På långritt i 1920- talets Europa

Länge har jag undrat vilken bok som skulle lyckas fylla hålet efter Fatima Bremmers fantastiska biografi om Ester Blenda Nordström. Något av saknaden stillades när jag fann Oss håller inga bojor, oss binder inga band! av Jan Mårtensson och Susanne Giraud.

Linde Klinckowström tar oss med på långritt i 1920- talets Europa, tillsammans med hästen Castor som var hennes livs kärlek. Linde växte upp på godset Stafsund och uppfostrades med attityden att ingenting kunde stå i hennes väg. 1926 bestämde hon sig för att tillsammans med den stora hästen Castor rida till Paris för att hälsa på sin syster Thora, gift med konstnären Nils von Dardel. Den stora massan var självklart ganska hånfull, men både tystades och omvändes när Linde och Castor stadigt klapprade fram mot Paris – och sedermera även tog sig till Rom, Beligen, Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. Sex långritter i Europa.

Det är tydligt att Linde Klinckowströms bedrifter gjordes möjliga till stor del av hennes börd och fina namn, pengar är aldrig något riktigt problem och längs med vägarna får hon och Castor bo hos adliga avlägsna släktingar i slott och herresäten. Visserligen inkvarteras de också i smutsiga stallar och strapatserna de utstår ska inte förminskas, men det är ändå viktigt att påpeka.  Någonstans är det ändå Lindes tro att inget kan stå i hennes väg som gör allt möjligt.

Samtidigt kan en såklart inte underdriva vilken bedrift det är av en kvinna att ensam rida genom Europa på 1920- talet. Porträttet av Linde och hennes ofta lika äventyrliga vänner är fascinerande och rikt, Linde skrev alltid dagbok från sina äventyr och det är – oftast – en fantastiskt livfull berättelse att ge sin i. De gånger jag tappar intresset är när namn efter namn på adliga släktingar och vänner radas upp – jag önskar detta hade fått ge vika för mer berättelse.

Oss håller inga bojor är inte alls det mästerverk som Ett jävla solsken var, den är inte lika djupgående eller litterär och välskriven. Men den som älskade att vara i Ester Blenda Nordströms sällskap, eller den som längtar efter att läsa om kvinnliga äventyrare historien glömt bort (och vem gör inte det?) kan ändå finna några timmars underbart och tufft resesällskap i Linde och Castors ritter över mellankrigstidens härjade Europa.

Svälten – hungeråren som formade Sverige

Svälten av Magnus Västerbro fick Augustpriset 2018 för bästa facklitterära bok i vuxenklassen. Det är lätt att förstå varför.

I Svälten får läsaren följa det svenska samhället, och kanske ännu mer några utvalda personer i det, under de tre svältåren 1867-1869. Magnus Västerbro tecknar några verkliga personers öden, sätter in dem i ett större sammanhang och försöker förstå hur nödårens mekanismer hänger samman.

För det är förstås inte så enkelt som att det dåliga vädret  – först vargavintern, sedan torkan – var den enda orsaken. För att så många människor ska svälta ihjäl när det ändå fanns resurser att tillgå krävs politiska och kungliga beslut, och sådana fanns det gott om. De svältandes nöd nådde inte i tillräcklig mån fram till kungligheten och i den mån de gjorde det, ignorerades de oftast.

Ändå var det omständigheter svåra att råda över som utlöste nödåren. Först var det kylan, då framförallt Norrbotten, Västerbotten och Jämtland svalt och dog. Året efter, 1868, spred torkan ut sig i framförallt Småland och Blekinge och emigrationen till Amerika var då ett faktum.

Det kan kännas längesedan, men ibland verkar det som att det inte alls är långt mellan 1700- talets världsbild och dagens. När det gäller människor i nöd är det i mångt och mycket samma synsätt som fanns då vilket återfinns hos en del människor idag: att inte vilja hjälpa utsatta, att se på människor som måste tigga för dagens bröd som kriminella eller mindre värda, att människor som flyr från katastrofer minsann borde hålla sig till sitt eget land. Flykt, emigration, fattigdom. Den har fungerat på samma sätt i århundraden och att inte vilja hjälpa människor i nöd verkar alltså vara en gammal svensk tradition. Som tur är, är det bara en mindre del av landets befolkning som tänker så här, men det är tillräckligt många.

Magnus Västerbro skriver oerhört intressant just om det, hur en del saker har fungerat på samma sätt i samhället så länge, medan andra saker vi tar för traditioner mest är en romantiserad bild av hur livet var då. Det finns en nationalromantisk nostalgibild över livet på den svenska landsbygden för 250 år sedan som drömdes fram i den växande klyftan mellan stad och land i och med industrialiseringen. Den stämmer egentligen inte så väl. Magnus Västerbro krossar också effektivt myter om hur Sverige varit ett föregångsland i jämlikhet i hundratals år, det är oerhört intressant läsning.

Den här boken är en berättelse inte bara om den stora svälten, utan också om det svenska bondesamhället. Jag fastnar vid ord och deras betydelse som hos många säkert idag är glömda: torpare, backstugusittare, hemman, skiftesreformerna, inhysehjon, statare. Men även om Magnus Västerbro skriver med inlevelse och, ibland, en viss glöd, är det gamla bondesamhället och dess långsamma övergång till kapitalismen inte romantiserat. Det var ett hårt liv, mer för en del än andra.

Svälten är helt enkelt en fantastiskt intressant bok om en del av Sveriges historia som många nog tror att de vet mycket mer om än de egentligen gör. Det enda jag saknar, i den första delen om vintern 1867, är en större bild över samernas liv vid denna tid. Västerbro nämner det flera gånger, tvångskristningaena och kolonialismen, men jag önskar att det hade fått ta större del – inte minst med tanke på hur mycket ”nybyggare” nämns.

Utgiven av Albert Bonniers förlag, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Läsvärd eller inte?, hyllan, dagens bok.

Bilder av urtiden och vår tid på jorden

Jorden för 400 miljoner år sedan var grogrund för de allra första vatten- och landlevande reptilerna. Simon Stålenhag och Anna Davour berättar deras historia.

Simon Stålenhag är konstnär och författare och har givit ut de illustrerade böckerna Flodskörden och Passagen samt rollspelet Varselklotet. Urtidsbilder är boken baserad på utställningen Fossil och evolution på Naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsjournalisten Anna Davour har skrivit texterna till denna fantastiska inblick i jordens djurliv för miljontals år sedan.

Det är framförallt tiden före dinosaurierna det berättas om. Även om det var just dinosaurierna jag sett fram emot – jag när en skräckblandad förtjusning för monsterreptilerna som aldrig riktigt gick över i tioårsåldern utan snarare eskalerade med filmer och spel – så fann jag mig själv oerhört fascinerad av berättelserna om de verkliga urtidsdjuren, de som kröp upp ur vattnet för 400 miljoner år sedan.

Tanken är svindlande. Jag läste Urtidsbilder med en stigande, obeskrivbar oroskänsla inför den massiva tidsperioden som nästan är lika svår att greppa som rymdens oändlighet – särskilt med tanke på hur snabbt människan verkar kunna utrota jorden med alla dess resurser inom en jämförelsevis så oerhört kort era som några tusen år. Djuren i Simon Stålenhags och Anna Davours bok levde i miljontals år och vi är på väg att förstöra allt. Miljöförstöringen och klimatkrisen finns inte med på ett så explicit sätt i boken, men min egen hjärna kunde inte sluta fastna där. Urtidsbilder skapar en enorm respekt för jordens historia och levererar med all önskvärd tydlighet insikten att människan bara är ännu en art som någon gång kommer att gå under, med hjälp av naturen eller på grund av sin egen kortsynthet. Gissningsvis det sista.

För det finns något mer i Urtidsbilder än vackra illustrationer och snygga texter, det finns också ett vindlande spår om evolution och vår tid på jorden som är bland det absolut bästa med den här boken. Livets och dödens cykler och villkor, arters uppkomst och utdöende. Det är fantastiskt, vetenskapligt men också i någon mån filosofiskt. Jag älskar också hur Anna Davour berättar om Mary Anning, pionjär och upptäckare av flera fossilarter på 1800- talet men som ändå inte hade någon möjlighet till en riktigt karriär inom vetenskapen, på grund att hon var kvinna.

Urtidsbilder är dock också en vacker konstbok, välskriven med korta texter om varje djur och så fantastiskt illustrerad att det ibland känns som att beskåda foton. Den är en glimt in i vad som känns som en annan värld, fast det är samma jord vi går på idag. Jag tror inte alls det är ett måste att redan vara intresserad av dinosaurier och andra urtidsdjur för att tycka om den här boken, den är inte faktatung och förutsätter ingen förkunskap. Jag tror att den är fantastisk att läsa i skolan, att diskuterade vidare om utifrån både bilder och text. För den redan frälsta är den ett absolut måste. Urtidsbilder är skriven som en vuxenbok men jag tror att den ändå kan fascinera många dinosaurieintresserade barn – och vuxna.

Här kan du läsa mer om utställningen Fossil och evolution.

Fria Ligan, 2019.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, CRM Nilsson, Istället för bokcirkel, Läsåret.

Queering Sápmi och det viktiga samtalet

”Berättelser är ett av de starkaste verktygen för att skapa förståelse, respekt och insikt i andra människors liv.” Detta skriver Elfrida Bergman i texten på Kulturrådet om Queering Sápmi. Att lyssna på andra människors livsberättelser skapar inte bara ödmjukhet utan kan också ge en insikt om sitt eget liv. Livsberättelser tydliggör de starka normer vårt samhälle är byggt på, synliggör förtrycket de medför mot de som inte passar in i en slags skapad mall.

Att Elfrida Bergman har rätt i det hon säger behöver en bara öppna Queering Sápmi för att förstå. Här har Elfrida Bergman och Sara Lindquist samlat berättelser om ett queert Sápmi, ett som – åtminstone då, när boken gavs ut 2013 – fick synas väldigt lite. Queering Sápmi försöker förstå hur det är att vara minoritet i en minoritet, om det sliter eller stärker. Projektet, och boken som är resultatet, ville synliggöra hbtq-personer i det samiska samhället och den vilar på berättelser från samiska hbtq-personer – de som är öppna och de som ännu inte vågar eller kan vara det.

Queering Sápmi är en av de starkaste böcker jag läst, en som kommer följa mig förmodligen hela mitt liv. Berättelserna känns så oerhört nära, varenda en av dem. Här finns glada berättelser om trygga familjer, öppna samhällen och lycklig kärlek, men det finns också historier om våld och tystnad. Hur svårt det var att vara olika i ett, ofta, mindre samhälle. Hur mycket en familjemedlems eller väns stöd kunde betyda då.

Så, skulle det samiska samhället vara mer homofobt än andra? Nej, Bergmans och Lindquists bok ger en betydligt mer komplex bild än så. Många berättelser vittnar om en tystnadskultur, men det framgår också tydligt att den är skapad av den kolonialism och det förtryck den svenska staten och det svenska samhället utsatt Sápmi för. Det finns en bild som återkommer, om och om igen, av att viljan att allt ska vara ”normalt” grundar sig i en vädjan om att allt på ytan måste se perfekt ut för att räknas. Det finns en tydlig föreställning från svenskt håll om vad en same ska vara, att hen ska ha renar och vara klädd i kolt, och att omedvetet försöka leva upp till någon slags föreställning som kanske inte alls stämmer skapar också ett förtryck inifrån, stärker normen att allt måste se perfekt ut.

Artikeln jag tidigare berättade om på Kulturrådet är otroligt intressant att läsa, både före och efter läsningen av boken. Elfrida Bergman berättar om tanken bakom projektet, men också om arbetet med översättningen. Queering Sápmi finns på svenska, finska, nordsamiska, sydsamiska, lulesamiska, norska och engelska. Översättningsarbetet kantades av frågor och ledde till en nyansering av de samiska språken där ord som ”androgyn” och ”queer” tidigare inte funnits. Det här arbetet skedde med hjälp av samiska queera personer.

Queering Sápmi var ett arbete som pågick under tre år och boken grundar sig i en utställning som har turnerat runt på många ställen. Jag är osäker på var den är just nu men den förvaltas av fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk och jag tycker verkligen att du ska se den om du får chansen – och läs boken. Queering Sápmi är en fantastisk bok, viktig och normbrytande. Den breddar en ingrodd bild av samer men är säkert också  oerhört viktig för de personer som medverkar i den. Som Elfrida Bergman säger kan det ofta bli lättare att berätta igen om du en gång har blivit lyssnad på och tagen på allvar. ”Ett queert samiskt samtal kan föda många fler”.

Artikeln från Kulturrådet jag citerar finns här.

Här finns en annan artikel om projektet, på samer.se.

Här är hemsidan för Ájtte.

Boken verkar vara slutsåld överallt men förhoppningsvis kan du låna den på ditt bibliotek.

Fler som läst: Dagens bok.

Frågor jag fått om förintelsen – Hédi Fried

Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

Hédi Fried föddes i staden Sighet och kom till Sverige efter att ha befriats från Auschwitz koncentrationsläger under andra världskriget. Hon har rest runt i svenska skolor för att berätta om Förintelsen i trettio år. För några år sedan gavs Frågor jag fått om förintelsen ut, en kort men oerhört innehållsrik och gripande genomgång av några av de frågor Hédi Fried fått av elever när hon föreläst och berättat.

Ibland finns det inga svar. Ändå ger Hédi Fried dem, resonerande funderingar när det inte går att ge ett konkret svar. Hon skriver om sina upplevelser då, men också nu. Bland det viktigaste att lära sig från Frågor jag fått om förintelsen är hur skör demokratin är, hur lätt den kan nedmonteras av antidemokratiska krafter just i det att den vill inkludera även dem. Att så många tror att förintelsen aldrig kan hända igen samtidigt som rasister och nazister vinner mark i hela Europa. Hédi Fried berättar om hur den gradvisa tillvänjningen av rasism är så farlig, just den vi står i just nu.

Vid sidan av de stora frågorna finns de som kan verka små och obetydliga, men som ges stort utrymme och blir en hel berättelse. Det märks att frågorna kommer från unga och det är så oerhört fint att den här boken finns för att svara på dem, när Hédi Fried och de andra överlevarna inte längre gör det. Det gör det här till en oerhört viktigt bok att läsa, kanske framförallt i skolan. Jag önskar att den skulle ges till alla unga, varje år. Kanske som obligatorisk högläsning, att prata om tillsammans.

Jag lyssnade på Hédi Frieds bok, fint inläst av Katharina Cohen.

Natur & Kultur, 2017.

Boken var nominerad till Augustpriset 2017.

Boken finns som pocket på Bokus och Adlibris. Den inbundna verkar vara slutsåld, men jag hoppas att den ständigt kommer komma i nytryck.

Fler som läst: Enligt O, Just nu just här, Biblioteksbubbel, Bokblomma, Dagens bok, Stories from the city, Systrarna böcker.

Mot framtiden – krossa patriarkatet med Clara Henry

Mot framtiden är Clara Henrys essäistiska och smarta guide till att överleva – och kanske börja krossa – patriarkatet. Jag älskar att den finns.

Många vuxna håller kärt fast vid de böcker som väckte dem till feminismen på 1980- och 1990- talet och tipsar gärna om dessa när böcker om feminism till unga efterfrågas. Det behöver inte vara fel med äldre böcker men tack och lov har feminismen utvecklats något på trettio år och Mot framtiden är en bok som definitivt borde ges till alla unga idag. Och till många vuxna.

Clara Henry skriver om både historien och framtiden. Hur började feminismen och vilka tog oss dit vi är idag? Kapitlet om historiska feminister är i min mening lite för kort men ändå viktigt då det skrivs med ett intersektionellt perspektiv och lyfter fram kvinnor som Bell Hooks, Táhirih och Fusae Ichikawa.

Mot framtiden tar upp könsroller, vardagssexism, kroppspositivitet, våldtäkt och många andra oerhört viktiga ämnen. Clara Henry blandar diskussioner om strukturellt förtryck och sexism med tips såsom hur du skiljer på ett catcall och en komplimang, fem sätt att säga nej på krogen, myter om abort och hur du krossar dem i en diskussion och andra handfasta tips på hur du överlever patriarkatet.

Bland de saker jag älskar mest med den här boken är att den vänder sig lika mycket till män som till kvinnor. Ansvaret för att krossa patriarkatet läggs inte bara på den kvinnliga delen av befolkningen – här finns nästan lika många tips och råd till män om hur de synar sin egen roll i de patriarkala strukturerna.

Det är svårt att skriva en sådan här bok inkluderande. Patriarkatet utgår från en binär tvåkönsnorm (man och kvinna) och att synliggöra förtryck utifrån det kan verka nödvändigt, just för att få syn på det strukturella förtrycket som utgår från den här normen och kunna bekämpa det. Jag tycker att Clara Henry navigerar hyfsat genom detta genom att inte bara skriva om ”män” och ”kvinnor” utan ofta återkomma till icke-binära. Inte minst finns det ett antal ordlistor i boken som är otroligt viktiga i en tid när många inte ännu har, eller vill, ta till sig faktumet att patriarkatets binära könsuppdelning inte stämmer överens med verkligheten.

Mot framtiden är rolig, smart och välskriven. En essäistisk bok som blandar fakta med författarens egna erfarenheter. Clara Henry resonerar väl fram och tillbaka mellan svåra fallgropar och snäva könsnormer på ett imponerande sätt. Jag lyssnade på boken, en lysande författarinläsning som det var svårt att inte ryckas med i. Samtidigt rekommenderar jag verkligen den fysiska boken, jag bläddrade i den medan jag lyssnade och den är otroligt snyggt formgiven. Jag hoppas att Mot framtiden blir en bok som läses av många, unga som vuxna.

Den tryckta boken är utgiven av Forum, 2018. Den finns på bland annat Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2018.

Fler som läst: Enligt O.

Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut

Det är skrämmande läsning, Eva F Dahlgrens reportagebok om de kvinnor som dömdes under 20- och 30- talets lösdriverilag och spärrades in på tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Ändå är den helt sann, och vad mer är, att den säger någonting om hur kvinnosynen då har följt med ända in i våra dagar.

De sågs som undermåliga, samhällets bottenskrap, av rasbiologin som klev fram då med Herman Lundborg i spetsen. Han som grundade rasbiologiska institutet i Uppsala med premissen om att göra skillnad på människor beroende på vilken ”ras” de hade. Kvinnorna i Eva F Dahlgrens berättelse mäts och klassificeras, straffas för att de inte haft någon annan utväg än att gå på gatan och sälja sina kroppar. Männen som köpte dem, de straffades självklart inte.

Ändå är det i många fall männens fel att de hamnat där. Kvinnorna blir lurade av män, utslängda av män, slagna av män. Men det är kvinnorna som misstänkliggörs och straffas. Det finns en underton längs med hela boken om en djupt föraktfull kvinnosyn som visserligen blivit långt bättre sedan 1930- talet men som fortfarande visar sig i våldtäktsdomar och synen på prostitution.

Det är på tvångsarbetsanstalten i Landskrona kvinnorna spärras in. Här sorteras de in i fack och behandlas därefter. De ska straffas, men också uppfostras till skapliga samhällsmedborgare för att kunna återinföras i samhället. Men hur ska de kunna de, när ingen vill anställa dem för att de har varit offer för prostitution? Vilken väg har de då att gå?

Att Eva F Dahlgren gjort ett gediget researcharbete finns det ingen tvekan om, länge kommer kvinnorna i boken spöka för mitt inre. Jag läser vidare, nästan hypnotiserad av deras berättelser. Ändå tycker jag att det finns stora språkliga brister, berättelsen stannar upp av transkriptioner av intervjuer och upprepningar av hur författaren själv sitter och ser på fotografier av kvinnorna och funderar över deras levnadsöden. Vid något tillfälle berättar hon att hon började med att skriva berättelsen som skönlitterär och det känns som att för mycket av det fått följa med in i reportageboken. Det är för mycket gissningar, för mycket försök att fiktionalisera livet på anstalten. Jag hade kunnat vara utan det. Men att Fallna kvinnor är fängslande och viktig läsning, det är det inte tu tal om. Inte minst för att lära sig något om hur kvinnosynen idag har följt med samhället sedan många år tillbaka. Inte minst är det talande att det berättas så lite om kvinnors historia, alldeles särskilt om kvinnor som ansågs vara samhällets bottensats.

Bokförlaget Forum, 2013.

Pocketutgåva av Thorén och Lindskog, 2015.

Pocketen finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Stories from the city, Romeoandjuliet, Vargnatts bokhylla,

De odöda – Johan Egerkrans

Johan Egerkrans böcker om väsen och mytologi är storverk, en fröjd för mörkervurmaren att sjunka ner i. Jag älskade både Nordiska väsen och Nordiska gudar men De odöda kommer att ligga mig alldeles särskilt nära om hjärtat.

Här finns så många av de mörkervarelser jag älskat så länge. Vampyren, kanske allra mest. Från Strigoi till Vrykolakas och Dhampir, här finns de alla och de känns så levande att det är otäckt. Johan Egerkrans fångar det gräsligt makabra, som så ofta utmärker legender om odöda, på ett förtjusande sätt som får det att kittla i maggropen av obehag. Från vampyrerna leds vi till varulvarna, till gastarna och andra odöda från världens alla hörn. Teckningarna är hårresande och vackra, den ena mer än den andra.

Det ligger ett gediget researcharbete bakom och även om många av bokens varelser var mig bekanta sen tidigare finns också många nya. Jag fastnade länge vid Rusalkan, en slavisk vattennymf, Adzen från Västafrika och den aztekiska Cihuateteo. Det mest fascinerande, som så ofta med varelser och myter, är hur lika varandra de är världen över. Det finns oftast en hunger som driver den odöda mot det livgivande blodet och det är nästan alltid genom halshuggning, hjärtpålning eller solen den onda anden förgörs. Det säger förmodligen mer om världen människor förr levde i, saker som bar tyngd då, än själva ondskan och myten i sig.

”Hungrande efter blod och livskraft reser de sig ur sina gravar. Sedan urminnes tider har de odöda satt skräck i människor världen över”. Johan Egerkrans ger liv åt dem alla.

B Wahlströms, 2018.

Du hittar boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.