Sveriges första kvinnliga domare. Det här är verkligen en bok att läsa och diskutera kring, särskilt med ungdomar men även för vuxna. Jag älskar Alex Skarp.

Första boken heter Flickan på hotellet, du kan läsa vad jag tyckte om den här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokbesatt, OArYA, Tusen sidor,