Zelda: Uppbrott och utbrott

Zelda är förmodligen min största favorit i satirgrenen av grafiska romaner- genren. Det är en del att leva upp till. I fjärde Zelda- albumet gör Lina Neidestam det fortfarande med bravur.

Zelda har nu fått drömjobbet – eller? Drömmen om att jobba med media har reducerats till en 11240740_770164073080877_1196929257_nskvallerspalt i tidningen Slick, hon är fast i förhållandet med Cesar som inte skulle vara något förhållande och hon tröstar Tove när det tar slut med Elsa. Det är alltså till stor del tvåsamheten som får sig en känga i Zelda 4, men också – som vanligt – mansidealet och de normer som styr vårt samhälle. Lina Neidestam är verkligen briljant när hon dekonstruerar normer och strukturer och gör dem så otroligt glasklara i all sin enkelhet – även om en känner sig medveten så blir en utmanad att tänka och det är det som gör Zelda så otroligt bra – förutom att hon också är hysteriskt rolig och lätt att känna igen sig i när det inte alltid går att leva upp till idealet.

Men, och det finns ett men, jag tycker inte att Zelda 4 är lika vass som de tre föregående albumen. Jag vet inte om det känns så för att jag läst några av stripparna innan, när de publicerats på nätet, eller om något av den skärpa som fanns i de tidigare albumen har mattats av något. Kanske var Zelda roligare när hon var iväg på diverse äventyr och inte bara satt hemma och funderade över tvåsamheten. Det känns inte som att det kommer någon vart utan mest står och stampar.

Fortfarande är Zelda 4 ett grymt bra och roligt album och jag hoppas på att det kommer ett femte album. Men som inledningen på den här recensionen stipulerade så har de tre tidigare Zelda- albumen satt ribban skyhögt. Kanske lever inte Zelda 4 riktigt upp till det.

Kartago, 2015.

Mera Liv Strömquist

imageJag har på bloggen geniförklarat Liv Strömquist i alla fall två gånger, den första gången efter att ha läst Liv Strömquists ABC och den andra gången, ganska nyligen, efter att ha läst Kunskapens frukt. Efter att i rask takt också ha avverkat Einsteins fru och Prins Charles känsla kan jag säga att jag inte har blivit besviken ännu.

Mycket av det Liv Strömquist skriver i båda de här grafiska romanerna är en slags faktakoncentration av olika feministiska teorier, tagna från böcker och omgjorda till korta meningar med tillhörande bild. Jag tycker verkligen det är fantastiskt hur hon lyckas fånga kärnan i flera olika teorier och göra det så himla lättillgängligt – och ofta roligt mitt i all misär.

För det är roligt. Jag skrattar ganska ofta, både åt teckningarna och den knastertorra ironin som oftast ger sig tillkänna i att ett faktablad om en riktigt, riktigt kränkt man eller någon fakta som verkar helt absurd men som ändå är sann följs av ett ”HURSOMHELST!”

Men jag lär mig en hel del på kuppen också. Att Einsteins fru var högst delaktig i att tänka fram relativitetsteorin och andra förbluffande matematiska formler jag aboslut inte förstår mig på, var något jag lärde mig först när jag läste Nina Burtons Den nya kvinnostaden förra året. Inte var det något jag lärde mig i skolan, det är ett som är säkert. I Einsteins fru påminner Liv Strömquist mig återigen om att så var fallet, och passar också på att lyfta fram andra kvinnor som borde blivit inskrivna i historieböckerna men inte blivit det, på grund av att de var kvinnor. Lite som Den nya kvinnostaden i serieform.

I Prins Charles känsla är det kärleken som står i fokus, eller snarare monogamin. Varför lever vi till så stor del i monogamiska par? Varför har vi sexuell ensamrätt på varandra så fort vi ”blir ihop”? Jag erkänner att även då jag inte håller med Liv Strömquist helt och hållet är hon oerhört övertygande, och får mig att tänka i banor som andra författare med samma agenda inte fått mig att tänka innan. Även om jag inte blir omvänd börjar det röra sig i hjärnan. Däremot har, såhär några veckor efter att jag läste båda böckerna, Prins Charles känsla och Einsteins fru flutit ihop litegrann för mig. Kanske är det just för att jag läste dem nära inpå varandra, kanske är det för att jag ändå inte tycker de står ut lika mycket som Kunskapens frukt vilken i min mening är Liv Strömquists allra vassaste hittills. Klart är i alla fall att jag vill ha alla Liv Strömquists album i min bokhylla, att ta ner då och då och bläddra i.

Andra bloggare som läst Prins Charles känsla: Bokhora, romeoandjuliet, Boktoka, Bokfetischist

Andra bloggare som läst Einsteins fru: Bokhora, Kulturloggen, Ord och inga visor

Det storslagna näsblodet och andra historier

De förryckta kusinerna och andra historier är en av mina absoluta favoriter i kategorin ”gotiska grafiska romaner med förvriden humor”. Förresten är det rätt och slätt en av mina favoritböcker. Jag älskar Edward Gorey, och som med alla författare som lämnat jordelivet och därmed ny produktion bakom sig försöker jag läsa verken de gjort med ganska långa mellanrum, så att jag länge kommer ha något kvar.

Det storslagna näsblodet och andra historier är liksom De förryckta kusinerna… en samling små Namnlös berättelser av viktorianska och gotiska mått, dock lutar Det storslagna näsblodet mer åt det surrealistiska där De förryckta kusinerna håller sig till det morbida.

Åtminstone på ytan. Skolexemplet, till exempel, kan vid en första anblick te sig precis som en sån berättelse en grupp människor skrivit tillsammans genom att en och en skrivit några rader utan att veta vad föregående person nedtecknat. Rent nonsens, med andra ord, och även om Edward Gorey absolut kan sägas tillhöra den engelska nonsenslitteraturens stora – amerikan som han var – finns det betydligt mer än nonsens under ytan. Skolexemplet kan tolkas som någons dröm, där scen efter scen följer på varandra utan egentlig mening, men också som enskilda episoder där sinnessjukdom, avsked och död är huvudteman.

Död – lång, utdragen, melankolisk död verkar vara ett av Edward Goreys favoritteman och det uppträder inte sällan jämte iskall sarkasm och bildar den galghumor som i Goreys värld inte går att värja sig emot. För den uppmärksamme läsaren och Gorey- kännaren finns här också en hel del att upptäcka bakom melankolin och svärtan, som att Aspdalsexpressen lägger ut ledtrådar till handlingen runt om i berättelsen, och att det tomma visitkortet och den svarta dockan som är två av Goreys återkommande symboler, dyker upp även här. För den som inte är insatt finns ett utförligt och intressant efterord av översättaren i både De förryckta kusinerna och Det storslagna näsblodet.

Det storslagna näsblodet är både en djupdykning i det djupt mänskligt melankoliska och ett svartmålat gotiskt mästerverk.

Dystopimåndag: De tusende av Petter Lidbeck och Max Elmberg Sjöholm

9789127122260_large_de-tusendeDet allra bästa med De tusende är bilderna. De är enormt uttrycksfulla och skrämmande, utan att vara alltför explicita. De, tillsammans med texten, berättar om inte tidsbestämd framtid där ett virus knockat mänskligheten och en på tusen överlever. De som smittas drabbas av pestliknande blåsor och skickas med båt till en ö för att antingen dö eller överleva. De överlevande, de tusende, har i uppgift att ta hand om alla döende och döda som kommer till ön. De får aldrig komma tillbaka till fastlandet, de smittar mer än alla andra. Ett otacksamt leverne och en grym uppgift som sliter på en del och tänder uppror i andra.

Gecko vill påskynda processen, åka in till fastlandet och smitta alla som inte fått sjukdomen. Då skulle bara de överlevande bli kvar och en ny tidsålder börja. Bland de få som motsätter sig honom finns den undersköna Gabrielle och när hon kommer in i handlingen tycker jag det går lite utför. Det blir klyschigt och tillrättalagt och slutet är ett ganska trist ihopkok av många gånger tidigare använda teman.

Men De tusende är en spännande, otäck och snygg grafisk roman som säkert har lockat många ungdomar till läsning – och kommer fortsätta göra.

Andra som läst: Bokomaten, Nellas böcker, Boklus.

Att tänka på när det blir sommar igen

Just nu ligger det snö utanför fönstret och termometern visar på under noll grader. Men när det blir sommar igen vet vi som har läst Sommarregler vad som är värt att tänka på. Du som inte har gjort det, jag lovar att du inte kommer ångra dig. Sommarregler är en av de mest älskade böckerna i min bokhylla. Det är genialisk enkelhet levandegjort i fantastiska konstverk av den oefterhärmelige Shaun Tan.

9789173553360_200_sommarreglerMagiskt, helt enkelt.

Minirecensioner 1: två lysande grafiska romaner

9781631401442_200_locke-key-volume-6-alpha-omega_haftadLocke & Key är en av de mest lysande grafiska roman- serier jag har läst. Ett samarbete mellan Joe Hill och tecknaren Gabriel Rodriguez jag följt spänt i fem volymer. Den sjätte och sista delen Alpha & Omega gjorde mig verkligen inte besviken och berättelsen om familjen som flyttar till det mystiska Key House i Massachusetts efter en familjetragedi blev ännu mörkare och ännu tyngre. Spännande, groteskt och välgjort!

Här har jag skrivit om de andra delarna: Welcome to Lovecraft, Head Games, Crown of Shadows, Keys to the kingdom och Clockworks.9789170378041_200_kunskapens-frukt_haftad

En annan riktigt lysande grafisk roman jag läste för inte så länge sen, men av en helt annan sort, är Liv Strömquists Kunskapens frukt. Innan hade jag bara läst Ja till Liv! och även om jag gillade den så gillade jag Kunskapens frukt ännu mer. Vanligtvis är jag inte förtjust i svartvita grafiska romaner men herregud vad Liv Strömquist är bra, skarp och rolig! Kunskapens frukt är en slags fortsättning på hennes sommarprogram om mens, och här utvecklar hon sina tankegångar och funderar också på varför vetenskapen har haft så mycket fel om och ändå varit så intresserade av det kvinnliga könsorganet. Läs, människor, läs!

Minirecensioner på bloggen är ett försök att komma ikapp med mitt recenserande. Fyra eller fem lär det bli.

Syndaätaren

IMG_3522Helsingborg med omnejd är lika 30-talsdystert och lika nerlusat med övernaturliga skräckligheter som i Dennis Gustafssons tidigare delar om den ockulta detektiven Viktor Kasparsson. Här är det en skånsk by som lever i skräck och Viktor Kasparsson kallas in av prästen själv när de andliga vägarna tycks stängda.

Kanske att jag var ännu mer förtjust i del fyra i serien, Blodsband, men även i Syndaätaren levererar Dennis Gustafsson blodisande skräck, skrämmande spöklegender, en gnutta samhällsbetraktelse och fantastiskt livfulla teckningar. Skrämmande så det förslår och med en riktigt intressant touch av nordisk folktro. Jag gillar.

Skräck när den är som allra bäst och allra blodigast

Förra året tipsade en av mina närmaste vänner mig om den grafiska romanen Skräckens ängel. Hon trodde att den kunde passa mig och nog hade hon rätt – jag älskade den. När jag för några veckor sedan såg den nyaste (tredje) boken i serien på ”Nya böcker”- hyllan på biblioteket där jag jobbar tog jag såklart med den hem – tillsammans med del 2 och 0.

Och de var lika bra, om inte bättre. Serien om Viktor Kasparsson har den där perfekta blandningen av spöklig stämning, gore och blod, svart humor och otroligt snygga teckningar som bara riktigt bra grafiska romaner i skräckgenren har. Jag beundrar verkligen tecknarstilen för hur mycket Dennis Gustafsson än öser på så känns det aldrig som för mycket – även om till och med en luttrad skräckläsare som jag upplever en äckelblandad förtjusning över vissa bilder. Det är snyggt, rappt och också oerhört stämningsfullt. Serierna, som cirklar kring den melankoliske Viktor Kasparsson och de diverse mysterier och mordfall han dras in i 1930- talet Sverige, är helt klart fullpoängare!

9789197857994_large_viktor-kasparssons-makabra-mysterier_haftad9789186783112_large_viktor-kasparsson-del-1-spoket-pa-hotell-vega9789186783228_200_viktor-kasparsson-del-3-blodsband

 

Snart kommer femte boken i serien. Jag kan knappt vänta.

9789186783327_200_viktor-kasparsson-del-4-syndaataren

Fantasy, gastkramande spänning och svarta sällskap

9789129692648_200_svensk-synd_e-bokSommarens ungdomsbokläsning har verkligen bjudit på både det ena och det andra. Det började, strax efter sommaren faktiskt kommit någon gång där i mitten på juli, med att jag lånade hem den sprillans nya ungdomsboken Svensk synd av Martin Jern. Det var mitt första möte med författaren och jag hade inte läst något om boken innan så den var verkligen ett tomt blad. Ganska snart fylldes dock bladen med verkligt gastkramande spänning, med en mor och son som flyr undan en våldsam far och make och till slut hamnar i Ryd, en liten gudsförgäten håla någonstans i Sverige där en mystisk sekt har hela stan i sitt grepp. Tungt, mörkt och emellanåt med lite svart humor är nog bästa beskrivningen på den här boken.9789129688788_200_en-sekund-i-taget_e-bok

Ännu mer spännande var Sofia Nordins En sekund i taget och Spring så fort du kan, där ett just nu populärt grepp (världen har gått under på grund av ett virus) faktiskt tas till nya, höga höjder och lyckas hålla mig totalt fast i två hela böcker. Hemligheten torde ligga i att det inte bara är spänningen som fascinerar utan också mänskligheten och personporträtten, jag blir både rörd, upprörd och får en rad andra känslor för Hedvig, som i början av En sekund i taget försöker förstå och överleva när familj och vänner är döda. Det här kommer bli en av årets bästa ungdomsbokläsningar för mig, missa inte!

Mörk humor finns det gott om även i den nya serien Black Whisper av Charlotta Björnulfsson. Den placerar sig lite lägre på åldersskalan än de två ovanstående och är tänkt för mellanåldern, Hcg. Första och andra boken heter Svartkonst för opiercade och Dug eller dö och blandar lite övernaturligt med skolans och kärlekens vardag. Spännande, kul och kommer säkert läsas.

9789155260477_200_trolldomsakademien-eldhaxanTvå fantasy-böcker har också hunnits med, en på Hcu och en på Hcg. För de lite yngre kommer jag rekommendera Eldhäxan, första boken i en spinoff- serie på Legenden om Morwhayle – skriven och illustrerad av Peter Bergting. Serien heter Trolldomsakademin och i den får vi återigen träffa den oberäkneliga Malda, som nu mot sin vilja blir lärare på Trolldomsakademin. Fans av Morwhayle kommer säkert gilla! Men jag har inte bara börjat på nya serier, jag har fortsatt på några gamla också. Jadetronen är andra boken i serien om Temeraire, jag var inte lika förtjust i den som i Hans Majestäts drake men nog är det helt okej fantasyunderhållning och nog kommer jag fortsätta läsa 9789170892639_200_vargarna-i-vaggenserien.

Sist, men inte minst, läste jag en grafisk roman, skriven av Neil Gaiman och illustrerad/fotograferad av Dave McKean. Vargarna i väggen handlar om barns rädslor, om vuxnas ovilja att se dem och om vad vi gör när vi konfronteras med dem. Mycket bra, mycket suggestiv bok med en spännande kombinering av foton och illustrationer.

Fyra Hcg och fyra Hcu blev alltså lästa i Bokslukarpepp- utmaningen i sommar. Har du läst någon bra ungdomsbok?

Dagens boksaliga blandning

Jag ligger – något – efter med recenserandet här på bloggen. Nu har det gått så långt att jag har 29 böcker jag ännu inte skrivit ett ord, eller mycket få ord, om. Det sträcker sig tillbaka till april och således är drastiska åtgärder att tillgå. I det här inlägget tänkte jag skriva om en hög böcker (eller fem) som jag har läst under våren och sommaren och som jag gillat, men helt enkelt inte har så mycket att säga om.

9789186509088_large_maran_haftadUnder påsklovet läste jag, bland annat, Lina Neidestams Maran. Tidigare har jag läst, och ÄLSKAT albumen om Zelda och även om också Maran var bra så var jag inte lika förtjust i den. Det jag framförallt älskade med Zelda var Zelda själv och glappet mellan hennes feministiska strävan och vardagens verklighet. Jag gillade också den ironiska och skarpa humorn och satiren och den är inte lika närvarande i Maran – ganska självklart kanske då det är ett helt annat sorts album. I Maran hyr Nora en fäbodvall för att skriva en roman men när ensamheten tränger på börjar mystiska saker uppenbara sig. Fortfarande gillar jag Lina Neidestams tecknarstil, den är verkligen vacker, och jag gillar att Maran är något så ovanligt som ”feministisk folktroporr” i serieform.

Något jag gärna konsumerar i sommarvärmen, förutom en deckare då och då, är historiska 9789174332599_200_norrsken_ljudbokromaner. Det är lättsamheten i att inte behöva fundera så mycket utan få hela berättelsen på ett rakt spår framför sig som tilltalar mig, åtminstone när det är så varmt att en inte orkar tänka. Gärna får det vara i ljudboksform, så jag kan lyssna medan jag ligger på stranden, promenerar eller kör bil. En sådan bok var Frida Skybäcks nya roman, Norrsken, som jag lyssnade på för några veckor sedan. I den dyker det upp kärlekstrubbel fortare än en hinner säga ”hejsanhoppsanvadhändehär” när den unga Cecilia tvingas in i ett äktenskap med en man hon inte åtrår och samtidigt sörjer den förlorade kärleken som flyttat till Italien. Alltihop är så förutsägbart att det nästan är fånigt, men stundtals är det också ett gripande porträtt av hur lite svängrum en kvinna kunde ha på 1800- talet, även i adeln.

9789129687507_200_make-it-stort_e-bokUnder sommaren läste jag en hel del ungdomsböcker, bland andra sista delen i Emmy Abrahamssons trilogi om Filippa som åker till London för att bli skådespelerska. Del ett och del två var jag inte alls förtjust i och även om jag inte älskar den så var jag åtminstone betydligt mer förtjust i trean. Jag kan inte låta bli att beundra Filippas framfusighet och mod att bara testa grejer, samtidigt tycker jag hon är så mycket yta att jag inte riktigt når på djupet. Men Make it stort är också rolig emellanåt, tillräckligt för att det aldrig ska bli tråkig läsning – och ibland räcker ju bara det ganska långt.

En ungdomsbok jag verkligen sett fram emot var den omtalade Kapitulera omedelbart eller dö. Den 9789129680713_200_kapitulera-omedelbart-eller-do_pockethar fått mycket fina recensioner och titeln älskar jag – det låter också himla lovande med Mary och Lovely som kämpar ett krig mot den oförstående omvärlden och bara har varandra. Och det är bra. Det är kanske inte superbra och jag blir inte helt förälskad i den här boken. Vissa partier i den fastnade, vissa har jag redan glömt bort. Helt okej, med andra ord och jag tycker fortfarande det är en bra titel.

9789174131277_200_rorgast_ljudbokSist, och faktiskt den här gången minst, var Rörgast av Johan Theorin. Även det en ljudbok, men en som får tituleras den sämsta jag lyssnat på (näst efter Twilight) och också en bok som var en stor besvikelse. Jag tycker det är synd att Johan Theorin skippade den kusliga stämningen och spökerierna från Skumtimmen och Nattfåk och istället har gått över till någon slags deckarstil. Jag undrar fortfarande när han ska skriva en ren skräckis.