A Feast for Crows – fjärde resan till Westeros

Det finns kanske ingen bokserie som gjort mig så ambivalent och så frustrerad som A Song of Ice and Fire – samtidigt som jag inte för allt i världen kan sluta läsa.

A Feast for Crows är fjärde boken i serien som, för den som bara sett TV-versionen, kanske är mer bekant som A Game of Thrones. Här smids det ränker i det medeltidsaspirerande kungariket Westeros, här håller drottning Cersei hov och här hotar de zombieliknande White Walkers någonstans i utkanten av världen. Men vem bryr sig om det, när det konspireras för att mörda kungafamiljen?

Jag har sett många ge dåligt betyg till A Feast For Crows för att den inte innehåller deras favoritkaraktärer. Och ja, även jag blev en smula förvånad och besviken över att inte få träffa flera av de karaktärer jag verkligen älskat i de tidigare böckerna. Men det som framförallt, i min åsikt, gör fjärde delen till den sämsta hittills är att det händer så fruktansvärt lite. Det är rådslag efter rådslag, det pratas och planeras men våra hjältar och skurkar tar sig nästan ingenstans.

Om frånvaron av händelser till största delen gett utrymme till karaktärsbygge, då hade A Feast for Crows kunnat bli en fantastisk bok på vägen till det stora krig jag gissar kommer komma – för självklart kan även fantasy vara fantastisk utan en actionrik plot, men då krävs det substans i frånvaron av det. Till viss del det byggs det också karaktärer, jag tycker om att få träffa prinsessan Myrcella mer, the Sand Serpents, Arya, Brienne. Samtidigt ges en stor del av utrymmet, fortfarande, åt dödstrista macho- uppvisningar och fantasilösa kvinnoporträtt. Här finns kärnan i det jag tycker så illa om med de här böckerna – kvinnoföraktet, kvinnohatet, våldtäkterna, det meningslösa våldet. Jag kallar det meningslöst för att det ofta är sensationellt istället för skildrande – och nästan alltid löjligt överdrivet. Jag har ägnat tre tidigare recensioner åt varför jag inte håller med ”starka kvinnor”- hypen om A Song of Ice and Fire och varför jag inte tycker om den termen över huvud taget – och kommer därför inte orda mer om det, nu. Jag stänger A Feast for Crows med förhoppningen om att A Dance of Dragons kommer vara bättre – och att George R R Martin någon gång kommer lyckas skriva klart resterande delar i bokserien.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A Game of Thrones
A Clash of Kings
A Storm of Swords

Boken finns bland annat hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

A Conjuring of Light – fantastisk urban fantasy

Att skriva nyskapande och hårresande spännande YA-fantasy i en tid när genren fullkomligt exploderat av lysande författare, kan inte vara det lättaste. V. E. Schwab är kanske inte den allra mest kända bland namn som Rick Riordan, Cassandra Clare och Sarah J. Maas, men hennes böcker om det magiska London har tagit andan ur mig på ett sätt ingen annan har på senare år. Kanske inte sedan Cirkeln.

Kell är en av de sista Antari, magiker som kan resa mellan Londons olika dimensioner. I Grey London, vårat London, har människorna glömt bort magin. I White London har magin lämnat världen för alltid och i Black London har den förgjort allt i sin väg. I Red London, där Kell har sin hemvist, flödar magin – men är också hotad av en skärva av den svarta magi som stängde dörrarna till Black London för alltid.

Jag kan inte bestämma mig för vem jag tycker mest om. Kell, magikern som är lysande men ibland ganska arrogant och otrevlig, den underbara piraten och rövaren Lila Bard, den sköra prins Rhy eller den outhärdlige piratkaptenen Alucard Emery. Framförallt kanske jag älskar att Schwabs persongalleri är så mångfacetterat, aldrig klyschigt och är så rikt på mångfald – utan att göra en grej av det. Jag älskar verkligen att två av huvudpersonerna har en HBTQ-relation, samtidigt kan jag inte låta bli att känna en tagg av besvikelse över att de samtidigt också blir något slags rosa alibi – ingen annan gång i de tre böckerna ges någon fingervisning om att HBTQ- relationer är vardag och finns överallt i det magiska London. Under de senaste årens utgivning har HBTQ börjat krypa in i YA-fantasyn exakt på detta sätt, med ett enda queert förhållande – jag hoppas att det bara är en början och att HBTQ-relationer kommer ta mycket större plats i fantasyn i framtiden.

Med det sagt älskar jag A Conjuring of Light. Den är massiv, mäktig på över 600 sidor men spännande och fantastisk hela vägen. Det är mörkt, och mörkare blir det, till en gräns där jag undrar hur långt Schwab egentligen kommer att gå. Jag älskar modet att utforska det svåra och jag älskar hur fantasifullt det är. Om du bara tänkta läsa en YA- fantasy- serie i år, läs den här.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A darker shade of magic
A gathering of shadows

Tongues of Serpents – med drakarna på vidare äventyr

Tongues of Serpents är den sjätte boken i Naomi Noviks fantastiska serie om draken Temeraire och hans kapten Laurence. Det är också den första boken i serien jag läser på engelska, eftersom den svenska översättningen slutade med den femte boken. Det är synd, för det här är otroligt bra fantasy som håller även efter några år.

Serien om Temeriaire utspelar sig under Napoleonkrigen, ett fiktionaliserat historieberättande som tar krigiska slag och årtal på allvar men placerar in drakar i skeendet. Mycket roligare, om du frågar mig. Drakarna i sig är det bästa med serien, Naomi Novik ger dem fantastiska personligheter och låter dem vara betydligt smartare och mer intressanta än sina människor. Jag älskar hur Temeraire tänker och pratar med Laurence, jag älskar hur Novik gjort dem så intelligenta men samtidigt pragmatiska och kärleksfulla. Det är ganska långt ifrån den typiska drak-skildringen i fantasygenren.

I Tongues of Serpents är Laurence och Temeraire fortfarande i onåd hos den engelska kronan, efter händelser som utspelade sig tidigare i serien. Våra hjältar får se en helt annan del av världen än den engelska landsbygden och det krigsdrabbade Europa, och det är roligt att följa med på äventyret. Ändå saknar jag många av de personer som fått stanna kvar i England, den kvinnliga kaptenen Rowland inte minst. Jag hoppas av Laurence och Temeraire får komma tillbaka till sina tjänster i kommande böcker. Jag har tre böcker kvar att läsa och jag kommer vara hemskt ledsen när de är slut.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker i serien:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf

Fantasyn och sommarläsningen

Att sommaren skulle bli en återgång till hästböcker har jag redan berättat om, men att sommaren också på något sätt tillhör fantasyn har varit klart sedan länge. Jag läser alltid episka fantasyäventyr på sommaren, just nu har jag 100 sidor kvar i A conjuring of light och jag vill på något sätt inte läsa ut den för att den är så fantastiskt bra. Jag har också läst Daniel Edfeldts första fantasybok för 9-12 år, vad jag tyckte om den kan du läsa här, på mitt instagramkonto. Om jag vågar läsa ut V. E. Schwabs mästerliga trilogiavslutning blir det en hästbok sedan, Varsågod och rid!

Även jag behöver en paus från fantasyn, särskilt när de är så spännande och så sorgliga att hjärtat både klappar och värker.

Frankenstein in Baghdad – Ahmed Saadawi

Frankenstein in Baghdad är en satirisk tolkning av Mary Shelleys skräckklassiker, placerad i nutidens USA-ockuperade Baghdad. Ahmed Saadawis bok är dock inte så mycket av en skräckhistoria på samma sätt som Shelleys, det otäcka i den går snarare att återfinna i den skarpa samhällsskildringen.

Monstret i sig är, länge, främst en skugga i utkanten av berättelsen. Längs Baghdads förstörda gator möter vi ett helt persongalleri av människor som på ett eller annat sätt blir indragna i monstrets historia. Monstrets skapare, Hadi, samlar ihop likdelar från explosioner och syr ihop dem till en spegelbild av Frankensteins monster – som en protest mot att regeringen inte begraver dem. Vad han inte hade förväntat sig var att en ensam själ utan kropp skulle ta sin boning i monstret.

Ahmed Saadawis monster har alltså en tydlig själ, någon som finns i den monstruösa skapelse som sprider skräck i Baghdad. Ändå skapar inte monstret lika mycket uppståndelse som det kanske skulle gjort, i ett Baghdad som är märkt av kriget och där så många människors liv är förstörda.

Frankenstein in Baghdad rör sig mellan fantasy, skräck, satir, samtidsskildring och magisk realism. Här finns ett sammelsurium av människor, alltifrån journalister till en äldre dam som tror att monstret är hennes återvändande son, präster, kaffehusägare, grannar, hotellägare, vaktmästare, mäklare, astrologer och gangsters. Ändå känns den sammanhållen på något sätt, berättelsen är ständigt intressant och tankeväckande. Frankenstein in Baghdad fanns med på Man Booker International Prize korta lista 2018. Jag hade nog i vanliga fall inte plockat upp den, jag blev tipsad om den när jag eftersökte böcker till min Fantastisk- världsutmaning och jag är mycket glad att den kom i min väg.

Du kan köpa den på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.

Vei 2 – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Vei är en förunderlig berättelse. Vacker, sorglig och grym – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson har skrivit ett storslaget verk i två delar.

Vei, bok 2, fortsätter precis där vi lämnade Vei i bok 1. Vei är jättarnas obesegrade förkämpe i meistarileikir, kampen mellan jättarna från Jotunheim och asarna från Midgård. Oden vredgas över Veis framgång, var säker på att vinna meistarileikir så som asarna gjort i alla tider. Falskspel, ränker och död kantar Veis väg mot att vinna meistarileikir.

Det finns många varianter på sagorna inom den nordiska mytologin, de flesta har vi hört många gånger. Bland det jag tycker allra mest om med Vei är att Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson inte räds att utmana de gamla ingrodda berättelserna – men ändå låter de välkända myterna finnas kvar som en kärna i historien. Vei är en storslagen saga, men ännu mer är det en berättelse om att göra svåra val, om kärlek, om att vara sann mot sig själv. Mitt bland alla gudar och hjältar känns ändå Vei någonstans som en ganska jordnära berättelse.

Det är svårt att släppa berättelsen om Vei. Vid sidan av att det är hisnande spännande finns det också många lager att fundera över. Berättelsen är fantastisk i sig men blir bara ännu mer fängslande av Karl Johnsson vackra och storslagna illustrationer. Text och bild smälter samman till en förtjusande helhet, gör Vei till en av de bästa grafiska romaner jag läst. Missa den inte.

Kartago, 2019.

Köp boken på SF-bokhandeln. Den finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Kulturkollo, romeoandjuliet, Simon säger.

A Gathering of Shadows – andra delen i Schwabs fantastiska Londonserie

Jag tror inte att jag har haft en sådan här major crush på en litterär karaktär sen Edward Cullen. Och i A Gathering of Shadows, inte bara en, utan två. Jag älskar Kell, den buttre, stilige magikern som kan vända sin kappa efter Londons olika dimensioner som är mer eller mindre magiska egna världar. Jag älskar Lila Bard, den hårdföra tjuven och piraten som inte låter någon stå i hennes väg. Mitt problem med A Gathering of Shadows är egentligen att jag inte riktigt kan bestämma mig för vem av dem jag är mest kär i.

A Gathering of Shadows är en lysande andra del i en fantasytrilogi. Jag vet att det har sagts många gånger, flertalet bara i den här bloggen, men den andra delen i en fantasytrilogi ÄR svår. Risken att skriva en transportsträcka är hög och risken för att överarbeta i rädslan för att skriva en transportsträcka är likaledes svår.

Den här boken är som tur är, ingetdera. Medan ondskan pyr i White London, medan Black London lämnats åt sitt öde och medan Grey London är förbjuden mark för Kell ställer Red London till med en lysande fest och turnering för de bästa magikerna i riket. Kell och prins Rhy försöker överleva i sviterna av den magi som nästan förstörde dem i förra boken, Lila jagar spänningen hon verkar så beroende av på piratskepp ute på haven. Jag tycker om V. E. Schwabs tolkning av magins regler där Kell är den siste av Antari, de stora magikerna, men magi också är något som kan mästras på ett mindre kraftfullt sätt av vanliga människor. Kell är vilsen, en smula arrogant och irriterande ibland, men mest vilsen och lätt att tycka om.

A Gathering of Shadows är mörk, stilfull, magisk och till och med lite, lite queer sådär i ena hörnet – basically allt du kan önska dig av en fantasy- YA. Jag älskar att HBTQ börjat krypa in på ett helt okonstlat sätt även i fantasygenren under de senaste åren (Cirkeln, Equilibrium, Norra Latin, Magnus Chase, Half Bad) och jag kan bara hoppas att det blir mer och mer – och att avslutande delen är allt vad A Gathering of Shadows var – och lite till.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, A Darker Shade of Magic.

Legenden vaknar på Jorvik

I andra boken om Jorviks Ödesryttare lägger sig ondskan tungt över boksidorna. Enligt sägnen kommer det goda att segra när de fyra ödesryttarna och deras hästar är samlade på ön Jorvik. Men Lisas pappa är försvunnen och hennes älskade häst Starshine är stulen. Alex och Linda försöker hjälpa henne att hitta honom medan Anne ger sig iväg på ett uppdrag till den parallella verkligheten Pandoria.

Jag vill hela tiden säga åt Ödesryttarna att de skulle göra bäst i att hålla ihop istället, att deras styrka absolut måste ligga i att de är tillsammans. Samtidigt får de var för sig chansen att utforska sina krafter, som jag gissar kommer bli avgörande i tredje delen.

Det går inte att påstå att Legenden vaknar är den vägsträcka mellan inledning och upplösning andra boken i en trilogi oftast är. Det händer saker, hela tiden. Någonstans ungefär hälften in i boken börjar jag undra om det någonsin kommer lugna ned sig och om Alex, Linda, Anne och Lisa någon gång kommer få tid att prata med varandra och inte bara kasta sig från den ena livshotande situationen till den andra. För mig är det alldeles för mycket action, något som stjäl av det fina karaktärsbygge som ändå finns här. Jag får aldrig tid att lära känna Ödesryttarna tillräckligt och jag har fortfarande, efter två böcker, ibland lite svårt att skilja dem åt.

Kanske hade jag tyckt mycket bättre om Legenden vaknar om jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på den. Uppläsaren är överentusiastisk och pratar STÄNDIGT med vartannat ord i VERSALER varje gång något spännande HÄNDER – det blir jobbigt att lyssna på till slut. När hon sedan förställer rösten i en av karaktärernas repliker kan jag nästan inte låta bli att fnissa – det låter ofta ganska löjligt när någon försöker göra en helt annan röst bara för att karaktären är ond. Ljudböcker är inte radioteater och jag tycker att uppläsare borde sluta försöka göra dem till det. Tanken har föresvävat mig att uppläsare kan göra så för att det är en barnbok, men historien borde vara tillräckligt spännande för att hålla även unga lyssnare på halster ändå och jag har lyssnat på andra barnböcker som inte dras med denna olat. Tredje boken kommer jag att läsa, inte lyssna på.

För jag älskar ju ändå böckerna om Ödesryttarna. När jag var tio år hade jag kastat mig över dem fortare än någon hunnit säga ”hästfantasy”. Jag tipsar ofta om dem i mitt bibliotek och de är fina presenter till hästälskare, fantasyläsare, andra läslöss eller datorspelare. Jag älskar att Helena Dahlgren skrivit böckerna baserade på datorspelet Star Stable som är otroligt stort men ändå relativt osynligt för många – bara för att det är så många tjejer som spelar det. Legenden vaknar är spännande och välskriven och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa, Alex, Anne, Linda och deras hästar. Deras kärlek till sina hästar är otroligt fint gestaltad och går inte att ta miste på. Ibland går det nästan att känna lukten av svettig hårrem och nysmort läder och höra ljudet av smattrande hovar när Ödesryttarna galopperar mot sitt öde.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första delen, Jorvik kallar.

Pappersboken är utgiven av  Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklådan, Barnboksprat.

Half Bad, fantasy och HBTQ

Half Lost avslutar Sally Greens trilogi om ett Europa där det pågår ett krig mellan svarta och vita häxor, oanade av människan. Nathan befinner sig mitt i, bokstavligt talat. Han är hälften svart häxa, hälften vit, och vilsenheten i det gör honom till en ganska spännande karaktär. Han är en motvillig antihjälte, butter och otrevlig och ganska självupptagen.

Det är en spännande serie, Half Bad. Jag älskar häxorna, jag älskar Gabriel och Sally Green lyckas göra ett snyggt och trovärdigt världsbygge. Ändå är det så mycket jag saknar. Att det finns så få fantasyböcker med HBTQ-relationer är sorgligt och det är fantastiskt att Sally Green kliver in på fantasyscenen med det i sina böcker – men det hade kunnat göras så mycket bättre. Paranormal romance- genren har kläckt bok efter bok sedan 2010- talets Twilight och när äntligen en HBTQ- bok i ungefär samma genre blir känd tar det förstås två och en halv böcker innan relationen verkligen uttalas. Jag hade länge känslan av att Sally Green var lite rädd för att tydligt skriva ut att Nathan och Gabriel faktiskt är kära i varandra – fram till tredje bokens andra halva går det alldeles utmärkt att tolka deras förhållande som vänskap om en skulle vilja det och det gränsar nästan till pinkwashing för mig. Det är så tydligt, just för att paranormal romance- genren kännetecknas av så starka känslor att knappt något annat än döden kan stoppa dem. Här finns inte det.

Det gör mig också besviken att Sally Green inte vågade gå längre och låta HBTQ-relationer vara en del av vardagen. Nathan och Gabriels relation är den enda HBTQ-relation som syns, som om den vore något väldigt annorlunda och därför dömd att inte kunna existera. Att jag gav Half Lost ett dåligt betyg på Goodreads beror mycket på det, och på det otroligt märkliga och fåniga slutet som jag faktiskt inte alls kan förstå mig på och som gjorde mig både trött och ledsen. Dessutom är Half Lost ganska torftigt skriven och karaktärsutvecklingen från första boken har helt stannat av. Jag önskar också att magin i sig fått ta mer plats, att något mer hade gjorts av den fina glimt av magi kopplad till jorden som dyker upp mot slutet.

Att jag lät min recension nästan uteslutande handla om HBTQ-relationer är för att jag är så svältfödd på HBTQ-representation i fantasy och känner mig så ambivalent inför den här serien. Jag älskar Nathan och Gabriel, men jag önskar att Sally Green skulle gjort mer av det. Jag hoppas att Half Bad– trilogin kan fungera som en dörröppnare för fantasyförfattare, att det äntligen kan komma en tid när HBTQ- relationer får existera på likadana villkor som heterorelationer får. Att det finns så otroligt mycket paranormal romance- YA som nästan alltid är straight är både märkligt och sorgligt.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första och andra delen.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Boken finns på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: JM Holmström, Fantastiska berättelser.