Tag Archives: dystopiskt

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.

Att leva och överleva

Att det börjar finnas lika många dystopier som stjärnor på YA-himlen kan väl inte ha gått många förbi, men Sofia Nordins serie som inleds med En sekund i taget är någonting alldeles i särklass. Om du såg mig nu är fjärde delen.

Böckerna är gastkramande spännande, ändå sker inte mycket i det yttre händelseförloppet utan det är i det inre som alla känslor stormar. Den lilla del av Sverige vi i boken får lära känna är totalt ödelagd. Nästan alla har gått under i en feber som i ett svep verkade utrota nästan hela mänskligheten. Ett fåtal blev kvar, och just dem får vi följa – varje del har en egen huvudperson. I Om du såg mig nu är det Esmaels tur, dystrare och tyngre till sinnes än Hedvig och Ella.

Vad kan jag säga?
Det var skolfest. Alla dog.

Alla utom jag och Bianca och Sandra och Lukas.
Och Lukas, han dog ändå. Sen.

De här böckerna är ingen jakt på en ond ledare eller ett svar på vad som med en sådan kraft kan slå ut miljontals människor – det är böcker om att överleva och vad som händer med människor när vi tvingas göra just det. Inte bara leva, men överleva. Det fina med att byta huvudperson i varje bok är att så många röster får komma till tals, så många olika tankar om apokalypsen, så många olika reaktioner. Att det inte bara finns en reaktion på död och katastrof.

Esmael är inte bara dystrare än tidigare huvudpersoner utan också mindre eftertänksam och praktisk, han försätter sig ofta i situationer där han får ligga blöt en hel natt eller inte får riktig mat. En kollega till mig sa att Sofia Nordin måste ha ägnat mycket tid åt att verkligen känna hur mat smakar och jag håller med – beskrivningarna av ruttnade livsmedel får det att kväljas och den av färsk mat bilder att dansa framför ögonen. På något sätt påminner det mig om läsningen av Fem- böckerna där mat är ett så stort tema och beskrivs så vällustigt – med den skillnaden att den där ofta fanns i överflöd och här är en bristvara – beskrivningarna är ibland nästan plågsamma. Hur mycket saker betyder när vi börjar sakna dem är Sofia Nordin en mästare på att beskriva.

Att ha olika huvudpersoner i varje bok men ändå röra sig inom samma krets gör också att läsaren får lära känna karaktärerna bokstavligen både innanpå och utanpå – både ur deras eget sinne och från andras ögon. Det är ibland skrämmande hur jag kan älska en karaktär i en bok och finna samma person oerhört irriterande i en annan, hur någon kan verka snäll och lite mesig i en bok men otäck och psykopatisk i en annan. Om du såg mig nu är också otäck på ett sätt som de andra böckerna inte har varit, djupt allvarlig och psykologisk samtidigt som den inte är för tung för att orka läsa.

Jag skyndar mig. Rädd att någon ska upptäcka mig. Vad ska jag säga då? Att de inte får någon ost? Ska jag försvara den? Eller ska den där snälla killen som också är jag plötsligt börja snacka och bjuda in till pizzakalas? Jag ska utrota den snälla Esmael. För att vara snäll är som att vara helt öppen. Låta folk såra en. Varsågod, slå mig. Varsågod, häll dina giftiga, elaka ord rakt in i mig. Jag tänker inte försvara mig.

Helvete heller. Den snälla Esmael ska inte få finnas kvar. Det finns ändå ingen som älskar honom.

Jag blir arg, upprörd, ledsen, lycklig och helt dödsskraj under läsningen av Om du såg mig nu. Rädd blir jag också om det här är sista boken i serien för jag skulle kasta mig över även nästa del om den kom ut. Ändå tror jag att det här är slutet, det känns så. Missa inte den här serien!

Missa heller inte samtalet med Sofia Nordin i avsnitt 10 av bokpodden Bladen brinner, oerhört intressant om just Esmael och hur vi uppfattar människor beroende på deras yttre.

Så här tyckte jag (kort) om de två första och den tredje delen.

Hitta boken här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Prickiga Paula, romeoandjuliet, Att leva loppan.

The Midnight Star – Marie Lu

9780141361840_200x_the-midnight-star_haftadJag gillar verkligen de korta citat och ibland, små berättelser, som inleder nästan varje kapitel i Marie Lus bokserie The Young Elites. De berättar inte alltid något väsentligt, mer viskar om en större mytologi kring den värld som vi under några fåtal år får besöka. Jag är mycket förtjust i det universum Marie Lu bygger, där italiensk renässans möter magi och superhjältekrafter.

Just den korta tiden känns nästan lite ovanlig i fantasysammanhang, åtminstone när det handlar om en serie på tre böcker. Första boken, The Young Elites, berättade visserligen om blodfebern som svepte över land och rike när Adelina och hennes syster Violetta var små men största delen utspelar sig under en väldigt kort tid. Adelina bär på märken efter blodfebern, de ärr som också utmärker de som kallas ”den unga eliten”, ungdomar begåvade med särskilda förmågar.

I The Rose Society har Adelinas gåva manifesterat sig i en förmåga att väva illusioner kring människor, få dem att se syner eller inbilla sig smärta så djup att de avlider. Plågad av sin uppväxt, märkt, på väg att duka under av sin förmåga söker hon hämnd. På fadern. På de som under åratal förtryckte den unga eliten, eller malfettos, som de kallas av onda tungor. På världen, på allt. Adelinas hämnd äter upp henne, The Young Elites blir en mörkare och svårare bokserie kapitel efter kapitel.

The Midnight Star är tredje och avslutande delen, den tar vid där The Rose Society slutade och Adelina är drottning, The White Wolf, fruktad av alla. Jag älskar att Marie Lu inte väjer för mörkret och ondskan, inte är rädd för att demonisera sin huvudperson men ändå också låta henne ha kvar ett uns av mänsklighet. Adelina gör mig kluven för på ett sätt lider jag verkligen med henne, på ett sätt har jag svårt att sluta tänka på alla liv hon tagit. Hon är en tvetydig karaktär, svår att nagla fast, en älskling för de som gillar sina favoritkaraktärer med en gnutta mörker i.

Det går undan i alla tre böckerna, kanske allra mest i The Midnight Star när kriget rasar och Raffaele börjar förstå att The Young Elites krafter tär på dem, bryter ner dem som cancerceller, en efter en. Det är så mörkt att även den mest svårtillfredställde bör bli nöjd, Adelinas inre är stundtals så svart att mitt eget mörkerörstande hjärta fladdrar till. Marie Lu är skicklig på att balansera svärta och dystopisk stämning med action, jag kan helt enkelt inte släppa ifrån mig The Midnight Star. Jag ÄLSKAR den! Jag älskar bokserien. Jag skulle säkert kunna prata i timmar om den med någon som också läst den. Jag skulle gärna vilja skriva en lång och analyserande recension om den men just nu är klockan sent och jag behöver lämna tillbaka boken till biblioteket imorgon eftersom någon annan ivrigt väntar på den. Så det mesta jag kan säga just nu är: Jag ÄLSKAR den!

Väggen

9789186905224_200x_vaggenJag skulle vilja börja den här hyllningen (för en sådan är det) med att prata om titlar och framsidor. De kan säga så lite, eller så mycket, om en bok. I fallet med Väggen är det egentligen lite av både och. I utgåvan jag har läst, den nyaste översättningen utgiven av Thorén och Lindskog, är framsidan helt grå – precis i klass med titeln som inte anger någonting annat än ”Väggen” (Die Wand i originaltitel). Både titel och framsida är som just en vägg, en mur att springa in i. Jag kan tänka mig att många kan tycka att titeln och framsidan är tråkiga och lyfta blicken vidare till något klatschigare på biblioteket eller bokaffären – kanske lockar Väggen främst till sig redan dystopifrälsta, sådana som jag, som älskar att bli knockade redan av framsidan på en bok.

Och väggen är det som fortsätter ta plats, förbrylla, stänga inne och stänga ute – både mig som läsare och huvudpersonen som en dag finner sig vara ensam överlevande från en apokalyptisk undergång, framsvept under natten i all tystnad och lågmäldhet. Hon vaknar i jaktstugan på berget någonstans i Alperna och hennes omgivning är innesluten av en vägg, eller kanske en kupol. Utanför är allt dött.

Jag läste Väggen i min bokcirkel Prosa & Prosecco. Under valet av bok slängdes många dystopiska titlar omkring och ordet ”dödshöst” myntades när vi nådde botten av proseccon, därigenom görs det tydligt att jag och mina bokcirkelkamrater inte är främmande för det dystopiska i litteraturen. Vi var också rörande överens om att Väggen är en oerhört läsvärd bok men också en som väcker många funderingar och säkert en som kan diskuteras i det närmaste oändliga. Du som är spoilerkänslig kan hoppa över de två följande styckena men för mig känns det omöjligt att diskutera Väggen utan att prata om särskilda skeenden.

Vem är egentligen huvudpersonen? Vi i bokcirkeln såg henne som en opålitlig berättare, kanske framförallt för att dagboken vi får läsa skrevs i efterhand och kan egentligen innehålla så många redigeringar som författaren av den tycker lämpligt. Det finns också så oerhört mycket vi aldrig får svar på – varför verkar inte hennes barns presumtiva död störa henne så mycket? Varför känns de få överlevande djur som hon hittar så mycket viktigare än människorna? Varför dör alla deras barn, i sin tur? Är Väggen egentligen en symbol för ett trauma, en mental instängdhet som berättaren skapar åt sig själv och stänger in sig i? Vi berörde mäns våld mot kvinnor, om det var en våldsam man hon flydde ifrån och distansierade sig mot att ha förlorat barnen genom väggen – ogenomtränglig att ta sig tillbaka igenom.

Vi kom också om och om igen tillbaka till dörren som berättaren försöker, men aldrig lyckas, skapa i sitt hus. Dörren som i praktiken skulle göra det möjligt för henne att ha både ladugård och sovkammare i sin lilla stuga men som verkar som ett oöverstigligt hinder som hon inte har de fysiska verktygen för att kunna skapa – är den egentligen dörren ut till verkligheten och ut från hennes eget mentala trauma? Är det de mentala verktygen hon saknar?

Väggen kan läsas på många sätt. För oss väckte den många frågor utan att ge några självklara svar. Vi pratade om den länge – själva samtalet var nästan lika intressant som läsningen i sig. En utmärkt bokcirkelbok med andra ord, inte minst med tanke på hur boken avslutades och just detta finner jag mig själv fortfarande fundera på ibland. Men Väggen är inte bara intressant för dess frågeställningar och dubbeltydighet, Marlen Haushofers lågmälda och ibland poetiska språk gör den också till en njutbar läsupplevelse, en dystopi som definitivt är obehaglig men som samtidigt låter läsaren invaggas i en slags falsk trygghet – skönlitteratur så fängslande och poetisk kan ju inte innebära något ont, eller?

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: MsHisingen, CRM Nilsson, Bibliotekskatten, bamtycker, Syrlig.

Hösten är här, med den dystopierna

Sommaren verkade aldrig ta slut. Böcker lästes på stranden, ute på verandan, i solen. Sen helt plötsligt var hösten här, jag åkte från Småland hem till Jämtland i onsdags natt och fick ta fram både vantar och mössa. Gosa ner näsan i en halsduk och plocka fram extratäcket. Egentligen är jag bara glad, för hösten är och kommer alltid vara min favoritårstid.

Min läsning är också nästan löjligt säsongsbetonad. Under sommaren har jag läst tre fantasy och fyra deckare/thrillers. Nu när hösten kryper på lockar och drar bokcirkelboken från en av mina bokcirklar, dystopin Väggen av Marlen Haushofer. Fler dystopier står på höstens agenda, men mer om dem nästa vecka. Mer om sommarläsningen kommer också, förstås.

Väggen, mot väggen?

Döda rummet – Strindbergs sista drömspel?

Jag måste erkänna att jag inte är något fan av August Strindberg. Inte bara för hans personliga uttalanden, utan också för att jag helt enkelt aldrig läst någon bok av honom jag gillat. Faktiskt är jag mer förtjust i Döda rummet, en pastisch på Röda rummet där Arvid Falk vandrar genom ett grått och krigsdrabbat men ändå samtida Stockholm och är i hasorna på Strindbergsällskapet, ett hemligt sällskap. Strindberg själv sägs vara nedfrusen och väntar på hundraårsdagen av sin död då han enligt legenden ska återuppstå.9789186048242_200_doda-rummet-strindbergs-sista-dromspelPer Demervalls och Ola Skogängs Stockholm är likt vårat på många sätt, men skevt, satt ur spel. Vid sidan av att det är postapokalyptiskt är det små detaljer som gör skillnaden och jag får för mig att de haft oerhört roligt när de skrivit och tecknat Döda rummet. Kanske lite för roligt. Även om det bitvis är spännande och småironiskt är också ganska ytligt och det gör egentligen inte något bestående intryck på mig. Förmodligen är jag alldeles för trött på Strindberg – en följd av många timmars gnetande med Hemsöborna och Röda rummet på litteraturvetenskapsutbildningen – för att njuta av Strindbergs sista drömspel så som det kanske förtjänar.

Hitta den här, här eller här.

Andra som bloggat om boken: Dagens bok, Sebastian Lönnlöv.

The Rose Society – Marie Lu

I The Young Elites (Den unga eliten) fick vi stifta bekantskap med en postapokalyptisk fantasyvärld som andades venetiansk guldålder och träffa den stentuffa Adelina som överlevt blodfebern. Övergiven av sin far, missförstådd av sina vänner och kanske lite skyldig själv drar hon vidare och försöker samla ihop sitt eget gäng av malfettos – barn som överlevt febern och begåvats med ovanliga krafter.

rose societyThe Rose Society är ondare, svårare, mörkare. Tyvärr är den också tjatigare och alldeles för upprepande, Marie Lu verkar lite för förtjust i sina karaktärers Xmen- liknande krafter och försöker göra actionfilm av alltihop mot slutet. Det fungerar inte riktigt, hade boken kortats ned med femtio sidor hade den varit mycket bättre. Ibland snuddar det vid löjligt, ibland är det farligt nära en kärlekstriangel. Jag önskar att Lu gått sin egen väg lika mycket som i Legend. Det är en mycket bättre bokserie, stadigare byggd, mer egensinnig, intressantare. Jag kommer läsa tredje boken i Young Elites också för jag vill verkligen veta hur mycket svårare och ondare det kommer bli, men jag har inte särskilt höga förhoppningar.

Du hittar den här, här eller här.

Sagan om sagorna har också läst.

Rosensällskapet kommer ut på svenska i höst från Modernista.

The Young Elites – Marie Lu

Blodfebern har svept över land och hav och skördat liv efter liv, främst vuxnas. De som överlever är barn och flera år efter att blodfebern stillnat lever de med konsekvenserna. Barnen som överlevde the-young-elitesmed blotta förskräckelsen bär också på märken efter febern – annorlunda hårfärg, ögonfärg, ärr. Flera av dem har också blivit begåvade med märkliga förmågor – väcka döda till liv, bemästra eld, kontrollera djur.

Adelina och hennes lillasyster Violetta överlevde febern men bara för att leva vidare under faderns terror, utan sin mor. Adelina är märkt med de ärr som ofta har visat sig gömma förmågor utöver de vanliga, men hur mycket hennes pappa än försöker kan han inte locka fram dem.

The Young Elites är, till skillnad från Lus förra dystopiska bokserie Prodigy, fantasy, men i The Young Elites finns också en postapokalyptisk atmosfär som piskar upp stämningen och gör den till en sanslös bladvändare. Marie Lu är modig, inte minst med tanke på slutet, och får också till en spännande twist i vad som nästan liknar ett maktövertagande av unga från vuxna. Det sjunker inte in förrän efter ett tag då de flesta av ungdomarna har fått axla ett vuxet ansvar och beter sig därefter – men det är inte många vuxna närvarande i boken och de som finns rör sig i periferin.

Allt som allt, jag gillar The Young Elites. Jag gillar att Marie Lu inte alltid tar de förväntade vägarna, jag gillar att ondskan och mörkret är så närvarande. Blandningen av fantasy och postapokalyps med blinkningar till renässansen och italienskt hovliv tilltalar mig något så fantastiskt. Epilogen är modig, hårresande och mörk. Jag längtar till nästa del.

Köp den här, här eller här:

Andra bloggare som läst: Carolina läser, Old adults read young adult, Fantastiska berättelser, Bokmalen, Midnatts ord, Kattugglan.

Boken är även utgiven på svenska av Modernista. Tvåan, The Rose Society, ligger hemma och väntar på mig och den kommer på svenska i höst.

De böcker jag faktiskt har läst – en salig blandning

Nej, det blev inte mycket läst i februari. Men nu när det är nystart på bloggen och allt så tänkte jag skriva några rader om de böcker jag läst i januari och ännu inte bloggat om. Februariböckerna, två deckare av Åsa Larsson, blir en annan gång.

Stad i världen är sista och avslutande delen i Per Anders Fogelströms serie om Stockholm, om 9789173489478_200_stad-i-varlden_mp3-bokklassklyftor, om att ta sig upp i världen och framförallt om någon som inte brydde sig särskilt mycket om rådande normer. Åtminstone är det henne jag under lyssningen av de här böckerna tagit mest till mig, Emelie. Jag älskar att det är kvinna som huvudperson i ett arbetarklassepos från början av 1900- talet och jag älskar hur hon samtidigt är snäll, omtänksam, klyftig och kompromisslös. Stockholm i sin linda är hårt och smutsigt men också grönskande och levande. Fem fantastiska böcker.

9789186131494_200_var-inte-orolig_haftadHårt och smutsigt är också Teheran under en jordbävning, Var inte orolig av Mahsa Mohebali fångade mig med sin beskrivning och framsida när jag såg den på biblioteket. Bitvis var den intressant, men jag undrar om översättningen var så himla bra egentligen och den var också för fragmentarisk för mitt tycke. Fängslande beskrivningar av ett sinne i uppror men inte min kopp te, helt enkelt.somom

Den sen länge efterlängtade Som om jag vore fantastisk verkar inte avsluta Sofia Nordins postapokalyptiska YA-serie. Snarare bäddar den verkligen för en fjärde bok. Jag tycker titeln till den här boken fångar personligheten i den fantastiskt väl, för Ella som är huvudperson den här gången har en så osäker kärna med ett så tufft yttre att det gör alldeles ont i hjärtat. Visst undrar jag vad febern som slog ut mänskligheten beror på men allra mest berör Nordin i sina porträtt av helt vanliga, förälskade, rädda, tuffa, osäkra, modiga, egensinniga ungdomar. Så här tyckte jag om de första två delarna.

Andovan-hav-under-stenra som läst: Enligt O, Bokbabbel.

Klassisk fantasy blev också läst i januari, då en kollega till mig skickade hem mig med ord och inga visor när hon hörde att jag inte läst Susan Coopers Ovan hav, under sten. Jag gjorde bot och bättring under en eftermiddags sträckläsning och fann boken både spännande, äventyrlig och lite rolig i sin tydliga gammalmodighet.

Slutligen läste jag också en slags biografi över Mary Shelley, eller egentligen 9789173537063_200_sjalens-nattsida-om-mary-shelley-och-hennes-frankensteinmer än så för den analyserade också Frankenstein och Shelleys andra verk i relation till henne själv och hennes samtid. I det var Själens nattsida av Merete Mazzarella fruktansvärt intressant och även om jag, sen länge Shelley- fan, hade tänkt och tyckt mycket av teorierna och åsikterna redan, var det ändå verkligt bra läsning. Biografidelen, berättelsen om hennes liv med de ofrånkomliga gissningarna och teorierna, brydde jag mig inte lika mycket om men det kan också ha att göra med att jag verkligen inte är en biografiläsare.

Det har med andra ord blivit blandad kompott under vintern. YA-dystopi, fantasy, arbetarklasslitteratur, biografi/litteraturvetenskap och associationsroman – av författare från Sverige, Storbritannien, Finland och Iran.

Dystopimåndag: undergångar att faktiskt längta efter

En av de mest hajpade böckerna i mitt lässinne just nu är tredje delen i Sofia Nordins dystopiska ungdomstrilogi, Som om jag vore fantastisk. Jag älskade En sekund i taget och Spring så fort du kan och kommer kasta mig över trean så fort den dyper upp på bibblan.

som-om-jag-vore-fantastisk

Ett annat slut på en serie jag bävar för och längtar efter är Uppror, fjärde boken i Magnus Nordins serie Varelserna. Zombier har tagit över Gotland och förutom att vara rätt läskiga är de här böckerna också grymt snygga.

uppror

För att övergå till vuxenböcker så nämnde jag redan för några dagar sedan att jag vill läsa den under 2014 i bokbloggosfären så älskade Väggen, en nyutgivning av Thorén och Lindskog.

18551b46-107a-40a9-9660-196b0f5ce267.png

Slutligen, en dystopi som står högt på min läslista just nu: Jean Heglands Into the forest som Fiktiviteter tipsade om förra året.

into-the-forestVilka andra dystopier får en inte missa?