Tag Archives: Harry Potter

Om teater, teatermanus och att uppleva det som inte kan skrivas ned – och något litet om The Cursed Child

Sista kapitlet i Harry Potter and the Deathly Hallows delade mugglarvärlden, i de som älskar den typen av litterära grepp och de som hatar dem. Jag fann mig någonstans mittemellan. Jag vill ju gärna veta vad som händer i framtiden, men kanske vill jag ändå hellre fundera ut det själv.

I Harry Potter and the Cursed Child, som är den åttonde berättelsen nitton år senare, fortsätter Rowling att utforska litterära grepp och genres. Det kan inte ha undgått många att den åttonde berättelsen dels är en teater uppsatt i London, dels ett manuskript i tryckt form. Jag var länge kluven även till detta, både i vad jag tyckte om formen och om jag skulle läsa eller inte. När jag så till slut fick tag på biljetter till pjäsen bestämde jag mig ändå för att läsa först, och jag ångrar mig inte. I avsnitt 16.5.5 av Witch, Please (ja, det är förutom en av världens bästa poddar också den med märkligaste numreringssystemet) talar Hanna McGregor med teatervärldens Jeremy Mason om The Cursed Child och om teater och tryckta manus som fenomen. Även om 16.5.5. kanske är det kortaste avsnittet av Witch, Please någonsin skulle det också visa sig vara ett av det mest intressanta och sa, inte så mycket om The Cursed Child egentligen, men mer om teater och framförallt manusläsning som form. Jeremy Mason menar att själva idén med manusläsning kan verka lite skrämmande för att det är så annorlunda mot att läsa en bok – men att det inte behöver vara det, att det fortfarande handlar om att höra karaktärerna prata och att poängen, och detta gillar jag, är att kunna se vad som sägs mellan raderna, mycket mer än i en roman. Allt som spelas på scenen behöver läsaren själv föreställa sig för att läsningen av ett manus ska ge någonting.

Att bedöma ett teatermanus är också en helt annan sak än att bedöma en bok. Jag finner det svårt att göra det med The Cursed Child, både för att jag är en ovan manusläsare och för att det känns som att en överraskande liten del av teatern hänger på manuset – det anas i läsningen att scenframförandet är massivt och sträcker sig långt bortom de ytterst få anvisningar som finns i manuset. Första sidan i The Cursed Child kastade mig tio år tillbaka i tiden och läsningen av sista kapitlet i The Deathly Hallows, på ett underbart sätt som kändes långt ner i maggropen, men mot slutet kändes storyn ganska tjatig och upprepande. Jag köpte inte konceptet, inte alls, och tycker att om en som fantasyförfattare ska ge sig in på vissa områden behöver logiken vara betydligt mer grundmurad än den är här. Fantasy och SciFi behöver naturligtvis inte följa vår världs logik men världen i sig behöver följa en egen inbördes logik och det gör inte The Cursed Child. Ändå fanns det mycket med manuset jag tyckte om, jag älskade karaktärerna och det som sades mellan raderna. Kanske kommer det inte alls kännas likadant att se teatern live. Kanske kommer jag att köpa allt när rekvisita, skådespelare, ljud och ljus samverkar som det aldrig kan göra endast vid läsning.

Så, varför valde J.K. Rowling att placera sin åttonde historia på teaterscenen, ett format som inte alls lika många människor har möjlighet att se? Hanna McGregor och Jeremy Mason spekulerar i Witch Please om att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen och visst är det spännande att uppleva Harry Potter- världen på så många olika sätt. Jag läser inte teatermanus särskilt ofta, och fick en lite annan synvinkel av att lyssna på Jeremy Mason berätta om relationen mellan manus, författare och regissör. Han poängterade att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut – att slutresultatet kan vara helt annorlunda i och med scener som plockats bort och repliker som omskrivits. Jag gillade verkligen bilden det gav mig – teatern som form är menad att upplevas och är som sådan helt annorlunda än den skrivna romanen eller filmen i en biosalong. Slutligen tyckte jag också om Masons bild av att teater fungerar bäst när den berättar historier som inte kan förmedlas på ett annat sätt – är det fallet med The Cursed Child? Kommer den att fungera som teater? Jag får se, i september 2018. Jag kan knappt bärga mig.

Harry Potter och den förhäxade läsningen

Jag bestämde mig tidigt för att inte läsa Harry Potter and the Cursed Child förrän jag fått chans att se pjäsen, så Harry Potter- nörd jag är. Men när vi inte lyckades få biljett trots idogt digitalköande vid varje biljettsläpp beslöt jag mig för att hela den här förbannelse- grejen smittat av sig från boktiteln till biljettköpandet och öppnade därför, lite darrande, första sidan i boken. Vad hände då, vid biljettsläppet förra helgen, när jag läst ett femtiotal sidor?

Jo, VI FÅR BILJETTER SÅKLART! Så, i september 2018 ska jag och en vän se Harry Potter and the Cursed Child i London. Jag är så otroligt pepp! Men nu när jag väl börjat läsa boken kan jag ju omöjligt sluta, även om jag har tänkt tanken att pausa läsningen tills jag sett pjäsen. Men, och ni som läst förstår, jag kan ju omöjligt vänta ett år med att få veta hur det kommer att gå.

Jag heter @eliandbooks på instagram.

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Oh, Witch, please!

Den här veckan har jag varit hemma sjuk från jobbet, vilket inte är så kul i sig men har gett mig flera timmars lästid och en verklig chans till att hinna ikapp mina podcasts (mer om hur jag blev en podcastlyssnare i ett senare inlägg). Fast, nu ljög jag egentligen för jag blev förra helgen tipsad om en ny podcast och denna veckan har jag lyssnat säkert åtta timmar bara på den.

I Witch, please diskuterar två litteraturvetare Harry Potter- böckerna och filmerna, det är entimmesavsnitt men till skillnad från de flesta podcasts jag lyssnar på blir det väldigt sällan babbligt och långrandigt.

cropped-WitchPlease_960px

Efter att ha diskuterat en bok i ett avsnitt följer en jämförelse med filmen i nästa – jag älskar detta upplägget och det får mig att upptäcka och fundera på saker jag aldrig tänkt på innan. De lyfter misstag filmskaparna gjort och är heller inte rädda för att kritisera böckerna – jag håller inte alltid med dem men jag gillar att de inte drar sig för att vara kritiska. Jag älskar hur de ger sig in på detaljer och de får mig ibland att se filmerna i ett helt annat ljus.

Ämen som självklart kommer upp är ondska och godhet, men också vad Den förbjudna skogen egentligen betyder, Alan Rickmans karakterisering av Snape i filmerna, hur välgjord rekvisitan är i filmen och så otroligt mycket mer. Om och om igen återkommer de till Hermione och hur olika hon porträtteras i böckerna och filmerna – hon får också ett eget avsnitt i podden kallat ”Granger Danger”, vid sidan av avsnitt som ”The sorting chat” och ”The boy who narrated”. Ni hör ju, om ni är Harry Potter- nördar och gillar podcasts eller bara litteraturtankar i allmänhet så behöver ni lyssna på Witch, please!

Den magiska åttonde historien?

Så kom den då. Eller inte? Många fans har skrikit sig hesa efter en åttonde Harry Potter-bok, helst en prequel. Själv hör jag till dem som tycker att bokserien avslutades på ett bra sätt och att det visserligen är intressant med tolkningar som The Cursed Child, berättelsen om Harry Potters son i teaterform och filmatiseringen kring historien av Fantastic beasts and where to find them – men en en åttonde bok? Nja.

your-new-harry-ron-and-hermione-the-cast-of-harry-potter-and-the-cursed-child-has-been-761677

Mellantingen mellan en åttonde bok och inte en åttonde bok? The Cursed Child kommer att ges ut som manusform och J.K. Rowling får på sitt twitterkonto outtröttligt dementera både att det skulle vara en åttonde bok i Harry Potter- serien (samtidigt som pjäsen marknadsförs som ”The eighth story” så förvirring är onekligen att vänta) samt att det skulle vara en prequel. Just förekomsten av så mycket missförstånd får mig att tveka. Kommer merparten att läsa den som en åttonde bok och bli besvikna över manusformen? Kommer den ens fungera som bok? Är det inte någonstans att gå för långt?

Jo, kanske, men samtidigt är det såklart många fans som aldrig kommer att få se pjäsen och ändå vill veta historien om Harry Potters son. Min tveksamhet kommer dock bestå fram tills jag har läst boken för nej, jag har så klart inte mer viljestyrka än att jag kommer köpa den så fort den släpps.

Men med tanke på den fantastistiska Hermione och vilken historia hon hade fått om hon hade varit huvudrollen så kan jag inte låta bli att känna att jag faktiskt hellre hade läst en historia om Harry Potters dotter Lily.

Det verkliga och flykten från det

Det var så overkligt. Jag och en av mina bästa vänner hade just landat i London och skulle gå på musikalen Wicked när vi i ett ögonblick av wi-fi-access scrollade igenom sociala medier och såg vad som hänt i Paris. Det är så svårt att förstå.

Det är ju heller inte bara Paris. Överallt, i hela världen, dör människor vid handen av andra människor. Det är så hemskt, och så svårt att förstå. Det som hände i Paris, säger många, har förstås uppmärksammats så mycket av oss för att det ligger ”nära” oss, geografiskt och kulturellt. Samtidigt, är det inte det som skapar det där tänket om ”vi och dom”? Vi, här, ni, där. Men hur mycket död och terror över världen orkar en ta in, och förstå? Jag tror det är viktigt att skippa pekpinnarna och vara enade. Inte låta rädslan förstöra vår medmänsklighet. Fortsätta läsa böcker, för det är där vi kan lära oss att försöka förstå.

Verklighetsflykten. Böckerna har alltid gett mig den, också. När jag var elva år och en bokmal av rang var det en trollkarl jag aldrig tidigare hade hört namnet på som gav mig den (inte för första gången). Arton år senare trollbinder Harry Potter- böckerna mig fortfarande när jag läser dem, världen J.K. Rowling målar upp drar in mig så fort jag öppnar sidorna. När verkligheten blir för mycket, är jag glad att jag har den. Harry Potter var också en av sakerna som förenade mig och min vän, då när vi gick på gymnasiet och knappast var en del av det coola gänget. Udda, nördiga och lite utanför. Då, när det var töntigt att gilla Harry Potter.

Nu, tio år senare, besökte vi Warner Bros. Studio Tour, mitt i allt det svåra som händer i världen. Det är nästan obegripligt att våra liv fortsätter som de gör mitt i allt detta, men kanske är det också viktigt att de gör det. För att vi ska orka hjälpa så mycket vi kan. Eller, som Harry i ett av mina favoritcitat från The Goblet of Fire säger:

I could do with a few laughs. We could all do with a few laughs. I’ve got a feeling we’re going to need them more than usual before long.

Den stora hangaren där en stor del av miljöerna från inspelningarna av Harry Potter- filmerna är bevarade, var en fantastisk verklighetsflykt. Sju timmar flög iväg som ingenting, vi kunde inte ens förstå att vi varit där hela dagen när vi började komma fram mot slutet. Stora, life-size miljöer samsades med mindre utställningar, utomhus med inomhus, smycken och kläder med trollstavar och Erised-spegeln. En annan sak med Harry Potter som fascinerar mig så mycket är kontrasten mellan början och slutet av bokserien – tydliggjort på en tavelvägg där glada, färgsprakande bilder hängde bredvid en bild av en hög med skelett, Voldermorts offer och det onda och skrämmande.

 

IMG_5831En av de saker jag gillade mest var den enorma modellen av Hogwarts en kunde gå runt och se ur alla vinklar.

IMG_5750En annan av sakerna var The Hogwarts Express, ett riktigt tåg en kunde gå in i.

IMG_5816Min favoritbild från resan. Min vän Martin står och läser på skylten vid Lily och James förstörda hus i Godric’s Hollow, precis som Harry och Hermione gör i The Deathly Hallows. En bild från boken som för mig symboliserar hopp, medkänsla, tilltro och kamratskap.

Slutligen, något sällsynt i den här bloggen. En bild på mig (under vår tur på Warner Bros.), här tillsammans med Martin och vår tatuering som vi slutligen gjorde tillsammans efter att ha haft den bestämd länge, länge – bara verklighetens alla hinder har kommit emellan fram tills nu. Förseglandet av en sån där vänskap en haft länge och liksom vet finns där, trots att det är knappa 80 fysiska mil emellan och ibland lång tid. Men ibland gör det inte så mycket.

tattooOne simply uses the symbol to reveal oneself to other believers, in the hope that they might help one with the Quest. (Xenophilius Lovegood, The Deathly Hallows)

Läs mer om Paris och verklighetsflykt i fint inlägg hos Enligt O och Lyrans Noblesser.

Nästa: Harry Potter- världen

Den senaste tiden har det varit mycket surrande om Harry Potter i den stora bikupa som är Internet. Pjäsen The Cursed Child har premiär i London nästa år, filmen Fantastic beasts and where to find them, baserad på boken med samma namn, går upp på biograferna nästa år och medan många gör förtjusta utrop ställer sig också många frågan: Kan inte J.K. Rowling lämna Harry Potter ifred?

Själv sällar jag mig till den första gruppen. Jag tycker det är fantastiskt intressant att Rowling utforskar världen före och efter Harry Potter, så länge det görs på ett innerligt och genomtänkt sätt och inte bara för pengarnas skull.

Och bevisligen finns det ett intresse. På biblioteket där jag jobbar är Harry Potter- böckerna ständigt och jämt utlånade och jag älskar att det fortfarande finns barn som upptäcker dem för allra första gången, nästan tjugo år efter att de först gavs ut. Jag minns fortfarande när jag fick första boken i julklapp, det var Harry Potter och de vises sten, jag var tio år gammal och hade aldrig hört talas om en trollkarl med ett ärr i pannan innan. I ottan på juldagen var den utläst.

Nästan tio år senare, när jag gick på gymnasiet, träffade jag en av mina bästa vänner Martin. Vi gick samma linje med ett år emellan och vi bondade, så som bara nördar gör, över Harry Potter och svartvit, analog fotografering som vi både läste en kurs om just då. Det är inte alltid jag är glad för att jag gick på en väldigt liten skola men när det gäller faktumet att de slog ihop första och andra ring i kurser med få deltagare så är jag faktiskt det.

Just nu sitter jag på ett tåg till Göteborg för att träffa Martin. Tillsammans ska vi göra en resa vi har planerat i flera år, till London och inspelningsplatsen för Harry Potter– filmerna i Warner Brothers studio. Vi ska också göra en annan sak tillsammans men vad det är, det får ni se sen. Eventuellt kommer det upp något tidsinställt inlägg och eventuellt bloggar jag något från London, annars hörs vi på onsdag!

Magiskt

För inte så länge sedan släpptes Harry Potter- böckerna i nya utgåvor med nya framsidor. Jag tycker det är ganska kul att böcker får nytt liv och nytt utseende då och då, det kan ge historien en ny dimension, en ny tolkning men även få böckerna att hitta nya läsare (även om kanske Harry Potter- böckerna inte behöver just den aspekten). Så länge det inte handlar om filmomslag på böcker så gillar jag det här konceptet.

Och jag gillar verkligen de nyaste Harry Potter- framsidorna. De tidigare engelska utgåvorna tycker jag har varit ren katastrof, böckerna i ”childrens edition” är alldeles för förenklade och fula i min smak och ”adult edition” (bara det) är alldeles för stiliserade och intetsägande.

Men de nya utgåvorna är vackra och bara andas magi. Jag älskade dem första gången jag fick syn på dem i en bokhandel. Här kan du se alla framsidorna.

DSC_0272

Vad tycker du?

Vitklädd med ljus i hår?

Nej, jag hade faktiskt glömt av att det är Lucia idag. Tills jag öppnade min RSS-läsare, vill säga. Det är väl tur att bloggvärlden finns och påminner en om allting man glömmer bort i pluggdimmorna! Idealisk läsning idag skulle ju vara Maria Langs Vitklädd med ljus i hår men den har jag nedstoppad i en låda någonstans och kommer istället ge mig på Gillian Flynns Gone Girl. Det känns helt okej, det med.

I övrigt gör jag som jag brukar under juletider, lyssnar på Stephen Fry läsa Harry Potter. Det är så bra, så fantastiskt och jag kommer aldrig tröttna på de ljudböckerna. För mig, som lätt kan få en överdos av tomtar och gullighet under december, är det här perfekt julmysläsning och det rekommenderas lika varmt som en glöggkopp i vinterkylan.

61yn6J0PNOL._SL500_AA300_

Filmen om Newt Scamander

För några veckor sedan skrev jag om en nyhet som nästan fick mig att ramla av stolen. J. K. Rowling ska skriva manus till en film som utspelar sig i Harry Potter- världen (dock förmodligen inte med Harry Potter själv i sig), och så fort nyheten slog ner började också diskussionerna gro om att det bara handlar om att mjölka pengar ur ett välfungerande koncept.

Jag vet inte, jag. Själv älskade jag Fantastic Beasts and Where to Find Them och Quidditch through the ages när de kom – ännu mer älskade jag sajten Pottermore när den släpptes förra året. Jag gör en viss skillnad på merchandise, böcker, sajter och allt vad det nu kan vara som släpps till följd av ett oerhört framgångsrikt populärkulturfenomen och inte är det minsta genomarbetat – och merchandise som verkligen har en tanke bakom, som tillför världen det tillhör något nytt och som verkar släppas snarare för fansens skull än för författarens pengakista.

I den första kategorin placerar jag böcker som The Twilight Companion – rätta mig här om jag har fel för jag har bara bläddrat igenom den – som bara innehåller exempelvis tidslinjer över historien, uppräknande av karaktärer i den och omslag av böckerna från olika länder. Också – tyvärr – platsar en hel del av böckerna släppta kring Tolkiens värld, många av dem innehåller historier som har väldigt lite nytt i dem och kan hittas i andra böcker – som exempelvis Hurins barn.

I den senare kategorin, däremot, vill jag gärna hitta både de båda ”skolböcker” som släppts av J. K. Rowling – Fantastic Beasts and where to find them och Quidditch through the ages, samt The Tales of Beedle the Bard. De innehåller visserligen en del fakta som vi redan fått i Harry Potter- böckerna men också mycket ny fakta och dessutom är de gjorda på ett mycket roligare sätt än de många ”movie companions” och ”book companions” out there. Rowling har gett ut böckerna under pseudonym -namnet på de trollkarlar som enligt historien skrivit böckerna. Dessutom har Fantastic Beasts and where to find them ett förord av Albus Dumbledore – hur kul? Dessutom var de första utgåvorna av de böckerna gjorda i samarbete med Comic Relief – som hjälper barn världen över.

Sist men inte minst är Pottermore en av de mest fantastiska hemsidor jag någonsin sett. Hemsidan är uppbyggd som en interaktiv Harry Potter- värld där man som användare blir sorterad i ett elevhem, får välja en trollstav och sedan utforska böckerna kapitel för kapitel. De olika scenerierna är fantastiskt tecknade och ofta väldigt roliga men det bästa av allt är ändå de olika historier som efterhand går att låsa upp och som berättar bakgrundshistorier till många av de personer, platser och fenomen som känns igen från Harry Potter- böckerna. Alltihop gratis.

Min cyniska sida vill ju naturligtvis påstå att även om det är gratis så lockar det säkert mer människor att köpa böckerna och därigenom tjänar ju författaren pengar ändå – men mitt nördhjärta vill ändå påstå att jag fullkomligt älskar det. Det är välgjort in i minsta detalj och det känns verkligen som ett projekt som gjorts för fansen. Detta gör att jag ändå har hög tilltro till den kommande filmen om Newt Scamander (författaren till Fantastic Beasts and Where to Find Them). Att göra en prequel om exempelvis James och Lily hade kanske inte fungerat då det befunnit sig för nära en historia som känns avslutad men att skapa en förhistoria som utspelar sig 70 år innan Harry Potter föds är kanske inte så dumt ändå – jag är väldigt nyfiken.

Vad tycker du om det här? Är det bara gjort för pengaskrammel eller finns det verkligt hjärta i det?