Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Berättelser från yttre förorten

Shaun Tan är en av mina absoluta favoritkonstnärer och berättare. I Berättelser från yttre förorten visar han återigen varför.

Shaun Tan ser det som finns i ögonvrån, små märkligheter i vardagen som för andra kanske bara passerar förbi. På ytan är hans berättelser ofta absurda men under finns så oerhört mycket mer. Berättelserna är inte seriestrippar, men heller inte enbart avhängiga texten. Det är text och bild i fantastisk samklang. Det fina med Berättelser från yttre förorten är att kapitlen kan vara, helt enkelt, lustiga historier, nästan drömlika, till synes helt tagna ur luften – men de kan också vara skarpa skildringar av vår samtid. Satir av politiker, en djupdykning i vårt galna prylbehov och vår förstörelse av klimatet och naturen. Men det finns aldrig på ytan utan bara strax under den och den som vill läsa Berättelser från yttre förorten som ett, ibland färgsprakande, ibland dystert grått, sammelsurium, kan göra det.

Det här gör Berättelser från yttre förorten lite klurig för en bibliotekarie. Vart ska vi placera den? Jag tror att den är alldeles för avancerad för att fungera bland bilderböckerna för 3-6 år. Jag tror däremot att barn över 7 år kan uppskatta en del av äventyren, men kanske inte alla. På ungdomshyllan kan den säkert hitta många läsare, men passar den verkligen bland grafiska romaner? Dess dubbla ton får mig att undra om den ändå inte skulle göra sig bäst i helt vanliga skönlitteratur för vuxna- hyllan. Jag tror många vuxna skulle kan överraskas av hur mycket de skulle tycka om Shaun Tan, om de hittade hans böcker.

Att tvinga in en så här mångbottnad bok i enbart en kategori kan tyckas trångsynt, men tyvärr är det en bibliotekaries vardag att göra det med böcker. Någonstans måste de ju stå. Ibland tycker jag att vi fokuserar för mycket på formen och för lite på vem som skulle uppskatta boken om de fick den i sin hand – tyvärr tror jag att Berättelser från yttre förorten många gånger hamnar bland bilderböckerna för de minsta besökarna och även om någon liten säkert kan tycka om den, så tror jag inte så många gör det. Jag drömmer vidare om min lilla låda med böcker som inte går att placera på bara ett ställe, den jag skulle skuffa omkring på olika platser i biblioteket – barnboksavdelningen, konstrummet, skönlitteratur för vuxna, ungdomshyllan. Här kan du läsa om den.

För att återgå till berättelsen, jag vill så gärna prata om ljuset. Det är ljuset och skuggorna som får mig älska Shaun Tans konst, mer och mer för varje bok jag läser. Den färgsprakande soluppgången, det dunkla eftermiddagsljuset, den mörka natten med bara en strimma ljus. Det sprider sig bortanför boksidorna, skapar ett djup till synes oändligt. Jag tyckte mycket om Berättelser från yttre förorten, även om Det röda trädet och Sommarregler alltid kommer att vara mina Shaun Tan- favoriter.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Bättre brinna upp än fejda ut – Lilla Berlin #6

30- årskrisen är nära, vänner gifter sig och skaffar barn och våra hjältar slåss mellan att krampaktigt hålla kvar i ungdomens festliga sorglöshet och att stå vid stupet inför vuxenlivet, klimatkrisen och miljökollapsen. Bättre brinna upp än fejda ut är sjätte samlingsalbumet med Lilla Berlin av Ellen Ekman.

Ellen Ekman är genialisk i sin satiriska analys av samtiden, där människor klamrar sig fast vid sin ohållbara konsumtion och sitt flygresande som om det gällde livet. Och det gör det ju, förutom att det tvärtemot gäller att syna sin egen miljöpåverkan i sömmarna om det ska finnas ett liv på jorden. Skildringen av hur människan fokuserar all sin energi på att konsumera ”rätt” – ”hållbart” producerat, fairtrade, ekologiskt – istället för att bara konsumera mindre, är lysande.

För Mira, Stina, Otto och de andra i Lilla Berlin är det svårt, som det är för de flesta. Jag älskar att Ellen Ekman skildrar något så viktigt på ett så humoristiskt och satiriskt sätt. Det känns nästan fel att skriva att Bättre brinna upp än fejda ut handlar om klimatkrisen, för på något sätt handlar den helt enkelt bara om livet. Om den dubbelmoral vi alla besitter någon gång i livet, om att tampas med fördomar, om att vara feminist och HBTQ-person i ett binärt uppdelat patriarkat, om att våga se livet i vitögat.

Det enda jag tycker är lite tråkigt är att jag har läst de flesta delarna i albumet innan. Mest är det ett samlingsalbum där de alla flesta bitarna publicerats på Ellen Ekmans instagram någon gång. Det finns säkert något som är helt nytt, men jag hade gärna fått mer nytt i ett seriealbum som jag är tänkt att köpa (även om just jag lånade på biblioteket, heh). Å andra sidan får seriestripparna ett helt annat sammanhang lästa direkt efter varandra, i ett album. Skillnaden är att få ett tillfälligt gott skratt – ofta av igenkänning – eller att ovanpå det dessutom få en knivskarp analys av vår rädsla inför att vår slösaktiga livsstil behöver en grundläggande förändring.

Ordfront förlag, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: romeoandjuliet,

Vei 2 – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Vei är en förunderlig berättelse. Vacker, sorglig och grym – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson har skrivit ett storslaget verk i två delar.

Vei, bok 2, fortsätter precis där vi lämnade Vei i bok 1. Vei är jättarnas obesegrade förkämpe i meistarileikir, kampen mellan jättarna från Jotunheim och asarna från Midgård. Oden vredgas över Veis framgång, var säker på att vinna meistarileikir så som asarna gjort i alla tider. Falskspel, ränker och död kantar Veis väg mot att vinna meistarileikir.

Det finns många varianter på sagorna inom den nordiska mytologin, de flesta har vi hört många gånger. Bland det jag tycker allra mest om med Vei är att Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson inte räds att utmana de gamla ingrodda berättelserna – men ändå låter de välkända myterna finnas kvar som en kärna i historien. Vei är en storslagen saga, men ännu mer är det en berättelse om att göra svåra val, om kärlek, om att vara sann mot sig själv. Mitt bland alla gudar och hjältar känns ändå Vei någonstans som en ganska jordnära berättelse.

Det är svårt att släppa berättelsen om Vei. Vid sidan av att det är hisnande spännande finns det också många lager att fundera över. Berättelsen är fantastisk i sig men blir bara ännu mer fängslande av Karl Johnsson vackra och storslagna illustrationer. Text och bild smälter samman till en förtjusande helhet, gör Vei till en av de bästa grafiska romaner jag läst. Missa den inte.

Kartago, 2019.

Köp boken på SF-bokhandeln. Den finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Kulturkollo, romeoandjuliet, Simon säger.

Vi kommer snart hem igen – en av de viktigaste böcker du kommer att läsa

Att aldrig sluta berätta är nyckeln till att hålla historien levande. Nu, när det gått många år sedan Förintelsen och rasistiska och nazistiska ideologier återigen verkar få kraft i Sverige, Europa och världen, är det viktigare än någonsin. I Vi kommer snart hem igen gör Jessica Bab Bonde och Peter Bergting det, berättar, på ett lättillgängligt och otroligt drabbande sätt.

I seriens form får vi möta sex människor som överlevde Förintelsen och ännu ett tag finns bland oss för att kunna berätta. Det är vittnesmål som är så levandegjorda att det känns som att de sitter bredvid mig och berättar. Peter Bergtings illustrationer är tunga, till synes enkla men så otroligt iögonfallande att det inte går att inte beröras. Jag hoppas att många ser dem och läser berättelserna. Jag hoppas att den här boken kommer finnas som klassuppsättning på många skolor och pratas om i många timmar.

För den behöver pratas om. Mot slutet finns en kort tidslinje och ordförklaring men om det finns någon brist med boken så kanske det är att den hade kunnat ha ett längre textavsnitt med fakta och förklaringar. Samtidigt gör berättelsen sig tydlig i serieformen. Det mest skrämmande är just hur tydligt det är att allt skedde stegvis, att förintelseläger inte skapades på en dag utan att det började med lagar och reformer om judar som inte verkade så fruktansvärda var för sig men som sammantaget skapade en massutrotning. Den stegvisa acceptans av hatet mot judar det skapade hos människor är lätt att känna igen idag, när rasistiska partier som Sverigedemokraterna sakta förflyttar gränserna för vad som anses okej att säga och göra mot sina medmänniskor. Det här är det hemskaste av allt och att samtal behöver följa läsning av den här boken är självklart.

Jag tror att man kan läsa den tillsammans med barn från kanske tio år. Det är verkligt hemska bilder och det är verkligen en bok att prata om länge, länge efteråt. Samtidigt är den så viktig i just det, att den kommer så nära. Jag har kanske aldrig känt mig så nära och berörd av berättelser om Förintelsen, om familjer som slits isär, om död och hat och hur man ändå fortsätter att leva. Jag hoppas att oändligt många möter den här boken. Att den kan minska det hat människor känner mot andra människor.

Vi kommer snart hem igen var nominerad till Augustpriset 2018 för bästa barn- och ungdomsbok.

Natur och Kultur, 2018.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Old Adult reads Young Adult, Annas bokblogg, Enligt O, Agnes bokblogg, Barnboksbloggen.

American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

Viktor Kasparsson på fler blodiga äventyr

Viktor Kasparssons makabra mysterier är en av mina absoluta favoriter bland grafiska romaner. De är inget för den vekmagade, sidorna är stänkta med både blod och hjärnsubstans och Dennis Gustafssons suggestiva tecknarstil kan skrämma livet ur den modigaste.

Helvetets fasor är sjätte delen och för Viktor Kasparsson börjar det hårda livet ta ut sitt rätt. Grubblande går han omkring när ett bestialiskt mord kommer i hans väg, otäckt likt ett annat mord som skedde 1891, fyrtio år tidigare. Mördaren blev avrättad, inte kan historien ha upprepat sig?

Jag älskar blandningen av gore-ig avgrundsskräck och elegant trettiotal. Det är mystiskt, stiligt och fascinerande. Viktor Kasparssons makabra mysterier är perfekt höstläsning för skräckälskaren, en veritabel fest i allsköns hemskheter du kan återvända till många gånger. Ändå är inte Helvetets fasor min favorit i serien, kanske beror det på att den känns något kortare och mindre gedigen än tidigare delar. Historien får ganska snabbt ett avslut även om just avslutet fick mig att sätta teet i halsen. Vad hände, och varför? Och när kommer sjunde delen så jag får veta?

Albumförlaget, 2017.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier (prequel)
Spöket på Hotell Vega
Blodsband
Syndaätaren
Vinterbrand

Blodig och fasansfull höstserieläsning

Sedan jag gjorde om bloggens utseende för några månader sedan har jag också försökt samla länkar till alla mina läsutmaningar i menyn här ovanför. Det går långsamt men framåt. För någon vecka sedan lade jag till länkar till alla recensioner och alla som var med i min Serieutmaning och jag blev påmind om hur rolig den var. Innan den läste jag nästan inga grafiska romaner, nu är de en stor del av mitt läsliv och jag älskar när läsutmaningar fungerar så!

Nu var det väldigt längesedan jag läste en grafisk roman och i post-bokmässetröttheten, med hösten och vintern lurandes kring varje knut, kändes det som perfekt läsning. Förra veckan tog jag hem två skräckserier, den ena hyfsat ny och den andre något jag tänkt läsa länge.

I helgen läste jag Helvetets fasor, senaste delen i serien om Viktor Kasparsson. Den andra, American Vampire, längtar jag så efter att påbörja. Recension på Helvetets fasor kommer! Här har jag skrivit om de tidigare delarna i serien om Viktor Kasparssons makabra mysterier:

Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier
Spöket på hotell Vega
Blodsband

Syndaätaren

From Hell – mörkt, blodigt och fängslande

From Hell tar läsaren med till det viktorianska England, till konspirationsteorier och till de blodiga och omskrivna morden i Whitechapel. Till Jack the Rippers London.

Det är ett mastodontverk, den mest gedigna grafiska roman jag någonsin läst. Mörkret är påtagligt och nattsvart, morden så blodiga att det svårt att läsa. Det är brutalt, så att jag måste pausa läsningen långa stunder innan jag ens kan med mig att fortsätta. Ändå vill jag inte sluta läsa, så fascinerande är berättelsen som Alan Moore och Eddie Campbell målar upp. Framförallt är estetiken fullständigt hänförande, svartvitt i tusentals nyanser och med ett djup så att det känns som att jag går på Londons gator. Det är dimmigt, smutsigt, otäckt.

Ibland är det också långsam läsning, långa transportsträckor där konspirationsteorierna får ta stor plats. Men jag är ändå glad att jag läste From Hell, en läsupplevelse helt i särklass.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Böcker emellan.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?