Tag Archives: historiskt

Vinterbrand – blodigt, kallt och njutbart

Vinterbrand. Där 1920- talsandan trängs med monster från avgrunden. Där de döda stiger ur sina gravar för att utverka hämnd på de respektlösa, där galghumorn verkligen gör skäl för sitt namn.wp-1455307653768.jpgVinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparssons makabra mysterier, säkert kan de läsas fristående men samtidigt förekommer också glimtar tillbaka mot tidigare album och kanske är de allra bäst om en läser dem i ordning.

Mina favoriter i serien är nog fortfarande Skräckens ängel och Spöket på Hotell Vega men med Vinterbrand levererar ändå Dennis Gustafsson ännu ett ypperligt, blodigt och skrämmande seriealbum med en historisk stämning jag bara älskar.

Du hittar den här, här eller här.

Anne Brontë och feministiska hjältinnor

I min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi bestämt oss för att försöka ta oss igenom några nobelpristagare och några författare som kanske ibland fått stå tillbaka för mer kända och som inte alltid fått den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Som den tredje systern Brontë, till exempel. The Tenant of Wildfell Hall är skriven av Anne Brontë och till skillnad från hennes mer kända systrar är inte Anne Brontë det första namnet som dyker upp när en pratar om viktoriansk litteratur.

Inte mycket står att läsa om Anne Brontë på svenska Wikipedia (på den engelska, betydligt mer). Det första som nämns, efter födelsedatumet 17 januari 1820, är just att hon var syster till Emily och Charlotte. Hon växte upp tillsammans med dem på en prästgård, blev guvernant och avled av tuberkulos 1849. Hon hann bara ge ut två romaner, Agnes Grey och så boken som vi läste i bokkluben – The Tenant of Wildfell Hall.

Anne_BrontePorträtt av Anne Brontë i vattenfärg, målat av Charlotte Brontë. Bild härifrån.

Borde Anne Brontë vara lika hyllad och känd som sina systrar? Personligen hade jag svårt att inte tänka på Emily Brontë – en av mina favoritförfattare – när jag läste The Tenant of Wildfell Hall. Säkert är det en orättvis jämförelse och egentligen har inte Annes bok särskilt mycket gemensamt med Emilys mer kända Wuthering Heights. Det gotiska, närmast skräckliknande som gjorde mig så förtjust i Wuthering Heights ekar visserligen i korriderna i det ödsliga godset Wildfell Hall där den mystiska mrs Gordon – titelns hyresgäst – bosätter sig och rör upp många grytor i den stillsamma byn. Men jag skulle hellre likna The Tenant of Wildfell Hall vid en betydligt allvarligare Jane Austen, men utan Jane Austens humor och sarkasm. Det är konvenanser, högtravande känslor, förtryckta kvinnor, skrytande män.

tenant-of-wildfell-hall

Veckans tisdagstumaning från Kulturkollo handlar om hjältar och hjältinnor och jag tänkte knyta an till den i den här recension för det är mycket med Wildfell Hall jag finner intressant i det ämnet (även om jag inte kommer följa utmaningens två punkter slaviskt, i alla fall inte i det här inlägget).

Det finns många män i The Tenant of Wildfell Hall. De flesta av dem skulle säkert på sin tid ha titulerat sig hjältemodiga men faktum är att jag – med viss svarthumoristisk förnöjelse, det kan jag inte förneka – finner att alla män i The Tenant of Wildfell Hall är avskum. Kanske är det Wuthering Heights enda fel, att Heathcliff porträtteras lite väl snällt ibland. Men i Wildfell Hall börjar männen, som inledningsvis ofta verkar snälla om än något pompösa, uppvisa en gemensam nämnare. De säger sig utföra sina handlingar av kärlek men egentligen handlar det om äganderätt.

Nästa stycke innehåller vissa spoilers.

Gilbert slår Lawrence för att han inte vill att någon annan ska få föremålet för hans kärlek, Arthur stänger in sin kärlek för att hon inte ska kunna fly från honom, Lowborough försöker att tvinga sin kärlek att gifta sig med honom när hon inte svarar ja på hans frieri. De enda män i berättelsen som inte försöker tvinga en kvinna till något är brodern och fadern – men de är också i princip frånvarande i Helens liv. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att männen beter sig ungefär som män fortfarande gör idag på många sätt – men i Anne Brontës textskrud gömmer de sig bakom 1800- talets seder och bruk. Att slå, gömma och försöka tvinga bakom en skrud av sagd kärlek är inget ovanligt idag heller. Att män ser kvinnor som sina ägodelar lever fortfarande kvar. Säg den bror eller far som inte hotat – på allvar eller låtsas – sina döttrars pojkvänner med att de ska jaga dem om de inte behandlar ”hans lilla flicka” bra? Ett fruktansvärt skrämmande, aktuellt exempel är när nazister och rasister gick ut på Stockholms gator och misshandlade flyktingbarn för att de sade sig skydda ”sina kvinnor”. Nej tack, inte i mitt namn.

The tenant of Wildfell Hall är intressant på många sätt. Jag tycker otroligt mycket om Mrs. Gordon som är en kvinna som verkligen bröt mot just de seder vilka har en så framträdande roll i berättelsen. Mot alla odds slår hon sig fri från de män som tycker sig äga henne och skapar sitt eget liv, sin egen frihet. Visserligen grusas mina förhoppningar om Mrs. Gordons öde lite mot slutet men hon är ändock självständig, stark och intressant – en verklig feministisk 1800- talsikon i min mening och en stor hjältinna, för att återknyta till Kulturkollos utmaning. Jag tycker också Anne Brontë, alla systrarna Brontë, är värdiga ägare av titeln för att de slog sig fram som författare i en tid när mannen bestämde över kvinnan. De gav visserligen ut böcker under psuedonym men att läsa om deras liv är otroligt intressant.

Stundtals segade sig The Tenant of Wildfell Hall fram. Stundtals älskade jag den, Mrs Gordon och stämningen, det där svagt gotiska och engelskt dystra.

800px-The_Brontë_Sisters_by_Patrick_Branwell_Brontë_restored

De tre systrarna Brontë, målade av sin bror. Bild från Wikipedia.

Köp den här eller här.

De skandalösa – Simona Ahrnstedt

De skandalösa är sista delen i trilogin om slottet Wadenstierna – den följer på Överenskommelser och Betvingade. Även om de helt klart kan läsas 9789170369230_200_de-skandalosa_ljudbokfristående så är det fint att väva en trilogi med helt olika huvudpersoner i böckerna kring en plats – ett slott, som ofta bär på så mycket historia och andas stämning genom väggarna. Ett sådant ställe där man kan lägga handen på väggen och känna hur många som bott där, levt, älskat, plågats och dött.

I trilogin om Wadenstierna får du träffa några av dem. De skandalösa utspelar sig under stormaktens och barockens tid när Magdalena Swärd år 1685 kommer till slottet som sällskapsdam åt den adliga Venus. Liksom många andra kvinnor har hon kommit dit för att försöka bli den nya grevinnan på Wadenstierna, hustru åt den vackre men oförutsägbare Gabriel Gripklo. Om sällskapsdamen och greven inleder en romans som det bokstavligt talat ryker om?

Julia Dufvenius gör en fantastisk uppläsning av ljudboken som det är svårt att sluta lyssna på. Jag läser väldigt lite romance men Simona Ahrnstedt är en exceptionell författare av just historisk romance – faktiskt är hennes böcker i princip de enda jag läser i genren. Maskeradbaler avlöser hemliga möten i det vindlande slottet och känslorna flödar. Böckerna är fantastiska i det att de är underhållande med färgstarka karaktärer men också lyckas berätta något väsentligt om kvinnors situation för flera hundra år sedan.Visserligen tyckte jag inte De skandalösa gjorde detta lika bra som Överenskommelser och De betvingade och den berörde mig inte alls lika hårt (jag satt en hel kväll i soffan och storgrät när jag läste Överenskommelser). De skandalösa känns mer romance, mindre historia. Mindre historisk stämning, mer underhållning. Men det är ändå bra historisk läsning och helt klart det mest skandalösa jag läst på senare tid.

Du hittar boken här och här.

Andra som bloggat om boken: Boklysten, Beas bokhylla, Livet enligt Jenny, mamma Jakeline, Lottens bokblogg, Dagens bok, Annas bokblogg, Boken är tankens barn.

Åter till Nattens hus

Det började så himla bra. Eller, egentligen började det inte ens bra förutom att det lät så bra, men inledningen i första boken i vampyr-YA-serien House of Night var tråkigt försiktig och innehöll inte en enda vampyr med blodad tand. I andra boken började det visserligen spöka rejält och jag velade mellan att fortsätta läsa eller inte, tills jag fick syn på baksidestexten till den nionde boken i serien och sa till mig själv att nej, nu får det faktiskt vara nog med tjejer som tillber killar vackrare än morgonrodnaden själv och inte egentligen verkar ha något att säga om saken.

Sagt och gjort, jag lade serien på hyllan. Men nu har jag en gång väldigt svårt för att avbryta läsningen av serier, för att inte tala om hur jag får kämpa med att avsluta läsningen av en bok som egentligen inte alls faller mig i smaken (det är ordningssinnet som sticker upp sitt ibland så fula tryne), och min beslutsamhet vacklade rejält när jag såg denna framsidan:

12556680Legacy är en grafisk roman som utspelar sig både någonstans mellan första och andra boken samt väldigt långt tillbaka i tiden. Zoey måste lära sig att bli ledare för ”The Dark Daughters” och ska göra detta med hjälp av fem lektioner från vampyrgudinnan Nyx. Fem lektioner, fem element, fem historiska gestalter.

Nåväl, att läsa en grafisk roman-version av en serie är ju inte att egentligen ta upp den igen, försvarade jag mig och stack återigen näsan i vampyrskolan där ”fledglings” får lära sig om vampyrlivet och hålls skyddade mot omvärldens skräck och fördomar.

Det som också störde mig med första och andra boken i serien var att författarna inte verkade veta riktigt vilket ben de skulle stå på, men intressant nog verkar de här ha hittat sitt fotfäste, med hjälp av en rad olika tecknare. I historien som berättas här får historiska gestalter som Boudicca, Cleopatra och mytiska gestalter som Hippolyte ta plats i vampyrskrud, svurna till gudinnan Nyx.

Jag har läst mycket kritik av detta, mycket ondgörande över att författarna gör mord på historien och myten och förminskar starka kvinnliga historiska karaktärer. Nåja. Cast & Cast är väl i sådana fall inte de första. Till viss del håller jag med om att det inte är gjort med elegans ut i fingerspetsarna, men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla att det ständigt är de kvinnliga hjältarna som får ta plats, slåss och vara allmänt badass. Vissa måste naturligtvis göra det med en slits som går upp till naveln och där möter urringningen och överlag känns tecknarstilen inte särskilt speciell. Men vid sidan av det, och vid sidan av de fruktansvärda moralkakor som serveras i slutet av varje ”lektion”, är det här en okej grafisk roman – åtminstone i jämförelse med böckerna. Det kanske inte säger särskilt mycket eftersom jag inte tyckte böckerna var speciellt bra i slutändan, så trots lite upp- och nedtyckanden i den här recensionen får jag nog se mitt omdöme som halvljummet. På något sätt känns det som att det finns en bra tanke och vilja bakom den här grafiska romanen, men att det fallerar på att de hellre snabbt ville haka på trenden om att göra grafiska romanen på textbaserade böcker, än att ägna tid åt ett gediget hantverk.

Polarnatt – Frida Skybäck

På sommaren älskar jag lättsamheten som ofta finns i att läsa en romantisk/historisk roman. Men  Polarnatt är betydligt mer än så, och den är mycket bättre än föregångaren Norrsken. Jag gillar att de olika böckerna följer tre olika systrar, att en får en glimt av systern Elisabeth i Norrsken som blir en hel historia i Polarnatt. Det gör att en inte får en strömlinjeformad bild av hur deras liv ser ut.

Men det bästa med Polarnatt är att Frida Skybäck ger en bild av gryende kvinnlig frigörelse som inte är förenklad på det sätt jag tycker till exempel Elisabeth Nemert ofta hemfaller åt – det vill säga att beskriva en kvinna som trotsar alla normer och lyckas med allt, till synes helt isolerad från rådande samhällsklimat. I Polarnatt är kampen svårare, men också så mycket mer trovärdig och dessutom integrerad med ett klassperspektiv. Det är för mig det här som gör Polarnatt till en riktigt bra roman, mycket mer än romantiken och spänningen – även om Skybäck är bra även på det.

polarnattMen något med den här serien ger mig huvudbry: vad menas egentligen med titlarna på böckerna i den här serien? Visst är Norrsken och Polarnatt vackra ord men jag förstår faktiskt inte riktigt kopplingen till berättelsen – och någon koppling vill en väl ändå ha mellan titel och innehåll, eller? Båda berättelserna utspelar sig i Skåne, så långt ifrån norrsken och polarnatt en rimligtvis kan komma inom Sveriges gränser. Inte heller verkar det finnas en symbolisk förklaring i historierna och om det gör det så greppar jag den inte riktigt. Det enda jag kan tänka mig är riktigt långsökt.

Jag undrar vad tredje boken kommer heta. För visst blir det väl en fortsättning?

Andra som läst och bloggat om boken: Ylvas läsdagbok, Bokhyllan, Historier om skönhet och galenskap, Booze’n’Books, ihyllan, Boktokig, Bokfrossa.

Twenties girl – Sophie Kinsella

På releasefesten av Sarah Waters 1920- talsroman Hyresgästerna fick jag – passande nog – boktipset Twenties girl av Sophie Kinsella. Jag trodde nog aldrig att jag skulle läsa en bok av Sophie Kinsella, mycket beroende på att jag läst ganska mycket chicklitt jag inte gillar, men då tipset kom från eminenta boktipsaren Dark Places lånade jag raskt hem boken från bibblan.

IMG_4803Tur var väl det. För även om det här är en glittrig karamell och även om jag jag vanligtvis hänger mig mer åt litteraturens mörka sidor kunde jag inte låta bli att svepas med av den glada 1920- talsyran och det komiska i att ett spöke får den moderna huvudpersonen att klä sig i flapperdresses och gå ut och danska Charleston på Londons nattklubbar – mitt i det blinkande tvåtusentalet. Anledningen är att Sadie – spöket ifråga – nyss gått från de levandes skara till de dödas men inte kan få ro innan någon hittar hennes mest älskade halsband. Den utvalda att leta reda på det blir Lara – överspänd och nervös och som knappt träffat Sadie någonsin fast hon var hennes gammelfaster.

Jag gillar dock Sadie betydligt mer än Lara. Lara är i min mening ganska överdriven och även om jag förstår vart Kinsella vill komma så blir Lara helt enkelt för mycket. Hon är så besatt av att bli tillsammans med sin före detta pojkvän igen att hela hennes liv blir överskuggat och jag orkar liksom inte bry mig om henne. Men Sadie glittrar desto mer, både fysiskt och psykiskt, hon har både djup och självdistans men framförallt har hon ett fantastiskt självförtroende och framåtanda – och dessutom är hon väldigt vågad för att vara ett spöke från 1920- talet.

Hon gör dessutom Twenties girl till en bok som inte är så glittrig och glättig som en första anblick kan låta påskina. Under Sadies glada tjugotalsyra döljer sig en mörkare sida, glimtar av hårt kontrollerande föräldrar och tunga minnen från två krig. De män som fanns i Sadies närhet och som dog och efterlämnade sorg och de som överlevde men aldrig blev fria från skulden att ha levt ställs i kontrast mot Laras påstående att ”det finns inga singelmän i London!”. En slags förståelse för varför det glada 20-talet behövdes, som en kontrast mot allt det svåra och tunga, uppstår.

Twenties girl är helt klart en bok med både toppar och dalar. Men väl värd att läsa är den absolut.

Andra som bloggat om boken: Bokpotaten, Bokmasken, Bokhora, Flickan & böckerna, Lottens bokblogg,

The weight of the world

Det finns ett avsnitt ur säsong fem i Buffy the Vampire Slayer som heter The Weight of the World. På något sätt påminner mig läsningen av Jeanette Wintersons Weight om just det avsnittet.

Men låt oss backa lite.

När vi nyligen var i Grekland, närmare bestämt på Rhodos läste jag Eva Hedéns Grekiska sagor, en bok som stått länge i min bokhylla och som jag bara använt som uppslagsverk, för att jag har varit intresserad av grekisk mytologi sen tredje klass och mer än väl känner till den. Men Rhodosresan kändes som en ypperlig tidpunkt att läsa om den och det gjorde jag.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger en läser om myterna om Zeus, Poseidon, Hera, Hades, Demeter, Apollon och så vidare för de är lika spännande varje gång. Fantasifullheten är verkligen fantastisk och att det fanns en så stark tilltro till de – många gånger absurda bortom förstånd – berättelserna fascinerar mig.

Likaså är jag otroligt fängslad av projektet Mytserien, där kända författare skapar sin egen version av en myt eller mytisk person. De böcker jag har läst har många gånger varit oerhört fria tolkningar, men ändå finns oftast temat från myten kvar. På Rhodos läste jag också Jeanette Wintersons Weight, som förutom att vara skriven av en författare jag verkligen vill läsa mer av, också är en tolkning av Atlas- och Heraklesmyten. Atlas, som bokstavligt talat bär världen på sina axlar, blir tillfälligt befriad av Herakles för att Herakles vill att Atlas hämtar Hesperidernas guldäpplen åt honom.

IMG_4799

Precis som de flesta gudasagor, hur absurda de än är, säger de nästan lika mycket om mänskligheten som om gudarna. Gudasagor är nu en gång mänsklighetens försök att förklara sig själva och sin verklighet och i Weight ryms avund, kärlek, hat, ärelystnad och girighet lika mycket som fantasi. Det är helt enkelt mänskligheten som ryms. Intressant är att gudarna, hur mäktiga de än verkar vara, ändå fylls med en rädsla för mänskligheten och det dödliga. Enligt kristen tro blev människorna förvisade från Eden för att ha försökt tillskansa sig gudlig kunskap, i grekisk mytologi är det Prometheus som blir straffad för att ha tagit gudarnas gåva elden till människorna. Atlas blir straffad för att ha krigat mot Olympen och tvingas bära världen på sina axlar. I sitt eviga straff betraktar han mänskligheten och vad han många gånger ser att det inte är så stor skillnad på gudar och människor som en kan förledas att tro.

I The Weight of the world verkar hela världens öde ligga på Buffys axlar. Igen. Det här är det enda avsnittet där rollen som dråpare och räddare av världen verkar bli för mycket för Buffy. Varför? Det mänskliga i kärleken. Det här avsnittet tyngs också av frågan om gudar och människor och även här suddas gränsen ut. Det är ett verkligt fantastiskt avsnitt, ett av mina favoriter i serien, och det väcker också frågan om ondska, skuld och uppoffring. Stora frågor, egentligen utan svar. Men kanske är det därför vi så ofta ställer dem i fiktionen?

Jag älskar att Jeanette Winterson, liksom Phillip Pullman och Margaret Atwood, tolkar berättelsen på ett helt nytt sätt och ger den nya dimensioner. Jag kan inte hjälpa att jag fnissade lite åt Herakles självgodhet men för slutkapitlet kände jag verklig förundran. Jeanette Winterson, liksom Margaret Atwood, stiger högre och högre på min stjärnhimmel för varje ny bok jag läser av dem.

Världens viktigaste kyss – David Levithan

Vilken författare kan skriva cirka 200 sidor om en kyss, egentligen? David Levithan måste vara en 9789186634582_200_varldens-viktigaste-kyss_haftadav de få. Världens viktigaste kyss handlar om Craig och Harry som inte är ihop längre men som ändå tänker slå rekord i världens längsta kyss – över trettiotvå timmar. De har förberett sig minituöst – med kompisar som stöttar, vattenflaskor med sugrör, musik, lampor, filmkamera uppkopplad till Youtube och så vidare. Kyssen upptar nästan hela boken men är samtidigt också mest en manifestation av ett mycket tyngre tema som genomsyrar berättelsen – rätten att få vara den en är.

Det finns en melankolisk bakgrundskör i boken – lite likt en grekisk tragedi där händelseförloppet kommenteras av allvetande och allseende – de är homosexuella före Harry och Craig, människor som de flesta dött i AIDS och nu bevittnar Harrys och Craigs världsrekordförsök.

Men inte bara dem. I boken finns flera parallella berättelser om människor – ensamma eller i par – som på ett eller annat sätt bryter mot normen och som de flesta på ett eller annat sätt blir varse vad Harry och Craig gör. En del berättelser är tunga, sorgliga och en del är ljusa och glada men alla har de fått kämpa för att få vara den de är.

Världens viktigaste kyss är en fantastiskt vacker berättelse, David Levithan är en fantastisk författare och jag tycker alla ni borde läsa den.

Andra som bloggat om boken: Fiktiviteter, Rebeccas bokblogg, Prickiga Paula, Bokpärlan, I Elinas hylla, Annas bokblogg.

När en inte älskar en hajpad bok

9789129674026_200_godnatt-mister-tom_kartonnageDet är så många som berättat hur fantastisk Godnatt Mister Tom är. Hur sorglig den är, men samtidigt så bra. Kanske för många. För nu känns det lite som att svära i kyrkan men jag tyckte inte den var så hemskt bra, faktiskt. Absolut att historien om hur den lille pojken William blir evakuerad under andra världskriget och byter tillvaro från en hård, känslokall med en mamma som misshandlar honom till en varm och gemytlig med vänner och lärlek berör mig, men det händer inte så mycket på djupet.

En orsak är språket. Jag har aldrig läst någon bok av Michelle Magorian tidigare men jag tycker att språket är ganska uppstyltat och påminner mig lite om min mammas ungdomsböcker från 1950- talet där allting mest är ett uppradande av händelser och där alla är antingen genomonda utan förklaring (som mamman) eller rödkindade, snälla, rara ungar (som kompisarna Will får på landet). Jag får inte någon större känsla för dem. Faktiskt inte för William heller, som under alla underlägsenhet är fantastiskt begåvad i allting och är både skådespelare under den skrämda ytan och som lär sig skriva och räkna rekordsnabbt. Det tar sig lite på slutet och många karaktärer får lite mer djup men Godnatt Mister Tom blir faktiskt ingen favorit.

Det är ibland dumt – och kanske orättvist – att förvänta sig så mycket av en bok som alla älskar så otroligt. Kanske hade jag tyckt bättre om Godnatt Mister Tom om jag läste den när jag var mindre och inte hade läst så mycket om den.

Andra som bloggat om boken: Kulturkollo, Annas bokhörna, Bokmamma, Bokblomma, Läslusten, Kim M. Kimselius, The Book Pond.