Zombieapokalypsen som du aldrig läst den innan

Melanie är flickan med gåvorna. Alla vill ha någonting av henne, men sitt eget liv har hon ingen makt att bestämma över. På militärförläggningen sover hon i en cell, skjutsas fastbunden i en stol till dagens lektioner och tillbaka till cellen. Melanie ses på med avsky av militären Parks, med medkänsla av läraren Justineau och med girighet av forskaren Caldwell. Melanie är en hungrig och övervakas med en pistol mot sitt huvud. Men till skillnad från de monster som girigt väntar utanför militärförläggningens portar verkar hon inte vara utan själ och tanke. Melanie kan vara nyckeln till allt – till mänsklighetens överlevnad i en postapokalyptisk värld där zombierna skuggar varje steg.

Det tog mig flera veckor att komma någon vart i Flickan med gåvorna och tyvärr tror jag att översättningen spelar en stor roll. Det känns hackigt och det finns, vad det verkar, några riktigt märkliga översättningsmissar. Jag känner mig lockad av historien, kallad av karaktärerna, ändå är det något som inte stämmer. Delvis har det säkert också att göra med en allmän lässvacka, november var inte min bästa läsmånad någonsin.

Men när väl berättelsen ändå griper tag är det oerhört svårt att sluta läsa. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig i sin fullständiga fasansfullhet. Det är så nytänkande och provocerande att jag känner mig mållös. Aldrig har jag känt mig så liten i en postapokalyptisk litteraturvärld, kanske har hotet aldrig känts så närvarande och fullständigt. Karaktärerna är levande och berättarperspektivet spännande – det är svårt att inte se saken ur alla synvinklar. Carey fiskar upp fråga efter fråga, inte bara den om mänsklighets överlevnad utan också om barndom som går förlorad, om vetenskap och om själva mänskligheten.

Jag älskar de invecklade logiska resonemangen och att vetenskapen känns så trovärdig. Jag önskar så att jag hade läst boken i originalspråk istället, kanske gör jag det med The boy on the bridge som är en prequel till The girl with all the gifts. Jag hoppas att jag kommer älska den lika mycket.

Du hittar boken på svenska på SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Boken på engelska hittar du på samma ställen, här, här och här.

Fler som läst: Västmanländskan, Schitzo-cookie, MsHisingen, Fridas bokhylla, Bokgalleriet, Sagan om Sagorna.

Slutet – Mats Strandberg

Slutet är omedelbart och obönhörligt. Redan från första sidan möter det oss, beskedet om kometen Foxworth som är på väg att störta ned på jorden för att för alltid förinta den. Jag kastas rakt in i pre-apokalypsen och har ingen aning om vilka Simon, Lucinda, Tilda och de andra var innan. Att låta läsaren lära känna karaktärerna genom hur de reagerar på en kommande undergång är ett smart och annorlunda grepp och jag gillar det verkligen.

Det är en sista sommar de har kvar att leva. Hur gör en det, lever ett helt liv på några veckor? En del vuxna söker sig till religionen, en del försöker desperat hålla ihop sina familjer. Många ungdomar som blir bestulna på sitt liv när de är alldeles i början av det försöker leva det till max, små barn brottas med förståelsen av vad det egentligen är som händer. Många verkar hitta en totalt motsatt personlighet till den de hade när de levde ett någorlunda bekymmersfritt liv. I en roman som Slutet, en dystopi där det inte är apokalypsen som har den största rollen utan de som upplever den, blir karaktärsteckningen allt och Mats Strandberg gör det så fantastiskt väl. Hur skulle människor reagera om de visste exakt vid vilken tidpunkt jorden skulle gå under? Hur går det ens att föreställa sig? Mats Strandbergs bok känns skrämmande trovärdig och nära.

Slutet är en djupt psykologisk berättelse, hopplösheten som går hand i hand med det vilda festandet beskriver Mats Strandberg så väl att det känns som att jag ständigt har en ångestladdad hand kramandes om hjärtat. Ändå är jag trygg i berättelsen, i de många känslor och den vänskap och kärlek som ändå finns här att det aldrig blir så jobbigt att jag vill sluta läsa helt och hållet – det är fantastiskt väl avvägt.

Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det är mänskligheten i ett nötskal. Som bra dystopier ofta gör beskriver Slutet inte bara en möjlig mörk framtid utan är också en betraktelse över vår samtid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt.

Anledningen till att jag på Goodreads gav den en fyra och inte en femma är att, även om jag nästan hela tiden älskar karaktärsbeskrivningarna, så blir en del av dem lite opersonliga och svåra att hålla isär. Särskilt Tilda, som är väldigt arketypisk och känns mer och mer av en symbol. Kanske är det meningen. Säkert är det också meningen att omslaget ska vara så där avskalat och även om det är vackert och olycksbådande så tycker jag det signalerar mer vuxenroman än ungdomsbok och det hade inte fångat min uppmärksamhet om jag inte vetat vilken bok det var. Men det är såklart väldigt personligt vilka omslag en dras till och det här är väldigt små invändningar.

Slutet var en fantastisk läsupplevelse, jag var gripen från den första sidan till den sista och jag sträckläste den, förutom några kapitel, på en tågresa mellan Östersund och Stockholm. Den är en av de mest intressanta och välskrivna ungdomsromaner jag läst.

Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Akademibokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, hyllan, Boktokig, Västmanländskan, Läsa & Lyssna.

Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Minnet av vatten – en fantastisk roman

Ibland slår du ihop en bok och inser att din värld har förflyttats, om bara alldeles så lite. Att boken har tagit sig in under din hud, in i dina svåraste, mörkaste tankar, slagit rot där.

Minnet av vatten är en sådan bok. Det är en dystopisk roman som blickar in i ett av de delvis mest troliga skeendena för framtiden. Den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. Krig utkämpas om vatten, Kina har tagit makten över Europa. Skandinaviska unionen ockuperas av Nya Qian och här, långt i norr, finner vi sjuttonåriga Noria Kaitio. Hon går i lära hos sin far för att bli temästare, en urgammal befattning som rör vid gamla minnen och djupa hemligheter.

Emma Itärantas debutroman är lågmält poetisk, stilla som en fjällsjö på utsidan men bär så mycket under ytan. Minnet av vatten är en ovanlig dystopi, motståndet vågar knappt glöda och kommer kanske aldrig ta fyr, inte heller vet vi hur Skandinaviska unionen blev ockuperade. Den marknadsförs som en ungdomsroman men jag tycker att den lika mycket fungerar som vuxenroman. Ändå är det fint att den finns i ungdomshyllan, att väga upp lite mot alla actionfyllda dystopier som kan vara nog så bra men också blir lite kopior av varandra till slut. I Minnet av vatten finns heller ingen kärlekshistoria, vilket är ganska befriande. Här ryms å andra sidan så mycket mer, stillsamma betraktelser över människan och en outtalad fråga om etik och moral som börjar skönjas när Norias familjehemligheter guppar upp till ytan. Det är så oerhört vackert skrivet, så ljuvligt formulerat, samtidigt som det är en fråga omöjlig att svara på.

Minnet av vatten rör vid de djupaste rädslorna. Jorden har till sist gjort uppror mot människan. Smält den sista isen, lagt samhällen under vatten, krossat vår bekvämlighet som vi tog för given. Människorna undrar hur vi kunde låta det ske. Jag gråter och undrar samma sak. Kommer vi komma till, dit, där Noria är, innan människan förstår vad hen gör?

Modernista, 2017.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokbesatt, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Fantastiska berättelser, hyllan, Tusen sidor, bokkoll.

The Handmaid’s Tale

Det är i ett alternativt ungefärligt 1990-tal vi möter en mörkare sida av USA. Gilead, en hårt styrd republik som lutar sig mot kristendomen i rättfärdigandet av det pågående, totala, kvinnoförtrycket. Kvinnor är antingen heliga, fruar till högt uppsatta statsmedlemmar, eller barnaföderskor till fruarna som inte själva kan få några barn. Steriliteten är utbredd på grund av alla föroreningar. Barnaföderskorna är de som har fallit ned från samhällets höga piedestal av rättfärdighet och skenhelighet genom att tidigare ha fått barn utanför äktenskapet, skilt sig eller på något annat sätt äventyrat sin heliga kvinnlighet.

De är, enkelt uttryckt, horor och madonnor. Ett synsätt som när det granskas i sömmarna gör Gilead mycket mer likt vårt eget samhälle än en första anblick någonsin skulle våga låta påskina och däri finns en stor del av Margaret Atwoods briljans. Det totalitära samhälle hon målar upp har grundvalar som liknar de vilka även dagens kvinnoförtryck vilar på – en förklädd omsorg, en uppdelning av kvinnor i goda och förtappade, en vilja att bestämma över dessa, en objektifiering som i Gileads fall rycker bort kvinnans hela personlighet och delar upp dem i kategorier och färger. Blå för fruar, röda för barnaföderskor. Vår huvudperson har inte ens ett eget namn, hennes namn är beroende av hennes position och blir Offred, samma namn som tidigare hafts av kvinnan före henne i huset.

Det är otäckt. Men det kanske mest otäcka är hur Offred i tillbakablickar beskriver hur Gilead skapades, att det inte handlade om ett maktövertagande genom ett stort krig utan om steg så små att de inte ifrågasattes förrän det var för sent och indoktrineringen var ett faktum. Gränser förflyttas så sakteliga att motståndet inte blir mer än ett gryende obehag, nästan omöjligt att protestera mot. Det fruktansvärda i detta ligger i att även vårt samhälle förflyttar sig på detta sätt idag. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna har de senaste åren förflyttat gränserna för vad som anses okej i så små steg att stora delar av befolkningen nu kan tänka sig att rösta på dem, att Moderaterna och Socialdemokraterna anammar deras politik i någon slags självbevarelsedrift. Än värre är att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna anses, desto större plats kan också ges till betydligt mer öppna rasister och nazister. Som NMR.

Den stegvisa förändringen beskriver Margaret Atwood så väl att kylan kryper på mitt i varmaste maj. Det här är verkligen en bok att diskutera kring. Att prata om demokrati, om grupptryck, om påverkan.

It’s only a job, he said, trying to soothe me.
I guess you get all my money, I said. And I’m not even dead. I was trying for a joke, but it came out sounding macabre.
Hush, he said. He was still kneeling on the floor. You know I’ll always take care of you.
I thought, already he’s starting to patronize me. Then I thought, already you’re starting to get paranoid.

I didn’t go to any of the marches. (—) I didn’t know many of the neighbours, and when we met, outside on the street, we were careful to exchange nothing more than the ordinary greeting. Nobody wanted to be reported, for disloyalty.

Margaret Atwoods andra stora briljans finns förstås i språket. Det är totalt fängslande, så väl avvägt att inte ett ord känns överflödigt. Gilead känns alldeles för nära, Offred någon jag har känt länge även om jag inte får veta hennes namn. Vi läste The Handmaid’s Tale i min ena bokcirkel och vi pratade länge om just Offred, om de val hon gör och varför. Det är så lätt att förstå henne, det hon dras med i och det hon håller fast vid. The Handmaid’s Tale kan vara en av de bästa dystopier jag läst, och samtidigt den mest skrämmande skildringen av vårt samhälle idag. Läs den.

The Handmaid’s Tale gavs ut för första gången 1985 och har nyligen getts ut i nytryck på svenska av Norstedts.

Du kan köpa boken på engelska här, här och här. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Syrlig, Bokmysan, Bokbygd, Stories from the city, Fiktiviteter, Carolina läser, …med näsan i en bok, Feministbiblioteket.

The City of Mirrors – avslutningen på ett apokalyptiskt mästerverk

The City of Mirrors är tredje delen i Justin Cronins magnifika berättelse om en framtida värld invaderad av vampyrer, virals. Ett virus har gjort blodtörstiga monster av mänsklighetens rester och endast ett fåtal har överlevt massakern. Här får vi igen träffa Peter, Alicia, Sara, Hollis, Lucius och alla de andra jag tyckte så mycket om i The Passage och The Twelve.

Här finns också Amy, flickan från ingenstans som var utsedd till att rädda världen men här verkar ha gått under för monstrositeten. Amy, undangömd, medan spillrorna av samhället som en gång var försöker resa sig igen, bygga upp något nytt i skuggan av katastrofen. Äntligen verkar vampyrerna vara besegrade.

I The City of Mirrors får vi äntligen Jonas Lears och Tim Fannings berättelse. Jag hade sett fram emot den, ändå var det där jag fastnade –  den del av boken som tog allra längst tid att läsa. Tim Fanning är en ganska ointressant karaktär och på äldre dar en obehagligt gubbsjuk professor – Jonas Lear är mer intressant men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite uttråkad av den olyckliga kärlek som styr bådas liv. Det är en smula osannolikt och inte så lite klyschigt. Helt ärligt hade jag hellre läst mer om Alicia Donado som är min favorit. Betydligt intressantare än deras uppväxt är att Fanning gjort New York till sitt fäste – den speglarnas stad som titeln berättar om. Vad är speglarna i staden? Varför är Fanning, och vampyrerna, så besatta av dem? Ser de däri den de en gång var eller är det rent av en spegling av människans högmod, hens tro på sin egen överhöghet som drev hen i döden? Har vi skapat vår egen apokalyps? Jag tycker om tanken. Den speglas i Jonas Lear, som i sin besatthet av döden och det eviga livet skapar en förvrängd spegelbild av båda – vampyren. Även om berättelsen går långsamt så är det ändå ständigt intressant. Och när det väl blir spännande minns jag verkligen med vilken frenesi jag läste de tidigare böckerna.

The City of Mirrors blickar också ut mot världen på ett sätt som de tidigare böckerna inte gjort och som egentligen få dystopiska romaner gör. Kanske det ligger i svårigheten att fånga en hel världs apokalyps och även om Justin Cronin inte riktigt gör det så skapar han ändå en förnimmelse som är nog så otäck. The City of Mirrors ger en mycket att fundera på. Den religiösa tonen är ständigt närvarande, inte bara i det bibliska referatet av tidigare händelser som är öppningskapitlet utan också i Michaels frenesi, hans önskan om att rädda mänskligheten genom att bygga en båt, en ark.

Det enda jag egentligen inte riktigt gillar är hur kvinnorna nästan uteslutande porträtteras som mödrar, med mödrars drifter. Även om de ofta är krigare så är de också lika ofta gravida, mammor eller har förlorat ett barn. Denna syn på kvinnan som barnalstrare – eller stundom, som sexobjekt, är en smula tröttsam. Vad som också är tröttsamt är att det fortfarande är kvinnor och barn som ska räddas när räddningen är en möjlighet. Nästan tusen år och en apokalyps senare, och vi skulle inte ha kommit längre? Tillåt mig tvivla. Jag funderar på om det verkligen var så här illa även i de tidigare böckerna, eller om mina glasögon har blivit skarpare under de år som gått sedan jag senast läste? The Passage är en trilogi som jag inte bara fått vänta i åratal på att nästa del ska komma ut utan också ibland bävat för att fortsätta i.

Även om jag stundtals inte oavkortat älskade den avslutande delen så är den ändå ett oerhört värdigt avslut på serien som också sätter punkt för historien. Justin Cronins trilogi är sammantaget ett mästerverk. Ett mastodontverk som spänner över hundratals år – jag fullkomligt älskar att den är så postapokalyptisk att den låter en ny generation växa upp i tron att vampyrerna inte alls var så farliga, lite så som vi som glömmer de väsen vi en gång trodde på. En kittlande tanke. Och så, mitt emellan den gamla postapokalyptiska världen och det nya hotet, sitter sheriffens assistent och läser Were the wild things are. En påminnelse om dåtiden, en förnimmelse om vad som kommer hända. En bild som verkligen fastnade. En bokserie jag verkligen har älskat att läsa.

Du hittar boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Never let me go

Jag läste Never let me go under oktobers sista helg, på besök i Stockholm. På en fem timmars tågresa dit, på ett hotellrum, aldrig verkade jag komma ur den. Samma helg bokcirklade jag om den och vi verkade heller aldrig få slut på saker att prata om.

Det var inte det att den var tråkig. Mer att det fanns så mycket jag behövde smälta. Språket tog mig långsamt framåt, stannade upp, blickade bakåt, uppehöll sig. Jag var tvungen att göra detsamma.

Never let me go verkar inledningsvis vara en uppväxtskildring i en vanlig engelsk internatskola, låt vara med strikta regler. Det lilla jag hade läst om boken tidigare gav vid hand att det skulle vara en dystopi och jag väntade länge på de dystopiska inslagen, som är väldigt nedtonade. Mest av allt är det nog ändå just det, en uppväxtskildring.

Kanske även samtidskritik. Never let me go utspelar sig förvisso i dåtiden, i en slags förvriden version av England på 1990- talet där människor klonas till organdonatorer och där vi får följa några barns utstakade väg till att tjäna samhället. Jag får ofta känslan av att Kazuo Ishiguro mer än något annat beskriver vår egen samtid, där vi alla på ett eller annat sätt är menade att vara en tillgång till samhällsbygget, en kugge i hjulet och där du straffas hårt om du på något sätt inte är det, om du faller utanför ramen. Är vi alla donatorer till samhällskroppen? Förbereds för det hela våra liv?

Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset 2017. Jag tyckte mycket om Never Let Me Go, även om jag inte fullständigt älskade. Kanske blev det en för hastig bekantskap, kanske behöver jag läsa fler böcker. Det finns mycket fint i språket jag vill återvända till, som fascinerar mig. Som hur länge han kan beskriva barnens världsbild och sinnesintryck utan att egentligen säga något om vilken sorts värld de lever i. Som att han kan beskriva deras liv och dem själva så ingående utan att vi får veta vad de lär sig eller varför de är där eller vilka de egentligen är. Egentligen finner jag att jag inte bryr mig så mycket, jag måste inte veta vad som händer. Jag vill bara stanna i prosan, följa orden med ögonen en liten bit till. Jag kommer läsa mer av årets nobelpristagare.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst:

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.