Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

När allt går åt skogen – 9 dystopitips

Jag tänkte fortsätta på gårdagens tema om att hantera rädsla och ångest genom populärkultur, och ge mina bästa tips på litteratur där allt har gått åt skogen. Dystopier finns det att läsa nästan till tiden tar slut, men just de här är berättelser där samhället kollapsat och där krishanteringen verkligen inte fungerat. Katastrofen har svept över världen – i en del av böckerna är det en sjukdom, men inte alla.

Ibland är det just det hjärnan behöver – att föreställa sig det värsta som kan hända, för att sedan komma över det. Jag har försökt att inte tipsa om de allra vanligaste och mest populära böckerna. Pestens tid kan vi prata om en annan gång, när jag faktiskt läst den.

World War Z – omtalad när den kom men idag nästan lite bortglömd. Den utspelar sig, inte under framtidens zombiekatastrof utan efter, där vår egen tid är förkrigstid och där psykiskt och fysiskt skadade krigsveteraner berättar sin egen historia från zombiekrigen. Återhållsamt, lågmält, psykologiskt, skrämmande.

Varelserna – för att fortsätta på zombietemat är serien som börjar med Elias bok en av de bokserier jag har närmast mitt hjärta. I mitt bibliotekariejobb har de hjälpt mig att få många lässvaga elever in på litteraturens väg och de är vansinnigt snygga, välskrivna, spännande och otäcka. I recensionen av sista boken hittar du länkar till vad jag tyckte om alla böcker i serien.

En sekund i taget – kanske den allra bästa dystopi jag någonsin läst. Sofia Nordin skriver så nära och så skickligt att det är omöjligt att sluta läsa. I varje bok i serien får vi följa en ungdom som är kvar efter att febern har tagit död på alla vuxna. Det är Hedvig jag aldrig kunnat glömma.

The Young Elites – även här har en blodfeber skördat liv efter liv, de flesta vuxnas. De som överlever är barn och åratal efter lever de med konsekvenserna – ärr och särskilda förmågor. The Young Elites är dystopisk fantasy, mörk och vacker.

Minnet av vatten – här är det inte en sjukdom som bragt krig och svält över världen, utan bristen på vatten. Minnet av vatten blickar in i en av de mest troliga framtidskeendena – den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. En bok som tar sig in under huden.

Den nya människan – i en nära framtid har människans livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till. Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Skrämmande och välskriven.

Flickan med gåvorna – jag återvänder till zombieromanen, och som sådan är Flickan med gåvorna en av mina absoluta favoriter. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig och helt fasansfull.

Slutet – om det är någon bok som skildrar människans inre vid en katastrof så är det Slutet. Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt. Slutet är ångestladdad, men någonstans också trösterik.

De tusendeVansinnigt snygg och otäck grafisk roman om ett virus som knockat mänskligheten och där bara en på tusen överlever. Om människans allra sämsta sidor.

Vad håller ni på med? – en antologi om klimatet

Vad håller ni på med? är en samling texter skrivna för barn och unga om klimatkrisen, men också en bok jag tror många vuxna skulle behöva läsa.

Det är inte konstigt att många barn och unga dras med ångest inför klimatkrisen. Det är de som ska leva på vår jord i framtiden, allt medan merparten av världens politiker, företag och helt vanliga vuxna människor verkar göra allt för att förstöra jorden så mycket de kan under sin livstid – och de som är under 18 har ingen möjlighet att påverka i form av rösträtt.

Det är inte konstigt att många försöker påverka på så många andra sätt de kan. Genom att protestera, skriva brev, läsa på om forskningen och äta mer vegetariskt. En gör vad en kan med de möjligheter en har.

Vad håller ni på med? är en bok som jag tror kan sätta ord på en stor del av ångesten. Det är en fantastisk, och ibland underhållande mitt i sorgen över jorden, blandning av faktatexter av klimatpsykologer, råd från en zombieöverlevnadsexpert, svarthumoristiska seriestrippar, tal, vacker poesi, dystopiska skönlitterära noveller och intervjuer.

Tyvärr börjar det inte så bra. Björn Wimans inledande kapitel är alldeles för svårgenomträngligt och känns helt och hållet riktat till vuxna och inte till unga, själv undrar jag vad han håller på med. Det blir inte alls bra när det dessutom är första artikeln, själv blev jag inte alls sugen på att läsa vidare. Men det gjorde jag förstås ändå, och resten av texterna håller hög klass. Ska en ge upp direkt och invänta det oundvikliga slutet eller finns det hopp om tillvaron? Vilka verktyg har vi för att förändra? Finns det kraft och hopp i litteraturen?

Den senaste frågan går det att svara ja på. Här finns kalla dystopier och ilska men också hopp, fakta, kärlek och humor. Inte minst finns det, förklarat på ett bra sätt, fakta om varför så många står helt lamslagna inför klimatkrisen och varför så många förnekar vad som händer. Ett sätt att genom litteraturen förstå det svåra och hemska. Särskilt tycker jag om kapitlet Klimatpsykologerna förklarar, Elisabeth Östnäs två helt fantastiska noveller, Annika Norlins novell och Ellen Ekmans serier. Men det som rör mig mest är Mats Jonssons serie om kvällen före julafton. Den säger så mycket om hur komplext det är, hur svårt det kan vara. Att det inte finns en, enkel väg. Att Sverige inte ser ut likadant från norr till söder, att det inte är enkelt att bara skippa bilresorna när du bor i glesbygd – och oförståelsen inför detta från många.

Vad håller ni på med är en riktigt bra samling. Jag tror att den kommer vara fantastisk att arbeta med i skolan, att läsa tillsammans i en klass och att prata om och skapa vidare kring. Den sätter ord på många känslor.

En bok för alla, 2019. Medverkar gör bland annat Greta Thunberg, Björn Wiman, Annika Norlin (Säkert!), Elisabeth Östnäs, Mats Söderlund, Mats Jonsson, Inger Edelfeldt och Herman Geijer.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, PocketShop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Skogar brinner. Städer översvämmas. Djur och växter utrotas. Vad håller ni på med?

Internment – Samira Ahmed

Samira Ahmed är en YA- författare att hålla ögonen på. Jag tyckte mycket om hennes debutbok Love, Hate and other filters men önskade mig lite mer svärta. I Internment, hennes andra roman, finns det mörker så att det räcker och blir över, till och med för mig.

Layla Amin är sexton år och bor i USA i en skrämmande nära framtid, kanske bara 15 minuter bort. En onämnd, men gissningsvis gulhårig och skrikande, amerikansk president har dragit lagar som ”The Muslim Ban” och muren mot Mexiko till sin gräns: steg för steg inskränks muslimers rättigheter, steg för steg accepterar USA:s befolkning förtrycket. Tills det oundvikliga händer: muslimer sätts i interneringsläger. Det är inte ett koncentrationsläger, men det är heller inte frihet. Layla, hennes familj och vänner vaktas av beväpnad militär och tvingas äta, sova och arbeta på bestämda tider inom taggtrådsförsett stängsel.

En del karaktärer är något nyanslöst skildrade, men kanske är det också en av poängerna. Samira Ahmed skildrar inte bara en högst möjlig dystopisk framtid utan också två andra viktiga saker: dels hur uppror fungerar och dels hur det är möjligt att en sådan här sak kan ske i ett modernt samhälle. Hur det allmänna samtalet och debattklimatet förskjuts i så små steg att ingen agerar förrän det är för sent. Det skedde under andra världskriget, det sker nu i dagens Sverige i samtalet om invandring och muslimer, och det sker i Samira Ahmeds framtidsskildring.

Internment är en dystopi, men det är en otroligt otypisk sådan. Jag önskar nästan att den inte ställs på dystopihyllan på biblioteken för allra mest är det en Young Adult- roman och en skildring av hur livet för många muslimer ser ut idag – i det att en som muslim blir utsatt för rasism och förföljelse även i land som Sverige och USA, som kallar sig moderna. Nästan än värre är hur väl Samira Ahmed skildrar den interna processen hos de som blir utsatta, hur självförtroendet sakta men säkert bryts ner och hur lätt det därför är att finna sig i omständigheterna. Jag älskar hur Layla är som en lysande fyrbåk i allt det tunga och sorgliga, hur hårt hon slåss, hur nära hon känns.

Internment är en lysande roman. Jag önskar att många kommer läsa den – och kanske få sig en tankeställare i vad som händer med människor när de steg för steg accepterar ett förändrat samtalsklimat om människor som inte ser ut som de själva eller har en religion som inte är deras egen. Kanske är Samira Ahmeds författarskap stundtals fortfarande lite oputsat efter endast två romaner men jag tror – och hoppas – att hon kommer bli en stor och lysande stjärna på den fantastiska YA- himlen.

Jag hoppas boken översätts snart. Du hittar den på engelska på bland annat Bokus och Adlibris.

Den nya människan

I en nära framtid har människans överdådiga livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till.

Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Rakel är en av de första som inser, och snart är hon insnärjd djupare än hon någonsin kan ta sig upp.

Det är en otäck dystopi Boel Bermann har skrivit, skrämmande på det sätt berättelser blir när de har en lite för nära koppling till vår egen verklighet. När de känns lite för trovärdiga. Den nya människan är i sina bästa stunder fängslande och nyskapande SciFi. Tyvärr stannar den också stundtals av och jag lyckas aldrig uppbåda särskilt mycket känslor för någon av personerna i den, de är distanserade och ibland ganska platta.

Jag lyssnade på Den nya människan, en bra uppläsning på det stora hela men tyvärr också ganska stel. Det är svårt att att skilja på berättelsen och de många uppläsningar av officiella dokument, artiklar och handlingar som är insprängda i berättelsen. Kanske är dessa helt enkelt för många, gör berättelsen opersonlig. Vid närmare eftertanke kanske det är just det som är tanken med boken, att spegla den nya människans otäcka känslolöshet. Men för mig fungerade det inte riktigt. Jag hade önskat lite mer av Den nya människan. Ändå är den på sina ställen en fantastiskt spännande dystopi och en tänkvärd samtidsdiskussion om liv, människor och förtryck. Jag tycker Boel Bermann är ett oerhört lovande författarnamn, jag har läst flera noveller av henne också som jag tyckte mycket om. Jag hoppas på fler dystopier.

Kalla kulor, 2014.

Boken finns i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Littermentärt, Dagens bok, Lottens bokblogg, Fantastisk fiktion, Fabulationer, Döda zonen, Bloggbohemen.

Zombieapokalypsen som du aldrig läst den innan

Melanie är flickan med gåvorna. Alla vill ha någonting av henne, men sitt eget liv har hon ingen makt att bestämma över. På militärförläggningen sover hon i en cell, skjutsas fastbunden i en stol till dagens lektioner och tillbaka till cellen. Melanie ses på med avsky av militären Parks, med medkänsla av läraren Justineau och med girighet av forskaren Caldwell. Melanie är en hungrig och övervakas med en pistol mot sitt huvud. Men till skillnad från de monster som girigt väntar utanför militärförläggningens portar verkar hon inte vara utan själ och tanke. Melanie kan vara nyckeln till allt – till mänsklighetens överlevnad i en postapokalyptisk värld där zombierna skuggar varje steg.

Det tog mig flera veckor att komma någon vart i Flickan med gåvorna och tyvärr tror jag att översättningen spelar en stor roll. Det känns hackigt och det finns, vad det verkar, några riktigt märkliga översättningsmissar. Jag känner mig lockad av historien, kallad av karaktärerna, ändå är det något som inte stämmer. Delvis har det säkert också att göra med en allmän lässvacka, november var inte min bästa läsmånad någonsin.

Men när väl berättelsen ändå griper tag är det oerhört svårt att sluta läsa. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig i sin fullständiga fasansfullhet. Det är så nytänkande och provocerande att jag känner mig mållös. Aldrig har jag känt mig så liten i en postapokalyptisk litteraturvärld, kanske har hotet aldrig känts så närvarande och fullständigt. Karaktärerna är levande och berättarperspektivet spännande – det är svårt att inte se saken ur alla synvinklar. Carey fiskar upp fråga efter fråga, inte bara den om mänsklighets överlevnad utan också om barndom som går förlorad, om vetenskap och om själva mänskligheten.

Jag älskar de invecklade logiska resonemangen och att vetenskapen känns så trovärdig. Jag önskar så att jag hade läst boken i originalspråk istället, kanske gör jag det med The boy on the bridge som är en prequel till The girl with all the gifts. Jag hoppas att jag kommer älska den lika mycket.

Du hittar boken på svenska på SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Boken på engelska hittar du på samma ställen, här, här och här.

Fler som läst: Västmanländskan, Schitzo-cookie, MsHisingen, Fridas bokhylla, Bokgalleriet, Sagan om Sagorna.

Slutet – Mats Strandberg

Slutet är omedelbart och obönhörligt. Redan från första sidan möter det oss, beskedet om kometen Foxworth som är på väg att störta ned på jorden för att för alltid förinta den. Jag kastas rakt in i pre-apokalypsen och har ingen aning om vilka Simon, Lucinda, Tilda och de andra var innan. Att låta läsaren lära känna karaktärerna genom hur de reagerar på en kommande undergång är ett smart och annorlunda grepp och jag gillar det verkligen.

Det är en sista sommar de har kvar att leva. Hur gör en det, lever ett helt liv på några veckor? En del vuxna söker sig till religionen, en del försöker desperat hålla ihop sina familjer. Många ungdomar som blir bestulna på sitt liv när de är alldeles i början av det försöker leva det till max, små barn brottas med förståelsen av vad det egentligen är som händer. Många verkar hitta en totalt motsatt personlighet till den de hade när de levde ett någorlunda bekymmersfritt liv. I en roman som Slutet, en dystopi där det inte är apokalypsen som har den största rollen utan de som upplever den, blir karaktärsteckningen allt och Mats Strandberg gör det så fantastiskt väl. Hur skulle människor reagera om de visste exakt vid vilken tidpunkt jorden skulle gå under? Hur går det ens att föreställa sig? Mats Strandbergs bok känns skrämmande trovärdig och nära.

Slutet är en djupt psykologisk berättelse, hopplösheten som går hand i hand med det vilda festandet beskriver Mats Strandberg så väl att det känns som att jag ständigt har en ångestladdad hand kramandes om hjärtat. Ändå är jag trygg i berättelsen, i de många känslor och den vänskap och kärlek som ändå finns här att det aldrig blir så jobbigt att jag vill sluta läsa helt och hållet – det är fantastiskt väl avvägt.

Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det är mänskligheten i ett nötskal. Som bra dystopier ofta gör beskriver Slutet inte bara en möjlig mörk framtid utan är också en betraktelse över vår samtid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt.

Anledningen till att jag på Goodreads gav den en fyra och inte en femma är att, även om jag nästan hela tiden älskar karaktärsbeskrivningarna, så blir en del av dem lite opersonliga och svåra att hålla isär. Särskilt Tilda, som är väldigt arketypisk och känns mer och mer av en symbol. Kanske är det meningen. Säkert är det också meningen att omslaget ska vara så där avskalat och även om det är vackert och olycksbådande så tycker jag det signalerar mer vuxenroman än ungdomsbok och det hade inte fångat min uppmärksamhet om jag inte vetat vilken bok det var. Men det är såklart väldigt personligt vilka omslag en dras till och det här är väldigt små invändningar.

Slutet var en fantastisk läsupplevelse, jag var gripen från den första sidan till den sista och jag sträckläste den, förutom några kapitel, på en tågresa mellan Östersund och Stockholm. Den är en av de mest intressanta och välskrivna ungdomsromaner jag läst.

Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Akademibokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, hyllan, Boktokig, Västmanländskan, Läsa & Lyssna.

Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Minnet av vatten – en fantastisk roman

Ibland slår du ihop en bok och inser att din värld har förflyttats, om bara alldeles så lite. Att boken har tagit sig in under din hud, in i dina svåraste, mörkaste tankar, slagit rot där.

Minnet av vatten är en sådan bok. Det är en dystopisk roman som blickar in i ett av de delvis mest troliga skeendena för framtiden. Den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. Krig utkämpas om vatten, Kina har tagit makten över Europa. Skandinaviska unionen ockuperas av Nya Qian och här, långt i norr, finner vi sjuttonåriga Noria Kaitio. Hon går i lära hos sin far för att bli temästare, en urgammal befattning som rör vid gamla minnen och djupa hemligheter.

Emma Itärantas debutroman är lågmält poetisk, stilla som en fjällsjö på utsidan men bär så mycket under ytan. Minnet av vatten är en ovanlig dystopi, motståndet vågar knappt glöda och kommer kanske aldrig ta fyr, inte heller vet vi hur Skandinaviska unionen blev ockuperade. Den marknadsförs som en ungdomsroman men jag tycker att den lika mycket fungerar som vuxenroman. Ändå är det fint att den finns i ungdomshyllan, att väga upp lite mot alla actionfyllda dystopier som kan vara nog så bra men också blir lite kopior av varandra till slut. I Minnet av vatten finns heller ingen kärlekshistoria, vilket är ganska befriande. Här ryms å andra sidan så mycket mer, stillsamma betraktelser över människan och en outtalad fråga om etik och moral som börjar skönjas när Norias familjehemligheter guppar upp till ytan. Det är så oerhört vackert skrivet, så ljuvligt formulerat, samtidigt som det är en fråga omöjlig att svara på.

Minnet av vatten rör vid de djupaste rädslorna. Jorden har till sist gjort uppror mot människan. Smält den sista isen, lagt samhällen under vatten, krossat vår bekvämlighet som vi tog för given. Människorna undrar hur vi kunde låta det ske. Jag gråter och undrar samma sak. Kommer vi komma till, dit, där Noria är, innan människan förstår vad hen gör?

Modernista, 2017.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokbesatt, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Fantastiska berättelser, hyllan, Tusen sidor, bokkoll.

The Handmaid’s Tale

Det är i ett alternativt ungefärligt 1990-tal vi möter en mörkare sida av USA. Gilead, en hårt styrd republik som lutar sig mot kristendomen i rättfärdigandet av det pågående, totala, kvinnoförtrycket. Kvinnor är antingen heliga, fruar till högt uppsatta statsmedlemmar, eller barnaföderskor till fruarna som inte själva kan få några barn. Steriliteten är utbredd på grund av alla föroreningar. Barnaföderskorna är de som har fallit ned från samhällets höga piedestal av rättfärdighet och skenhelighet genom att tidigare ha fått barn utanför äktenskapet, skilt sig eller på något annat sätt äventyrat sin heliga kvinnlighet.

De är, enkelt uttryckt, horor och madonnor. Ett synsätt som när det granskas i sömmarna gör Gilead mycket mer likt vårt eget samhälle än en första anblick någonsin skulle våga låta påskina och däri finns en stor del av Margaret Atwoods briljans. Det totalitära samhälle hon målar upp har grundvalar som liknar de vilka även dagens kvinnoförtryck vilar på – en förklädd omsorg, en uppdelning av kvinnor i goda och förtappade, en vilja att bestämma över dessa, en objektifiering som i Gileads fall rycker bort kvinnans hela personlighet och delar upp dem i kategorier och färger. Blå för fruar, röda för barnaföderskor. Vår huvudperson har inte ens ett eget namn, hennes namn är beroende av hennes position och blir Offred, samma namn som tidigare hafts av kvinnan före henne i huset.

Det är otäckt. Men det kanske mest otäcka är hur Offred i tillbakablickar beskriver hur Gilead skapades, att det inte handlade om ett maktövertagande genom ett stort krig utan om steg så små att de inte ifrågasattes förrän det var för sent och indoktrineringen var ett faktum. Gränser förflyttas så sakteliga att motståndet inte blir mer än ett gryende obehag, nästan omöjligt att protestera mot. Det fruktansvärda i detta ligger i att även vårt samhälle förflyttar sig på detta sätt idag. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna har de senaste åren förflyttat gränserna för vad som anses okej i så små steg att stora delar av befolkningen nu kan tänka sig att rösta på dem, att Moderaterna och Socialdemokraterna anammar deras politik i någon slags självbevarelsedrift. Än värre är att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna anses, desto större plats kan också ges till betydligt mer öppna rasister och nazister. Som NMR.

Den stegvisa förändringen beskriver Margaret Atwood så väl att kylan kryper på mitt i varmaste maj. Det här är verkligen en bok att diskutera kring. Att prata om demokrati, om grupptryck, om påverkan.

It’s only a job, he said, trying to soothe me.
I guess you get all my money, I said. And I’m not even dead. I was trying for a joke, but it came out sounding macabre.
Hush, he said. He was still kneeling on the floor. You know I’ll always take care of you.
I thought, already he’s starting to patronize me. Then I thought, already you’re starting to get paranoid.

I didn’t go to any of the marches. (—) I didn’t know many of the neighbours, and when we met, outside on the street, we were careful to exchange nothing more than the ordinary greeting. Nobody wanted to be reported, for disloyalty.

Margaret Atwoods andra stora briljans finns förstås i språket. Det är totalt fängslande, så väl avvägt att inte ett ord känns överflödigt. Gilead känns alldeles för nära, Offred någon jag har känt länge även om jag inte får veta hennes namn. Vi läste The Handmaid’s Tale i min ena bokcirkel och vi pratade länge om just Offred, om de val hon gör och varför. Det är så lätt att förstå henne, det hon dras med i och det hon håller fast vid. The Handmaid’s Tale kan vara en av de bästa dystopier jag läst, och samtidigt den mest skrämmande skildringen av vårt samhälle idag. Läs den.

The Handmaid’s Tale gavs ut för första gången 1985 och har nyligen getts ut i nytryck på svenska av Norstedts.

Du kan köpa boken på engelska här, här och här. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Syrlig, Bokmysan, Bokbygd, Stories from the city, Fiktiviteter, Carolina läser, …med näsan i en bok, Feministbiblioteket.