En piga bland pigor

En piga bland pigor är ett tidsdokument, en färgstark och fantastisk beskrivning av piglivet i Sverige i slutet av 1800- talet, men också en fin skildring av kvinnlig vänskap. Det senare kommer jag att prata mycket om i den här texten.

Bland dekadent cirkusinredning och med bubblor i glasen pratade min ena bokcirkel Prosa & Prosecco om En piga bland pigor – lite så en kanske kan tänka sig att Ester Blenda Nordström ville ha det om en läst Ett jävla solsken vid sidan av hennes reportageböcker. Det hade hälften av bokcirkeln gjort, vilket fick samtalsämnet att spinna från boken vi läst, till författarens liv, sett genom Fatima Bremmers penna, och tillbaka igen. Det verkar ha varit ett fantastiskt liv, äventyrligt, men också stundtals ensamt, rastlöst och ångestfyllt.

Ester Blenda Nordström var Sveriges första wallraffare, hon arbetade under täckmantel för den journalistiska gärningen långt innan begreppet var uppfunnet och första gången var på gården i Sörmland som omskrivs så bitterljuvt i En piga bland pigor. Ester ville uppmärksamma hur hårt pigorna levde och arbetade och hur lite de fick tillbaka, men det som skiner igenom mest i reportaget är hur stark vänskapen till den andra pigan, Anna blev. För mig var den gryende vänskapen det allra finaste med En piga bland pigor, hur snabbt de blev vänner och hur djupt de förstod varandra – något som kanske bara skapas när två kvinnor arbetar och lever så nära varandra under så hårda förhållanden.

För det är ett hårt liv, nästan oförståeligt sett med dagens ögon. Samtidigt blir också glädjen så stor i kontrasten, lördagskvällen som är ledig och ägnas åt dans inpå småtimmarna fast fötterna och händerna arbetat från otta till sent hela veckan. Jämt umgås de, finns bredvid varandra dag och natt, Ester och Anna. Det är kanske inte konstigt att Anna – som egentligen hette något annat – kände sig så sviken när det visade sig att Ester Blenda gjorde allt för att kunna skriva ett reportage, även om jag inte tror att någon tvivlar på att känslorna och vänskapen var äkta. Hur rätt Ester Blenda Nordström egentligen hade när hon gjorde detta var kanske vårt mest intensiva ämne under bokcirkeln, för samtidigt som vi var överens om att Anna på ett sätt blir förd bakom ljuset tyckte vi också att det självklart var viktigt att visa hur det faktiskt var att ha anställning som piga på en gård i Sverige i slutet av 1800- talet. Som så många andra kamper har den feministiska kampen bedrivits genom att aktioner tryckt på samhället – det är aldrig makten som banat vägen. Ester Blenda Nordström var en feministisk pionjär, och mitt allra mesta favoritavsnitt i boken är hur hon gör Anna till rösträttskvinna och den indignation som uppstår i Anna när hon inser hur mycket hårdare pigornas jobb är än drängarnas.

Ester Blendas språk är så fängslande, bilden som ges av gården i Sörmland är så levande, färgrik och detaljerad. Jag älskade den, jag kommer definitivt att läsa även hennes andra reportageböcker och jag tycker att du också ska göra det. Men kanske framförallt tycker jag du ska läsa Ett jävla solsken som kommer vara en av årets bästa böcker för mig. Min recension av den hittar du här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Vargnatts bokhylla, stories from the city, ordlycka, Theomis.

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.

En oändlig läsning

Jag började läsa Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr när jag pluggade till bibliotekarie för knappa fem år sedan. Den var med på kurslistan då, men bara några kapitel ur den. Kanske förstår jag nu varför.

Det är långsam läsning, omständlig. Tråkigt är det inte, ofta tvärtom väldigt intressant, men de långa och invecklade filosofiska diskussionerna gör mig emellanåt lite matt. Hade jag läst hela boken till en kurs hade det nog varit en annan sak, men som fritidsläsning är det lite tröttande.

Sven-Eric Liedman skriver om människans kunskaper, från mänsklighetens början och genom hela idéhistorien fram till ungefär 2001 när boken gavs ut. Det märks att det gått några år. Det förefaller i Liedmans tes i det närmaste omöjligt att andra världskrigets fasor skulle kunna upprepa sig, men med det läget i Sverige och i Europa och världen idag med de rasistiska krafter som tar plats, har vi en helt annan rädsla för det.Samtidigt verkar det på vissa sätt som att det inte hänt något alls, vilket särskilt märks i kapitlet om demokrati och ett stycke om rasistiska eller på andra sätt icke-demokratiska partier. Ett långt citat, men väl värt att läsa, om hur det inte alls är självklart att till exempel rasistiska partier (som Sverigedemokraterna) är demokratiska bara för att de är folkvalda.

Det är som om man vore oförberedd på det faktum att demokratin rymmer en rad principer som *kan* komma i konflikt med varandra. Det finns en spridd och oskuldsfull föreställning om att det demokratiska systemet automatiskt ger lösningen på alla politiska problem. Men demokratin är inte en beslutsmaskin. Den måste fungera i en komplex, föränderlig och motsägelsefull verklighet. Människor och partier kan – som Haider – utnyttja vissa delar av den, som de fria valen och yttrandefriheten, för att utmönstra andra inslag, som alla medborgares lika värde inför lagen. Demokratin som formellt system ger inte någon enkel lösning på dilemma utan kräver en klokhet hos inte bara politiker utan också väljare. I ett samhälle som genomsyras av demokratiska värden kan inte en stor del av befolkningen rösta på partier som vill visa vissa grupper som betraktas som främmande på porten. (s. 344 i pocketutgåvan)

Jag tycker även om slutdiskussionen om bildning, allmänbildning och kunskap, framförallt om hur den ständigt måste underhållas för att inte dö. Att den är som ett levande ting, förändras och omformas i varje människa. Jag skulle nog dock behövt vara mer kunnig i filosofi och idéhistoria för att hänga med på allt. Vissa delar skummar jag. En del minns jag långt efteråt, några har jag glömt helt.

Jag väljer att räkna in den här boken i Icke-fiktiva läsutmaningen 2018, även om jag läste större delen mellan 2014-2017. Det var ändå den här utmaningen som fick mig att vilja läsa ut den till slut och faktiskt läsa några sidor varje dag. Jag ångrar inte att jag läst Ett oändligt äventyr men nu vill jag gå vidare till andra läsäventyr.

Den fysiska boken verkar vara slutsåld men finns nog på de flesta bibliotek och frekvent på loppisar. Den finns även som e-bok hos Bokus och Adlibris.

Ett hem med omtanke

Ett hem med omtanke är en snabbläst och bra bok om att leva på de resurser vi har och ta hand om både hemmet och jorden. En fin start på Icke-fiktiva läsutmaningen 2018.

Ett hem med omtanke överraskade mig. Jag är inte särskilt mycket för feng-shui- aktiga eller glossiga inredningsböcker och jag använder sällan, om någonsin, ord som ”harmoni”. Men jag kan tycka att titeln är något missvisande för mest av allt handlar Ida Magntorns bok om hållbarhet. Den bygger på de tre ”R”-en: Reuse, Reduce, Recycle och tipsar om hur du kan göra om i hemmet när andan faller på utan att bidra till konsumtion av nya prylar och därmed utarma den stackars jorden ytterligare.

Vi kan alla behöva bli bättre på just det: återanvända, minska, återvinna. Ledorden går igenom hela boken och belyser i varje kapitel olika aspekter av dem i relation till hemmets beståndsdelar – köket, garderoben, krukväxter, belysning, badrummet, städa och prylar. Det mesta är enkla, handfasta tips som är lätta att ta åt sig och lätta att testa. En del är tankeväckare att fundera vidare på. Behöver du verkligen en ny säng? Hur gör du ett miljövänligt sköljmedel? Vilken sorts lakan är miljövänligast? Hur hittar jag de bästa fynden på loppis? Vilka blommor är de bästa luftrenarna? Varför, varför, konsumerar vi så mycket?

Mot slutet finns en referenslista och lästips men samtidigt är det här inga revolutionerande åsikter. Att vi värmer upp jorden och skapar oss själva ett klimathot är ett faktum och att vi måste ta vara på de resurser vi har och minska konsumtionen av onödiga varor och gifter är inte en märklig slutsats. Ett hem med omtanke är en fin och oerhört nyttig bok jag gärna vill bläddra i igen. Och kanske ge i present till alla mina vänner.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Kamp, kärlek och lite ensidighet

Lägg ett halvår på att BARA läsa kvinnliga författare!

Lena Kjersén Edman inleder Kamp och kärlek med detta citat från Jeanette Winterson, på frågan om hur en får grabbiga unga män att se på världen med feministiska glasögon. Att män i alla åldrar borde läsa fler böcker av kvinnor är överhuvudtaget en viktig del i kampen om jämställdhet för det talas mycket om att kvinnor läser böcker av män och kvinnor medan män läser böcker av män – och var, om inte i litteraturen, hittar en de erfarenheter som inte är ens egna och som kan få en att se världen på ett annat sätt? (se länkar om detta i slutet av inlägget).

Jag tog upp Kamp och kärlek, en slags fortsättning på 52 kvinnliga författare och en samling med tips på kvinnliga författare från 2000- talet. Nog för att jag redan läser övervägande del kvinnliga författare – både för att det oftast är de böcker jag blir intresserad av och för att jag tycker det är en viktig ståndpunkt att ha – men jag vill alltid ha fler tips och framförallt vill jag läsa fler böcker som utspelar sig i, eller av författare från, andra länder än Sverige, England, USA och Frankrike som är de länder jag oftast läser böcker ifrån.

Just det målet uppnås tyvärr inte med Kamp och kärlek. 14 av författarna i boken är svenska, flera andra är europeiska och endast 1 afrikansk författare och 1 asiatisk/amerikansk finns med. Ingen från Sydamerika eller Australien alls. Jag inser att det här inte är ett heltäckande verk på något sätt, men när så stor del av författarna är svenska/europeiska känns de två andra i princip som alibin för att få ha någon från någon annan världsdel än Europa med alls – särskilt som det är två av de mest omtalade författarna idag, Adichie och Thúy. Om en vill göra fler röster hörda bör det inte nästan uteslutande vara europeiska. Det hade varit bättre att skippa några svenska författare och bredda perspektivet, eller fokusera på en bok om svenska favoritförfattare från 2000- talet. Nu, när den utger sig för att tipsa allmänt om ”favoriter från 2000-talet” och dessutom har en ambition om bildning, bitextualitet och perspektivbreddande, känns det bara futtigt. Detta är givetvis inte endast Kjersén Edmans fel, även om jag tycker att tid borde kunna lagts på att bredda perspektivet, utan också ett symptom på problemet med bristen på intersektionalitet inom den (vita) feministiska rörelsen.

Ändå vill jag att många fler läser fler kvinnliga författare så ändå vill jag trycka på den här boken för den är viktig och jag fick många fina boktips. Men, för att verkligen bredda läsningen och bildningen så vill jag också tipsa om Lyran, Feministbiblioteket och …och dagarna går som läser mycket litteratur av kvinnliga författare jorden runt.

Mer om att läsa manliga/kvinnliga författare hos Enligt O, Norstedts, SVT, SvD, Kakan Hermansson.

Hitta boken här eller här.

Konsten att städa

Konsten att städa är en bestseller och ett internationellt fenomen men handlar egentligen inte alls om att ”städa”.

Du lär dig inte att hålla borta dammtroll, eller vilken som är den mest effektiva rengöraren, av Marie Kondo men däremot vill hon lära ut hur du gör dig av med saker du inte älskar och organiserar de du har kvar. Originalet är på japanska men då jag inte talar det vänder jag mig till den amerikanska titeln som är The Life-Changing Magic of Tidying up och som säger mycket mer om innehållet – Konsten att städa känns som en väldigt knepig översättningsmiss. Med det sagt vill jag gå vidare till en, ibland, även ganska knepig bok.

Huruvida läsaren vill ta det – för att vara ärlig, ganska pseudovetenskapliga – förhållningssättet till sitt hjärta eller ej är upp till just den läsaren känner jag. Men Marie Kondos mission handlar alltså inte om konsten att hålla rent utan om att ge människor en helt ny relation till rensning och organisering och därmed – med författarens egna ord – förändra deras liv. Det är ett budskap som inte går att missa för de första kapitlen är ett i det närmaste maniskt upprepande av det här kommer förändra ditt liv. Det finns inget annat sätt. Det här är det enda sättet. Gör på det här sättet och du kommer aldrig behöva rensa/organisera igen. Jag är fascinerad av hennes iver.

Det är svårt att förmedla Marie Kondos filosofi i en recension, egentligen gör du bäst i att läsa boken om du är nyfiken, men det handlar kortfattat om att inte fokusera på det du inte vill behålla utan på det du vill spara. Allt som inte rör upp glädje när du rör vid det kan du slänga och det du behåller skapar du en särskild plats för i ditt hem – efter detta kommer du, enligt Kondo, aldrig behöva rensa igen. Städfilosofin sträcker trevare mot Feng Shui och jag tilltalas av att var sak bör ha sin plats – jag är ju ändå bibliotekarie.

Samtidigt som jag lätt skriver under på att vi äger för mycket saker blir jag också fylld av ekologisk fasa vid tanken på hur mycket en beordras av slänga och hur lite perspektivet sträcker sig till minskandet av inköp av nya saker. Genom hela boken finns ett implicit budskap om att om råden följs så kommer även inhandladet av nya saker minska av sig självt men det är inte förrän mot slutet det sägs rakt ut. Mantrat om ”släng. släng. släng. släng.” ekar i mitt huvud långt efter att jag slagit ihop pärmarna och den enda gången ordet ”återvinning” nämns är vid rådet om att göra sig av med icke-fungerande elektronik som ligger och skräpar. Hur återbrukskulturen ser ut i Japan vet jag väldigt lite om, men om vi alla skulle slänga allt vi inte använder istället för att skänka det till loppisar eller sälja det skulle nog vårt jordklot dra en djup, tung suck. Konsten att städa kombineras nog bäst med till exempel Ägodela, utgiven av Naturskyddsföreningen. Att slängtänket måste bli ett återvinningstänk i kombination med en drastisk köpminskning är självklart och allt annat är otänkbart om vi ska överleva på den här planeten.

Vare sig ens hem är fläckfritt eller ett organiserat kaos tror jag att Konsten att städa är fascinerande läsning för många. Marie Kondo är nitisk i sin iver att rensa och fullständigt övertygad om sin metod. Så pass att jag nästan motvilligt blir det också. Jag kommer inte följa råden i Konsten att städa till punkt och pricka, men jag tillhör heller inte den stora målgruppen för boken. Jag skulle aldrig få ihop de antal sopsäckar med saker Marie Kondo beskriver att hennes klienter slängt ens om jag plockade ihop alla mina ägodelar. Snarare känner jag samhörighet med Marie Kondos berättelse om sin egen uppväxt där hon redan som ung tonåring samlade, rensade och slängde – när jag var liten stod böckerna i min bokhylla exakt längs med kanten och i strikt storleksordning. Kläderna var sorterade efter typ och färg – allt annat var otänkbart. Jag läste och rensade min bokhylla på hyllvärmare för några år sedan och det var bland det bästa jag gjort – jag blev förvånad över hur många av böckerna jag lika gärna kunnat hoppa över att läsa och jag kommer aldrig låta min att-läsa-hög bli så utom kontroll igen.

Samtidigt tror jag inte att bara verkliga samlare har nytta av Konsten att städa. Vi skulle nog alla lite då och då behöva väga våra ägodelar i handen och fråga oss själva: ”berör det här tinget mig”? Även om vi inte alla behöver gå igenom alla steg i Konsten att städa och nog kan ta mycket av pseudovetenskapen i boken med en nypa salt så kanske många av oss också behöver lite av en Marie Kondo i våra konsumtionshetsiga liv.

Andra som läst och bloggat: Saras eviga, Vad vi läser.

Grejen med att älska grammatik

Mycket har skrivits om Sara Lövestams Grejen med verb och kanske är jag sist i världen med att fatta just grejen. För grejen med Sara Lövestam är att hon skriver så fantastiskt bra att det inte går att inte älska allt hon gör (dubbel negation). Grejen med Sara Lövestam är att hon är både rolig och allvarligt men också en sann stilist och lätt att förstå även när hon förklarar particip.

grejen-med-verb-grammatik-som-du-aldrig-har-sett-den-forut

Kanske att min lärare i nordiska språk på universitetet helt hade tappat koncepterna om han hade sett att någon liknar preteriumsystemet vid Stålmannen. Min lärare i nordiska språk på universitetet var en äldre herre som jämt glömde bort att han hade glasögonen på huvudet (”var har jag lagt dem nu då?”) och alltid fick något fuktigt i blicken när vi talade om medeltida ord och vissa särskilda bokstäver. En minnesvärd lektion utbrast han, från hjärteroten: ”Jag älskar bokstaven Ä. Den är en av mina stora kärlekar i livet”. Nej, kanske han inte hade blivit så upprörd över Stålmannenliknelsen ändå, när jag tänker efter. Kanske en måste ha lite humor och självdistans om en samtidigt älskar och jobbar med grammatik.

Sara Lövestam verkar ha gott om båda. Dessutom lyckas hon, samtidigt som hon är rolig, också påminna mig om saker jag lärde mig i skolan och pratade om på universitetet med just den där läraren som jag tyckte så mycket om. Då, när jag klistrade post-it- lappar över hela min minimala studentlägenhet för att försöka lära mig om subjekt, predikat, ackusativobjekt och nominalfraser. Grejen med verb är också politisk och skarp mitt i all grammatik och jag kan bara ta hatten av för Sara Lövestam som blandar politik, humor och grammatik och får det att bli så bra.

Grejen med verb är en bok jag vill ha i hyllan. Jag vill köpa den för att jag tycker att den gör en så fantastisk gärning med att göra grammatik mycket lättare än vad det är i cirka alla andra kursböcker. Jag vill titta i den då och då, både för att komma ihåg vad en infinitivfras är och för att fnissa åt Stålmannen och particip. Jag börjar tycka, precis som Bea, att Sara Lövestam är ett geni. Grejen är att ni måste läsa den här boken, ni få som inte redan gjort det.

Piratförlaget, 2014.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat: Anybody’s place, Bokhyllan, Litteraturmagazinet, Beas bokhylla, Eva Swedenmark, Feministbiblioteket, Enligt O, Dagens bok, Barnboksbloggen, Västmanländskans bokblogg.

Den odödliga Henrietta Lacks

I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen.

Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi över en fattig, svart tobaksodlare som dog i livmoderhalscancer. Men den är också mycket mer än så. När Henrietta Lacks dog 1951 var det inte kutym, eller ens lagstadgat, att fråga en person eller dennes familj om vetenskapen fick använda de celler som togs vid prov för framtida forskning. Att odla de celler som togs från Henrietta var ett standardförfarande – som skulle bli något mycket mer.

Henriettas celler var de första mänskliga cellerna som överlevde och förökade sig i oändlighet, och över femtio år senare finns miljontals HeLa- celler i världens forskningslaboratorier, företag har tjänat miljontals kronor, vacciner har skapats med hjälp av dem, otaliga människor har hjälpts. Men Henriettas familj, som Rebecca Skloot enträget söker i boken, har inte fått en krona.

lacks

Borde de? Skloot tar ingen egentlig ställning i frågan, och gör det också svårt för läsaren att ta ställning genom ett närgånget och intimt porträtt av Henriettas familj – och sympatiska beskrivningar av forskarna som har arbetat med HeLa- celler och hjälpt tusentals människor. Att celler alltid har tagits från människor utan deras medgivanden har varit en nödvändighet för att forskningen ska ha kunnat fortskrida i den takt den har, men det är också ett förfarande med stora, gapande, etiska hål.

Det står också klart att Henrietta Lacks inte var som vilken patient som helst. Skloot gör en nutida resa genom de trakter där Henrietta Lacks växte upp, börjar med de förfäder som ägdes som slavar i USA innan inbördeskriget och fortsätter genom segregation, rasism och utanförskap. Det är en historia med så många bottnar och aldrig trodde jag att jag skulle finna en facklitterär bok om vetenskapshistoria intressant – men det gör jag. Faktiskt så slukade jag boken hel, Skloot är en fantastisk författare som inte bara lyckas förklara vetenskapliga begrepp utan också göra dem intressant för någon som inte är intresserad.

Jag läser väldigt sällan biografier, jag brukar väldigt sällan tycka om dem och därför undviker jag dem. Men Den odödliga Henrietta Lacks är den absolut bästa biografi jag någonsin läst, en levnadsteckning och ett djupt grävande i vetenskapsetik och forskningshistoria som med Rebecca Skloots spår ledigt går hand i hand, följs åt och aldrig blir tråkigt eller uppstyltat. Det är så fascinerande läsning, så skrämmande, så overkligt och ändå verkligt. Det är en inblick i en vetenskapsvärld jag vet väldigt lite om, ett stycke historia om amerikansk segregation och porträtt av flera kvinnor, med liknande eller olika förutsättningar som alla känns nära, verkliga och ingående.

Köp den här eller här.

Andra bloggare som läst: Bokblomma, Dagens bok, Bokmania, Lacrimamens, Beas bokhylla, Bokpotaten,

Det kallas manshat – Carin Holmberg

9789174996272_200_det-kallas-manshat-en-bok-om-feminism_pocketHade jag inte redan varit övertygad feminist hade jag definitivt blivit det av Carin Holmbergs korta och koncisa Det kallas manshat. Det är en lättillgänglig bok, en bok som utan krusiduller och med väldigt kalla och hårda fakta gör en saklig och oundviklig framställning av könsmaktsordningen så som den ser ut idag. Visst finns det vissa historiska kopplingar, men framförallt beskriver den en helt vanlig svensk vardag i vad vi kallar jämställda relationer.

Det är dock oftast inte så himla jämställt om vi synar det i sömmarna, och det gör Carin Holmberg. Jag kan inte ta med alla citat jag strukit under för det har jag gjort på nästan varenda sida, och jag kan inte heller återberätta Holmbergs framställning för det gör hon så mycket bättre själv. Men som en slags sammanfattning är jag otroligt imponerad av just det koncisa och självklara i framställningen, hur väl det framträder att Sverige inte är ett jämställt land och att en stor anledning är att kvinnohatet, våldet mot kvinnor och kvinnors underordning är så normaliserat att det inte ens ifrågasätts.

Ett samhälle där den ena hälften av medborgarna systematiskt trakasserar och våldför sig på den andra hälften kan inte beskrivas i termer av jämställdhet. (s. 18)

Det mest skrämmande är att den här boken skrevs 1996 och ändå finns det så mycket att känna igen. Även om vissa praktiska saker gått framåt, som mer jämställd föräldraledighet, så är de normer och strukturer Holmberg beskriver järnhårt intakta.

Det manshat som återfinns i titeln förklaras på ett lika kategoriskt sätt som många andra frågor som tas upp i boken. Enligt Carin Holmberg finns det egentligen inte, utan är bara en avspegling av mäns rädsla inför att förlora den makt och överordning de har i samhället. Om jämställdhet ska uppnås måste kvinnor få mer makt och män kommer därtill att förlora delar av sin, därför ter sig kvinnors strävan efter jämställdhet för dem som ett manshat. Detta ställs i boken i motsats till kvinnohatet, som är så normaliserat att det ofta inte ens uttrycks i samband med nyhetshändelser som kvinnomisshandel och våldtäkt – när däremot en kvinnlig journalist skriver en artikel om feminism skallar genast ropen om ”manshat”.

I det tycker jag att Holmberg har rätt. Men samtidigt tycker jag att hon avfärdar, eller åtminstone inte nämner, en annan version av manshatet – det faktiska hatet mot män som många kvinnor bär på. Jag håller med om att det som män kallar ”manshat” sällan är manshat utan just bara en strävan efter jämlikhet från kvinnors sida, men att hata män kan för kvinnor också vara en överlevnadsstrategi i ett patriarkat, något som jag tycker till exempel bloggaren Fanny Åström skriver väldigt bra om både här och här. Något som jag också själv känt de gånger en till exempel varit ute på krogen med en tjejkompis (ja, det är i det här fallet relevant att det är just en tjej en är ute med) och helt enkelt inte blir lämnad ifred av män. När en går hem från krogen på natten och rädslan bara finns där, bara sitter där, hur mycket en än vet att bara runt 20% av alla våldtäkter är överfallsvåldtäkter  (källa, BRÅ). Det går så klart att rent rationellt säga att det inte är män en borde hata utan patriarkatet, men dessa normer och strukturer upphålls av män hela tiden – och av kvinnor – men det är faktiska män en blir rädd för, faktiska män som tränger sig in i ens fristad och ens utrymme, faktiska män som utsätter en för påhopp och faktiska män som inte lämnar en ifred.

Där kan det faktiska manshatet helt enkelt vara en överlevnadsstrategi. Det är inte det Carin Holmbergs bok handlar om. Men det är för mig ett oundvikligt tillägg och en av så otroligt många tankar som sätts igång av Det kallas manshat.

Modernista, nyutgåva i pocket 2015.