From Hell – mörkt, blodigt och fängslande

From Hell tar läsaren med till det viktorianska England, till konspirationsteorier och till de blodiga och omskrivna morden i Whitechapel. Till Jack the Rippers London.

Det är ett mastodontverk, den mest gedigna grafiska roman jag någonsin läst. Mörkret är påtagligt och nattsvart, morden så blodiga att det svårt att läsa. Det är brutalt, så att jag måste pausa läsningen långa stunder innan jag ens kan med mig att fortsätta. Ändå vill jag inte sluta läsa, så fascinerande är berättelsen som Alan Moore och Eddie Campbell målar upp. Framförallt är estetiken fullständigt hänförande, svartvitt i tusentals nyanser och med ett djup så att det känns som att jag går på Londons gator. Det är dimmigt, smutsigt, otäckt.

Ibland är det också långsam läsning, långa transportsträckor där konspirationsteorierna får ta stor plats. Men jag är ändå glad att jag läste From Hell, en läsupplevelse helt i särklass.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Böcker emellan.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Smutsig svart sommar – Anders Fager och Daniel Thollin

Samlade svenska kulter är en fantastisk samling skräcknoveller där det lågmälda blandas med det explicita och skräcken ständigt är närvarande. Smutsig svart sommar bygger på en av novellerna i samlingen, det är den Lovecraftosande berättelsen om ett uråldrigt monster vid en dansbana i Borås som dyrkas av stadens unga kvinnor.

9789163611452_200_smutsig-svart-sommar

Smutsig svart sommar är just det, ett smutsigt stycke skräck och en lika solkig småstadssommar i ett klibbigt Sverige – gränslandet mellan igenkänningens tristess och tentakelmonstrenas äckel är förfärande, förförande och fantastiskt. Jag älskade berättelsen i Samlade svenska kulter men frågan är om inte det grafiska formatet gör den ännu större rättvisa. Daniel Thollin sätter mardrömslika bilder på Anders Fagers ord och sommaren har aldrig varit så blodig.

Köp den här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Tentakelmonster.

Twitterrecension på en söndag: Äkta spåman av Linda Spåman

akta-spamanÄkta spåman är en slags halvt biografisk grafisk roman (säg det snabbt sju gånger) om hur Linda Spåman gick från frukostvärdinna på Hotell Äpplet till att bli en Äkta Spåman. Det är fullt av komplikationer, kryddat med tarotkort och en bitsk humor. Illustrationerna är all over the place och även om jag uppskattar humorn och cynismen är inte tecknarstilen min direkta kopp te. Underhållande, men kanske inte minnesvärt – eller bara inte min grej.

Hitta den här eller här.

Döda rummet – Strindbergs sista drömspel?

Jag måste erkänna att jag inte är något fan av August Strindberg. Inte bara för hans personliga uttalanden, utan också för att jag helt enkelt aldrig läst någon bok av honom jag gillat. Faktiskt är jag mer förtjust i Döda rummet, en pastisch på Röda rummet där Arvid Falk vandrar genom ett grått och krigsdrabbat men ändå samtida Stockholm och är i hasorna på Strindbergsällskapet, ett hemligt sällskap. Strindberg själv sägs vara nedfrusen och väntar på hundraårsdagen av sin död då han enligt legenden ska återuppstå.9789186048242_200_doda-rummet-strindbergs-sista-dromspelPer Demervalls och Ola Skogängs Stockholm är likt vårat på många sätt, men skevt, satt ur spel. Vid sidan av att det är postapokalyptiskt är det små detaljer som gör skillnaden och jag får för mig att de haft oerhört roligt när de skrivit och tecknat Döda rummet. Kanske lite för roligt. Även om det bitvis är spännande och småironiskt är också ganska ytligt och det gör egentligen inte något bestående intryck på mig. Förmodligen är jag alldeles för trött på Strindberg – en följd av många timmars gnetande med Hemsöborna och Röda rummet på litteraturvetenskapsutbildningen – för att njuta av Strindbergs sista drömspel så som det kanske förtjänar.

Hitta den här, här eller här.

Andra som bloggat om boken: Dagens bok, Sebastian Lönnlöv.

Vinterbrand – blodigt, kallt och njutbart

Vinterbrand. Där 1920- talsandan trängs med monster från avgrunden. Där de döda stiger ur sina gravar för att utverka hämnd på de respektlösa, där galghumorn verkligen gör skäl för sitt namn.wp-1455307653768.jpgVinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparssons makabra mysterier, säkert kan de läsas fristående men samtidigt förekommer också glimtar tillbaka mot tidigare album och kanske är de allra bäst om en läser dem i ordning.

Mina favoriter i serien är nog fortfarande Skräckens ängel och Spöket på Hotell Vega men med Vinterbrand levererar ändå Dennis Gustafsson ännu ett ypperligt, blodigt och skrämmande seriealbum med en historisk stämning jag bara älskar.

Du hittar den här, här eller här.

Tematrio: feminism i ord och bild

Det var längesen nu, men när Lyran efterlyser en tematrio om ”feminism i ord och bild”temakvinna kan jag ju inte låta bli att medverka. Då temat är just ”feminism i ord och bild” tänker jag idag tipsa om tre grafiska romaner.

Zelda. Zelda är min ledsagare, hopp och hjältinna. Långt ifrån perfekt, ibland vad Roxane Gay kanske skulle kalla en ”bad feminist” men kanske är det just därför vi är så många som kan känna igen oss i henne. Oförtruten och ofta asförbannad kämpar hon på, slåss mot normer och ideal och faller ibland i patriarkatets djupa gropar. Som vi alla gör. Lina Neidestam tecknar det med sådan humor, briljans och sarkasm – och belyser samtidigt så många feministiska frågor så bra – att jag aldrig kommer tröttna.

Tidigare tankar: Zelda 1-3, Zelda 4.

zelda_326_8_mars

Kunskapens frukt. Egentligen allt av Liv Strömquist, för jag tycker hon är så otroligt bra. Men om du vill ha en grafisk roman som förklarar förtrycket av kvinnan från Aristoteles till idag, grundligt går igenom historieböckerna och sammanfattar hela kapitel i mänsklighetenskunskapensfrukt_framsida_1 historia nedplitat på några få meningar, om du vill ha förklaringen till varför så många tycker att det är pinsamt med mens, om du undrar hur det egentligen kom sig att kvinnnans behov gömdes undan för sisådär tusen år sedan, ja då är det Kunskapens frukt du ska gå till.

Liv Strömquist är ofta vassare än en knivsegg och hugger hårt, väldigt mycket åt höger, men samtidigt gör hon det sanslöst bra. Jag, som är ett fan av nästan all sarkasm, älskar det högt. Kunskapens frukt grydde ur det uppmärksammade – och fantastiska – sommarprat om mens hon hade för några år sedan och jag tycker det är hennes bästa verk hittills. Det är helt enkelt så bra att jag dånar.

Andra bra album av Liv Strömquist: Ja till Liv!, Einsteins fru, Prins Charles känsla.

9789170374487_large_husfrid-en-tragikomisk-familjeberattelse_haftadHusfrid av Alison Bechdel (ja, hon med Bechdeltestet) är en hjärtekrossande uppväxtskildring där berättelsejaget växer upp med en kall och krävande far och utan att kunna förstå hur hon måste anpassa sig till samhällets normer och faderns stränga regler. Efter faderns död upptäcker hon att han egentligen inte alls var den hon trodde.

Egentligen är Husfrid långt ifrån min kopp te när det gäller tecknarstil, den är realistisk och svartvit och jag föredrar ofta svängiga penslar och explosioner av färg. Men Husfrid är en så smärtsam uppväxtskildring och ett så lysande normkritiskt verk att jag gärna vill ha med den ändå. Det där med tecknarstilen är ju egentligen bara en personlig preferens från min sida. Läs den, för guds skull. Här jag bloggat tidigare om den.

Havets gille – Nancy Peña

Jag fullkomligt älskade Katten och kimonon av Nancy Peña och hade mycket höga förväntningar 121796Havets gille, också en grafisk roman med det som verkar vara typiskt för Peña: ett drömskt tilltall, fantasi och äventyr. Men i Havets gille känns verkligheten hårdare, De fabeldjur som bebor Peñas skärgård är förvisade till sina öar och de som lever på andras öar lever i misär. Sinojen Skärvtass bor på Muridernas ö och efter att ha råkat i klammeri med rättvisan flyr hon och hennes son.

Endast Havets Gille, ett mytomspunnet samfund, har rätt att resa mellan de olika öarna och det är dem som korsar Skärvtass och hennes sons vägar.

Jag tyckte om Havets Gille, men jag är inte helt säkert på att jag förstod den. Den känns lite som andra delen i en serie där jag gärna hade läst första. Jag är mycket förtjust i Peñas bilder, de är fängslande och vackra men berättelsen tappar mig onödigt ofta. Kanske den behöver en omläsning. Jag tycker så mycket om det magiska i historien att det egentligen inte skulle göra mig så mycket.

Köp den här, här eller här.

Lik, skam, verklighetsflykt

Under slutet av 2015 läste jag väldigt lite böcker, och bloggade om dem ännu mindre. Ändå var det flera böcker jag älskade, men kanske just därför var det svårt att skriva om dem. Tre böcker som gjorde ett djupt intryck på mig 2015 var Liket och soffan, Vitsvit och Library of Souls.liket-och-soffan-omslag

Liket och soffan läste jag om på Serienytt tidigt i somras och tyckte att den verkade fantastisk. En grafisk roman som utspelar sig långt ute på heden en knastertorr sommar. Unge Christian försvinner och rykten far som löpeld på den torra slätten. Polo strövar omkring och möter Sophie på sina vandringar; hon är annorlunda, vacker och skrämmande.

Under en höstkväll i september sträckläste jag Liket och soffan och glömde sedan totalt bort att blogga om den. Men den är lika vacker och skrämmande som Sophie i historien, annorlunda, mörk och klagande och jag älskade den.

vitsvitJag älskade också Athena Farrokzads Vitsvit, som är en diktsamling där många röster får ta plats jämte diktjagets egen, ofta filtrerade genom diktjagets ögon men så starka och drivande att deras åsikter och tankar ändå lyser igenom. Det är vithetsnorm, skam, rasism, familj, skuld och kärlek som river och sliter i själen och som inte kan lämna någon oberörd.library-of-souls

Kanske inte riktigt att jag älskade tredje delen i Miss Peregrines home for Peculiar Children, Library of Souls, men ändå finns det något i Ransom Riggs bokserie som drar mig in i dess annorlunda värld varje gång jag läser den. Det är sorgligt, spännande och mystiskt men det är ändå inte samma sak som i första boken. Där älskade jag kombinationen av text och märkliga fotografier, men i både andra och tredje boken känns kopplingen mellan berättelsen och fotona mindre och mindre självklar och mer och mer krystad. Jag hoppas att Library of Souls blir det värdiga slutet på serien om de besynnerliga barnen.