Havets gille – Nancy Peña

Jag fullkomligt älskade Katten och kimonon av Nancy Peña och hade mycket höga förväntningar 121796Havets gille, också en grafisk roman med det som verkar vara typiskt för Peña: ett drömskt tilltall, fantasi och äventyr. Men i Havets gille känns verkligheten hårdare, De fabeldjur som bebor Peñas skärgård är förvisade till sina öar och de som lever på andras öar lever i misär. Sinojen Skärvtass bor på Muridernas ö och efter att ha råkat i klammeri med rättvisan flyr hon och hennes son.

Endast Havets Gille, ett mytomspunnet samfund, har rätt att resa mellan de olika öarna och det är dem som korsar Skärvtass och hennes sons vägar.

Jag tyckte om Havets Gille, men jag är inte helt säkert på att jag förstod den. Den känns lite som andra delen i en serie där jag gärna hade läst första. Jag är mycket förtjust i Peñas bilder, de är fängslande och vackra men berättelsen tappar mig onödigt ofta. Kanske den behöver en omläsning. Jag tycker så mycket om det magiska i historien att det egentligen inte skulle göra mig så mycket.

Köp den här, här eller här.

Lik, skam, verklighetsflykt

Under slutet av 2015 läste jag väldigt lite böcker, och bloggade om dem ännu mindre. Ändå var det flera böcker jag älskade, men kanske just därför var det svårt att skriva om dem. Tre böcker som gjorde ett djupt intryck på mig 2015 var Liket och soffan, Vitsvit och Library of Souls.liket-och-soffan-omslag

Liket och soffan läste jag om på Serienytt tidigt i somras och tyckte att den verkade fantastisk. En grafisk roman som utspelar sig långt ute på heden en knastertorr sommar. Unge Christian försvinner och rykten far som löpeld på den torra slätten. Polo strövar omkring och möter Sophie på sina vandringar; hon är annorlunda, vacker och skrämmande.

Under en höstkväll i september sträckläste jag Liket och soffan och glömde sedan totalt bort att blogga om den. Men den är lika vacker och skrämmande som Sophie i historien, annorlunda, mörk och klagande och jag älskade den.

vitsvitJag älskade också Athena Farrokzads Vitsvit, som är en diktsamling där många röster får ta plats jämte diktjagets egen, ofta filtrerade genom diktjagets ögon men så starka och drivande att deras åsikter och tankar ändå lyser igenom. Det är vithetsnorm, skam, rasism, familj, skuld och kärlek som river och sliter i själen och som inte kan lämna någon oberörd.library-of-souls

Kanske inte riktigt att jag älskade tredje delen i Miss Peregrines home for Peculiar Children, Library of Souls, men ändå finns det något i Ransom Riggs bokserie som drar mig in i dess annorlunda värld varje gång jag läser den. Det är sorgligt, spännande och mystiskt men det är ändå inte samma sak som i första boken. Där älskade jag kombinationen av text och märkliga fotografier, men i både andra och tredje boken känns kopplingen mellan berättelsen och fotona mindre och mindre självklar och mer och mer krystad. Jag hoppas att Library of Souls blir det värdiga slutet på serien om de besynnerliga barnen.

 

Åter till Nattens hus

Det började så himla bra. Eller, egentligen började det inte ens bra förutom att det lät så bra, men inledningen i första boken i vampyr-YA-serien House of Night var tråkigt försiktig och innehöll inte en enda vampyr med blodad tand. I andra boken började det visserligen spöka rejält och jag velade mellan att fortsätta läsa eller inte, tills jag fick syn på baksidestexten till den nionde boken i serien och sa till mig själv att nej, nu får det faktiskt vara nog med tjejer som tillber killar vackrare än morgonrodnaden själv och inte egentligen verkar ha något att säga om saken.

Sagt och gjort, jag lade serien på hyllan. Men nu har jag en gång väldigt svårt för att avbryta läsningen av serier, för att inte tala om hur jag får kämpa med att avsluta läsningen av en bok som egentligen inte alls faller mig i smaken (det är ordningssinnet som sticker upp sitt ibland så fula tryne), och min beslutsamhet vacklade rejält när jag såg denna framsidan:

12556680Legacy är en grafisk roman som utspelar sig både någonstans mellan första och andra boken samt väldigt långt tillbaka i tiden. Zoey måste lära sig att bli ledare för ”The Dark Daughters” och ska göra detta med hjälp av fem lektioner från vampyrgudinnan Nyx. Fem lektioner, fem element, fem historiska gestalter.

Nåväl, att läsa en grafisk roman-version av en serie är ju inte att egentligen ta upp den igen, försvarade jag mig och stack återigen näsan i vampyrskolan där ”fledglings” får lära sig om vampyrlivet och hålls skyddade mot omvärldens skräck och fördomar.

Det som också störde mig med första och andra boken i serien var att författarna inte verkade veta riktigt vilket ben de skulle stå på, men intressant nog verkar de här ha hittat sitt fotfäste, med hjälp av en rad olika tecknare. I historien som berättas här får historiska gestalter som Boudicca, Cleopatra och mytiska gestalter som Hippolyte ta plats i vampyrskrud, svurna till gudinnan Nyx.

Jag har läst mycket kritik av detta, mycket ondgörande över att författarna gör mord på historien och myten och förminskar starka kvinnliga historiska karaktärer. Nåja. Cast & Cast är väl i sådana fall inte de första. Till viss del håller jag med om att det inte är gjort med elegans ut i fingerspetsarna, men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla att det ständigt är de kvinnliga hjältarna som får ta plats, slåss och vara allmänt badass. Vissa måste naturligtvis göra det med en slits som går upp till naveln och där möter urringningen och överlag känns tecknarstilen inte särskilt speciell. Men vid sidan av det, och vid sidan av de fruktansvärda moralkakor som serveras i slutet av varje ”lektion”, är det här en okej grafisk roman – åtminstone i jämförelse med böckerna. Det kanske inte säger särskilt mycket eftersom jag inte tyckte böckerna var speciellt bra i slutändan, så trots lite upp- och nedtyckanden i den här recensionen får jag nog se mitt omdöme som halvljummet. På något sätt känns det som att det finns en bra tanke och vilja bakom den här grafiska romanen, men att det fallerar på att de hellre snabbt ville haka på trenden om att göra grafiska romanen på textbaserade böcker, än att ägna tid åt ett gediget hantverk.

Zelda: Uppbrott och utbrott

Zelda är förmodligen min största favorit i satirgrenen av grafiska romaner- genren. Det är en del att leva upp till. I fjärde Zelda- albumet gör Lina Neidestam det fortfarande med bravur.

Zelda har nu fått drömjobbet – eller? Drömmen om att jobba med media har reducerats till en 11240740_770164073080877_1196929257_nskvallerspalt i tidningen Slick, hon är fast i förhållandet med Cesar som inte skulle vara något förhållande och hon tröstar Tove när det tar slut med Elsa. Det är alltså till stor del tvåsamheten som får sig en känga i Zelda 4, men också – som vanligt – mansidealet och de normer som styr vårt samhälle. Lina Neidestam är verkligen briljant när hon dekonstruerar normer och strukturer och gör dem så otroligt glasklara i all sin enkelhet – även om en känner sig medveten så blir en utmanad att tänka och det är det som gör Zelda så otroligt bra – förutom att hon också är hysteriskt rolig och lätt att känna igen sig i när det inte alltid går att leva upp till idealet.

Men, och det finns ett men, jag tycker inte att Zelda 4 är lika vass som de tre föregående albumen. Jag vet inte om det känns så för att jag läst några av stripparna innan, när de publicerats på nätet, eller om något av den skärpa som fanns i de tidigare albumen har mattats av något. Kanske var Zelda roligare när hon var iväg på diverse äventyr och inte bara satt hemma och funderade över tvåsamheten. Det känns inte som att det kommer någon vart utan mest står och stampar.

Fortfarande är Zelda 4 ett grymt bra och roligt album och jag hoppas på att det kommer ett femte album. Men som inledningen på den här recensionen stipulerade så har de tre tidigare Zelda- albumen satt ribban skyhögt. Kanske lever inte Zelda 4 riktigt upp till det.

Kartago, 2015.

Mera Liv Strömquist

imageJag har på bloggen geniförklarat Liv Strömquist i alla fall två gånger, den första gången efter att ha läst Liv Strömquists ABC och den andra gången, ganska nyligen, efter att ha läst Kunskapens frukt. Efter att i rask takt också ha avverkat Einsteins fru och Prins Charles känsla kan jag säga att jag inte har blivit besviken ännu.

Mycket av det Liv Strömquist skriver i båda de här grafiska romanerna är en slags faktakoncentration av olika feministiska teorier, tagna från böcker och omgjorda till korta meningar med tillhörande bild. Jag tycker verkligen det är fantastiskt hur hon lyckas fånga kärnan i flera olika teorier och göra det så himla lättillgängligt – och ofta roligt mitt i all misär.

För det är roligt. Jag skrattar ganska ofta, både åt teckningarna och den knastertorra ironin som oftast ger sig tillkänna i att ett faktablad om en riktigt, riktigt kränkt man eller någon fakta som verkar helt absurd men som ändå är sann följs av ett ”HURSOMHELST!”

Men jag lär mig en hel del på kuppen också. Att Einsteins fru var högst delaktig i att tänka fram relativitetsteorin och andra förbluffande matematiska formler jag aboslut inte förstår mig på, var något jag lärde mig först när jag läste Nina Burtons Den nya kvinnostaden förra året. Inte var det något jag lärde mig i skolan, det är ett som är säkert. I Einsteins fru påminner Liv Strömquist mig återigen om att så var fallet, och passar också på att lyfta fram andra kvinnor som borde blivit inskrivna i historieböckerna men inte blivit det, på grund av att de var kvinnor. Lite som Den nya kvinnostaden i serieform.

I Prins Charles känsla är det kärleken som står i fokus, eller snarare monogamin. Varför lever vi till så stor del i monogamiska par? Varför har vi sexuell ensamrätt på varandra så fort vi ”blir ihop”? Jag erkänner att även då jag inte håller med Liv Strömquist helt och hållet är hon oerhört övertygande, och får mig att tänka i banor som andra författare med samma agenda inte fått mig att tänka innan. Även om jag inte blir omvänd börjar det röra sig i hjärnan. Däremot har, såhär några veckor efter att jag läste båda böckerna, Prins Charles känsla och Einsteins fru flutit ihop litegrann för mig. Kanske är det just för att jag läste dem nära inpå varandra, kanske är det för att jag ändå inte tycker de står ut lika mycket som Kunskapens frukt vilken i min mening är Liv Strömquists allra vassaste hittills. Klart är i alla fall att jag vill ha alla Liv Strömquists album i min bokhylla, att ta ner då och då och bläddra i.

Andra bloggare som läst Prins Charles känsla: Bokhora, romeoandjuliet, Boktoka, Bokfetischist

Andra bloggare som läst Einsteins fru: Bokhora, Kulturloggen, Ord och inga visor

Det storslagna näsblodet och andra historier

De förryckta kusinerna och andra historier är en av mina absoluta favoriter i kategorin ”gotiska grafiska romaner med förvriden humor”. Förresten är det rätt och slätt en av mina favoritböcker. Jag älskar Edward Gorey, och som med alla författare som lämnat jordelivet och därmed ny produktion bakom sig försöker jag läsa verken de gjort med ganska långa mellanrum, så att jag länge kommer ha något kvar.

Det storslagna näsblodet och andra historier är liksom De förryckta kusinerna… en samling små Namnlös berättelser av viktorianska och gotiska mått, dock lutar Det storslagna näsblodet mer åt det surrealistiska där De förryckta kusinerna håller sig till det morbida.

Åtminstone på ytan. Skolexemplet, till exempel, kan vid en första anblick te sig precis som en sån berättelse en grupp människor skrivit tillsammans genom att en och en skrivit några rader utan att veta vad föregående person nedtecknat. Rent nonsens, med andra ord, och även om Edward Gorey absolut kan sägas tillhöra den engelska nonsenslitteraturens stora – amerikan som han var – finns det betydligt mer än nonsens under ytan. Skolexemplet kan tolkas som någons dröm, där scen efter scen följer på varandra utan egentlig mening, men också som enskilda episoder där sinnessjukdom, avsked och död är huvudteman.

Död – lång, utdragen, melankolisk död verkar vara ett av Edward Goreys favoritteman och det uppträder inte sällan jämte iskall sarkasm och bildar den galghumor som i Goreys värld inte går att värja sig emot. För den uppmärksamme läsaren och Gorey- kännaren finns här också en hel del att upptäcka bakom melankolin och svärtan, som att Aspdalsexpressen lägger ut ledtrådar till handlingen runt om i berättelsen, och att det tomma visitkortet och den svarta dockan som är två av Goreys återkommande symboler, dyker upp även här. För den som inte är insatt finns ett utförligt och intressant efterord av översättaren i både De förryckta kusinerna och Det storslagna näsblodet.

Det storslagna näsblodet är både en djupdykning i det djupt mänskligt melankoliska och ett svartmålat gotiskt mästerverk.

Dystopimåndag: De tusende av Petter Lidbeck och Max Elmberg Sjöholm

9789127122260_large_de-tusendeDet allra bästa med De tusende är bilderna. De är enormt uttrycksfulla och skrämmande, utan att vara alltför explicita. De, tillsammans med texten, berättar om inte tidsbestämd framtid där ett virus knockat mänskligheten och en på tusen överlever. De som smittas drabbas av pestliknande blåsor och skickas med båt till en ö för att antingen dö eller överleva. De överlevande, de tusende, har i uppgift att ta hand om alla döende och döda som kommer till ön. De får aldrig komma tillbaka till fastlandet, de smittar mer än alla andra. Ett otacksamt leverne och en grym uppgift som sliter på en del och tänder uppror i andra.

Gecko vill påskynda processen, åka in till fastlandet och smitta alla som inte fått sjukdomen. Då skulle bara de överlevande bli kvar och en ny tidsålder börja. Bland de få som motsätter sig honom finns den undersköna Gabrielle och när hon kommer in i handlingen tycker jag det går lite utför. Det blir klyschigt och tillrättalagt och slutet är ett ganska trist ihopkok av många gånger tidigare använda teman.

Men De tusende är en spännande, otäck och snygg grafisk roman som säkert har lockat många ungdomar till läsning – och kommer fortsätta göra.

Andra som läst: Bokomaten, Nellas böcker, Boklus.

Att tänka på när det blir sommar igen

Just nu ligger det snö utanför fönstret och termometern visar på under noll grader. Men när det blir sommar igen vet vi som har läst Sommarregler vad som är värt att tänka på. Du som inte har gjort det, jag lovar att du inte kommer ångra dig. Sommarregler är en av de mest älskade böckerna i min bokhylla. Det är genialisk enkelhet levandegjort i fantastiska konstverk av den oefterhärmelige Shaun Tan.

9789173553360_200_sommarreglerMagiskt, helt enkelt.

Minirecensioner 1: två lysande grafiska romaner

9781631401442_200_locke-key-volume-6-alpha-omega_haftadLocke & Key är en av de mest lysande grafiska roman- serier jag har läst. Ett samarbete mellan Joe Hill och tecknaren Gabriel Rodriguez jag följt spänt i fem volymer. Den sjätte och sista delen Alpha & Omega gjorde mig verkligen inte besviken och berättelsen om familjen som flyttar till det mystiska Key House i Massachusetts efter en familjetragedi blev ännu mörkare och ännu tyngre. Spännande, groteskt och välgjort!

Här har jag skrivit om de andra delarna: Welcome to Lovecraft, Head Games, Crown of Shadows, Keys to the kingdom och Clockworks.9789170378041_200_kunskapens-frukt_haftad

En annan riktigt lysande grafisk roman jag läste för inte så länge sen, men av en helt annan sort, är Liv Strömquists Kunskapens frukt. Innan hade jag bara läst Ja till Liv! och även om jag gillade den så gillade jag Kunskapens frukt ännu mer. Vanligtvis är jag inte förtjust i svartvita grafiska romaner men herregud vad Liv Strömquist är bra, skarp och rolig! Kunskapens frukt är en slags fortsättning på hennes sommarprogram om mens, och här utvecklar hon sina tankegångar och funderar också på varför vetenskapen har haft så mycket fel om och ändå varit så intresserade av det kvinnliga könsorganet. Läs, människor, läs!

Minirecensioner på bloggen är ett försök att komma ikapp med mitt recenserande. Fyra eller fem lär det bli.