Tag Archives: fantasy

Hon broderar med ord

Alba är en dotter i en lång rad av ordbodöser från släkten Vinter i den värmländska bruksorten Vintervila. En ordbrodös kan styra dig och dina handlingar med sitt skrivna ord, med några drag av sin penna kan hon få dig att göra vad som helst.

Kvinnorna i Vintervila har alltid varit ordbrodöser. Ingen har misslyckats vid sitt inträdesprov, inte förrän Alba på sin artonårsdag gör just det. Misslyckas. Efter sitt prov skulle Alba gått i vidare lära men skickas istället till Stockholm medan hennes släkt försöker förstå varför hon inte lyckades. Det är inte utan att det känns som en förvisning.

När jag hörde talas om Ordbrodösen tänkte jag med en gång på Cornelia Funkes Bläckhjärta– trilogi som är en av mina favoritböcker, på Mo som kan läsa fram verkliga varelser ur skriven text. Men även om det kan få sägas att Ordbrodösen verkar vara inspirerad av Bläckhjärta är den inte alls en kopia, långt ifrån. Det ligger heller inte långt bort att börja fundera på otaliga historier om flickors övergång till kvinnor, ritualer och jag tycker det är fint att Anna Arvidsson verkar ha tagit så mycket inspiration från så många håll och ändå gjort Ordbrodösen till en helt egen historia.

Jag älskade Ordbrodösen, inte minst för att den är otäck på ett sätt bortom vanlig skräck. Det är väl skildrat, skräcken i att ens sinne inte längre blir ens eget när en ordbrodös tar över det och att den vars vilja tas över inte ens märker när den blir styrd. Kraften och makten i det skrivna ordet, tänk vilken makt som ligger i ordbrodösernas kraft. Någon gång, mer än under Albas livstid, måste det ha missbrukats? Jag ryser vid tanken.

Fler saker jag älskar med Ordbrodösen: Jag älskar kvinnokraften. Jag älskar att HBTQ-karaktärer får ta plats utan att det görs en grej av det. Det gör mig så otroligt glad och varm i hjärtat.

Jag hade svårt att släppa Ordbrodösen och satt uppe långt inpå småtimmarna och läste. Det gör mig dock också kluven, för någonstans mot slutet tycker jag att den väl uppbyggda historien får stå tillbaka för en klassisk hetsjakt och en spänning som känns lite konstruerad för att inte läsaren ska tappa spåret. Det hade inte behövts, för berättelsen om ordbrodöserna och släkten Vinters hemligheter är tillräckligt fascinerande i sig.

Jag hade också gärna velat veta mer om släkten. Samhällsskildringen kommer aldrig riktigt någonstans och det är synd. Det anas i utkanterna av berättelsen, i vågorna av Albas efterforskningar, att släkten Vinter många gånger haft ett finger med i spelet när det gått bra för orten men jag skulle vilja veta så oändligt mycket mer. Hur har det påverkat människorna som bor där? Anar de någon magi kring släkten Vinter? Hur är deras ställning i samhället, med tanke på att Vintervila presenteras som en bruksort? Jag får känslan av att släkten Vinter är som en rik, borgerlig familj i en ort full av arbetare och det klassperspektivet hade gärna fått influera berättelsen mer. Kanske kommer det i följande böcker. För visst blir det fler böcker av Anna Arvidsson om ordbrodöserna?

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som skrivit om boken: Boktokig, Aldrig bara ord, Annas fotnoter, Lyrans noblesser, Sagan om Sagorna, hyllan, Läsresan, Bokbesatt, Ugglan och boken, Mitt liv som Miimz.

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Ibland undrar jag vad som hände

Som från ingenstans är det februari. Januari har gått förbi i en slags dimma av utebliven vinter, isiga gator och så mycket klimatångest och politisk depression att det känns svartare än någonsin. Att fortsätta slåss mot rasister, klimatförnekare och abortmotståndare känns lika viktigt som att gömma sig i fiktionen. I januari har jag läst och läst men aldrig riktigt ändå. Snart, ett inlägg om de två böcker jag läste i januari och de tre halvlästa som ligger på mitt soffbord och viskar sina olästa ord mot mig.

Det fantastiska med fiktioner är ju att de existerar på så många sätt. I januari har jag istället spelat gamla Harry Potter- spel för GameBoy Advance på min Nintendo DS men framförallt har jag och min kärlek varit helt uppslukade i Lemuria, i ett av de finaste TV-spel jag spelat på länge. Child of Light är ett plattformsrollspel från Ubisoft där Aurora ska ta tillbaka solen, månen och stjärnorna från The Dark Queen. Vi har spelat på Nintendo WiiU och det är så vackert.

childoflight_search_Mobile_156272

Bild från ubisoft.

Just nu ska jag försöka ge mitt bokcirkelprojekt med Hamsuns Sult en sista chans, ta mod till mig att läsa ut Wendigons förbannelse av Rick Yancey och äntligen börja på sista delen i Justin Cronins mästerliga dystopiserie.

The Midnight Star – Marie Lu

9780141361840_200x_the-midnight-star_haftadJag gillar verkligen de korta citat och ibland, små berättelser, som inleder nästan varje kapitel i Marie Lus bokserie The Young Elites. De berättar inte alltid något väsentligt, mer viskar om en större mytologi kring den värld som vi under några fåtal år får besöka. Jag är mycket förtjust i det universum Marie Lu bygger, där italiensk renässans möter magi och superhjältekrafter.

Just den korta tiden känns nästan lite ovanlig i fantasysammanhang, åtminstone när det handlar om en serie på tre böcker. Första boken, The Young Elites, berättade visserligen om blodfebern som svepte över land och rike när Adelina och hennes syster Violetta var små men största delen utspelar sig under en väldigt kort tid. Adelina bär på märken efter blodfebern, de ärr som också utmärker de som kallas ”den unga eliten”, ungdomar begåvade med särskilda förmågar.

I The Rose Society har Adelinas gåva manifesterat sig i en förmåga att väva illusioner kring människor, få dem att se syner eller inbilla sig smärta så djup att de avlider. Plågad av sin uppväxt, märkt, på väg att duka under av sin förmåga söker hon hämnd. På fadern. På de som under åratal förtryckte den unga eliten, eller malfettos, som de kallas av onda tungor. På världen, på allt. Adelinas hämnd äter upp henne, The Young Elites blir en mörkare och svårare bokserie kapitel efter kapitel.

The Midnight Star är tredje och avslutande delen, den tar vid där The Rose Society slutade och Adelina är drottning, The White Wolf, fruktad av alla. Jag älskar att Marie Lu inte väjer för mörkret och ondskan, inte är rädd för att demonisera sin huvudperson men ändå också låta henne ha kvar ett uns av mänsklighet. Adelina gör mig kluven för på ett sätt lider jag verkligen med henne, på ett sätt har jag svårt att sluta tänka på alla liv hon tagit. Hon är en tvetydig karaktär, svår att nagla fast, en älskling för de som gillar sina favoritkaraktärer med en gnutta mörker i.

Det går undan i alla tre böckerna, kanske allra mest i The Midnight Star när kriget rasar och Raffaele börjar förstå att The Young Elites krafter tär på dem, bryter ner dem som cancerceller, en efter en. Det är så mörkt att även den mest svårtillfredställde bör bli nöjd, Adelinas inre är stundtals så svart att mitt eget mörkerörstande hjärta fladdrar till. Marie Lu är skicklig på att balansera svärta och dystopisk stämning med action, jag kan helt enkelt inte släppa ifrån mig The Midnight Star. Jag ÄLSKAR den! Jag älskar bokserien. Jag skulle säkert kunna prata i timmar om den med någon som också läst den. Jag skulle gärna vilja skriva en lång och analyserande recension om den men just nu är klockan sent och jag behöver lämna tillbaka boken till biblioteket imorgon eftersom någon annan ivrigt väntar på den. Så det mesta jag kan säga just nu är: Jag ÄLSKAR den!

A Game of Thrones och den starka kvinnan

a-game-of-thronesWinter is coming. I Westeros kan årstiderna räcka i åratal, sommaren har verkat vara evig men viker sig mer och mer för en annalkande vinter. Familjen Stark har sitt fäste i den nordliga delen av landet där en mur skyddar från övernaturligt ont, i syd har kungen sitt säte på den kända och ökända järntronen.

A Game of Thrones är high fantasy när den är som bäst och en återgång till sekundärvärldsfantasy med andra varelser, komplicerade släktfejder och dödsbringande svärd som kanske fått stå tillbaka en del för urban fantasy de senaste åren. Det jag tycker att George R. R. Martin lyckas så bra med är att skriva episk fantasy och samtidigt bry sig om sina karaktärer – ibland kan både protagonister och antagonister i fantasy vara svartvita i sitt tankesätt och därmed ganska tråkiga. I Game of Thrones är de människor, både onda och goda och ofta en blandning av de båda.

Det som tyvärr ofta verkar följa med klassisk high fantasy är de taskiga kvinnoporträtten som ofta försvaras med att fantasyns sekundärvärldar imiterar någon slags europeisk medeltid men – helt ärligt – om det går att peta in drakar in den imaginära medeltiden så går det väl att plocka bort den taskiga kvinnosynen, eller? Det jag tvärtemot har hört om A Song of Ice and Fire, samlingsnamnet på serien, är att den innehåller många starka kvinnor. Detta är dock, paradoxalt nog kan tyckas, en av anledningarna till att jag hittills har hållit mig ifrån den. En fantasyvärld kan nämligen inte bedömas som jämställd eller feministisk eller ens som att den ger ett bra porträtt av kvinnor efter att den råkas befolkas av många ”starka kvinnor”. Snarare tvärtom, i min mening. Här är det nog på sin plats att varna för en inkommande rant som delvis, men inte helt, riktar sig mot A Game of Thrones och allra främst mot fantasy och kvinnoporträtt i allmänhet.

Det som gör mig på så fasligt dåligt humör med uttrycket ”starka kvinnor” är att det på flera olika sätt istället tjänar till att nedvärdera kvinnor, kanske det främsta genom att särskilja dem från andra, enligt antagandet en får göra, svaga kvinnor. En lyfter ju sällan eller aldrig fram manliga huvudkaraktärer som ”starka män” (ni hör hur löjligt det låter?), därför att många män ofta porträtteras som mer eller mindre starka och, mer betydelsefullt, kan benämnas som ”starka karaktärer” men aldrig ”starka män”. För män är det inte något utmärkande att vara stark, men om kvinnor är det, då är de ”starka kvinnor”. Som om det vore något ovanligt att vara stark som kvinna. Dessutom, och det här är väldigt typiskt för porträtt av ”starka kvinnor”, ligger deras styrka ofta inte i deras kvinnlighet utan i deras manlighet. Arya i Game of Thrones till exempel är ju hur kick-ass som helst och förs ofta fram som ett exempel på att A Song of Ice and Fire är progressiv i sina kvinnoporträtt. Men hur presenteras hon? Som en karlakarl, som en smed, som en som inte kan sy eller göra andra typisk kvinnligt kodade saker. Inte lika vän som sin syster och slutligen – ful, med ett hästansikte. Men stark, låt oss inte glömma det! Att en skulle kunna vara stark och samtidigt typiskt ”kvinnlig” verkar vara en omöjlighet och till och med när kvinnorna ska beskrivas som starka är det just det typiskt manligt kodade som premieras.

Låt oss lyfta blicken vidare. Att lyfta fram en särskild fåtalig grupp kvinnor som ”starka” pekar alltså dessutom ut resten av kvinnorna i berättelsen som svaga och lyckas då också göra det till något dåligt att vara svag. Alla människor är svaga ibland, men de här smått vidriga porträtten av ”starka kvinnor” skapar en känsla av att de som inte är den starka kvinnan, den oböndiga, den som står emot allt och alla, den är lite sämre. Hur ofta känner jag mig som den ouppnåeligt ”starka kvinnan”? Sällan.

Men låt oss lämna den starka kvinnan för ett tag. Hur porträtteras kvinnor i allmänhet i A Game of Thrones? Inte alls, till en början. Männen inleder berättelsen och de presenteras som soldater och krigare. Den första kvinnan nämns i förbigående i en mening om att aldrig lita på historier en hör vid en kvinnas bröst. De är skökor, ligg, fruar, tänka fruar, döttrar. Det är patriarkatet, återigen, i ett nötskal. Samtidigt har också min vän och kollega bibliotekariejournalisten – som jag också hade en lång diskussion om just detta med – hintat att jag har ju faktiskt några böcker kvar i serien och kanske ska jag inte vara så snabb med att döma. Nåväl, kanske inte.

Det tar sig också mot slutet i A Game of Thrones. Martin ger en fin skildring av Daenerys som en kvinna som står upp mot patriarkatet, skapar sin egen plats i världen och förhoppningsvis även för andra kvinnor. Det jag bara inte gillar är att kalla dem är ”starka kvinnor”. Som om en måste vara exceptionell, ett undantag, för att vara ”stark” när en är kvinna. För att det implicerar att alla andra kvinnor är svaga. För att det heller inte behöver vara dåligt att vara svag.

Den som till äventyrs råkat se mitt betyg på Goodreads på den här boken (en stark fyra) kanske blir förvånad över att den här recensionen främst verkar innehålla kritik. Håll då i minnet att fenomenet med ”starka kvinnor” är något jag retat mig på länge och och att kritiken egentligen riktar sig mot större delen av high fantasy-litteraturen och många historiska romaner (jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, till exempel här och här). Att jag klippte dryga 800 sidor engelskspråkig fantasy på tre dagar kanske bör ses som en större fingervisning mot hur bra jag faktiskt tyckte den här boken var och hur lätt jag hade att förlora mig i den. Just det där, att kunna förlora sig helt i en totalt främmande värld och direkt ta många av karaktärer till sig, det är då fantasy är som allra bäst i min mening.

Jag vägrade läsa A Game of Thrones så länge för att alla andra gjorde det. Jag avskyr att läsa en hajpad bok – inte bara för att jag alltid varit lite motvalls utan också för att det är så svårt för en sådan bok att leva upp till förväntningarna. Det är nästan orimligt, och risken är att det blir platt fall på grund av en hype som, om den inte funnits, inte hade förstört läsningen. Att boken inte bara håller för hypen utan överträffar den med råge säger inte lite – jag kommer så klart att fortsätta läsa och jag längtar efter att återvända till Westeros och träffa Arya och Daenerys igen.

Hitta den här och här.

Vattnet drar – Madeleine Bäck

Det är något särskilt fascinerande med litteratur som utspelar sg i bruksbygder. Förr försåg bruket hela orten med liv, nu står det ofta ansvar för arbetslöshet, nedläggning och depression. Långt ifrån storstäder, nära naturen, jag växte själv upp delvis i en bruksort. Det var i Småland, men småstadsmentaliteten fanns där likväl. I Vattnet drar är det Storvik i Gästrikland, här finns de flesta arketyper och här väcker Viktor någon slags urkraft till liv när han och hans polare gör inbrott i en kyrka och stjäl en värdefull madonna. Mer än så är i en recension inte värt att berätta om handlingen, men småstadsortens tristess och fulhet blandas skickligt med urtidsskräcken i Madeleine Bäcks debutbok.

vattnetdrar

Att leva loppan sätter fingret på många av de tankar som rullade runt i huvudet under läsningen av den här boken. Även jag funderade i många varv på om den här boken verkligen passar på ungdomshyllan. Precis som Att leva loppan säger så är det många vuxna i huvudrollerna, med vuxna tankar, och som ung hade jag nog haft svårt att ta till mig de karaktärerna. Även som vuxen har jag lite svårt för det, för de känns så långt borta, allihop. Starka karaktärer, onekligen, men de har nästan alla levt så makabra eller annorlunda liv att jag inte kan känna igen mig. Vattnet drar är, i sin anda av urban fantasy placerat i bruksort märkt av avflyttning, nästan omöjlig att inte jämföra med Cirkeln men skillnaden är att jag i Cirkeln tog varenda en av karaktärerna till mitt hjärta, även de jag inte gillade. Det händer inte här. Vattnet drar är också betydligt råare, mer destruktiv. Ja, vuxnare. Vattnet drar är en bra bok, inte tu tal om saken – otäck, destruktiv, ruggig – men jag känner mig ändå osäker på den.

Den främsta tanken som surrade i huvudet under läsningen var: hur kommer Madeleine Bäck kunna knyta ihop sin historia när bara halva boken är kvar? När bara hundra sidor är kvar? Femtio? Här någonstans börjar sambanden klarna men jag tycker det är alldeles för sent. Vattnet drar känns mest som en startsträcka, en prolog. Att hållas på halster är en bra lockelse till att fortsätta läsa även kommande böcker i en planerad trilogi men när det förklaras så lite som det gör i Vattnet drar är risken att en som läsare tappar tålamodet och därmed intresset, själv var jag riktigt nära att göra det ett tag. Jag hoppas kommande böcker dyker djupare ner i det som här bara anas som en krusning på ytan.

Natur och kultur, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Carolina läser, Dagens bok, Boksnack, Sagan om Sagorna, Hermia Says, Bokfrukost, Littermentärt, Bokfreak, BibbloAnna, Som ett sandkorn…

Drakar och fantasysommar

Ändå sedan jag under en sommar läste en litteraturvetenskaplig fantasykurs via Linnéuniversitetet har det känts som att sommaren är vigd åt fantasy. Egentligen passar det faktiskt ganska bra, långa sommardagar och episka fantasyäventyr går lite hand i hand. Jag älskar att jag kan störta in i en värld utan att behöva tänka på att jag måste avbryta för att lunchrasten är slut, eller för att faktiskt måste gå och lägga mig (bara ett kapitel till).

9789163856600Hans majestäts drake är en serie jag läser en del i varje sommar. Svartkrut och eld är tredje delen i Naomi Noviks serie om Napoelonkrigen med den extra lilla ingrediensen att drakar härjar slagen. Temeraire är i tjänst på Englands sida, under kapten Will Laurence och i tredje boken får de i uppdrag att frakta tre drakägg från Istanbul till London. Det blir dock inte lika lätt som det verkar. Precis som sin föregångare Jadetronen är Svartkrut och eld lättsam fantasyunderhållning, oerhört snabbläst och inte särskilt komplicerat. En bör nog dock ha läst tidigare böcker först för de tar vid precis där den förra slutar. Jag gillar dem verkligen, men jag tror också att en om året är ganska lagom för annars hade det nog blivit för mycket på en gång. Här har jag skrivit om del 1 och del 2.

Just nu har jag kastat mig in i mastodontprojektet att läsa A Game of Thrones. Igår klippte jag de första tvåhundra sidorna i den första boken, jag har en veckas semester kvar och sexhundra sidor att plöja igenom på den tiden. Jag är rätt lycklig just nu,

Något om fantasy, Bechdeltestet och en storslagen avslutning

kraftenKorpringarna har verkligen det där som gör att jag älskar fantasy. Magi, trovärdighet, häftiga karaktärer, ondska, godhet, det gråa där emellan. I första boken, Odinsbarn, är Hirka dotter till en läkekunnig och lever i periferin, ses som annorlunda därför att hon inte har en svans. Det börjar viskas, är hon odinsbarn? Menskr? Är hon Röta? Andra boken, med just den titeln, skickar Hirka in i människornas värld och i tredje delen, Kraften, är det Umpiris värld som sluter cirkeln.

Kraften har ett ständigt driv och en spänning i historien, samtidigt som den utforskar makt, kärlek, kultur, historia och utanförskap. I detta är den inte lika briljant som andra boken, Röta, men fortfarande älskar jag hur Siri Pettersen använder fantasyvärlden för att synliggöra strukturer och ställa frågor.

Samtidigt har de två första delarna också uppvisat en del tråkiga tendenser som tyvärr är alltför vanligt i fantasy: trots att en författare ansträngt sig för att skapa en tuff kvinnlig huvudkaraktär måste hon fortfarande utstå det som kvinnor även utstår i vår värld: sexuella trakasserier. Jag skrev ganska mycket om detta både i min recension av Odinsbarn och Röta. I Kraften är tack och lov den biten nedtonad. Däremot gör den sista berättelsen synligt något annat som har stört mig med de tidigare delarna men som jag inte kunnat sätta fingret på.

Odinsbarn och Röta verkar främst ha män som framträdande karaktärer. Jag har inte räknat, men vid sidan av Hirka finns hennes far, Rime, tehandlaren Lindri, Graal och Naiell, Stefan, Darkdaggar, Urd, rådet (som till största delen är män) och Skuggorna (dito). Jag tänkte inte så mycket på det här innan eftersom Hirka är en så glödande karaktär – en som jag verklligen älskar – men i Kraften dyker det upp flera kvinnor bredvid henne och det fick mig att sakna dem i de tidigare böckerna. Räcker det att placera in en kick-ass- hjältinna i huvudrollen och låta de flesta övriga betydande figurerna vara män? För att dra det hela till sin spets – skulle Korpringarna har klarat Bechdel- testet? Jag vet inte. Kanske är jag extra hård mot Korpringarna för att den är så otroligt bra i allting annat men ändå gnager det ofta under läsningen.

Jag har svårt att släppa den här frågan för Korpringarna har fått mig att tänka mycket på det, men vid sidan av det är Korpringarna storslagen fantasy och Kraften är en lysande avslutning.

B Wahlströms, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som läst: Beas bokhylla, Prickiga Paula, Läsfåtöljens bokblogg, Västmanländskan, Mitt Bokliga Liv.

Monstret i natten – Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

Ganska sällan skriver jag om barnböcker i den här bloggen. Jag läser desto fler, men de flesta i mitt jobb som barn- och ungdomsbibliotekarie och jag vill inte blanda ihop min blogg och mitt jobb för mycket. Men då och då råkar jag på en barnbok som är så fantastisk att jag helt enkelt måste berätta.

monstret-i-natten

Monstret i natten handlar om något alldeles för vanligt: ett barn som finner sig självt nästan helt ensam. När Frank fyller nio år är grannen Alice och hennes hund Uffe de enda som kommer på kalaset. Under en lek blir Uffe så uppspelt att han biter Frank i handen och den natten drömmer Frank konstiga drömmar – att han är ute och springer i natten och när han vaknar är det jord och gräs i sängen…

Monstret i natten är en fantastisk historia om att vara ensam, om att hitta sig själv och sin plats, om vänskap, om skräck, om monster, om fantasi. Liksom i Eld, skriven av Mats Strandberg tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, finns här också en fantastisk bibliotekarie, åh jag älskar att bibliotekarier i barn- och ungdomslitteraturen får vara någon annan än en sur och gråhårig tant! Jag älskar också att Mats Strandberg blinkar åt klassisk skräcklitteratur- och film utan att låta det komma i vägen för berättelsen.

Jag älskade Monstret i natten. Min kollega och hennes åttaåriga son älskade den (”vi var tvungna att läsa ut den fast det var läggdags!”). Boktokig har skrivit en fantastisk recension av boken som egentligen säger allt som behöver sägas: spring och läs!

Du hittar den här, här och här.

Fler som läst: Boktjuven, Kulturhyllan, prickigapaula, Carolina läser.

Våld, blod, död och magi

Sanddyner, djinner, efriter, blänkande svärd och månljusa nätter. Askfödd (An Ember in the Ashes) av Sabaa Tahir tar mig tillbaka till när jag läste Tusen och en natt som tonåring. Men det är ingen vacker saga som spelas upp här. Imperiet har fängslat de fria folken och De Lärda lever i slaveri och terror. När Laias bror blir tillfångatagen svär hon på att rädda honom och söker upp motståndsrörelsen för att få hjälp. Samtidigt är Elias enda hopp att bli färdig soldat i Imperiets krigarskola så att han äntligen kan rymma. Bli fri.

askfödd

Det är lite Tusen och en natt möter Hungerspelen med en dos kärlek och det är stundtals väldigt bra. Det är också grymt, hårt och våldsamt och våldet eskalerar under berättelsens gång till en punkt när det nästan blir outhärdligt. Samtidigt gör Sabaa Tahir också något väldigt intressant när hon berättar samma historia utifrån två vinklar, två människor födda med helt olika förutsättningar men ändå fängslade i sina respektive roller och bojor och ändå med samma mål: att bli fria. Friheten målas dock upp i olika färger för dem båda; för Elias är det att få göra som han vill och leva för sig själv, för Laia är det frihet från förtryck av henne och hennes folk. Askfödd är en berättelse som hela tiden skiftar, är levande, ställer frågor.

Samtidigt som vissa saker verkar bergfasta. Ibland undrar jag, återigen, varför en fantasyförfattare som är så fantastiskt duktig på att måla upp en värld befolkad av allehanda varelser och inte tvingas av någon slags historisk korrekthet inte bara helt frankt skriver ut patriarkatet ur sin historia. Något jag ofta återkommer till är hur författare verkar ha intentioner att skriva ”starka” kvinnliga karaktärer (”starka kvinnor” är ett uttryck jag starkt ogillar och säkert kommer återkomma till) men ändå låter världen i övrigt vara patriarkal. Helen, som är Elias bästa vän vid Blackcliffs militärakademi, är den enda kvinnliga eleven och även om hon personligen är hur badass som helst blir hon fortfarande sexuellt trakasserad och förminskad av flera av de manliga eleverna. Hon är också en så typisk ”stark kvinna”, en kvinna som premieras för sin styrka men också pekas ut som annorlunda och särskild från de övriga – svaga – kvinnorna.

Och även om Laia verkar kunna klara sig själv hur fint som helst blir hon ändå våldtäktshotad i princip dagligen. Det finns såklart en poäng i att skildra ett patriarkalt samhälle liknande vårt fast i en fantasyvärld – kanske blir det lättare att se det absurda, hur fel det är? Ibland undrar jag om det är intentionen i Askfödd. Ibland undrar jag om det bara är en norm som är så förankrad i vårt eget samhälle att det är svårt att släppa den.

Att det här var det enda som gjorde att jag satte en fyra istället för en femma på Goodreads säger ganska mycket om hur bra Askfödd ändå är för vanligtvis hade det fått mig att sänka betyget ännu mer än så. Dystopiskt, fantastiskt, vackert, skrämmande – läs!

Sabaa Tahir släpper i höst uppföljaren som heter A Torch Against the Night.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Boktokig, Prickiga Paula, Bibliotekskatten, Carolina läser, Flygarens bokblogg, Fantastiska berättelser, CRM Nilsson, BibbloAnna, Läsfåtöljen, Old Adults Read Young Adult.