Tag Archives: kärlek

Insnöad kärlek

Snön hopar sig på bloggen när julen drar allt närmare och mörkret känns som att det är här för att stanna, även om det faktiskt är idag det vänder. 81pQoNpy7JL För den som vill ha ett litterärt ljus i mörkret är Let it snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle ett fint sådant.

Kanske är det min till viss del cyniska karaktär som spelar in, men personligen hade jag lite svårt för Let it snow. Det låter så otroligt bra, tre young adult- författare som skriver varsin berättelse vars karaktärer snor in sig i varandra och alla på grund av århundradets snöoväder fastnar i den gudsförgätna hålan med det typiska namnet Gracetown och där alla misstag till slut verkar leda till byns Starbucks. Kanske är det där som min cynism kickar in, att allt är lite för bra och att namn som ”Gracetown” och ”Jubilee” bara gör det hela lite för… m

Men med det sagt och med all cynism lagd åt sidan så är ändå Let it snow en samling med tre fina berättelser. Allra bäst gillar jag The Jubilee Express av Maureen Johnson som inleder boken och är precis lagom konstig, romantisk, lustig och söt. Jag tycker verkligen om karaktärerna som skymtar förbi och bokens stora styrka i sin helhet är just iakttagandet, att många fler historier skymtar under texten och att fler ledtrådar ges till varje karaktär inför upplösningen i tredje novellen. Också den, The patron saint of pigs, tyckte jag om. Tyvärr är det mittenberättelsen, A cheertastic christmas miracel av John Green, som drar ner helhetsbetyget och mest är sexistisk och klyschig och, om än ganska dråplig, också väldigt förutsägbar.

Slutet gott, allting gott, hör väl till genren och det är ungefär det läsaren ges i Let it snow. let-it-snow-magisk-julhelg-i-tre-delarJag hade önskat att den fina betraktelsen över relationer som ändå finns där någonstans hade gjort mer än skrapat på ytan, att humorn i mittenberättelsen hade gjort mer än spelat på trötta, sexistiska klyschor om cheerleaders men jag hade ändå några trevliga timmar i soffhörnet med Let it snow. Omslaget till den engelska utgåvan är fint men det var det svenska omslaget som fick mig att läsa boken, det är så hypergulligt att till och med en cyniker som jag log. Du måste nästan leta upp boken i en bokhandel för bara en bild gör det inte rättvisa.

Du hittar den på engelska här och här, och på svenska här och här.

Andra som läst: Prickiga Paula, Just här just nu, Beas bokhylla.

”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…”

Lydia – ett radikalt kvinnoporträtt för tiden när Hjalmar Söderberg skrev in henne i litteraturhistorien. Fortfarande lever hon, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia och i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Frihetslängtande, fortfarande fast i den eviga kvinnorollen?

När jag blev bekant med henne var jag i tonåren och läste Den allvarsamma leken för första gången. Nu läste jag om den i höstas. den-allvarsamma-lekenMycket kände jag igen, en del var nästan som nytt. Allusioner till dåtidens samtidsfenomen som placerar verket i sekelskiftets Stockholm gick mig nästan förbi i tonåren, nu tyckte jag de tjänade som en vacker kuliss bakom kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia. Kärlek, och tragik. Från stunden Arvid och Lydia möts i skärgården, i ett nästan Shakespearianskt drömspel kantat av naturromantik går kärleken och tragiken hand i hand som den så ofta gör. Arvid är rädd för att binda sig, Lydia vägrar att bry sig om konventioner och tar plats på ett för sekelskiftet oanständigt sätt.

”Man väljer inte” är en av romanens många bevingade uttryck och väljer verkar Arvid aldrig göra, istället flyr han och undviker tills han finner sig fast i ett äktenskap han inte ens ville ha – gift, inte med Lydia utan med Dagmar. Lycklig, det är han väl inte, men inte heller verkar han ha någon kraft att förändra. ”Av princip gör jag inte någonting av princip” – ett uttryck och en motsägelse som väl beskriver Arvid – han är ingen handlingskraftig man, verkar inte välja något i sitt liv, ändå har han en bergfast tanke om att han vill vara ”fri” – mest från äktenskapet, då. Det smått ironiska ligger i att han, som man, redan är betydligt friare än Lydia vars Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… återkommer som ett nästan smärtsamt mantra genom romanen, en påminnelse om hennes instängdhet i kvinnorollen, hur frigjord hon än tycks vara. Detta ”Ud…” är en strof ur en dikt av Bjørnstjerne Bjørnson, norsk författare som fick nobelpriset 1903, dikten kommer från verket ”Arne” från 1858 och handlar, såvitt jag förstår, om längtan bort från bondelivet, ut mot något bättre. Mot Amerika.

Samtiden är en spegel i Den allvarsamma leken. När kungen dör går det anarki i äktenskapstroheten och den flammande affären tar sin början. Det är kanske det enda beslut Arvid tar i romanen, han går till Lydia. Lydia som då bor själv, på Johanneskyrkogården i Stockholm, där även jag satt i september och betraktade Carl von Döbelns gravsten med orden citerade i romanen ”Ära – skyldighet – vilja”. Så mycket de orden har betydelse i romanen, så mycket de styr personerna i den.

medium_4f45b28879a62d29877dafb665cd7332-13592813_254421954939220_1434638214527670826_nJohanneskyrkogården, Tunnelgatan, Rydbergs, Continental, Den allvarsamma leken är en Stockholmsroman och i Pernilla Augusts filmatisering är det just det jag saknar, Stockholm som en kuliss. Filmen är visserligen delvis inspelad i Stockholm men också till stor del i Budapest och även om sekelskifteskänslan består med ståtliga stenhus och häst och vagn så infinner sig aldrig känslan av att gå på gatorna så som den gör i romanen. Ändå tyckte jag mycket om filmen, känslan både av hetsig kärlek och sakta gående tid, skådespeleriet. Särskilt fint var porträttet av Dagmar, en figur som i romanen ibland känns orättvist behandlad, hysterisk och svartsjuk ifrån Arvids synvinkel men som också är en bedragen hustru, fängslad i kärleken och i kvinnorollen utan några fler val.

Kärleken ja, Den allvarsamma leken brukar omtalas som den stora svenska kärleksromanen och kärlek är det, inte bara mellan huvudkaraktärerna utan också som ett tema, som en definition. Medan Arvid är intresserad av världen, han är journalist och utrikeskorrespondent, definieras Lydia mest just av sin kärlek – sin frigjorda kärlek, som visserligen gör henne progressiv i sekelskiftets Sverige men som ändå inte låter läsaren finna djupet i hennes karaktär. Kanske var det därför Pernilla August i filmen lät Lydia bli en konstnär vid sidan av sin far, ger en vidare bild av hennes konstnärskap än bara det lilla vykort hon själv målar med de tongivande orden Ud vil jeg!…. – samtidigt som hon i filmen genom konsten även görs till ett objekt, naken på en målning och därvid både föremål för längtan och löje. Kvinnans eviga roll som objekt, aldrig subjekt.

9789100132958_200x_for-lydia_e-bok”Varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?” undrar Lydias närmaste vän Ester i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia från 1973, en mening som också Nina Lekander citerar i förordet till boken och där också undrar, kan inte samma sak sägas även om Sundströms Lydia…? Till viss del är jag böjd att hålla med. Söderbergs Lydia är undflyende, hon också. Skulle hon inte, förflyttad till ett modernare 1950- och 1960- tal, bli en djupare karaktär? Men trots att hon förflyttats nästan sextio år framåt i tiden känns även Sundströms Lydia till en början gammaldags – ibland glömmer jag att jag faktiskt inte befinner mig i sekelskiftets Stockholm och finner mig undra om det är kvinnorollen som inte förändrats eller om Sundström varit för varsam om Söderbergs originalverk. Eller är Lydia traditionell, en motvikt till begynnande frigörelse, liksom Söderbergs Lydia är progressiv i motvikt till gamla ideal? Ibland tänker jag, under bokens första halva, att det hade varit mer intressant att läsa boken För Lydia om den faktiskt utspelades i sekelskiftet. Samma tid, men från en annans synvinkel.

Vid sidan av kärleken, vill jag påstå, är frihetslängtan det starkast genomgående temat i alla tre verken. Just detta Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… som så ofta citeras i Söderbergs roman och som, trots att den berättas ur Arvids synvinkel, ändå verkar definiera Lydia saknas till en början helt i Sundströms. Det känns märkligt. Lydias längtan, önskan efter frihet känns på något sätt inte lika stark när hon själv är huvudperson och jag börjar undra varför Sundström skrev sin roman. För att Lydia behandlats orättvist i Den allvarsamma leken och Sundström ville ge ett mer nyanserat porträtt av kvinnan som kallats femme fatale? Eller för sin egen skull, som en hyllning till det bländande originalverket? Jag får fortfarande i För Lydia inget riktigt grepp om huvudpersonen, hon glider fortfarande undan. Ändå finns där mycket som hade kunnat utforskas, Lydias grymhet till exempel. Om Arvid, för att återgå till inledningen av blogginlägget, är en velig karaktär – ja, i det närmaste viljelös – så tvekar inte Lydia i jämförelse. Hon skaffar sig flera älskare vid sidan av, sätter gränser. Men i det kan hon också verka kall och hård, hon är inte genomgod men de finaste romanerna serverar snarare komplexa karaktärer än enkla. Nu slätas den grymheten över, även i Sundströms roman, och jag hade gärna läst mer om den. Eller, som min bokcirkelvän med vilken jag läste både böckerna föreslog, vänskapen med Ester, den gryende politiska aktivismen som är en fin tidsmarkör i För Lydia.

Det är med Marianne det, åtminstone till viss del, vänder. När Lydia tvingas bli definierad som mor, går igenom en svår förlossning, börjar hon också längta ut. Det var inte så hon hade tänkt sig det. Vid det laget är jag fast i boken. Samtidigt är den motsägelsefull, för när Lydia börjar längta just ut, vill ha sin självständighet, är det också för att ”som en självständig kvinna kunna ta emot honom i sitt hem”. Är det en evig kamp? För evigt definierad av en man, kan hon aldrig få sin verkliga frihet, inte ens nu?

Jag tyckte om att läsa För Lydia men jag kan heller inte låta bli att undra: vad har den gett mig, som Den allvarsamma leken inte redan gjorde? Vad har det egentligen tillfört att den förflyttats till sextiotalet? I just det här var jag och min bokcirkelvän rörande överens och jag lovade också att läsa mer av Sundström för jag tycker om hennes språk. Det är bitskt ibland, humoristiskt på ett sådant sätt att jag anar att karaktären är allvarlig men författaren ironisk – detta påminner på ett kärt sätt om Söderberg ty Den allvarsamma leken är inte alltid allvarlig utan även understundom ganska rolig – på ett ironiskt sätt, ofta beskt kommenterande sin samtid.

Vem är Lydia egentligen? För mig flyr hon fortfarande undan, kanske är det egentligen det som gör att För Lydia inte radikaliserar Söderbergs roman, inte egentligen tillägger något, för det är huvudpersonen för svår att nagla fast. Men fängslar mig, det gör hon fortfarande.

Jack – Christina Lindström

Jack – en kärlekshistoria, en jordnära berättelse om den första riktiga kärleken, men också med ett tyngre plan om att gå vidare, sona sina brott, förlåta.

Jack och Freja träffas i ett badrum på en fest. Instinktivt ryggar jag tillbaka mot vad som verkar vara en ny Romeo- och Julia historia och inte minst mot beskrivningen av Freja som ”med rosa mössa och för stor näsa”. För stor för vem då? Måste alltid tjejer beskrivas med sina eventuella (enligt samhället) brister i fokus?

Men det tar sig. Den trevande kärleken är fint beskriven, dialogerna underbara. Det dröjer ett tag innan jag som läsare får reda på vad det är som Jack har nedgrävt i sitt förflutna. Bit för bit förstår jag, men det är inte en hemlighet som blir en sensationsskapande story i boken, det hade egentligen kunnat vara vad som helst. Det viktiga är hur det blir en del av Jacks karaktär,

Jack, han som saknar bitar ur sin familj och därför skapar sig en egen. Nazismen förklädd till nationalsocialism som med öppen famn lovar just det, en stor familj byggd på rasbiologi och tänkta landsgränser men som döljer rasism och hat. Christina Lindström beskriver det så väl att jag nästan ryser av obehag, hur pratet om ”en folksjäl”, ”en familj” kan låta så bra för lättpåverkade öron.

Det dröjer också ganska länge innan jag faktiskt började älska boken. Men ju mer jag lärde känna karaktärerna, med hemligheter och allt, desto mer tyckte jag om dem. Beskrivningen av ett möte mellan en sexåring och en sextonåring lämnade mig fullständigt försvarslös, rev ned mina murar och fick mig nästan gråtfärdig. Det är så ärligt, öppet och äkta att jag inte kan annat än tro att det hänt på riktigt. Jack är så tafflig, vet så uppenbart ingenting om hur en handskas med sexåringar, och ändå.

De gillar alla bollsporter. Och djur, och troligen Star Wars. Glöm inte att de tappar tänder hela tiden också, och då ska de ha tjugo spänn. Per tand alltså. Ingen klumpsumma.

Jack är en helt vanlig tonårsroman om kärlek, och ändå helt annorlunda, en av de bästa jag läst i genren i år. Det enda jag egentligen har att invända är att omslaget är en ren kopia av Peter Barlachs Fifteen Love. Eller så är den en blinkning till boken – jag har faktiskt inte läst den så jag vet inte. Men jag ser den ofta på biblioteket och jag kan inte låta bli att tänka på den varje gång jag ser Jack.

B. Wahlströms, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Bokhemligheter, bylined, Bokraden, Fiktiviteter.

”Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future”

Meningen på baksidan av boken är talande. Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future. Amanda lämnar hela sitt förflutna bakom sig när hon flyttar till Lambertsville. Lämnar mobbing, misshandel, frågor, ifrågasättanden. Lämnar Andrew – den felaktiga kropp hon föddes in i. I Lambertsville får hon nya vänner och hon träffar Grant – fast hon hade ju inte räknat med att bli kär.

if-i-was-your-girl

Det jag tycker så mycket om med If I was your girl är att det är en historia om Amanda, inte om Andrew. Inte om korrigering och grottande i detaljer om operationer, inte från en annan persons synvinkel som berättelser om transpersoner ibland kan vara. Amanda är inte i första hand transperson utan en ung tonårig tjej, även om hon även bär på det bagage hon gör. Meredith Russo får fram sitt budskap genom Amanda så otroligt bra, utan att för den sakens skulle skriva läsaren på näsan med pekpinnar. När Amanda säger att hon ”är tjej, alltid varit tjej”, är det så självklart. En bok med en agenda, helt klart, men även en bok där det pedagogiska målet inte tar över berättelsen, som det ibland kan vara.

If I was your girl är en hoppfull bok, om att det faktiskt går att lämna sitt förflutna och starta ett nytt liv – utan att den för den sakens skull är rosafluffig och klyschig. Amanda är visserligen väldigt typisk ”tjejjig” men jag kan köpa det, för jag tänker att det ändå spelar historien i händerna på något sätt. I efterordet skriver också författaren att hon medvetet gjort Amanda feminin, och hetero, och låtit henne genomgå korrigering tidigt, för att den ska vara lätt att ta till sig och det köper jag också. Det som verkligen gör ont är att Russo i efterordet även skriver att Amandas kamp och ångest är förenklad jämfört med vad många transpersoner går igenom, och ändå är Amandas ångest genom hela boken väldigt påtaglig. Läs boken, men läs också efterordet! Jag hoppas många tar till sig den här boken för den är så oerhört viktig.

Boken ger mig helt enkelt hopp. För några veckor sen gjorde också en av mina kollegors barn det, när hon läste just den här boken och han, sju-åtta år gammal, frågade vad den handlade om. Hon berättade att den handlade om Amanda som råkat födas med en killes kropp men att hon alltid varit tjej och nu hade fått rätta till det. Hans svar? ”Vad bra! Vad bra att man kan det!” När världen är så hemsk som den är ibland, som den är just nu, är det fint när både böcker och åttaåriga pojkar kan ge en hopp om framtiden. If I was your girl är en fantastisk bok, inte bara för att den tar upp ett ämne få andra böcker gör utan också för att den är så bra i sig, fint skriven och berättar om kärlek, ångest, skilsmässa på ett så bra sätt – ett tonårsliv.

Hitta den på engelska här eller här, på svenska här eller här.

Andra som bloggat om boken: Biblioteksbubbel, Feministbiblioteket, Qwintessa, Västmanländskans bokblogg, Fiktiviteter, Prickiga Paula, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar, Kulturkollo.

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Maja då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

En rebell från södern

Jag älskar Scarlett O’Hara och jag satte mig med stort hopp om en stunds humor och glassighet ner med Confessions of a Rebel Debutante av Anna Fields – där hon själv säger sig vara en mer rebellisk Scarlett (hur nu det egentligen ska gå till, för själva poängen med Scarlett är ju att hon inte bryr sig ett skvatt om vad andra tycker och tänker).

index

Anna Fields blir i sin självbiografi en ”rebellisk debutant”, en som vägrar infinna sig i Söderns traditioner och är en i högsta grad bold belle. Hon blir relegerad och hoppar av hela debutantgrejen för att sticka till New York. Hennes historia är knasig och vild och det är väl egentligen det som också ligger den i fatet – Anna Fields bryr sig mycket om att putsa upp en yta över det hon vill förmedla och blir sällan djup. Då och då händer det, någon gång gnistrar det till men ytan och det lite upprepande språket gör det här främst till en godiskola som börjar bli lite för mycket mot slutet. Hade jag roligt? Ja, då och då, absolut. Tycker jag fortfarande det är kul att läsa om Atlanta, fast idag istället för under Scarletts tid? Definitivt. Ibland kanske det inte behöver vara mer än så.

Du, bara

Du, bara.

Bara en kärlekshistoria? Bara det.

Bara en vacker berättelse om vänskap? Bara det.

9789129699517_200x_du-bara_haftad

Du, bara är Anna Ahlunds debutroman. Som jag så ofta går och längtar efter en ungdomsbok om kärlek som inte följer heteronormen och samtidigt inte är svartmålad av mobbing och ångest. Inte för att de berättelserna inte behövs, för det gör det. Men jag är svältfödd på böcker som Sofia Nordins Det händer nu, där det normbrytande inte är ett problem, där det inte ens måste sättas en etikett på kärlek, där kärleken verkligen är fri. Att det faktiskt kan vara så.

Att Anna Ahlund skriver den romanen är inte ”bara” någonting. Det är fantastiskt. Känslorna ligger utanpå sidorna och jag älskar alla karaktärerna – Frank och John, Caroline, Elli. Att hela boken kretsar kring bara fyra ungdomar är fint, tycker jag, det kräver att det är intressanta karaktärer och det är det. Speciellt gillar jag att de vuxna lämnas utanför – det är verkligen Franks, Johns, Carolines och Ellis egna lilla värld innanför pärmarna.

Du, bara läste jag på en eftermiddag och en kväll, de sista sidorna i skenet av min lilla läslampa eftersom min egen kärlek grymtade om att ”det är dags att sova nu”. Språket fängslar, men då och då är det för mycket dialog för mig, invecklat prat som egentligen skulle kunnat visas på ett annat sätt. Samtidigt känns dialogerna oftast äkta. Du, bara är en mycket fin läsupplevelse och en kärlekshistoria som tar i hjärtat – bara det gör det värt att läsa den.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Enligt O, ….ochdagarnagår, Agnes bokblogg, Sagan om Sagorna, Beas bokhylla, Carolina läser, Prickiga Paula, Barnboksprat, Bokhuset, Bokpandan, The world I live in.

Here’s looking at you – Mhairi McFarlane

You had me at hello, ja så kan en lätt säga om mitt förhållande till Mhairi McFarlanes böcker – och då hade jag fram tills för några veckor sedan bara läst just den enda.

9780007488063_200x_heres-looking-at-you_haftad

Det var ganska länge sedan jag gav upp att läsa chicklitt, strax efter att jag tragglat mig igenom Denise Rudbergs Jenny och Lucy-Ann Holmes 50 sätt att träffa den rätte. Nej, jag vill faktiskt inte läsa om helt perfekta kvinnor som träffar den helt perfekta mannen på ett helt perfekt sätt, med lite moln på himlen som egentligen bara fördunklar silverkanten något. Jag har ingen lust att hasta mig igenom ett halvdant språk som inte tillför läsupplevelsen någonting och speciellt vill jag inte läsa Den fula ankungen- sagor där huvudpersonen antingen är jättesnygg men bara inte förstår det – eller var tjock och retad under skoltiden men nu är (den massmediala) bilden av den perfekta kvinnan.

Därför blev jag i början av Here’s Looking At You lite orolig. Mina igelkottstaggar for ut, kan en påstå, när jag först fick lära känna Anna Alessi – som liten och tjock med stort burrigt hår och som vuxen med ett bra jobb och mindre kilon. Kanske borde jag ha litat på Mhairi McFarlane från början för snarare än att beskriva den unga och mobbade Anna med förakt låter hon den vuxna Anna sakta men säkert försonas, både med den hon var och den hon är. På ytan är det mobbarna hon ställs inför när hela tillvaron ruckas av ett brev om en klassåterträff där helt säkert den förhatlige James – han som förstörde hela hennes skoltid – kommer delta. Under den, är det henne själv. För första gången kan jag verkligen identifiera mig mig med en chicklitthjältinna, jag älskar Anna!

Here’s looking at you är välskriven, rolig, engagerande – söt utan att vara smetig – perfekt semesterläsning för en som inte tål alltför mycket romantik eller sliskighet.

Hitta den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: hyllan, Fiktiviteter, bokoholis, hyllan, The Book Pond.

Den vita döden – kall, obarmhärtig, omvälvande

Jag hade just läst ut Camilla Lagerqvists Den vita döden. Tyngden inuti som satt sig nästan från början hade bara växt under tiden jag läst och nu var den nästan outhärdlig. Jag grät en bra stund över de sorgliga barnaödena och över all död som tuberkolosen förde med sig i det tidiga 1900- talets Sverige och precis som en riktigt bra bok stannade den kvar länge efter sista sidans slut.

Det fanns poeter som kallade det vi hade för den vackra döden, eller den bleka döden. Men det fanns inget vackert med sjukdomen. (—)

Det var ingen vit vacker död. Den var svart, ful och fruktansvärd och tog de man älskade mest.

den_vitao_13010

Jag hade älskat den här boken när jag var tio år. Jag hade älskat sorgen, tyngden, språket, vänskapen, den blyga Julia som känner sig helt ensam på sanatoriet men ändå lyckas skaffa sig vänner och träffar Luca, Luca som också kommer till sanatoriet med fläckar på lungorna och ger Julia en helt ny värld.

Men när jag var liten var jag också ett sådant barn som ville veta mer om allting, och det här hade jag verkligen velat veta mer om. Till och med mitt inte-lika-nyfikna-men-ändå-nyfikna trettioåriga jag var snart försjunken i artiklar om sanatorier i Sverige och jag upptäckte att det i Eksjö, som figurerar i boken, också fanns på riktigt och att sanatoriet i Sävsjö nu är omgjort till hotell och kursgård.

Det finns såklart en poäng i att inte lägga in flera sidor historia efter boken slutat – dels för att det kanske förtar fiktionens magi något, men också just för detta, att barn som läser den kanske blir så engagerade att de själva letar sig vidare i andra böcker – och det är ju inget minus. Samtidigt hade jag gärna sett åtminstone en liten faktaruta på slutet, inte minst för kraften i att förstå hur mycket av det i boken som hände på riktigt. Boken är full av skickliga tidsmarkörer, insprängda i texten, och jag förstår ungefär när den utspelar sig men med tanke på hur mycket Den vita döden känns som en dagbok hade äktheten och tidskänslan varit ännu mer påtaglig om boken hade inletts med ett årtal. Samtidigt kan också avsaknaden av ett årtal göra att boken känns mer tidlös, för visst blir människor dödligt sjuka i vår tid också – om än inte så mycket i tbc, i Sverige i alla fall.

Camilla Lagerqvist är onekligen skicklig på att teckna karaktärer, för även om Julia och hennes vänner känns lillgamla så är de också väldigt nära inpå och ibland känns det som att de lika gärna kunnat leva idag. På ett sätt är det här också bland det sorgligaste med boken, för även om tbc-epidemin inte finns i dagens Sverige så liknar de hån Luca, som tillhör resandefolket, får utstå i mångt och mycket det romer fortfarande utsätts för idag. Det är en fruktansvärd parallell Camilla Lagerqvist gör men jag kan också hoppas att den får några att tänka till. Den vita döden är en bok jag kanske inte kommer ge till alla 9-12- åringar på mitt skolbibliotek, för tung och svår och sorglig är den, men alldeles säkert till många.

denvitadöden

Min läsning av boken, en varm junidag.

B Wahlströms, 2016.

Tjuvstartar sommarläsningen

Sommarläsningsplaneringen pågår för fullt och snart kommer ett inlägg med alla böcker jag tänkt (och förmodligen inte kommer hinna) läsa i sommar. Men de senaste veckorna har det kommit in så mycket fina, nya böcker till ungdomsavdelningen på biblioteket där jag jobbar att jag inte kunde låta bli att ta med mig en hög hem idag.

sommarböcker

Två skräckisar: Svart vatten och Spöknät. Och så Tio över ett, om flytten av Kiruna, av den fantastiska Ann-Helén Laestadius (hon som skrev SMS från Soppero– serien) samt Den vita döden av Camilla Lagerqvist (bara titeln!) Att ge sig på tuberkulossanatorium på 1800- talet i en bok för tweens, det gör mig mycket intresserad och jag hoppas den är bra.