Jane, Unlimited

Tänk om vi hade oändliga valmöjligheter? Tänk om varje val vi gjorde i livet skulle vara helt avgörande för hur våra liv kommer att se ut?

Den som förväntar sig en ny färgsprakande fantasyvärld likt den realm Kristin Cashore skapade med den fantastiska serien Graceling, kommer bli besviken på Jane, Unlimited. Jag hade läst väldigt lite om Cashores nya bok innan jag öppnade den, men tillräckligt för att veta att det inte är high fantasy, kanske inte ens fantasy – även om din uppfattning om verkligheten definitivt kommer att gäckas under läsningen.

Mitt första råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte läsa något om boken innan. Så egentligen borde du sluta läsa den här recensionen nu – men jag lovar att inte berätta särskilt mycket om handlingen. Jag tycker att det är en bok som måste upplevas, en plot som måste avslöja sig själv.

Mitt andra råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte ha några förväntningar, för du kommer ändå bli förvånad.

Om du fortfarande är intresserad, och om du är särskilt förtjust i märkliga famlijehemligheter på anrika gods så tycker jag att du ska läsa den här boken. Möt Jane, som tillverkar paraplyer, är föräldralös och har växt upp hos sin faster Magnolia. Jane, som när vår berättelse börjar även har förlorat Magnolia och är på väg ut till ön Tu Reviens med sin vän Kiran, för att Magnolia sa till Jane att aldrig någonsin tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Kiran och hennes familj är gjorda av pengar, på Tu Reviens står det mäktiga godset och väntar med alla sina vrår och hemligheter. Det märks att Kristin Cashore har inspirerats av Daphne DuMaurier, av E. Lockhart och Carol Goodman. Jane, Unlimited präglas av en fantastisk stämning men jag undrar också ibland om hela boken endast är ett experiment från Cashores sida. I de stunderna är jag inte alls förtjust i Jane, Unlimited och funderar på att bara lägga den ifrån mig. Formen är spännande och förutsättningarna fantastiska, men jag tycker verkligen inte att det når hela vägen fram. Synd. Och, ändå. Ja, den här boken gör mig kluven.

Med det kommer jag in på mitt tredje råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited. Missa inte efterordet, och har du läst det skulle jag gärna vilja prata om det. För det här, det är en bok att prata om.

Andra som läst: Carolina läser.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Tales of the Peculiar

Att läsa fantasy är som att öppna nya världar. En dörr in till Hogwarts, en till Narnia, en till Middle-Earth. När jag väl hittat dit vill jag gärna stanna länge.

Därför älskar jag lore- berättelser av nästan alla sorter. Skolböcker från Hogwarts, berättelser från Midgård, och nu senast – Tales of the Peculiar. I Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children bär berättelserna om tidigare besynnerliga barn stor betydelse, de har en djup lore och Millard bär berättelserna med sig som en skatt. Att läsa Tales of the Peculiar är som att återvända till en värld jag älskade, att få en djupare förståelse för den och att få vara i den lite till.

Alla berättelserna håller inte samma höga klass, men de flesta är underbara historier – märkliga, sorgliga och storslagna. The First Ymbryne är en av de finaste, The Tale of Cuthbert den sorgligaste. Men allra mest älskar jag den groteska, hårresande The Girl Who Could Tame Nightmares, om en flicka som kunde dra ut människors mardrömmar genom öronen och vilka förfärliga följder det fick. Jag tänker att det går lika bra att läsa den här boken om en älskade Miss Peregrine- böckerna, om en aldrig har läst dem men är nyfiken – eller om en bara älskar fantasy och sagor i allmänhet. Det är inget krav att känna till Ransom Riggs universum sen tidigare och det är underbart att bara bläddra i boken, se de vackra illustrationerna och välja en saga att läsa då och då. Det här är verkligen en bok jag vill ha i bokhyllan, att återvända till. När böcker om lore till fiktiva världar är som bäst, då är de inte bara ett komplement till bokserien utan utforskar sin egna värld, fördjupar förståelsen för den och har en ton av något ålderdomligt och sedelärande. Precis så är Tales of the Peculiar.

Köp den på Adlibris eller Bokus

Sagan om sagorna har också läst.

Kingdom Keepers – Disney after dark

Det lät så bra. För en mörkervurmare som hyser en skräckblandad förtjusning till cirkus och nöjesparker vilka efter mörkrets inbrott blir skådeplats för onda clowner och allehanda ting sprungna ur gränsen mellan glädjen och skräcken lät det helt fantastiskt.

Vad är det som gör ett övergivet nöjesfält eller en lekpark efter mörkrets inbrott så otäckt? Jag gissar på att en plats som är tänkt att hysa så stor glädje blir så mycket mer otäck när det onda slår rot där. Tanken sträcker sig långt bortom nöjesparkernas glittrande värld – till onda dockor, köttändande nallebjörnar och leksaker från helvetet. Det mest skrämmande, i det som ska vara det trygga. Det är inte för intet jag sedan tonåren har älskat Cirkus Miramar, deras melankoliska texter och kanske framförallt just dem om tomma nöjesfält.

I Lollipopcoasterland där klockorna står still
Faller skymmningen som sammet det blir kväll
Ett övergivet tivoli som ingen känner till
Där rosten kryper på en karusell
Ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
Ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
(Lollipopocoasterland, från albumet Fjärde maj på månen).

Tyvärr är inte Disney after dark den glittrande ondskekaramell den säger sig vara. Förutsättningarna för första delen i serien Kingdom Keepers, där Disneyskurkarna med Maleficient i spetsen hotar att ta över allt som är glatt här i världen, är exceptionella. Fyra ungdomar har fått jobb som hologram på Disneyworld, de har spelats in med hjälp av greenscreens och deras hologram hjälper besökare tillrätta utan att de själva behöver vara där. Så en natt vaknar vår huvudperson Finn i sitt hologramjag i Disneyworld och tror givetvis att allt är en dröm. Det ska visa sig att allting är högst verkligt och att han blivit ditkallad för att krossa de onda krafter som lurar på Disneyworld. Hur och varför? Som så mycket annat i den här boken, oklart.

För att vara ärlig skummade jag mig igenom resten. Jag ville så hemskt gärna att det skulle vara bra. Det verkade så bra, omslaget är så snyggt, det var en så otroligt bra idé att placera ondskan i Disneyworld och låta häxorna och piraterna väckas till liv. Men i Disney After Dark finns inte så mycket skrämmande miljöskildringar, istället samsas skräckklichéer med dåligt språk och karaktärer av den allra mest fruktansvärt stereotypa sorten (tänk: flickor är dumma och söta och pojkar är modiga och smarta och aldrig mötas de två).

Hade jag fel förväntningar? Skulle jag bara tagit det för vad det är, en slags bokversion av popcornskräckisar och B-filmer som underhåller för stunden men inte är något att hänga i julgranen, egentligen? Nja. Jag tror mina förväntningar låg omkring just det strecket, men inte ens det lyckades Ridley Pearson infria. Jag skulle nästan hellre rekommendera filmen The funhouse från 1981 som är en så B-ig skräckis att en nästan behöver gå över till bokstaven C. Spännande? Javisst. Välskrivet? Nej.

Om teater, teatermanus och att uppleva det som inte kan skrivas ned – och något litet om The Cursed Child

Sista kapitlet i Harry Potter and the Deathly Hallows delade mugglarvärlden, i de som älskar den typen av litterära grepp och de som hatar dem. Jag fann mig någonstans mittemellan. Jag vill ju gärna veta vad som händer i framtiden, men kanske vill jag ändå hellre fundera ut det själv.

I Harry Potter and the Cursed Child, som är den åttonde berättelsen nitton år senare, fortsätter Rowling att utforska litterära grepp och genres. Det kan inte ha undgått många att den åttonde berättelsen dels är en teater uppsatt i London, dels ett manuskript i tryckt form. Jag var länge kluven även till detta, både i vad jag tyckte om formen och om jag skulle läsa eller inte. När jag så till slut fick tag på biljetter till pjäsen bestämde jag mig ändå för att läsa först, och jag ångrar mig inte. I avsnitt 16.5.5 av Witch, Please (ja, det är förutom en av världens bästa poddar också den med märkligaste numreringssystemet) talar Hanna McGregor med teatervärldens Jeremy Mason om The Cursed Child och om teater och tryckta manus som fenomen. Även om 16.5.5. kanske är det kortaste avsnittet av Witch, Please någonsin skulle det också visa sig vara ett av det mest intressanta och sa, inte så mycket om The Cursed Child egentligen, men mer om teater och framförallt manusläsning som form. Jeremy Mason menar att själva idén med manusläsning kan verka lite skrämmande för att det är så annorlunda mot att läsa en bok – men att det inte behöver vara det, att det fortfarande handlar om att höra karaktärerna prata och att poängen, och detta gillar jag, är att kunna se vad som sägs mellan raderna, mycket mer än i en roman. Allt som spelas på scenen behöver läsaren själv föreställa sig för att läsningen av ett manus ska ge någonting.

Att bedöma ett teatermanus är också en helt annan sak än att bedöma en bok. Jag finner det svårt att göra det med The Cursed Child, både för att jag är en ovan manusläsare och för att det känns som att en överraskande liten del av teatern hänger på manuset – det anas i läsningen att scenframförandet är massivt och sträcker sig långt bortom de ytterst få anvisningar som finns i manuset. Första sidan i The Cursed Child kastade mig tio år tillbaka i tiden och läsningen av sista kapitlet i The Deathly Hallows, på ett underbart sätt som kändes långt ner i maggropen, men mot slutet kändes storyn ganska tjatig och upprepande. Jag köpte inte konceptet, inte alls, och tycker att om en som fantasyförfattare ska ge sig in på vissa områden behöver logiken vara betydligt mer grundmurad än den är här. Fantasy och SciFi behöver naturligtvis inte följa vår världs logik men världen i sig behöver följa en egen inbördes logik och det gör inte The Cursed Child. Ändå fanns det mycket med manuset jag tyckte om, jag älskade karaktärerna och det som sades mellan raderna. Kanske kommer det inte alls kännas likadant att se teatern live. Kanske kommer jag att köpa allt när rekvisita, skådespelare, ljud och ljus samverkar som det aldrig kan göra endast vid läsning.

Så, varför valde J.K. Rowling att placera sin åttonde historia på teaterscenen, ett format som inte alls lika många människor har möjlighet att se? Hanna McGregor och Jeremy Mason spekulerar i Witch Please om att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen och visst är det spännande att uppleva Harry Potter- världen på så många olika sätt. Jag läser inte teatermanus särskilt ofta, och fick en lite annan synvinkel av att lyssna på Jeremy Mason berätta om relationen mellan manus, författare och regissör. Han poängterade att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut – att slutresultatet kan vara helt annorlunda i och med scener som plockats bort och repliker som omskrivits. Jag gillade verkligen bilden det gav mig – teatern som form är menad att upplevas och är som sådan helt annorlunda än den skrivna romanen eller filmen i en biosalong. Slutligen tyckte jag också om Masons bild av att teater fungerar bäst när den berättar historier som inte kan förmedlas på ett annat sätt – är det fallet med The Cursed Child? Kommer den att fungera som teater? Jag får se, i september 2018. Jag kan knappt bärga mig.

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Mer blod och död i Westeros

I A Clash of Kings sjuder det i kungariket, anspråk görs på tronen, konspirationer skapas, hemligheter viskas, det är fejd mellan Stark och Lannister och på andra sidan havet pyr det i Daenerys upprorsvilja. Westeros är ett spelbräde, alla spelare närmar sig King’s Landing.

Sommarens stora läsprojekt har varit andra delen i A Song of Ice and Fire, kanske mer känt som A Game of Thrones. Över de närmare tusen sidorna trängs konspirationer och karaktärer som är på riktigt intressanta med drivkrafter av både gott och ont. Det är kungar, försmådda kungar, män som tror de är kungar, män som vill vara kungar. Av folket i landet syns inte särskilt mycket och även om det säkert är tanken kan jag ibland tycka det är synd.

Att A Song of Ice and Fire ändå är episk fantasy när den är som allra bäst finns det inte så mycket tvivel om. Visserligen tyckte jag nog mer om första boken, ibland blir det i A Clash of Kings lite för mycket krigsråd. Mot slutet börjar också syskonen Lannisters bråk bli lite väl tröttsamma, kapitlen med Tyrion är alldeles för många och de med Arya alldeles för få.

Där någonstans ser jag också problemet med bokserien hittills. Den är hyllad av många för att så många ”starka kvinnor” tar plats i den, själv längtar jag efter den dag när en bok inte behöver hyllas för det för jag har inte sett någon hylla A Song of Ice and Fire för att den befolkas av så många ”starka män”. Ändå är de övervägande fler än kvinnorna – A Clash of Kings klarar med knapp nöd Bechdeltestet ens. Är det verkligen något att hylla en författare för, att de lyckats skriva in några starka kvinnor som undantag? Borde inte de starka kvinnorna, liksom männen, vara en självklarhet? För de blir ett undantag, när det bara finns ett fåtal – till skillnad från de vanliga, svaga kvinnorna som i den här boken främst verkar vara våldtäktsoffer.

Med det hittas den andra stora svagheten med A Clash of Kings. Jag kommer aldrig förstå nödvändigheten i det fruktansvärda kvinnohat som finns här, i att en fantasyvärld så långt ifrån vår egen att det finns eldsprutande drakar också måste styras av ett patriarkat. Det räcker inte att det finns några ”starka kvinnor” här, inte när de är undantaget från mängden. Inte när kvinnor våldtas så grymt att de borde ha dött av skadorna. Inte när det är vardag. Inte när kvinnor i allmänhet behandlas som smuts under männens skor och ständigt ses som svaga. Inte när de är antingen horor eller madonnnor. Det kanske värsta av allt är att det är så lätt att förbise, kvinnohat och våldtäkter är en så stor del av vårt samhälle idag att det finns på tidningsrubriker i stort sett varje dag. Jag har inte ännu sett TV-serien men då det påstås att böckerna är bättre än TV-serien vad gäller kvinnohat så vet jag inte om jag orkar. Jo, jag vet att böckerna började skrivas i slutet av 1990-talet, men hade de sett bättre ut om de skrivits idag? TV-seriens rykte får mig att undra.

Men, kanske det också kan finnas en poäng i att skildra ett patriarkat även i en fantasyvärld när vi nu en gång lever i ett sådant i vår verkliga värld, för även långt bort i Westeros går det att finna igenkänning i Aryas rädsla över att befinna sig ute själv mitt i natten, i Sansas skräck inför de manliga vakterna i Kings Landing. Att skildra det och samtidigt låta kvinnor vara normbrytande och starka i den patriarkala världen är naturligtvis även det viktigt. Kvinnliga förebilder i en mansstyrd värld behövs det fler av. Men – och det här är ett stort men – jag finner ofta det sexuella våldet ofta fruktansvärt överdrivet och fullständigt poänglöst, som att det inte finns där för att skildra kvinnohatet som problem utan för sensationens skull.

Att sluta läsa böckerna känns inte som ett alternativ för, den här recensionen till trots, älskar jag ju Winterfell, King’s Landing och Riverrun. Jag älskar Arya och Daenerys, jag älskar det episka, skräcken, kylan, språket. Jag älskar att befinna mig i Westeros. Jag lämnar det bara med ett spår av en bitter och ganska fadd eftersmak.

Andra som läst: Bokpotaten, Den här berättelsen, Carolina läser, Jag och mina böcker, Fantastisk fiktion.

Elfenbensriket – Naomi Novik

Att återvända till Napoleonkrigen i Naomi Noviks böcker är som att återse en kär gammal vän, eller många: jag älskar fortfarande den historiska värld hon tar sig an och vrider och vänder på så att mina mest älskade mytologiska djur får plats i den. Drakarna.

I Elfenbensriket har en sjukdom drabbat Englands drakar och Kapten Will Laurence och hans himmelsdrake Temeraire får i uppdrag att söka ett botemedel i Kapstaden. Det dröjer länge innan jag verkligen fastnar och innan det faktiskt börjar hända saker, men då gör det så med råge.

Elfenbensriket sticker ut i serien om Temeraire. Istället för många och detaljerade slag i det pågående kriget ägnas långa kapitel åt att – från Laurence och besättningen och Temeraires sida – fördöma det då pågående slaveriet mot den engelska överklassen som vill ha kvar det. Skildringen av koloniserandet av Afrikas länder från Europa är fruktansvärd, Naomi Novik har gjort gedigen research i skildringen av slaveriets blodiga förtryckarhistoria.

Slutet är en nästan plågsam cliffhanger – jag brukar läsa en del varje sommar i serien men frågan är om jag kan vänta så länge nu. Elfenbensriket är i min mening den bästa boken i serien sen första delen, Hans majestäts drake. De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Böckerna har gått ur tryck på svenska men finns att köpa på engelska och säkert att låna på ditt närmaste bibliotek.

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.