Tag Archives: deckare

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Flickan på hotellet – Katarina Wennstam

En ung tjej hittas död, strypt på ett hotellrum. En av många i den här världen. Men Alex Skarp kan inte släppa att den livfulla Olivia helt plötsligt är död och börjar sina egna spaningar tillsammans med Charlie och Bianca.

Katarina Wennstam har skrivit sin första deckare för unga och jag älskar det verkligen. Inte bara för att deckarhyllan för unga är sorgligt gles – de flesta spänningsromaner som skrivs för unga är spökhistorier – utan också för att hon utan tvekan är Sveriges skickligaste deckarförfattare jämte Åsa Larsson. Om jag bara läser en deckare per år så är det en av Katarina Wennstam. Wennstams deckare brukar alltid utmärkas av en synnerligen intressant historia skriven på ett fängslande språk och befriat från de flesta klyschor som den ingrodda deckargenren i princip alltid verkar få med. Flickan på hotellet är inget undantag.

Att Wennstam skriver med en agenda är tydligt, men det är en oerhört viktig sådan och hon låter den aldrig ta över historien och berättandet – jag sträckläste Flickan på hotellet och blev både arg, rädd och frustrerad. Wennstam målar upp det så kristallklart, utan att skriva läsaren på näsan, hur skadliga normer påverkar framförallt killars beteende mot tjejer och hur långt det kan gå – från skolkorridoren till döden på ett hotellrum. Samtidigt finns det också mycket hopp i boken – systerskapet är en fin röd tråd i Flickan på hotellet.

I början irriterade jag mig på att det inte sades att staden det utspelar sig i är Stockholm – jag är trött på den urbana normen som säger att det är så självklart att Stockholm alltid är händelsernas centrum att det inte ens behöver nämnas. Det är förstås inte självklart att placera en historia tydligt i en stad men i Flickan på hotellet gör ändå Wennstam det, nämner gator och områden och gör det särskilt otäckt att Olivia mördades i Alex eget område. Men det här är egentligen bara en parantes för jag tycker Flickan på hotellet är en fantastisk bok. Alex Skarp är modig, tuff och frispråkig och jag ser verkligen fram emot att möta henne igen – och hennes rättframma mormor.

Hitta boken här eller här.

Andra som bloggat: OARYA, romeoandjuliet, prickiga Paula, Stories from the city, Bims blogg, Biblioteksbubbel,

Läser just nu

Nog för att jag älskar spökhistorier, men då den övervägande delen spänningsromaner som ges ut för unga är just skräck eller spökhistorier så tycker jag ändå det är fantastiskt att Katarina Wennstam – kanske Sveriges bästa deckarförfattare – livar upp deckarhyllan för unga med första boken om Alex Skarp. Mina förväntningar är skyhöga.

Den är här nu, sommarläsningen. Bilden från min instagram, @eliandbooks.

Har du läst Flickan på hotellet?

En bokmals små äventyr i Paris

Resan till Paris kunde ha börjat bättre. Inställt plan och en dag som gick förlorad men istället ganska många lästimmar. Jag bestämde mig för att resa i förväg till Paris och öppnade Tatiana de Rosnays Huset du älskade, mitt första möte med författaren och ett möte med det historiska Paris som jag länge kommer minnas. Här bor Rose under Napoleon IIIs tid, en tid av förändring då Paris ritas om och små gränder får ge plats för stora boulevarder. Roses hus, det som hon älskar, är en av de som måste ge vika för framtiden.

På en liten restaurang vid Seine.

I början kändes hela berättelsen, för att vara krass, en smula smörig och mer än lovligt sentimental. Men allteftersom  flygplanet, som vi nu äntligen fått gå på, närmade sig Paris började jag också fatta tycke för karaktärerna som långsamt utmejslades ur husets väggar. De som bott där, de som var utanför. Beskrivningen av ett hus, ett hem och kanske framförallt av att inte ha ett – och skräcken i när någon inkränktar på det. Kärlekshistorien når mig aldrig men det var fint att gå på gatorna i Paris och fundera på hur det såg ut innan – enligt Rose, den vidrige – baron Haussman förändrade det så.

Sekelskiftets Paris följde med mig in i fjärde Victor Legris- mysteriet, en deckare av Claude Izner med namn efter en av de mysigaste stadsdelar jag sett – Mördaren i Marais. Jag tyckte verkligen om blandningen av tidsepoker i Marais, spåren efter en äldre tid med de nya hippa restaurangerna som liksom klämde sig in i tillvaron. Läsningen gav mig några spännande timmar, men kanske inte särskilt mycket mer. Claude Izner skriver inga dåliga deckare men heller inget som lämnar stora spår efter sig.

I Marais promenerade jag på Paris äldsta torg, såg det hus där Victor Hugo skrev Les Miserables och fick också den godaste falafel jag någonsin ätit på L’as du falafel. Gammalt och nytt. Fint, på något sätt.

Jag fick under den här resan också drömma mig tillbaka till när jag började älska Disney för Disneyland var en stor del av vår Parisresa. Jag och min pojkvän delar kärleken till Disney, tivolin och bergochdalbanor och fick våra livsandar omruskade under både Indiana Jones – Tempel of Peril, Big Thunder Mountain och – det bästa – Hyperspace Mountain, där vi fick sitta längst fram i tåget och åka rymdskepp nästan på riktigt. För en Star Wars- nörd var det ovan himmelriket – det var rymden.

Jo, vi var på Shakespeare & Company också förstås, den underbara bokhandeln vid Seines strand som dignar av böcker och är mer ett paradis än en affär, men de har fotoförbud och förresten behöver en nästan se det med egna ögon.

Vi cyklade, åt på brasserie, gick på fotboll, promenerade i Montmartre, blev allmänt kära i både Paris, värmen och vårt hotellrum med balkong i södra Pigalle, detta område som en gång verkar ha varit ganska sjaskigt men där nu trendiga hipsterbarer dyker upp lite överallt som mopsiga små maskrosor i den dammiga asfalten. En stad i förändring, ändå verkar den ibland aldrig ha förändrats.

På vägen hem började jag läsa Delphine deVigans Underjordiska timmar och jag tror det är boken från den här resan som kommer stanna med mig längst.

Bilderna från min instagram, @eliandbooks.

Nässelvrede – Solveig Vidarsdotter

Gäddede är en by i det bedårande vackra Frostviken i norra Jämtland, mellan Hällingsåfallet och norska gränsen, en plats du besökt om du sett Dunderklumpen. Kör du längre norrut kommer du till Stora Blåsjön och det vackraste som finns i Jämtland. Men Gäddede är också ett typiskt samhälle i det norrländska inlandet, nedläggningshotat av den urbana normen.

I Gäddede låter Solveig Vidarsdotter morden hagla i sommarnatten. Ett kommunalråd hittas död i nässlorna och den som verkar vara skyldig är hans hälften så gamla fru. En kvinna vådaskjuter sin pappa på skjutbanan samma dag. Har morden något med varandra att göra?

I Isvittringsom kom 2013, fick läsaren för första gången lära känna Ingrid Kvarnberg som då var hemvändande polis från Stockholm till Gäddede. I Nässelvrede har hon landat i sin roll som landsortspolis och kanske har också Solveig Vidarsdotter landat i sitt författarskap för Nässelvrede är, i mitt tycke, mycket bättre än Isvittring. I sina allra bästa stunder påminner den mig nästan om Åsa Larsson och högre betyg kan jag inte ge för ingen kombinerar rå glesbygdsskildring och brutala mord som Åsa Larsson.

Den säkerhet och stilistisk som Larsson har i språket och som gör att jag håller henne för den bästa svenska deckarförfattaren finns inte – än – hos Vidarsdotter och det är de ibland stolpiga konversationerna som gör att jag då och då stannar upp i läsningen av Nässelvrede men skildringen av människorna och landskapet är fängslande, så nära inpå. Det är glesbygdsnoir och dammig romantik, det är något helt annat än polisarbete i storstäder. Obarmhärtigt visar Vidarsdotter hur den urbana normen påerkar glesbygden, hur lite man bryr sig om den, att ingen gör mer än rycker på axlarna. Man vet hur det är.

Men Vidarsdotter går också djupare än att bara placera sin deckare i glesbygden. Nässelvrede är en hjärtskärande skildring av ensamma människor. Vikten av gemenskap, att få betyda något, sätter djupa spår både i berättelsen och karaktärerna. Den ibland uppdykande ledan och missmodet går i kamp med viljan att slåss för sin bygd.

Tyvärr är det ibland också deckarklyschigt intill leda. Redan på sidan hundra och efter den uppskattningsvis hundrade beskrivningen av en kvinnas kurvor, hår eller bröst är jag lite trött på utseendefixeringen som ofta kommer med den här genren. Det är så tröttsamt, så onödigt, så fruktansvärt förutsägbart och för mig drar det ner betyget av den här annars välskrivna och mycket fängslande deckaren. Att mördaren sen är den vanliga osannolika, icke-trovärdiga, omotiverade och helgalna skurken som avslöjas i sista kapitlet är tyvärr bara alltför väntat men också fruktansvärt tråkigt. När en författare kan gå på djupet i karaktärsskildringen i övrigt, varför gå i den trista fällan?

Lind & Co, 2017

Du hittar boken här eller här.

Krimineller – Aino Trosell

kriminellerKrimineller är den första bok jag har läst av Aino Trosell, en samling deckarnoveller perfekt för en deckarskeptiker. Aino Trosell låter inga trötta poliskommisarier ta plats, istället gräver hon djupt i gärningspersoners inre och hittar både det ena och det andra – tankar och fantasier tillräckliga för att skrämma även den mest hårdhudade.

Det är där, när novellerna gränsar till fantastiken, till skräcken och det bisarra och oförklarliga, som Krimineller är som bäst. Aino Trosell petar i det undermedvetna, lämnar slut öppna, låter det fasansfulla breda ut sig och tangerar ibland klassiska spökhistorier utan att vara förutsägbar. Jag gillar verkligen Den svarta ängelns hem, som är en variation på det klassiska temat att ge sig in i ett författarjags innersta och …och sedan dö, som kombinerar skräck- och deckartemat med det ännu hemskare, att fly för sitt liv från verkliga faror. Men kanske allra mest gillar jag Vägledning från helvetet, en novell som utspelar sig strax innan jul och är mer en klassisk rysare än en deckare där ett par blir strandsatta mitt ute i ingenstans på väg mot julfirandet med familjen. Jag tänker fortfarande på den, ibland.

Mot slutet tycker jag berättelserna förlorar sin skärpa och framförallt sitt sätt att skrämmas. Det otäcka tonas ner, det känns nästan slarvigt. Hade de två sista novellerna i boken klippts hade jag varit beredd att ge Krimineller en fullpoängare – och då gillar jag väldigt få deckare. Jag läste Krimineller under ett halvårs tid för även om novellerna är korta, i snitt 14 sidor, så är de ofta både färgstarka och magstarka. De 14 sidorna innehåller otroligt mycket och för mig passade de bäst att läsa då och då. Frågan jag ställer till er är självklar: vad av Aino Trosell ska jag läsa nu?

Skarven – Sara Lövestam

skarvenSkarven är Sara Lövestams första bok för yngre läsare, 9-12- årsåldern. Den är både, i ordens bästa bemärkelse, en typisk sommardeckare och en väldigt otypisk barnbok.

Skarvön är en död ö, grå med svarta trädtoppar som sträcker sig mot himlen. Här bor bara skarvfåglarna, fåglar som tar över hela öar och gör dem obeboeliga. På väg till sommarstugan åker Johannas båt förbi Skarvön, fast denna gången är något annorlunda. Någon rör sig på ön.

Den som har läst andra böcker av Sara Lövestam känner igen hennes fina känsla för karaktärer som i andra romaner sällan får ta så stor plats. Johanna, som alla kallar Johan; Olivia, som verkar väldigt vanlig på ytan men gömmer en sorg inuti; Ludde, som älskar mysterier och som är retad och utsatt i skolan på grund av vem han är. Skarven är både en fin skildring av barn som är missförstådda med ett verkligt djup i karaktärerna – och ett spännande mysterium som kommer passa perfekt i sommar. Jag hoppas många hittar den.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Lillabus läser, MsHisingen, Biblioteksbubbel, bylined, Prickiga Paula, Västmanländskan, Bokskåpet.

London Eye- mysteriet – Siobhan Dowd

wp-1473939477109.jpgSalim går ombord en av gondolerna på det jättelika pariserhjulet London Eye. Hans kusiner Ted och Kat följer gondolen med blicken hela vägen men när den landar och dörrarna öppnas är Salim försvunnen. Det är inledningen på London Eye- mysteriet som i bästa pusseldeckarstil låter Ted och Kat söka efter sin kusin gata upp och gata ner i ett myllrande London.

Siobhan Dowd är en irländsk författare som dog alldeles för tidigt, jag har tidigare läst hennes Jag är Solace och Tio minuter över midnatt som Patrick Ness skrev efter en idé av Dowd. Nu har hennes böcker börjat översättas och jag tycker det är fantastiskt mitt i det sorgliga för hon var en särdeles begåvad författare i min mening.

Framförallt älskar jag hur karaktärerna känns så levande, så trovärdiga, så speciella. I London Eye- mysteriet är det till en början Ted som är huvudrollen, men även Kat och Salim får mer och mer utrymme efter hand. Ted lever med någon form av autismspektrumtillstånd, så mycket står klart, själv menar Ted att hans hjärna har ett unikt operativsystem och att jag ens nämner det här är för att jag tycker Dowd är alldeles särskilt lysande just i beskrivningen av Ted, hur det alldeles självklart känns som alla andras fel när Ted missförstår sociala koder och tar ordspråk bokstavligt, hur trovärdigt hon beskriver hans speciella operativsystem utan att det känns konstlat. Jag kan också tänka mig att den här boken kan spela en viktig roll i igenkänningen av Ted.

Det är också Teds speciella operativsystem som börjar leda dem rätt i jakten på Salim och mot en äkta bladvändarupplösning som är helt oväntad. London Eye- mysteriet känns som en klassisk deckare, en äventyrsberättelse med drag av Enid Blyton som jag inte läst maken till på länge. Välskriven, spännande, rolig, fantastisk. Läs den!

Atrium förlag, 2016.

Hitta den här eller här.

Fem deckarfavoriter

Mitt bloggflöde svämmar över av Crimetime Gotland just nu och hur gärna jag än hade velat vara där så är jag fast hemma i stan. Jag tänkte dock inte vara sämre än att jag gör som …ochdagarnagår och knopar ihop en lista! Fem av mina favoritdeckare, ganska olika inbördes men alla fyllda av ond, bråd död. Fyra av dem råkade bli svenska författare, men så finns det många bra svenska deckarförfattare också.

Tio favoritdeckare

rosens_namn2

Rosens namn

För att inleda listan med en klassiker! Rosens namn av Umberto Eco är en riktig tegelsten, en mordgåta som håller intresset uppe i uppemot åttundra sidor och en fin historisk skildring. Sist men inte minst en underbar hyllning till böcker och bibliotek.

 

 

tragedi

Tragedi på en lantkyrkogård

Den första och enda deckardrottningen, egentligen. Maria Lang läste jag redan som tonåring, mammas gamla gulnade pocketexemplar och jag fastnade redan då för Christer Wijk men allra mest för Puck Bure. Tragedi på en lantkyrkogård läser jag om nästan varje jul och jag håller den för Maria Langs allra bästa – mordgåta och julstämning i en underbar blandning.

 

strömkarlenStrömkarlen

Även i Strömkarlen tas en tillbaka till gångna tider, Limme & Palmqvists deckare är egentligen inte att jämföra med Maria Lang men jag älskar blandningen av det historiska Karlshamn och klassisk pusseldeckar-gåta. En deckare i dåtid, skriven i nutid.

 

djavulen-hjalpte-migDjävulen hjälpte mig

Vi håller oss kvar i det dåtida Sverige ett tag till. Djävulen hjälpte mig rör sig i gränslandet mellan skräck och deckare och berättar om ett verkligt mord, bara det gör den skrämmande men det är också Caroline Erikssons språkdräkt som gör att läsningen fyller mig med fasa. I 1800- talets Yngsjö i Skåne står Anna Månsdotter och hennes son anklade för mord på sonens hustru Hanna. Skrämmande, brutalt, välskrivet.

 

medan-morkret-fallerMedan mörkret faller

Skrämmande är också historiska deckare som får det att kännas som nutid. Medan mörkret faller dyker ner i trettiotalets mörka historia och hittar där gryende nationalism och nazism som vill definiera den ”svenska folksjälen” och rensa ut de som inte anses tillhöra den. En djupt skakande påminnelse om att vi är på samma väg idag, när rasism blir alltmer accepterat och rumsrent och ett regeringsparti vill gå samma väg som nazismen före andra världskriget. Anna Lihammer skriver skickligt och nära.

Broken Harbour – Tana French

410Dy16+IBL._SX323_BO1,204,203,200_Broken Harbour är den första boken av Tana French jag har läst. Det lär inte bli den sista, för även om huvudpersonen egentligen är just den sortens detektiv/polis jag är ganska trött på – äldre frånskild man – så är det med en så gastkramande spänning och kuslig närhet Tana French porträtterar sin mordgåta, sitt Irland i en lågkonjunktur som i Broken Harbour i det närmaste blir en depression och sin förortsidyll i sönderfall.

Förortsidyllen som skulle blivit, Broken Harbour som bytte namn till Brianstown men aldrig lyckades tvätta av sig stämpeln av trash, som fastnade i lågkonjunktur och svekfulla byggnadsföretag och aldrig ens byggdes färdig. ”Ocean View” kallas husen där tragedin inträffar och som nästan är en tragedi i sig själva, en dröm som aldrig byggdes färdigt. En spökstad snarare än en drömvilla och här mördas en hel familj – en inkräktare? Ett familjebråk? Två barn kvävs i sina sängar, fadern ligger i en blodpöl på golvet och modern är den enda som har en chans att överleva.

Broken Harbour är något av ett mellanting mellan polisdeckare och hårdkokt thriller, men vad den än är så gör Tana Frenchs språk den till en läsupplevelse svår att lägga ifrån sig, svår att glömma. Det är i titeln inte bara byn som är bruten, den trygga hamn som Jenny och hennes familj försökte skapa för sig själva slås i spillror på mer än ett sätt, den trygghet som en nation kan innebära naggas i kanten av lågkonjunkturen. Är ens det allra mest egna, ens eget sinne och tankar, trygga? Mycket slås i spillror i Tana Frenchs fjärde bok och även om en del verkar ha hänt i de tidigare böckerna så tyckte jag inte det var några problem att ge sig direkt in i denna. Jag kommer nog inte läsa fler direkt, för bara denna tog musten ur mig, men i framtiden kommer jag återvända till Tana Frenchs Dublin, helt säkert.

Hitta den här eller här på engelska, här eller här på svenska.

Fler som läst och bloggat om boken: Pocketblogg, Johannas deckarhörna.