Tag Archives: feminism

Vi mot er och det fantastiska mot det som blev för mycket

Björnstad kastade läsaren rakt in i en snödriva och ett gevär mot ett annan människas panna. Berättelsen om hur vi hamnade där var svår, hemsk och fantastisk. Ändå önskar jag att det hade stannat där, i snödrivan, i tanken om vad som kunde ha hänt sen.

Björnstad var en av förra årets bästa och viktigaste böcker i sin feministiska skildring av våldet och machokulturen inom idrotten, i sina levande karaktärsporträtt och fina beskrivningar. Sina stora ord som aldrig var för stora. Jag har tyckt om alla Fredrik Backmans böcker och det enda jag har haft att invända är att orden ibland skulle behöva tyglas, inte driva iväg i en våg av sentimentalitet och metaforer. Björnstad lyckades verkligen med det. Vi mot er är, i min mening, däremot, alldeles för stor i sina gester och alldeles för invecklad i sitt språk.

I Björnstad försöker alla överleva sin vacklande vardag – striderna om hockeyklubben har tärt på det samhälle som kretsar kring den. Peter, den föredetta NHL-stjärnan och numera sportchefen, fastnar i ett politiskt spel och hans dotter Maya drömmer mardrömmar varje natt. Allra mest tycker jag i Vi mot er om berättelsen om Benji, den mest varsamt tecknade, och kanske den om Björnstad själv. Berättelsen om en småstad där hockeylaget är det som bär orten är levande – och skildringen av sporten, av machokulturen, av hederskulturen, av våldet, är fortfarande både skrämmande och skicklig. Det är vackert, ibland, som i hur viktigt ett hockeylag kan vara för en liten tjej på fyra år. Hur destruktivt det samtidigt kan vara för en artonårig kille. Hur ett gemensamt ”vi” så lätt kan bli ett polariserande, skrämmande, separerande ”vi mot dem”. Vi mot er är bäst i de små och nästan outsagda ögonblicken, smått fantastisk i de stunder den verkligen rör vid något fundamentalt viktigt – utan att för den sakens skulle ta till de stora åthävorna.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

I Björnstad finns inga enkla svar, bara ytterligheter. Det finns heller inget mellanläge, kanske måste en acceptera det när en är i Björnstad. Ändå önskar jag att redaktören varit hårdare, skalat bort de allra mest sentimentala ögonblicken. För det blir för mycket ibland, på ett sätt det aldrig blev i Björnstad. För mycket upprepningar, för mycket förklaringar. Andra halvan av boken är tätare, bättre, men det hjälper inte. Jag vet inte om det har att göra med att Backman har bytt förlag sen Björnstad eller om första boken helt enkelt passade allra bäst som fristående. Jag önskar det kunde får varit så. Jag hade nog just hellre lämnat dem där i snödrivan, fått tänka ut resten själv. Det är fortfarande det jag tar med mig av Björnstad, den fullständigt krossande revanschen där i snödrivan, sorgen, vänskapen, makten och maktlösheten som var så fint tecknat där och som visserligen finns kvar även i glimtar i Vi mot er men som till största delen sväljs av för mycket ord.

Forum, 2017.

Andra som bloggat: och dagarna går, Feministbiblioteket, CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Lottens bokblogg, Fantastiska berättelser, Just här, just nu, Bokgalleriet, Bokmumriken, Maddes bokblogg, Zellys bokhylla.

Köp boken: Bokus, adlibris.

Kamp, kärlek och lite ensidighet

Lägg ett halvår på att BARA läsa kvinnliga författare!

Lena Kjersén Edman inleder Kamp och kärlek med detta citat från Jeanette Winterson, på frågan om hur en får grabbiga unga män att se på världen med feministiska glasögon. Att män i alla åldrar borde läsa fler böcker av kvinnor är överhuvudtaget en viktig del i kampen om jämställdhet för det talas mycket om att kvinnor läser böcker av män och kvinnor medan män läser böcker av män – och var, om inte i litteraturen, hittar en de erfarenheter som inte är ens egna och som kan få en att se världen på ett annat sätt? (se länkar om detta i slutet av inlägget).

Jag tog upp Kamp och kärlek, en slags fortsättning på 52 kvinnliga författare och en samling med tips på kvinnliga författare från 2000- talet. Nog för att jag redan läser övervägande del kvinnliga författare – både för att det oftast är de böcker jag blir intresserad av och för att jag tycker det är en viktig ståndpunkt att ha – men jag vill alltid ha fler tips och framförallt vill jag läsa fler böcker som utspelar sig i, eller av författare från, andra länder än Sverige, England, USA och Frankrike som är de länder jag oftast läser böcker ifrån.

Just det målet uppnås tyvärr inte med Kamp och kärlek. 14 av författarna i boken är svenska, flera andra är europeiska och endast 1 afrikansk författare och 1 asiatisk/amerikansk finns med. Ingen från Sydamerika eller Australien alls. Jag inser att det här inte är ett heltäckande verk på något sätt, men när så stor del av författarna är svenska/europeiska känns de två andra i princip som alibin för att få ha någon från någon annan världsdel än Europa med alls – särskilt som det är två av de mest omtalade författarna idag, Adichie och Thúy. Om en vill göra fler röster hörda bör det inte nästan uteslutande vara europeiska. Det hade varit bättre att skippa några svenska författare och bredda perspektivet, eller fokusera på en bok om svenska favoritförfattare från 2000- talet. Nu, när den utger sig för att tipsa allmänt om ”favoriter från 2000-talet” och dessutom har en ambition om bildning, bitextualitet och perspektivbreddande, känns det bara futtigt. Detta är givetvis inte endast Kjersén Edmans fel, även om jag tycker att tid borde kunna lagts på att bredda perspektivet, utan också ett symptom på problemet med bristen på intersektionalitet inom den (vita) feministiska rörelsen.

Ändå vill jag att många fler läser fler kvinnliga författare så ändå vill jag trycka på den här boken för den är viktig och jag fick många fina boktips. Men, för att verkligen bredda läsningen och bildningen så vill jag också tipsa om Lyran, Feministbiblioteket och …och dagarna går som läser mycket litteratur av kvinnliga författare jorden runt.

Mer om att läsa manliga/kvinnliga författare hos Enligt O, Norstedts, SVT, SvD, Kakan Hermansson.

Hitta boken här eller här.

Grannarna – Fredrika Bremer

Att läsa Grannarna är som att vara den Fransiska skriver sina brev till. Aldrig får mottagaren synas mer än genom korta glimtar men desto mer känner jag mig själv invigd i hemligheternas innersta.

Grannarna är en samtidsskildring över Fredrika Bremers 1830-tal i en välbärgad del av det svenska samhället som det var då. Fransiska är nygift med sin ”björn”, som hon kallar honom, en kringresande läkare som lämnar Fransiska ensam med umgänge och grannar stora delar av tiden. Mannen är en ganska undangömd figur, skildrad mest genom Fransiskas kärleksfyllda ögon. Större plats tar svärmodern, nästan en matriark på sin gård som styr med järnhand. När en förlorad son smyger sig in i handlingen kommer börjar också mörker skugga berättelsen och det är först då jag faktiskt fastnar i Grannarna.

Länge har jag velat läsa något av Fredrika Bremer, men kanske hade jag aldrig läst Grannarna om inte valet hade fallit på den i min bokcirkel. Länge väntade jag också på att något skulle hända för realistiska samtidsskildringar har egentligen aldrig varit den litteratur som legat mig närmast om hjärtat. Den som söker Fredrika Bremers feministiska pionjärskap kanske gör bättre i att leta i idéromanen Hertha som skulle leda till riksdagsbeslutet 1858 om att ogifta kvinnor skulle kunna ansöka om att få bli myndiga vid 25 års ålder.

Samtidigt vill jag inte förringa Grannarnas betydelse som tidsdokument. Liksom Att föda ett barn blivit hyllad för att den skildrar kvinnans vardagsliv, så ofta förbisett, skildrar också Grannarna en kvinnas liv – om än kanske ett högst borgerligt och mer lättsamt än det i Att föda ett barn. Jag tyckte stundtals ganska mycket om att möta Fransiska och hennes omgivning, även om det tog mig lång tid att börja gilla den någorlunda, men kanske längtar jag ännu mer efter att läsa Hertha nu.

Andra som bloggat: Feministbiblioteket

Tre starka kvinnor

Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?

I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.

Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.

I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar.  Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.

Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.

Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.

Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.

Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.

Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.

Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.

Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of Thrones.

Pennskaftet – Elin Wägner

9789173531825_200x_pennskaftet_pocketElin Wägner skrev Pennskaftet 1910, präglad av sin egna journalistiska karriär och kamp för kvinnlig rösträtt. ”Pennskaftet” kallas journalisten i romanen med samma namn men kanske är hon mer av en sammanlänkning än en huvudperson. Den egentliga huvudpersonen i romanen är snarare rösträtten i sig själv, kvinnokampen. Ändå, trots sitt tunga ämne, är Pennskaftet en lättsam roman att läsa, humoristisk, satirisk, fängslande.

Inledningen av läsningen av Pennskaftet blev dock lång och trög, men kanske berodde det mer på mig än boken. Jag började läsa den i december, pausade och återkom inte förrän i mars när jag sträckläste den på två dagar. Det är svårt att efter ett tag inte bli totalt uppslukad av Wägners sätt att sammanlänka de kvinnoöden som får äga rum i Pennskaftet, för helt ärligt är jag ganska ointresserad av de få män som finns där i utkanten. Kvinnokampen däremot, striden för rösträtt, är briljant skildrat. Kvinnorna är så olika, från olika samhällsklasser och med olika erfarenheter och ändå kämpar de för samma sak. Vi måste göra samma sak idag.

Då, 1910, var rösträtten det kanske viktigaste för feminismens framfart, en grundpelare för fortsatt feministik kamp och och kvinnans rätt till att vara en egen person. Nästan som i förbigående nämns frågor som idag, över hundra år senare, istället är de frågor som är mer aktuella än någonsin och några av dem är de viktigaste vi kämpar för idag. Rätten att ha det förhållande som en vill utan att det ifrågasätts och framförallt, rätten att vara fredad.

Jo, sade Pennskaftet, nu helt modig, vi hade en gång haft en diskussion i tidningen om kvinnofriden, generalen vet sådant man tar till, då man inte vet sig råd med något annat. En stor del därav hade vi, de manliga och kvinnliga medlemmarna på redaktionen, gjort själva, och en av kamraterna, ett manfolk naturligtvis, hade skrivit och sagt, att kvinnorna borde inte vara så pjoskiga, inte ta så illa upp och så vidare. Samma kväll, som den artikeln hade stått införd, blev jag emellertid på hemvägen från mitt abete antastad av en fin herre, som aldrig ville gå och som anförde min egen tidnings uttalande som skäl och ursäkt för sitt uppförande.

Undantaget det tidiga 1900- talsspråket hade scenen lika gärna kunna hänt idag. Feministiska uppvaknanden och inte minst vikten av ett eget rum är frågor som brinner i Pennskaftet och fortfarande idag. Pennskaftet är fängslande i sin historieskildring, skrämmande i sin aktualitet och oerhört fascinerande att läsa. Missa den inte.

Andra som skrivit om boken: Enligt O.

Hela Kakan – lite för lite om mycket

9789137147086_200x_hela-kakanDet känns lite som att läsa en blogg. Ämnen staplas associativt på varandra, går in i varandra, blandas. Hela Kakan, självbiografin av Kakan Hermansson, är en del biografi, en del politisk analys, en del forskningsöversyn, en del vittnesmål. Vad blir summan? Jag vet inte riktigt.

Sägas bör att jag inledde läsningen skeptisk, med en inbyggd motvilja mot genren som tyvärr till ganska stor del infriades. Varför jag ens tog upp den här boken från början är för att jag älskade Kakans sommarprat och för att jag lyssnade på henne under en konferens med stor behållning.

Jag inser syftet med biografier, att vilja läsa om någon annas upplevelser, men jag kan ändå inte riktigt se poängen, särskilt inte den litterära, i ett verk som spretar så här mycket åt olika håll. Det blir ofta pratigt, som ett mellanting mellan en nedskriven intervju och en berättelse. Vad som egentligen är extra tråkigt är att inledningen är oerhört lovande, Kakan skriver ett brev till den fjortonåriga Kakan och det är ofta ett lyckat grepp. Tyvärr försvinner den tråden helt så fort den här boken börjar sladda mellan genrer, jag hade gärna sett den tas upp igen för att knyta ihop historien.

Samtidigt är berättelserna gripande och den igenkänning som finns är också viktig. Det är i vittnesmålen jag finner Hela Kakan mest gripande och i analyserna som den är mest intressant – som i kapitlet ”SATC, männen och lyckan” om Sex and the city, om att stoppa in kvinnor i fack och om normaliseringen av destruktiva förhållanden. Det är också när analyserna går hand i hand med berättelsen om Kakans liv som det är en riktigt bra bok. Kapitlen ”Hur vi blev hårdhudade (ja, det handlar om hat)” och ”Silverräven, fotbollsflatan och grillen” gör just detta, presenterar enkla och lättförståeliga fakta och analyser om kvinnohatet i samhället och precis hur konkret det kan gripa in i ens vardag som kvinna.

Kvinnohatet, det är mina vänner och deras barndomshistorier om våldtäkt, av pappor, farbröder och kusiner. (—) Kvinnohatet är att du tycker att jag är dramatisk nu, att jag alltid tjatar och överdriver. Hos polisen sitter kvinnohatet i entrén och tar emot anmälan och säger att nej, tyvärr det är hans ord mot dina, så du går hem och skär dig med ett asvasst kvinnohat och gör det kontinuerligt för att ens palla. Många gör inget alls, bara trycker bort det, år ut och år in. Det äter upp dig.

Den här boken gör mig kluven. Den är viktig och bra och jag kan absolut tänka mig att stoppa den i handen på en spirande feminist eller tonåring och veta att de kan hitta många bra tankar att ta till sig där. Samtidigt är den mycket sämre rent litterärt och personligen läser jag böcker nästan uteslutande för att de har fantastiskt språk och stämning. Jag tror dock inte heller att all kritik mot texten i boken kan läggas på författaren – den kunde nog genomgått hårdare redigering av förlaget. Förutom en uppstramning av texten hade någon gärna fått redigera bort det ständiga användandet av det talspråkliga ”dom” istället för ”de” eller ”dem” – det stör mig något kolossalt – och plockat bort darlingen ”go” (som i ”en go blandning”) ett ord som används i alldeles för stor utsträckning och endast får mig att tänka på Göteborgsdialekt. Jag förstår inte riktigt hur det här gick igenom korrekturen.

Min favorit bland bokpoddar, Mellan raderna, tycker att Kakan kanske borde dragit ner på skolgårdsbeskrivningarna och satsat mer på analyserna med sammanfattningen att allt inte behöver vara en biografi. Jag håller med. Men, vid sidan av det, ändå en läsvärd bok med många viktiga berättelser.

Andra som skrivit om boken: Bokbarn.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Björnstad – Fredrik Backman

bjornstad-inb-193x300Det finns så mycket i Björnstad jag känner igen att det nästan är plågsamt. Delvis för att jag själv växt upp i en just så liten stad, som inte ens är en stad egentligen, delvis för att den här boken är så mästerligt berättad. Björnstad har kvar den berättarglädje som utmärker även Fredrik Backmans tidigare romaner men här finns också en tyngd och ett allvar som gör den bättre än allt jag läst tidigare av Backman och som också suddar bort risken till putslustighet och närheten till skröna som är det enda jag tidigare inte gillat med författarens böcker.

Björnstad vaknar tidigt, som alla dagar. Små platser måste ge sig själva ett försprång för att hävda sig i världen.

I lilla Björnstad är hotet om nedläggning hela tiden närvarande. Nedläggning av ishallen, nedläggning av hela samhället och därmed nedläggning också av de som bor där. Flytten till det större samhället Hed som har ett finare ishockeylag, ett köpcentrum, större självförtroende. I Björnstad får en lära sig att hävda sig, i Björnstad är hockeytalangerna gudar för det är de som ska bära hela samhället på sina axlar. Att juniorlaget, med stjärnan Kevin i spetsen, vinner den stundande semifinalen är det allra viktigaste. Ishockeyn är det allra viktigaste och detta får en lära sig tidigt i Björnstad. Ändå är inte Björnstad en bok om ishockey.

Det kanske allra bästa, och svåraste, med Fredrik Backmans romaner och Björnstad i allra största synnerhet är att han låter läsaren lära känna varenda karaktär – från det yttre skalet och inpå bara skinnet. Det finns egentligen inga bikaraktärer och jag brinner för varenda en, om det så är av hat eller kärlek. Vad som till en början kan verka vara en något väl tilltagen och ibland frisinnad användning av metaforer, vad som kan ses som en milsvid lång inledning blir istället, när Björnstad imploderar, ett karaktärsbygge av sällan skådat slag som får mig att göra just det – brinna för varenda en.

Hon hör Ana härja i köket, sedan hör hon sina föräldrar passera varandra frustrerat i hallen, pappan yrvaken och förvånad som om han varje morgon vaknar på en plats han aldrig varit på förut, mamman målmedveten som en radiostyrd gräsklippare där säkringen till hinderigenkänning brunnit.

Jag skulle kunna presentera varje karaktär för jag minns dem så väl men jag vill hellre att du lär känna dem själv. För mest av allt är det här en bok som behöver lära känna sin läsare långsamt.

I början kanske det sägs en gång för mycket, hur stort hockeyn är, hur mycket som beror på att laget lyckas, att stadens överlevnad hänger på det. Jag vet ju allt det där, jag som kommer från landet utanför en småby. Fast kanske behövs det ändå, nötas in, som hockepyckarna nöts in i rinken i den där ishallen, dag ut och dag in. Pojkarna som spelar hockey bär verkligen en hel stad på sina axlar, tjejerna är långt ifrån lika viktiga. När så kraschen kommer, som vi förstår redan från bokens inledning att den obönhörligen kommer göra, blir det de senare som kläms.

Det är så svårt, så tungt. Någonstans långt inne vet jag precis hur det kommer gå för det här är inte första gången jag läser om en historia så som den som utspelar sig i Björnstad. Skillnaden är att jag tidigare har läst om den på nyhetssidorna; svarta nyhetsartiklar om Steubenville och Bjästa som förskräcker men kanske ändå någonstans aldrig når riktigt in för att det är alldeles för ofattbart att tänka sig. Det stora och fina med skönlitteratur är att den både kan fungera som en distans till verkligheten och förtydliga den, gå rakt in på problemets kärna och göra det kristallklart. Fredrik Backman gräver i ideal om manlighet och ishockey, i hur killar förväntas vara män som står över allt annat och hur tjejer förväntas vara undergivna, sedliga. Björnstad är en feministisk roman, skickligt berättad.

Slutligen, jag vill så gärna nämna dem. Jag älskar hur de från början nästan smygs in i historien men snart inte går att tysta, tjejerna som liksom killarna älskar hockey och spelade hockey när de var små, men som en efter en prejades av banan av de hårt uppsatta regler som gäller: killar spelar hockey, tjejer gillar hockeykillar. De är tuffa, men inte på premissen att de är som killarna utan på alla sätt de inte är det. Det älskar jag.

Och så, allra sist. Mitt hjärta går i tusen bitar, om och om igen, det gråter för alla tjejer som varit där Maya är. Framförallt för alla de som inte har några som står upp för dem. Som får ta skulden, där den inte borde finnas. Björnstad är så välskriven och levande att det gör ont, så viktig att den måste läsas. Kanske årets viktigaste bok.

Recensionex från Piratförlaget. I samarbete med förlaget kan du just nu också vinna ditt eget exemplar av Björnstad! Kika in här.

Du hittar boken att köpa här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, CRM Nilsson, Just här just nu, Bims blogg, Zellys bokblogg, Vargnatts bokhylla, hyllan, Feministbiblioteket, Ylvas läsdagbok, Nellons bokblogg, Bokhuset, Miimz, Bokmumriken, Tickmick.

Not that kind of reader?

Lena Dunham, skapare till TV-serien Girls, betitlar sin självbiografiska boksuccé med Not that kind of girl – dock verkar det aldrig klart vilken sorts tjej hon är eller inte är. Ett av mina problem med boken Not that kind of girl är att jag ser en så stor feministisk debatt i titeln som aldrig riktigt blir av, i min mening. Lena Dunham har helt klart en feministisk agenda och det är fantastiskt hur hon tar för sig trots att en som ung kvinna inte förväntas göra det. Det gillar jag.

IMG_8082Kanske syftar ”not that kind of girl” på en tjej som enligt normen inte gör just det, tar plats. För plats tar hon, Lena Dunham verkar vara väldigt mycket, hela tiden, överallt. Självupptagen, men inte nödvändigtvis alltid på ett dåligt sätt, och samtidigt självmedveten och skarp.

Biografier intresserar mig sällan, jag var nyfiken på Not that kind of girl för den enorma hype som cirklade kring den när den just kommit ut. Jag tänkte att om någon biografi ska kunna intressera mig så är det väl Lena Dunhams, men kanske är genren helt enkelt inte för mig för jag ser ingen spänning i den, väldigt lite litterära kvalitéer och just den här biografin är dessutom väldigt spretig och osammanhängande. Ibland känns den hastigt ihopsvarvad, kanske hade det blivit bättre om den fått gå några varv till genom redigeringsprocessen. Kanske ska jag helt enkelt låta bli biografier i framtiden.

Andra som läst: Malin the writer, Feelgoodbibliotekarien, Feministbiblioteket, Litteraturkvalster och småtankar, Enligt O, romeoandjuliet.

Våld, blod, död och magi

Sanddyner, djinner, efriter, blänkande svärd och månljusa nätter. Askfödd (An Ember in the Ashes) av Sabaa Tahir tar mig tillbaka till när jag läste Tusen och en natt som tonåring. Men det är ingen vacker saga som spelas upp här. Imperiet har fängslat de fria folken och De Lärda lever i slaveri och terror. När Laias bror blir tillfångatagen svär hon på att rädda honom och söker upp motståndsrörelsen för att få hjälp. Samtidigt är Elias enda hopp att bli färdig soldat i Imperiets krigarskola så att han äntligen kan rymma. Bli fri.

askfödd

Det är lite Tusen och en natt möter Hungerspelen med en dos kärlek och det är stundtals väldigt bra. Det är också grymt, hårt och våldsamt och våldet eskalerar under berättelsens gång till en punkt när det nästan blir outhärdligt. Samtidigt gör Sabaa Tahir också något väldigt intressant när hon berättar samma historia utifrån två vinklar, två människor födda med helt olika förutsättningar men ändå fängslade i sina respektive roller och bojor och ändå med samma mål: att bli fria. Friheten målas dock upp i olika färger för dem båda; för Elias är det att få göra som han vill och leva för sig själv, för Laia är det frihet från förtryck av henne och hennes folk. Askfödd är en berättelse som hela tiden skiftar, är levande, ställer frågor.

Samtidigt som vissa saker verkar bergfasta. Ibland undrar jag, återigen, varför en fantasyförfattare som är så fantastiskt duktig på att måla upp en värld befolkad av allehanda varelser och inte tvingas av någon slags historisk korrekthet inte bara helt frankt skriver ut patriarkatet ur sin historia. Något jag ofta återkommer till är hur författare verkar ha intentioner att skriva ”starka” kvinnliga karaktärer (”starka kvinnor” är ett uttryck jag starkt ogillar och säkert kommer återkomma till) men ändå låter världen i övrigt vara patriarkal. Helen, som är Elias bästa vän vid Blackcliffs militärakademi, är den enda kvinnliga eleven och även om hon personligen är hur badass som helst blir hon fortfarande sexuellt trakasserad och förminskad av flera av de manliga eleverna. Hon är också en så typisk ”stark kvinna”, en kvinna som premieras för sin styrka men också pekas ut som annorlunda och särskild från de övriga – svaga – kvinnorna.

Och även om Laia verkar kunna klara sig själv hur fint som helst blir hon ändå våldtäktshotad i princip dagligen. Det finns såklart en poäng i att skildra ett patriarkalt samhälle liknande vårt fast i en fantasyvärld – kanske blir det lättare att se det absurda, hur fel det är? Ibland undrar jag om det är intentionen i Askfödd. Ibland undrar jag om det bara är en norm som är så förankrad i vårt eget samhälle att det är svårt att släppa den.

Att det här var det enda som gjorde att jag satte en fyra istället för en femma på Goodreads säger ganska mycket om hur bra Askfödd ändå är för vanligtvis hade det fått mig att sänka betyget ännu mer än så. Dystopiskt, fantastiskt, vackert, skrämmande – läs!

Sabaa Tahir släpper i höst uppföljaren som heter A Torch Against the Night.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Boktokig, Prickiga Paula, Bibliotekskatten, Carolina läser, Flygarens bokblogg, Fantastiska berättelser, CRM Nilsson, BibbloAnna, Läsfåtöljen, Old Adults Read Young Adult.