Krigens barn – andra boken i Barnserien av Per Anders Fogelström

I Krigens barn återvänder Per Anders Fogelström till de härjade arbetarna på Barnängens klädesfabrik i 1700- talets Stockholm. Mest möter vi deras barn men får också återse Sofia och Per och flera av de andra som jag tyckte så mycket om i Vävarnas barn, första boken i Barnserien.

Per Anders Fogelström berättar om många verkliga händelser, spinner Sveriges krigiska historia kring fabriksarbetarna och deras barn. Många av de karaktärer som dyker upp har funnits i verkligheten, och kanske är det fortfarande det som, liksom i Vävarnas barn, förtar lite av den värme och inlevelse jag tyckte så mycket om i Mina drömmars stad men som Krigens barn saknar.

Jag är också betydligt mer intresserad av stadens historia, och människorna i den, än rena krigsskildringar. Därför hände det sig att jag då och då lyssnade på ljudboken med ett halvt öra och någonstans ibland tappade bort berättelsen och personerna i den. Här mördas Gustav III, hans son blir avsatt, franska revolutionen bär med sig spår till Sverige, soldater reser världen runt på olika fartyg och Axel von Versen blir halshuggen. Det är intressant, men inte alltid.

Ändå är jag väldigt glad att jag lyssnade på ljudboken för Helge Skoog gör en underbar inläsning. Jag kommer fortsätta lyssna på serien, för jag är ändå väldigt förtjust i Per Anders Fogelströms ömsinta skildringar av den lilla människan, men kanske kommer jag behöva en liten paus innan nästa bok.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken i serien, Vävarnas barn.

Pappersboken verkar vara slutsåld men finns säkert på ditt bibliotek. Ljudboken finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.

Historieläraren – Matt Haig

Tom Hazard ser ut som vilken 41-åring som helst, men i verkligheten är han hundratals år och har vandrat genom världshistorien sedan 1500- talet. Han har en ovanlig åkomma som gör att han åldras långsammare än andra, och tvingas flytta runt till olika ställen varje årtionde för att inte avslöjas.

Jag har läst min beskärda del av böcker där huvudpersonen skrider genom århundraden och lämnar spår efter sig i världshistorien – men de har då utan undantag alltid tidigare varit blodiga sådana. Visst påminner Historieläraren då och då om en klassisk vampyrskildring i sin lågmälda melankoli och i sina besök på mörka jazzklubbar i 1920- talets Paris, men skräckskildringen får lämna plats för mer svävande betraktelser om livet och kärleken. Det är en ovanlig, men inte helt oäven, upplevelse för mig att huvudpersonen betraktar historiens skeende utan att sätta tänderna i den.

Historieläraren lämnar mig dock en smula kluven. Jag tyckte otroligt mycket om den ovanliga historieskildringen, världshändelser sedda ur tillbakablickar från någon som överlevt till 000-  talet. Hur Tom letar efter sin försvunna dotter är också gripande och spännande. Sidoberättelsen, däremot – eller om det egentligen är huvudhistorien, det känns lite oklart – om hur Tom pressas av en världsomspännande organisation för att inte avslöja sin åkomma känns något krystad. Den intresserade mig föga och det känns som att den bara fanns där för att tillföra spänning, en spänning berättelsen inte behöver för att den är så engagerande i sig.

Historieläraren som helhet är en uppslukande berättelse. Ljudbokens många timmar försvann otroligt fort, något jag inledningsvis inte trodde var möjligt då inläsningen är långtråkig med en av de mest segdragna röster jag någonsin hört i en ljudbok. Men berättelsen väger över. Jag tyckte mycket om Historieläraren, men jag rekommenderar pappersboken – eller kanske ljudboken på engelska.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Carolina läser, Västmanländskan, Bokgalleriet, stories from the city, Ugglan & boken, Just nu just här, Läsvärd eller inte?, Hanneles bokparadis, Systrarna böcker.

Den gyllene hårnålen – Maria Gustavsdotter

Då och då läser jag en bok som jag kanske inte hade läst om det inte hade varit för min bokcirkel. Det är en av de fantastiska sakerna som är med bokcirklar, den överraskande läsupplevelsen du kan få. Det allra bästa är dock förstås hur mycket du får prata om böcker med människor du tycker om.

Boken i det här fallet var Maria Gustavsdotters Den gyllene hårnålen. Även om jag i slutändan självmant kanske inte hade plockat upp en bok av Gustavsdotter – mest för att jag för tillfället känner mig så otroligt mätt på historiska romaner – så hade valet, om jag ändå gjort det, fallit på denna. Den gyllene hårnålen letar sig in i utkanten av historieskrivningen, utforskar förhållanden många andra kanske inte bryr sig om. I centrum, med betoning på ordet, återfinns Cecilia Vasa, dotter till Gustav Vasa, och hennes kammarjungfru Märta.

Att Cecilia Vasa var skandalomsusad både på sin tid och efter är historieskrivningen överens om. Maria Gustavsdotter är påläst och berättar om faktiska händelser så som Vadstenabullret och Cecilia Vasas giftermål. Men hon tillåter sig också att gissa och brodera ut historien och låter Cecilia och Märta inleda ett hemligt förhållande i tonåren. Jag älskar att Maria Gustavsdotter smyger in HBTQ i historien och jag finner mig önska att läsa en facklitterär bok som undersöker om människor vågade ha samkönade förhållanden några hundra år tillbaka, och om det finns någon forskning på det.

Jag älskar också att Maria Gustavsdotter undviker klyschan om ”den starka kvinnan”, jag har läst tillräckligt många sådana i historiska romaner och fantasyböcker som försöker placera sig i en europeisk medeltid. Den gyllene hårnålen är välskriven, spännande och engagerande och jag tyckte mycket om den. Jag lyssnade på ljudboken, en mycket fin inläsning av Gunilla Leining.

Historiska media, 2018.

Boken finns som pappersbok bland annat på Bokus och Adlibris. Här och här kan du också köpa ljudboken.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, hyllan, bokparet, Livet med orden, Johannas deckarhörna, Midnattsord, Sladdertackans bokblogg.

Bilder av urtiden och vår tid på jorden

Jorden för 400 miljoner år sedan var grogrund för de allra första vatten- och landlevande reptilerna. Simon Stålenhag och Anna Davour berättar deras historia.

Simon Stålenhag är konstnär och författare och har givit ut de illustrerade böckerna Flodskörden och Passagen samt rollspelet Varselklotet. Urtidsbilder är boken baserad på utställningen Fossil och evolution på Naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsjournalisten Anna Davour har skrivit texterna till denna fantastiska inblick i jordens djurliv för miljontals år sedan.

Det är framförallt tiden före dinosaurierna det berättas om. Även om det var just dinosaurierna jag sett fram emot – jag när en skräckblandad förtjusning för monsterreptilerna som aldrig riktigt gick över i tioårsåldern utan snarare eskalerade med filmer och spel – så fann jag mig själv oerhört fascinerad av berättelserna om de verkliga urtidsdjuren, de som kröp upp ur vattnet för 400 miljoner år sedan.

Tanken är svindlande. Jag läste Urtidsbilder med en stigande, obeskrivbar oroskänsla inför den massiva tidsperioden som nästan är lika svår att greppa som rymdens oändlighet – särskilt med tanke på hur snabbt människan verkar kunna utrota jorden med alla dess resurser inom en jämförelsevis så oerhört kort era som några tusen år. Djuren i Simon Stålenhags och Anna Davours bok levde i miljontals år och vi är på väg att förstöra allt. Miljöförstöringen och klimatkrisen finns inte med på ett så explicit sätt i boken, men min egen hjärna kunde inte sluta fastna där. Urtidsbilder skapar en enorm respekt för jordens historia och levererar med all önskvärd tydlighet insikten att människan bara är ännu en art som någon gång kommer att gå under, med hjälp av naturen eller på grund av sin egen kortsynthet. Gissningsvis det sista.

För det finns något mer i Urtidsbilder än vackra illustrationer och snygga texter, det finns också ett vindlande spår om evolution och vår tid på jorden som är bland det absolut bästa med den här boken. Livets och dödens cykler och villkor, arters uppkomst och utdöende. Det är fantastiskt, vetenskapligt men också i någon mån filosofiskt. Jag älskar också hur Anna Davour berättar om Mary Anning, pionjär och upptäckare av flera fossilarter på 1800- talet men som ändå inte hade någon möjlighet till en riktigt karriär inom vetenskapen, på grund att hon var kvinna.

Urtidsbilder är dock också en vacker konstbok, välskriven med korta texter om varje djur och så fantastiskt illustrerad att det ibland känns som att beskåda foton. Den är en glimt in i vad som känns som en annan värld, fast det är samma jord vi går på idag. Jag tror inte alls det är ett måste att redan vara intresserad av dinosaurier och andra urtidsdjur för att tycka om den här boken, den är inte faktatung och förutsätter ingen förkunskap. Jag tror att den är fantastisk att läsa i skolan, att diskuterade vidare om utifrån både bilder och text. För den redan frälsta är den ett absolut måste. Urtidsbilder är skriven som en vuxenbok men jag tror att den ändå kan fascinera många dinosaurieintresserade barn – och vuxna.

Här kan du läsa mer om utställningen Fossil och evolution.

Fria Ligan, 2019.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, CRM Nilsson, Istället för bokcirkel, Läsåret.

Svälten och fabriksarbetarna – att slalomläsa böcker

Jag läser ofta minst tre böcker samtidigt. Alltid en ljudbok, men också oftast en ungdomsbok samtidigt som en vuxenroman. Kanske en facklitterär vid sidan av en fantasy eller science-fiction. Jag ser helst till att aldrig slalomläsa två böcker i samma genre, för att inte blanda ihop det.

Men ibland kommer det sig att böcker jag slalomläser visar sig vara mycket mer lika än vid en första anblick, historier som snärjer in sig i varandra eller teman som speglas i helt olika böcker. När jag läste Jila Mossaeds poesi samtidigt som Katherine Marshs barnbok Under samma himmel slogs jag av hur otroligt lika känslan i dem var, den av utsatthet och exil. Att två böcker som på ytan var så olika visade sig vara så lika, att de förmedlade känslan av att inte höra hemma så likartat, var en drabbande insikt.

Just nu lyssnar jag på Vävarnas barn, första delen i Barnserien av Per Anders Fogelström som utspelar sig i Stockholm 1749-1779. I pappersform läser jag Svälten av Magnus Västerbro, om missväxtåren 1867-1869. Det skiljer hundra år mellan historierna i böckerna men på många sätt är de ändå märklig lika: känslan av hunger och rädslan för livets omständigheter men kanske framförallt hopplösheten inför klassamhället, att vissa människor ses som så mycket mer värda än andra. Jag tycker mycket om båda böckerna.

Slalomläser du?

Kattvinden – magisk läsning

Uppe på den smala kattvinden händer märkliga saker. Kulor rullar över golvat utan att något kastat dem. En kall vind drar genom det gamla huset fast det inte blåser ute.

På många sätt är Kattvinden en klassisk spökhistoria för slukaråldern, men ändå inte. Här finns det mysrysliga, – fast det aldrig blir otäckt på riktigt – här finns också det fina i vänskap som förlåter och en berättelse som spinner över både tid och rum.

Manda och hennes mamma är vilsna i livet sedan Mandas pappa försvann. De bor hos Mandas farfar fastighetsmäklaren och Mandas dagar är långa och ensamma, uppbrutna endast av videosamtalen men sin bästa vän som flyttat till Kina. Så ber farfar Manda att hjälpa honom med sitt sista uppdrag, att sälja kråkslottet Villa Bellevue. Det är här Manda upptäcker kattvinden, det är här hon börjar få glimtar av sin farfars historia.

Kattvinden berättar två historier, den om Manda och den om två lungsjuka pojkar under andra världskrigets hotande fond. Det är otroligt vackert illustrerat av Kristin Lidström, nästan som en egen berättelse i sig. Det finns glimtar av Maria Gripe i berättelsen, även om Helena Öbergs språk inte alls är där än att det fungerar som en jämförelse. Språket är fint men hjälps verkligen upp av de fantastiska bilderna. Jag skulle ge Kattvinden till en 9-12- åring som läser ganska mycket, som vill ha en ganska snäll spökhistoria och som vill känna igen sig i hur svår och tung ensamhet kan vara. Jag tror också att Kattvinden är fantastisk högläsning, här finns så mycket i bilderna att upptäcka och prata om.

Jag tycker också att du som vuxen ska läsa Kattvinden. Jag tror du kommer att förundras, så som jag gjorde.

Mirando bok, 2018.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, barn- och ungdomsbokbloggen, Bok ohoj!.

Frågor jag fått om förintelsen – Hédi Fried

Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

Hédi Fried föddes i staden Sighet och kom till Sverige efter att ha befriats från Auschwitz koncentrationsläger under andra världskriget. Hon har rest runt i svenska skolor för att berätta om Förintelsen i trettio år. För några år sedan gavs Frågor jag fått om förintelsen ut, en kort men oerhört innehållsrik och gripande genomgång av några av de frågor Hédi Fried fått av elever när hon föreläst och berättat.

Ibland finns det inga svar. Ändå ger Hédi Fried dem, resonerande funderingar när det inte går att ge ett konkret svar. Hon skriver om sina upplevelser då, men också nu. Bland det viktigaste att lära sig från Frågor jag fått om förintelsen är hur skör demokratin är, hur lätt den kan nedmonteras av antidemokratiska krafter just i det att den vill inkludera även dem. Att så många tror att förintelsen aldrig kan hända igen samtidigt som rasister och nazister vinner mark i hela Europa. Hédi Fried berättar om hur den gradvisa tillvänjningen av rasism är så farlig, just den vi står i just nu.

Vid sidan av de stora frågorna finns de som kan verka små och obetydliga, men som ges stort utrymme och blir en hel berättelse. Det märks att frågorna kommer från unga och det är så oerhört fint att den här boken finns för att svara på dem, när Hédi Fried och de andra överlevarna inte längre gör det. Det gör det här till en oerhört viktigt bok att läsa, kanske framförallt i skolan. Jag önskar att den skulle ges till alla unga, varje år. Kanske som obligatorisk högläsning, att prata om tillsammans.

Jag lyssnade på Hédi Frieds bok, fint inläst av Katharina Cohen.

Natur & Kultur, 2017.

Boken var nominerad till Augustpriset 2017.

Boken finns som pocket på Bokus och Adlibris. Den inbundna verkar vara slutsåld, men jag hoppas att den ständigt kommer komma i nytryck.

Fler som läst: Enligt O, Just nu just här, Biblioteksbubbel, Bokblomma, Dagens bok, Stories from the city, Systrarna böcker.

När kastanjer spricker – Camilla Lagerqvist

Det är någonstans runt 1950- talet i Sverige och femtonåriga Majken har blivit placerad på Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Hon tänker att hennes inre är som en hästkastanj, taggigt och ogenomträngligt, som att hon föddes arg. Gång på gång har hon slussats runt på barnhem och i fosterfamiljer och aldrig fått stanna någonstans. På Sankt Älmas finns den skrämmande föreståndarinnan men här träffar Majken också Anna-Märta och Ebba, och vågar lita på någon för första gången i sitt liv.

Tjejernas öden i När kastanjer spricker grep mig otroligt djupt. Allra särskilt Anna-Märta. Jag hade inte förväntat mig att hitta en HBTQ-historia i den här boken och det slog mig så hårt att jag började gråta och var tvungen att lägga ifrån mig boken. Det finns numera ganska mycket HBTQ-karaktärer i ungdomslitteraturen men inte i historiskt berättade sådana. Det tog andan ur mig att utan förvarning påminnas om att det inte var särskilt många årtionden sen som lesbiska tjejer sattes på hem för vanartiga flickor i Sverige. Sågs som sjuka.

Jag tänker mycket på Eva F. Dahlgrens Fallna kvinnor som jag läste för bara några månader sedan. Det är samma kvinnoförakt som spelar in här, samma dubbla bestraffning för kvinnor som inte haft något annat val eller kvinnor som slagit tillbaka, fast två årtionden skiljer historierna åt.

Camilla Lagerqvist gör en stor gärning med den här boken, för just den här delen av den svenska historien har jag sällan läst om i en ungdomsbok. De utspelar sig ofta mycket längre tillbaka, eller låter de tjejer som har huvudrollen vara ovanligt framåtskridande och tuffa för den tid de levde i. Och det är säkert viktigt, på sitt sätt, men att berätta om hur helt vanliga tjejer hamnade på hem för att de inte var som alla andra, för att de fått en sned start i livet eller för att de utnyttjats av män och slagit tillbaka – det är en stor feministisk sak att göra. Inte minst för att det är samma strukturer som lever vidare idag, men under andra svepskäl. Samma strukturer som gör att hela samhällen kan frysa ut en tjej för att hon vågade berätta om en våldtäkt.

Det enda som stör mig lite är att det såvitt jag kan se inte finns någon tidsangivelse i boken, varken i baksidestexten eller inne i berättelsen. Det finns ganska många tidsmarkörer, såsom Kulla-Gulla, stuvade morötter och fläsk till middag och så själva historien förstås, idag placeras inte ”vanartiga” flickor på hem i Sverige. Men jag hade ändå gärna fått veta ungefär i vilken tid vi befinner oss i, från början. Jag hade inledningsvis lite svårt att placera boken men jag gissar på början av 1950- talet. Det hade varit fint att sätta in boken i ett historiskt sammanhang, när en ändå lär sig ganska mycket av berättelsen – inte minst om hur samhället såg på kvinnor.

Jag läser de flesta böcker Camilla Lagerqvist ger ut och hon har en hög lägstanivå. Jag faller ändå inte för alla böcker och känner att det ibland kanske går lite snabbt i redaktörsgenomgången och utgivningen, det senaste riktigt fantastiska jag läste av henne var serien om Svarta Rosorna. När kastanjer spricker har en skärpa i tonen och ett flyt i språket som de senaste böckerna saknat, och ett stort och fantastiskt hjärta som får känslorna att svämma över.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Åter till Bricken på Svartvik med ”Sågspån och eld”

Det var fem år sedan jag läste de två första böckerna om Bricken, Sågverksungen och Bricken på Svartvik. Det var en varm sommar och jag gick upp fullständigt i Sundsvalls sågverk 1879 när strejkerna bröt ut överallt för att sågverksarbetarna ville ses som riktiga människor och få skälig lön för sitt arbete. Allra mest älskade jag dem dock för Brickens skull, hon är en karaktär lätt att ta till sig och svår att släppa.

Jag blev påmind om serien när jag såg att de fanns inlästa på ljudbok. När jag inte har läsro nog att ta upp en historisk roman på över 300 sidor kan jag ändå gärna lyssna på den i 12 timmar eller mer. I Sågspån och eld har Bricken hunnit bli 20 år, vuxen med den tidens mått mätt. Men ännu har hon inte hittat någon att dela livet med och åh, vad hon längtar.

Det jag älskar så ofantligt med det här böckerna är den fantastiska miljöskildringen och de underbara personporträtten. Precis som Carolina skriver i sin fina recension är jag också där, jag känner lukten av sågspån och jag hör arbetarnas rop till varandra. Jag känner, liksom Bricken, när det är dags för eftermiddagskaffe och när det är kvällsgröt. Jag känner hennes starka längtan efter ett hem och betydelsen av att ha en nytvättad trasmatta på golvet. Bricken är en oerhört stark karaktär som inte tvekar på att säga ifrån när det behövs – men som inte heller är rädd för att visa sig svag. Jag känner så mycket med henne, lever mig in i hela boken i Odile Nunes fina uppläsning. Åh, vad jag har saknat Bricken.

I Sågspån och eld brinner Sundsvall. Inte bara i uppror mot behandlingen av arbetare – Vibeke Olsson skildrar den största branden i Sveriges historia, i Sundsvall 1888. Att hon vet vad hon skriver om och har gjort mycket research gör hela boken så otroligt levande. Vibeke Olsson skildrar sågverkslivet och arbetarrörelsen, men också klassamhället, industrialiseringen, nykterhetsrörelsen. Allting känns nära och äkta och något brinner också inom Bricken, kärlek och oro för sin far och för lungsjuka Sirkka. Och för Natan, som inte kan låta bli brännvinet men som hon älskar ändå.

Timmarna går fort, Vibeke Olssons språk är fantastiskt medryckande. Det enda som gör att Sågspån och eld inte får fullt betyg är att jag önskar att hon, eller en redaktör, hade klippt några uttryck som blir ganska uttjatade till slut. Jag funderar på om det är lättare att märka sådant i en ljudbok, när det inte går att skumma över sidorna utan varje ord hörs. Jag vill heller inte spola, inte missa något. Serien om Bricken på Svartvik hör ändå till de bästa historiska romaner jag läst. Jag längtar efter att återvända till del 4, men kommer att vänta lite. Jag vill inte att böckerna ska ta slut, men jag vill också så gärna veta hur det går för Bricken. Jag hoppas många fler hittar till de här böckerna, de är en skatt i den svenska arbetarlitteraturen.

Här har jag skrivit om de tidigare delarna.

Libris förlag, 2012. Ljudboken finns att ladda ner på både Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel. Den finns också att hitta som pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Carolina läser, Vackerunderbar, och dagarna går, Boktokig, Böcker emellan.

Vi kommer snart hem igen – en av de viktigaste böcker du kommer att läsa

Att aldrig sluta berätta är nyckeln till att hålla historien levande. Nu, när det gått många år sedan Förintelsen och rasistiska och nazistiska ideologier återigen verkar få kraft i Sverige, Europa och världen, är det viktigare än någonsin. I Vi kommer snart hem igen gör Jessica Bab Bonde och Peter Bergting det, berättar, på ett lättillgängligt och otroligt drabbande sätt.

I seriens form får vi möta sex människor som överlevde Förintelsen och ännu ett tag finns bland oss för att kunna berätta. Det är vittnesmål som är så levandegjorda att det känns som att de sitter bredvid mig och berättar. Peter Bergtings illustrationer är tunga, till synes enkla men så otroligt iögonfallande att det inte går att inte beröras. Jag hoppas att många ser dem och läser berättelserna. Jag hoppas att den här boken kommer finnas som klassuppsättning på många skolor och pratas om i många timmar.

För den behöver pratas om. Mot slutet finns en kort tidslinje och ordförklaring men om det finns någon brist med boken så kanske det är att den hade kunnat ha ett längre textavsnitt med fakta och förklaringar. Samtidigt gör berättelsen sig tydlig i serieformen. Det mest skrämmande är just hur tydligt det är att allt skedde stegvis, att förintelseläger inte skapades på en dag utan att det började med lagar och reformer om judar som inte verkade så fruktansvärda var för sig men som sammantaget skapade en massutrotning. Den stegvisa acceptans av hatet mot judar det skapade hos människor är lätt att känna igen idag, när rasistiska partier som Sverigedemokraterna sakta förflyttar gränserna för vad som anses okej att säga och göra mot sina medmänniskor. Det här är det hemskaste av allt och att samtal behöver följa läsning av den här boken är självklart.

Jag tror att man kan läsa den tillsammans med barn från kanske tio år. Det är verkligt hemska bilder och det är verkligen en bok att prata om länge, länge efteråt. Samtidigt är den så viktig i just det, att den kommer så nära. Jag har kanske aldrig känt mig så nära och berörd av berättelser om Förintelsen, om familjer som slits isär, om död och hat och hur man ändå fortsätter att leva. Jag hoppas att oändligt många möter den här boken. Att den kan minska det hat människor känner mot andra människor.

Vi kommer snart hem igen var nominerad till Augustpriset 2018 för bästa barn- och ungdomsbok.

Natur och Kultur, 2018.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Old Adult reads Young Adult, Annas bokblogg, Enligt O, Agnes bokblogg, Barnboksbloggen.