Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Drakar och majestäter

Jag älskar drakar, det har jag gjort så länge jag kan minnas. Åtminstone ända sedan jag mötte den buttre Smaug för första gången i ivrig bokslukarålder.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag älskar Naomi Noviks serie om Temeraire. Det är varken den mest innovativa eller välskrivna fantasy jag läst, men där de flesta människor som bäst är lite tråkiga, envisa och militäriskt enkelspåriga är istället drakarna vackra, livfulla, energiska – och roliga. Jag gapskrattar faktiskt med dem ibland, älskar deras sätt att se ned på människornas lägre intelligens och framförallt – i just den här boken – hur de börjar göra motstånd mot att användas som krigsmaskiner.

Det är i ett alternativt historiskt England vi befinner oss, Napoleonkrigen pågår för fullt och Temeraire och hans kapten Laurence är i onåd hos den engelska kronan för händelser som utspelade sig i bok fyra. I Örnarnas triumf, som är femte delen, invaderar Napoleon England, kungen flyr till Skottland och i sin iver startar Temeraire en helt egen krigsskvadron med avelsdrakar och vilddrakar i tron att Laurence är död.

Tyvärr slutade böckerna översättas efter del fem. Jag vet inte om det var låg efterfrågan som var anledningen men jag hoppas att några hittar till de här böckerna ändå. De håller väl. Det kommer säkert kännas lite märkligt att övergå till engelska i och med del sex men också lite spännande. Översättningen kan ju påverka mycket. Hur det blir får jag veta nästa sommar när jag återigen ger mig in i Temeraires värld.

De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf är slutsåld sedan länge men finns säkert på ditt lokala bibliotek. Köp den på engelska på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Det blåser upp till storm i Westeros

Den hatkärlek jag känner till serien A Song of Ice and Fire är svår att beskriva. Jag älskar den för att den är så episk. För att den är så detaljrik och välkomponerad. Just A Storm of Swords älskar jag för att den är oerhört mycket mer välskriven och håller ihop så mycket bättre än de två tidigare böckerna, som båda kändes lite för långa och vacklade åt för många håll samtidigt. I A Storm of Swords händer det betydligt mer, det görs istället för att pratas och de karaktärer jag älskar tar stora kliv framåt.

I A Clash of Kings kändes det mest som att karaktärerna stod och stampade på samma ställe, här får de plötsligt liv och blir ambivalenta och jag är inte längre alls säker på vem som är vän och vem som är fiende. Kanske är alla lite av både och.

Arya, Daenerys, Sansa, det är ingen överraskning att de bästa karaktärerna är kvinnor. Ändå är det just där jag också hatar den här serien. Jag har skrivit om det tidigare, både i min recension av A Game of Thrones och A Clash of Kings. Det retar mig något ofantligt att George R R Martin hyllas för sina porträtt av ”starka kvinnor” när det bara finns en på dussinet mot de ”starka männen” och när mäns hat mot kvinnor och mäns våld mot kvinnor är så överdrivet och sensationellt. En värld där kvinnors liv måste definieras av männens hat mot dem är inte en värld som bör hyllas på det sättet. Samtidigt, som jag skrivit om tidigare, kan det finnas en poäng i att skildra våld. Problemet är inte våldet, utan hur våldet skildras. Inte för att problematisera eller skapa utvägar för de kvinnor som lever i det, utan sensationssökande. Det ständiga tjatet, den ständiga bilden av kvinnor som horor eller madonnor. Jag är så trött på alltihop.

Samtidigt älskar jag det. Döden, blodet, drakarna, det oförutsägbara, Daenerys framförallt. Ambivalent var ordet. A Storm of Swords är ändå otvetydigt den allra bästa boken i serien hittills. Den kastar mig in i glädjen, slänger mig åt vargarna, får mig att skrika högt av frustration och ilska och gör att 1100 sidor försvinner på några dagar. Jag kommer fortsätta läsa serien. Men jag behöver en lång paus från männens våld och hat mot kvinnorna.

Köp boken på svenska hos SF- bokhandeln. Finns även hos Bokus och Adlibris.

Den finns även på engelska hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

 

London calling! Men vilka böcker gör det?

I september kommer jag göra en av få resor nuförtiden, till London! Jag och en av mina bästa vänner återvänder (vi var på Warner Brothers Studios Harry Potter- utställning för tre år sedan) för att se Harry Potter and the Cursed Child. Manuset läste jag för ett år sedan och kommer inte läsa om innan teatern (här har jag skrivit om den), men frågan är vilka böcker jag ska ta med mig? Jag har redan A darker shade of magic som utspelar sig i London i läshögen, den fick jag av en vän i födelsedagspresent förra året och den kommer jag läsa. Men en bok räcker ju inte! Jag väljer mellan Neil Gaimans Neverwhere och Ben Aaronovitchs Rivers of London. Det lutar åt Neverwhere då jag inte riktigt vill börja läsa två serier samtidigt men jag är lockad av båda… Vilken tycker du jag ska välja?

Äventyrsspel

Äventyrsspel är en glassig bok för den redan bitne rollspelaren. Ett nostalgiäventyr för den med förkunskap och intresse, snarare än en introduktion för den nyfikne nybörjaren eller den girige för den som vill veta något om rollspelens historia.

Det gör mig lite besviken att den inte ens försöker vara lite både och. Premissen är förvisso klar redan från början, här dyker man ner i Äventyrsspels historia och gör långa intervjuer med skaparna bakom spel som Drakar & Demoner, Mutant, Svavelvinter och Kult. Det finns inga djupa analyser, ingen berättelse förutom den från skaparna själva och nästan ingen utblick utanför företagets väggar. Allra mest intressant hade det blivit om skaparnas egna ord hade varvats med en betraktelse från någon utanför företaget, om det någonstans hade funnits en sammanhängande text – om rollspel som sådana, om varför de blev både så älskade och hatade – vid sidan av att skaparna får prata fritt. Historien om Äventyrsspel blir ganska ensidig på det här sättet, och ibland känns det som någon slags klubb för inbördes beundran där det diskuteras om vem som egentligen var först med en skiss eller en titel och varför ett visst ord här eller där valdes. Ibland skummar jag helhjärtat förbi flera sidor.

Samtidigt är det ändå intressant, förstås, i alla fall för någon (undertecknad) som ägnar ett försvarligt antal timmar av sin fritid just nu åt att spela Dungeons & Dragons (som inte ska förväxlas med Drakar och demoner). Det är intressant att se hur rollspel, liksom böcker och film, avspeglar sin samtid inte bara i verklighetsskildringarna utan även i fantasyn och, framförallt, i dystopierna – rollspelet Mutant kom till i en tid av Kalla kriget- rädsla som känns igen idag när dystopier ges ut i en allt snabbare takt med allt värre visioner om framtida död orsakad av atombomber och total klimatförstörelse. Det är också oerhört roligt att hitta namn som var helt okända då men som senare har satt sin betydande prägel på svensk skräck och fantasy: här återfinns tidiga bidrag av Anders Fager, Johan Sjöberg, Peter Bergting, Andreas Roman och Alvaro Tapia.

Men jag tröttnar ändå fort på formatet. Äventyrsspel är i princip bara en snygg coffe table- bok, något att bläddra i medan spelledaren sätter upp planen för kvällen. Härnäst läser jag Finna dolda ting som jag hoppas kommer vara betydligt mer intressant.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.

Children of Blood and Bone

En gång fanns det magi i Orîsha. Elden, vattnet, jorden, allt var en del av den. Men precis som alla människor i alla historier så blev de som inte var begåvade med magin rädd för den och utplånade den. Kungen bedrev krig mot de som var bärare av magin, maji, till den sista blodsdroppen. Och magin sveptes bort från Orîsha.

I hemlighet tränar Mama Agba unga majis, de som har kännetecknet för magi men inte kan använda den så länge kungen tyranniserar landet. Zélie är en av dem, vår hjältinna som flyr undan kungens män med den fasta tron att ta tillbaka magin och slå tillbaka mot förtrycket. Children of Blood and Bone, liksom så mycket annan fantasy, berättar en saga om vår egen verklighet. Om förtryck, fördomar, brutalitet och rasism. Det gör ont att läsa, men det är också fängslande och vackert. Framförallt är det så otroligt viktigt att den här boken finns för att utmana all YA-fantasy med enbart vita karaktärer. Representation i fantasy har visserligen börjat bli något bättre men är fortfarande otroligt enkelspårig – både vad gäller mångfald, kön och HBTQ.

Children of Blood and Bone är skriven av Tomi Adeyemi, en nigeriansk-amerikansk författare som har studerat västafrikansk mytologi och religion. Det märks. Mytologin är fantastiskt intressant och på ett sätt längtar jag efter att få veta mer om den. Samtidigt känns den här boken ofärdig på många sätt, lite som att Tomi Adeyemi skyndades på och därför fick snabbskriva stora delar av boken. Det finns en del logiska luckor och medan en del personer och platser är glasklart beskrivna så förstår jag inte alls andra (hur ser Nailah ut egentligen? Ett jättelejon?). Jag tror heller inte alls på en av kärlekshistorierna och känner mig mest heligt trött på att den måste pressas in. Det allra finaste i boken är vänskapen mellan Amari och Zélie och jag önskar så att den hade fått ta större plats istället. Jag älskar Zélie! Med tiden börjar också älska Amari och jag hoppas verkligen att deras vänskap kommer vara i fokus i fortsättningen av serien.

Fast det där jag inte gillar – kanske ligger en stor del av felet hos mig. Jag har läst massor av YA-fantasy- och dystopier och börjar kanske en liten aning tröttna på dem. Även om Children of Blood and Bone är nyskapande på många sätt ramlar den också då och då i genrens nästan oundvikliga klyschor – framförallt vad gäller nödvändigheten av en kärlekshistoria. Det kan också bero på att Children of Blood and Bone föregicks av en enorm hajp och omskrevs överallt, med det kommer förväntningar som ofta är svåra att leva upp till.

Men jag tycker ändå att du ska läsa den här boken. Children of Blood and Bone är ett fantastiskt och viktigt tillskott till fantasyhyllan hos varje YA-läsare.

Köp den på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Köp den på svenska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Västmanländskan, Fantastiska berättelser.

Fandom – Anna Day

När berättelserna om dystra dystopiska visioner och farliga fantasyvärldar avlöser varandra i rask takt på YA-hyllan är förstås enda lösningen att skriva en bok som lånar lite av allt, roar sig på bara ett uns bekostnad av hela genren och använder sig av så mycket referenser att det är svårt att inte le åt det.

I Fandom är Violet och hennes kompisar precis så hängivna fans som i verkligheten flockas runt Hungerspelen, Legend och Divergent. Fast här heter boken de alla älskar Galgdansen. Just i början av boken beger sig Violet och hennes vänner till Comic-Con, utklädda till karaktärer från Galgdansen, för att möta några av skådespelarna. Utan att de vet hur det har hänt är de plötsligt i Galgdansen, de har tagit död på huvudkaraktären och Violet måste ersätta henne för att handlingen ska kunna utspelas och rebellerna ha en chans att ta makten över diktaturen.

Jag gillar Violet. Hon är, till skillnad från Katniss och Tris, oerhört lätt att identifiera sig med när hon kämpar för att nå det ouppnåeliga ideal av pilbågsskjutande och modiga hjältinna vi har mött så många gånger det senaste året och själva känt oss så otroligt långt ifrån. Missförstå mig inte, det är helt fantastiskt att hjältinnor som Katniss och Tris finns för att väga upp den långa raden av manliga hjältar i litteraturen – men det är också oerhört befriande att få möta Violet, precis i den här situationen.

Hade den här boken stått helt för sig själv tror jag inte att den hade varit särskilt bra. Jag lyssnade på den och då har jag alltid svårt att avgöra hur välskrivet det är, men helt klart drivs Fandom av handlingen och spänningen snarare än ordkonsten. Jag tror att den gör sig allra bäst i sitt sammanhang och allra mest nöje tror jag en läsare har som har läst just alla de där böckerna och älskar dem djupt, men är samtidigt bara lite, lite trött på storyn som alltid upprepar sig i dem. Det är fint att le lite åt det smått stereotypiska kärleksdramat som för en gångs skull inte är på blodigt allvar och jag älskar alla referenser som dyker upp, en del så tydliga att även de som inte har en förkunskap kan känna igen dem och en del väldigt subtila. Fandom är inget som sätter djupa spår i genren, men den är en stunds underhållning för redan bitna och som sådan är den faktiskt överraskande bra.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som läst: Carolina läser, Tusen sidor, Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Bokgalleriet.

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

Jane, Unlimited

Tänk om vi hade oändliga valmöjligheter? Tänk om varje val vi gjorde i livet skulle vara helt avgörande för hur våra liv kommer att se ut?

Den som förväntar sig en ny färgsprakande fantasyvärld likt den realm Kristin Cashore skapade med den fantastiska serien Graceling, kommer bli besviken på Jane, Unlimited. Jag hade läst väldigt lite om Cashores nya bok innan jag öppnade den, men tillräckligt för att veta att det inte är high fantasy, kanske inte ens fantasy – även om din uppfattning om verkligheten definitivt kommer att gäckas under läsningen.

Mitt första råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte läsa något om boken innan. Så egentligen borde du sluta läsa den här recensionen nu – men jag lovar att inte berätta särskilt mycket om handlingen. Jag tycker att det är en bok som måste upplevas, en plot som måste avslöja sig själv.

Mitt andra råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte ha några förväntningar, för du kommer ändå bli förvånad.

Om du fortfarande är intresserad, och om du är särskilt förtjust i märkliga famlijehemligheter på anrika gods så tycker jag att du ska läsa den här boken. Möt Jane, som tillverkar paraplyer, är föräldralös och har växt upp hos sin faster Magnolia. Jane, som när vår berättelse börjar även har förlorat Magnolia och är på väg ut till ön Tu Reviens med sin vän Kiran, för att Magnolia sa till Jane att aldrig någonsin tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Kiran och hennes familj är gjorda av pengar, på Tu Reviens står det mäktiga godset och väntar med alla sina vrår och hemligheter. Det märks att Kristin Cashore har inspirerats av Daphne DuMaurier, av E. Lockhart och Carol Goodman. Jane, Unlimited präglas av en fantastisk stämning men jag undrar också ibland om hela boken endast är ett experiment från Cashores sida. I de stunderna är jag inte alls förtjust i Jane, Unlimited och funderar på att bara lägga den ifrån mig. Formen är spännande och förutsättningarna fantastiska, men jag tycker verkligen inte att det når hela vägen fram. Synd. Och, ändå. Ja, den här boken gör mig kluven.

Med det kommer jag in på mitt tredje råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited. Missa inte efterordet, och har du läst det skulle jag gärna vilja prata om det. För det här, det är en bok att prata om.

Andra som läst: Carolina läser.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.