Himlabrand – Moa Backe Åstot

Det glöder om Himlabrand. En romandebut av Moa Backe Åstot som är brännande, på mer än ett sätt.

Ánte älskar livet som renskötande same, han är enda barnet och det är självklart att han ska fortsätta arbetet med renarna efter sin pappa. Men det finns också annat som lockar och drar, känslorna för bästa kompisen Erik. Och så oron, för att visa det. Finns det ens homosexuella samer? Ánte känner inte till någon och internet ger inga svar. Jargongen är hård, Ánte är rädd för att visa vad han känner. Men det är också omöjligt att dölja kärleken som river och sliter.

Det är så fint berättat, så otroligt vackert skrivet om Ántes begynnande känslor för Erik, rädslan att de är obesvarade och så, kanske ännu mer, rädslan för att de är det. Vad ska alla andra säga? Moa Backe Åstot berättar i så många olika lager men får ändå alla trådar att flyta ihop. Boken som Ánte hittar på Jokkmokks marknad, som handlar om rasbiologi och som väcker så mycket sorg och ilska. Det känns i magen.

Men det är fler saker som gör att jag älskar Himlabrand. Att Ánte älskar livet som renskötande same, älskar där han bor och inte vill flytta till en större stad söderut. Det är annars ofta så i ungdomsboken som utspelar sig i en liten by eller ort, att den största drivkraften är att komma därifrån. Att känna sig utanför i byn är något som förstås behöver skildras, men också kärleken till den. Viljan att stanna, att den ska leva. Himlabrand, liksom Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, sticker ut.

Det är också vänskapen. Att läsa en vänskapsskildring mellan två killar i tonåren där vänskapen är det som står i centrum, är hjärtknipande ovanligt. Att det dessutom är en bok som utmanar fördomar, men inte själv dras med dem, är ännu mer sällsynt. Moa Backe Åstot skriver så det känns, inte bara om kärleken utan också om vänskapen. Om ensamheten i att sitta själv i matsalen när man är osams, om andetag mot hud, om hur luften fastnar i magen för att man inte vågar berätta hur mycket man är kär i någon.

Himlabrand är årets romandebut. Språket är skimrande, berättelsen så fängslande att jag läste ut boken över en natt. Det var omöjligt att låta bli.

The Upside Of Unrequited – Becky Albertalli

För varje gång jag läser en bok av Becky Albertalli blir jag lite mer förälskad. The Upside Of Unrequited är ingen fortsättning på Love, Simon eller Leah on the Offbeat men den utspelar sig i samma litterära universum, en värld som är härlig att befinna sig i, bubblig och alldeles underbart inkluderande.

Molly Peskin-Suso har haft tjugoåtta förälskelser men aldrig blivit kysst. Hon är blyg och försiktig och inte alls som sin tvillingsyster Cassie, vilken redan i bokens första kapitel träffar sin nya flickvän Mina. Med hjälp av Molly. Typiskt. Som tur är har Mina den söta hipster-killen Will som sidekick, tänk om Molly kunde bli kär i honom? Men så finns också hennes arbetskamrat Reid, en blyg och tillbakadragen kille som lever sitt liv i Tolkiens Midgård. Inte kan väl Molly bli kär i honom?

Jag zonar ut ibland, det gör jag. Hade jag varit på det humöret hade jag gnällt lite över att det inte är hela världen att aldrig ha haft en pojkvän. Allting i Mollys värld handlar verkligen om det och hon är inte helt snäll varken mot Will eller Reid. Helt ärligt tycker jag också att Cassie är ganska taskig. Men The Upside of Unrequited är allra mest härlig, och rolig, och jag älskar – ja, jag måste säga det igen – jag älskar hur många olika människor med olika utseenden och läggningar som finns i den här boken. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite ledsen över att en bok ska få pluspoäng för det, det ska egentligen bara vara så. Den här boken speglar bara hur verkligheten faktiskt ser ut, det är alla andra böcker som inte gör det. Ljudboken på engelska är fantastiskt fint inläst. The Upside of Unrequited skulle få fyra regnbågshjärtan, om den här bloggen satte betyg.

Boken är översatt till svenska med titel Fördelen med olycklig kärlek, utgiven av Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Tusen sidor, Carolina läser, Bokpärlan, Dagens bok, Bokprinsessorna.

Felix Ever After – en underbar YA-pärla

Felix Love har aldrig varit kär. Han jagar efter känslan samtidigt som han är rädd att han tillhör en minoritet för mycket för att någonsin få sitt lyckliga slut.

Felix Ever After är en Young Adult- roman med känslorna utanpå, så mycket att det gör ont, men utan att det någon gång blir för mycket eller för smörigt. Att skriva så litterärt om stora känslor är något som jag tycker att bara Young Adult- författare lyckas med. Ingen vuxenboksförfattare i romance-genren, eller annan genre, har någonsin lyckats övertyga mig om motsatsen (kanske med Rött, vitt och kungligt blått som undantag). Det är öppet, ärligt och rakt på. Rätt in i hjärtat.

Det är sommar i New York, och Felix kämpar med sin målning på sommarkursen för möjligheten att få komma in på Brown University med ett stipendium. Tyvärr söker den dryge Deaclan samma stipendium, och Felix har långt kvar innan han kan jämföra sin konst med Deaclans. När en elev börjar skicka transfobiska meddelanden till Felix och dessutom sätter upp bilder av Felix innan hans transition, jämte hans dödnamn, bestämmer han sig för att hämnas. Men planen tar honom inte dit han tänkt sig.

Det finns så mycket att tycka om med Kacen Callenders roman om Felix. Jag älskar att nästan alla viktiga personer i den är queera, till skillnad från så många romaner där det i bästa fall är ett undantag. Jag älskar Felix, så vilsen men också ibland så otroligt säker. Jag älskar, älskar att det är en Young Adult- roman vars primära relation är vänskapen mellan två killar. Det får så sällan vara så, att killar är bästa vänner utan en machonorm som kommer emellan. Det är så sällan det berättas om i böcker för unga.

Att söka efter sin identitet är på något sätt en del av uppväxten, men mer för några än för andra. Felix är transgender, men ju mer han lär sig om sig själv, desto mer ifrågasätter han. Vilken etikett passar för honom, egentligen? Och varför ska vi behöva sätta etiketter på människor för att vara bekväma med vilka de är? Felix Ever After darrar ibland på gränsen till pedagogik om identitetssökande, men faller aldrig över. Det är tur. Jag tror att den här boken kan vara en kär vän på vägen till att hitta sig själv för många unga, och vuxna för den delen. Det är en härlig, underbar och välskriven YA-pärla som brinner och glöder. Se till att den finns på ditt bibliotek.

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Ett höstligt lyckopiller

Jag tycker om berättelser som i sitt korta format lyckats berätta om ett helt äventyr. Jag älskar att Pumpkinheads är ett sprudlande, känslosamt farväl till barndomen, rutiner och allt som vi känner till – och bara står på tröskeln till något helt nytt och spännande.

Deja och Josiah är kompisar men ses bara varje höst, på marknaden där de jobbar tillsammans. I år är sista året. Josiah vill deppa, men Deja har en plan: de ska kolla in allt kul som finns på marknaden som de inte hunnit med tidigare år. Och det är faktiskt dags att Josiah pratar med den snygga föreståndaren i Kolakoisken.

Jag älskar verkligen att Pumpkinheads är ett så klassiskt quest, nästan rollspelsliknande i sitt format med uppdrag, typiska sidokaraktärer och vägvisare – en slingrande väg till målet. Nej, slutet kanske inte är särskilt överraskande men det är också en liten del av formatet. Pumpkinheads är också en otroligt fin historia om vänskap, kärlek och om att säga farväl till ett bit av ditt liv. En slags coming-of-age i serieformat. Rainbow Rowell är en av mina favoritförfattare, hon är fantastiskt på att skapa härliga karaktärer som du både älskar och, kanske lite, älskar att hata. Faith Erin Hicks har illustrerat den här grafiska romanen och den är helt underbar! Ett riktigt litet lyckopiller som lyser upp i höstmörkret.

Boken finns utgiven på svenska av Berghs förlag, 2020, med titeln Sista chansen. Den finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Du och jag, Marie Curie

En del böcker känns det som att en har läst, bara för att tanken att göra det funnits där så länge. En del böcker har jag glömt att jag har läst. Jag var inte säker på om Du och jag, Marie Curie var det förstnämnda eller det andra men nu när jag har lyssnat på den är jag säker på att jag faktiskt inte läst den tidigare, fast jag trott att jag har gjort det.

Det är en minnesvärd ungdomsroman, jag önskar så att jag hittat den när den kom ut 2003 och jag var sjutton år. Det är en sådan bok att jag bara vet att den hade gjort ett oförglömligt intryck på mig då.

Jennys närmaste förtrogna är dagboken där hon skriver till Marie Curie. Marie Curie är vägledaren, hon som får ta emot alla Jennys stora frågor utan att hon ger ett enda svar. Jenny, hon är femton år hösten 1986 när hon träffar Filippa. Filippa spelar i Jennys fotbollslag och hon väcker känslor som Jenny aldrig haft i kroppen innan.

Jenny och Filippa spelar fotboll, snusar, röker, går på fest. Pratar om livet, hånglar, ligger. Det är en svindlande kärleksskildring, het och intensiv. Annika Ruth Persson rycker med läsaren, får det att kännas som att det är nu det händer, här, i mig. Det var när jag insåg det som Du och jag, Marie Curie verkligen träffade mig som ett slag i magen. Boken utspelar sig för trettiofyra år sedan men på många sätt hade det lika gärna kunnat vara idag. 2020 är samhället helt klart öppnare och trevligare, men det är fortfarande inte alltid lätt att komma ut som homosexuell i Sverige, särskilt inte som idrottare. Fortfarande finns det män som utnyttjar sin maktställning som idrottsledare gentemot unga tjejer och det hela är så vidrigt, välskrivet och välskildrat att tårar av ilska hotar. Tidsmarkörer som Tjernobyl, Olof Palme och att skryta med att mamma äger en dator ger Du och jag, Marie Curie en tidsanda men Annika Ruth Persson låter det aldrig stå i vägen för skildringen av livet. Det blir en kuliss till det som är viktigare, det som gör att Du och jag, Marie Curie känns otäckt aktuell. Hur kort bit på vägen framåt vi egentligen har kommit på trettiofyra år.

Du och jag Marie Curie är, trots att den utspelar sig 1986 och är skriven 2003, en verklig pärla än idag. En vacker, arg, djup och insiktsfull roman om att vara ung och lesbisk, en av de bästa jag läst i sin genre.

 

Känslan i korridorerna

Korridorerna i högstadiet och gymnasiet, jag tror vi alla minns dem. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing.

Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl.

Det var flera månader sedan jag läste Korridorer nu, det var när nätterna var som ljusast och jag kunde sitta barfota i daggvått gräs och läsa i dagsljus vid midnatt. Jag minns inte novellernas handling särskilt väl, men jag minns känslan. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg. Den är en av de mest välskrivna ungdomsböcker jag läst och jag önskar att många lärare läser dem tillsammans med sina högstadielever och gymnasieelever. Det är noveller att prata länge om, att känna, att minnas.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Agnes bokblogg, Tusen sidor, Barnboksbloggen, Prickiga Paula.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Leah on the offbeat

Just nu är sprakande, elektriska, glittriga, härliga, queera, karamelliga Young Adult- romaner allt jag vill läsa. Skräck och dystopier tar sig för en gångs skull alldeles för nära min egen verklighet. Helst vill jag lyssna på böckerna, sjunka in i en helt annan verklighet för ett tag. Efter What if it’s us hade jag inte fått nog av Becky Albertalli (som skrev den boken tillsammans med Adam Silvera) och återvände till Creekwood i Leah on the Offbeat.

Leah on the Offbeat är en fristående uppföljare till Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon som den kanske är mer känd som efter att filmen fick premiär – eller, för att göra det ännu knepigare, Bara tre ord som den första upplagan döptes till på svenska. Nåväl. I Leah on the Offbeat intar Simons bästa vän Leah scenen, och huvudrollen. Jag älskar Leah. Jag älskade Leah redan i Love, Simon och jag älskar att hon fått en egen bok. Inte bara älskar jag henne för att det finns så få uttalat bi/pansexuella tjejer i litteraturen att få känna igen sig i, i litteraturen, utan också för att hon är en så otroligt fint tecknad karaktär. Leah är alltid den schysta kompisen, men den som kanske ofta håller sig i bakgrunden. Hon ställer upp, men gör inte jättemycket väsen av sig. Inte ens hennes bästa vän Simon känner till att hon är bisexuell, det är bara hennes mamma som vet. Så vad gör hon, när hon ska börja på universitet med Abby och slits mellan vänskapen och kärleken?

Om jag hade bott i Creekwood hade jag velat att Leah var min bästa kompis, eller min flickvän. Faktiskt är jag inte så lite kär i henne. Becky Albertalli skriver helt fantastiskt om det vardagliga, om vänskapen och kärleken som driver tonårslivet framåt, och hon får läsaren att känna sig nära. Uppläsningen av ljudboken på engelska är helt fantastisk, jag tillbringade timmar åt gången i Leahs sällskap och jag lyssnade ut den på några få dagar. Jag vill ha mer, massor av mer, från Becky Albertalli – en av de mest stigande stjärnorna på YA-himlen.

Boken finns bland annat på Uppsala English Bookshop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Böcker o annat, snowglitter, Jag och mina böckerBoktycke.

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

”Straight people should have to come out too. The more awkard it is, the better.”

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, omdöpt till Love, Simon efter att filmatiseringen av boken sett dagens ljus, är en underbar Young Adult- roman. Den är precis så varm och mysig att den känns som en tröst när livet är lite jobbigt, men inte så sötsockrad att du mår illa.

Det är en roman om att komma ut, men också om att inte behöva göra det. Vad mer är, det är en komma ut- roman utan några livshotande komplikationer, utan fullständig hjärtesorg, utan misshandel och utan drogproblem. Det kan verka konstigt att nämna detta men alltför många HBTQ- böcker – framförallt komma ut- romaner – på ungdomsavdelningen, har sorg och elände i kölvattnet. Vi behöver lite positiva historier också.

Simon är alltså gay, men ingen vet om det. Ingen mer än Blue, som också är gay, och som mailväxlar med Simon utan att de vet varandras riktiga namn. I sina mail kan de öppna sina hjärtan för varandra, dolda bakom anonymiteten. Samtidigt pågår Simons IRL- vardag men bästa kompisen Leah och repetitioner inför musikalen han är med om att sätta upp.

Det är någonstans där jag verkligen börjar älska Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är en otroligt fin, vardagsnära roman med ett enormt hjärta. Den handlar om livets knölar i vägen, om kärlek och vänskap. Den är oerhört fint skriven och ljudboken är väldigt bra inläst. Filmen, sedan, är en otroligt fin tolkning av boken – den följer inte bokens handling precis men det tycker jag inte den behöver göra. Böcker och filmer är ändå två olika medium och all härlighet, vänskap och kärlek som finns i boken, känns också i filmen. För en gångs skull älskade jag både boken och filmen och kommer båda läsa om boken och se filmen igen. Säkert flera gånger.

Boken finns på engelska bland annat på Bokus och Adlibris, på svenska här och här.

”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.