Tag Archives: historiskt

Den vita döden – kall, obarmhärtig, omvälvande

Jag hade just läst ut Camilla Lagerqvists Den vita döden. Tyngden inuti som satt sig nästan från början hade bara växt under tiden jag läst och nu var den nästan outhärdlig. Jag grät en bra stund över de sorgliga barnaödena och över all död som tuberkolosen förde med sig i det tidiga 1900- talets Sverige och precis som en riktigt bra bok stannade den kvar länge efter sista sidans slut.

Det fanns poeter som kallade det vi hade för den vackra döden, eller den bleka döden. Men det fanns inget vackert med sjukdomen. (—)

Det var ingen vit vacker död. Den var svart, ful och fruktansvärd och tog de man älskade mest.

den_vitao_13010

Jag hade älskat den här boken när jag var tio år. Jag hade älskat sorgen, tyngden, språket, vänskapen, den blyga Julia som känner sig helt ensam på sanatoriet men ändå lyckas skaffa sig vänner och träffar Luca, Luca som också kommer till sanatoriet med fläckar på lungorna och ger Julia en helt ny värld.

Men när jag var liten var jag också ett sådant barn som ville veta mer om allting, och det här hade jag verkligen velat veta mer om. Till och med mitt inte-lika-nyfikna-men-ändå-nyfikna trettioåriga jag var snart försjunken i artiklar om sanatorier i Sverige och jag upptäckte att det i Eksjö, som figurerar i boken, också fanns på riktigt och att sanatoriet i Sävsjö nu är omgjort till hotell och kursgård.

Det finns såklart en poäng i att inte lägga in flera sidor historia efter boken slutat – dels för att det kanske förtar fiktionens magi något, men också just för detta, att barn som läser den kanske blir så engagerade att de själva letar sig vidare i andra böcker – och det är ju inget minus. Samtidigt hade jag gärna sett åtminstone en liten faktaruta på slutet, inte minst för kraften i att förstå hur mycket av det i boken som hände på riktigt. Boken är full av skickliga tidsmarkörer, insprängda i texten, och jag förstår ungefär när den utspelar sig men med tanke på hur mycket Den vita döden känns som en dagbok hade äktheten och tidskänslan varit ännu mer påtaglig om boken hade inletts med ett årtal. Samtidigt kan också avsaknaden av ett årtal göra att boken känns mer tidlös, för visst blir människor dödligt sjuka i vår tid också – om än inte så mycket i tbc, i Sverige i alla fall.

Camilla Lagerqvist är onekligen skicklig på att teckna karaktärer, för även om Julia och hennes vänner känns lillgamla så är de också väldigt nära inpå och ibland känns det som att de lika gärna kunnat leva idag. På ett sätt är det här också bland det sorgligaste med boken, för även om tbc-epidemin inte finns i dagens Sverige så liknar de hån Luca, som tillhör resandefolket, får utstå i mångt och mycket det romer fortfarande utsätts för idag. Det är en fruktansvärd parallell Camilla Lagerqvist gör men jag kan också hoppas att den får några att tänka till. Den vita döden är en bok jag kanske inte kommer ge till alla 9-12- åringar på mitt skolbibliotek, för tung och svår och sorglig är den, men alldeles säkert till många.

denvitadöden

Min läsning av boken, en varm junidag.

B Wahlströms, 2016.

Tjuvstartar sommarläsningen

Sommarläsningsplaneringen pågår för fullt och snart kommer ett inlägg med alla böcker jag tänkt (och förmodligen inte kommer hinna) läsa i sommar. Men de senaste veckorna har det kommit in så mycket fina, nya böcker till ungdomsavdelningen på biblioteket där jag jobbar att jag inte kunde låta bli att ta med mig en hög hem idag.

sommarböcker

Två skräckisar: Svart vatten och Spöknät. Och så Tio över ett, om flytten av Kiruna, av den fantastiska Ann-Helén Laestadius (hon som skrev SMS från Soppero– serien) samt Den vita döden av Camilla Lagerqvist (bara titeln!) Att ge sig på tuberkulossanatorium på 1800- talet i en bok för tweens, det gör mig mycket intresserad och jag hoppas den är bra.

Att inte älska en hajpad bok

Kärlek, svek och motgångar i det historiska Franrike. Jag borde tycka om Sophies historia och till en början gör jag också det – faktum är att jag blev riktigt förtjust i Sophie som under första världskriget ståndaktigt sätter sig upp mot de tyska soldaterna när de vill inkvartera hennes värdshus i Frankrike. Jag älskar hennes fräckhet mot fiendesoldaterna och jag älskar de historiska miljöerna.

Att få förflyttas ännu längre tillbaka i tiden, till Paris, när Sophie träffar sin make Edouard är också som att sjunka in i historiens dimmor. Edouard målar Sophies porträtt innan han blir tvungen att ge sig ut i kriget och just det porträttet bländas den tyske kommendanten på värdshuset av.

9789188261175_200_sophies-historia_mp3-bok

Men. Så byter romanen perspektiv och förflyttas till nutidens London där Liv Halston driver omkring i ett vakuum skapat efter hennes makes förtidiga död. Sophies porträtt hänger i hennes hus, ett minne av en semester i USA, och när hon av en slump får reda på dess verkliga värde börjar hela historien nötas upp. Och som det nöts. Jag kan inte alls förstå mig på Liv, jag lyckas inte framkalla den minsta lilla känsla för henne och mest tycker jag att hon är irriterande naiv och dumdristig. Inte ens London framträder med klara färger, i nutidshistorien lägger sentimentaliteten och gråtmildheten ett lager över berättelsen som ganska snart blir till ett kladdigt träsk, svårt att ta sig igenom och mest av allt geggigt.

Hade jag gillat Sophies historia även om den inte varit så otroligt omskriven och hajpad? Nu kanske visserligen den här superhajpen kring Jojo Moyes främst gäller Livet efter dig men jag har också läst många fina recensioner av Sophies historia. Har det förstört läsupplevelsen? Nja, jag tror faktiskt inte det. Jag gillar historiska romaner men jag tror inte att jag hade tyckt Sophies historia var något mer än sentimentalt dravel även om jag inte läst ett ord om den innan. De nutida karaktärerna är platta som papper jämte de historiska, färglösa och tråkiga. Jag vet att kärlek och lite gråtmildhet är vad som kan finnas i feelgoodgenren, och jag kan gilla feelgoodromaner, men istället för att låta det historiska perspektivet bli det som håller boken uppe grottar Moyes ner sig alldeles för mycket i sentimentaliteten och glömmer bort karaktärerna. Nej, inget mer Moyes för mig.

Du hittar den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Kattugglan, Bokparet, Skrivande, Bloggbohemen, Prologen.se, Böcker i örat, Beas bokhylla, Zellys bokblogg, …och dagarna går, Lottens bokblogg.

Miniatyrmakaren – Jessie Burton

En egen liten värld, inuti den verkliga. Stillsam, tyst, ordningsam. Dockskåp har alltid fascinerat mig. När jag var liten var det en andaktsstund att titta in i mormors stora dockskåp, som var ett riktigt skåp ungefär som det som beskrivs i Jessie Burtons Miniatyrmakaren – dock inte beklätt med silver och sköldpaddsskal som Nella Oortmanns är. Men inuti fanns ändå en hel liten värld, miniatyrer av rokokomöbler, miniatyrer av tavlor, miniatyrer av mat och så miniatyrer av människor. Min mormors skåp är från tidigt 1900- tal men redan 1686 får Nella ett dockskåp i bröllopsgåva av sin man Johannes.

Nella är arton år när hon knackar på dörren till sitt nya hus, ett av de rikaste i Amsterdam. Hennes man har hon bara träffat på bröllopsceremonin och aldrig kan hon ana vilka hemligheter som huset när inom sina väggar. Det är så talande att Nella får ett dockskåp i bröllopsgåva för vad som verkligen utmärker Miniatyrmakaren är ytan och fasaden. Den en rik köpman bör ha. Den en kvinna bör ha. Den som tjänstefolket klär i sig, och så den som verkligen inte passar in.

miniatyrmakaren

Miniatyrmakaren maskerar sig själv som en feelgood- roman i en vacker vinterskrud. Omslaget är som en snökula, en sådan man skakar på för att få snöflingorna att falla. Men inuti stormar det. Nella har svårt att finna sig i sin nya roll och hennes make vill inte röra henne. Svägerskan som också bor i huset är kylig och tjänstefolket är manipulativa och tillbakadragna. Jessie Burton låter Nella vandra i husets korridorer med bara sin lilla papegjofågel som sällskap, tills hon börjar beställa möbler till sitt dockskåp och med det släpper in miniatyrmakaren i sitt liv.

Amsterdam på 1600- talet är rikt och glänsande i sviterna av en framgångsrik handel och ostindiska kompaniet, det är svårt att inte dras med i historien och fängslas. Samtidigt dröjer sig ett svagt obehag kvar mellan sidorna, miniatyrmakaren verkar vara allvetande och kunna förutspå framtiden. Eller? Nella dyker allt djupare och jag har allt svårare att lägga ifrån mig boken. Jag älskar detaljrikedomen, den historiska skildringen som samtidigt gör boken till något av en kriminalroman och jag älskar hur Burton skildrar samhället, klasserna, utsattheten och ytan. Miniatyrmakaren är en ovanlig historisk skildring och gömmer mycket mer i sin insida än vad man kan tro.

Miniatyrmakaren är nästa bok i Kulturkollos bokcirkel!

Modernista, 2015.

Du kan köpa den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, Bibliotekskatten, Västmanländskan, Boken är tankens barn, Read and repeat, Prickiga Paula, Boktokig, Bokhuset.

Unbecoming – Jenny Downham

Unbecoming. [Definition: not in keeping with accepted standards of what is right or proper in polite society. Synonyms: indecent; indecorous; uncomely; unseemly; untoward.]

To become. [Synonyms: to grow; to go; to get; to get to]

unbecoming

När sjukhuset ringer för att tala om att den demenssjuka Mary har lämnats av sin döende man har hennes dotter Caroline inte träffat henne på en hel livstid. Caroline avskyr sin mamma för att hon lämnade henne när hon var barn och det blir Carolines egen dotter Katie som får ta hand om Mary. Katie, sedesam och artig, väluppfostrad och snäll.

Katie som fångar upp glimtar av Marys livshistoria i sin skrivbok och väver fram, inte bara en bild av Marys liv utan också av sin mammas – och sitt eget. Speglad av Marys historia hittar hon en helt ny del av sig själv. Unbecoming är en fantastiskt skriven släkthistoria, rörande och upprörande. Titeln – Unbecoming – känns både som de tunga bojor samhället satt på kvinnor som genom historien ansetts som ”opassande” och en anspelning på to become – att växa.

Jag hoppas den översätts till svenska. Snart. Hitta den på engelska här eller här.

Vinterbrand – blodigt, kallt och njutbart

Vinterbrand. Där 1920- talsandan trängs med monster från avgrunden. Där de döda stiger ur sina gravar för att utverka hämnd på de respektlösa, där galghumorn verkligen gör skäl för sitt namn.wp-1455307653768.jpgVinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparssons makabra mysterier, säkert kan de läsas fristående men samtidigt förekommer också glimtar tillbaka mot tidigare album och kanske är de allra bäst om en läser dem i ordning.

Mina favoriter i serien är nog fortfarande Skräckens ängel och Spöket på Hotell Vega men med Vinterbrand levererar ändå Dennis Gustafsson ännu ett ypperligt, blodigt och skrämmande seriealbum med en historisk stämning jag bara älskar.

Du hittar den här, här eller här.

Anne Brontë och feministiska hjältinnor

I min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi bestämt oss för att försöka ta oss igenom några nobelpristagare och några författare som kanske ibland fått stå tillbaka för mer kända och som inte alltid fått den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Som den tredje systern Brontë, till exempel. The Tenant of Wildfell Hall är skriven av Anne Brontë och till skillnad från hennes mer kända systrar är inte Anne Brontë det första namnet som dyker upp när en pratar om viktoriansk litteratur.

Inte mycket står att läsa om Anne Brontë på svenska Wikipedia (på den engelska, betydligt mer). Det första som nämns, efter födelsedatumet 17 januari 1820, är just att hon var syster till Emily och Charlotte. Hon växte upp tillsammans med dem på en prästgård, blev guvernant och avled av tuberkulos 1849. Hon hann bara ge ut två romaner, Agnes Grey och så boken som vi läste i bokkluben – The Tenant of Wildfell Hall.

Anne_BrontePorträtt av Anne Brontë i vattenfärg, målat av Charlotte Brontë. Bild härifrån.

Borde Anne Brontë vara lika hyllad och känd som sina systrar? Personligen hade jag svårt att inte tänka på Emily Brontë – en av mina favoritförfattare – när jag läste The Tenant of Wildfell Hall. Säkert är det en orättvis jämförelse och egentligen har inte Annes bok särskilt mycket gemensamt med Emilys mer kända Wuthering Heights. Det gotiska, närmast skräckliknande som gjorde mig så förtjust i Wuthering Heights ekar visserligen i korriderna i det ödsliga godset Wildfell Hall där den mystiska mrs Gordon – titelns hyresgäst – bosätter sig och rör upp många grytor i den stillsamma byn. Men jag skulle hellre likna The Tenant of Wildfell Hall vid en betydligt allvarligare Jane Austen, men utan Jane Austens humor och sarkasm. Det är konvenanser, högtravande känslor, förtryckta kvinnor, skrytande män.

tenant-of-wildfell-hall

Veckans tisdagstumaning från Kulturkollo handlar om hjältar och hjältinnor och jag tänkte knyta an till den i den här recension för det är mycket med Wildfell Hall jag finner intressant i det ämnet (även om jag inte kommer följa utmaningens två punkter slaviskt, i alla fall inte i det här inlägget).

Det finns många män i The Tenant of Wildfell Hall. De flesta av dem skulle säkert på sin tid ha titulerat sig hjältemodiga men faktum är att jag – med viss svarthumoristisk förnöjelse, det kan jag inte förneka – finner att alla män i The Tenant of Wildfell Hall är avskum. Kanske är det Wuthering Heights enda fel, att Heathcliff porträtteras lite väl snällt ibland. Men i Wildfell Hall börjar männen, som inledningsvis ofta verkar snälla om än något pompösa, uppvisa en gemensam nämnare. De säger sig utföra sina handlingar av kärlek men egentligen handlar det om äganderätt.

Nästa stycke innehåller vissa spoilers.

Gilbert slår Lawrence för att han inte vill att någon annan ska få föremålet för hans kärlek, Arthur stänger in sin kärlek för att hon inte ska kunna fly från honom, Lowborough försöker att tvinga sin kärlek att gifta sig med honom när hon inte svarar ja på hans frieri. De enda män i berättelsen som inte försöker tvinga en kvinna till något är brodern och fadern – men de är också i princip frånvarande i Helens liv. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att männen beter sig ungefär som män fortfarande gör idag på många sätt – men i Anne Brontës textskrud gömmer de sig bakom 1800- talets seder och bruk. Att slå, gömma och försöka tvinga bakom en skrud av sagd kärlek är inget ovanligt idag heller. Att män ser kvinnor som sina ägodelar lever fortfarande kvar. Säg den bror eller far som inte hotat – på allvar eller låtsas – sina döttrars pojkvänner med att de ska jaga dem om de inte behandlar ”hans lilla flicka” bra? Ett fruktansvärt skrämmande, aktuellt exempel är när nazister och rasister gick ut på Stockholms gator och misshandlade flyktingbarn för att de sade sig skydda ”sina kvinnor”. Nej tack, inte i mitt namn.

The tenant of Wildfell Hall är intressant på många sätt. Jag tycker otroligt mycket om Mrs. Gordon som är en kvinna som verkligen bröt mot just de seder vilka har en så framträdande roll i berättelsen. Mot alla odds slår hon sig fri från de män som tycker sig äga henne och skapar sitt eget liv, sin egen frihet. Visserligen grusas mina förhoppningar om Mrs. Gordons öde lite mot slutet men hon är ändock självständig, stark och intressant – en verklig feministisk 1800- talsikon i min mening och en stor hjältinna, för att återknyta till Kulturkollos utmaning. Jag tycker också Anne Brontë, alla systrarna Brontë, är värdiga ägare av titeln för att de slog sig fram som författare i en tid när mannen bestämde över kvinnan. De gav visserligen ut böcker under psuedonym men att läsa om deras liv är otroligt intressant.

Stundtals segade sig The Tenant of Wildfell Hall fram. Stundtals älskade jag den, Mrs Gordon och stämningen, det där svagt gotiska och engelskt dystra.

800px-The_Brontë_Sisters_by_Patrick_Branwell_Brontë_restored

De tre systrarna Brontë, målade av sin bror. Bild från Wikipedia.

Köp den här eller här.

De skandalösa – Simona Ahrnstedt

De skandalösa är sista delen i trilogin om slottet Wadenstierna – den följer på Överenskommelser och Betvingade. Även om de helt klart kan läsas 9789170369230_200_de-skandalosa_ljudbokfristående så är det fint att väva en trilogi med helt olika huvudpersoner i böckerna kring en plats – ett slott, som ofta bär på så mycket historia och andas stämning genom väggarna. Ett sådant ställe där man kan lägga handen på väggen och känna hur många som bott där, levt, älskat, plågats och dött.

I trilogin om Wadenstierna får du träffa några av dem. De skandalösa utspelar sig under stormaktens och barockens tid när Magdalena Swärd år 1685 kommer till slottet som sällskapsdam åt den adliga Venus. Liksom många andra kvinnor har hon kommit dit för att försöka bli den nya grevinnan på Wadenstierna, hustru åt den vackre men oförutsägbare Gabriel Gripklo. Om sällskapsdamen och greven inleder en romans som det bokstavligt talat ryker om?

Julia Dufvenius gör en fantastisk uppläsning av ljudboken som det är svårt att sluta lyssna på. Jag läser väldigt lite romance men Simona Ahrnstedt är en exceptionell författare av just historisk romance – faktiskt är hennes böcker i princip de enda jag läser i genren. Maskeradbaler avlöser hemliga möten i det vindlande slottet och känslorna flödar. Böckerna är fantastiska i det att de är underhållande med färgstarka karaktärer men också lyckas berätta något väsentligt om kvinnors situation för flera hundra år sedan.Visserligen tyckte jag inte De skandalösa gjorde detta lika bra som Överenskommelser och De betvingade och den berörde mig inte alls lika hårt (jag satt en hel kväll i soffan och storgrät när jag läste Överenskommelser). De skandalösa känns mer romance, mindre historia. Mindre historisk stämning, mer underhållning. Men det är ändå bra historisk läsning och helt klart det mest skandalösa jag läst på senare tid.

Du hittar boken här och här.

Andra som bloggat om boken: Boklysten, Beas bokhylla, Livet enligt Jenny, mamma Jakeline, Lottens bokblogg, Dagens bok, Annas bokblogg, Boken är tankens barn.

Åter till Nattens hus

Det började så himla bra. Eller, egentligen började det inte ens bra förutom att det lät så bra, men inledningen i första boken i vampyr-YA-serien House of Night var tråkigt försiktig och innehöll inte en enda vampyr med blodad tand. I andra boken började det visserligen spöka rejält och jag velade mellan att fortsätta läsa eller inte, tills jag fick syn på baksidestexten till den nionde boken i serien och sa till mig själv att nej, nu får det faktiskt vara nog med tjejer som tillber killar vackrare än morgonrodnaden själv och inte egentligen verkar ha något att säga om saken.

Sagt och gjort, jag lade serien på hyllan. Men nu har jag en gång väldigt svårt för att avbryta läsningen av serier, för att inte tala om hur jag får kämpa med att avsluta läsningen av en bok som egentligen inte alls faller mig i smaken (det är ordningssinnet som sticker upp sitt ibland så fula tryne), och min beslutsamhet vacklade rejält när jag såg denna framsidan:

12556680Legacy är en grafisk roman som utspelar sig både någonstans mellan första och andra boken samt väldigt långt tillbaka i tiden. Zoey måste lära sig att bli ledare för ”The Dark Daughters” och ska göra detta med hjälp av fem lektioner från vampyrgudinnan Nyx. Fem lektioner, fem element, fem historiska gestalter.

Nåväl, att läsa en grafisk roman-version av en serie är ju inte att egentligen ta upp den igen, försvarade jag mig och stack återigen näsan i vampyrskolan där ”fledglings” får lära sig om vampyrlivet och hålls skyddade mot omvärldens skräck och fördomar.

Det som också störde mig med första och andra boken i serien var att författarna inte verkade veta riktigt vilket ben de skulle stå på, men intressant nog verkar de här ha hittat sitt fotfäste, med hjälp av en rad olika tecknare. I historien som berättas här får historiska gestalter som Boudicca, Cleopatra och mytiska gestalter som Hippolyte ta plats i vampyrskrud, svurna till gudinnan Nyx.

Jag har läst mycket kritik av detta, mycket ondgörande över att författarna gör mord på historien och myten och förminskar starka kvinnliga historiska karaktärer. Nåja. Cast & Cast är väl i sådana fall inte de första. Till viss del håller jag med om att det inte är gjort med elegans ut i fingerspetsarna, men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla att det ständigt är de kvinnliga hjältarna som får ta plats, slåss och vara allmänt badass. Vissa måste naturligtvis göra det med en slits som går upp till naveln och där möter urringningen och överlag känns tecknarstilen inte särskilt speciell. Men vid sidan av det, och vid sidan av de fruktansvärda moralkakor som serveras i slutet av varje ”lektion”, är det här en okej grafisk roman – åtminstone i jämförelse med böckerna. Det kanske inte säger särskilt mycket eftersom jag inte tyckte böckerna var speciellt bra i slutändan, så trots lite upp- och nedtyckanden i den här recensionen får jag nog se mitt omdöme som halvljummet. På något sätt känns det som att det finns en bra tanke och vilja bakom den här grafiska romanen, men att det fallerar på att de hellre snabbt ville haka på trenden om att göra grafiska romanen på textbaserade böcker, än att ägna tid åt ett gediget hantverk.