Känslan i korridorerna

Korridorerna i högstadiet och gymnasiet, jag tror vi alla minns dem. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing.

Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl.

Det var flera månader sedan jag läste Korridorer nu, det var när nätterna var som ljusast och jag kunde sitta barfota i daggvått gräs och läsa i dagsljus vid midnatt. Jag minns inte novellernas handling särskilt väl, men jag minns känslan. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg. Den är en av de mest välskrivna ungdomsböcker jag läst och jag önskar att många lärare läser dem tillsammans med sina högstadielever och gymnasieelever. Det är noveller att prata länge om, att känna, att minnas.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Agnes bokblogg, Tusen sidor, Barnboksbloggen, Prickiga Paula.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Leah on the offbeat

Just nu är sprakande, elektriska, glittriga, härliga, queera, karamelliga Young Adult- romaner allt jag vill läsa. Skräck och dystopier tar sig för en gångs skull alldeles för nära min egen verklighet. Helst vill jag lyssna på böckerna, sjunka in i en helt annan verklighet för ett tag. Efter What if it’s us hade jag inte fått nog av Becky Albertalli (som skrev den boken tillsammans med Adam Silvera) och återvände till Creekwood i Leah on the Offbeat.

Leah on the Offbeat är en fristående uppföljare till Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon som den kanske är mer känd som efter att filmen fick premiär – eller, för att göra det ännu knepigare, Bara tre ord som den första upplagan döptes till på svenska. Nåväl. I Leah on the Offbeat intar Simons bästa vän Leah scenen, och huvudrollen. Jag älskar Leah. Jag älskade Leah redan i Love, Simon och jag älskar att hon fått en egen bok. Inte bara älskar jag henne för att det finns så få uttalat bi/pansexuella tjejer i litteraturen att få känna igen sig i, i litteraturen, utan också för att hon är en så otroligt fint tecknad karaktär. Leah är alltid den schysta kompisen, men den som kanske ofta håller sig i bakgrunden. Hon ställer upp, men gör inte jättemycket väsen av sig. Inte ens hennes bästa vän Simon känner till att hon är bisexuell, det är bara hennes mamma som vet. Så vad gör hon, när hon ska börja på universitet med Abby och slits mellan vänskapen och kärleken?

Om jag hade bott i Creekwood hade jag velat att Leah var min bästa kompis, eller min flickvän. Faktiskt är jag inte så lite kär i henne. Becky Albertalli skriver helt fantastiskt om det vardagliga, om vänskapen och kärleken som driver tonårslivet framåt, och hon får läsaren att känna sig nära. Uppläsningen av ljudboken på engelska är helt fantastisk, jag tillbringade timmar åt gången i Leahs sällskap och jag lyssnade ut den på några få dagar. Jag vill ha mer, massor av mer, från Becky Albertalli – en av de mest stigande stjärnorna på YA-himlen.

Boken finns bland annat på Uppsala English Bookshop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Böcker o annat, snowglitter, Jag och mina böckerBoktycke.

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

”Straight people should have to come out too. The more awkard it is, the better.”

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, omdöpt till Love, Simon efter att filmatiseringen av boken sett dagens ljus, är en underbar Young Adult- roman. Den är precis så varm och mysig att den känns som en tröst när livet är lite jobbigt, men inte så sötsockrad att du mår illa.

Det är en roman om att komma ut, men också om att inte behöva göra det. Vad mer är, det är en komma ut- roman utan några livshotande komplikationer, utan fullständig hjärtesorg, utan misshandel och utan drogproblem. Det kan verka konstigt att nämna detta men alltför många HBTQ- böcker – framförallt komma ut- romaner – på ungdomsavdelningen, har sorg och elände i kölvattnet. Vi behöver lite positiva historier också.

Simon är alltså gay, men ingen vet om det. Ingen mer än Blue, som också är gay, och som mailväxlar med Simon utan att de vet varandras riktiga namn. I sina mail kan de öppna sina hjärtan för varandra, dolda bakom anonymiteten. Samtidigt pågår Simons IRL- vardag men bästa kompisen Leah och repetitioner inför musikalen han är med om att sätta upp.

Det är någonstans där jag verkligen börjar älska Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är en otroligt fin, vardagsnära roman med ett enormt hjärta. Den handlar om livets knölar i vägen, om kärlek och vänskap. Den är oerhört fint skriven och ljudboken är väldigt bra inläst. Filmen, sedan, är en otroligt fin tolkning av boken – den följer inte bokens handling precis men det tycker jag inte den behöver göra. Böcker och filmer är ändå två olika medium och all härlighet, vänskap och kärlek som finns i boken, känns också i filmen. För en gångs skull älskade jag både boken och filmen och kommer båda läsa om boken och se filmen igen. Säkert flera gånger.

Boken finns på engelska bland annat på Bokus och Adlibris, på svenska här och här.

”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Golden Boy – viktig och fantastisk

Max Walker är en av de populäraste killarna i skolan, lagkapten i fotbollslaget och verkar vara alla tjejers dröm. Han är 16 år och avslutar alla förhållanden innan de går längre än kyssar. Max största rädsla är att någon ska få reda på att han är född intersex – både kille och tjej eller varken eller. Vad kommer hända om någon får reda på det i skolan? Vad kommer hända med hans föräldrar, som båda är stora namn i stadens rättsväsende?

Golden Boy är inte bara en bok om att ha diagnosen intersex. Den berör alla i sin uppgörelse med det patriarkala, binärt uppdelade könssystemet och vad det gör med oss. Varför är samhället så vansinnigt solitt uppdelat i två kön, och vad händer med de som inte passar in i någon av de påtvingade kategorierna? Barn som föds med intersex- diagnos blir ofta tidigt opererade för att tvingas in i den ena eller andra könskategorin – långt innan de har möjlighet att själva kunna säga något om saken. Vad säger det, om vår rädsla för att något ska gå utanför de två kategorier vi själva hittat på. Att Max har diagnosen intersex hindrar inte att bokens många frågor även är aktuella för icke-binära och transpersoner, som också hindras i sitt liv av att vi gärna vill dela upp människor i två kategorier och bestämma hur en ska se ut för att ”tillhöra” den ena eller andra. Som om det bara skulle finnas två, och som om det är vår sak att bestämma över någon annans liv.

Golden Boy är stundtals ganska tuff att ta sig igenom, Max blir utsatt för ett övergrepp i bokens inledande kapitel som ställer hela hans liv på ändå och får honom att ifrågasätta hela sin identitet. Samtidigt är den ofta fantastiskt bra och välskriven – framförallt för att jag känner så otroligt mycket för nästan hela bokens persongalleri. Max och hans lillebror Daniel allra mest, men också Max föräldrar och Sylvie – som Max blir förälskad i men ändå inte vågar berätta för. Den enda person som förblir stel och tråkig är läkaren Archie – hennes funktion i berättelsen är att förklara en hel del termer och få läsaren att förstå vad intersex innebär, vilket är viktigt såklart men hade kunnat göras på ett bättre sätt. De stycken där Archie berättar är överpedagogiska och ganska torra och jag lyckas aldrig få ett grepp om vem Archie är.

I Golden Boy får de flesta av huvudpersonerna komma till tals i egna kapitel, ett sätt att komma dem nära som jag verkligen tycker om. Ljudboken på engelska närmar sig nästan radioteater då alla karaktärer har olika uppläsare – samtidigt ett grepp jag faktiskt tyckte om. De flesta uppläsare är verkligt bra och den enda som är helt otroligt dålig är Sylvies röst. När hon läser Max repliker försöker hon använda en djuuuup och maaanlig stämma som istället blir en parodi på en mansröst – och när hon läser Sylvies tjejkompisars repliker låter de lite som mer högfrekventa versioner av Askungens möss. Det är så fånigt och jag önskar att uppläsare skulle SLUTA försöka förställa rösten i ”manligt” och ”kvinnligt” eller – nästan ännu värre – med ”ondska i rösten”.

Nä, bu. Fast lyssna på Golden Boy ändå, eller läs den, för det är en fruktansvärt viktig bok om en diagnos som det sällan pratas om – och helt enkelt bara en fruktansvärt viktig och sällsynt bra bok.

Bonnier Carlsen, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, BibbloAnna, Sannas bokhylla, Dagens bok, Bokstaden, Prickiga Paula, CRM Nilsson, Boktycke.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue – underbar queer 1700- talsromantik

Det finns något fullständigt ljuvligt i att hänge sig åt all den stormande kärlek, alla prassliga sidenkläder, alla förbjudna ord och alla mystiska skeenden som är Mackenzi Lee’s bok The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. Allra mest älskar jag hur Lee helt obrydd bryter mot varenda en av 1700- talets etiketter för hur unga män och kvinnor bör bete sig.

Henry Montague är en ung bisexuell lord som är hemligt kär i sin bästa vän Percy och tillbringar sina kvällar med att dricka vin tillsammans med sagda Percy och sina dagar med att sova ikapp gårdagens festligheter. När de tillsammans ska resa iväg på sin ”Grand Tour of Europe” som var den tidens coming-of-age för unga rika lorder, ser Henry sin chans att flörta vilt med Percy och kanske till och med våga berätta hur han känner. Vad han inte hade räknat med är att hans syster, en inte så väl genomförd stöld och en mystisk ask skulle kullkasta planerna åt flera vilt spretande håll.

Lee tar sig sannerligen friheter med det europeiska 1700- talet, men är samtidigt så autentisk i vissa detaljer, språk och händelser att det helt enkelt är en fröjd att läsa. Att medelst lite fiktionaliserat historieberättande fläta in HBTQ i 1700- talet är en utmärkt idé och Lee gör det så bra att det inte är helt omöjligt att tro på. Henrys läggning är sannerligen inte accepterad av familjen, men han blir heller inte slängd i fängelse eller något annat hemskt och han är ändå – relativt – öppen.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue är hysteriskt rolig, kvick i vändningarna och en verklig bladvändare – jag lyssnade på ljudboken men lät timmarna rusa iväg då jag hade fantastiskt sällskap av en syrlig uppläsare med ett underbart brittiskt uttal. Snart lyssnar jag på uppföljaren, The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Kärleken vi inte förstår och ALMA-priset 2019

Bart Moeyaert fick ALMA-priset 2019, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Jag kanske inte alltid läser årets Nobelpristagare, men jag läser utan undantag alltid årets ALMA-pristagare. Det är ofta författare jag älskar att upptäcka, författare som kan vara stora i sina hemland men doldisar i resten av världen. Jag tycker alltid att juryn gör bra val.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Bart Moeyaert, hans böcker har funnits översatta till svenska men gått ur tryck för längesedan. Det är också fint med litteraturpris, att böcker får nytt liv. Ganska snart efter tillkännagivandet av priset blev Kärleken vi inte förstår, en ungdomsbok, nyutgiven av Gilla böcker.

Kärleken vi inte förstår är en kort men intensiv roman, framrullande som en film. Jag kände det som att jag satt på en teaterbänk och såg hela skeendet framför mig, Bart Moeyaert är sparsam med beskrivningar och förklaringar men lämnar tillräckligt mycket ledtrådar för att läsaren själv ska kunna förstå vad som utspelar sig mellan raderna.

Det är en stekhet sommardag, en familj sitter inklämd i en bil. Det finns så mycket begravt under ytan att luften inte räcker till och vid en paus sprider de ut sig över ett vetefält. Mamman och storebror Axel bråkar, vår berättare försöker skydda lillasyster Edie. Ett familjedrama, med betoning på drama. Gång på gång återkommer jag till att det känns som att se en teater utspela sig framför mina ögon. Det är skickligt, men inte alltid fantastiskt som läsning. Kärleken vi inte förstår gör mig kluven. Ibland fascineras jag av berättandet, ibland undrar jag hur bra den är som en ungdomsbok. Ändå finns det massor av undertryckta känslor att spegla sig i – ånger, hat, kärlek, ilska och rädsla. Bart Moeyaert är utan tvekan en skicklig berättare, kanske kommer jag läsa fler böcker. Men jag är inte lika överväldig som jag var över 2018 års pristagare Jaqcueline Woodson.

Gilla böcker, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Ugglan och boken.