Några filmfavoriter 2011

Sista dagen på förra året presenterade jag mina bokfavoriter för 2011 och, inspirerad av Bokmilaskogen, tänkte jag nu också skriva en del om vilka filmer som var speciellt bra 2011 – de behöver inte nödvändigtvis ha kommit 2011 men det är året jag såg dem.

Det här är ju faktiskt då och då en film- och musikblogg också.

Årets alla bästa film var för mig Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2. Jag är en Potter- älskare när det kommer till böckerna men egentligen har jag aldrig varit särskilt förtjust i filmerna. Som adaptioner av böckerna tycker jag de är rent av dåliga, de går inte ens att jämföra med sina förlagor. Filmskaparna har ofta missat väldigt mycket och gör ofta en hel del fel men ändå tycker jag om känslan som finns i filmerna – om jag inte jämför med böckerna.

Men även i en jämförelse gillar jag sista filmen. Jag älskar den till och med. Den är storslagen och fantastiskt vackert filmad – en sådan film man bara måste se på bio och som jag knappt ens vågar se på TV:n hemma för att inte förstöra upplevelsen från biosalongen. Mörk, vacker och domedagstung. Se trailern här.

En annan film som var otroligt bra i jämförelse med hur dåliga tidigare filmer i serien varit, var Breaking Dawn del 1. Jag tycker fortfarande Kristen Stewart är en bedrövlig skådespelerska men resten av filmen var bra. Jag har skrivit mer om den här. Se trailern här.

Årets roligaste film – som också passar in i kategorin Tänkvärda filmer – är i mitt tycke Easy A. Fantastiskt duktiga Emma Stone spelar huvudrollen i en film som verkligen går hårt åt och ironiserar omkring att killar som ligger runt kallas hingstar och tjejer som gör detsamma kallas madrasser – eller stöts ut ur samhället. Läs mer här och se trailern här.

En annan riktig rolig film är den svarta komedin Burke & Hare med Andy Serkis och Simon Pegg – den senare är också med i zombieparodin/komedin Shaun of the Dead som är överraskande rolig.

En av årets äckligaste filmer jag såg var The Ward, regisserad av ingen mindre än John Carpenter, och även Insidious passar bra i den kategorin.

Vad tyckte du var bäst i filmåret 2011?

Min typ av säsongsbetonad omläsning

Julen står för dörren och överallt i bloggosfären läses det jullitteratur (jullit?) så det står härliga till. Dark Places- Helena gottar ner sig i Vitklädd med ljus i hår och jag blir genast sugen på att botanisera bland mina egna Maria Lang-titlar, runt juletid ligger alltid Tragedi på en lantkyrkogård nära till hands.

Men jag har en annan bok jag brukar läsa nästan varje jul, även om den inte är någon speciell jullitteratur egentligen. När jag var tolv år fick jag Harry Potter och de vises sten i julklapp av min morbror. Den var ganska nyligen utgiven i Sverige och jag hade aldrig hört talas om den innan. Visserligen var jag redan en bokmal av mått men Harry Potter spädde verkligen på det och jag läste ut den på julaftonsnatten. Uppenbarligen gjorde den ett ganska djupt spår i mitt bokhjärta för sedan dess brukar jag alltid läsa minst en, ibland alla, Harry Potter-böcker under julen eller åtminstone vintern. Förra vintern, när jag pendlade 120 mil fram och tillbaka till Stockholm ungefär var tredje vecka, roade jag mig med att lyssna på alla sju böckerna på engelska på tåget – ljudböcker är fantastiskt när man är åksjuk.

Och vilka ljudböcker det är! Jag är ganska petig med ljudböcker, de måste vara riktigt fint upplästa för att jag ska vilja lyssna på dem och Stephen Frys uppläsning av Harry Potter-böckerna är ungefär så fint det någonsin kan bli. Det är faktiskt så pass fint att jag övervägde att skippa omläsningen i år och lyssna istället, igen.

Men det blev en omläsning. På kvällarna sitter jag hopkrupen i soffhörnet med Harry Potter and the Philosopher’s Stone, om det blir fler under julen, det får vi se.

Vad läser du när snön faller?

Bokutmaningen dag 4 – Din favoritbok i din favoritbokserie

Jag kom ganska snabbt överens med mig själv om att min favoritserie var Harry Potter. Min favoritbok i serien blir lite svårare, för den bästa boken tycker jag är The Deathly Hallows men för mig behöver den bästa inte alltid vara synonymt med ens favoritbok. Min favoritbok får nog ändå bli The Prisoner of Azkaban, den tredje boken och den första där två av mina favoritkaraktär Sirius Black och Remus Lupin för första gången får ta plats. Jag älskar den nästan besinningslöst, den är en fantastisk bok, både glad och sorglig och väldigt, väldigt spännande.

Harry Potter and the Deathly Hallows – del 1

Harry Potter and the Deathly Hallows, del 1, tar sin början på ett osedvanligt vackert sätt. Sällan har tårarna stigit i mina ögon knappa en minut efter att en film börjat och det är inte ofta jag sitter och håller andan utan att våga röra mig. Men så är allting, till en början, perfekt. Harrys, Rons och Hermiones fortsatta sökande efter horrokruxer är precis så mörk, hemsk och domedagslik som trailern utspådde och som jag önskade att den skulle vara. Den annalkande faran, som får Hermione att radera sig själv ur sina föräldrars minnen, som får Dursleys att fly fältet och som får Aurorerna att iscensätta en rejäl flyktoperation för Harry, är så påtaglig att det får mig att rysa.

Men det ger tyvärr vika ganska så snabbt. Vissa scener blir hopplöst utdragna medan andra skyndas över på några sekunder – märkligt nog är det alltid scenerna där det ska slåss och springas en massa som drar över i flera minuter och därmed lämnar en del nödvändiga förklaringar åt sitt stackars öde. Det är ett faktum med Harry Potter- serien att det blir mer och mer invecklat för varje bok och visst förklaras det mer också men inte tillräckligt.

Tyvärr slarvas det också en hel del med detaljerna. Jag är en sann och evig förespråkare för att läsa boken innan man ser filmen och tycker i stort sett alltid att boken är bättre, men det borde ändå inte vara ett krav att kunna en bok utan och innan för att se en film. Detaljer flyger förbi så snabbt att man hade missat dem totalt om man inte redan visste precis varför de var där. Karaktärer som Rufus Scrimgeour och Fenrir Greyback finns förvisso med men presenteras inte särskilt bra för den som inte kan historien. Dessutom är det synd att Kreachers roll i historien slarvas bort, hans totalvändning är en av de mest gripande scenerna i boken och ett påtagligt bevis på hur långt man kommer med lite vänlighet. Dessutom undrar jag varför Voldemort förklarar för hela sitt anhang varför han ”lånar” Lucius trollstav? Voldemort är inte direkt känd för att dela sina hemligheter med andra och varför han faktiskt lånar den, får man ända reda på senare när han torterar Ollivander. Rent detaljmässigt tycker jag också att det är lite märkligt att Harrys osynlighetsmantel inte dyker upp en endaste gång i filmen när han använder den väldigt frekvent i boken, och alldeles särskilt med tanke på vilken roll den faktiskt spelar i historien – en ganska stor roll! Det är också synd att ministeriearbetarna springer runt i vanliga kläder och inte i trollkarlskläder, även om själva ministeriebesöket i sig är väldigt bra gjort.

Jag har läst att flera kritiker har klagat över hur seg filmen är, hur mycket tid som spenderas i tältet och hur mycket tjat mellan ungdomarna det är. För att få lite perspektiv kan man ju tänka på att de scenerna är ändå rejält nedklippta och dessutom har de förkortat den långa vistelsen i Grimmauld Place, och ändå tröttnar man aldrig när man läser boken.

Vad som däremot är riktigt, riktigt bra är som vanligt skådespelarna. Alla, utan undantag, är riktigt, riktigt bra och gör verkligen det bästa av rollerna samtidigt som de gör dem till sina egna. Det sägs inte rakt ut så mycket om tvivlet Harry känner för Dumbledore och hans gärningar men det märks så tydligt ändå.

Det absolut bästa och snyggaste i filmen är berättelsen om The Three Brothers. Med tanke på hur mycket sjätte filmen missade i berättelsen om Voldemort och horrokruxerna gör de en bra återhämtning i och med ett vackert skuggspel ackompanjerat av Herminoes berättande. För andra gången i mitt liv sitter jag i en biosal där tystnaden är så andäktig och total att man verkligen hade kunnat höra en knappnål falla. Det är så vackert gjort att jag säkert hade kunnat gå och se bion en gång till, bara för de tre-fyra minuterna.

Jag tyckte ändå filmen var bättre än sin föregångare, kanske för att de denna gången faktiskt valt att satsa på mörkret och inte försökt att tränga undan det med dåliga skämt och kärlekshistorier. Men ändå är den inte tillräcklig, inte på långa vägar. Kanske går det inte att göra Rowlings ord rättvisa på film, kanske är det helt enkelt berättelsen i sin skrivna form som har sådan tjusning och kanske de inte ens skulle försökt. Men även jag inser att det kunde gjorts mycket sämre och filmerna har ändå en charm som är svår att motstå, mest tack vare skådespelarna. Ibland är det till och med så vackert att gåshuden börjar krypa uppför ryggraden och då om något, är det verkligen värt det.