Tag Archives: kärlek

Kärleken till konsten och konsten att skriva riktigt bra om kärlek

Jag går på gatorna i Uppsala. I snöfall, i vårregn, en sen Valborgskväll, en kall nyårsnatt. Bredvid mig skymtar Frides orangea hår och platåskor, Yodits undflyende karaktär, Sebastians lugg och Johannes sorg.

För så är det att läsa Anna Ahlunds Saker ingen ser. Jag närde redan innan en kärlek för Uppsala, alltsedan jag och vän promenerade genom staden och botaniska trädgården och såg Shaun Tans verk på riktigt där för några år sedan. Det var sommar då, det var en underbar dag och en underbar stad. Kärleken till staden finns hela tiden här, och till de som bor i den. Det är lätt att föreställa sig dem och det Sibylla allmänestetiska läroverk de går på. Yodit, Fride, Sebastian, Johannes, Miriam, Aron, Linn – alla har konsten i sitt innersta på olika sätt. Jag älskar att karaktärerna presenteras med sitt estetiska val, sin konstnärliga tillhörighet. Det kan betyda så mycket, vara hela ens liv. Jag älskar också hur alla är olika på så självklara sätt, att kärlek och identitet inte måste förklaras eller ges en bakgrundshistoria. Den bara är. Efter att ha läst så många böcker där kärlek eller identitet som inte hör till normen ofta följs åt av problem är det underbart att få sjunka ner i Saker ingen ser. Jag älskar att Anna Ahlund inte sätter några etiketter.

Jag fick följa eleverna på Byllis i ett år, men jag kommer att tänka på dem mycket längre. Jag undrar så mycket! Vad är Linns historia? Får Sebastian ro? Hur går det får Yodit och Johannes? Jag hade gärna läst en bok om varje karaktär, jag vill veta både vad de gått igenom och vad de har framför sig. Fast jag kan också nöja mig med att undra, för det är också lite fint att få göra det. Alla i Saker ingen ser har lämnat ett avtryck. Till och med Josef, skolbibliotekarien som bara nämns ett fåtal gånger men som ändå helt tydligt har en så avgörande roll i många ungdomars liv. Mycket anas mellan raderna och med bilden av Josef, sittandes på sitt kontor med boktravarna runt sig, tedoften hängande i luften och chokladen mot dementorerna på plats i byrålådan tror jag Anna Ahlund uppfyllde många bibliotekariers önskedröm.

Saker ingen ser behövs så desperat i ungdomshyllan. Jag kommer tipsa alla mina elever och hoppas att många gör detsamma. Inte bara för att den är så viktig förstås, utan även för att den är så välskriven och så fantastiskt bra.

Köp boken: Adlibris eller bokus.

Andra som bloggat: Old Adults Read Yound Adult, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Enligt O, Carolina läser, Sagan om sagorna, stories from the city, Beas bokhylla, Bokpandan, Littermentärt, Carolina läser, TinaE, Biblioteksbubbel.

Down under – Johan Ehn

1977, Sverige, lekplatsen, tredje klass. En kille blir retad för att han inte är som andra killar, inte lika högljudd, inte lika våldsam. Det gör så ont att läsa, och ännu mer ont gör det av vissheten att det egentligen kanske hade kunnat utspela sig även idag.

1987, Nya Zeeland. Jim reser till sina släktingar i Auckland, vill äntligen få börja på nytt. Men fördomar och hat kan förfölja en till andra sidan jorden och Jim blir utslängd när den konservativa farbrodern inser att han är intresserad av killar istället för tjejer. Jim tänker inte återvända till Sverige, skådeplatsen blir istället Nya Zeelands landskap, gaykvarter – och Jims eget inre.

Down under är en lågmält intensiv och stundtals poetisk uppväxtskildring som gestaltar vilsenhet på ett sätt som skär i hjärtat. 1980- talets musik skapar en tidstypisk atmosfär – jag kan nästan höra den i huvudet – men samtidigt bär Down under med sig betydligt mer tidlösa teman än så. Det är på många ställen i världen lättare idag men det är fortfarande inte självklart att varje människa ska få vara den hen är, fortfarande överallt inte självklart att få älska den en vill utan att möta omgivningens hat. Down under gör ont, kryper under huden, men är också så vackert skriven att det inte går att sluta läsa.

Gilla böcker, 2017

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: bokkoll, Västmanländskan, bokstaden, CRM Nilsson, prickiga Paula, Bims blogg, Enligt O.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Noah är barnbarnet som slår upp ett grönt tält i farfaderns sjukhusrum. Farfadern som promenerar längre och längre in på en stig där minnena blir suddiga i vägrenen, flyter ihop, försvinner. Farfadern som blandar ihop sonen och barnbarnet, dåtiden och nutiden, verkligheten och fantasin.

Noah och farfadern sitter tillsammans på en bänk med rymden ovanför och hyacinterna nedanför och försöker reda i de bångstyriga trådarna som är livet och historien. Bänkens omgivande värld är torget, varje dag krymper det, varje dag ökar glassplittret och nycklarna på marken som är farfaderns bleknande minne.

Jag har inte än gått vid sidan av någon med demens eller Alzheimers, ändå gråter jag som vore det min egen farfar – han, som togs av en annan sjukdom när jag ännu var ett barn. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är ett sällsamt vackert porträtt, en inblick i ett slocknande medvetande, blödande av känslor utan att vara för mycket. Och varje morgon… är inte många sidor och fungerar kanske allra finast just som kortroman. Den är så intensiv, känslosam och så ordrik att det lätt hade blivit för mycket med hundra sidor till. Den är slutet på livet, men också början, mörkret, men också ljuset. En läsupplevelse som stal en bit av mitt hjärta men som jag ändå inte hade velat vara utan.

Forum, 2017.

Hitta den här eller här.

Många har läst och bloggat om boken. Ett urval: Vargnatt, Lotten, Johannas deckarhörna, och dagarna går, Just nu just här, Fru E, CRM Nilsson, Lexie, Madde, romeoandjuliet, Annas fotnoter, Fantastiska berättelser, Zelly, Beas bokhylla.

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Bland de många fantastiska saker med att läsa böcker tillsammans i en bokcirkel finns den om att utmana sin läsning. Den genre jag förmodligen läser minst av är biografier, jag kan räkna biografier jag läst på två händer och de jag tyckt om på en hand. Förmodligen hade jag aldrig läst Varför vara lycklig när du kan vara normal av Jeanette Winterson om den inte hade varit ett val i min bokcirkel.

Först läste vi den skönlitterära romanen Det finns annan frukt än apelsiner, en semibiografisk uppväxtskildring och en klassiker i HBTQ-litteraturen som gavs ut 1985 och då var helt revolutionerande. Det var en fantastisk läsupplevelse och en ännu intressantare diskussion efteråt, inte minst för att vi hade helt olika upplevelser av boken. Några av oss hade lyssnat på Ulla Skoogs inläsning i Radioföljetongen och var väldigt påverkade av hennes entusiastiska tolkning (läs mer om det här) och det spillde över även på läsningen av Wintersons faktiska biografi Varför vara lycklig….?

Känslan efter att ha läst Det finns annan… var visserligen att jag gärna ville läsa Varför vara lycklig…? direkt men kanske var det delvis en dålig idé för de inledande kapitlen i biografin är i mångt och mycket en upprepning av vad som hände i romanen och det tog lång tid att komma in i boken. Samtidigt finns i biografin också både nycklar och förklaringar till händelser i romanen som dels krossade mitt hjärta ännu en bit till och dels fick mig att se romanen i nytt ljus. Jag föll inte lika mycket för biografin som för romanen men kanske har det att göra med biografiformen som jag ofta tycker är lite fantasilös. Jag älskade sagoinslagen i romanen och saknade dem i biografin.

Samtidigt finns i biografin många intressanta resonemang och utvecklingar av tankar i romanen – om litteratur, om feminism, om adoption, om kvinnor och män, om kärlek och om rädsla. Inte minst finns det också en fantastisk skildring av arbetarklassamhället i England som det såg ut då, om industristäder och om politik i följden av detta. Som bibliotekarie kan jag heller inte annat än älska kapitlen som utspelar sig på biblioteket, den något buttra bibliotekarien och Jeanettes strävan att läsa hela avdelningen ”Fiction A-Z”. Inte bara hyser bibliotekarien en underbar och högst trovärdig kärlek till Dewey- systemet utan är, liksom en lärare med en betydande roll, en stöttepelare i samtal om litteratur. Precis som en som bibliotekarie önskar vara.

”Så snart jag har bekymmer tänker jag på Dewey decimalklassifikation”, sa bibliotekarien.
”Vad händer då?”, frågade assistenten, ganska imponerat.
”Då förstår jag att bekymret bara är något som har sorterats in på fel plats. Det är förstås just det som Jung förklarade – att vårt undermedvetnas kaos strävar att hitta sin rättmätiga plats i vårt medvetandes kartotek.”

Den här bibliotekarien vill spika upp citatet på väggen.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhyllan, Beas bokhylla, Marcusbiblioteket, Cat on Hat, Ylvas läsdagbok.

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.

En bokmals små äventyr i Paris

Resan till Paris kunde ha börjat bättre. Inställt plan och en dag som gick förlorad men istället ganska många lästimmar. Jag bestämde mig för att resa i förväg till Paris och öppnade Tatiana de Rosnays Huset du älskade, mitt första möte med författaren och ett möte med det historiska Paris som jag länge kommer minnas. Här bor Rose under Napoleon IIIs tid, en tid av förändring då Paris ritas om och små gränder får ge plats för stora boulevarder. Roses hus, det som hon älskar, är en av de som måste ge vika för framtiden.

På en liten restaurang vid Seine.

I början kändes hela berättelsen, för att vara krass, en smula smörig och mer än lovligt sentimental. Men allteftersom  flygplanet, som vi nu äntligen fått gå på, närmade sig Paris började jag också fatta tycke för karaktärerna som långsamt utmejslades ur husets väggar. De som bott där, de som var utanför. Beskrivningen av ett hus, ett hem och kanske framförallt av att inte ha ett – och skräcken i när någon inkränktar på det. Kärlekshistorien når mig aldrig men det var fint att gå på gatorna i Paris och fundera på hur det såg ut innan – enligt Rose, den vidrige – baron Haussman förändrade det så.

Sekelskiftets Paris följde med mig in i fjärde Victor Legris- mysteriet, en deckare av Claude Izner med namn efter en av de mysigaste stadsdelar jag sett – Mördaren i Marais. Jag tyckte verkligen om blandningen av tidsepoker i Marais, spåren efter en äldre tid med de nya hippa restaurangerna som liksom klämde sig in i tillvaron. Läsningen gav mig några spännande timmar, men kanske inte särskilt mycket mer. Claude Izner skriver inga dåliga deckare men heller inget som lämnar stora spår efter sig.

I Marais promenerade jag på Paris äldsta torg, såg det hus där Victor Hugo skrev Les Miserables och fick också den godaste falafel jag någonsin ätit på L’as du falafel. Gammalt och nytt. Fint, på något sätt.

Jag fick under den här resan också drömma mig tillbaka till när jag började älska Disney för Disneyland var en stor del av vår Parisresa. Jag och min pojkvän delar kärleken till Disney, tivolin och bergochdalbanor och fick våra livsandar omruskade under både Indiana Jones – Tempel of Peril, Big Thunder Mountain och – det bästa – Hyperspace Mountain, där vi fick sitta längst fram i tåget och åka rymdskepp nästan på riktigt. För en Star Wars- nörd var det ovan himmelriket – det var rymden.

Jo, vi var på Shakespeare & Company också förstås, den underbara bokhandeln vid Seines strand som dignar av böcker och är mer ett paradis än en affär, men de har fotoförbud och förresten behöver en nästan se det med egna ögon.

Vi cyklade, åt på brasserie, gick på fotboll, promenerade i Montmartre, blev allmänt kära i både Paris, värmen och vårt hotellrum med balkong i södra Pigalle, detta område som en gång verkar ha varit ganska sjaskigt men där nu trendiga hipsterbarer dyker upp lite överallt som mopsiga små maskrosor i den dammiga asfalten. En stad i förändring, ändå verkar den ibland aldrig ha förändrats.

På vägen hem började jag läsa Delphine deVigans Underjordiska timmar och jag tror det är boken från den här resan som kommer stanna med mig längst.

Bilderna från min instagram, @eliandbooks.

Insnöad kärlek

Snön hopar sig på bloggen när julen drar allt närmare och mörkret känns som att det är här för att stanna, även om det faktiskt är idag det vänder. 81pQoNpy7JL För den som vill ha ett litterärt ljus i mörkret är Let it snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle ett fint sådant.

Kanske är det min till viss del cyniska karaktär som spelar in, men personligen hade jag lite svårt för Let it snow. Det låter så otroligt bra, tre young adult- författare som skriver varsin berättelse vars karaktärer snor in sig i varandra och alla på grund av århundradets snöoväder fastnar i den gudsförgätna hålan med det typiska namnet Gracetown och där alla misstag till slut verkar leda till byns Starbucks. Kanske är det där som min cynism kickar in, att allt är lite för bra och att namn som ”Gracetown” och ”Jubilee” bara gör det hela lite för… m

Men med det sagt och med all cynism lagd åt sidan så är ändå Let it snow en samling med tre fina berättelser. Allra bäst gillar jag The Jubilee Express av Maureen Johnson som inleder boken och är precis lagom konstig, romantisk, lustig och söt. Jag tycker verkligen om karaktärerna som skymtar förbi och bokens stora styrka i sin helhet är just iakttagandet, att många fler historier skymtar under texten och att fler ledtrådar ges till varje karaktär inför upplösningen i tredje novellen. Också den, The patron saint of pigs, tyckte jag om. Tyvärr är det mittenberättelsen, A cheertastic christmas miracel av John Green, som drar ner helhetsbetyget och mest är sexistisk och klyschig och, om än ganska dråplig, också väldigt förutsägbar.

Slutet gott, allting gott, hör väl till genren och det är ungefär det läsaren ges i Let it snow. let-it-snow-magisk-julhelg-i-tre-delarJag hade önskat att den fina betraktelsen över relationer som ändå finns där någonstans hade gjort mer än skrapat på ytan, att humorn i mittenberättelsen hade gjort mer än spelat på trötta, sexistiska klyschor om cheerleaders men jag hade ändå några trevliga timmar i soffhörnet med Let it snow. Omslaget till den engelska utgåvan är fint men det var det svenska omslaget som fick mig att läsa boken, det är så hypergulligt att till och med en cyniker som jag log. Du måste nästan leta upp boken i en bokhandel för bara en bild gör det inte rättvisa.

Du hittar den på engelska här och här, och på svenska här och här.

Andra som läst: Prickiga Paula, Just här just nu, Beas bokhylla.

”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…”

Lydia – ett radikalt kvinnoporträtt för tiden när Hjalmar Söderberg skrev in henne i litteraturhistorien. Fortfarande lever hon, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia och i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Frihetslängtande, fortfarande fast i den eviga kvinnorollen?

När jag blev bekant med henne var jag i tonåren och läste Den allvarsamma leken för första gången. Nu läste jag om den i höstas. den-allvarsamma-lekenMycket kände jag igen, en del var nästan som nytt. Allusioner till dåtidens samtidsfenomen som placerar verket i sekelskiftets Stockholm gick mig nästan förbi i tonåren, nu tyckte jag de tjänade som en vacker kuliss bakom kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia. Kärlek, och tragik. Från stunden Arvid och Lydia möts i skärgården, i ett nästan Shakespearianskt drömspel kantat av naturromantik går kärleken och tragiken hand i hand som den så ofta gör. Arvid är rädd för att binda sig, Lydia vägrar att bry sig om konventioner och tar plats på ett för sekelskiftet oanständigt sätt.

”Man väljer inte” är en av romanens många bevingade uttryck och väljer verkar Arvid aldrig göra, istället flyr han och undviker tills han finner sig fast i ett äktenskap han inte ens ville ha – gift, inte med Lydia utan med Dagmar. Lycklig, det är han väl inte, men inte heller verkar han ha någon kraft att förändra. ”Av princip gör jag inte någonting av princip” – ett uttryck och en motsägelse som väl beskriver Arvid – han är ingen handlingskraftig man, verkar inte välja något i sitt liv, ändå har han en bergfast tanke om att han vill vara ”fri” – mest från äktenskapet, då. Det smått ironiska ligger i att han, som man, redan är betydligt friare än Lydia vars Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… återkommer som ett nästan smärtsamt mantra genom romanen, en påminnelse om hennes instängdhet i kvinnorollen, hur frigjord hon än tycks vara. Detta ”Ud…” är en strof ur en dikt av Bjørnstjerne Bjørnson, norsk författare som fick nobelpriset 1903, dikten kommer från verket ”Arne” från 1858 och handlar, såvitt jag förstår, om längtan bort från bondelivet, ut mot något bättre. Mot Amerika.

Samtiden är en spegel i Den allvarsamma leken. När kungen dör går det anarki i äktenskapstroheten och den flammande affären tar sin början. Det är kanske det enda beslut Arvid tar i romanen, han går till Lydia. Lydia som då bor själv, på Johanneskyrkogården i Stockholm, där även jag satt i september och betraktade Carl von Döbelns gravsten med orden citerade i romanen ”Ära – skyldighet – vilja”. Så mycket de orden har betydelse i romanen, så mycket de styr personerna i den.

medium_4f45b28879a62d29877dafb665cd7332-13592813_254421954939220_1434638214527670826_nJohanneskyrkogården, Tunnelgatan, Rydbergs, Continental, Den allvarsamma leken är en Stockholmsroman och i Pernilla Augusts filmatisering är det just det jag saknar, Stockholm som en kuliss. Filmen är visserligen delvis inspelad i Stockholm men också till stor del i Budapest och även om sekelskifteskänslan består med ståtliga stenhus och häst och vagn så infinner sig aldrig känslan av att gå på gatorna så som den gör i romanen. Ändå tyckte jag mycket om filmen, känslan både av hetsig kärlek och sakta gående tid, skådespeleriet. Särskilt fint var porträttet av Dagmar, en figur som i romanen ibland känns orättvist behandlad, hysterisk och svartsjuk ifrån Arvids synvinkel men som också är en bedragen hustru, fängslad i kärleken och i kvinnorollen utan några fler val.

Kärleken ja, Den allvarsamma leken brukar omtalas som den stora svenska kärleksromanen och kärlek är det, inte bara mellan huvudkaraktärerna utan också som ett tema, som en definition. Medan Arvid är intresserad av världen, han är journalist och utrikeskorrespondent, definieras Lydia mest just av sin kärlek – sin frigjorda kärlek, som visserligen gör henne progressiv i sekelskiftets Sverige men som ändå inte låter läsaren finna djupet i hennes karaktär. Kanske var det därför Pernilla August i filmen lät Lydia bli en konstnär vid sidan av sin far, ger en vidare bild av hennes konstnärskap än bara det lilla vykort hon själv målar med de tongivande orden Ud vil jeg!…. – samtidigt som hon i filmen genom konsten även görs till ett objekt, naken på en målning och därvid både föremål för längtan och löje. Kvinnans eviga roll som objekt, aldrig subjekt.

9789100132958_200x_for-lydia_e-bok”Varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?” undrar Lydias närmaste vän Ester i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia från 1973, en mening som också Nina Lekander citerar i förordet till boken och där också undrar, kan inte samma sak sägas även om Sundströms Lydia…? Till viss del är jag böjd att hålla med. Söderbergs Lydia är undflyende, hon också. Skulle hon inte, förflyttad till ett modernare 1950- och 1960- tal, bli en djupare karaktär? Men trots att hon förflyttats nästan sextio år framåt i tiden känns även Sundströms Lydia till en början gammaldags – ibland glömmer jag att jag faktiskt inte befinner mig i sekelskiftets Stockholm och finner mig undra om det är kvinnorollen som inte förändrats eller om Sundström varit för varsam om Söderbergs originalverk. Eller är Lydia traditionell, en motvikt till begynnande frigörelse, liksom Söderbergs Lydia är progressiv i motvikt till gamla ideal? Ibland tänker jag, under bokens första halva, att det hade varit mer intressant att läsa boken För Lydia om den faktiskt utspelades i sekelskiftet. Samma tid, men från en annans synvinkel.

Vid sidan av kärleken, vill jag påstå, är frihetslängtan det starkast genomgående temat i alla tre verken. Just detta Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… som så ofta citeras i Söderbergs roman och som, trots att den berättas ur Arvids synvinkel, ändå verkar definiera Lydia saknas till en början helt i Sundströms. Det känns märkligt. Lydias längtan, önskan efter frihet känns på något sätt inte lika stark när hon själv är huvudperson och jag börjar undra varför Sundström skrev sin roman. För att Lydia behandlats orättvist i Den allvarsamma leken och Sundström ville ge ett mer nyanserat porträtt av kvinnan som kallats femme fatale? Eller för sin egen skull, som en hyllning till det bländande originalverket? Jag får fortfarande i För Lydia inget riktigt grepp om huvudpersonen, hon glider fortfarande undan. Ändå finns där mycket som hade kunnat utforskas, Lydias grymhet till exempel. Om Arvid, för att återgå till inledningen av blogginlägget, är en velig karaktär – ja, i det närmaste viljelös – så tvekar inte Lydia i jämförelse. Hon skaffar sig flera älskare vid sidan av, sätter gränser. Men i det kan hon också verka kall och hård, hon är inte genomgod men de finaste romanerna serverar snarare komplexa karaktärer än enkla. Nu slätas den grymheten över, även i Sundströms roman, och jag hade gärna läst mer om den. Eller, som min bokcirkelvän med vilken jag läste både böckerna föreslog, vänskapen med Ester, den gryende politiska aktivismen som är en fin tidsmarkör i För Lydia.

Det är med Marianne det, åtminstone till viss del, vänder. När Lydia tvingas bli definierad som mor, går igenom en svår förlossning, börjar hon också längta ut. Det var inte så hon hade tänkt sig det. Vid det laget är jag fast i boken. Samtidigt är den motsägelsefull, för när Lydia börjar längta just ut, vill ha sin självständighet, är det också för att ”som en självständig kvinna kunna ta emot honom i sitt hem”. Är det en evig kamp? För evigt definierad av en man, kan hon aldrig få sin verkliga frihet, inte ens nu?

Jag tyckte om att läsa För Lydia men jag kan heller inte låta bli att undra: vad har den gett mig, som Den allvarsamma leken inte redan gjorde? Vad har det egentligen tillfört att den förflyttats till sextiotalet? I just det här var jag och min bokcirkelvän rörande överens och jag lovade också att läsa mer av Sundström för jag tycker om hennes språk. Det är bitskt ibland, humoristiskt på ett sådant sätt att jag anar att karaktären är allvarlig men författaren ironisk – detta påminner på ett kärt sätt om Söderberg ty Den allvarsamma leken är inte alltid allvarlig utan även understundom ganska rolig – på ett ironiskt sätt, ofta beskt kommenterande sin samtid.

Vem är Lydia egentligen? För mig flyr hon fortfarande undan, kanske är det egentligen det som gör att För Lydia inte radikaliserar Söderbergs roman, inte egentligen tillägger något, för det är huvudpersonen för svår att nagla fast. Men fängslar mig, det gör hon fortfarande.

Jack – Christina Lindström

Jack – en kärlekshistoria, en jordnära berättelse om den första riktiga kärleken, men också med ett tyngre plan om att gå vidare, sona sina brott, förlåta.

Jack och Freja träffas i ett badrum på en fest. Instinktivt ryggar jag tillbaka mot vad som verkar vara en ny Romeo- och Julia historia och inte minst mot beskrivningen av Freja som ”med rosa mössa och för stor näsa”. För stor för vem då? Måste alltid tjejer beskrivas med sina eventuella (enligt samhället) brister i fokus?

Men det tar sig. Den trevande kärleken är fint beskriven, dialogerna underbara. Det dröjer ett tag innan jag som läsare får reda på vad det är som Jack har nedgrävt i sitt förflutna. Bit för bit förstår jag, men det är inte en hemlighet som blir en sensationsskapande story i boken, det hade egentligen kunnat vara vad som helst. Det viktiga är hur det blir en del av Jacks karaktär,

Jack, han som saknar bitar ur sin familj och därför skapar sig en egen. Nazismen förklädd till nationalsocialism som med öppen famn lovar just det, en stor familj byggd på rasbiologi och tänkta landsgränser men som döljer rasism och hat. Christina Lindström beskriver det så väl att jag nästan ryser av obehag, hur pratet om ”en folksjäl”, ”en familj” kan låta så bra för lättpåverkade öron.

Det dröjer också ganska länge innan jag faktiskt började älska boken. Men ju mer jag lärde känna karaktärerna, med hemligheter och allt, desto mer tyckte jag om dem. Beskrivningen av ett möte mellan en sexåring och en sextonåring lämnade mig fullständigt försvarslös, rev ned mina murar och fick mig nästan gråtfärdig. Det är så ärligt, öppet och äkta att jag inte kan annat än tro att det hänt på riktigt. Jack är så tafflig, vet så uppenbart ingenting om hur en handskas med sexåringar, och ändå.

De gillar alla bollsporter. Och djur, och troligen Star Wars. Glöm inte att de tappar tänder hela tiden också, och då ska de ha tjugo spänn. Per tand alltså. Ingen klumpsumma.

Jack är en helt vanlig tonårsroman om kärlek, och ändå helt annorlunda, en av de bästa jag läst i genren i år. Det enda jag egentligen har att invända är att omslaget är en ren kopia av Peter Barlachs Fifteen Love. Eller så är den en blinkning till boken – jag har faktiskt inte läst den så jag vet inte. Men jag ser den ofta på biblioteket och jag kan inte låta bli att tänka på den varje gång jag ser Jack.

B. Wahlströms, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Bokhemligheter, bylined, Bokraden, Fiktiviteter.

”Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future”

Meningen på baksidan av boken är talande. Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future. Amanda lämnar hela sitt förflutna bakom sig när hon flyttar till Lambertsville. Lämnar mobbing, misshandel, frågor, ifrågasättanden. Lämnar Andrew – den felaktiga kropp hon föddes in i. I Lambertsville får hon nya vänner och hon träffar Grant – fast hon hade ju inte räknat med att bli kär.

if-i-was-your-girl

Det jag tycker så mycket om med If I was your girl är att det är en historia om Amanda, inte om Andrew. Inte om korrigering och grottande i detaljer om operationer, inte från en annan persons synvinkel som berättelser om transpersoner ibland kan vara. Amanda är inte i första hand transperson utan en ung tonårig tjej, även om hon även bär på det bagage hon gör. Meredith Russo får fram sitt budskap genom Amanda så otroligt bra, utan att för den sakens skulle skriva läsaren på näsan med pekpinnar. När Amanda säger att hon ”är tjej, alltid varit tjej”, är det så självklart. En bok med en agenda, helt klart, men även en bok där det pedagogiska målet inte tar över berättelsen, som det ibland kan vara.

If I was your girl är en hoppfull bok, om att det faktiskt går att lämna sitt förflutna och starta ett nytt liv – utan att den för den sakens skull är rosafluffig och klyschig. Amanda är visserligen väldigt typisk ”tjejjig” men jag kan köpa det, för jag tänker att det ändå spelar historien i händerna på något sätt. I efterordet skriver också författaren att hon medvetet gjort Amanda feminin, och hetero, och låtit henne genomgå korrigering tidigt, för att den ska vara lätt att ta till sig och det köper jag också. Det som verkligen gör ont är att Russo i efterordet även skriver att Amandas kamp och ångest är förenklad jämfört med vad många transpersoner går igenom, och ändå är Amandas ångest genom hela boken väldigt påtaglig. Läs boken, men läs också efterordet! Jag hoppas många tar till sig den här boken för den är så oerhört viktig.

Boken ger mig helt enkelt hopp. För några veckor sen gjorde också en av mina kollegors barn det, när hon läste just den här boken och han, sju-åtta år gammal, frågade vad den handlade om. Hon berättade att den handlade om Amanda som råkat födas med en killes kropp men att hon alltid varit tjej och nu hade fått rätta till det. Hans svar? ”Vad bra! Vad bra att man kan det!” När världen är så hemsk som den är ibland, som den är just nu, är det fint när både böcker och åttaåriga pojkar kan ge en hopp om framtiden. If I was your girl är en fantastisk bok, inte bara för att den tar upp ett ämne få andra böcker gör utan också för att den är så bra i sig, fint skriven och berättar om kärlek, ångest, skilsmässa på ett så bra sätt – ett tonårsliv.

Hitta den på engelska här eller här, på svenska här eller här.

Andra som bloggat om boken: Biblioteksbubbel, Feministbiblioteket, Qwintessa, Västmanländskans bokblogg, Fiktiviteter, Prickiga Paula, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar, Kulturkollo.