Skraplotter – sista delen i Vargskinnet

I Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet har det hunnit bli 1970- tal när Skraplotter, sista delen, tar sin början. Hillevi är sedan länge död och till den slumrande lilla byn Svartvattnet i Jämtland kommer Ingefrid som säger sig vara hennes dotterdotter. Misstänksamheten finns där, gödd av fördomar Hillevis fosterdotter Risten fått utstå hela sitt liv. Här finns också Elias, konstnären. Men framförallt finns här Jämtland, i vinterskrud och i sommar. Det är fortfarande stämningen som är bland det finaste med Vargskinnet:

Kvällen blånar och vill bli natt. Än håller sjöns vita yta ljuset som det sugit opp under dagen. Men skogen svartnar fort. Så länge man inte tänder lampan är man ett med dagsskiljet och låter det sakta hända med sig. Jag kommer att tänka på Hillevi, hur hon höll skymning här vid köksbordet. Också i den värsta brådskan försökte hon få den stunden.

Jag saknar Hillevi från första boken och hon kommer ofrånkomligen alltid att vara min favorit. Ändå tycker jag nog mer om Skraplotter än Sista rompan, för hur allt knyts ihop. Mycket återvänder, dras upp till ytan. Trasiga relationer från två böcker tillbaka läks sakta ihop, allt känns som att det återkommer. Skraplotter kretsar kring människors lott i livet, hur olika vi kan bli för att vi föds på olika ställen men också hur mycket en kan omformas efter sitt eget val. Det är framförallt kvinnorna som får ta plats i Kerstin Ekmans 1900- tals epos och jag älskar det verkligen. Stundtals har det varit tung läsning, men också en läsupplevelse jag kanske alltid kommer att bära med mig.

Här har jag skrivit om Sista rompan och här om Guds barmhärtighet.

Sagan om Turid

Sagan om Turid är en helt enastående ungdomsromansvit. Kanske den allra bästa historiska romansvit jag läst.

Turid föds in i vikingatidens hårda värld. Vintern är kall, maten är knapp, hoten är många. Men vänskapen är stark och viljan att överleva knäcks inte. Turid märks tidigt till att bli en völva, en spåkvinna, en som vandrar i andevärlden. Hon är utsedd att gifta sig, att föra släkten vidare. Men Turid vill fortfarande leka, med Sten och med Njord. Inte möta vuxenvärlden, inte än.

Det är omöjligt att inte sugas in i Elisabeth Östnäs vikingavärld på en gång. Allt är så levande, känns så nära – kanske framförallt Turid själv. Jag älskar henne från första början, hennes beslutsamhet och hennes vilja. Alla tyngder som läggs på hennes axlar när hon är så ung gör ont i mina egna. Turid slåss i en hård värld och jag fullkomligt älskar att Elisabeth Östnäs skapat en så viljestark huvudperson utan att hon behöver vara en sådan Stark Kvinna som förekommer i alldeles för många historiska romaner. En ”stark kvinna” som tar sig fram genom historien ”trots sitt kön”, en kvinna som oftast har en stark relation till sin far och kanske därför egentligen ses på delvis som en man (för det är ju hennes typiskt manliga egenskaper som gör henne till ”stark kvinna”), en kvinna som ofta är omänskligt stark och kunnig i allt och mest får en att känna sig mindervärdig och liten. En kvinna som framförallt gör alla andra kvinnor till svaga. Läs en roman av Elisabeth Nemert så vet du precis vem jag menar. Och jag älskar att Turid är stark och framfusig men ändå är milsvitt långt ifrån en sådan arketyp. Snarare är hon en karaktär att relatera till, att älska. För att göra en ytterligare jämförelse, både med historiska romaner och med fantasyromaner som inspirerats av medeltid och vikingatid, så visar Östnäs att det går alldeles utmärkt att skildra kvinnor i en patriarkal värld – till och med kvinnor som gör uppror mot den patriarkala ordningen – utan att frossa i våld och våldtäkter (Ja, George R. R. Martin, jag tittar framförallt på dig). Jag är så oändligt tacksam för detta.

Första boken, Kungadottern, är ett uppbrott från den värld Turid känner. Andra boken, Krigstid, känns kanske som något av en mellanbok. Den befinner sig mellan två platser, mellan två avgörande skeenden. Det är den bok jag minns minst så här i efterhand, och den enda av böckerna där jag störde mig något på upprepandet av vissa ord. Tyvärr tror jag också att en del av det beror på uppläsaren (jag lyssnade på böckerna) som ofta läser väl men stundtals är lite väl entusiastisk och försöker få till röster på det där irriterande storvulna sättet som aldrig når fram och aldrig blir bra – särskilt gäller detta mansrösterna. Varför förställa rösten så mycket när det bara låter fånigt? Jag lyssnade på andra boken direkt efter första, ivrig att få fortsätta följa Turid, men det blev alldeles för mycket. Tredje boken fick vänta några veckor och en paus från den (lite väl) engagerade uppläsaren var precis det som behövdes.

Läs Sagan om Turid! Och ge den till lässugna ungdomar, även de som inte är intresserade av historiska romaner. Jag tror att Turid är så pass lätt att ta till sitt hjärta, och att böckerna är så pass spännande, att de kommer läsas med fröjd ändå.

 

Här hittar du böckerna:

Kungadottern: Adlibris och Bokus
Krigstid: Adlibris och Bokus
Korpgudinnan: Adlibris och Bokus

Fler som läst: Fiktiviteter, Lyrans Noblesser, Carolina läser, Bokhemligheter, Prickiga Paula.

Tiden är inte än

Tiden är ett ungefärligt 1350, Europa härjas av Digerdöden. Överallt är pesten närvarande, som en skugga följer den i människans närmaste fotspår. En kvinna flyr från Sverige, från minnen som suddat ut hennes namn och hela hennes liv. Resan går genom Europas medeltida städer, men vandringen verkar inte ha något mål mer än att ta sin bärare så långt bort ifrån hemmet som möjligt.

Det är ett skälvande Europa vi möter. Rädslan för pesten skapar oro, blir en jakt efter syndabockar. Elin Boardy värjer inte för det hemska men skriver heller inte sin bok som en vanlig historisk roman. De långa beskrivningarna, detaljerna, finns där inte i lika stor utsträckning. Istället är det människorna vår huvudperson möter på vägen som gör berättelsen, skapar en levande bild av det liv som var då. Det är människor vi inte alltid träffar i historiska romaner, de i utkanten snarare än de i centrum. Pestläkaren, änkorna, de föräldralösa barnen, gycklarna, handlarna, hororna, bödeln. Bilden görs så mycket tydligare av de få, men så rika, detaljer som utmärker berättelsen – doften i en pälsbrämad mantel som någon annan ägt, skärpan i en yxa, ljudet av en döendes sista andetag. Det är också vår huvudperson själv, hen som byter utseende flera gånger, blir olika människor och bemöts på helt olika sätt utifrån sin skepnad.

Tiden är inte än är en lågmäld betraktelse över mänskligheten, en som ser både det vackra och det gråa. Tiden är vår berättare, ser historien ovanifrån och verkar förundras över att människan gång på gång gör samma misstag. Då flydde de från döden, då skyllde de pesten på judarna. Senare, när ännu tornspirorna från kyrkorna står kvar, fäller de bomber över sina likar och är fortfarande rädda för de som är annorlunda än dem själva. Samtidigt som Tiden är inte än utspelar sig i en medeltid kantad av död kan man även i den se ytterst obehagliga glimtar av vår samtid. Att de skulle vara så lika.

Jag tyckte oerhört mycket om Tiden är inte än. Det är en ovanlig roman, poetisk, vacker. Ändå är det något som fattas, en gnista att tända berättelsen med. Det där som hade gjort att jag gett den en femma i betyg istället för en fyra. Jag vet inte vad det är som saknas, för det är en i det närmaste fulländad historia. Ändå vet jag inte hur länge jag kommer minnas den.

Kanske är det bara att det är så ovanligt med en bok som handlar om så rasande ämnen som död och sorg och som ändå är så stillsam. Det finns inget ökande händelseförlopp, ingen peripeti, ingen uppåtgående kurva av spänning. Och ändå läste jag den under bara några dagar då den var så fängslande och svår att lägga ifrån sig. Jag påminns lite om Mary Jones historia av samma författare, men kanske att jag tyckte ännu mer om den. Båda gör en viktig gärning genom att berätta om kvinnor som inte fått ta lika stort utrymme som männen bredvid dem.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: CRM Nilsson, Bokstund, Maddes bokbloggJohannas deckarhörna, Dagens bok, bernur, och dagarna går, Lyrans noblesser, Stories from the city, Fantastiska berättelser.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

Återstoden av dagen

I min ena bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi under hösten och vintern läst två böcker av 2017 års nobelpristagare Kazuo Ishiguro. Den första var Never let me go, den blev min favorit. Den andra var Återstoden av dagen, den blev hennes favorit. Fint på något sätt, och väldigt signifikant för oss då vi ofta är överens om det mesta men ändå kan vara totalt olika. Vi läste boken på lite olika sätt, inte bara metaforiskt då hon läste pappersboken och jag lyssnade på Reine Brynolfssons inläsning.

Men nog om oss. Även om läsningen av just Återstoden av dagen väckte en längtan i oss båda att resa i den engelska landsbygden, helst 1956 där stora delar av boken utspelar sig. Det är ett vackert porträtt av en stillsam landsbygd som butlern Stevens ger sig ut i, till en början tveksamt men sedan alltmer säkert. Stevens har tjänat som butler hela sitt liv åt Mr Darlington på Darlington Hall och blir övertalad av den nya amerikanska ägaren Mr Farraday att ge sig ut på en välförtjänt semester.

Medan Mr Stevens ger sig in i det engelska landskapet blickar han också tillbaka på sitt liv, ett liv där allt annat än perfektion är ett misslyckande. Ishiguro berättar snillrikt, låter Mr Stevens berätta  men ställer honom också på ett sätt utanför och tillåter läsaren att se även andras perspektiv, och honom, utifrån. Medan kriget och livet rasar förbi passar Mr Stephens upp på Mr. Darlington och levererar eleganta förolämpningar till alla och envar.

Jag har sett att en del läsare inte uppskattar boken för att Mr Stevens är ett arrogant och självupptaget praktarsle. Jag håller med. Han ÄR då och då ett ganska arrogant och självupptaget praktarsle som inte bara är otrevlig utan också stundtals manipulativ. Men att tycka om huvudkaraktären är för mig inget krav för att tycka om boken – jag tycker att Kazuo Ishiguro tecknar ett fantastiskt porträtt av en människa som är formad av sin tid och sina ideal, så som vi alla är. Min bokcirkelvän tar också upp i ljuset att det är en sorgesam men ändå vacker bild av människor som aldrig tar steget, aldrig gör det de drömmer om, aldrig vågar säga till en människa att de faktiskt tycker om hen.

Det är verkligen rörande, mitt i det idealistiska och stelbenta. Värmen mitt i stelheten, de tafatta försök av huvudpersonerna att visa uppskattning i den hårda form de blivit stöpta i – som när Ms Kenton beskriver Mr Stevens små egenheter eller när Mr Stevens står utanför Ms Kentons dörr och inte vågar gå in – ni vet säkert vilken scen jag menar, en scen som fastnade hos oss båda i bokcirkeln. Jag har uppenbarligen svårt att lämna oss utanför den här recensionen. Men så är det kanske med litteratur som fastnar, en ser på något sätt sig själv däri. Även om, som i det här fallet, kan tyckas långsökt.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Boktanken, stories from the city, endast e-böcker, dagens bok, Bookbirds.

En resväska full av klichéer

Det finns något fint i Mrs Sinclairs resväska. Ögonblicksbilder över människors liv, hämtade ur små lappar, brev, foton och kvitton de lämnat efter sig i böcker vilka sedan hamnat i de ibland nästan sorgesamma högarna hos antikvarier, dammiga och bortglömda. I de korta berättelser som inleder några av kapitlen i Mrs Sinclairs resväska hinner inte Louise Walters breda ut sig i knepiga förvecklingar, svulstig sentimentalitet och tråkiga klichéer.

Annat är det med huvudhistorien. Roberta är antikvariebiträdet som läser de rester av sina liv människor lämnar efter sig i sina böcker, samlar på dem i en låda. När hon en dag hittar ett brev till sin farmor från dennes make som avled under andra världskriget börjar en väl dold familjehistoria nysta upp sig.

Att bokhandeln är fint beskriven hjälper tyvärr knappast. Det är ganska lätt att redan vid sidan femtio gissa – och få rätt – på exakt hur historien kommer utspela sig, precis vad som kommer att hända och vad slutet kommer att bli. Alla böcker är naturligtvis inte beroende av ett spänningsmoment för att vara bra men där ett sådant uteblir bör berättelsen i sådana fall vara skriven med ett särdeles fängslande språk, begåvas med en fin stämning eller drivas framåt av andra kvalitéer. Mrs Sinclairs resväska har tyvärr inget av detta. Min bokcirkel Prosa&Prosecco var unisont gruvligt missnöjd med valet, som egentligen kom sig av att vi inte direkt kunde komma överens om något annat och för att vi alla är bibliotekarier som lät oss luras av det fantastiskt fina omslaget. Vi gör inte om det misstaget och till nästa gång läser vi Feberflickan istället som förhoppningsvis har lite innehåll till sitt bokomslag också.

Andra som läst: Västmanländskan, Boktokig, Bloggbohemen, Jennifers hörna.

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«

Armodet, sorgen, Torgny Lindgren- sommaren

I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och jag ville återvända. Till Västerbotten, till Ormens väg på hälleberget som jag läste för första gången i tonåren.

Den är fortfarande lika knäckande, lika brutal, lika vackert berättad i sin outsägliga misär. Kullmyrliden är ett torp i Västerbottens inland, mellan Lycksele och Norsjö och här bor Tea och hennes barn i slutet av 1800- talet. Morfadens dåliga ekonomi har tvingat torpet i händerna byns handelsman Ol-Karsa. Nu ska det betalas arrende, och kredit, som är det Tea och hennes barn lever på för att få mat för dagen. Kvinnor har så länge setts som handelsvaror och det är så Ol-Karsa tvingar Tea att betala, genom att sälja sin kropp.

Då, för kanske femton år sedan, läste jag boken, denna gången lyssnade jag. Torgny Lindgren läser på stillsam västerbottniska och det blir både lättare och svårare än att läsa. Lättare för att rösten är så betryggande, svårare för att Tea och hennes barn får en så mänsklig röst. Svårare för att allt det hemska fortfarande finns där. Våldtäkterna. Skulden som går i arv. Armodet. Tea vänder sig till den hon kallar ”vår herre” men finner inget svar. Ingen hjälp. Samtidigt finns också ett envetet motstånd och en kärlek till musiken som är svår att beskriva. Torgny Lindgren dog tidigare i år. Det är en stor berättarskatt han lämnar efter sig. Ormens väg på hälleberget är en fantastisk roman, även om jag gråter nästan bara av att tänka på den, och alldeles särskilt i uppläsning av Lindgren.

Man kunde lyssna endast en begränsad tid på Radioföljetongen. Men om du vill lyssna på Lindgren läsa sin roman finns den också på Storytel eller att köpa som enskild ljudbok här eller här. Pappersboken fnns här eller här.

Vill du vara med på sommaren Torgny Lindgren- läsutmaning? Kolla in här.

Andra som läst: Bokblomma, Carolina läser.

Grannarna – Fredrika Bremer

Att läsa Grannarna är som att vara den Fransiska skriver sina brev till. Aldrig får mottagaren synas mer än genom korta glimtar men desto mer känner jag mig själv invigd i hemligheternas innersta.

Grannarna är en samtidsskildring över Fredrika Bremers 1830-tal i en välbärgad del av det svenska samhället som det var då. Fransiska är nygift med sin ”björn”, som hon kallar honom, en kringresande läkare som lämnar Fransiska ensam med umgänge och grannar stora delar av tiden. Mannen är en ganska undangömd figur, skildrad mest genom Fransiskas kärleksfyllda ögon. Större plats tar svärmodern, nästan en matriark på sin gård som styr med järnhand. När en förlorad son smyger sig in i handlingen kommer börjar också mörker skugga berättelsen och det är först då jag faktiskt fastnar i Grannarna.

Länge har jag velat läsa något av Fredrika Bremer, men kanske hade jag aldrig läst Grannarna om inte valet hade fallit på den i min bokcirkel. Länge väntade jag också på att något skulle hända för realistiska samtidsskildringar har egentligen aldrig varit den litteratur som legat mig närmast om hjärtat. Den som söker Fredrika Bremers feministiska pionjärskap kanske gör bättre i att leta i idéromanen Hertha som skulle leda till riksdagsbeslutet 1858 om att ogifta kvinnor skulle kunna ansöka om att få bli myndiga vid 25 års ålder.

Samtidigt vill jag inte förringa Grannarnas betydelse som tidsdokument. Liksom Att föda ett barn blivit hyllad för att den skildrar kvinnans vardagsliv, så ofta förbisett, skildrar också Grannarna en kvinnas liv – om än kanske ett högst borgerligt och mer lättsamt än det i Att föda ett barn. Jag tyckte stundtals ganska mycket om att möta Fransiska och hennes omgivning, även om det tog mig lång tid att börja gilla den någorlunda, men kanske längtar jag ännu mer efter att läsa Hertha nu.

Andra som bloggat: Feministbiblioteket

En bokmals små äventyr i Paris

Resan till Paris kunde ha börjat bättre. Inställt plan och en dag som gick förlorad men istället ganska många lästimmar. Jag bestämde mig för att resa i förväg till Paris och öppnade Tatiana de Rosnays Huset du älskade, mitt första möte med författaren och ett möte med det historiska Paris som jag länge kommer minnas. Här bor Rose under Napoleon IIIs tid, en tid av förändring då Paris ritas om och små gränder får ge plats för stora boulevarder. Roses hus, det som hon älskar, är en av de som måste ge vika för framtiden.

På en liten restaurang vid Seine.

I början kändes hela berättelsen, för att vara krass, en smula smörig och mer än lovligt sentimental. Men allteftersom  flygplanet, som vi nu äntligen fått gå på, närmade sig Paris började jag också fatta tycke för karaktärerna som långsamt utmejslades ur husets väggar. De som bott där, de som var utanför. Beskrivningen av ett hus, ett hem och kanske framförallt av att inte ha ett – och skräcken i när någon inkränktar på det. Kärlekshistorien når mig aldrig men det var fint att gå på gatorna i Paris och fundera på hur det såg ut innan – enligt Rose, den vidrige – baron Haussman förändrade det så.

Sekelskiftets Paris följde med mig in i fjärde Victor Legris- mysteriet, en deckare av Claude Izner med namn efter en av de mysigaste stadsdelar jag sett – Mördaren i Marais. Jag tyckte verkligen om blandningen av tidsepoker i Marais, spåren efter en äldre tid med de nya hippa restaurangerna som liksom klämde sig in i tillvaron. Läsningen gav mig några spännande timmar, men kanske inte särskilt mycket mer. Claude Izner skriver inga dåliga deckare men heller inget som lämnar stora spår efter sig.

I Marais promenerade jag på Paris äldsta torg, såg det hus där Victor Hugo skrev Les Miserables och fick också den godaste falafel jag någonsin ätit på L’as du falafel. Gammalt och nytt. Fint, på något sätt.

Jag fick under den här resan också drömma mig tillbaka till när jag började älska Disney för Disneyland var en stor del av vår Parisresa. Jag och min pojkvän delar kärleken till Disney, tivolin och bergochdalbanor och fick våra livsandar omruskade under både Indiana Jones – Tempel of Peril, Big Thunder Mountain och – det bästa – Hyperspace Mountain, där vi fick sitta längst fram i tåget och åka rymdskepp nästan på riktigt. För en Star Wars- nörd var det ovan himmelriket – det var rymden.

Jo, vi var på Shakespeare & Company också förstås, den underbara bokhandeln vid Seines strand som dignar av böcker och är mer ett paradis än en affär, men de har fotoförbud och förresten behöver en nästan se det med egna ögon.

Vi cyklade, åt på brasserie, gick på fotboll, promenerade i Montmartre, blev allmänt kära i både Paris, värmen och vårt hotellrum med balkong i södra Pigalle, detta område som en gång verkar ha varit ganska sjaskigt men där nu trendiga hipsterbarer dyker upp lite överallt som mopsiga små maskrosor i den dammiga asfalten. En stad i förändring, ändå verkar den ibland aldrig ha förändrats.

På vägen hem började jag läsa Delphine deVigans Underjordiska timmar och jag tror det är boken från den här resan som kommer stanna med mig längst.

Bilderna från min instagram, @eliandbooks.