Spökhistorier från Jorvik – Helena Dahlgren

Höstmörkret sänker sig över Gyllenåsarnas dal på ön Jorvik. Det är en magisk plats, där hösten alltid verkar dröja sig kvar. En efter en samlas Ödesryttarna kring lägerelden i Gyllenåsarnas dal, ditkallade av ett mystiskt brev om att någon av dem är i fara. Anne, Linda, Alex och Lisa är utvalda, fyra ryttare som tillsammans med sina hästar gav sig ut på ett uppdrag för att rädda världen i de tre böckerna om Ödesryttarna; Jorvik kallar, Legenden vaknar och Mörkret faller.

Min favorit i serien är Fyra berättelser från Jorvik, en novellsamling som är lite mer lågmäld och stillsam och gräver djupare i Ödesryttarnas liv. Efter läsningen av den tyckte jag att kände dem bättre än någonsin. I Spökhistorier från Jorvik berättar Ödesryttarna varsin spökhistoria runt lägerelden i Gyllenåsarnas dal, och att läsa den är som att sjunka ner i en höstmysig härlighet full av hästar, magi och mörker. Helena Dahlgren kan sin spökhistoriegenre och det är omöjligt att inte ryckas med och sluka hela boken i ett svep. Jag kan tänka mig att den är fantastisk som högläsningsbok. Språket är levande, det är kusligt och rysligt och boken räds inte att skrämma sina läsare. På ett bra sätt. Allra mest tycker jag kanske om Körsbärsgårdens hemlighet – den bär ett drag av melankoli med sig, mer sorglig mer än otäck.

Alldeles nyss skrev jag, om Mia Öströms Slutstation, att bra spökböcker för slukaråldern sällan bara berättar en spökhistoria. De säger något om livet, om att vara tonåring och känna att allting förändras kring en, utan att kunna göra något åt det. Anne, Linda, Alex och Lisa får alla veta hemligheter om varandra den här natten och jag är glad att jag får vara med.

Böckerna om Ödesryttarna är baserade på datorspelet Star Stable. Jag pratar om det ganska ofta. Här på bloggen ibland, men kanske framförallt på mitt jobb med spel- och bokintresserade kids, tonåringar och föräldrar. Du hade säkert hört talas om spelet, om det inte hade varit så att det främst spelas av tjejer. Faktum är att Star Stable är ett av de tio största spelen i sin genre (MMORPG) med ungefär 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Dessutom är det svenskutvecklat. Men jämte spel i samma genre, som till exempel World of Warcraft, får det förstås inget medieutrymme. Den delen av spelkulturen som bärs fram av främst tjejer har aldrig rönt något större intresse hos andra. Snarare ses det ner på, som om det vore mindre värt.

Det är trist. Jag hoppas att spelvärlden snart kommer att komma längre än så. Star Stable är ett fint spel och ett fantastiskt community för många unga. Det är verkligen inte så att du måste känna till spelet för att läsa böckerna, de fungerar helt fristående, men jag tror att Star Stable- fans kastar sig över böckerna och att läsare som är nya till spelet kan bli nyfikna på det. Böcker och datorspel behöver på inga sätt existera i ett motsatsförhållande, böckerna om Ödesryttarna skapar broar mellan litteratur- och spelvärldar och det är något jag tycker är så fantastiskt fint.

Jag längtar efter fler böcker om Ödesryttarna. Personligen är jag hemskt nyfiken på att träffa Gabi igen.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksprat, Johannas deckarhörna.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Jorvik kallar
Legenden vaknar
Mörkret faller
Fyra berättelser från Jorvik

Fyra berättelser från Jorvik – Helena Dahlgren

I Fyra berättelser från Jorvik får vi lära känna de fyra Ödesryttarna på djupet, de som jag tyckt så mycket om i Jorvik kallar och Legenden vaknar. I början av mars gavs tredje och sista boken i trilogin ut men jag hoppas att inte en enda Ödesryttarna- fans missar den här fina novellsamlingen.

Novellerna utspelar sig före och under Ödesryttarna– trilogin, men är helt fristående. Det är berättelser som går på djupet på ett sätt de andra böckerna inte riktigt hunnit göra mitt i det stora äventyret. Helena Dahlgren utforskar sina karaktärers känslor och om det är möjligt tar Lisa, Linda, Alex och Anne ännu större plats i mitt hjärta nu. Särskilt mycket tycker jag om första berättelsen, den där Lisa möter både våren och sorgen efter sin mammas död. Den fick tårarna att rinna.

Det är just det som är så fint med de här böckerna, att det är magi på så många olika sätt. Magin i att röra vid en len hästmule, det magiska i nyfunnen vänskap som lindrar sorgen – och så den onda, tusenåriga magin som lurar under Jorviks yta. Fyra berättelser från Jorvik är dessutom fantastiskt vackert illustrerade, det är en verklig pärla att läsa.

Ödesryttarna är böcker baserade på onlinerollspelet Star Stable, ett av världens tio största spel i sin genre med 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Ändå är chansen stor att du inte har hört talas om det, fast du säkert känner till World of Warcraft som är ett spel i samma genre (MMORPG). Den enkla anledningen är förstås att Star Stable mest spelas av tjejer, och därför ofta ses som ett spel lite mindre värt än andra. Det är det förstås inte. Star Stable är ett fantastiskt spel som förenar spel- och hästintresserade tjejer, killar, icke-binära och andra över hela världen. Jag älskar att det nu finns en bokserie om Ödesryttarna och Jorviks magi och jag hoppas att många gamers hittar fram till den – och att många bokläsare nu får chansen att upptäcka spelet. Spel och litteratur är båda former av berättande och – som Helena Dahlgren har sagt i intervjuer – de som har fantasin för att leva sig in i fiktiva världar kan ofta förlora sig i både böcker och datorspel.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Jorvik kallar och Legenden vaknar.

Children of Virtue and Vengeance

I Children of Blood and Bone fick vi möta Zélie, fast besluten att ta tillbaka magin till Orïsha. Under årtionden har monarkin förtryckt de majis som är bärare av magi, tyranniserat och förstört. Nu, när magin verkar ha återvänt med full kraft, måste Zélie och den fallna prinsessan Amari återta makten i Orïsha.

Jag skrev om Children of Blood and Bone att den berättar en saga om vår egen tids verklighet, full av rasism och brutalitet. Som så mycket annan fantasy finns det så mycket att känna igen, förklätt i sjok av magi. Men till skillnad från mycket annan Young Adult- fantasy som skrivs idag är Children of Virtue and Vengeance fruktansvärt mörk och brutal, men också glödgande av en passion inte alla författare besitter.

Tyvärr är den också en typisk mellanbok i en trilogi. Det finns mycket vackert och fantastiskt här, som Zélies och Amaris svåra vänskap, som miljöbeskrivningarna och – framförallt – magin, vars system inte liknar någon annan YA-fantasy som ges ut idag. Jag önskar att allt detta hade fått ta mer plats, och att de ständiga vändningarna i historien och mellan de två olika lägren – majis och monarkin – hade kortats ner. Children of Virtue and Vengeance är snabb, det går undan så mycket att jag inte alltid hänger med i alla perspektivskiften. Jag önskar att Tomi Adeyemi hade vilat lite mer i sin historia och kortat ned den, kanske till och med skrivit två böcker istället för tre. Jag kommer definitivt läsa tredje och förhoppningsvis sista boken för The Legacy of Orïsha är något alldeles särskilt i fantasyhyllan – men jag hoppas också att Tomi Adeyemi växer i sitt författarskap inför nästa bokserie.

Här kan läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Magi, kärlek, Uprooted

Uprooted är så magisk, på alla sätt och vis, att jag inte är helt säker på vart jag vill börja.

Kanske är det bäst att börja från början. Dvernik är en liten by i ett fiktivt, medeltidsliknande Polen. Agnieszka älskar dalen där hon bor och sin vän bästa vän Kasia. Men det finns också en skugga och en oro i byn, över närheten till den ondskefulla Skogen (The Wood) som är full av korrupt magi. Det enda som håller Skogens ondska borta är trollkarlen de kallar Draken, han som bor i tornet i utkanten av dalen. Vart tionde år väljer han en sextonårig flicka från byarna i dalen som sedan får leva i tornet och sällan eller aldrig återvänder. I år är ett Drakens år och alla är säkra på att Draken ska välja Kasia, Agnieszkas bästa vän.

Att berätta vad Uprooted handlar om gör den dock inte rättvisa. Naomi Novik gräver djupt i gamla folksagor och legender om drakar, häxor, magi och – kanske allra mest – i myten om Baba Jaga, häxan i många olika grenar av den slaviska mytologin. Långsamt väver hon ihop trådarna till en berättelse som är både fasansfull och sorglig, så vacker att det gör ont. Uprooted följer ingen mall, historien böljar fram och tillbaka utan någon början, mitt eller slut. Uprooted är något så ovanligt som en standalone- fantasyroman för vuxna och på något sätt får Naomi Novik ändå plats med en hel värld och mer därtill.

Men det finns något mycket viktigare med Uprooted som fantasyroman. Det jag älskar så vansinnigt mycket är hur vänskapen mellan Kasia och Agnieszka är berättelsens starkaste och mest centrala relation – det är inte ofta vänskap mellan två kvinnor tillåts vara det i fantasyromaner, eller i romaner överhuvudtaget för den delen. Inte heller använder Naomi Novik den trötta tropen om några enstaka starka kvinnor i en värld där mannen som regel ändå alltid är startare och har mer makt – den tropen är alltför vanlig, likaså föreställningen om att detta är något feministiskt och bra. Naomi Novik visar också, med lätthet, att det är fullt möjligt att berätta om en medeltidsliknande fantasyvärld på ett ytterst trovärdigt sätt utan att känna sig nödd och tvungen att importera den tidens kvinnosyn på köpet. En karaktär kan utvecklas även om hon inte blir våldtagen och ett krig behöver inte använda våldtäkt som vapen för att vara obeskrivligt otäckt – det är en sådan lättnad, ibland, att läsa Uprooted att jag blir fullständigt gråtfärdig.

Allra mest är jag mållös. Över hur Naomi Novik så sömlöst väver in legender och myter och ändå gör Uprooted till sin helt egna berättelse, över hur otroligt vackert språket är, hur fantastiskt svindlande och magisk historien är och hur svårt jag hade att lämna Kasia och Agnieszka. Uprooted är något av de mest förtrollande jag läst, någonsin.

A Feast for Crows – fjärde resan till Westeros

Det finns kanske ingen bokserie som gjort mig så ambivalent och så frustrerad som A Song of Ice and Fire – samtidigt som jag inte för allt i världen kan sluta läsa.

A Feast for Crows är fjärde boken i serien som, för den som bara sett TV-versionen, kanske är mer bekant som A Game of Thrones. Här smids det ränker i det medeltidsaspirerande kungariket Westeros, här håller drottning Cersei hov och här hotar de zombieliknande White Walkers någonstans i utkanten av världen. Men vem bryr sig om det, när det konspireras för att mörda kungafamiljen?

Jag har sett många ge dåligt betyg till A Feast For Crows för att den inte innehåller deras favoritkaraktärer. Och ja, även jag blev en smula förvånad och besviken över att inte få träffa flera av de karaktärer jag verkligen älskat i de tidigare böckerna. Men det som framförallt, i min åsikt, gör fjärde delen till den sämsta hittills är att det händer så fruktansvärt lite. Det är rådslag efter rådslag, det pratas och planeras men våra hjältar och skurkar tar sig nästan ingenstans.

Om frånvaron av händelser till största delen gett utrymme till karaktärsbygge, då hade A Feast for Crows kunnat bli en fantastisk bok på vägen till det stora krig jag gissar kommer komma – för självklart kan även fantasy vara fantastisk utan en actionrik plot, men då krävs det substans i frånvaron av det. Till viss del det byggs det också karaktärer, jag tycker om att få träffa prinsessan Myrcella mer, the Sand Serpents, Arya, Brienne. Samtidigt ges en stor del av utrymmet, fortfarande, åt dödstrista macho- uppvisningar och fantasilösa kvinnoporträtt. Här finns kärnan i det jag tycker så illa om med de här böckerna – kvinnoföraktet, kvinnohatet, våldtäkterna, det meningslösa våldet. Jag kallar det meningslöst för att det ofta är sensationellt istället för skildrande – och nästan alltid löjligt överdrivet. Jag har ägnat tre tidigare recensioner åt varför jag inte håller med ”starka kvinnor”- hypen om A Song of Ice and Fire och varför jag inte tycker om den termen över huvud taget – och kommer därför inte orda mer om det, nu. Jag stänger A Feast for Crows med förhoppningen om att A Dance of Dragons kommer vara bättre – och att George R R Martin någon gång kommer lyckas skriva klart resterande delar i bokserien.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A Game of Thrones
A Clash of Kings
A Storm of Swords

Boken finns bland annat hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

A Conjuring of Light – fantastisk urban fantasy

Att skriva nyskapande och hårresande spännande YA-fantasy i en tid när genren fullkomligt exploderat av lysande författare, kan inte vara det lättaste. V. E. Schwab är kanske inte den allra mest kända bland namn som Rick Riordan, Cassandra Clare och Sarah J. Maas, men hennes böcker om det magiska London har tagit andan ur mig på ett sätt ingen annan har på senare år. Kanske inte sedan Cirkeln.

Kell är en av de sista Antari, magiker som kan resa mellan Londons olika dimensioner. I Grey London, vårat London, har människorna glömt bort magin. I White London har magin lämnat världen för alltid och i Black London har den förgjort allt i sin väg. I Red London, där Kell har sin hemvist, flödar magin – men är också hotad av en skärva av den svarta magi som stängde dörrarna till Black London för alltid.

Jag kan inte bestämma mig för vem jag tycker mest om. Kell, magikern som är lysande men ibland ganska arrogant och otrevlig, den underbara piraten och rövaren Lila Bard, den sköra prins Rhy eller den outhärdlige piratkaptenen Alucard Emery. Framförallt kanske jag älskar att Schwabs persongalleri är så mångfacetterat, aldrig klyschigt och är så rikt på mångfald – utan att göra en grej av det. Jag älskar verkligen att två av huvudpersonerna har en HBTQ-relation, samtidigt kan jag inte låta bli att känna en tagg av besvikelse över att de samtidigt också blir något slags rosa alibi – ingen annan gång i de tre böckerna ges någon fingervisning om att HBTQ- relationer är vardag och finns överallt i det magiska London. Under de senaste årens utgivning har HBTQ börjat krypa in i YA-fantasyn exakt på detta sätt, med ett enda queert förhållande – jag hoppas att det bara är en början och att HBTQ-relationer kommer ta mycket större plats i fantasyn i framtiden.

Med det sagt älskar jag A Conjuring of Light. Den är massiv, mäktig på över 600 sidor men spännande och fantastisk hela vägen. Det är mörkt, och mörkare blir det, till en gräns där jag undrar hur långt Schwab egentligen kommer att gå. Jag älskar modet att utforska det svåra och jag älskar hur fantasifullt det är. Om du bara tänkta läsa en YA- fantasy- serie i år, läs den här.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A darker shade of magic
A gathering of shadows

Tongues of Serpents – med drakarna på vidare äventyr

Tongues of Serpents är den sjätte boken i Naomi Noviks fantastiska serie om draken Temeraire och hans kapten Laurence. Det är också den första boken i serien jag läser på engelska, eftersom den svenska översättningen slutade med den femte boken. Det är synd, för det här är otroligt bra fantasy som håller även efter några år.

Serien om Temeriaire utspelar sig under Napoleonkrigen, ett fiktionaliserat historieberättande som tar krigiska slag och årtal på allvar men placerar in drakar i skeendet. Mycket roligare, om du frågar mig. Drakarna i sig är det bästa med serien, Naomi Novik ger dem fantastiska personligheter och låter dem vara betydligt smartare och mer intressanta än sina människor. Jag älskar hur Temeraire tänker och pratar med Laurence, jag älskar hur Novik gjort dem så intelligenta men samtidigt pragmatiska och kärleksfulla. Det är ganska långt ifrån den typiska drak-skildringen i fantasygenren.

I Tongues of Serpents är Laurence och Temeraire fortfarande i onåd hos den engelska kronan, efter händelser som utspelade sig tidigare i serien. Våra hjältar får se en helt annan del av världen än den engelska landsbygden och det krigsdrabbade Europa, och det är roligt att följa med på äventyret. Ändå saknar jag många av de personer som fått stanna kvar i England, den kvinnliga kaptenen Rowland inte minst. Jag hoppas av Laurence och Temeraire får komma tillbaka till sina tjänster i kommande böcker. Jag har tre böcker kvar att läsa och jag kommer vara hemskt ledsen när de är slut.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker i serien:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf

Fantasyn och sommarläsningen

Att sommaren skulle bli en återgång till hästböcker har jag redan berättat om, men att sommaren också på något sätt tillhör fantasyn har varit klart sedan länge. Jag läser alltid episka fantasyäventyr på sommaren, just nu har jag 100 sidor kvar i A conjuring of light och jag vill på något sätt inte läsa ut den för att den är så fantastiskt bra. Jag har också läst Daniel Edfeldts första fantasybok för 9-12 år, vad jag tyckte om den kan du läsa här, på mitt instagramkonto. Om jag vågar läsa ut V. E. Schwabs mästerliga trilogiavslutning blir det en hästbok sedan, Varsågod och rid!

Även jag behöver en paus från fantasyn, särskilt när de är så spännande och så sorgliga att hjärtat både klappar och värker.

Frankenstein in Baghdad – Ahmed Saadawi

Frankenstein in Baghdad är en satirisk tolkning av Mary Shelleys skräckklassiker, placerad i nutidens USA-ockuperade Baghdad. Ahmed Saadawis bok är dock inte så mycket av en skräckhistoria på samma sätt som Shelleys, det otäcka i den går snarare att återfinna i den skarpa samhällsskildringen.

Monstret i sig är, länge, främst en skugga i utkanten av berättelsen. Längs Baghdads förstörda gator möter vi ett helt persongalleri av människor som på ett eller annat sätt blir indragna i monstrets historia. Monstrets skapare, Hadi, samlar ihop likdelar från explosioner och syr ihop dem till en spegelbild av Frankensteins monster – som en protest mot att regeringen inte begraver dem. Vad han inte hade förväntat sig var att en ensam själ utan kropp skulle ta sin boning i monstret.

Ahmed Saadawis monster har alltså en tydlig själ, någon som finns i den monstruösa skapelse som sprider skräck i Baghdad. Ändå skapar inte monstret lika mycket uppståndelse som det kanske skulle gjort, i ett Baghdad som är märkt av kriget och där så många människors liv är förstörda.

Frankenstein in Baghdad rör sig mellan fantasy, skräck, satir, samtidsskildring och magisk realism. Här finns ett sammelsurium av människor, alltifrån journalister till en äldre dam som tror att monstret är hennes återvändande son, präster, kaffehusägare, grannar, hotellägare, vaktmästare, mäklare, astrologer och gangsters. Ändå känns den sammanhållen på något sätt, berättelsen är ständigt intressant och tankeväckande. Frankenstein in Baghdad fanns med på Man Booker International Prize korta lista 2018. Jag hade nog i vanliga fall inte plockat upp den, jag blev tipsad om den när jag eftersökte böcker till min Fantastisk- världsutmaning och jag är mycket glad att den kom i min väg.

Du kan köpa den på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.