American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

Viktor Kasparsson på fler blodiga äventyr

Viktor Kasparssons makabra mysterier är en av mina absoluta favoriter bland grafiska romaner. De är inget för den vekmagade, sidorna är stänkta med både blod och hjärnsubstans och Dennis Gustafssons suggestiva tecknarstil kan skrämma livet ur den modigaste.

Helvetets fasor är sjätte delen och för Viktor Kasparsson börjar det hårda livet ta ut sitt rätt. Grubblande går han omkring när ett bestialiskt mord kommer i hans väg, otäckt likt ett annat mord som skedde 1891, fyrtio år tidigare. Mördaren blev avrättad, inte kan historien ha upprepat sig?

Jag älskar blandningen av gore-ig avgrundsskräck och elegant trettiotal. Det är mystiskt, stiligt och fascinerande. Viktor Kasparssons makabra mysterier är perfekt höstläsning för skräckälskaren, en veritabel fest i allsköns hemskheter du kan återvända till många gånger. Ändå är inte Helvetets fasor min favorit i serien, kanske beror det på att den känns något kortare och mindre gedigen än tidigare delar. Historien får ganska snabbt ett avslut även om just avslutet fick mig att sätta teet i halsen. Vad hände, och varför? Och när kommer sjunde delen så jag får veta?

Albumförlaget, 2017.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier (prequel)
Spöket på Hotell Vega
Blodsband
Syndaätaren
Vinterbrand

Blodig och fasansfull höstserieläsning

Sedan jag gjorde om bloggens utseende för några månader sedan har jag också försökt samla länkar till alla mina läsutmaningar i menyn här ovanför. Det går långsamt men framåt. För någon vecka sedan lade jag till länkar till alla recensioner och alla som var med i min Serieutmaning och jag blev påmind om hur rolig den var. Innan den läste jag nästan inga grafiska romaner, nu är de en stor del av mitt läsliv och jag älskar när läsutmaningar fungerar så!

Nu var det väldigt längesedan jag läste en grafisk roman och i post-bokmässetröttheten, med hösten och vintern lurandes kring varje knut, kändes det som perfekt läsning. Förra veckan tog jag hem två skräckserier, den ena hyfsat ny och den andre något jag tänkt läsa länge.

I helgen läste jag Helvetets fasor, senaste delen i serien om Viktor Kasparsson. Den andra, American Vampire, längtar jag så efter att påbörja. Recension på Helvetets fasor kommer! Här har jag skrivit om de tidigare delarna i serien om Viktor Kasparssons makabra mysterier:

Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier
Spöket på hotell Vega
Blodsband

Syndaätaren

From Hell – mörkt, blodigt och fängslande

From Hell tar läsaren med till det viktorianska England, till konspirationsteorier och till de blodiga och omskrivna morden i Whitechapel. Till Jack the Rippers London.

Det är ett mastodontverk, den mest gedigna grafiska roman jag någonsin läst. Mörkret är påtagligt och nattsvart, morden så blodiga att det svårt att läsa. Det är brutalt, så att jag måste pausa läsningen långa stunder innan jag ens kan med mig att fortsätta. Ändå vill jag inte sluta läsa, så fascinerande är berättelsen som Alan Moore och Eddie Campbell målar upp. Framförallt är estetiken fullständigt hänförande, svartvitt i tusentals nyanser och med ett djup så att det känns som att jag går på Londons gator. Det är dimmigt, smutsigt, otäckt.

Ibland är det också långsam läsning, långa transportsträckor där konspirationsteorierna får ta stor plats. Men jag är ändå glad att jag läste From Hell, en läsupplevelse helt i särklass.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Böcker emellan.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Smutsig svart sommar – Anders Fager och Daniel Thollin

Samlade svenska kulter är en fantastisk samling skräcknoveller där det lågmälda blandas med det explicita och skräcken ständigt är närvarande. Smutsig svart sommar bygger på en av novellerna i samlingen, det är den Lovecraftosande berättelsen om ett uråldrigt monster vid en dansbana i Borås som dyrkas av stadens unga kvinnor.

9789163611452_200_smutsig-svart-sommar

Smutsig svart sommar är just det, ett smutsigt stycke skräck och en lika solkig småstadssommar i ett klibbigt Sverige – gränslandet mellan igenkänningens tristess och tentakelmonstrenas äckel är förfärande, förförande och fantastiskt. Jag älskade berättelsen i Samlade svenska kulter men frågan är om inte det grafiska formatet gör den ännu större rättvisa. Daniel Thollin sätter mardrömslika bilder på Anders Fagers ord och sommaren har aldrig varit så blodig.

Köp den här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Tentakelmonster.

Twitterrecension på en söndag: Äkta spåman av Linda Spåman

akta-spamanÄkta spåman är en slags halvt biografisk grafisk roman (säg det snabbt sju gånger) om hur Linda Spåman gick från frukostvärdinna på Hotell Äpplet till att bli en Äkta Spåman. Det är fullt av komplikationer, kryddat med tarotkort och en bitsk humor. Illustrationerna är all over the place och även om jag uppskattar humorn och cynismen är inte tecknarstilen min direkta kopp te. Underhållande, men kanske inte minnesvärt – eller bara inte min grej.

Hitta den här eller här.

Döda rummet – Strindbergs sista drömspel?

Jag måste erkänna att jag inte är något fan av August Strindberg. Inte bara för hans personliga uttalanden, utan också för att jag helt enkelt aldrig läst någon bok av honom jag gillat. Faktiskt är jag mer förtjust i Döda rummet, en pastisch på Röda rummet där Arvid Falk vandrar genom ett grått och krigsdrabbat men ändå samtida Stockholm och är i hasorna på Strindbergsällskapet, ett hemligt sällskap. Strindberg själv sägs vara nedfrusen och väntar på hundraårsdagen av sin död då han enligt legenden ska återuppstå.9789186048242_200_doda-rummet-strindbergs-sista-dromspelPer Demervalls och Ola Skogängs Stockholm är likt vårat på många sätt, men skevt, satt ur spel. Vid sidan av att det är postapokalyptiskt är det små detaljer som gör skillnaden och jag får för mig att de haft oerhört roligt när de skrivit och tecknat Döda rummet. Kanske lite för roligt. Även om det bitvis är spännande och småironiskt är också ganska ytligt och det gör egentligen inte något bestående intryck på mig. Förmodligen är jag alldeles för trött på Strindberg – en följd av många timmars gnetande med Hemsöborna och Röda rummet på litteraturvetenskapsutbildningen – för att njuta av Strindbergs sista drömspel så som det kanske förtjänar.

Hitta den här, här eller här.

Andra som bloggat om boken: Dagens bok, Sebastian Lönnlöv.

Vinterbrand – blodigt, kallt och njutbart

Vinterbrand. Där 1920- talsandan trängs med monster från avgrunden. Där de döda stiger ur sina gravar för att utverka hämnd på de respektlösa, där galghumorn verkligen gör skäl för sitt namn.wp-1455307653768.jpgVinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparssons makabra mysterier, säkert kan de läsas fristående men samtidigt förekommer också glimtar tillbaka mot tidigare album och kanske är de allra bäst om en läser dem i ordning.

Mina favoriter i serien är nog fortfarande Skräckens ängel och Spöket på Hotell Vega men med Vinterbrand levererar ändå Dennis Gustafsson ännu ett ypperligt, blodigt och skrämmande seriealbum med en historisk stämning jag bara älskar.

Du hittar den här, här eller här.

Tematrio: feminism i ord och bild

Det var längesen nu, men när Lyran efterlyser en tematrio om ”feminism i ord och bild”temakvinna kan jag ju inte låta bli att medverka. Då temat är just ”feminism i ord och bild” tänker jag idag tipsa om tre grafiska romaner.

Zelda. Zelda är min ledsagare, hopp och hjältinna. Långt ifrån perfekt, ibland vad Roxane Gay kanske skulle kalla en ”bad feminist” men kanske är det just därför vi är så många som kan känna igen oss i henne. Oförtruten och ofta asförbannad kämpar hon på, slåss mot normer och ideal och faller ibland i patriarkatets djupa gropar. Som vi alla gör. Lina Neidestam tecknar det med sådan humor, briljans och sarkasm – och belyser samtidigt så många feministiska frågor så bra – att jag aldrig kommer tröttna.

Tidigare tankar: Zelda 1-3, Zelda 4.

zelda_326_8_mars

Kunskapens frukt. Egentligen allt av Liv Strömquist, för jag tycker hon är så otroligt bra. Men om du vill ha en grafisk roman som förklarar förtrycket av kvinnan från Aristoteles till idag, grundligt går igenom historieböckerna och sammanfattar hela kapitel i mänsklighetenskunskapensfrukt_framsida_1 historia nedplitat på några få meningar, om du vill ha förklaringen till varför så många tycker att det är pinsamt med mens, om du undrar hur det egentligen kom sig att kvinnnans behov gömdes undan för sisådär tusen år sedan, ja då är det Kunskapens frukt du ska gå till.

Liv Strömquist är ofta vassare än en knivsegg och hugger hårt, väldigt mycket åt höger, men samtidigt gör hon det sanslöst bra. Jag, som är ett fan av nästan all sarkasm, älskar det högt. Kunskapens frukt grydde ur det uppmärksammade – och fantastiska – sommarprat om mens hon hade för några år sedan och jag tycker det är hennes bästa verk hittills. Det är helt enkelt så bra att jag dånar.

Andra bra album av Liv Strömquist: Ja till Liv!, Einsteins fru, Prins Charles känsla.

9789170374487_large_husfrid-en-tragikomisk-familjeberattelse_haftadHusfrid av Alison Bechdel (ja, hon med Bechdeltestet) är en hjärtekrossande uppväxtskildring där berättelsejaget växer upp med en kall och krävande far och utan att kunna förstå hur hon måste anpassa sig till samhällets normer och faderns stränga regler. Efter faderns död upptäcker hon att han egentligen inte alls var den hon trodde.

Egentligen är Husfrid långt ifrån min kopp te när det gäller tecknarstil, den är realistisk och svartvit och jag föredrar ofta svängiga penslar och explosioner av färg. Men Husfrid är en så smärtsam uppväxtskildring och ett så lysande normkritiskt verk att jag gärna vill ha med den ändå. Det där med tecknarstilen är ju egentligen bara en personlig preferens från min sida. Läs den, för guds skull. Här jag bloggat tidigare om den.