Tag Archives: fantasy

Kingdom Keepers – Disney after dark

Det lät så bra. För en mörkervurmare som hyser en skräckblandad förtjusning till cirkus och nöjesparker vilka efter mörkrets inbrott blir skådeplats för onda clowner och allehanda ting sprungna ur gränsen mellan glädjen och skräcken lät det helt fantastiskt.

Vad är det som gör ett övergivet nöjesfält eller en lekpark efter mörkrets inbrott så otäckt? Jag gissar på att en plats som är tänkt att hysa så stor glädje blir så mycket mer otäck när det onda slår rot där. Tanken sträcker sig långt bortom nöjesparkernas glittrande värld – till onda dockor, köttändande nallebjörnar och leksaker från helvetet. Det mest skrämmande, i det som ska vara det trygga. Det är inte för intet jag sedan tonåren har älskat Cirkus Miramar, deras melankoliska texter och kanske framförallt just dem om tomma nöjesfält.

I Lollipopcoasterland där klockorna står still
Faller skymmningen som sammet det blir kväll
Ett övergivet tivoli som ingen känner till
Där rosten kryper på en karusell
Ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
Ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
(Lollipopocoasterland, från albumet Fjärde maj på månen).

Tyvärr är inte Disney after dark den glittrande ondskekaramell den säger sig vara. Förutsättningarna för första delen i serien Kingdom Keepers, där Disneyskurkarna med Maleficient i spetsen hotar att ta över allt som är glatt här i världen, är exceptionella. Fyra ungdomar har fått jobb som hologram på Disneyworld, de har spelats in med hjälp av greenscreens och deras hologram hjälper besökare tillrätta utan att de själva behöver vara där. Så en natt vaknar vår huvudperson Finn i sitt hologramjag i Disneyworld och tror givetvis att allt är en dröm. Det ska visa sig att allting är högst verkligt och att han blivit ditkallad för att krossa de onda krafter som lurar på Disneyworld. Hur och varför? Som så mycket annat i den här boken, oklart.

För att vara ärlig skummade jag mig igenom resten. Jag ville så hemskt gärna att det skulle vara bra. Det verkade så bra, omslaget är så snyggt, det var en så otroligt bra idé att placera ondskan i Disneyworld och låta häxorna och piraterna väckas till liv. Men i Disney After Dark finns inte så mycket skrämmande miljöskildringar, istället samsas skräckklichéer med dåligt språk och karaktärer av den allra mest fruktansvärt stereotypa sorten (tänk: flickor är dumma och söta och pojkar är modiga och smarta och aldrig mötas de två).

Hade jag fel förväntningar? Skulle jag bara tagit det för vad det är, en slags bokversion av popcornskräckisar och B-filmer som underhåller för stunden men inte är något att hänga i julgranen, egentligen? Nja. Jag tror mina förväntningar låg omkring just det strecket, men inte ens det lyckades Ridley Pearson infria. Jag skulle nästan hellre rekommendera filmen The funhouse från 1981 som är en så B-ig skräckis att en nästan behöver gå över till bokstaven C. Spännande? Javisst. Välskrivet? Nej.

Om teater, teatermanus och att uppleva det som inte kan skrivas ned – och något litet om The Cursed Child

Sista kapitlet i Harry Potter and the Deathly Hallows delade mugglarvärlden, i de som älskar den typen av litterära grepp och de som hatar dem. Jag fann mig någonstans mittemellan. Jag vill ju gärna veta vad som händer i framtiden, men kanske vill jag ändå hellre fundera ut det själv.

I Harry Potter and the Cursed Child, som är den åttonde berättelsen nitton år senare, fortsätter Rowling att utforska litterära grepp och genres. Det kan inte ha undgått många att den åttonde berättelsen dels är en teater uppsatt i London, dels ett manuskript i tryckt form. Jag var länge kluven även till detta, både i vad jag tyckte om formen och om jag skulle läsa eller inte. När jag så till slut fick tag på biljetter till pjäsen bestämde jag mig ändå för att läsa först, och jag ångrar mig inte. I avsnitt 16.5.5 av Witch, Please (ja, det är förutom en av världens bästa poddar också den med märkligaste numreringssystemet) talar Hanna McGregor med teatervärldens Jeremy Mason om The Cursed Child och om teater och tryckta manus som fenomen. Även om 16.5.5. kanske är det kortaste avsnittet av Witch, Please någonsin skulle det också visa sig vara ett av det mest intressanta och sa, inte så mycket om The Cursed Child egentligen, men mer om teater och framförallt manusläsning som form. Jeremy Mason menar att själva idén med manusläsning kan verka lite skrämmande för att det är så annorlunda mot att läsa en bok – men att det inte behöver vara det, att det fortfarande handlar om att höra karaktärerna prata och att poängen, och detta gillar jag, är att kunna se vad som sägs mellan raderna, mycket mer än i en roman. Allt som spelas på scenen behöver läsaren själv föreställa sig för att läsningen av ett manus ska ge någonting.

Att bedöma ett teatermanus är också en helt annan sak än att bedöma en bok. Jag finner det svårt att göra det med The Cursed Child, både för att jag är en ovan manusläsare och för att det känns som att en överraskande liten del av teatern hänger på manuset – det anas i läsningen att scenframförandet är massivt och sträcker sig långt bortom de ytterst få anvisningar som finns i manuset. Första sidan i The Cursed Child kastade mig tio år tillbaka i tiden och läsningen av sista kapitlet i The Deathly Hallows, på ett underbart sätt som kändes långt ner i maggropen, men mot slutet kändes storyn ganska tjatig och upprepande. Jag köpte inte konceptet, inte alls, och tycker att om en som fantasyförfattare ska ge sig in på vissa områden behöver logiken vara betydligt mer grundmurad än den är här. Fantasy och SciFi behöver naturligtvis inte följa vår världs logik men världen i sig behöver följa en egen inbördes logik och det gör inte The Cursed Child. Ändå fanns det mycket med manuset jag tyckte om, jag älskade karaktärerna och det som sades mellan raderna. Kanske kommer det inte alls kännas likadant att se teatern live. Kanske kommer jag att köpa allt när rekvisita, skådespelare, ljud och ljus samverkar som det aldrig kan göra endast vid läsning.

Så, varför valde J.K. Rowling att placera sin åttonde historia på teaterscenen, ett format som inte alls lika många människor har möjlighet att se? Hanna McGregor och Jeremy Mason spekulerar i Witch Please om att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen och visst är det spännande att uppleva Harry Potter- världen på så många olika sätt. Jag läser inte teatermanus särskilt ofta, och fick en lite annan synvinkel av att lyssna på Jeremy Mason berätta om relationen mellan manus, författare och regissör. Han poängterade att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut – att slutresultatet kan vara helt annorlunda i och med scener som plockats bort och repliker som omskrivits. Jag gillade verkligen bilden det gav mig – teatern som form är menad att upplevas och är som sådan helt annorlunda än den skrivna romanen eller filmen i en biosalong. Slutligen tyckte jag också om Masons bild av att teater fungerar bäst när den berättar historier som inte kan förmedlas på ett annat sätt – är det fallet med The Cursed Child? Kommer den att fungera som teater? Jag får se, i september 2018. Jag kan knappt bärga mig.

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Mer blod och död i Westeros

I A Clash of Kings sjuder det i kungariket, anspråk görs på tronen, konspirationer skapas, hemligheter viskas, det är fejd mellan Stark och Lannister och på andra sidan havet pyr det i Daenerys upprorsvilja. Westeros är ett spelbräde, alla spelare närmar sig King’s Landing.

Sommarens stora läsprojekt har varit andra delen i A Song of Ice and Fire, kanske mer känt som A Game of Thrones. Över de närmare tusen sidorna trängs konspirationer och karaktärer som är på riktigt intressanta med drivkrafter av både gott och ont. Det är kungar, försmådda kungar, män som tror de är kungar, män som vill vara kungar. Av folket i landet syns inte särskilt mycket och även om det säkert är tanken kan jag ibland tycka det är synd.

Att A Song of Ice and Fire ändå är episk fantasy när den är som allra bäst finns det inte så mycket tvivel om. Visserligen tyckte jag nog mer om första boken, ibland blir det i A Clash of Kings lite för mycket krigsråd. Mot slutet börjar också syskonen Lannisters bråk bli lite väl tröttsamma, kapitlen med Tyrion är alldeles för många och de med Arya alldeles för få.

Där någonstans ser jag också problemet med bokserien hittills. Den är hyllad av många för att så många ”starka kvinnor” tar plats i den, själv längtar jag efter den dag när en bok inte behöver hyllas för det för jag har inte sett någon hylla A Song of Ice and Fire för att den befolkas av så många ”starka män”. Ändå är de övervägande fler än kvinnorna – A Clash of Kings klarar med knapp nöd Bechdeltestet ens. Är det verkligen något att hylla en författare för, att de lyckats skriva in några starka kvinnor som undantag? Borde inte de starka kvinnorna, liksom männen, vara en självklarhet? För de blir ett undantag, när det bara finns ett fåtal – till skillnad från de vanliga, svaga kvinnorna som i den här boken främst verkar vara våldtäktsoffer.

Med det hittas den andra stora svagheten med A Clash of Kings. Jag kommer aldrig förstå nödvändigheten i det fruktansvärda kvinnohat som finns här, i att en fantasyvärld så långt ifrån vår egen att det finns eldsprutande drakar också måste styras av ett patriarkat. Det räcker inte att det finns några ”starka kvinnor” här, inte när de är undantaget från mängden. Inte när kvinnor våldtas så grymt att de borde ha dött av skadorna. Inte när det är vardag. Inte när kvinnor i allmänhet behandlas som smuts under männens skor och ständigt ses som svaga. Inte när de är antingen horor eller madonnnor. Det kanske värsta av allt är att det är så lätt att förbise, kvinnohat och våldtäkter är en så stor del av vårt samhälle idag att det finns på tidningsrubriker i stort sett varje dag. Jag har inte ännu sett TV-serien men då det påstås att böckerna är bättre än TV-serien vad gäller kvinnohat så vet jag inte om jag orkar. Jo, jag vet att böckerna började skrivas i slutet av 1990-talet, men hade de sett bättre ut om de skrivits idag? TV-seriens rykte får mig att undra.

Men, kanske det också kan finnas en poäng i att skildra ett patriarkat även i en fantasyvärld när vi nu en gång lever i ett sådant i vår verkliga värld, för även långt bort i Westeros går det att finna igenkänning i Aryas rädsla över att befinna sig ute själv mitt i natten, i Sansas skräck inför de manliga vakterna i Kings Landing. Att skildra det och samtidigt låta kvinnor vara normbrytande och starka i den patriarkala världen är naturligtvis även det viktigt. Kvinnliga förebilder i en mansstyrd värld behövs det fler av. Men – och det här är ett stort men – jag finner ofta det sexuella våldet ofta fruktansvärt överdrivet och fullständigt poänglöst, som att det inte finns där för att skildra kvinnohatet som problem utan för sensationens skull.

Att sluta läsa böckerna känns inte som ett alternativ för, den här recensionen till trots, älskar jag ju Winterfell, King’s Landing och Riverrun. Jag älskar Arya och Daenerys, jag älskar det episka, skräcken, kylan, språket. Jag älskar att befinna mig i Westeros. Jag lämnar det bara med ett spår av en bitter och ganska fadd eftersmak.

Andra som läst: Bokpotaten, Den här berättelsen, Carolina läser, Jag och mina böcker, Fantastisk fiktion.

Elfenbensriket – Naomi Novik

Att återvända till Napoleonkrigen i Naomi Noviks böcker är som att återse en kär gammal vän, eller många: jag älskar fortfarande den historiska värld hon tar sig an och vrider och vänder på så att mina mest älskade mytologiska djur får plats i den. Drakarna.

I Elfenbensriket har en sjukdom drabbat Englands drakar och Kapten Will Laurence och hans himmelsdrake Temeraire får i uppdrag att söka ett botemedel i Kapstaden. Det dröjer länge innan jag verkligen fastnar och innan det faktiskt börjar hända saker, men då gör det så med råge.

Elfenbensriket sticker ut i serien om Temeraire. Istället för många och detaljerade slag i det pågående kriget ägnas långa kapitel åt att – från Laurence och besättningen och Temeraires sida – fördöma det då pågående slaveriet mot den engelska överklassen som vill ha kvar det. Skildringen av koloniserandet av Afrikas länder från Europa är fruktansvärd, Naomi Novik har gjort gedigen research i skildringen av slaveriets blodiga förtryckarhistoria.

Slutet är en nästan plågsam cliffhanger – jag brukar läsa en del varje sommar i serien men frågan är om jag kan vänta så länge nu. Elfenbensriket är i min mening den bästa boken i serien sen första delen, Hans majestäts drake. De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Böckerna har gått ur tryck på svenska men finns att köpa på engelska och säkert att låna på ditt närmaste bibliotek.

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.

Det blåser ännu på månen

När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

Dina och Dorinda vill gärna uppföra sig bra. Men de vuxna verkar inte riktigt kunna skilja på när de har gjort något gott och när de har gjort något ont. I Eric Linklaters barnboksklassiker Det blåser på månen från 1944 är det ur barnens ögon vi ser de vuxna – de konstiga saker de kan göra och principerna de håller fast vid.

Det blåser på månen är av den brittiska barnbokstraditionen där nonsensrim smyger in i texten och där en grotesk humor och stor absurditet gör berättelsen levande och speciell. Precis som andra stora författare i samma tradition, så som C. S Lewis, Tolkien, Lewis Carroll och senare Roald Dahl och inte minst J.K. Rowling, finns det också något betydligt mörkare under den absurda ytan. De två världskrigen lämnade stora står inte bara i Englands historia utan också i dess litteratur och liksom både hos Lewis och Tolkien finns ondskan, kriget och den despotiske härskaren som svarta moln vid Linklaters horisont. Dina och Dorindas far slåss som soldat i Bombardien och när han blir fängslad ser de det som sin plikt att åka och rädda honom.

Äventyr är en genre som aldrig verkar gå ur tiden och Det blåser på månen fascinerar än idag – även om den på sina sätt också är daterad i sitt sätt att uttrycka sig. Jag skulle gärna rekommendera boken än idag men kanske blir den bäst om den högläses av en vuxen.

Samtidigt är det också fantastiskt att en barnboksklassiker som Det blåser på månen får leva vidare även i andra konstnärliga former. I helgen såg jag teatern Dramaten satt upp på Elverket, en strålande livfull och fantasifull tolkning med skådespeleri i toppklass och en makalös scenografi. Föreställningen blåste inte bara nytt liv i litteraturen utan var även en skrämmande samtidsskildring i det fasanfulla kriget, den skoningslöse diktatorn och den flyende läraren. Att krig aldrig verkar ta slut.

Illustration av Henrik Tamm, från Dramaten.se

Se Det blåser på månen Elverket, den spelas hela juni och även i augusti och september. Boken finns nu som nyutgåva i pocket från En bok för alla och den är fantastiskt vacker. Hitta den här eller här.

Hon broderar med ord

Alba är en dotter i en lång rad av ordbodöser från släkten Vinter i den värmländska bruksorten Vintervila. En ordbrodös kan styra dig och dina handlingar med sitt skrivna ord, med några drag av sin penna kan hon få dig att göra vad som helst.

Kvinnorna i Vintervila har alltid varit ordbrodöser. Ingen har misslyckats vid sitt inträdesprov, inte förrän Alba på sin artonårsdag gör just det. Misslyckas. Efter sitt prov skulle Alba gått i vidare lära men skickas istället till Stockholm medan hennes släkt försöker förstå varför hon inte lyckades. Det är inte utan att det känns som en förvisning.

När jag hörde talas om Ordbrodösen tänkte jag med en gång på Cornelia Funkes Bläckhjärta– trilogi som är en av mina favoritböcker, på Mo som kan läsa fram verkliga varelser ur skriven text. Men även om det kan få sägas att Ordbrodösen verkar vara inspirerad av Bläckhjärta är den inte alls en kopia, långt ifrån. Det ligger heller inte långt bort att börja fundera på otaliga historier om flickors övergång till kvinnor, ritualer och jag tycker det är fint att Anna Arvidsson verkar ha tagit så mycket inspiration från så många håll och ändå gjort Ordbrodösen till en helt egen historia.

Jag älskade Ordbrodösen, inte minst för att den är otäck på ett sätt bortom vanlig skräck. Det är väl skildrat, skräcken i att ens sinne inte längre blir ens eget när en ordbrodös tar över det och att den vars vilja tas över inte ens märker när den blir styrd. Kraften och makten i det skrivna ordet, tänk vilken makt som ligger i ordbrodösernas kraft. Någon gång, mer än under Albas livstid, måste det ha missbrukats? Jag ryser vid tanken.

Fler saker jag älskar med Ordbrodösen: Jag älskar kvinnokraften. Jag älskar att HBTQ-karaktärer får ta plats utan att det görs en grej av det. Det gör mig så otroligt glad och varm i hjärtat.

Jag hade svårt att släppa Ordbrodösen och satt uppe långt inpå småtimmarna och läste. Det gör mig dock också kluven, för någonstans mot slutet tycker jag att den väl uppbyggda historien får stå tillbaka för en klassisk hetsjakt och en spänning som känns lite konstruerad för att inte läsaren ska tappa spåret. Det hade inte behövts, för berättelsen om ordbrodöserna och släkten Vinters hemligheter är tillräckligt fascinerande i sig.

Jag hade också gärna velat veta mer om släkten. Samhällsskildringen kommer aldrig riktigt någonstans och det är synd. Det anas i utkanterna av berättelsen, i vågorna av Albas efterforskningar, att släkten Vinter många gånger haft ett finger med i spelet när det gått bra för orten men jag skulle vilja veta så oändligt mycket mer. Hur har det påverkat människorna som bor där? Anar de någon magi kring släkten Vinter? Hur är deras ställning i samhället, med tanke på att Vintervila presenteras som en bruksort? Jag får känslan av att släkten Vinter är som en rik, borgerlig familj i en ort full av arbetare och det klassperspektivet hade gärna fått influera berättelsen mer. Kanske kommer det i följande böcker. För visst blir det fler böcker av Anna Arvidsson om ordbrodöserna?

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som skrivit om boken: Boktokig, Aldrig bara ord, Annas fotnoter, Lyrans noblesser, Sagan om Sagorna, hyllan, Läsresan, Bokbesatt, Ugglan och boken, Mitt liv som Miimz.

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Ibland undrar jag vad som hände

Som från ingenstans är det februari. Januari har gått förbi i en slags dimma av utebliven vinter, isiga gator och så mycket klimatångest och politisk depression att det känns svartare än någonsin. Att fortsätta slåss mot rasister, klimatförnekare och abortmotståndare känns lika viktigt som att gömma sig i fiktionen. I januari har jag läst och läst men aldrig riktigt ändå. Snart, ett inlägg om de två böcker jag läste i januari och de tre halvlästa som ligger på mitt soffbord och viskar sina olästa ord mot mig.

Det fantastiska med fiktioner är ju att de existerar på så många sätt. I januari har jag istället spelat gamla Harry Potter- spel för GameBoy Advance på min Nintendo DS men framförallt har jag och min kärlek varit helt uppslukade i Lemuria, i ett av de finaste TV-spel jag spelat på länge. Child of Light är ett plattformsrollspel från Ubisoft där Aurora ska ta tillbaka solen, månen och stjärnorna från The Dark Queen. Vi har spelat på Nintendo WiiU och det är så vackert.

childoflight_search_Mobile_156272

Bild från ubisoft.

Just nu ska jag försöka ge mitt bokcirkelprojekt med Hamsuns Sult en sista chans, ta mod till mig att läsa ut Wendigons förbannelse av Rick Yancey och äntligen börja på sista delen i Justin Cronins mästerliga dystopiserie.