Himlabrand – Moa Backe Åstot

Det glöder om Himlabrand. En romandebut av Moa Backe Åstot som är brännande, på mer än ett sätt.

Ánte älskar livet som renskötande same, han är enda barnet och det är självklart att han ska fortsätta arbetet med renarna efter sin pappa. Men det finns också annat som lockar och drar, känslorna för bästa kompisen Erik. Och så oron, för att visa det. Finns det ens homosexuella samer? Ánte känner inte till någon och internet ger inga svar. Jargongen är hård, Ánte är rädd för att visa vad han känner. Men det är också omöjligt att dölja kärleken som river och sliter.

Det är så fint berättat, så otroligt vackert skrivet om Ántes begynnande känslor för Erik, rädslan att de är obesvarade och så, kanske ännu mer, rädslan för att de är det. Vad ska alla andra säga? Moa Backe Åstot berättar i så många olika lager men får ändå alla trådar att flyta ihop. Boken som Ánte hittar på Jokkmokks marknad, som handlar om rasbiologi och som väcker så mycket sorg och ilska. Det känns i magen.

Men det är fler saker som gör att jag älskar Himlabrand. Att Ánte älskar livet som renskötande same, älskar där han bor och inte vill flytta till en större stad söderut. Det är annars ofta så i ungdomsboken som utspelar sig i en liten by eller ort, att den största drivkraften är att komma därifrån. Att känna sig utanför i byn är något som förstås behöver skildras, men också kärleken till den. Viljan att stanna, att den ska leva. Himlabrand, liksom Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, sticker ut.

Det är också vänskapen. Att läsa en vänskapsskildring mellan två killar i tonåren där vänskapen är det som står i centrum, är hjärtknipande ovanligt. Att det dessutom är en bok som utmanar fördomar, men inte själv dras med dem, är ännu mer sällsynt. Moa Backe Åstot skriver så det känns, inte bara om kärleken utan också om vänskapen. Om ensamheten i att sitta själv i matsalen när man är osams, om andetag mot hud, om hur luften fastnar i magen för att man inte vågar berätta hur mycket man är kär i någon.

Himlabrand är årets romandebut. Språket är skimrande, berättelsen så fängslande att jag läste ut boken över en natt. Det var omöjligt att låta bli.

The Upside Of Unrequited – Becky Albertalli

För varje gång jag läser en bok av Becky Albertalli blir jag lite mer förälskad. The Upside Of Unrequited är ingen fortsättning på Love, Simon eller Leah on the Offbeat men den utspelar sig i samma litterära universum, en värld som är härlig att befinna sig i, bubblig och alldeles underbart inkluderande.

Molly Peskin-Suso har haft tjugoåtta förälskelser men aldrig blivit kysst. Hon är blyg och försiktig och inte alls som sin tvillingsyster Cassie, vilken redan i bokens första kapitel träffar sin nya flickvän Mina. Med hjälp av Molly. Typiskt. Som tur är har Mina den söta hipster-killen Will som sidekick, tänk om Molly kunde bli kär i honom? Men så finns också hennes arbetskamrat Reid, en blyg och tillbakadragen kille som lever sitt liv i Tolkiens Midgård. Inte kan väl Molly bli kär i honom?

Jag zonar ut ibland, det gör jag. Hade jag varit på det humöret hade jag gnällt lite över att det inte är hela världen att aldrig ha haft en pojkvän. Allting i Mollys värld handlar verkligen om det och hon är inte helt snäll varken mot Will eller Reid. Helt ärligt tycker jag också att Cassie är ganska taskig. Men The Upside of Unrequited är allra mest härlig, och rolig, och jag älskar – ja, jag måste säga det igen – jag älskar hur många olika människor med olika utseenden och läggningar som finns i den här boken. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite ledsen över att en bok ska få pluspoäng för det, det ska egentligen bara vara så. Den här boken speglar bara hur verkligheten faktiskt ser ut, det är alla andra böcker som inte gör det. Ljudboken på engelska är fantastiskt fint inläst. The Upside of Unrequited skulle få fyra regnbågshjärtan, om den här bloggen satte betyg.

Boken är översatt till svenska med titel Fördelen med olycklig kärlek, utgiven av Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Tusen sidor, Carolina läser, Bokpärlan, Dagens bok, Bokprinsessorna.

These Witches Don’t Burn – magiskt och härligt

Platsen är Salem, Massachusetts. Det Salem som på 1600- talet var skådeplats för de beryktade häxprocesser som ledde till nitton dödsdomar. Här låter Isabel Sterling sin debutbok om tonårshäxor utspela sig. Inte nog med det, lesbiska tonårshäxor. Vad mer går att önska av en YA-bok, egentligen? Jag var, minst sagt, överförälskad i These Witches don’t burn långt innan jag läste den – något som kan vara oerhört riskabelt för själva läsningen. Men det är lätt att förlora sig i Sterlings nutida Salem, så fullt av häxor att det verkar som att du inte kan vända dig om på gatan utan att stöta in i en.

Inte för att den vanliga befolkningen vet något, förstås. De mugglare (förlåt, Regs) som vandrar på Salems gator gör det blinda för den magi som susar runt i luften. I Salem bor en hel coven med Elemental Witches, häxor som kan kontrollera de fyra elementen. Hannah är en av dem, en tonåring vars största problem är hennes exflickvän Veronica som vägrar lämna henne ifred. Berättelsen andas om orsaken till uppbrottet, en skolresa till New York där Hannah hamnade i händerna på en fruktad Blood Witch och hade tur som överlevde. Det är lite synd att These Witches don’t burn inte börjar där, för jag anar en hel bok i den historien.

Förutom det är These Witches don’t burn precis så härlig som den låter – en bok som, nästan lite magiskt, använder annars lite trötta häxtroper med en blinkning och får det att verka både nytt och igenkännande mysigt. Jag älskar, fullkomligt älskar, hur lättsamt den låter så många olika sorters människor komma till tals – den är så nördig och queer att jag liksom bara vill flytta in i den. Isabel Sterling visar att representation inte är svårt och kan vara helt otvunget.

Är det något jag hade önskar mig så är det mer djup. Jag älskar vänskapsrelationen mellan Gemma och Hannah, jag älskar hur Veronica både får vara en ganska osund exflickvän och en människa med känslor – men jag hade velat ha mer. Jag vill verkligen veta mer om vad som hände mellan Hannah och Veronica (det här kan vara första gången i mitt läsande liv jag önskar mig en prequel) och jag vill veta mer om häxorna, om magin. Som tur är finns åtminstone en uppföljare, This coven won’t break, och den kommer jag att kasta mig över fortare än du kan säga ”wicca”.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Felix Ever After – en underbar YA-pärla

Felix Love har aldrig varit kär. Han jagar efter känslan samtidigt som han är rädd att han tillhör en minoritet för mycket för att någonsin få sitt lyckliga slut.

Felix Ever After är en Young Adult- roman med känslorna utanpå, så mycket att det gör ont, men utan att det någon gång blir för mycket eller för smörigt. Att skriva så litterärt om stora känslor är något som jag tycker att bara Young Adult- författare lyckas med. Ingen vuxenboksförfattare i romance-genren, eller annan genre, har någonsin lyckats övertyga mig om motsatsen (kanske med Rött, vitt och kungligt blått som undantag). Det är öppet, ärligt och rakt på. Rätt in i hjärtat.

Det är sommar i New York, och Felix kämpar med sin målning på sommarkursen för möjligheten att få komma in på Brown University med ett stipendium. Tyvärr söker den dryge Deaclan samma stipendium, och Felix har långt kvar innan han kan jämföra sin konst med Deaclans. När en elev börjar skicka transfobiska meddelanden till Felix och dessutom sätter upp bilder av Felix innan hans transition, jämte hans dödnamn, bestämmer han sig för att hämnas. Men planen tar honom inte dit han tänkt sig.

Det finns så mycket att tycka om med Kacen Callenders roman om Felix. Jag älskar att nästan alla viktiga personer i den är queera, till skillnad från så många romaner där det i bästa fall är ett undantag. Jag älskar Felix, så vilsen men också ibland så otroligt säker. Jag älskar, älskar att det är en Young Adult- roman vars primära relation är vänskapen mellan två killar. Det får så sällan vara så, att killar är bästa vänner utan en machonorm som kommer emellan. Det är så sällan det berättas om i böcker för unga.

Att söka efter sin identitet är på något sätt en del av uppväxten, men mer för några än för andra. Felix är transgender, men ju mer han lär sig om sig själv, desto mer ifrågasätter han. Vilken etikett passar för honom, egentligen? Och varför ska vi behöva sätta etiketter på människor för att vara bekväma med vilka de är? Felix Ever After darrar ibland på gränsen till pedagogik om identitetssökande, men faller aldrig över. Det är tur. Jag tror att den här boken kan vara en kär vän på vägen till att hitta sig själv för många unga, och vuxna för den delen. Det är en härlig, underbar och välskriven YA-pärla som brinner och glöder. Se till att den finns på ditt bibliotek.

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Vi skulle varit lejon

Malin känner sig inte så modig som hon skulle vilja vara. Som ett lejon. Någon som vågar stå upp för den som blir retad.

När Leona börjar i klassen blir hon genast populär, så där som nya elever ofta blir. Men snart falnar intresset och istället börjar det spridas rykten om att Leona inte är den hon utger sig för att vara. Malin vill hemskt gärna bli bästa kompis med Leona, för hon har ingen bästis, men hur ska hon våga stå upp för Leona mot hela klassen? När det kommer fram att Leona är transtjej vänder sig alla mot henne, tycker att hon har dolt vem hon egentligen är.

Vi skulle varit lejon är en bok om att våga och inte våga. Att erkänna att grupptryck är svårt och att vara modig fast det tar emot. Vi skulle varit lejon är en bok med ett budskap för 9-12- åringar, och sådana böcker riskerar ofta att bli lite överpedagogiska och torra och tråkiga rent litterärt. Jag tycker inte att den här boken blir det. Line Baugstö skriver med ett vackert språk och skildrar Malin och Leona fint och varsamt.

Det finns ett stort behov av HBTQ+ -böcker på hyllan för mellanåldern. Mest av allt önskar jag att det skulle finnas fler böcker med representation, att det bara får finnas massor av olika barn med olika utseenden och bakgrunder och så är det ingen större grej med det. Att få se sig representerad i de böcker en läser är kanske så mycket viktigare än någon som alltid får se sig representerad någonsin kan förstå. Men tills vi har kommit dit behövs de här böckerna också, de som speglar ett samhälle som inte kommit så pass långt att alla får finnas på lika villkor. De behövs, både för att få läsa om en erfarenhet som ligger nära ens egen, och för att skapa större förståelse hos andra. Jag är glad att den här boken finns och hoppas att många kommer att läsa den.

Opal, 2020.

Fler som läst: Carolina läser.

Boken hittar du bland annat på Bokus och Adlibris.

Luften är fri – tredje boken om Kouplan av Sara Lövestam

Jag läser inte många deckare men Sara Lövestams böcker om Kouplan tycker jag hemskt mycket om. Kouplan är privatdetektiv, men han är också asylsökande och måste kämpa inte bara för sitt uppehälle utan också för att få räknas som en legitim person i ett allt kallare samhälle. Sara Lövestam är en mästare på att skriva karaktärer som känns, långt in i hjärtat.

I Luften är fri har Kouplan blivit hemlös. Allt han äger bär han i sin ryggsäck och han måste dessutom akta sig för gränspoliserna. Det kanske inte är det rätta tillfället att ta sig an ett nytt uppdrag som privatdetektiv, men han behöver pengarna och har inget val.

Kouplan tar sig an uppdraget från Ulrika, som misstänker att hennes man Håkan är otrogen. Det verkar som ett rutinuppdrag, men ju längre in Kouplan nystar sig desto mer börjar han upptäcka att det kanske ligger något ännu värre bakom Håkans misstänksamma beteende än otrohet.

Sara Lövestam lyckas med något så ovanligt idag som att skriva deckare som känns på riktigt. Serien om Kouplan är långt ifrån trötta klichéer om manliga kommissarier och kvinnliga lik. Sara Lövestam skildrar människor i utkanten av normerna och samhället, men skriver också en historia som är både tankeväckande och otroligt spännande. Julia Dufvenius gör som alltid en fantastisk inläsning, det är en ren njutning av höra henne läsa in böcker.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de två tidigare böckerna i serien:

Sanning med modifikation
Önska kostar ingenting

Piratförlaget, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Bokstugan.

Ett höstligt lyckopiller

Jag tycker om berättelser som i sitt korta format lyckats berätta om ett helt äventyr. Jag älskar att Pumpkinheads är ett sprudlande, känslosamt farväl till barndomen, rutiner och allt som vi känner till – och bara står på tröskeln till något helt nytt och spännande.

Deja och Josiah är kompisar men ses bara varje höst, på marknaden där de jobbar tillsammans. I år är sista året. Josiah vill deppa, men Deja har en plan: de ska kolla in allt kul som finns på marknaden som de inte hunnit med tidigare år. Och det är faktiskt dags att Josiah pratar med den snygga föreståndaren i Kolakoisken.

Jag älskar verkligen att Pumpkinheads är ett så klassiskt quest, nästan rollspelsliknande i sitt format med uppdrag, typiska sidokaraktärer och vägvisare – en slingrande väg till målet. Nej, slutet kanske inte är särskilt överraskande men det är också en liten del av formatet. Pumpkinheads är också en otroligt fin historia om vänskap, kärlek och om att säga farväl till ett bit av ditt liv. En slags coming-of-age i serieformat. Rainbow Rowell är en av mina favoritförfattare, hon är fantastiskt på att skapa härliga karaktärer som du både älskar och, kanske lite, älskar att hata. Faith Erin Hicks har illustrerat den här grafiska romanen och den är helt underbar! Ett riktigt litet lyckopiller som lyser upp i höstmörkret.

Boken finns utgiven på svenska av Berghs förlag, 2020, med titeln Sista chansen. Den finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Transgender Awareness Week och sju bra boktips

Transgender Awareness Week, eller Transgender Week of Awareness, uppmärksammas varje år i mitten av november. Den avslutas med Transgender Day of Rememberance, en dag att minnas alla offer för transfobi och transfobiskt våld. Veckans syfte är att skapa kunskap om transpersoners villkor, för med kunskap kommer ofta förståelse. Ett himla bra sätt att ta till sig kunskap och få en förståelse för andra människors livssituation är förstås att läsa böcker. Det finns alldeles för få böcker med transpersoner i huvudrollen, men fler och fler dyker upp. Idag tänkte jag tipsa om några av dem. Länkarna går till mina recensioner av böckerna.

Månen, varelsen och jag är en av få böcker för 6-9 år med en transperson i huvudrollen, närmare bestämt icke-binära Månne. Ylva Karlsson skriver som alltid fint och medryckande, en viktig bok att läsa högt tillsammans med elever och barn.

Brorsan är kung är en av mina favoritböcker. Den är rolig, härlig, skarp och kvick – som alla Jenny Jägerfelds böcker. Huvudpersonen är Måns, som ska tillbringa sommaren i Malmö tillsammans med sin mamma. I Malmö känner ingen honom, här kan han börja på nytt. Ganska snart träffar han Mikkel, som blir hans blodsbroder, och hans största ängslan är vad Mikkel ska säga om han får reda på Måns hemlighet.

Vi skulle varit lejon är också en bok för 9-12 år, helt nyutkommen och skriven av Line Baugstø. Även här är omstarten, det nya livet, det centrala, liksom ängslan för att någon ska få reda på det tidigare livet. Fint skildrat om vänskapen mellan Malin och Leona. Recension kommer snart.

Om jag var din tjej är tredje boken om att börja på nytt i livet – det är inte konstigt att just detta tema dyker upp om och om igen. Att få en ny chans, med människor som ser dig som den du är för allra första gången, är förstås ett tacksamt tema. Om jag var din tjej är en fin ungdomsbok om den första kärleken, jag tyckte mycket om den.

Ganska nära sanningen är skriven av Sveriges okrönta YA-drottning Anna Ahlund och är en underbart härlig karamell som också berättar om levnadsöden vi sällan får läsa om. Otroligt fint berättat och med ett driv som gör att du bara slukar boken.

Norra Latin är en fantastisk, drömsk och stundtals otäck spökhistoria med icke-binära Sam i en av birollerna. Jag vill så gärna lyfta även de här böckerna, för inte bara böcker med huvudroller som problematiserar och utmanar behöver ta plats utan kanske ännu mer de böcker som helt enkelt visar på den breda representation av människor som finns. Som visar verkligheten, något att känna igen sig i.

Felix ever after är en bok jag läser just nu och därför inte vågar säga så mycket om. Men ungefär hälften in tycker jag den är fantastisk och den är otroligt omtyckt i olika HBTQ+ – communityn och recensioner. Den är varm och sprudlande men också allvarlig i sina stunder.