Själslukarens barn – sjunde delen i Vargbröder

Jag tyckte hemskt mycket om Vargbröder- serien när jag läste den för sju år sedan. Då var mitt bibliotek involverat i ett läsprojekt tillsammans med skolorna, museet och arkivet och för det var Vargbröder perfekt. Det är en fin bokserie, en där saga och fantasy även rymmer historiska fakta om hur livet var i Norden för tusentals år sedan – allt inbakat i en vansinnigt spännande berättelse, om Torak som slåss mot demoner, och om Renn, som är hans följeslagare.

Femton år efter att första boken gavs ut kommer alltså del 7 i serien, som officiellt på svenska heter Han som föddes för att möta mörkret – en inte helt klockren översättning av Chronicles of Ancient Darkness. Att ge ut en ytterligare del i en serie, eller en prequel, ungefär ett decennium senare verkar vara en stigande trend i bokvärlden, där både Hungerspelen och Legend fått sena uppföljare. Själslukarens barn är den enda jag hittills har läst.

Kanske skulle jag ha låtit bli, kanske är det bäst att lämna populära serier som det var tänkt och inte fortsätta på dem tio år senare. Själslukaren vaggar inledningsvis in läsaren i en ganska falsk trygghet; det är ändå rutinerade Michelle Paver som är författaren och hon kan konsten att fånga sin läsare i en berättelse som är både spännande och intressant. Det jag älskade med Vargbröder– serien var just hur de lyckades vara både spännande och innehålla mycket historia om hur människor levde förr – utan att för den delen behöva skildra en patriarkal värld, full av våld mot kvinnor.

För det är ju det som är det fina med fantasy som försöker placera sig i en historisk kontext, att det ändå fortfarande är fantasy. Jag vet inte varför Michelle Paver i Själslukarens barn känt behovet att införa en ny klan, Valrossklanen, som till skillnad från Höga Nordens övriga klaner inte behandlar kvinnor som människor utan som lägre stående varelser. De blir misshandlade och undanskuffade och det är så vansinnigt tröttsamt att jag faktiskt inte finner några andra ord. Varför, när de andra böckerna i serien inte haft med detta aber som fantasylitteratur ofta dras med?

Nej, jag är inte helt säker på att jag kommer läsa åttonde delen i serien som ges ut i maj nästa år. Även om Själslukarens barn i övrigt är vansinnigt spännande så tror jag bara inte att jag orkar.

Semic, 2020.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Mödrarnas söndag – en liten stor roman

Att lyssna på Mödrarnas söndag är att för en stund få befinna sig i den 30 mars 1924 på den engelska landsbygden. Jag älskar sådana böcker, böcker som på ytan inte handlar om särskilt mycket men som skapar en reva i tid och rum och låter dig ta del av en berättelse så atmosfärisk att den känns helt på riktigt. Låter dig uppleva någon annans liv.

Det är mödrarnas söndag, dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Jane Fairchild är föräldralös och cyklar istället till granngodset Upleigh där hon ska träffa sin älskare och Upleighs ende arvtagare, Paul Sheringham. Det är första gången de träffas på godset, annars har de fått hålla till i buskar och uthus. Men just den här dagen står godset tomt. Med små antydningar låter Graham Swift läsaren få veta att en tragedi lurar i framtiden, men lyckas ändå fånga stunden mellan Jane Fairchild och Paul Sheringham. Efteråt går Jane runt på godset, andas, medan Paul Sheringham beger sig till hans blivande hustru. I rummen på godset ekar tystnaden av de två bröderna som förolyckades i kriget.

Mödrarnas söndag är en bok om klasskillnader, om öden, men också om att ta sig framåt trots detta. Det är elegant, levande och mästerligt skrivet, så där att inte ett enda ord känns överflödigt. Det är ofta de små detaljerna som gör det, det som rör sig i utkanten men ändå blir viktigt. Det skapar så många liv på så få sidor – Jane Fairchilds, men också mr Niven, Paul Sheringham och Ethel. Julia Dufvenius är en fantastisk inläsare, det är så njutningsfullt att höra på hennes röst att milen jag tillryggalade i bilen medan jag lyssnade på Mödrarnas söndag bara svepte förbi.

Mödrarnas söndag är en liten, men stor, roman. Jag älskade den.

Albert Bonniers förlag, 2017.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmania, Fiktiviteter, Enligt O, CRM Nilsson, Bokhora, Annas bokblogg, binas books, Carolina läser, Kerstins bokblandning, Just nu just här, Boktokig, Dagens bok, Hanneles bokparadis, Lyrans Noblesser, bokmania, Tekoppens tankar,

Slutstation – Mia Öström

Det finns något så otroligt stämningsfullt i Mia Öströms nyaste bok Slutstation, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det skogen, så doftande av mylla och sommarregn att det känns som att du går bredvid Iris under hennes ensamma runt det fallfärdiga gamla stationshuset. Kanske är det stationshuset i sig, det som mamman och hennes nya man bestämt sig för att renovera. De knirrande golvbrädorna, det stora hålet mitt i golvet som bara osar av ondska och gamla oförrätter.

Kanske är det järnvägen, som går som ett band genom både skogen och historien. Järnvägen som Iris färdas både bakåt och framåt i tiden till. Bakåt, när hon börjar nysta i stationshusets kusliga historia som sträcker sig tillbaka till det dånande andra världskriget, och framåt, i sitt eget liv, när hon hittar en oväntad vän trampandes på en dressin.

Kanske är det Iris själv, lite trumpen och lillgammal och, som så många barn före henne i hyllan med spökhistorier för slukaråldern, tvingad att flytta till ett nytt hus där det låter konstigt om nätterna och alldeles säkert spökar.

Det finns något särskilt i de där böckerna. De är förstås inte bara spökhistorier, för riktigt bra spökhistorier är sällan det, istället berättar de ofta något fundamentalt om livet. Det är svårt när livet förändras, när mamma hittar en ny partner eller när du måste flytta ifrån dina kompisar. Det känns som att något mörkt, skuggigt, hela tiden rör sig vid horisonten.

Mia Öström är alldeles särskilt fantastisk på att berätta de här historierna. Jag tyckte mycket om Dödsbo men Slutstation är magisk. Berättelsen är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande – jag sträckläste boken på en kväll för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Slutstation är bland det bästa du kan plocka från slukaråldernhyllan i höst, det vågar jag säga redan nu. Och om Mia Öström fortsätter i den här stilen kommer jag snart jämföra hennes språk med Cecilia Lidbecks och högre betyg än så kan jag inte ge.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy

The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy är den högst efterlängtade uppföljaren till The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. I den gav sig sykonen Henry och Felicity Montague iväg på en ”Grand Tour of Europé” tillsammans med Henrys bästa vän och hemlige älskare Percy. I The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy fortsätter Mackenzi Lee att flörta med det europeiska 1700- talets alla strikta seder och bruk, samtidigt som hon glatt väver in högst queera skeenden i berättandet. Det är, minst sagt, underbart.

Ändå kanske jag hade önskat mig ännu mer av uppföljaren till en bok där ordet ”bombastiskt” liksom beskrev alltihop lite i underkant. Jag älskade att Mackenzi Lee inte skrädde orden i Henrys och Percys sexuella eskapader, och även om det är betydligt mer äventyr i Felicitys bok så är det istället mindre queert.

Jag tyckte ändå det var fantastiskt roligt att följa med på Felicitys äventyr. Det är en berg- och dalbana av aldrig sinande upptåg när Felicity försöker undvika att bli bortgift och gör sitt bästa för att bli accepterad på läkarutbildningen. Nu är inte de gamla 1700- talsgubbarna särskilt pigga på att låta en kvinna bli läkare, och som ett sista hopp beger sig Felicity till Tyskland där en av hennes gamla vänner ska gifta sig med en läkare. Med sig får hon en mystisk kvinna som lovar att hjälpa Felicity mot att hon presenterar henne för Felicitys barndomsvän, den som ska gifta sig med läkaren Felicity beundrar så mycket. Att det smids ränker? I allra högsta grad. Mackenzi Lees böcker är härliga, spännande, färgglada och fullständigt obrydda.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Harper Collins, 2018.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

”En dag kommer jag växa i mitt vemod”

Det är sekelskifte på Svartviks sågverk. Bricken är sjubarnsmamma och det är trångt i köksrummet. Livet går på som det gör för arbetarna på sågverket, det är morgonkaffet och sågspånen och kvällsgröten och barnpassningen.

Det är just det där som Vibeke Olsson är så fantastisk på att skildra. Doften av nysåpade skurgolv, känslan av att dricka kaffe i sängen en söndag morgon, tröttheten i lederna efter dag ut och dag in på sågverket. Vibeke Olssons skriver vansinnigt vackert, till synes sömlöst, om sorg och vedermödor men också om glädjen och kärleken.

Jag känner mig nästan kär i Bricken, så mycket tycker jag om henne. Hon blir så levande i Vibeke Olssons språkdräkt att jag är säker på att hon har levat, funnits där på sågverket och kämpat för sina barn och sin man, som inte kan låta bli att dricka när livet blir för hårt. Bricken själv är förstås inte felfri, de mest trovärdiga karaktärerna är inte det, men utan henne hade det inte funnits någon familj. Eller någon lägenhet.

I sjätte boken är det den starka viljan över rätten att organisera sig som lyser starkast, och stoltheten i att vara arbetare när magister Sundblad vill skicka Brickens äldsta barn Nikanor till läroverket i staden. Framförallt är det stoltheten som rör sig i cirklar i Brickens tankar hela tiden, hand i hand med skammen. Det är så viktigt, att ha den där stoltheten, och det är så lätt att förstå Bricken samtidigt som en nutida läsare säkert vill säga åt henne ibland. Åh, vad jag har saknat Bricken och Nikanor och alla andra på sågverket.Jag är där, aldrig är jag väl så mycket där i en bok som när jag läser böckerna om Bricken. Allting känns så nära, så äkta. Odile Nunes gör en fantastisk inläsning av ljudboken och jag är otroligt ledsen att de två sista böckerna inte finns inlästa. Men jag kommer läsa pappersboken istället, för att umgås med Bricken i den lilla lägenheten vid sågverket kommer alltid höra till mina finaste läsupplevelser.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Hedvigs bokhylla, Böcker emellan, Västmanländskans bokblogg, Boktokig.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare delarna:
Sågverksungen
Bricken på Svartvik
Sågspån och eld

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue – underbar queer 1700- talsromantik

Det finns något fullständigt ljuvligt i att hänge sig åt all den stormande kärlek, alla prassliga sidenkläder, alla förbjudna ord och alla mystiska skeenden som är Mackenzi Lee’s bok The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. Allra mest älskar jag hur Lee helt obrydd bryter mot varenda en av 1700- talets etiketter för hur unga män och kvinnor bör bete sig.

Henry Montague är en ung bisexuell lord som är hemligt kär i sin bästa vän Percy och tillbringar sina kvällar med att dricka vin tillsammans med sagda Percy och sina dagar med att sova ikapp gårdagens festligheter. När de tillsammans ska resa iväg på sin ”Grand Tour of Europe” som var den tidens coming-of-age för unga rika lorder, ser Henry sin chans att flörta vilt med Percy och kanske till och med våga berätta hur han känner. Vad han inte hade räknat med är att hans syster, en inte så väl genomförd stöld och en mystisk ask skulle kullkasta planerna åt flera vilt spretande håll.

Lee tar sig sannerligen friheter med det europeiska 1700- talet, men är samtidigt så autentisk i vissa detaljer, språk och händelser att det helt enkelt är en fröjd att läsa. Att medelst lite fiktionaliserat historieberättande fläta in HBTQ i 1700- talet är en utmärkt idé och Lee gör det så bra att det inte är helt omöjligt att tro på. Henrys läggning är sannerligen inte accepterad av familjen, men han blir heller inte slängd i fängelse eller något annat hemskt och han är ändå – relativt – öppen.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue är hysteriskt rolig, kvick i vändningarna och en verklig bladvändare – jag lyssnade på ljudboken men lät timmarna rusa iväg då jag hade fantastiskt sällskap av en syrlig uppläsare med ett underbart brittiskt uttal. Snart lyssnar jag på uppföljaren, The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Krigens barn – andra boken i Barnserien av Per Anders Fogelström

I Krigens barn återvänder Per Anders Fogelström till de härjade arbetarna på Barnängens klädesfabrik i 1700- talets Stockholm. Mest möter vi deras barn men får också återse Sofia och Per och flera av de andra som jag tyckte så mycket om i Vävarnas barn, första boken i Barnserien.

Per Anders Fogelström berättar om många verkliga händelser, spinner Sveriges krigiska historia kring fabriksarbetarna och deras barn. Många av de karaktärer som dyker upp har funnits i verkligheten, och kanske är det fortfarande det som, liksom i Vävarnas barn, förtar lite av den värme och inlevelse jag tyckte så mycket om i Mina drömmars stad men som Krigens barn saknar.

Jag är också betydligt mer intresserad av stadens historia, och människorna i den, än rena krigsskildringar. Därför hände det sig att jag då och då lyssnade på ljudboken med ett halvt öra och någonstans ibland tappade bort berättelsen och personerna i den. Här mördas Gustav III, hans son blir avsatt, franska revolutionen bär med sig spår till Sverige, soldater reser världen runt på olika fartyg och Axel von Versen blir halshuggen. Det är intressant, men inte alltid.

Ändå är jag väldigt glad att jag lyssnade på ljudboken för Helge Skoog gör en underbar inläsning. Jag kommer fortsätta lyssna på serien, för jag är ändå väldigt förtjust i Per Anders Fogelströms ömsinta skildringar av den lilla människan, men kanske kommer jag behöva en liten paus innan nästa bok.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken i serien, Vävarnas barn.

Pappersboken verkar vara slutsåld men finns säkert på ditt bibliotek. Ljudboken finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.

Historieläraren – Matt Haig

Tom Hazard ser ut som vilken 41-åring som helst, men i verkligheten är han hundratals år och har vandrat genom världshistorien sedan 1500- talet. Han har en ovanlig åkomma som gör att han åldras långsammare än andra, och tvingas flytta runt till olika ställen varje årtionde för att inte avslöjas.

Jag har läst min beskärda del av böcker där huvudpersonen skrider genom århundraden och lämnar spår efter sig i världshistorien – men de har då utan undantag alltid tidigare varit blodiga sådana. Visst påminner Historieläraren då och då om en klassisk vampyrskildring i sin lågmälda melankoli och i sina besök på mörka jazzklubbar i 1920- talets Paris, men skräckskildringen får lämna plats för mer svävande betraktelser om livet och kärleken. Det är en ovanlig, men inte helt oäven, upplevelse för mig att huvudpersonen betraktar historiens skeende utan att sätta tänderna i den.

Historieläraren lämnar mig dock en smula kluven. Jag tyckte otroligt mycket om den ovanliga historieskildringen, världshändelser sedda ur tillbakablickar från någon som överlevt till 000-  talet. Hur Tom letar efter sin försvunna dotter är också gripande och spännande. Sidoberättelsen, däremot – eller om det egentligen är huvudhistorien, det känns lite oklart – om hur Tom pressas av en världsomspännande organisation för att inte avslöja sin åkomma känns något krystad. Den intresserade mig föga och det känns som att den bara fanns där för att tillföra spänning, en spänning berättelsen inte behöver för att den är så engagerande i sig.

Historieläraren som helhet är en uppslukande berättelse. Ljudbokens många timmar försvann otroligt fort, något jag inledningsvis inte trodde var möjligt då inläsningen är långtråkig med en av de mest segdragna röster jag någonsin hört i en ljudbok. Men berättelsen väger över. Jag tyckte mycket om Historieläraren, men jag rekommenderar pappersboken – eller kanske ljudboken på engelska.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Carolina läser, Västmanländskan, Bokgalleriet, stories from the city, Ugglan & boken, Just nu just här, Läsvärd eller inte?, Hanneles bokparadis, Systrarna böcker.

Den gyllene hårnålen – Maria Gustavsdotter

Då och då läser jag en bok som jag kanske inte hade läst om det inte hade varit för min bokcirkel. Det är en av de fantastiska sakerna som är med bokcirklar, den överraskande läsupplevelsen du kan få. Det allra bästa är dock förstås hur mycket du får prata om böcker med människor du tycker om.

Boken i det här fallet var Maria Gustavsdotters Den gyllene hårnålen. Även om jag i slutändan självmant kanske inte hade plockat upp en bok av Gustavsdotter – mest för att jag för tillfället känner mig så otroligt mätt på historiska romaner – så hade valet, om jag ändå gjort det, fallit på denna. Den gyllene hårnålen letar sig in i utkanten av historieskrivningen, utforskar förhållanden många andra kanske inte bryr sig om. I centrum, med betoning på ordet, återfinns Cecilia Vasa, dotter till Gustav Vasa, och hennes kammarjungfru Märta.

Att Cecilia Vasa var skandalomsusad både på sin tid och efter är historieskrivningen överens om. Maria Gustavsdotter är påläst och berättar om faktiska händelser så som Vadstenabullret och Cecilia Vasas giftermål. Men hon tillåter sig också att gissa och brodera ut historien och låter Cecilia och Märta inleda ett hemligt förhållande i tonåren. Jag älskar att Maria Gustavsdotter smyger in HBTQ i historien och jag finner mig önska att läsa en facklitterär bok som undersöker om människor vågade ha samkönade förhållanden några hundra år tillbaka, och om det finns någon forskning på det.

Jag älskar också att Maria Gustavsdotter undviker klyschan om ”den starka kvinnan”, jag har läst tillräckligt många sådana i historiska romaner och fantasyböcker som försöker placera sig i en europeisk medeltid. Den gyllene hårnålen är välskriven, spännande och engagerande och jag tyckte mycket om den. Jag lyssnade på ljudboken, en mycket fin inläsning av Gunilla Leining.

Historiska media, 2018.

Boken finns som pappersbok bland annat på Bokus och Adlibris. Här och här kan du också köpa ljudboken.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, hyllan, bokparet, Livet med orden, Johannas deckarhörna, Midnattsord, Sladdertackans bokblogg.

Bilder av urtiden och vår tid på jorden

Jorden för 400 miljoner år sedan var grogrund för de allra första vatten- och landlevande reptilerna. Simon Stålenhag och Anna Davour berättar deras historia.

Simon Stålenhag är konstnär och författare och har givit ut de illustrerade böckerna Flodskörden och Passagen samt rollspelet Varselklotet. Urtidsbilder är boken baserad på utställningen Fossil och evolution på Naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsjournalisten Anna Davour har skrivit texterna till denna fantastiska inblick i jordens djurliv för miljontals år sedan.

Det är framförallt tiden före dinosaurierna det berättas om. Även om det var just dinosaurierna jag sett fram emot – jag när en skräckblandad förtjusning för monsterreptilerna som aldrig riktigt gick över i tioårsåldern utan snarare eskalerade med filmer och spel – så fann jag mig själv oerhört fascinerad av berättelserna om de verkliga urtidsdjuren, de som kröp upp ur vattnet för 400 miljoner år sedan.

Tanken är svindlande. Jag läste Urtidsbilder med en stigande, obeskrivbar oroskänsla inför den massiva tidsperioden som nästan är lika svår att greppa som rymdens oändlighet – särskilt med tanke på hur snabbt människan verkar kunna utrota jorden med alla dess resurser inom en jämförelsevis så oerhört kort era som några tusen år. Djuren i Simon Stålenhags och Anna Davours bok levde i miljontals år och vi är på väg att förstöra allt. Miljöförstöringen och klimatkrisen finns inte med på ett så explicit sätt i boken, men min egen hjärna kunde inte sluta fastna där. Urtidsbilder skapar en enorm respekt för jordens historia och levererar med all önskvärd tydlighet insikten att människan bara är ännu en art som någon gång kommer att gå under, med hjälp av naturen eller på grund av sin egen kortsynthet. Gissningsvis det sista.

För det finns något mer i Urtidsbilder än vackra illustrationer och snygga texter, det finns också ett vindlande spår om evolution och vår tid på jorden som är bland det absolut bästa med den här boken. Livets och dödens cykler och villkor, arters uppkomst och utdöende. Det är fantastiskt, vetenskapligt men också i någon mån filosofiskt. Jag älskar också hur Anna Davour berättar om Mary Anning, pionjär och upptäckare av flera fossilarter på 1800- talet men som ändå inte hade någon möjlighet till en riktigt karriär inom vetenskapen, på grund att hon var kvinna.

Urtidsbilder är dock också en vacker konstbok, välskriven med korta texter om varje djur och så fantastiskt illustrerad att det ibland känns som att beskåda foton. Den är en glimt in i vad som känns som en annan värld, fast det är samma jord vi går på idag. Jag tror inte alls det är ett måste att redan vara intresserad av dinosaurier och andra urtidsdjur för att tycka om den här boken, den är inte faktatung och förutsätter ingen förkunskap. Jag tror att den är fantastisk att läsa i skolan, att diskuterade vidare om utifrån både bilder och text. För den redan frälsta är den ett absolut måste. Urtidsbilder är skriven som en vuxenbok men jag tror att den ändå kan fascinera många dinosaurieintresserade barn – och vuxna.

Här kan du läsa mer om utställningen Fossil och evolution.

Fria Ligan, 2019.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, CRM Nilsson, Istället för bokcirkel, Läsåret.