Tag Archives: grafiska romaner

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Smutsig svart sommar – Anders Fager och Daniel Thollin

Samlade svenska kulter är en fantastisk samling skräcknoveller där det lågmälda blandas med det explicita och skräcken ständigt är närvarande. Smutsig svart sommar bygger på en av novellerna i samlingen, det är den Lovecraftosande berättelsen om ett uråldrigt monster vid en dansbana i Borås som dyrkas av stadens unga kvinnor.

9789163611452_200_smutsig-svart-sommar

Smutsig svart sommar är just det, ett smutsigt stycke skräck och en lika solkig småstadssommar i ett klibbigt Sverige – gränslandet mellan igenkänningens tristess och tentakelmonstrenas äckel är förfärande, förförande och fantastiskt. Jag älskade berättelsen i Samlade svenska kulter men frågan är om inte det grafiska formatet gör den ännu större rättvisa. Daniel Thollin sätter mardrömslika bilder på Anders Fagers ord och sommaren har aldrig varit så blodig.

Köp den här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Tentakelmonster.

Twitterrecension på en söndag: Äkta spåman av Linda Spåman

akta-spamanÄkta spåman är en slags halvt biografisk grafisk roman (säg det snabbt sju gånger) om hur Linda Spåman gick från frukostvärdinna på Hotell Äpplet till att bli en Äkta Spåman. Det är fullt av komplikationer, kryddat med tarotkort och en bitsk humor. Illustrationerna är all over the place och även om jag uppskattar humorn och cynismen är inte tecknarstilen min direkta kopp te. Underhållande, men kanske inte minnesvärt – eller bara inte min grej.

Hitta den här eller här.

Döda rummet – Strindbergs sista drömspel?

Jag måste erkänna att jag inte är något fan av August Strindberg. Inte bara för hans personliga uttalanden, utan också för att jag helt enkelt aldrig läst någon bok av honom jag gillat. Faktiskt är jag mer förtjust i Döda rummet, en pastisch på Röda rummet där Arvid Falk vandrar genom ett grått och krigsdrabbat men ändå samtida Stockholm och är i hasorna på Strindbergsällskapet, ett hemligt sällskap. Strindberg själv sägs vara nedfrusen och väntar på hundraårsdagen av sin död då han enligt legenden ska återuppstå.9789186048242_200_doda-rummet-strindbergs-sista-dromspelPer Demervalls och Ola Skogängs Stockholm är likt vårat på många sätt, men skevt, satt ur spel. Vid sidan av att det är postapokalyptiskt är det små detaljer som gör skillnaden och jag får för mig att de haft oerhört roligt när de skrivit och tecknat Döda rummet. Kanske lite för roligt. Även om det bitvis är spännande och småironiskt är också ganska ytligt och det gör egentligen inte något bestående intryck på mig. Förmodligen är jag alldeles för trött på Strindberg – en följd av många timmars gnetande med Hemsöborna och Röda rummet på litteraturvetenskapsutbildningen – för att njuta av Strindbergs sista drömspel så som det kanske förtjänar.

Hitta den här, här eller här.

Andra som bloggat om boken: Dagens bok, Sebastian Lönnlöv.

Vinterbrand – blodigt, kallt och njutbart

Vinterbrand. Där 1920- talsandan trängs med monster från avgrunden. Där de döda stiger ur sina gravar för att utverka hämnd på de respektlösa, där galghumorn verkligen gör skäl för sitt namn.wp-1455307653768.jpgVinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparssons makabra mysterier, säkert kan de läsas fristående men samtidigt förekommer också glimtar tillbaka mot tidigare album och kanske är de allra bäst om en läser dem i ordning.

Mina favoriter i serien är nog fortfarande Skräckens ängel och Spöket på Hotell Vega men med Vinterbrand levererar ändå Dennis Gustafsson ännu ett ypperligt, blodigt och skrämmande seriealbum med en historisk stämning jag bara älskar.

Du hittar den här, här eller här.

Tematrio: feminism i ord och bild

Det var längesen nu, men när Lyran efterlyser en tematrio om ”feminism i ord och bild”temakvinna kan jag ju inte låta bli att medverka. Då temat är just ”feminism i ord och bild” tänker jag idag tipsa om tre grafiska romaner.

Zelda. Zelda är min ledsagare, hopp och hjältinna. Långt ifrån perfekt, ibland vad Roxane Gay kanske skulle kalla en ”bad feminist” men kanske är det just därför vi är så många som kan känna igen oss i henne. Oförtruten och ofta asförbannad kämpar hon på, slåss mot normer och ideal och faller ibland i patriarkatets djupa gropar. Som vi alla gör. Lina Neidestam tecknar det med sådan humor, briljans och sarkasm – och belyser samtidigt så många feministiska frågor så bra – att jag aldrig kommer tröttna.

Tidigare tankar: Zelda 1-3, Zelda 4.

zelda_326_8_mars

Kunskapens frukt. Egentligen allt av Liv Strömquist, för jag tycker hon är så otroligt bra. Men om du vill ha en grafisk roman som förklarar förtrycket av kvinnan från Aristoteles till idag, grundligt går igenom historieböckerna och sammanfattar hela kapitel i mänsklighetenskunskapensfrukt_framsida_1 historia nedplitat på några få meningar, om du vill ha förklaringen till varför så många tycker att det är pinsamt med mens, om du undrar hur det egentligen kom sig att kvinnnans behov gömdes undan för sisådär tusen år sedan, ja då är det Kunskapens frukt du ska gå till.

Liv Strömquist är ofta vassare än en knivsegg och hugger hårt, väldigt mycket åt höger, men samtidigt gör hon det sanslöst bra. Jag, som är ett fan av nästan all sarkasm, älskar det högt. Kunskapens frukt grydde ur det uppmärksammade – och fantastiska – sommarprat om mens hon hade för några år sedan och jag tycker det är hennes bästa verk hittills. Det är helt enkelt så bra att jag dånar.

Andra bra album av Liv Strömquist: Ja till Liv!, Einsteins fru, Prins Charles känsla.

9789170374487_large_husfrid-en-tragikomisk-familjeberattelse_haftadHusfrid av Alison Bechdel (ja, hon med Bechdeltestet) är en hjärtekrossande uppväxtskildring där berättelsejaget växer upp med en kall och krävande far och utan att kunna förstå hur hon måste anpassa sig till samhällets normer och faderns stränga regler. Efter faderns död upptäcker hon att han egentligen inte alls var den hon trodde.

Egentligen är Husfrid långt ifrån min kopp te när det gäller tecknarstil, den är realistisk och svartvit och jag föredrar ofta svängiga penslar och explosioner av färg. Men Husfrid är en så smärtsam uppväxtskildring och ett så lysande normkritiskt verk att jag gärna vill ha med den ändå. Det där med tecknarstilen är ju egentligen bara en personlig preferens från min sida. Läs den, för guds skull. Här jag bloggat tidigare om den.

Havets gille – Nancy Peña

Jag fullkomligt älskade Katten och kimonon av Nancy Peña och hade mycket höga förväntningar 121796Havets gille, också en grafisk roman med det som verkar vara typiskt för Peña: ett drömskt tilltall, fantasi och äventyr. Men i Havets gille känns verkligheten hårdare, De fabeldjur som bebor Peñas skärgård är förvisade till sina öar och de som lever på andras öar lever i misär. Sinojen Skärvtass bor på Muridernas ö och efter att ha råkat i klammeri med rättvisan flyr hon och hennes son.

Endast Havets Gille, ett mytomspunnet samfund, har rätt att resa mellan de olika öarna och det är dem som korsar Skärvtass och hennes sons vägar.

Jag tyckte om Havets Gille, men jag är inte helt säkert på att jag förstod den. Den känns lite som andra delen i en serie där jag gärna hade läst första. Jag är mycket förtjust i Peñas bilder, de är fängslande och vackra men berättelsen tappar mig onödigt ofta. Kanske den behöver en omläsning. Jag tycker så mycket om det magiska i historien att det egentligen inte skulle göra mig så mycket.

Köp den här, här eller här.

Lik, skam, verklighetsflykt

Under slutet av 2015 läste jag väldigt lite böcker, och bloggade om dem ännu mindre. Ändå var det flera böcker jag älskade, men kanske just därför var det svårt att skriva om dem. Tre böcker som gjorde ett djupt intryck på mig 2015 var Liket och soffan, Vitsvit och Library of Souls.liket-och-soffan-omslag

Liket och soffan läste jag om på Serienytt tidigt i somras och tyckte att den verkade fantastisk. En grafisk roman som utspelar sig långt ute på heden en knastertorr sommar. Unge Christian försvinner och rykten far som löpeld på den torra slätten. Polo strövar omkring och möter Sophie på sina vandringar; hon är annorlunda, vacker och skrämmande.

Under en höstkväll i september sträckläste jag Liket och soffan och glömde sedan totalt bort att blogga om den. Men den är lika vacker och skrämmande som Sophie i historien, annorlunda, mörk och klagande och jag älskade den.

vitsvitJag älskade också Athena Farrokzads Vitsvit, som är en diktsamling där många röster får ta plats jämte diktjagets egen, ofta filtrerade genom diktjagets ögon men så starka och drivande att deras åsikter och tankar ändå lyser igenom. Det är vithetsnorm, skam, rasism, familj, skuld och kärlek som river och sliter i själen och som inte kan lämna någon oberörd.library-of-souls

Kanske inte riktigt att jag älskade tredje delen i Miss Peregrines home for Peculiar Children, Library of Souls, men ändå finns det något i Ransom Riggs bokserie som drar mig in i dess annorlunda värld varje gång jag läser den. Det är sorgligt, spännande och mystiskt men det är ändå inte samma sak som i första boken. Där älskade jag kombinationen av text och märkliga fotografier, men i både andra och tredje boken känns kopplingen mellan berättelsen och fotona mindre och mindre självklar och mer och mer krystad. Jag hoppas att Library of Souls blir det värdiga slutet på serien om de besynnerliga barnen.

 

Åter till Nattens hus

Det började så himla bra. Eller, egentligen började det inte ens bra förutom att det lät så bra, men inledningen i första boken i vampyr-YA-serien House of Night var tråkigt försiktig och innehöll inte en enda vampyr med blodad tand. I andra boken började det visserligen spöka rejält och jag velade mellan att fortsätta läsa eller inte, tills jag fick syn på baksidestexten till den nionde boken i serien och sa till mig själv att nej, nu får det faktiskt vara nog med tjejer som tillber killar vackrare än morgonrodnaden själv och inte egentligen verkar ha något att säga om saken.

Sagt och gjort, jag lade serien på hyllan. Men nu har jag en gång väldigt svårt för att avbryta läsningen av serier, för att inte tala om hur jag får kämpa med att avsluta läsningen av en bok som egentligen inte alls faller mig i smaken (det är ordningssinnet som sticker upp sitt ibland så fula tryne), och min beslutsamhet vacklade rejält när jag såg denna framsidan:

12556680Legacy är en grafisk roman som utspelar sig både någonstans mellan första och andra boken samt väldigt långt tillbaka i tiden. Zoey måste lära sig att bli ledare för ”The Dark Daughters” och ska göra detta med hjälp av fem lektioner från vampyrgudinnan Nyx. Fem lektioner, fem element, fem historiska gestalter.

Nåväl, att läsa en grafisk roman-version av en serie är ju inte att egentligen ta upp den igen, försvarade jag mig och stack återigen näsan i vampyrskolan där ”fledglings” får lära sig om vampyrlivet och hålls skyddade mot omvärldens skräck och fördomar.

Det som också störde mig med första och andra boken i serien var att författarna inte verkade veta riktigt vilket ben de skulle stå på, men intressant nog verkar de här ha hittat sitt fotfäste, med hjälp av en rad olika tecknare. I historien som berättas här får historiska gestalter som Boudicca, Cleopatra och mytiska gestalter som Hippolyte ta plats i vampyrskrud, svurna till gudinnan Nyx.

Jag har läst mycket kritik av detta, mycket ondgörande över att författarna gör mord på historien och myten och förminskar starka kvinnliga historiska karaktärer. Nåja. Cast & Cast är väl i sådana fall inte de första. Till viss del håller jag med om att det inte är gjort med elegans ut i fingerspetsarna, men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla att det ständigt är de kvinnliga hjältarna som får ta plats, slåss och vara allmänt badass. Vissa måste naturligtvis göra det med en slits som går upp till naveln och där möter urringningen och överlag känns tecknarstilen inte särskilt speciell. Men vid sidan av det, och vid sidan av de fruktansvärda moralkakor som serveras i slutet av varje ”lektion”, är det här en okej grafisk roman – åtminstone i jämförelse med böckerna. Det kanske inte säger särskilt mycket eftersom jag inte tyckte böckerna var speciellt bra i slutändan, så trots lite upp- och nedtyckanden i den här recensionen får jag nog se mitt omdöme som halvljummet. På något sätt känns det som att det finns en bra tanke och vilja bakom den här grafiska romanen, men att det fallerar på att de hellre snabbt ville haka på trenden om att göra grafiska romanen på textbaserade böcker, än att ägna tid åt ett gediget hantverk.