Vei 2 – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Vei är en förunderlig berättelse. Vacker, sorglig och grym – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson har skrivit ett storslaget verk i två delar.

Vei, bok 2, fortsätter precis där vi lämnade Vei i bok 1. Vei är jättarnas obesegrade förkämpe i meistarileikir, kampen mellan jättarna från Jotunheim och asarna från Midgård. Oden vredgas över Veis framgång, var säker på att vinna meistarileikir så som asarna gjort i alla tider. Falskspel, ränker och död kantar Veis väg mot att vinna meistarileikir.

Det finns många varianter på sagorna inom den nordiska mytologin, de flesta har vi hört många gånger. Bland det jag tycker allra mest om med Vei är att Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson inte räds att utmana de gamla ingrodda berättelserna – men ändå låter de välkända myterna finnas kvar som en kärna i historien. Vei är en storslagen saga, men ännu mer är det en berättelse om att göra svåra val, om kärlek, om att vara sann mot sig själv. Mitt bland alla gudar och hjältar känns ändå Vei någonstans som en ganska jordnära berättelse.

Det är svårt att släppa berättelsen om Vei. Vid sidan av att det är hisnande spännande finns det också många lager att fundera över. Berättelsen är fantastisk i sig men blir bara ännu mer fängslande av Karl Johnsson vackra och storslagna illustrationer. Text och bild smälter samman till en förtjusande helhet, gör Vei till en av de bästa grafiska romaner jag läst. Missa den inte.

Kartago, 2019.

Köp boken på SF-bokhandeln. Den finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Kulturkollo, romeoandjuliet, Simon säger.

A Gathering of Shadows – andra delen i Schwabs fantastiska Londonserie

Jag tror inte att jag har haft en sådan här major crush på en litterär karaktär sen Edward Cullen. Och i A Gathering of Shadows, inte bara en, utan två. Jag älskar Kell, den buttre, stilige magikern som kan vända sin kappa efter Londons olika dimensioner som är mer eller mindre magiska egna världar. Jag älskar Lila Bard, den hårdföra tjuven och piraten som inte låter någon stå i hennes väg. Mitt problem med A Gathering of Shadows är egentligen att jag inte riktigt kan bestämma mig för vem av dem jag är mest kär i.

A Gathering of Shadows är en lysande andra del i en fantasytrilogi. Jag vet att det har sagts många gånger, flertalet bara i den här bloggen, men den andra delen i en fantasytrilogi ÄR svår. Risken att skriva en transportsträcka är hög och risken för att överarbeta i rädslan för att skriva en transportsträcka är likaledes svår.

Den här boken är som tur är, ingetdera. Medan ondskan pyr i White London, medan Black London lämnats åt sitt öde och medan Grey London är förbjuden mark för Kell ställer Red London till med en lysande fest och turnering för de bästa magikerna i riket. Kell och prins Rhy försöker överleva i sviterna av den magi som nästan förstörde dem i förra boken, Lila jagar spänningen hon verkar så beroende av på piratskepp ute på haven. Jag tycker om V. E. Schwabs tolkning av magins regler där Kell är den siste av Antari, de stora magikerna, men magi också är något som kan mästras på ett mindre kraftfullt sätt av vanliga människor. Kell är vilsen, en smula arrogant och irriterande ibland, men mest vilsen och lätt att tycka om.

A Gathering of Shadows är mörk, stilfull, magisk och till och med lite, lite queer sådär i ena hörnet – basically allt du kan önska dig av en fantasy- YA. Jag älskar att HBTQ börjat krypa in på ett helt okonstlat sätt även i fantasygenren under de senaste åren (Cirkeln, Equilibrium, Norra Latin, Magnus Chase, Half Bad) och jag kan bara hoppas att det blir mer och mer – och att avslutande delen är allt vad A Gathering of Shadows var – och lite till.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, A Darker Shade of Magic.

Legenden vaknar på Jorvik

I andra boken om Jorviks Ödesryttare lägger sig ondskan tungt över boksidorna. Enligt sägnen kommer det goda att segra när de fyra ödesryttarna och deras hästar är samlade på ön Jorvik. Men Lisas pappa är försvunnen och hennes älskade häst Starshine är stulen. Alex och Linda försöker hjälpa henne att hitta honom medan Anne ger sig iväg på ett uppdrag till den parallella verkligheten Pandoria.

Jag vill hela tiden säga åt Ödesryttarna att de skulle göra bäst i att hålla ihop istället, att deras styrka absolut måste ligga i att de är tillsammans. Samtidigt får de var för sig chansen att utforska sina krafter, som jag gissar kommer bli avgörande i tredje delen.

Det går inte att påstå att Legenden vaknar är den vägsträcka mellan inledning och upplösning andra boken i en trilogi oftast är. Det händer saker, hela tiden. Någonstans ungefär hälften in i boken börjar jag undra om det någonsin kommer lugna ned sig och om Alex, Linda, Anne och Lisa någon gång kommer få tid att prata med varandra och inte bara kasta sig från den ena livshotande situationen till den andra. För mig är det alldeles för mycket action, något som stjäl av det fina karaktärsbygge som ändå finns här. Jag får aldrig tid att lära känna Ödesryttarna tillräckligt och jag har fortfarande, efter två böcker, ibland lite svårt att skilja dem åt.

Kanske hade jag tyckt mycket bättre om Legenden vaknar om jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på den. Uppläsaren är överentusiastisk och pratar STÄNDIGT med vartannat ord i VERSALER varje gång något spännande HÄNDER – det blir jobbigt att lyssna på till slut. När hon sedan förställer rösten i en av karaktärernas repliker kan jag nästan inte låta bli att fnissa – det låter ofta ganska löjligt när någon försöker göra en helt annan röst bara för att karaktären är ond. Ljudböcker är inte radioteater och jag tycker att uppläsare borde sluta försöka göra dem till det. Tanken har föresvävat mig att uppläsare kan göra så för att det är en barnbok, men historien borde vara tillräckligt spännande för att hålla även unga lyssnare på halster ändå och jag har lyssnat på andra barnböcker som inte dras med denna olat. Tredje boken kommer jag att läsa, inte lyssna på.

För jag älskar ju ändå böckerna om Ödesryttarna. När jag var tio år hade jag kastat mig över dem fortare än någon hunnit säga ”hästfantasy”. Jag tipsar ofta om dem i mitt bibliotek och de är fina presenter till hästälskare, fantasyläsare, andra läslöss eller datorspelare. Jag älskar att Helena Dahlgren skrivit böckerna baserade på datorspelet Star Stable som är otroligt stort men ändå relativt osynligt för många – bara för att det är så många tjejer som spelar det. Legenden vaknar är spännande och välskriven och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa, Alex, Anne, Linda och deras hästar. Deras kärlek till sina hästar är otroligt fint gestaltad och går inte att ta miste på. Ibland går det nästan att känna lukten av svettig hårrem och nysmort läder och höra ljudet av smattrande hovar när Ödesryttarna galopperar mot sitt öde.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första delen, Jorvik kallar.

Pappersboken är utgiven av  Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklådan, Barnboksprat.

Half Bad, fantasy och HBTQ

Half Lost avslutar Sally Greens trilogi om ett Europa där det pågår ett krig mellan svarta och vita häxor, oanade av människan. Nathan befinner sig mitt i, bokstavligt talat. Han är hälften svart häxa, hälften vit, och vilsenheten i det gör honom till en ganska spännande karaktär. Han är en motvillig antihjälte, butter och otrevlig och ganska självupptagen.

Det är en spännande serie, Half Bad. Jag älskar häxorna, jag älskar Gabriel och Sally Green lyckas göra ett snyggt och trovärdigt världsbygge. Ändå är det så mycket jag saknar. Att det finns så få fantasyböcker med HBTQ-relationer är sorgligt och det är fantastiskt att Sally Green kliver in på fantasyscenen med det i sina böcker – men det hade kunnat göras så mycket bättre. Paranormal romance- genren har kläckt bok efter bok sedan 2010- talets Twilight och när äntligen en HBTQ- bok i ungefär samma genre blir känd tar det förstås två och en halv böcker innan relationen verkligen uttalas. Jag hade länge känslan av att Sally Green var lite rädd för att tydligt skriva ut att Nathan och Gabriel faktiskt är kära i varandra – fram till tredje bokens andra halva går det alldeles utmärkt att tolka deras förhållande som vänskap om en skulle vilja det och det gränsar nästan till pinkwashing för mig. Det är så tydligt, just för att paranormal romance- genren kännetecknas av så starka känslor att knappt något annat än döden kan stoppa dem. Här finns inte det.

Det gör mig också besviken att Sally Green inte vågade gå längre och låta HBTQ-relationer vara en del av vardagen. Nathan och Gabriels relation är den enda HBTQ-relation som syns, som om den vore något väldigt annorlunda och därför dömd att inte kunna existera. Att jag gav Half Lost ett dåligt betyg på Goodreads beror mycket på det, och på det otroligt märkliga och fåniga slutet som jag faktiskt inte alls kan förstå mig på och som gjorde mig både trött och ledsen. Dessutom är Half Lost ganska torftigt skriven och karaktärsutvecklingen från första boken har helt stannat av. Jag önskar också att magin i sig fått ta mer plats, att något mer hade gjorts av den fina glimt av magi kopplad till jorden som dyker upp mot slutet.

Att jag lät min recension nästan uteslutande handla om HBTQ-relationer är för att jag är så svältfödd på HBTQ-representation i fantasy och känner mig så ambivalent inför den här serien. Jag älskar Nathan och Gabriel, men jag önskar att Sally Green skulle gjort mer av det. Jag hoppas att Half Bad– trilogin kan fungera som en dörröppnare för fantasyförfattare, att det äntligen kan komma en tid när HBTQ- relationer får existera på likadana villkor som heterorelationer får. Att det finns så otroligt mycket paranormal romance- YA som nästan alltid är straight är både märkligt och sorgligt.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första och andra delen.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Boken finns på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: JM Holmström, Fantastiska berättelser.

Bubblan – Siri Pettersen

Bubblan är en märklig berättelse. Långsamt vecklar den ut sig, stillsamt men ändå rasande. Ilskan, oförrätterna, plågoandarna breder ut sig över boksidorna. Tills Kine stänger in sig i bubblan.

Från början är bubblan en liten glaskula som passar i Kines hand. Oskyldig glänser den när Kine hittar den på kyrkogården, men efter ett tag börjar den växa och blir en jättebubbla som Kine utan problem kan kliva in i. Faktiskt skulle hon kunna tänka sig att alltid stanna i bubblan.

I bubblan finns inga mobbare, inga regler, inga dumma lärare som tvingar en att gå till simhallen på gympalektionen. Det finns inga lagar förutom Kines egna och den märkliga dockans som finns inuti bubblan tillsammans med Kine. Hon kan få allt hon önskar, ändå börjar ensamheten gnaga på Kines inre efter ett tag. Vem är hon, om hon bara finns i bubblan?

Siri Pettersen är en norsk författare som blev världskänd med den fantastiska fantasytrilogin Korpringarna. Hennes nya bok, den här gången för 9- 12 – åringar, är något helt annat. Den som förväntar sig ett nytt fantasyepos likt Korpringarna lär bli besviken, men i Bubblan finns ändå mycket att fundera på. Historien är svår att få grepp om, men kanske är det meningen. Berättelsen har en kaotisk kärna, lik den storm som verkar pågå i Kines inre, där magin tar märkliga former men aldrig ges en förklaring. Att bubblan är en manifestation av en mental blockering, en djup önskan om att avskärma sig från världen, känns självklart men den är heller inte bara det. Bubblan är en röra av fantasy, magi, skräck och socialrealism där svart humor och sorglig ironi får färga berättelsen. Den rör vid något, jag vet fortfarande bara inte vad.

B Wahlströms, 2018.

Jag lyssnade på Bubblan, en uppläsning av Katarina Cohen som jag tyckte oerhört mycket om. Den finns till exempel på Storytel.

Den tryckta boken finns på SF-bokhandeln. Du hittar den också på Bokus och Adlibris.

Det magiska London del 2: A darker shade of magic

Efter Neil Gaimans London i Neverwhere gav jag mig genast in i V. E. Shwabs London. Här finns inte bara ett magiskt London, utan flera. Jag älskade att vandra mellan dem. Här finns Grå London, som har glömt sin magi och som styrs av den galne Kung George III. Röda London, där magin är bevarad och högaktad. Vita London, där den magi som finns kvar kontrolleras hårt och där vägen till tronen är blodstänkt. En gång fanns också Svarta London, där magin imploderade och dit ingen numera kan resa.

Men det är få som överhuvudtaget kan resa mellan de olika världarnas London. Kell är en av dem, en av de sista kvarvarande Antari – magiker med förmåga att resa mellan världarna. Kell är dessutom ganska arrogant, på sina ställen lite otrevlig och jag tyckte hemskt mycket om honom. Ändå fick historien liv först när Lila Bard träder in i den: piratkapten utan ett skepp, rövare utan pengar, laglös med ett pris på sitt huvud.

Även om det finns en del klassiska element tycker jag ändå om hur nyskapande A darker shade of magic är. Jag gillar de olika sidorna av magin, hur den högaktas i ett London och för en kamp mot människorna i ett annat. Hur ett London glömt bort den och ett London föll för dess makt. Även om atmosfären av det London jag känner är väldigt långt ifrån något av de London Kell vandrar igenom, ett av bokens få minus. Jag älskade att Neil Gaimans underjordiska London kändes så nära det jag själv var i just då, att ett tentakelmonster när som helst kunde sträcka sig upp mellan tunnelbanevagnen och plattformen. Jag får aldrig riktigt den känslan här, men jag längtar ändå efter att återvända. Snygg och välskriven urban fantasy!

Köp boken på Uppsala English Bookshop eller SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Tickmicks bokblogg, Carolina läser, Bokhyllad.

Det magiska London, del 1: Neverwhere

När Richard Mayhews väg korsas av den mystiska Door blir hans liv aldrig riktigt detsamma igen. Det London han kände, med sitt kontorsjobb, sin lägenhet och sin trygghet, ger vika för ett vilt och mörkt London, fullt av blod och död och varelser från en annan värld.

Neverwhere är magiskt fängslande, underbart mörk och dyster. Door kan öppna dörrar mellan olika platser och är jagad av de grymma Mr Croup och Mr Vandemar – Richard Mayhew blir indragen mot sin vilja och finner sig släpad från plats till plats, den ena mer mystisk än den andra.

Att läsa Neverwhere på besök i London var mer än perfekt, Neil Gaiman fångar staden i sitt esse och på något märkligt sätt är det aldrig svårt att tro på att det under den ofta ganska gråa staden finns ett myllrande liv av talande råttor, väsen från urtiden och blodtörstiga monster. London, med sin blandning av sten och betong, sin ganska smutsiga Thames och sin ändå oförklarliga charm är den perfekta skådeplatsen.

Jag fann mig själv sittandes i en skranglig vagn i Londons tunnelbana, tittade upp från boken och såg rakt framför mina ögon skylten till samma tunnelbanestation där Richard alldeles nyss drog fram ett tentakelmonster ur djupet. Så smälter verkligheten ihop med fantasin på ett förunderligt sätt och det är bland det finaste med urban fantasy. London är för mig alltid förändrat, jag kommer alltid att se det som ett hem för varelser från en annan värld – och jag kommer aldrig höra frasen ”Mind the gap” riktigt på samma sätt igen.

I utgåvan jag läste fanns även långnovellen How the Marquis got his coat back som utspelar sig en kort stund efter Neverwhere och låter oss träffa en av huvudpersonerna igen: The Marquis de Carabas. Det var en fin avslutning på läsningen, även om jag nog egentligen hellre hade sett att novellen inte var inkluderad så att jag hade kunnat få mig själv att vänta lite med att läsa den. Efter den storslagna Neverwhere var det svårt för novellen att lämna något som helst avtryck.

Väl hemkommen från London började jag läsa A darker shape of magic av V. E. Schwab, som utspelar sig inte bara i ett alternativt magiskt London utan i fyra: Red London, White London, Grey London och Black London. En recension av den blir 2 i denna miniserie om det magiska London. I tredje delen kommer jag berätta om min upplevelse av teatern Harry Potter and the Cursed Child – stay tuned!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Drakar och majestäter

Jag älskar drakar, det har jag gjort så länge jag kan minnas. Åtminstone ända sedan jag mötte den buttre Smaug för första gången i ivrig bokslukarålder.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag älskar Naomi Noviks serie om Temeraire. Det är varken den mest innovativa eller välskrivna fantasy jag läst, men där de flesta människor som bäst är lite tråkiga, envisa och militäriskt enkelspåriga är istället drakarna vackra, livfulla, energiska – och roliga. Jag gapskrattar faktiskt med dem ibland, älskar deras sätt att se ned på människornas lägre intelligens och framförallt – i just den här boken – hur de börjar göra motstånd mot att användas som krigsmaskiner.

Det är i ett alternativt historiskt England vi befinner oss, Napoleonkrigen pågår för fullt och Temeraire och hans kapten Laurence är i onåd hos den engelska kronan för händelser som utspelade sig i bok fyra. I Örnarnas triumf, som är femte delen, invaderar Napoleon England, kungen flyr till Skottland och i sin iver startar Temeraire en helt egen krigsskvadron med avelsdrakar och vilddrakar i tron att Laurence är död.

Tyvärr slutade böckerna översättas efter del fem. Jag vet inte om det var låg efterfrågan som var anledningen men jag hoppas att några hittar till de här böckerna ändå. De håller väl. Det kommer säkert kännas lite märkligt att övergå till engelska i och med del sex men också lite spännande. Översättningen kan ju påverka mycket. Hur det blir får jag veta nästa sommar när jag återigen ger mig in i Temeraires värld.

De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf är slutsåld sedan länge men finns säkert på ditt lokala bibliotek. Köp den på engelska på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Det blåser upp till storm i Westeros

Den hatkärlek jag känner till serien A Song of Ice and Fire är svår att beskriva. Jag älskar den för att den är så episk. För att den är så detaljrik och välkomponerad. Just A Storm of Swords älskar jag för att den är oerhört mycket mer välskriven och håller ihop så mycket bättre än de två tidigare böckerna, som båda kändes lite för långa och vacklade åt för många håll samtidigt. I A Storm of Swords händer det betydligt mer, det görs istället för att pratas och de karaktärer jag älskar tar stora kliv framåt.

I A Clash of Kings kändes det mest som att karaktärerna stod och stampade på samma ställe, här får de plötsligt liv och blir ambivalenta och jag är inte längre alls säker på vem som är vän och vem som är fiende. Kanske är alla lite av både och.

Arya, Daenerys, Sansa, det är ingen överraskning att de bästa karaktärerna är kvinnor. Ändå är det just där jag också hatar den här serien. Jag har skrivit om det tidigare, både i min recension av A Game of Thrones och A Clash of Kings. Det retar mig något ofantligt att George R R Martin hyllas för sina porträtt av ”starka kvinnor” när det bara finns en på dussinet mot de ”starka männen” och när mäns hat mot kvinnor och mäns våld mot kvinnor är så överdrivet och sensationellt. En värld där kvinnors liv måste definieras av männens hat mot dem är inte en värld som bör hyllas på det sättet. Samtidigt, som jag skrivit om tidigare, kan det finnas en poäng i att skildra våld. Problemet är inte våldet, utan hur våldet skildras. Inte för att problematisera eller skapa utvägar för de kvinnor som lever i det, utan sensationssökande. Det ständiga tjatet, den ständiga bilden av kvinnor som horor eller madonnor. Jag är så trött på alltihop.

Samtidigt älskar jag det. Döden, blodet, drakarna, det oförutsägbara, Daenerys framförallt. Ambivalent var ordet. A Storm of Swords är ändå otvetydigt den allra bästa boken i serien hittills. Den kastar mig in i glädjen, slänger mig åt vargarna, får mig att skrika högt av frustration och ilska och gör att 1100 sidor försvinner på några dagar. Jag kommer fortsätta läsa serien. Men jag behöver en lång paus från männens våld och hat mot kvinnorna.

Köp boken på svenska hos SF- bokhandeln. Finns även hos Bokus och Adlibris.

Den finns även på engelska hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.