Tag Archives: historiskt

En resväska full av klichéer

Det finns något fint i Mrs Sinclairs resväska. Ögonblicksbilder över människors liv, hämtade ur små lappar, brev, foton och kvitton de lämnat efter sig i böcker vilka sedan hamnat i de ibland nästan sorgesamma högarna hos antikvarier, dammiga och bortglömda. I de korta berättelser som inleder några av kapitlen i Mrs Sinclairs resväska hinner inte Louise Walters breda ut sig i knepiga förvecklingar, svulstig sentimentalitet och tråkiga klichéer.

Annat är det med huvudhistorien. Roberta är antikvariebiträdet som läser de rester av sina liv människor lämnar efter sig i sina böcker, samlar på dem i en låda. När hon en dag hittar ett brev till sin farmor från dennes make som avled under andra världskriget börjar en väl dold familjehistoria nysta upp sig.

Att bokhandeln är fint beskriven hjälper tyvärr knappast. Det är ganska lätt att redan vid sidan femtio gissa – och få rätt – på exakt hur historien kommer utspela sig, precis vad som kommer att hända och vad slutet kommer att bli. Alla böcker är naturligtvis inte beroende av ett spänningsmoment för att vara bra men där ett sådant uteblir bör berättelsen i sådana fall vara skriven med ett särdeles fängslande språk, begåvas med en fin stämning eller drivas framåt av andra kvalitéer. Mrs Sinclairs resväska har tyvärr inget av detta. Min bokcirkel Prosa&Prosecco var unisont gruvligt missnöjd med valet, som egentligen kom sig av att vi inte direkt kunde komma överens om något annat och för att vi alla är bibliotekarier som lät oss luras av det fantastiskt fina omslaget. Vi gör inte om det misstaget och till nästa gång läser vi Feberflickan istället som förhoppningsvis har lite innehåll till sitt bokomslag också.

Andra som läst: Västmanländskan, Boktokig, Bloggbohemen, Jennifers hörna.

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«

Armodet, sorgen, Torgny Lindgren- sommaren

I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och jag ville återvända. Till Västerbotten, till Ormens väg på hälleberget som jag läste för första gången i tonåren.

Den är fortfarande lika knäckande, lika brutal, lika vackert berättad i sin outsägliga misär. Kullmyrliden är ett torp i Västerbottens inland, mellan Lycksele och Norsjö och här bor Tea och hennes barn i slutet av 1800- talet. Morfadens dåliga ekonomi har tvingat torpet i händerna byns handelsman Ol-Karsa. Nu ska det betalas arrende, och kredit, som är det Tea och hennes barn lever på för att få mat för dagen. Kvinnor har så länge setts som handelsvaror och det är så Ol-Karsa tvingar Tea att betala, genom att sälja sin kropp.

Då, för kanske femton år sedan, läste jag boken, denna gången lyssnade jag. Torgny Lindgren läser på stillsam västerbottniska och det blir både lättare och svårare än att läsa. Lättare för att rösten är så betryggande, svårare för att Tea och hennes barn får en så mänsklig röst. Svårare för att allt det hemska fortfarande finns där. Våldtäkterna. Skulden som går i arv. Armodet. Tea vänder sig till den hon kallar ”vår herre” men finner inget svar. Ingen hjälp. Samtidigt finns också ett envetet motstånd och en kärlek till musiken som är svår att beskriva. Torgny Lindgren dog tidigare i år. Det är en stor berättarskatt han lämnar efter sig. Ormens väg på hälleberget är en fantastisk roman, även om jag gråter nästan bara av att tänka på den, och alldeles särskilt i uppläsning av Lindgren.

Man kunde lyssna endast en begränsad tid på Radioföljetongen. Men om du vill lyssna på Lindgren läsa sin roman finns den också på Storytel eller att köpa som enskild ljudbok här eller här. Pappersboken fnns här eller här.

Vill du vara med på sommaren Torgny Lindgren- läsutmaning? Kolla in här.

Andra som läst: Bokblomma, Carolina läser.

Grannarna – Fredrika Bremer

Att läsa Grannarna är som att vara den Fransiska skriver sina brev till. Aldrig får mottagaren synas mer än genom korta glimtar men desto mer känner jag mig själv invigd i hemligheternas innersta.

Grannarna är en samtidsskildring över Fredrika Bremers 1830-tal i en välbärgad del av det svenska samhället som det var då. Fransiska är nygift med sin ”björn”, som hon kallar honom, en kringresande läkare som lämnar Fransiska ensam med umgänge och grannar stora delar av tiden. Mannen är en ganska undangömd figur, skildrad mest genom Fransiskas kärleksfyllda ögon. Större plats tar svärmodern, nästan en matriark på sin gård som styr med järnhand. När en förlorad son smyger sig in i handlingen kommer börjar också mörker skugga berättelsen och det är först då jag faktiskt fastnar i Grannarna.

Länge har jag velat läsa något av Fredrika Bremer, men kanske hade jag aldrig läst Grannarna om inte valet hade fallit på den i min bokcirkel. Länge väntade jag också på att något skulle hända för realistiska samtidsskildringar har egentligen aldrig varit den litteratur som legat mig närmast om hjärtat. Den som söker Fredrika Bremers feministiska pionjärskap kanske gör bättre i att leta i idéromanen Hertha som skulle leda till riksdagsbeslutet 1858 om att ogifta kvinnor skulle kunna ansöka om att få bli myndiga vid 25 års ålder.

Samtidigt vill jag inte förringa Grannarnas betydelse som tidsdokument. Liksom Att föda ett barn blivit hyllad för att den skildrar kvinnans vardagsliv, så ofta förbisett, skildrar också Grannarna en kvinnas liv – om än kanske ett högst borgerligt och mer lättsamt än det i Att föda ett barn. Jag tyckte stundtals ganska mycket om att möta Fransiska och hennes omgivning, även om det tog mig lång tid att börja gilla den någorlunda, men kanske längtar jag ännu mer efter att läsa Hertha nu.

Andra som bloggat: Feministbiblioteket

En bokmals små äventyr i Paris

Resan till Paris kunde ha börjat bättre. Inställt plan och en dag som gick förlorad men istället ganska många lästimmar. Jag bestämde mig för att resa i förväg till Paris och öppnade Tatiana de Rosnays Huset du älskade, mitt första möte med författaren och ett möte med det historiska Paris som jag länge kommer minnas. Här bor Rose under Napoleon IIIs tid, en tid av förändring då Paris ritas om och små gränder får ge plats för stora boulevarder. Roses hus, det som hon älskar, är en av de som måste ge vika för framtiden.

På en liten restaurang vid Seine.

I början kändes hela berättelsen, för att vara krass, en smula smörig och mer än lovligt sentimental. Men allteftersom  flygplanet, som vi nu äntligen fått gå på, närmade sig Paris började jag också fatta tycke för karaktärerna som långsamt utmejslades ur husets väggar. De som bott där, de som var utanför. Beskrivningen av ett hus, ett hem och kanske framförallt av att inte ha ett – och skräcken i när någon inkränktar på det. Kärlekshistorien når mig aldrig men det var fint att gå på gatorna i Paris och fundera på hur det såg ut innan – enligt Rose, den vidrige – baron Haussman förändrade det så.

Sekelskiftets Paris följde med mig in i fjärde Victor Legris- mysteriet, en deckare av Claude Izner med namn efter en av de mysigaste stadsdelar jag sett – Mördaren i Marais. Jag tyckte verkligen om blandningen av tidsepoker i Marais, spåren efter en äldre tid med de nya hippa restaurangerna som liksom klämde sig in i tillvaron. Läsningen gav mig några spännande timmar, men kanske inte särskilt mycket mer. Claude Izner skriver inga dåliga deckare men heller inget som lämnar stora spår efter sig.

I Marais promenerade jag på Paris äldsta torg, såg det hus där Victor Hugo skrev Les Miserables och fick också den godaste falafel jag någonsin ätit på L’as du falafel. Gammalt och nytt. Fint, på något sätt.

Jag fick under den här resan också drömma mig tillbaka till när jag började älska Disney för Disneyland var en stor del av vår Parisresa. Jag och min pojkvän delar kärleken till Disney, tivolin och bergochdalbanor och fick våra livsandar omruskade under både Indiana Jones – Tempel of Peril, Big Thunder Mountain och – det bästa – Hyperspace Mountain, där vi fick sitta längst fram i tåget och åka rymdskepp nästan på riktigt. För en Star Wars- nörd var det ovan himmelriket – det var rymden.

Jo, vi var på Shakespeare & Company också förstås, den underbara bokhandeln vid Seines strand som dignar av böcker och är mer ett paradis än en affär, men de har fotoförbud och förresten behöver en nästan se det med egna ögon.

Vi cyklade, åt på brasserie, gick på fotboll, promenerade i Montmartre, blev allmänt kära i både Paris, värmen och vårt hotellrum med balkong i södra Pigalle, detta område som en gång verkar ha varit ganska sjaskigt men där nu trendiga hipsterbarer dyker upp lite överallt som mopsiga små maskrosor i den dammiga asfalten. En stad i förändring, ändå verkar den ibland aldrig ha förändrats.

På vägen hem började jag läsa Delphine deVigans Underjordiska timmar och jag tror det är boken från den här resan som kommer stanna med mig längst.

Bilderna från min instagram, @eliandbooks.

Den vita döden – kall, obarmhärtig, omvälvande

Jag hade just läst ut Camilla Lagerqvists Den vita döden. Tyngden inuti som satt sig nästan från början hade bara växt under tiden jag läst och nu var den nästan outhärdlig. Jag grät en bra stund över de sorgliga barnaödena och över all död som tuberkolosen förde med sig i det tidiga 1900- talets Sverige och precis som en riktigt bra bok stannade den kvar länge efter sista sidans slut.

Det fanns poeter som kallade det vi hade för den vackra döden, eller den bleka döden. Men det fanns inget vackert med sjukdomen. (—)

Det var ingen vit vacker död. Den var svart, ful och fruktansvärd och tog de man älskade mest.

den_vitao_13010

Jag hade älskat den här boken när jag var tio år. Jag hade älskat sorgen, tyngden, språket, vänskapen, den blyga Julia som känner sig helt ensam på sanatoriet men ändå lyckas skaffa sig vänner och träffar Luca, Luca som också kommer till sanatoriet med fläckar på lungorna och ger Julia en helt ny värld.

Men när jag var liten var jag också ett sådant barn som ville veta mer om allting, och det här hade jag verkligen velat veta mer om. Till och med mitt inte-lika-nyfikna-men-ändå-nyfikna trettioåriga jag var snart försjunken i artiklar om sanatorier i Sverige och jag upptäckte att det i Eksjö, som figurerar i boken, också fanns på riktigt och att sanatoriet i Sävsjö nu är omgjort till hotell och kursgård.

Det finns såklart en poäng i att inte lägga in flera sidor historia efter boken slutat – dels för att det kanske förtar fiktionens magi något, men också just för detta, att barn som läser den kanske blir så engagerade att de själva letar sig vidare i andra böcker – och det är ju inget minus. Samtidigt hade jag gärna sett åtminstone en liten faktaruta på slutet, inte minst för kraften i att förstå hur mycket av det i boken som hände på riktigt. Boken är full av skickliga tidsmarkörer, insprängda i texten, och jag förstår ungefär när den utspelar sig men med tanke på hur mycket Den vita döden känns som en dagbok hade äktheten och tidskänslan varit ännu mer påtaglig om boken hade inletts med ett årtal. Samtidigt kan också avsaknaden av ett årtal göra att boken känns mer tidlös, för visst blir människor dödligt sjuka i vår tid också – om än inte så mycket i tbc, i Sverige i alla fall.

Camilla Lagerqvist är onekligen skicklig på att teckna karaktärer, för även om Julia och hennes vänner känns lillgamla så är de också väldigt nära inpå och ibland känns det som att de lika gärna kunnat leva idag. På ett sätt är det här också bland det sorgligaste med boken, för även om tbc-epidemin inte finns i dagens Sverige så liknar de hån Luca, som tillhör resandefolket, får utstå i mångt och mycket det romer fortfarande utsätts för idag. Det är en fruktansvärd parallell Camilla Lagerqvist gör men jag kan också hoppas att den får några att tänka till. Den vita döden är en bok jag kanske inte kommer ge till alla 9-12- åringar på mitt skolbibliotek, för tung och svår och sorglig är den, men alldeles säkert till många.

denvitadöden

Min läsning av boken, en varm junidag.

B Wahlströms, 2016.

Tjuvstartar sommarläsningen

Sommarläsningsplaneringen pågår för fullt och snart kommer ett inlägg med alla böcker jag tänkt (och förmodligen inte kommer hinna) läsa i sommar. Men de senaste veckorna har det kommit in så mycket fina, nya böcker till ungdomsavdelningen på biblioteket där jag jobbar att jag inte kunde låta bli att ta med mig en hög hem idag.

sommarböcker

Två skräckisar: Svart vatten och Spöknät. Och så Tio över ett, om flytten av Kiruna, av den fantastiska Ann-Helén Laestadius (hon som skrev SMS från Soppero– serien) samt Den vita döden av Camilla Lagerqvist (bara titeln!) Att ge sig på tuberkulossanatorium på 1800- talet i en bok för tweens, det gör mig mycket intresserad och jag hoppas den är bra.

Att inte älska en hajpad bok

Kärlek, svek och motgångar i det historiska Franrike. Jag borde tycka om Sophies historia och till en början gör jag också det – faktum är att jag blev riktigt förtjust i Sophie som under första världskriget ståndaktigt sätter sig upp mot de tyska soldaterna när de vill inkvartera hennes värdshus i Frankrike. Jag älskar hennes fräckhet mot fiendesoldaterna och jag älskar de historiska miljöerna.

Att få förflyttas ännu längre tillbaka i tiden, till Paris, när Sophie träffar sin make Edouard är också som att sjunka in i historiens dimmor. Edouard målar Sophies porträtt innan han blir tvungen att ge sig ut i kriget och just det porträttet bländas den tyske kommendanten på värdshuset av.

9789188261175_200_sophies-historia_mp3-bok

Men. Så byter romanen perspektiv och förflyttas till nutidens London där Liv Halston driver omkring i ett vakuum skapat efter hennes makes förtidiga död. Sophies porträtt hänger i hennes hus, ett minne av en semester i USA, och när hon av en slump får reda på dess verkliga värde börjar hela historien nötas upp. Och som det nöts. Jag kan inte alls förstå mig på Liv, jag lyckas inte framkalla den minsta lilla känsla för henne och mest tycker jag att hon är irriterande naiv och dumdristig. Inte ens London framträder med klara färger, i nutidshistorien lägger sentimentaliteten och gråtmildheten ett lager över berättelsen som ganska snart blir till ett kladdigt träsk, svårt att ta sig igenom och mest av allt geggigt.

Hade jag gillat Sophies historia även om den inte varit så otroligt omskriven och hajpad? Nu kanske visserligen den här superhajpen kring Jojo Moyes främst gäller Livet efter dig men jag har också läst många fina recensioner av Sophies historia. Har det förstört läsupplevelsen? Nja, jag tror faktiskt inte det. Jag gillar historiska romaner men jag tror inte att jag hade tyckt Sophies historia var något mer än sentimentalt dravel även om jag inte läst ett ord om den innan. De nutida karaktärerna är platta som papper jämte de historiska, färglösa och tråkiga. Jag vet att kärlek och lite gråtmildhet är vad som kan finnas i feelgoodgenren, och jag kan gilla feelgoodromaner, men istället för att låta det historiska perspektivet bli det som håller boken uppe grottar Moyes ner sig alldeles för mycket i sentimentaliteten och glömmer bort karaktärerna. Nej, inget mer Moyes för mig.

Du hittar den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Kattugglan, Bokparet, Skrivande, Bloggbohemen, Prologen.se, Böcker i örat, Beas bokhylla, Zellys bokblogg, …och dagarna går, Lottens bokblogg.

Miniatyrmakaren – Jessie Burton

En egen liten värld, inuti den verkliga. Stillsam, tyst, ordningsam. Dockskåp har alltid fascinerat mig. När jag var liten var det en andaktsstund att titta in i mormors stora dockskåp, som var ett riktigt skåp ungefär som det som beskrivs i Jessie Burtons Miniatyrmakaren – dock inte beklätt med silver och sköldpaddsskal som Nella Oortmanns är. Men inuti fanns ändå en hel liten värld, miniatyrer av rokokomöbler, miniatyrer av tavlor, miniatyrer av mat och så miniatyrer av människor. Min mormors skåp är från tidigt 1900- tal men redan 1686 får Nella ett dockskåp i bröllopsgåva av sin man Johannes.

Nella är arton år när hon knackar på dörren till sitt nya hus, ett av de rikaste i Amsterdam. Hennes man har hon bara träffat på bröllopsceremonin och aldrig kan hon ana vilka hemligheter som huset när inom sina väggar. Det är så talande att Nella får ett dockskåp i bröllopsgåva för vad som verkligen utmärker Miniatyrmakaren är ytan och fasaden. Den en rik köpman bör ha. Den en kvinna bör ha. Den som tjänstefolket klär i sig, och så den som verkligen inte passar in.

miniatyrmakaren

Miniatyrmakaren maskerar sig själv som en feelgood- roman i en vacker vinterskrud. Omslaget är som en snökula, en sådan man skakar på för att få snöflingorna att falla. Men inuti stormar det. Nella har svårt att finna sig i sin nya roll och hennes make vill inte röra henne. Svägerskan som också bor i huset är kylig och tjänstefolket är manipulativa och tillbakadragna. Jessie Burton låter Nella vandra i husets korridorer med bara sin lilla papegjofågel som sällskap, tills hon börjar beställa möbler till sitt dockskåp och med det släpper in miniatyrmakaren i sitt liv.

Amsterdam på 1600- talet är rikt och glänsande i sviterna av en framgångsrik handel och ostindiska kompaniet, det är svårt att inte dras med i historien och fängslas. Samtidigt dröjer sig ett svagt obehag kvar mellan sidorna, miniatyrmakaren verkar vara allvetande och kunna förutspå framtiden. Eller? Nella dyker allt djupare och jag har allt svårare att lägga ifrån mig boken. Jag älskar detaljrikedomen, den historiska skildringen som samtidigt gör boken till något av en kriminalroman och jag älskar hur Burton skildrar samhället, klasserna, utsattheten och ytan. Miniatyrmakaren är en ovanlig historisk skildring och gömmer mycket mer i sin insida än vad man kan tro.

Miniatyrmakaren är nästa bok i Kulturkollos bokcirkel!

Modernista, 2015.

Du kan köpa den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, Bibliotekskatten, Västmanländskan, Boken är tankens barn, Read and repeat, Prickiga Paula, Boktokig, Bokhuset.

Unbecoming – Jenny Downham

Unbecoming. [Definition: not in keeping with accepted standards of what is right or proper in polite society. Synonyms: indecent; indecorous; uncomely; unseemly; untoward.]

To become. [Synonyms: to grow; to go; to get; to get to]

unbecoming

När sjukhuset ringer för att tala om att den demenssjuka Mary har lämnats av sin döende man har hennes dotter Caroline inte träffat henne på en hel livstid. Caroline avskyr sin mamma för att hon lämnade henne när hon var barn och det blir Carolines egen dotter Katie som får ta hand om Mary. Katie, sedesam och artig, väluppfostrad och snäll.

Katie som fångar upp glimtar av Marys livshistoria i sin skrivbok och väver fram, inte bara en bild av Marys liv utan också av sin mammas – och sitt eget. Speglad av Marys historia hittar hon en helt ny del av sig själv. Unbecoming är en fantastiskt skriven släkthistoria, rörande och upprörande. Titeln – Unbecoming – känns både som de tunga bojor samhället satt på kvinnor som genom historien ansetts som ”opassande” och en anspelning på to become – att växa.

Jag hoppas den översätts till svenska. Snart. Hitta den på engelska här eller här.