Ljudböcker att lyssna – och inte lyssna – på i den sista sommarvärmen

Under sommaren har jag lyssnat på en hel del ljudböcker, flera fantastiska men en där uppläsaren förstörde hela upplevelsen. Tyvärr är ljudböcker alltid en risk, en bok i händerna på fel uppläsare kan bli en katastrof. Jag har börjat lära mig att undvika dem så fort det hörs att det är fel men här gjorde jag tyvärr inte det. Men, först två lysande inläsningar:

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul är den första boken jag läser av Lisa Bjärbo och om alla är så här bra kan jag inte riktigt förstå varför jag inte läst något tidigare. Jag har aldrig läst en så här bra bok om att vara introvert, allt är så på pricken beskrivet att jag nästan vill gråta ibland.

När Livs pappa bestämmer att de ska flytta från hyresrätten på Södermalm till en liten stuga i Ingelstad i Småland följer Liv motvilligt med, men att börja en ny gymnasieskola blir en katastrof. Jag älskar verkligen Liv. Jag känner så igen mitt tonårsjag i hennes tafatthet och blyghet, hennes sätt att bara vilja stänga av världen och alla däri. Hur frustrerande det är att tänka så mycket, men aldrig riktigt kunna eller våga säga det högt. Hela min skoltid, fylld av lärarnas ”ja, hon har ju bra betyg men säger alldeles för lite på lektionerna” på utvecklingssamtalen passerar liksom i revy när jag lyssnar. Jag älskar Liv och jag älskar hennes pappa, Lisa Bjärbo har tecknat ett otroligt fint porträtt av honom och tyvärr saknas det väldigt mycket i ungdomslitteraturen. Inuti huvudet är jag kul är en av årets bästa böcker, jättefint inläst av Lisa Bjärbo själv. Läs den, eller lyssna på den!

Boken finns på till exempel Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Enligt O, Fiktiviteter, Bokbabblaren, TinaE, Västmanländskan.

Sörja för de sina

Det var tre år sedan jag mötte Maj för första gången. Jag läste Att föda ett barn och fick andnöd av hur intensiv den var, hur mycket igenkänning som fanns där. Till min egen mormor och morfar, han som kom från en statarsläkt och gifte in sig i min mormors fina familj och liksom aldrig dög för dem; till min mamma som skrubbade hela huset bara vi skulle få en gäst. Till min egen tid, till prestationsångesten och rädslan för vad andra ska tycka, till hur viktig ytan är.

Att föda ett barn lämnade mig så urvriden att jag inte riktigt funnit det i mig att plocka upp andra boken. Så hittade jag den på Storytel och började lyssna, och fann mig totalt uppslukad. Jag älskar uppläsningen av Andrea Irving! Den är lågmäld, ändå känns det som att det är Maj som pratar i mitt öra. Jag ägnade sommaren åt att lyssna på Sörja för de sina och det ångrar jag inte. Jag är fortfarande så oerhört fascinerad över hur Kristina Sandberg kan berätta om ett helt liv utifrån den ångest över perfektion Maj har. Över sju sorters småkakor, rena golv och mätta barn. Framförallt ångesten över hur maken Thomas klarar nykterheten. Ska han få ett återfall? Att lämna svävar i utkanten av Majs synfält men aldrig vågar hon forma ordet ”skilsmässa”. Hur skulle det se ut? Ändå förstår aldrig Maj att det är ångest hon lider av. När Kristina Sandberg skriver om Maj gör hon något som få, nästan ingen gjort: berättar om hur hårt livet som hemmafru var. Det är en stor feministisk gärning.

Kristina Sandbergs berättarkonst är fantastisk. Sörja för de sina var inte lika mycket av en ångvält över mig, kanske för att jag lyssnade på den. Ändå gjorde den ett så djupt intryck att jag måste vänta lite med att lyssna på avslutande delen Liv till varje pris. Kanske vill jag inte heller lämna Maj, riktigt än.

Boken finns i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Lyrans noblesser, ...och dagarna går, Boktanken, Bokdamen, Litteraturmagazinet, Bokhora, Dagens bok, Feministbiblioteket, Bokfantomen.

Lögnernas träd

Lögnernas träd är en fantastisk berättelse om vetenskap, tro och törst efter sanning. Kanske framförallt är det historien om hur en ung tjej bestämmer sig för att inte låta någon eller något stå i vägen för henne, inte ens 1800- talets alla seder och regler för hur kvinnor bör vara.

Tyvärr förstördes boken totalt för mig av uppläsaren. Jag har tidigare lyssnat även på Fandom av samma uppläsare och irriterade mig ofantligt på sättet att göra tillgjorda röster av vissa karaktärer. I Fandom var det överkomligt, så jag gav henne en chans till. Men i Lögnernas träd är det fullkomligt outhärdligt. Att försöka vränga till rösten för att det är en gammal gubbe eller en ond karaktär som pratar gör bara att det blir löjligt och jobbigt att lyssna på, jag kan inte förstå hur det här har gått igenom någon slags redigeringsprocess? Jag kommer aldrig någonsin att lyssna på den här uppläsaren igen men jag är otroligt imponerad av Frances Hardinge för hur lysande den här boken är lös ändå igenom. Även Faith, liksom Liv, är en karaktär jag bara älskar. Jag älskar hennes kamp och älskar 1800- talsskildringen. Men läs den, lyssna inte på den.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: …med näsan i en bok, Prickiga Paula, Carolina läser, Leva loppan, Bokkoll, Annas bokblogg, romeoandjuliet.

Pojken under bron

Alex Skarp är nykär och på väg ut till sommarlovet när hennes vardag skakas om. En kille sparkas till döds efter en fest hon har varit på, och på något sätt verkar hennes bästa kompis Charlie vara inblandad.

Katarina Wennstams nya deckare för unga läsare (och alla vuxna, känner jag) handlar om machorollen. Inte på ett övertydligt sätt, men som att det sipprar in i varje relation eller möte med en man som Alex har. Så som det gör i hela samhället idag. Alex pojkvän, som är svartsjuk på att Alex dansar salsa med sin bästa killkompis. Bästa kompisen, som inte vågar vara den han är. En säkerhetsvakt som efter att Alex blivit vittne till misshandel på Gröna Lund skickar dickpicks till henne.  Det är oerhört snyggt berättat av Katarina Wennstam, framförallt om den ursvenska hederskulturen i all sin glans – det här med att ”äga” sin flickvän” – och hur Alex sätter sig upp mot det, och om hur machorollen påverkar killar så hårt och med så fruktansvärda konsekvenser.

Alex Skarp är en fantastisk karaktär! Smart, skärpt, framfusig men också med sina fel och brister. Katarina Wennstams tillskott till deckarhyllan är så otroligt välbehövliga, spännande och smarta – och med en tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och är bästa vän med sin mormor, Sveriges första kvinnliga domare. Det här är verkligen en bok att läsa och diskutera kring, särskilt med ungdomar men även för vuxna. Jag älskar Alex Skarp.

Första boken heter Flickan på hotellet, du kan läsa vad jag tyckte om den här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokbesatt, OArYA, Tusen sidor,

En piga bland pigor

En piga bland pigor är ett tidsdokument, en färgstark och fantastisk beskrivning av piglivet i Sverige i slutet av 1800- talet, men också en fin skildring av kvinnlig vänskap. Det senare kommer jag att prata mycket om i den här texten.

Bland dekadent cirkusinredning och med bubblor i glasen pratade min ena bokcirkel Prosa & Prosecco om En piga bland pigor – lite så en kanske kan tänka sig att Ester Blenda Nordström ville ha det om en läst Ett jävla solsken vid sidan av hennes reportageböcker. Det hade hälften av bokcirkeln gjort, vilket fick samtalsämnet att spinna från boken vi läst, till författarens liv, sett genom Fatima Bremmers penna, och tillbaka igen. Det verkar ha varit ett fantastiskt liv, äventyrligt, men också stundtals ensamt, rastlöst och ångestfyllt.

Ester Blenda Nordström var Sveriges första wallraffare, hon arbetade under täckmantel för den journalistiska gärningen långt innan begreppet var uppfunnet och första gången var på gården i Sörmland som omskrivs så bitterljuvt i En piga bland pigor. Ester ville uppmärksamma hur hårt pigorna levde och arbetade och hur lite de fick tillbaka, men det som skiner igenom mest i reportaget är hur stark vänskapen till den andra pigan, Anna blev. För mig var den gryende vänskapen det allra finaste med En piga bland pigor, hur snabbt de blev vänner och hur djupt de förstod varandra – något som kanske bara skapas när två kvinnor arbetar och lever så nära varandra under så hårda förhållanden.

För det är ett hårt liv, nästan oförståeligt sett med dagens ögon. Samtidigt blir också glädjen så stor i kontrasten, lördagskvällen som är ledig och ägnas åt dans inpå småtimmarna fast fötterna och händerna arbetat från otta till sent hela veckan. Jämt umgås de, finns bredvid varandra dag och natt, Ester och Anna. Det är kanske inte konstigt att Anna – som egentligen hette något annat – kände sig så sviken när det visade sig att Ester Blenda gjorde allt för att kunna skriva ett reportage, även om jag inte tror att någon tvivlar på att känslorna och vänskapen var äkta. Hur rätt Ester Blenda Nordström egentligen hade när hon gjorde detta var kanske vårt mest intensiva ämne under bokcirkeln, för samtidigt som vi var överens om att Anna på ett sätt blir förd bakom ljuset tyckte vi också att det självklart var viktigt att visa hur det faktiskt var att ha anställning som piga på en gård i Sverige i slutet av 1800- talet. Som så många andra kamper har den feministiska kampen bedrivits genom att aktioner tryckt på samhället – det är aldrig makten som banat vägen. Ester Blenda Nordström var en feministisk pionjär, och mitt allra mesta favoritavsnitt i boken är hur hon gör Anna till rösträttskvinna och den indignation som uppstår i Anna när hon inser hur mycket hårdare pigornas jobb är än drängarnas.

Ester Blendas språk är så fängslande, bilden som ges av gården i Sörmland är så levande, färgrik och detaljerad. Jag älskade den, jag kommer definitivt att läsa även hennes andra reportageböcker och jag tycker att du också ska göra det. Men kanske framförallt tycker jag du ska läsa Ett jävla solsken som kommer vara en av årets bästa böcker för mig. Min recension av den hittar du här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Vargnatts bokhylla, stories from the city, ordlycka, Theomis.

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.

Vi mot er och det fantastiska mot det som blev för mycket

Björnstad kastade läsaren rakt in i en snödriva och ett gevär mot ett annan människas panna. Berättelsen om hur vi hamnade där var svår, hemsk och fantastisk. Ändå önskar jag att det hade stannat där, i snödrivan, i tanken om vad som kunde ha hänt sen.

Björnstad var en av förra årets bästa och viktigaste böcker i sin feministiska skildring av våldet och machokulturen inom idrotten, i sina levande karaktärsporträtt och fina beskrivningar. Sina stora ord som aldrig var för stora. Jag har tyckt om alla Fredrik Backmans böcker och det enda jag har haft att invända är att orden ibland skulle behöva tyglas, inte driva iväg i en våg av sentimentalitet och metaforer. Björnstad lyckades verkligen med det. Vi mot er är, i min mening, däremot, alldeles för stor i sina gester och alldeles för invecklad i sitt språk.

I Björnstad försöker alla överleva sin vacklande vardag – striderna om hockeyklubben har tärt på det samhälle som kretsar kring den. Peter, den föredetta NHL-stjärnan och numera sportchefen, fastnar i ett politiskt spel och hans dotter Maya drömmer mardrömmar varje natt. Allra mest tycker jag i Vi mot er om berättelsen om Benji, den mest varsamt tecknade, och kanske den om Björnstad själv. Berättelsen om en småstad där hockeylaget är det som bär orten är levande – och skildringen av sporten, av machokulturen, av hederskulturen, av våldet, är fortfarande både skrämmande och skicklig. Det är vackert, ibland, som i hur viktigt ett hockeylag kan vara för en liten tjej på fyra år. Hur destruktivt det samtidigt kan vara för en artonårig kille. Hur ett gemensamt ”vi” så lätt kan bli ett polariserande, skrämmande, separerande ”vi mot dem”. Vi mot er är bäst i de små och nästan outsagda ögonblicken, smått fantastisk i de stunder den verkligen rör vid något fundamentalt viktigt – utan att för den sakens skulle ta till de stora åthävorna.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

I Björnstad finns inga enkla svar, bara ytterligheter. Det finns heller inget mellanläge, kanske måste en acceptera det när en är i Björnstad. Ändå önskar jag att redaktören varit hårdare, skalat bort de allra mest sentimentala ögonblicken. För det blir för mycket ibland, på ett sätt det aldrig blev i Björnstad. För mycket upprepningar, för mycket förklaringar. Andra halvan av boken är tätare, bättre, men det hjälper inte. Jag vet inte om det har att göra med att Backman har bytt förlag sen Björnstad eller om första boken helt enkelt passade allra bäst som fristående. Jag önskar det kunde får varit så. Jag hade nog just hellre lämnat dem där i snödrivan, fått tänka ut resten själv. Det är fortfarande det jag tar med mig av Björnstad, den fullständigt krossande revanschen där i snödrivan, sorgen, vänskapen, makten och maktlösheten som var så fint tecknat där och som visserligen finns kvar även i glimtar i Vi mot er men som till största delen sväljs av för mycket ord.

Forum, 2017.

Andra som bloggat: och dagarna går, Feministbiblioteket, CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Lottens bokblogg, Fantastiska berättelser, Just här, just nu, Bokgalleriet, Bokmumriken, Maddes bokblogg, Zellys bokhylla.

Köp boken: Bokus, adlibris.

Kamp, kärlek och lite ensidighet

Lägg ett halvår på att BARA läsa kvinnliga författare!

Lena Kjersén Edman inleder Kamp och kärlek med detta citat från Jeanette Winterson, på frågan om hur en får grabbiga unga män att se på världen med feministiska glasögon. Att män i alla åldrar borde läsa fler böcker av kvinnor är överhuvudtaget en viktig del i kampen om jämställdhet för det talas mycket om att kvinnor läser böcker av män och kvinnor medan män läser böcker av män – och var, om inte i litteraturen, hittar en de erfarenheter som inte är ens egna och som kan få en att se världen på ett annat sätt? (se länkar om detta i slutet av inlägget).

Jag tog upp Kamp och kärlek, en slags fortsättning på 52 kvinnliga författare och en samling med tips på kvinnliga författare från 2000- talet. Nog för att jag redan läser övervägande del kvinnliga författare – både för att det oftast är de böcker jag blir intresserad av och för att jag tycker det är en viktig ståndpunkt att ha – men jag vill alltid ha fler tips och framförallt vill jag läsa fler böcker som utspelar sig i, eller av författare från, andra länder än Sverige, England, USA och Frankrike som är de länder jag oftast läser böcker ifrån.

Just det målet uppnås tyvärr inte med Kamp och kärlek. 14 av författarna i boken är svenska, flera andra är europeiska och endast 1 afrikansk författare och 1 asiatisk/amerikansk finns med. Ingen från Sydamerika eller Australien alls. Jag inser att det här inte är ett heltäckande verk på något sätt, men när så stor del av författarna är svenska/europeiska känns de två andra i princip som alibin för att få ha någon från någon annan världsdel än Europa med alls – särskilt som det är två av de mest omtalade författarna idag, Adichie och Thúy. Om en vill göra fler röster hörda bör det inte nästan uteslutande vara europeiska. Det hade varit bättre att skippa några svenska författare och bredda perspektivet, eller fokusera på en bok om svenska favoritförfattare från 2000- talet. Nu, när den utger sig för att tipsa allmänt om ”favoriter från 2000-talet” och dessutom har en ambition om bildning, bitextualitet och perspektivbreddande, känns det bara futtigt. Detta är givetvis inte endast Kjersén Edmans fel, även om jag tycker att tid borde kunna lagts på att bredda perspektivet, utan också ett symptom på problemet med bristen på intersektionalitet inom den (vita) feministiska rörelsen.

Ändå vill jag att många fler läser fler kvinnliga författare så ändå vill jag trycka på den här boken för den är viktig och jag fick många fina boktips. Men, för att verkligen bredda läsningen och bildningen så vill jag också tipsa om Lyran, Feministbiblioteket och …och dagarna går som läser mycket litteratur av kvinnliga författare jorden runt.

Mer om att läsa manliga/kvinnliga författare hos Enligt O, Norstedts, SVT, SvD, Kakan Hermansson.

Hitta boken här eller här.

Grannarna – Fredrika Bremer

Att läsa Grannarna är som att vara den Fransiska skriver sina brev till. Aldrig får mottagaren synas mer än genom korta glimtar men desto mer känner jag mig själv invigd i hemligheternas innersta.

Grannarna är en samtidsskildring över Fredrika Bremers 1830-tal i en välbärgad del av det svenska samhället som det var då. Fransiska är nygift med sin ”björn”, som hon kallar honom, en kringresande läkare som lämnar Fransiska ensam med umgänge och grannar stora delar av tiden. Mannen är en ganska undangömd figur, skildrad mest genom Fransiskas kärleksfyllda ögon. Större plats tar svärmodern, nästan en matriark på sin gård som styr med järnhand. När en förlorad son smyger sig in i handlingen kommer börjar också mörker skugga berättelsen och det är först då jag faktiskt fastnar i Grannarna.

Länge har jag velat läsa något av Fredrika Bremer, men kanske hade jag aldrig läst Grannarna om inte valet hade fallit på den i min bokcirkel. Länge väntade jag också på att något skulle hända för realistiska samtidsskildringar har egentligen aldrig varit den litteratur som legat mig närmast om hjärtat. Den som söker Fredrika Bremers feministiska pionjärskap kanske gör bättre i att leta i idéromanen Hertha som skulle leda till riksdagsbeslutet 1858 om att ogifta kvinnor skulle kunna ansöka om att få bli myndiga vid 25 års ålder.

Samtidigt vill jag inte förringa Grannarnas betydelse som tidsdokument. Liksom Att föda ett barn blivit hyllad för att den skildrar kvinnans vardagsliv, så ofta förbisett, skildrar också Grannarna en kvinnas liv – om än kanske ett högst borgerligt och mer lättsamt än det i Att föda ett barn. Jag tyckte stundtals ganska mycket om att möta Fransiska och hennes omgivning, även om det tog mig lång tid att börja gilla den någorlunda, men kanske längtar jag ännu mer efter att läsa Hertha nu.

Andra som bloggat: Feministbiblioteket

Tre starka kvinnor

Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?

I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.

Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.

I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar.  Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.

Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.

Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.

Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.

Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.

Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.

Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.

Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of Thrones.

Pennskaftet – Elin Wägner

9789173531825_200x_pennskaftet_pocketElin Wägner skrev Pennskaftet 1910, präglad av sin egna journalistiska karriär och kamp för kvinnlig rösträtt. ”Pennskaftet” kallas journalisten i romanen med samma namn men kanske är hon mer av en sammanlänkning än en huvudperson. Den egentliga huvudpersonen i romanen är snarare rösträtten i sig själv, kvinnokampen. Ändå, trots sitt tunga ämne, är Pennskaftet en lättsam roman att läsa, humoristisk, satirisk, fängslande.

Inledningen av läsningen av Pennskaftet blev dock lång och trög, men kanske berodde det mer på mig än boken. Jag började läsa den i december, pausade och återkom inte förrän i mars när jag sträckläste den på två dagar. Det är svårt att efter ett tag inte bli totalt uppslukad av Wägners sätt att sammanlänka de kvinnoöden som får äga rum i Pennskaftet, för helt ärligt är jag ganska ointresserad av de få män som finns där i utkanten. Kvinnokampen däremot, striden för rösträtt, är briljant skildrat. Kvinnorna är så olika, från olika samhällsklasser och med olika erfarenheter och ändå kämpar de för samma sak. Vi måste göra samma sak idag.

Då, 1910, var rösträtten det kanske viktigaste för feminismens framfart, en grundpelare för fortsatt feministik kamp och och kvinnans rätt till att vara en egen person. Nästan som i förbigående nämns frågor som idag, över hundra år senare, istället är de frågor som är mer aktuella än någonsin och några av dem är de viktigaste vi kämpar för idag. Rätten att ha det förhållande som en vill utan att det ifrågasätts och framförallt, rätten att vara fredad.

Jo, sade Pennskaftet, nu helt modig, vi hade en gång haft en diskussion i tidningen om kvinnofriden, generalen vet sådant man tar till, då man inte vet sig råd med något annat. En stor del därav hade vi, de manliga och kvinnliga medlemmarna på redaktionen, gjort själva, och en av kamraterna, ett manfolk naturligtvis, hade skrivit och sagt, att kvinnorna borde inte vara så pjoskiga, inte ta så illa upp och så vidare. Samma kväll, som den artikeln hade stått införd, blev jag emellertid på hemvägen från mitt abete antastad av en fin herre, som aldrig ville gå och som anförde min egen tidnings uttalande som skäl och ursäkt för sitt uppförande.

Undantaget det tidiga 1900- talsspråket hade scenen lika gärna kunna hänt idag. Feministiska uppvaknanden och inte minst vikten av ett eget rum är frågor som brinner i Pennskaftet och fortfarande idag. Pennskaftet är fängslande i sin historieskildring, skrämmande i sin aktualitet och oerhört fascinerande att läsa. Missa den inte.

Andra som skrivit om boken: Enligt O.