Felix Ever After – en underbar YA-pärla

Felix Love har aldrig varit kär. Han jagar efter känslan samtidigt som han är rädd att han tillhör en minoritet för mycket för att någonsin få sitt lyckliga slut.

Felix Ever After är en Young Adult- roman med känslorna utanpå, så mycket att det gör ont, men utan att det någon gång blir för mycket eller för smörigt. Att skriva så litterärt om stora känslor är något som jag tycker att bara Young Adult- författare lyckas med. Ingen vuxenboksförfattare i romance-genren, eller annan genre, har någonsin lyckats övertyga mig om motsatsen (kanske med Rött, vitt och kungligt blått som undantag). Det är öppet, ärligt och rakt på. Rätt in i hjärtat.

Det är sommar i New York, och Felix kämpar med sin målning på sommarkursen för möjligheten att få komma in på Brown University med ett stipendium. Tyvärr söker den dryge Deaclan samma stipendium, och Felix har långt kvar innan han kan jämföra sin konst med Deaclans. När en elev börjar skicka transfobiska meddelanden till Felix och dessutom sätter upp bilder av Felix innan hans transition, jämte hans dödnamn, bestämmer han sig för att hämnas. Men planen tar honom inte dit han tänkt sig.

Det finns så mycket att tycka om med Kacen Callenders roman om Felix. Jag älskar att nästan alla viktiga personer i den är queera, till skillnad från så många romaner där det i bästa fall är ett undantag. Jag älskar Felix, så vilsen men också ibland så otroligt säker. Jag älskar, älskar att det är en Young Adult- roman vars primära relation är vänskapen mellan två killar. Det får så sällan vara så, att killar är bästa vänner utan en machonorm som kommer emellan. Det är så sällan det berättas om i böcker för unga.

Att söka efter sin identitet är på något sätt en del av uppväxten, men mer för några än för andra. Felix är transgender, men ju mer han lär sig om sig själv, desto mer ifrågasätter han. Vilken etikett passar för honom, egentligen? Och varför ska vi behöva sätta etiketter på människor för att vara bekväma med vilka de är? Felix Ever After darrar ibland på gränsen till pedagogik om identitetssökande, men faller aldrig över. Det är tur. Jag tror att den här boken kan vara en kär vän på vägen till att hitta sig själv för många unga, och vuxna för den delen. Det är en härlig, underbar och välskriven YA-pärla som brinner och glöder. Se till att den finns på ditt bibliotek.

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Ett höstligt lyckopiller

Jag tycker om berättelser som i sitt korta format lyckats berätta om ett helt äventyr. Jag älskar att Pumpkinheads är ett sprudlande, känslosamt farväl till barndomen, rutiner och allt som vi känner till – och bara står på tröskeln till något helt nytt och spännande.

Deja och Josiah är kompisar men ses bara varje höst, på marknaden där de jobbar tillsammans. I år är sista året. Josiah vill deppa, men Deja har en plan: de ska kolla in allt kul som finns på marknaden som de inte hunnit med tidigare år. Och det är faktiskt dags att Josiah pratar med den snygga föreståndaren i Kolakoisken.

Jag älskar verkligen att Pumpkinheads är ett så klassiskt quest, nästan rollspelsliknande i sitt format med uppdrag, typiska sidokaraktärer och vägvisare – en slingrande väg till målet. Nej, slutet kanske inte är särskilt överraskande men det är också en liten del av formatet. Pumpkinheads är också en otroligt fin historia om vänskap, kärlek och om att säga farväl till ett bit av ditt liv. En slags coming-of-age i serieformat. Rainbow Rowell är en av mina favoritförfattare, hon är fantastiskt på att skapa härliga karaktärer som du både älskar och, kanske lite, älskar att hata. Faith Erin Hicks har illustrerat den här grafiska romanen och den är helt underbar! Ett riktigt litet lyckopiller som lyser upp i höstmörkret.

Boken finns utgiven på svenska av Berghs förlag, 2020, med titeln Sista chansen. Den finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Du och jag, Marie Curie

En del böcker känns det som att en har läst, bara för att tanken att göra det funnits där så länge. En del böcker har jag glömt att jag har läst. Jag var inte säker på om Du och jag, Marie Curie var det förstnämnda eller det andra men nu när jag har lyssnat på den är jag säker på att jag faktiskt inte läst den tidigare, fast jag trott att jag har gjort det.

Det är en minnesvärd ungdomsroman, jag önskar så att jag hittat den när den kom ut 2003 och jag var sjutton år. Det är en sådan bok att jag bara vet att den hade gjort ett oförglömligt intryck på mig då.

Jennys närmaste förtrogna är dagboken där hon skriver till Marie Curie. Marie Curie är vägledaren, hon som får ta emot alla Jennys stora frågor utan att hon ger ett enda svar. Jenny, hon är femton år hösten 1986 när hon träffar Filippa. Filippa spelar i Jennys fotbollslag och hon väcker känslor som Jenny aldrig haft i kroppen innan.

Jenny och Filippa spelar fotboll, snusar, röker, går på fest. Pratar om livet, hånglar, ligger. Det är en svindlande kärleksskildring, het och intensiv. Annika Ruth Persson rycker med läsaren, får det att kännas som att det är nu det händer, här, i mig. Det var när jag insåg det som Du och jag, Marie Curie verkligen träffade mig som ett slag i magen. Boken utspelar sig för trettiofyra år sedan men på många sätt hade det lika gärna kunnat vara idag. 2020 är samhället helt klart öppnare och trevligare, men det är fortfarande inte alltid lätt att komma ut som homosexuell i Sverige, särskilt inte som idrottare. Fortfarande finns det män som utnyttjar sin maktställning som idrottsledare gentemot unga tjejer och det hela är så vidrigt, välskrivet och välskildrat att tårar av ilska hotar. Tidsmarkörer som Tjernobyl, Olof Palme och att skryta med att mamma äger en dator ger Du och jag, Marie Curie en tidsanda men Annika Ruth Persson låter det aldrig stå i vägen för skildringen av livet. Det blir en kuliss till det som är viktigare, det som gör att Du och jag, Marie Curie känns otäckt aktuell. Hur kort bit på vägen framåt vi egentligen har kommit på trettiofyra år.

Du och jag Marie Curie är, trots att den utspelar sig 1986 och är skriven 2003, en verklig pärla än idag. En vacker, arg, djup och insiktsfull roman om att vara ung och lesbisk, en av de bästa jag läst i sin genre.

 

Känslan i korridorerna

Korridorerna i högstadiet och gymnasiet, jag tror vi alla minns dem. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing.

Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl.

Det var flera månader sedan jag läste Korridorer nu, det var när nätterna var som ljusast och jag kunde sitta barfota i daggvått gräs och läsa i dagsljus vid midnatt. Jag minns inte novellernas handling särskilt väl, men jag minns känslan. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg. Den är en av de mest välskrivna ungdomsböcker jag läst och jag önskar att många lärare läser dem tillsammans med sina högstadielever och gymnasieelever. Det är noveller att prata länge om, att känna, att minnas.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Agnes bokblogg, Tusen sidor, Barnboksbloggen, Prickiga Paula.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Leah on the offbeat

Just nu är sprakande, elektriska, glittriga, härliga, queera, karamelliga Young Adult- romaner allt jag vill läsa. Skräck och dystopier tar sig för en gångs skull alldeles för nära min egen verklighet. Helst vill jag lyssna på böckerna, sjunka in i en helt annan verklighet för ett tag. Efter What if it’s us hade jag inte fått nog av Becky Albertalli (som skrev den boken tillsammans med Adam Silvera) och återvände till Creekwood i Leah on the Offbeat.

Leah on the Offbeat är en fristående uppföljare till Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon som den kanske är mer känd som efter att filmen fick premiär – eller, för att göra det ännu knepigare, Bara tre ord som den första upplagan döptes till på svenska. Nåväl. I Leah on the Offbeat intar Simons bästa vän Leah scenen, och huvudrollen. Jag älskar Leah. Jag älskade Leah redan i Love, Simon och jag älskar att hon fått en egen bok. Inte bara älskar jag henne för att det finns så få uttalat bi/pansexuella tjejer i litteraturen att få känna igen sig i, i litteraturen, utan också för att hon är en så otroligt fint tecknad karaktär. Leah är alltid den schysta kompisen, men den som kanske ofta håller sig i bakgrunden. Hon ställer upp, men gör inte jättemycket väsen av sig. Inte ens hennes bästa vän Simon känner till att hon är bisexuell, det är bara hennes mamma som vet. Så vad gör hon, när hon ska börja på universitet med Abby och slits mellan vänskapen och kärleken?

Om jag hade bott i Creekwood hade jag velat att Leah var min bästa kompis, eller min flickvän. Faktiskt är jag inte så lite kär i henne. Becky Albertalli skriver helt fantastiskt om det vardagliga, om vänskapen och kärleken som driver tonårslivet framåt, och hon får läsaren att känna sig nära. Uppläsningen av ljudboken på engelska är helt fantastisk, jag tillbringade timmar åt gången i Leahs sällskap och jag lyssnade ut den på några få dagar. Jag vill ha mer, massor av mer, från Becky Albertalli – en av de mest stigande stjärnorna på YA-himlen.

Boken finns bland annat på Uppsala English Bookshop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Böcker o annat, snowglitter, Jag och mina böckerBoktycke.

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

”Straight people should have to come out too. The more awkard it is, the better.”

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, omdöpt till Love, Simon efter att filmatiseringen av boken sett dagens ljus, är en underbar Young Adult- roman. Den är precis så varm och mysig att den känns som en tröst när livet är lite jobbigt, men inte så sötsockrad att du mår illa.

Det är en roman om att komma ut, men också om att inte behöva göra det. Vad mer är, det är en komma ut- roman utan några livshotande komplikationer, utan fullständig hjärtesorg, utan misshandel och utan drogproblem. Det kan verka konstigt att nämna detta men alltför många HBTQ- böcker – framförallt komma ut- romaner – på ungdomsavdelningen, har sorg och elände i kölvattnet. Vi behöver lite positiva historier också.

Simon är alltså gay, men ingen vet om det. Ingen mer än Blue, som också är gay, och som mailväxlar med Simon utan att de vet varandras riktiga namn. I sina mail kan de öppna sina hjärtan för varandra, dolda bakom anonymiteten. Samtidigt pågår Simons IRL- vardag men bästa kompisen Leah och repetitioner inför musikalen han är med om att sätta upp.

Det är någonstans där jag verkligen börjar älska Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är en otroligt fin, vardagsnära roman med ett enormt hjärta. Den handlar om livets knölar i vägen, om kärlek och vänskap. Den är oerhört fint skriven och ljudboken är väldigt bra inläst. Filmen, sedan, är en otroligt fin tolkning av boken – den följer inte bokens handling precis men det tycker jag inte den behöver göra. Böcker och filmer är ändå två olika medium och all härlighet, vänskap och kärlek som finns i boken, känns också i filmen. För en gångs skull älskade jag både boken och filmen och kommer båda läsa om boken och se filmen igen. Säkert flera gånger.

Boken finns på engelska bland annat på Bokus och Adlibris, på svenska här och här.

”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.