The Handmaid’s Tale

Det är i ett alternativt ungefärligt 1990-tal vi möter en mörkare sida av USA. Gilead, en hårt styrd republik som lutar sig mot kristendomen i rättfärdigandet av det pågående, totala, kvinnoförtrycket. Kvinnor är antingen heliga, fruar till högt uppsatta statsmedlemmar, eller barnaföderskor till fruarna som inte själva kan få några barn. Steriliteten är utbredd på grund av alla föroreningar. Barnaföderskorna är de som har fallit ned från samhällets höga piedestal av rättfärdighet och skenhelighet genom att tidigare ha fått barn utanför äktenskapet, skilt sig eller på något annat sätt äventyrat sin heliga kvinnlighet.

De är, enkelt uttryckt, horor och madonnor. Ett synsätt som när det granskas i sömmarna gör Gilead mycket mer likt vårt eget samhälle än en första anblick någonsin skulle våga låta påskina och däri finns en stor del av Margaret Atwoods briljans. Det totalitära samhälle hon målar upp har grundvalar som liknar de vilka även dagens kvinnoförtryck vilar på – en förklädd omsorg, en uppdelning av kvinnor i goda och förtappade, en vilja att bestämma över dessa, en objektifiering som i Gileads fall rycker bort kvinnans hela personlighet och delar upp dem i kategorier och färger. Blå för fruar, röda för barnaföderskor. Vår huvudperson har inte ens ett eget namn, hennes namn är beroende av hennes position och blir Offred, samma namn som tidigare hafts av kvinnan före henne i huset.

Det är otäckt. Men det kanske mest otäcka är hur Offred i tillbakablickar beskriver hur Gilead skapades, att det inte handlade om ett maktövertagande genom ett stort krig utan om steg så små att de inte ifrågasattes förrän det var för sent och indoktrineringen var ett faktum. Gränser förflyttas så sakteliga att motståndet inte blir mer än ett gryende obehag, nästan omöjligt att protestera mot. Det fruktansvärda i detta ligger i att även vårt samhälle förflyttar sig på detta sätt idag. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna har de senaste åren förflyttat gränserna för vad som anses okej i så små steg att stora delar av befolkningen nu kan tänka sig att rösta på dem, att Moderaterna och Socialdemokraterna anammar deras politik i någon slags självbevarelsedrift. Än värre är att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna anses, desto större plats kan också ges till betydligt mer öppna rasister och nazister. Som NMR.

Den stegvisa förändringen beskriver Margaret Atwood så väl att kylan kryper på mitt i varmaste maj. Det här är verkligen en bok att diskutera kring. Att prata om demokrati, om grupptryck, om påverkan.

It’s only a job, he said, trying to soothe me.
I guess you get all my money, I said. And I’m not even dead. I was trying for a joke, but it came out sounding macabre.
Hush, he said. He was still kneeling on the floor. You know I’ll always take care of you.
I thought, already he’s starting to patronize me. Then I thought, already you’re starting to get paranoid.

I didn’t go to any of the marches. (—) I didn’t know many of the neighbours, and when we met, outside on the street, we were careful to exchange nothing more than the ordinary greeting. Nobody wanted to be reported, for disloyalty.

Margaret Atwoods andra stora briljans finns förstås i språket. Det är totalt fängslande, så väl avvägt att inte ett ord känns överflödigt. Gilead känns alldeles för nära, Offred någon jag har känt länge även om jag inte får veta hennes namn. Vi läste The Handmaid’s Tale i min ena bokcirkel och vi pratade länge om just Offred, om de val hon gör och varför. Det är så lätt att förstå henne, det hon dras med i och det hon håller fast vid. The Handmaid’s Tale kan vara en av de bästa dystopier jag läst, och samtidigt den mest skrämmande skildringen av vårt samhälle idag. Läs den.

The Handmaid’s Tale gavs ut för första gången 1985 och har nyligen getts ut i nytryck på svenska av Norstedts.

Du kan köpa boken på engelska här, här och här. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Syrlig, Bokmysan, Bokbygd, Stories from the city, Fiktiviteter, Carolina läser, …med näsan i en bok, Feministbiblioteket.

The City of Mirrors – avslutningen på ett apokalyptiskt mästerverk

The City of Mirrors är tredje delen i Justin Cronins magnifika berättelse om en framtida värld invaderad av vampyrer, virals. Ett virus har gjort blodtörstiga monster av mänsklighetens rester och endast ett fåtal har överlevt massakern. Här får vi igen träffa Peter, Alicia, Sara, Hollis, Lucius och alla de andra jag tyckte så mycket om i The Passage och The Twelve.

Här finns också Amy, flickan från ingenstans som var utsedd till att rädda världen men här verkar ha gått under för monstrositeten. Amy, undangömd, medan spillrorna av samhället som en gång var försöker resa sig igen, bygga upp något nytt i skuggan av katastrofen. Äntligen verkar vampyrerna vara besegrade.

I The City of Mirrors får vi äntligen Jonas Lears och Tim Fannings berättelse. Jag hade sett fram emot den, ändå var det där jag fastnade –  den del av boken som tog allra längst tid att läsa. Tim Fanning är en ganska ointressant karaktär och på äldre dar en obehagligt gubbsjuk professor – Jonas Lear är mer intressant men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite uttråkad av den olyckliga kärlek som styr bådas liv. Det är en smula osannolikt och inte så lite klyschigt. Helt ärligt hade jag hellre läst mer om Alicia Donado som är min favorit. Betydligt intressantare än deras uppväxt är att Fanning gjort New York till sitt fäste – den speglarnas stad som titeln berättar om. Vad är speglarna i staden? Varför är Fanning, och vampyrerna, så besatta av dem? Ser de däri den de en gång var eller är det rent av en spegling av människans högmod, hens tro på sin egen överhöghet som drev hen i döden? Har vi skapat vår egen apokalyps? Jag tycker om tanken. Den speglas i Jonas Lear, som i sin besatthet av döden och det eviga livet skapar en förvrängd spegelbild av båda – vampyren. Även om berättelsen går långsamt så är det ändå ständigt intressant. Och när det väl blir spännande minns jag verkligen med vilken frenesi jag läste de tidigare böckerna.

The City of Mirrors blickar också ut mot världen på ett sätt som de tidigare böckerna inte gjort och som egentligen få dystopiska romaner gör. Kanske det ligger i svårigheten att fånga en hel världs apokalyps och även om Justin Cronin inte riktigt gör det så skapar han ändå en förnimmelse som är nog så otäck. The City of Mirrors ger en mycket att fundera på. Den religiösa tonen är ständigt närvarande, inte bara i det bibliska referatet av tidigare händelser som är öppningskapitlet utan också i Michaels frenesi, hans önskan om att rädda mänskligheten genom att bygga en båt, en ark.

Det enda jag egentligen inte riktigt gillar är hur kvinnorna nästan uteslutande porträtteras som mödrar, med mödrars drifter. Även om de ofta är krigare så är de också lika ofta gravida, mammor eller har förlorat ett barn. Denna syn på kvinnan som barnalstrare – eller stundom, som sexobjekt, är en smula tröttsam. Vad som också är tröttsamt är att det fortfarande är kvinnor och barn som ska räddas när räddningen är en möjlighet. Nästan tusen år och en apokalyps senare, och vi skulle inte ha kommit längre? Tillåt mig tvivla. Jag funderar på om det verkligen var så här illa även i de tidigare böckerna, eller om mina glasögon har blivit skarpare under de år som gått sedan jag senast läste? The Passage är en trilogi som jag inte bara fått vänta i åratal på att nästa del ska komma ut utan också ibland bävat för att fortsätta i.

Även om jag stundtals inte oavkortat älskade den avslutande delen så är den ändå ett oerhört värdigt avslut på serien som också sätter punkt för historien. Justin Cronins trilogi är sammantaget ett mästerverk. Ett mastodontverk som spänner över hundratals år – jag fullkomligt älskar att den är så postapokalyptisk att den låter en ny generation växa upp i tron att vampyrerna inte alls var så farliga, lite så som vi som glömmer de väsen vi en gång trodde på. En kittlande tanke. Och så, mitt emellan den gamla postapokalyptiska världen och det nya hotet, sitter sheriffens assistent och läser Were the wild things are. En påminnelse om dåtiden, en förnimmelse om vad som kommer hända. En bild som verkligen fastnade. En bokserie jag verkligen har älskat att läsa.

Du hittar boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Never let me go

Jag läste Never let me go under oktobers sista helg, på besök i Stockholm. På en fem timmars tågresa dit, på ett hotellrum, aldrig verkade jag komma ur den. Samma helg bokcirklade jag om den och vi verkade heller aldrig få slut på saker att prata om.

Det var inte det att den var tråkig. Mer att det fanns så mycket jag behövde smälta. Språket tog mig långsamt framåt, stannade upp, blickade bakåt, uppehöll sig. Jag var tvungen att göra detsamma.

Never let me go verkar inledningsvis vara en uppväxtskildring i en vanlig engelsk internatskola, låt vara med strikta regler. Det lilla jag hade läst om boken tidigare gav vid hand att det skulle vara en dystopi och jag väntade länge på de dystopiska inslagen, som är väldigt nedtonade. Mest av allt är det nog ändå just det, en uppväxtskildring.

Kanske även samtidskritik. Never let me go utspelar sig förvisso i dåtiden, i en slags förvriden version av England på 1990- talet där människor klonas till organdonatorer och där vi får följa några barns utstakade väg till att tjäna samhället. Jag får ofta känslan av att Kazuo Ishiguro mer än något annat beskriver vår egen samtid, där vi alla på ett eller annat sätt är menade att vara en tillgång till samhällsbygget, en kugge i hjulet och där du straffas hårt om du på något sätt inte är det, om du faller utanför ramen. Är vi alla donatorer till samhällskroppen? Förbereds för det hela våra liv?

Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset 2017. Jag tyckte mycket om Never Let Me Go, även om jag inte fullständigt älskade. Kanske blev det en för hastig bekantskap, kanske behöver jag läsa fler böcker. Det finns mycket fint i språket jag vill återvända till, som fascinerar mig. Som hur länge han kan beskriva barnens världsbild och sinnesintryck utan att egentligen säga något om vilken sorts värld de lever i. Som att han kan beskriva deras liv och dem själva så ingående utan att vi får veta vad de lär sig eller varför de är där eller vilka de egentligen är. Egentligen finner jag att jag inte bryr mig så mycket, jag måste inte veta vad som händer. Jag vill bara stanna i prosan, följa orden med ögonen en liten bit till. Jag kommer läsa mer av årets nobelpristagare.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst:

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.

Att leva och överleva

Att det börjar finnas lika många dystopier som stjärnor på YA-himlen kan väl inte ha gått många förbi, men Sofia Nordins serie som inleds med En sekund i taget är någonting alldeles i särklass. Om du såg mig nu är fjärde delen.

Böckerna är gastkramande spännande, ändå sker inte mycket i det yttre händelseförloppet utan det är i det inre som alla känslor stormar. Den lilla del av Sverige vi i boken får lära känna är totalt ödelagd. Nästan alla har gått under i en feber som i ett svep verkade utrota nästan hela mänskligheten. Ett fåtal blev kvar, och just dem får vi följa – varje del har en egen huvudperson. I Om du såg mig nu är det Esmaels tur, dystrare och tyngre till sinnes än Hedvig och Ella.

Vad kan jag säga?
Det var skolfest. Alla dog.

Alla utom jag och Bianca och Sandra och Lukas.
Och Lukas, han dog ändå. Sen.

De här böckerna är ingen jakt på en ond ledare eller ett svar på vad som med en sådan kraft kan slå ut miljontals människor – det är böcker om att överleva och vad som händer med människor när vi tvingas göra just det. Inte bara leva, men överleva. Det fina med att byta huvudperson i varje bok är att så många röster får komma till tals, så många olika tankar om apokalypsen, så många olika reaktioner. Att det inte bara finns en reaktion på död och katastrof.

Esmael är inte bara dystrare än tidigare huvudpersoner utan också mindre eftertänksam och praktisk, han försätter sig ofta i situationer där han får ligga blöt en hel natt eller inte får riktig mat. En kollega till mig sa att Sofia Nordin måste ha ägnat mycket tid åt att verkligen känna hur mat smakar och jag håller med – beskrivningarna av ruttnade livsmedel får det att kväljas och den av färsk mat bilder att dansa framför ögonen. På något sätt påminner det mig om läsningen av Fem- böckerna där mat är ett så stort tema och beskrivs så vällustigt – med den skillnaden att den där ofta fanns i överflöd och här är en bristvara – beskrivningarna är ibland nästan plågsamma. Hur mycket saker betyder när vi börjar sakna dem är Sofia Nordin en mästare på att beskriva.

Att ha olika huvudpersoner i varje bok men ändå röra sig inom samma krets gör också att läsaren får lära känna karaktärerna bokstavligen både innanpå och utanpå – både ur deras eget sinne och från andras ögon. Det är ibland skrämmande hur jag kan älska en karaktär i en bok och finna samma person oerhört irriterande i en annan, hur någon kan verka snäll och lite mesig i en bok men otäck och psykopatisk i en annan. Om du såg mig nu är också otäck på ett sätt som de andra böckerna inte har varit, djupt allvarlig och psykologisk samtidigt som den inte är för tung för att orka läsa.

Jag skyndar mig. Rädd att någon ska upptäcka mig. Vad ska jag säga då? Att de inte får någon ost? Ska jag försvara den? Eller ska den där snälla killen som också är jag plötsligt börja snacka och bjuda in till pizzakalas? Jag ska utrota den snälla Esmael. För att vara snäll är som att vara helt öppen. Låta folk såra en. Varsågod, slå mig. Varsågod, häll dina giftiga, elaka ord rakt in i mig. Jag tänker inte försvara mig.

Helvete heller. Den snälla Esmael ska inte få finnas kvar. Det finns ändå ingen som älskar honom.

Jag blir arg, upprörd, ledsen, lycklig och helt dödsskraj under läsningen av Om du såg mig nu. Rädd blir jag också om det här är sista boken i serien för jag skulle kasta mig över även nästa del om den kom ut. Ändå tror jag att det här är slutet, det känns så. Missa inte den här serien!

Missa heller inte samtalet med Sofia Nordin i avsnitt 10 av bokpodden Bladen brinner, oerhört intressant om just Esmael och hur vi uppfattar människor beroende på deras yttre.

Så här tyckte jag (kort) om de två första och den tredje delen.

Hitta boken här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Prickiga Paula, romeoandjuliet, Att leva loppan.

The Midnight Star – Marie Lu

9780141361840_200x_the-midnight-star_haftadJag gillar verkligen de korta citat och ibland, små berättelser, som inleder nästan varje kapitel i Marie Lus bokserie The Young Elites. De berättar inte alltid något väsentligt, mer viskar om en större mytologi kring den värld som vi under några fåtal år får besöka. Jag är mycket förtjust i det universum Marie Lu bygger, där italiensk renässans möter magi och superhjältekrafter.

Just den korta tiden känns nästan lite ovanlig i fantasysammanhang, åtminstone när det handlar om en serie på tre böcker. Första boken, The Young Elites, berättade visserligen om blodfebern som svepte över land och rike när Adelina och hennes syster Violetta var små men största delen utspelar sig under en väldigt kort tid. Adelina bär på märken efter blodfebern, de ärr som också utmärker de som kallas ”den unga eliten”, ungdomar begåvade med särskilda förmågar.

I The Rose Society har Adelinas gåva manifesterat sig i en förmåga att väva illusioner kring människor, få dem att se syner eller inbilla sig smärta så djup att de avlider. Plågad av sin uppväxt, märkt, på väg att duka under av sin förmåga söker hon hämnd. På fadern. På de som under åratal förtryckte den unga eliten, eller malfettos, som de kallas av onda tungor. På världen, på allt. Adelinas hämnd äter upp henne, The Young Elites blir en mörkare och svårare bokserie kapitel efter kapitel.

The Midnight Star är tredje och avslutande delen, den tar vid där The Rose Society slutade och Adelina är drottning, The White Wolf, fruktad av alla. Jag älskar att Marie Lu inte väjer för mörkret och ondskan, inte är rädd för att demonisera sin huvudperson men ändå också låta henne ha kvar ett uns av mänsklighet. Adelina gör mig kluven för på ett sätt lider jag verkligen med henne, på ett sätt har jag svårt att sluta tänka på alla liv hon tagit. Hon är en tvetydig karaktär, svår att nagla fast, en älskling för de som gillar sina favoritkaraktärer med en gnutta mörker i.

Det går undan i alla tre böckerna, kanske allra mest i The Midnight Star när kriget rasar och Raffaele börjar förstå att The Young Elites krafter tär på dem, bryter ner dem som cancerceller, en efter en. Det är så mörkt att även den mest svårtillfredställde bör bli nöjd, Adelinas inre är stundtals så svart att mitt eget mörkerörstande hjärta fladdrar till. Marie Lu är skicklig på att balansera svärta och dystopisk stämning med action, jag kan helt enkelt inte släppa ifrån mig The Midnight Star. Jag ÄLSKAR den! Jag älskar bokserien. Jag skulle säkert kunna prata i timmar om den med någon som också läst den. Jag skulle gärna vilja skriva en lång och analyserande recension om den men just nu är klockan sent och jag behöver lämna tillbaka boken till biblioteket imorgon eftersom någon annan ivrigt väntar på den. Så det mesta jag kan säga just nu är: Jag ÄLSKAR den!

Väggen

9789186905224_200x_vaggenJag skulle vilja börja den här hyllningen (för en sådan är det) med att prata om titlar och framsidor. De kan säga så lite, eller så mycket, om en bok. I fallet med Väggen är det egentligen lite av både och. I utgåvan jag har läst, den nyaste översättningen utgiven av Thorén och Lindskog, är framsidan helt grå – precis i klass med titeln som inte anger någonting annat än ”Väggen” (Die Wand i originaltitel). Både titel och framsida är som just en vägg, en mur att springa in i. Jag kan tänka mig att många kan tycka att titeln och framsidan är tråkiga och lyfta blicken vidare till något klatschigare på biblioteket eller bokaffären – kanske lockar Väggen främst till sig redan dystopifrälsta, sådana som jag, som älskar att bli knockade redan av framsidan på en bok.

Och väggen är det som fortsätter ta plats, förbrylla, stänga inne och stänga ute – både mig som läsare och huvudpersonen som en dag finner sig vara ensam överlevande från en apokalyptisk undergång, framsvept under natten i all tystnad och lågmäldhet. Hon vaknar i jaktstugan på berget någonstans i Alperna och hennes omgivning är innesluten av en vägg, eller kanske en kupol. Utanför är allt dött.

Jag läste Väggen i min bokcirkel Prosa & Prosecco. Under valet av bok slängdes många dystopiska titlar omkring och ordet ”dödshöst” myntades när vi nådde botten av proseccon, därigenom görs det tydligt att jag och mina bokcirkelkamrater inte är främmande för det dystopiska i litteraturen. Vi var också rörande överens om att Väggen är en oerhört läsvärd bok men också en som väcker många funderingar och säkert en som kan diskuteras i det närmaste oändliga. Du som är spoilerkänslig kan hoppa över de två följande styckena men för mig känns det omöjligt att diskutera Väggen utan att prata om särskilda skeenden.

Vem är egentligen huvudpersonen? Vi i bokcirkeln såg henne som en opålitlig berättare, kanske framförallt för att dagboken vi får läsa skrevs i efterhand och kan egentligen innehålla så många redigeringar som författaren av den tycker lämpligt. Det finns också så oerhört mycket vi aldrig får svar på – varför verkar inte hennes barns presumtiva död störa henne så mycket? Varför känns de få överlevande djur som hon hittar så mycket viktigare än människorna? Varför dör alla deras barn, i sin tur? Är Väggen egentligen en symbol för ett trauma, en mental instängdhet som berättaren skapar åt sig själv och stänger in sig i? Vi berörde mäns våld mot kvinnor, om det var en våldsam man hon flydde ifrån och distansierade sig mot att ha förlorat barnen genom väggen – ogenomtränglig att ta sig tillbaka igenom.

Vi kom också om och om igen tillbaka till dörren som berättaren försöker, men aldrig lyckas, skapa i sitt hus. Dörren som i praktiken skulle göra det möjligt för henne att ha både ladugård och sovkammare i sin lilla stuga men som verkar som ett oöverstigligt hinder som hon inte har de fysiska verktygen för att kunna skapa – är den egentligen dörren ut till verkligheten och ut från hennes eget mentala trauma? Är det de mentala verktygen hon saknar?

Väggen kan läsas på många sätt. För oss väckte den många frågor utan att ge några självklara svar. Vi pratade om den länge – själva samtalet var nästan lika intressant som läsningen i sig. En utmärkt bokcirkelbok med andra ord, inte minst med tanke på hur boken avslutades och just detta finner jag mig själv fortfarande fundera på ibland. Men Väggen är inte bara intressant för dess frågeställningar och dubbeltydighet, Marlen Haushofers lågmälda och ibland poetiska språk gör den också till en njutbar läsupplevelse, en dystopi som definitivt är obehaglig men som samtidigt låter läsaren invaggas i en slags falsk trygghet – skönlitteratur så fängslande och poetisk kan ju inte innebära något ont, eller?

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: MsHisingen, CRM Nilsson, Bibliotekskatten, bamtycker, Syrlig.

Hösten är här, med den dystopierna

Sommaren verkade aldrig ta slut. Böcker lästes på stranden, ute på verandan, i solen. Sen helt plötsligt var hösten här, jag åkte från Småland hem till Jämtland i onsdags natt och fick ta fram både vantar och mössa. Gosa ner näsan i en halsduk och plocka fram extratäcket. Egentligen är jag bara glad, för hösten är och kommer alltid vara min favoritårstid.

Min läsning är också nästan löjligt säsongsbetonad. Under sommaren har jag läst tre fantasy och fyra deckare/thrillers. Nu när hösten kryper på lockar och drar bokcirkelboken från en av mina bokcirklar, dystopin Väggen av Marlen Haushofer. Fler dystopier står på höstens agenda, men mer om dem nästa vecka. Mer om sommarläsningen kommer också, förstås.

Väggen, mot väggen?