Det kallas manshat – Carin Holmberg

9789174996272_200_det-kallas-manshat-en-bok-om-feminism_pocketHade jag inte redan varit övertygad feminist hade jag definitivt blivit det av Carin Holmbergs korta och koncisa Det kallas manshat. Det är en lättillgänglig bok, en bok som utan krusiduller och med väldigt kalla och hårda fakta gör en saklig och oundviklig framställning av könsmaktsordningen så som den ser ut idag. Visst finns det vissa historiska kopplingar, men framförallt beskriver den en helt vanlig svensk vardag i vad vi kallar jämställda relationer.

Det är dock oftast inte så himla jämställt om vi synar det i sömmarna, och det gör Carin Holmberg. Jag kan inte ta med alla citat jag strukit under för det har jag gjort på nästan varenda sida, och jag kan inte heller återberätta Holmbergs framställning för det gör hon så mycket bättre själv. Men som en slags sammanfattning är jag otroligt imponerad av just det koncisa och självklara i framställningen, hur väl det framträder att Sverige inte är ett jämställt land och att en stor anledning är att kvinnohatet, våldet mot kvinnor och kvinnors underordning är så normaliserat att det inte ens ifrågasätts.

Ett samhälle där den ena hälften av medborgarna systematiskt trakasserar och våldför sig på den andra hälften kan inte beskrivas i termer av jämställdhet. (s. 18)

Det mest skrämmande är att den här boken skrevs 1996 och ändå finns det så mycket att känna igen. Även om vissa praktiska saker gått framåt, som mer jämställd föräldraledighet, så är de normer och strukturer Holmberg beskriver järnhårt intakta.

Det manshat som återfinns i titeln förklaras på ett lika kategoriskt sätt som många andra frågor som tas upp i boken. Enligt Carin Holmberg finns det egentligen inte, utan är bara en avspegling av mäns rädsla inför att förlora den makt och överordning de har i samhället. Om jämställdhet ska uppnås måste kvinnor få mer makt och män kommer därtill att förlora delar av sin, därför ter sig kvinnors strävan efter jämställdhet för dem som ett manshat. Detta ställs i boken i motsats till kvinnohatet, som är så normaliserat att det ofta inte ens uttrycks i samband med nyhetshändelser som kvinnomisshandel och våldtäkt – när däremot en kvinnlig journalist skriver en artikel om feminism skallar genast ropen om ”manshat”.

I det tycker jag att Holmberg har rätt. Men samtidigt tycker jag att hon avfärdar, eller åtminstone inte nämner, en annan version av manshatet – det faktiska hatet mot män som många kvinnor bär på. Jag håller med om att det som män kallar ”manshat” sällan är manshat utan just bara en strävan efter jämlikhet från kvinnors sida, men att hata män kan för kvinnor också vara en överlevnadsstrategi i ett patriarkat, något som jag tycker till exempel bloggaren Fanny Åström skriver väldigt bra om både här och här. Något som jag också själv känt de gånger en till exempel varit ute på krogen med en tjejkompis (ja, det är i det här fallet relevant att det är just en tjej en är ute med) och helt enkelt inte blir lämnad ifred av män. När en går hem från krogen på natten och rädslan bara finns där, bara sitter där, hur mycket en än vet att bara runt 20% av alla våldtäkter är överfallsvåldtäkter  (källa, BRÅ). Det går så klart att rent rationellt säga att det inte är män en borde hata utan patriarkatet, men dessa normer och strukturer upphålls av män hela tiden – och av kvinnor – men det är faktiska män en blir rädd för, faktiska män som tränger sig in i ens fristad och ens utrymme, faktiska män som utsätter en för påhopp och faktiska män som inte lämnar en ifred.

Där kan det faktiska manshatet helt enkelt vara en överlevnadsstrategi. Det är inte det Carin Holmbergs bok handlar om. Men det är för mig ett oundvikligt tillägg och en av så otroligt många tankar som sätts igång av Det kallas manshat.

Modernista, nyutgåva i pocket 2015.

En feministisk klassiker

det-andra-konetFör ganska länge sedan började jag läsa Simone deBeuvoirs Det andra könet. Det allra mesta av den har jag dock läst nu under hösten då Feministbibliotekets utmaning Klassiska kvinnor gav mig en ny skjuts i läsandet av denna tegelsten som inte alltid är helt enkel att ta sig igenom. Ofta ger Simone de Beauvoir långa och utförliga exempel på det hon menar, hämtade från litteraturen eller hennes egen bekantskapskrets. Dessa exempel är självklart ganska daterade i sina livsvillkor, men har ofta en släng även av nutidens problem i sig. Detta i sig säger en hel del både om hur långt vi kommit men, kanske ännu viktigare, om hur långt kvar vi faktiskt har att gå.

Efter exemplen kommer det ofta en flera sidor lång argumenterande utläggning och det är de här som är det bästa med hela boken. Om exemplen ibland är något långdragna och inte helt aktuella, så är Simone de Beauvoirs skrivande lätt att följa med i och ibland är tankegångarna skrämmande aktuella.

I själva verket är det så, att på samma sätt som hanar och honor biologiskt aldrig är offer för varandra utan tillsammans är offer för arten, underkastas makarna förtrycket i en institution som de inte själva har skapat. Om man säger att männen förtrycker kvinnorna blir den äkta mannen upprörd: det är han som känner sig förtryckt. Och det är han. Det är ett faktum att männens lag, det samhälle som utvecklats av män och för män, har definierat de kvinnliga levnadsvillkor som i sin nuvarande form är en plåga för båda könen.

Jag är glad att jag kämpade mig igenom Det andra könet för även om det inte längre är ett revolutionärt verk så är det en stor feministisk klassiker med mycket aha-upplevelser och mycket tankar som både lagt en grund för feminismen idag och också säger en hel del om det patriarkat vi fortfarande lever i. Viktigast är kanske den grundtanke som genomsyrar hela verket och som idag gör sig gällande i blåa respektive rosa leksaker och kläder i leksakskataloger, blickar och bekräftelse från vuxna, bantningshets i tidningar, försäkringar om att pojkar som slår en är kära i en, utseendehetsen, skuldbeläggandet av våldtagna kvinnor och så vidare och så vidare: Man föds inte till kvinna, man blir det.

Andra som läst: Feministbiblioteket, Fjärde vågen.