Sky in the Deep – Adrienne Young

Jag läste Adrienne Youngs Sky in the Deep efter att ha läst en fantastiskt fin intervju med henne på Goodreads – om kvinnor i YA, om styrka och om tuffhet. Jag blev nästan genast förälskad – inte minst i det fantastiska omslaget. Kanske fick jag där och då för höga förväntningar för även om det verkligen finns massor av styrka och tuffhet i den här boken så var den inte den fantastiska upplevelse jag förväntat mig.

17- åriga Eelyn lever i en fiktionaliserad vikingavärld, utan fantasyinslag som drakar och demoner men likväl påhittad. Här slåss klanerna Aska och Riki mot varandra i en blodsfejd som varat längre än någon kan minnas. Hennes liv är brutalt, hon är fostrad till krigare och varje år möts Riki och Aska i ett stort fältslag. När hon en dag ser sin döde bror på slagfältet vänds hela hennes världsbild upp och ner.

Jag tycker mycket om Eelyn, och jag älskar verkligen att kvinnor och män är krigare på lika villkor – utan att det behöver vara en särskild grej att kvinnorna också slåss. Eelyn är inte en ensam ”stark kvinna” som slåss mot normer, hon är en del av ett samhälle där kvinnor värderas lika högt som män och lever på samma villkor. Åh vad jag har längtat efter detta!

Jag borde verkligen älska Sky in the Deep. Kanske läste jag den vid fel tillfälle, kanske hade jag för höga förväntningar, kanske är jag lite mätt på YA- fantasy just nu – den grep helt enketl aldrig tag i mig. Berättelsen kändes hela tiden ganska ytlig och jag fick aldrig någon målande bild av vikingasamhället. Det finns så mycket frågor som aldrig besvaras! Historien är extremt förutsägbar och nästan substanslös på sina ställen och jag var länge ganska uttråkad, den fantastiska Eelyn till trots. Någonstans mot slutet blev det spännande men jag skummade också stora delar. För den som verkligen längtar efter en smått romantisk, blodstänkt vikinga-YA- fantasy utan krusiduller (och vem gör inte det, ibland?) kan Sky in the Deep vara helt rätt. Men mig lyckades den aldrig fängsla.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Bokugglor, Tickmicks bokblogg.

Krokas – Elin Olofsson

Jag var länge lite osäker på vad det var med Krokas jag tyckte så mycket om. Egentligen tror jag inte det var själva historien om Ulli Hartman som i efterkrigstidens 1949 kommer till den lilla orten Krokom i Jämtland för att söka efter någon hon endast vet namnet på. Jag tror inte heller det egentligen är tidsandan, de fina beskrivningarna av livet då som känns så otroligt äkta.

Det var Fiktiviteters text om boken som fick mig in på rätt spår. För det jag, också, alltid har tyckt så mycket om med Elin Olofssons böcker är porträtten av kvinnorna på landsbygden, de som är lite hårda i kanterna för att det är så livet har slipat dem. De som ingen vågar sätta sig på och de som gör ”det som är rätt” utan att fundera så mycket på varför. Precis som Fiktiviteter skriver så bra i sin text är det ett civilkurage att beundra.

Elin Olofsson talade väldigt mycket om de kvinnorna i sitt sommarprat, om landsbygdens och glesbygdens matriarkat och kvinnorna från hennes egen uppväxt. Det var otroligt fint berättat och jag tror jag kommer lyssna på det igen någon gång. Hon berättade om sina förmödrar och spåren av dem går nog att skönja i alla hennes böcker. Du kan lyssna på det här.

Jag lyssnade på Krokas, en mycket fin inläsning som levandegjorde berättelsen utan att överdriva några karaktärer. Det var längesen jag lyssnade på en verkligt bra ljudboksinläsning och jag har verkligen börjat inse hur svårt det måste vara att läsa in en ljudbok på ett bra sätt – samtidigt som många säkert definierar en bra inläsning på olika sätt. Jag funderar också på hur mycket redigeringsprocesser en ljudboksinläsning går igenom? Men det var inte det denna texten skulle handla om. Läs Krokas, eller lyssna på den. Du kommer säkert också att minnas den länge. Särskilt Elsa Pettersson.

Boken är utgiven av Wahlström och Widstrand, 2017.

Jag lyssnade på ljudboken via Storytel, inläst av Angela Kovács och utgiven av Bonnier Audio, 2017.

Fler som läst: Fiktiviteter, Bokblomma, Nilmas bokhylla, CRM Nilsson.

Pappersboken finns på Bokus och Adlibris.

Ljudböcker att lyssna – och inte lyssna – på i den sista sommarvärmen

Under sommaren har jag lyssnat på en hel del ljudböcker, flera fantastiska men en där uppläsaren förstörde hela upplevelsen. Tyvärr är ljudböcker alltid en risk, en bok i händerna på fel uppläsare kan bli en katastrof. Jag har börjat lära mig att undvika dem så fort det hörs att det är fel men här gjorde jag tyvärr inte det. Men, först två lysande inläsningar:

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul är den första boken jag läser av Lisa Bjärbo och om alla är så här bra kan jag inte riktigt förstå varför jag inte läst något tidigare. Jag har aldrig läst en så här bra bok om att vara introvert, allt är så på pricken beskrivet att jag nästan vill gråta ibland.

När Livs pappa bestämmer att de ska flytta från hyresrätten på Södermalm till en liten stuga i Ingelstad i Småland följer Liv motvilligt med, men att börja en ny gymnasieskola blir en katastrof. Jag älskar verkligen Liv. Jag känner så igen mitt tonårsjag i hennes tafatthet och blyghet, hennes sätt att bara vilja stänga av världen och alla däri. Hur frustrerande det är att tänka så mycket, men aldrig riktigt kunna eller våga säga det högt. Hela min skoltid, fylld av lärarnas ”ja, hon har ju bra betyg men säger alldeles för lite på lektionerna” på utvecklingssamtalen passerar liksom i revy när jag lyssnar. Jag älskar Liv och jag älskar hennes pappa, Lisa Bjärbo har tecknat ett otroligt fint porträtt av honom och tyvärr saknas det väldigt mycket i ungdomslitteraturen. Inuti huvudet är jag kul är en av årets bästa böcker, jättefint inläst av Lisa Bjärbo själv. Läs den, eller lyssna på den!

Boken finns på till exempel Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Enligt O, Fiktiviteter, Bokbabblaren, TinaE, Västmanländskan.

Sörja för de sina

Det var tre år sedan jag mötte Maj för första gången. Jag läste Att föda ett barn och fick andnöd av hur intensiv den var, hur mycket igenkänning som fanns där. Till min egen mormor och morfar, han som kom från en statarsläkt och gifte in sig i min mormors fina familj och liksom aldrig dög för dem; till min mamma som skrubbade hela huset bara vi skulle få en gäst. Till min egen tid, till prestationsångesten och rädslan för vad andra ska tycka, till hur viktig ytan är.

Att föda ett barn lämnade mig så urvriden att jag inte riktigt funnit det i mig att plocka upp andra boken. Så hittade jag den på Storytel och började lyssna, och fann mig totalt uppslukad. Jag älskar uppläsningen av Andrea Irving! Den är lågmäld, ändå känns det som att det är Maj som pratar i mitt öra. Jag ägnade sommaren åt att lyssna på Sörja för de sina och det ångrar jag inte. Jag är fortfarande så oerhört fascinerad över hur Kristina Sandberg kan berätta om ett helt liv utifrån den ångest över perfektion Maj har. Över sju sorters småkakor, rena golv och mätta barn. Framförallt ångesten över hur maken Thomas klarar nykterheten. Ska han få ett återfall? Att lämna svävar i utkanten av Majs synfält men aldrig vågar hon forma ordet ”skilsmässa”. Hur skulle det se ut? Ändå förstår aldrig Maj att det är ångest hon lider av. När Kristina Sandberg skriver om Maj gör hon något som få, nästan ingen gjort: berättar om hur hårt livet som hemmafru var. Det är en stor feministisk gärning.

Kristina Sandbergs berättarkonst är fantastisk. Sörja för de sina var inte lika mycket av en ångvält över mig, kanske för att jag lyssnade på den. Ändå gjorde den ett så djupt intryck att jag måste vänta lite med att lyssna på avslutande delen Liv till varje pris. Kanske vill jag inte heller lämna Maj, riktigt än.

Boken finns i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Lyrans noblesser, ...och dagarna går, Boktanken, Bokdamen, Litteraturmagazinet, Bokhora, Dagens bok, Feministbiblioteket, Bokfantomen.

Lögnernas träd

Lögnernas träd är en fantastisk berättelse om vetenskap, tro och törst efter sanning. Kanske framförallt är det historien om hur en ung tjej bestämmer sig för att inte låta någon eller något stå i vägen för henne, inte ens 1800- talets alla seder och regler för hur kvinnor bör vara.

Tyvärr förstördes boken totalt för mig av uppläsaren. Jag har tidigare lyssnat även på Fandom av samma uppläsare och irriterade mig ofantligt på sättet att göra tillgjorda röster av vissa karaktärer. I Fandom var det överkomligt, så jag gav henne en chans till. Men i Lögnernas träd är det fullkomligt outhärdligt. Att försöka vränga till rösten för att det är en gammal gubbe eller en ond karaktär som pratar gör bara att det blir löjligt och jobbigt att lyssna på, jag kan inte förstå hur det här har gått igenom någon slags redigeringsprocess? Jag kommer aldrig någonsin att lyssna på den här uppläsaren igen men jag är otroligt imponerad av Frances Hardinge för hur lysande den här boken är lös ändå igenom. Även Faith, liksom Liv, är en karaktär jag bara älskar. Jag älskar hennes kamp och älskar 1800- talsskildringen. Men läs den, lyssna inte på den.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: …med näsan i en bok, Prickiga Paula, Carolina läser, Leva loppan, Bokkoll, Annas bokblogg, romeoandjuliet.

Skraplotter – sista delen i Vargskinnet

I Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet har det hunnit bli 1970- tal när Skraplotter, sista delen, tar sin början. Hillevi är sedan länge död och till den slumrande lilla byn Svartvattnet i Jämtland kommer Ingefrid som säger sig vara hennes dotterdotter. Misstänksamheten finns där, gödd av fördomar Hillevis fosterdotter Risten fått utstå hela sitt liv. Här finns också Elias, konstnären. Men framförallt finns här Jämtland, i vinterskrud och i sommar. Det är fortfarande stämningen som är bland det finaste med Vargskinnet:

Kvällen blånar och vill bli natt. Än håller sjöns vita yta ljuset som det sugit opp under dagen. Men skogen svartnar fort. Så länge man inte tänder lampan är man ett med dagsskiljet och låter det sakta hända med sig. Jag kommer att tänka på Hillevi, hur hon höll skymning här vid köksbordet. Också i den värsta brådskan försökte hon få den stunden.

Jag saknar Hillevi från första boken och hon kommer ofrånkomligen alltid att vara min favorit. Ändå tycker jag nog mer om Skraplotter än Sista rompan, för hur allt knyts ihop. Mycket återvänder, dras upp till ytan. Trasiga relationer från två böcker tillbaka läks sakta ihop, allt känns som att det återkommer. Skraplotter kretsar kring människors lott i livet, hur olika vi kan bli för att vi föds på olika ställen men också hur mycket en kan omformas efter sitt eget val. Det är framförallt kvinnorna som får ta plats i Kerstin Ekmans 1900- tals epos och jag älskar det verkligen. Stundtals har det varit tung läsning, men också en läsupplevelse jag kanske alltid kommer att bära med mig.

Här har jag skrivit om Sista rompan och här om Guds barmhärtighet.

Sagan om Turid

Sagan om Turid är en helt enastående ungdomsromansvit. Kanske den allra bästa historiska romansvit jag läst.

Turid föds in i vikingatidens hårda värld. Vintern är kall, maten är knapp, hoten är många. Men vänskapen är stark och viljan att överleva knäcks inte. Turid märks tidigt till att bli en völva, en spåkvinna, en som vandrar i andevärlden. Hon är utsedd att gifta sig, att föra släkten vidare. Men Turid vill fortfarande leka, med Sten och med Njord. Inte möta vuxenvärlden, inte än.

Det är omöjligt att inte sugas in i Elisabeth Östnäs vikingavärld på en gång. Allt är så levande, känns så nära – kanske framförallt Turid själv. Jag älskar henne från första början, hennes beslutsamhet och hennes vilja. Alla tyngder som läggs på hennes axlar när hon är så ung gör ont i mina egna. Turid slåss i en hård värld och jag fullkomligt älskar att Elisabeth Östnäs skapat en så viljestark huvudperson utan att hon behöver vara en sådan Stark Kvinna som förekommer i alldeles för många historiska romaner. En ”stark kvinna” som tar sig fram genom historien ”trots sitt kön”, en kvinna som oftast har en stark relation till sin far och kanske därför egentligen ses på delvis som en man (för det är ju hennes typiskt manliga egenskaper som gör henne till ”stark kvinna”), en kvinna som ofta är omänskligt stark och kunnig i allt och mest får en att känna sig mindervärdig och liten. En kvinna som framförallt gör alla andra kvinnor till svaga. Läs en roman av Elisabeth Nemert så vet du precis vem jag menar. Och jag älskar att Turid är stark och framfusig men ändå är milsvitt långt ifrån en sådan arketyp. Snarare är hon en karaktär att relatera till, att älska. För att göra en ytterligare jämförelse, både med historiska romaner och med fantasyromaner som inspirerats av medeltid och vikingatid, så visar Östnäs att det går alldeles utmärkt att skildra kvinnor i en patriarkal värld – till och med kvinnor som gör uppror mot den patriarkala ordningen – utan att frossa i våld och våldtäkter (Ja, George R. R. Martin, jag tittar framförallt på dig). Jag är så oändligt tacksam för detta.

Första boken, Kungadottern, är ett uppbrott från den värld Turid känner. Andra boken, Krigstid, känns kanske som något av en mellanbok. Den befinner sig mellan två platser, mellan två avgörande skeenden. Det är den bok jag minns minst så här i efterhand, och den enda av böckerna där jag störde mig något på upprepandet av vissa ord. Tyvärr tror jag också att en del av det beror på uppläsaren (jag lyssnade på böckerna) som ofta läser väl men stundtals är lite väl entusiastisk och försöker få till röster på det där irriterande storvulna sättet som aldrig når fram och aldrig blir bra – särskilt gäller detta mansrösterna. Varför förställa rösten så mycket när det bara låter fånigt? Jag lyssnade på andra boken direkt efter första, ivrig att få fortsätta följa Turid, men det blev alldeles för mycket. Tredje boken fick vänta några veckor och en paus från den (lite väl) engagerade uppläsaren var precis det som behövdes.

Läs Sagan om Turid! Och ge den till lässugna ungdomar, även de som inte är intresserade av historiska romaner. Jag tror att Turid är så pass lätt att ta till sitt hjärta, och att böckerna är så pass spännande, att de kommer läsas med fröjd ändå.

 

Här hittar du böckerna:

Kungadottern: Adlibris och Bokus
Krigstid: Adlibris och Bokus
Korpgudinnan: Adlibris och Bokus

Fler som läst: Fiktiviteter, Lyrans Noblesser, Carolina läser, Bokhemligheter, Prickiga Paula.

Tiden är inte än

Tiden är ett ungefärligt 1350, Europa härjas av Digerdöden. Överallt är pesten närvarande, som en skugga följer den i människans närmaste fotspår. En kvinna flyr från Sverige, från minnen som suddat ut hennes namn och hela hennes liv. Resan går genom Europas medeltida städer, men vandringen verkar inte ha något mål mer än att ta sin bärare så långt bort ifrån hemmet som möjligt.

Det är ett skälvande Europa vi möter. Rädslan för pesten skapar oro, blir en jakt efter syndabockar. Elin Boardy värjer inte för det hemska men skriver heller inte sin bok som en vanlig historisk roman. De långa beskrivningarna, detaljerna, finns där inte i lika stor utsträckning. Istället är det människorna vår huvudperson möter på vägen som gör berättelsen, skapar en levande bild av det liv som var då. Det är människor vi inte alltid träffar i historiska romaner, de i utkanten snarare än de i centrum. Pestläkaren, änkorna, de föräldralösa barnen, gycklarna, handlarna, hororna, bödeln. Bilden görs så mycket tydligare av de få, men så rika, detaljer som utmärker berättelsen – doften i en pälsbrämad mantel som någon annan ägt, skärpan i en yxa, ljudet av en döendes sista andetag. Det är också vår huvudperson själv, hen som byter utseende flera gånger, blir olika människor och bemöts på helt olika sätt utifrån sin skepnad.

Tiden är inte än är en lågmäld betraktelse över mänskligheten, en som ser både det vackra och det gråa. Tiden är vår berättare, ser historien ovanifrån och verkar förundras över att människan gång på gång gör samma misstag. Då flydde de från döden, då skyllde de pesten på judarna. Senare, när ännu tornspirorna från kyrkorna står kvar, fäller de bomber över sina likar och är fortfarande rädda för de som är annorlunda än dem själva. Samtidigt som Tiden är inte än utspelar sig i en medeltid kantad av död kan man även i den se ytterst obehagliga glimtar av vår samtid. Att de skulle vara så lika.

Jag tyckte oerhört mycket om Tiden är inte än. Det är en ovanlig roman, poetisk, vacker. Ändå är det något som fattas, en gnista att tända berättelsen med. Det där som hade gjort att jag gett den en femma i betyg istället för en fyra. Jag vet inte vad det är som saknas, för det är en i det närmaste fulländad historia. Ändå vet jag inte hur länge jag kommer minnas den.

Kanske är det bara att det är så ovanligt med en bok som handlar om så rasande ämnen som död och sorg och som ändå är så stillsam. Det finns inget ökande händelseförlopp, ingen peripeti, ingen uppåtgående kurva av spänning. Och ändå läste jag den under bara några dagar då den var så fängslande och svår att lägga ifrån sig. Jag påminns lite om Mary Jones historia av samma författare, men kanske att jag tyckte ännu mer om den. Båda gör en viktig gärning genom att berätta om kvinnor som inte fått ta lika stort utrymme som männen bredvid dem.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: CRM Nilsson, Bokstund, Maddes bokbloggJohannas deckarhörna, Dagens bok, bernur, och dagarna går, Lyrans noblesser, Stories from the city, Fantastiska berättelser.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

Återstoden av dagen

I min ena bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi under hösten och vintern läst två böcker av 2017 års nobelpristagare Kazuo Ishiguro. Den första var Never let me go, den blev min favorit. Den andra var Återstoden av dagen, den blev hennes favorit. Fint på något sätt, och väldigt signifikant för oss då vi ofta är överens om det mesta men ändå kan vara totalt olika. Vi läste boken på lite olika sätt, inte bara metaforiskt då hon läste pappersboken och jag lyssnade på Reine Brynolfssons inläsning.

Men nog om oss. Även om läsningen av just Återstoden av dagen väckte en längtan i oss båda att resa i den engelska landsbygden, helst 1956 där stora delar av boken utspelar sig. Det är ett vackert porträtt av en stillsam landsbygd som butlern Stevens ger sig ut i, till en början tveksamt men sedan alltmer säkert. Stevens har tjänat som butler hela sitt liv åt Mr Darlington på Darlington Hall och blir övertalad av den nya amerikanska ägaren Mr Farraday att ge sig ut på en välförtjänt semester.

Medan Mr Stevens ger sig in i det engelska landskapet blickar han också tillbaka på sitt liv, ett liv där allt annat än perfektion är ett misslyckande. Ishiguro berättar snillrikt, låter Mr Stevens berätta  men ställer honom också på ett sätt utanför och tillåter läsaren att se även andras perspektiv, och honom, utifrån. Medan kriget och livet rasar förbi passar Mr Stephens upp på Mr. Darlington och levererar eleganta förolämpningar till alla och envar.

Jag har sett att en del läsare inte uppskattar boken för att Mr Stevens är ett arrogant och självupptaget praktarsle. Jag håller med. Han ÄR då och då ett ganska arrogant och självupptaget praktarsle som inte bara är otrevlig utan också stundtals manipulativ. Men att tycka om huvudkaraktären är för mig inget krav för att tycka om boken – jag tycker att Kazuo Ishiguro tecknar ett fantastiskt porträtt av en människa som är formad av sin tid och sina ideal, så som vi alla är. Min bokcirkelvän tar också upp i ljuset att det är en sorgesam men ändå vacker bild av människor som aldrig tar steget, aldrig gör det de drömmer om, aldrig vågar säga till en människa att de faktiskt tycker om hen.

Det är verkligen rörande, mitt i det idealistiska och stelbenta. Värmen mitt i stelheten, de tafatta försök av huvudpersonerna att visa uppskattning i den hårda form de blivit stöpta i – som när Ms Kenton beskriver Mr Stevens små egenheter eller när Mr Stevens står utanför Ms Kentons dörr och inte vågar gå in – ni vet säkert vilken scen jag menar, en scen som fastnade hos oss båda i bokcirkeln. Jag har uppenbarligen svårt att lämna oss utanför den här recensionen. Men så är det kanske med litteratur som fastnar, en ser på något sätt sig själv däri. Även om, som i det här fallet, kan tyckas långsökt.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Boktanken, stories from the city, endast e-böcker, dagens bok, Bookbirds.

En resväska full av klichéer

Det finns något fint i Mrs Sinclairs resväska. Ögonblicksbilder över människors liv, hämtade ur små lappar, brev, foton och kvitton de lämnat efter sig i böcker vilka sedan hamnat i de ibland nästan sorgesamma högarna hos antikvarier, dammiga och bortglömda. I de korta berättelser som inleder några av kapitlen i Mrs Sinclairs resväska hinner inte Louise Walters breda ut sig i knepiga förvecklingar, svulstig sentimentalitet och tråkiga klichéer.

Annat är det med huvudhistorien. Roberta är antikvariebiträdet som läser de rester av sina liv människor lämnar efter sig i sina böcker, samlar på dem i en låda. När hon en dag hittar ett brev till sin farmor från dennes make som avled under andra världskriget börjar en väl dold familjehistoria nysta upp sig.

Att bokhandeln är fint beskriven hjälper tyvärr knappast. Det är ganska lätt att redan vid sidan femtio gissa – och få rätt – på exakt hur historien kommer utspela sig, precis vad som kommer att hända och vad slutet kommer att bli. Alla böcker är naturligtvis inte beroende av ett spänningsmoment för att vara bra men där ett sådant uteblir bör berättelsen i sådana fall vara skriven med ett särdeles fängslande språk, begåvas med en fin stämning eller drivas framåt av andra kvalitéer. Mrs Sinclairs resväska har tyvärr inget av detta. Min bokcirkel Prosa&Prosecco var unisont gruvligt missnöjd med valet, som egentligen kom sig av att vi inte direkt kunde komma överens om något annat och för att vi alla är bibliotekarier som lät oss luras av det fantastiskt fina omslaget. Vi gör inte om det misstaget och till nästa gång läser vi Feberflickan istället som förhoppningsvis har lite innehåll till sitt bokomslag också.

Andra som läst: Västmanländskan, Boktokig, Bloggbohemen, Jennifers hörna.

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«