Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

Förväntningarna på en uppföljare till en bok en älskat så otroligt högt som Tio över ett är förstås enorma. Svåra att leva upp till. För mig var Tio över ett en avslutad bok, jag förväntade mig inte att få möta Maja igen och när jag fick göra det var känslorna inför läsningen minst sagt blandade.

Det Kiruna Maja känner och älskar håller på att rivas mitt framför hennes ögon. I den Augustprisbelönade boken från 2016 fick vi möta hennes ångest över att huset skulle rasa ned i gruvhålet tillsammans med hela hennes familj, vi fick lära känna Majas kärlek till Albin och hennes bästa kompis Julia. I Inte längre min är allt förändrat. Maja och hennes familj har flyttat till ett nytt hus, Julia har flyttat till Luleå och Albin bara drar sig undan. Allt känns fel för Maja. Hon kämpar med sin ångest, den som nästlar sig in i mig också. Så bra skriver Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén Laestadius förankrar känslan av hembygden på ett sätt få andra författare i ungdomsromaner gör. Skildringar från mindre orter och städer handlar ofta om att lämna hembygden bakom sig, lämna uppväxtens svårigheter och den inskränkthet som alltid verkar finnas där. Jag älskar att Maja känner så starkt för sitt Kiruna, att hon gör uppror mot det närmast normativa i att vilja lämna. Det ses som självklart att vilja flytta till större städer, att det skulle betyda att en kommit någonvart i livet. Så behöver det inte alls vara. Att Majas hjärta och själ är så starkt sammanvävt med hemmet gör också att sprickan som LKAB med sin gruva hackar genom staden går rakt in i hennes eget inre.

Med bästa kompisen i Luleå hittar hon en ny vän i Alva, som jag i förra boken så önskade skulle få större plats. Alva, som är same, påverkas mer än de flesta av  gruvan när den slukar inte bara staden utan också renbetesmarkerna. Att samerna har brukat marken i århundraden bryr sig svenska staten och LKAB inte om. Att ratificera FN-konventionen om att respektera urfolks rättigheter vill inte svenska staten göra, för det skulle innebära mindre pengar från utländska gruvbolag. Att staten fortfarande kränker samers rättigheter är något många människor inte vet eller bryr sig om. Att Kiruna ska flyttas skrivs det sällan om i de stora dagstidningarna, de som ändå vet om det känner oftast till det som en ”flytt” av staden. Inte att den största delen av stadens alla hus kommer att rivas för att aldrig byggas upp igen. Nya hus kommer att byggas upp i den nya stadskärnan istället, endast några få kulturminnesmärkta hus flyttas och sparas. Det är inte konstigt att hela Majas och Alvas inre gör uppror.

Ann-Helén Laestadius drar upp så många ämnen till ytan, skildrar det så otroligt väl. Tillhörighet, hembygd, kärlek, vänskap, samers rättigheter, mobbing. Ändå har boken aldrig draget av pedagogisk skolbok. Inte längre min har en helt egen ton, den drar in dig till Maja och hennes Kiruna och låter dig stanna där. Länge. En otroligt bra uppföljare.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Fantastiska HBTQ-böcker med kärlek som inte behöver vara så svår

Ett av årets teman på Bokmässan är respekt. En del (men ganska få) programpunkter har HBTQ-perspektiv. Det finns däremot väldigt många böcker om att vara ung och gay och framförallt om att vara ung och gay och extremt utsatt. Många av HBTQ-böckerna är sorgliga, svåra och destruktiva. Än är vi inte där att alla människor förstår något så enkelt som allas lika värde och många HBTQ-personer lever under hot, med hat och våld. Att dessa böcker finns är otroligt viktigt för värdet i att känna igen sig i litteraturen. Samtidigt kan böcker också lyfta upp och visa att en bättre värld faktiskt är möjlig och det är underbart att det dyker upp fler och fler regnbågsböcker med lyckliga kärlekshistorier och – kanske framförallt – böcker där det inte ens behöver vara EN GREJ att någon är gay/trans. Det är ingen som behöver peka på det. Ingen som behöver ”komma ut”. Så som det borde vara. Jag tänkte fokusera mest – men inte bara – på de böckerna idag. Främst kommer jag tipsa om böcker med bi/pan och lesbiska relationer för att det ligger närmast mig. Länkarna går till mina recensioner.

Ungdomsböcker

Tre fantastiskt fina böcker där det inte behöver vara så väldigt komplicerat är Det händer nu av Sofia Nordin, Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson och Som eld av Sara Lövestam.

Länge var icke-binära osynliga i ungdomslitteraturen men i år har det kommit tre svenska böcker med icke-binära karaktärer varav jag har läst två: Norra Latin och Saker ingen ser. De är otroligt bra. Du, bara är också en fantastiskt fin bok.

Några böcker som ändå rör vid lite svårare ämnen, men som ändå inte är väldigt tunga, är Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz, Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld och Världens viktigaste kyss av David Levithan. Böcker jag älskar!

Jag vill också nämna albumen om Zelda av Lina Neidestam och Om jag var din tjej av Meredith Russo, den sistnämnda är den mest okomplicerade och en av de finaste ungdomsböcker om att vara trans jag vet (inte för att det finns så många tyvärr).

Mellanåldersböcker

Det jag kanske saknar mest i dagens barnboksutgivning är mellanålderskärleksböcker med HBTQ-relationer. Det finns *massor* av kärleksböcker på hyllan för 9-12- åringar men nästan ingen med homosexuell kärlek. Det är otroligt märkligt och jag hoppas att någon bra författare åtgärdar detta snarast. Jag tänker mig att Jenny Jägerfeld och Sara Lövestam kan skriva varsin fantastisk sådan bok (särskilt då Sara Lövestam var och nosade på det i senaste Gruvan, där vi får anta att museidamen Maud är sambo/har en kärleksrelation med kvinnan hon bor tillsammans med. Jag tänker anta det i alla fall). Tillsvidare finns Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som är en helt fantastisk bok om en transkille.

Bilderböcker

Bland bilderböckerna finns det flera böcker med föräldrapar som är gay utan att det behöver vara något särskilt med det. Bäst i klassen är Olika förlag, där har andra förlag mycket att komma ifatt med! Mina favoriter är Värsta prutten, Lolly! och Pinsamt värre, Krille! av Åsa Karsin och Sovdags för Lydia av Moa-Lina Croall. Även Jag är Jazz av Jessica Herthel, om en liten transtjej, är mycket läsvärd.

Vuxenböcker

Bland vuxenböckerna har jag läst ganska få regnbågsböcker som skildrar kärlek med lyckliga slut utan alltför mycket ångest. Men jag vill ändå tipsa om mina favoriter när det gäller skildring av lesbisk kärlek. Sarah Waters torde närmast ha kultstatus i genren. Allra mest älskar jag Kyssa sammet, men även Hyresgästerna och Nattvakten är helt fantastiska, även om de också är tunga och svåra ibland. Bland mina favoriter finns också Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn som känns som en bortglömd pärla och Varför vara lycklig när du kan vara normal? samt Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson som är betydligt mer omtalade.

Jag ger dig solen

Jag ger dig solen är omskriven, omtalad och älskad. Berättelsen om tvillingarna Noah och Jude och den tragedi som slår deras liv i spillror har berört så många människor, och jag har tänkt läsa den länge men aldrig gett den tiden.

Så fanns den på Storytel, inläst av två olika personer och jag började lyssna. Jag är inte alls säker på att jag gillar greppet med två olika berättare. Kanske gjordes det för att förstärka att halva boken berättas av Jude och halva av Noah, men texten känns så tydlig i det avseendet att jag inte tror att det alls hade behövts. Istället tappar jag tråden när det blir en annan röst. En uppläsare kan med små nyanser i rösten hjälpa till att skapa en bild av både personer och händelser och den bild Malin Molin ger av en person är en helt annan än den André Christenson ger. Det tog mig ibland rätt lång tid att förstå att de ens pratade om samma person och därför dröjde det nästan två timmar innan jag alls fick ett sammanhang och en röd tråd i berättelsen.

Nej, jag gillar inte alls uppläsningen. Noah och Jude är så pass olika att jag tror att det hade varit utmärkt även med en uppläsare. Jude är den coola surfaren som alla vill vara vän med, Noah är tyst och inbunden och ägnar större delen av sin tid med näsan i skissblocket. Tills Brian dyker upp och lyser upp hela Noahs världsbild. Men just när Noah börjar växa slår en tragedi ned i livet och tre år senare pratar inte Noah och Jude med varandra.

Jag älskar Jude. Hon är en otroligt stark och intressant karaktär. Noah berörde mig inte lika mycket, men så tyckte jag också mer om Malin Molins läsning som läste in Jude. Jag kan inte låta bli att beröras av berättelsen, framförallt bli ledsen av hur fruktansvärt hårt de sårar varandra. Ibland känns det nästan osannolikt att de kan vara så nära och ändå sjunka till så låga nivåer. Fast kanske är det ändå just därför. Jag ger dig solen var inte den ångvält jag förväntade mig. En fin läsupplevelse, men inte mycket mer än så. Men om något bevisar den att för högt ställda förväntningar inte gynnar en läsupplevelse och att uppläsaren till en ljudbok verkligen kan förändra allt.

Boken finns i pocket på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, prickiga paula, hyllan, Att leva loppan.

Ljus och mörker

Ljus ljus ljus är, i motsats till vad titeln utlovar, en svår och regntung kärlekshistoria. Det är sommaren 1986 och Tjernobyls dödsbringande moln verkar sväva över livet lika mycket som i himlen. Maria bor i en liten ort i Finland, allt är tråkigt, tills Mimi dyker upp och skänker ljus till Marias hela värld. Kärleken är lika hemlig som intensiv, familjerna misstänksamma och redan från första sidan svävar en dödsdom över berättelsen.

Jag hade höga förväntningar på Ljus ljus ljus. Den har fått fin kritik och tilldelades Finlandia junior 2011, ungefär som Sveriges Augustpris i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Och ibland är det väldigt fint. Det är lätt att förlora sig i miljön, i kärleken, i orden. När språket flyter på och inte stoppas av det direkta tilltalet till läsaren boken lider av. Just det har Ljus ljus ljus uppmärksammats för, men för mig fungerar det inte alls. Det tilltalar mig inte, det ger mig inte den närhet till Maria jag antar att författaren avser. Ibland känns det väldigt ansträngt.

Trots att det är en tung berättelse går det ändå fort att läsa, det är mycket luft och så pass mycket upprepningar att jag skummar lite ibland. Hade det inte varit det är jag inte helt säker på att jag faktiskt läst ut den här boken. Ändå tyckte jag om den, ibland. Då och då är språket ljuvligt vackert. Jag älskar att kärlekshistorien är så intensiv och att det svåra och mörka inte har att göra med att det är lesbisk kärlek. Men kanske är det en bok som måste hitta sin läsare, någon som kan kasta sig in i den där kommunikationen med bokens berättare som jag inte riktigt förmår. Då tror jag att den kan vara mycket fin.

Gilla böcker, 2011.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: I Elinas hylla, Feministbiblioteket, Lottens bokblogg, Romeo and juliet, Fiktiviteter, Old Adult reads Young Adult, BibbloAnna,

Kärlek, hat och andra filter

Maya är sjutton år och hennes högsta önskan är att få gå på college i New York efter high school. Hennes föräldrar vill något annat. Helst ska hon bli jurist eller läkare, och efter det gifta sig med en trevlig indisk pojke de själva har godkänt. Att Maya är kär i någon som verkligen inte är en pojke hennes föräldrar kommer godkänna, håller hon tyst om.

På en del sätt är Maya ganska mycket en vanlig tonåring i USA, på en del sätt ovanlig. Framförallt är hon en ovanlig karaktär att representeras i ungdomslitteratur och därför är hon otroligt viktig. Ganska länge puttrar Kärlek, hat och andra filter på i en rätt stillsam takt, full av kärlekstörst, fin vänskap och en underbar nördighet – Maya älskar film, både gamla filmer och att filma själv. Kanske är historien lite väl uppenbar ibland men jag kan inte låta bli att älska Maya och hennes starka vilja mitt i all osäkerhet.

Men så vänder det. Ett terrorbrott skakar Springfield, en muslim blir genast misstänkt och som enda muslim på skolan blir Maya utsatt för den rasism och det hat som kommer ur människor som låter rädsla och fördomar stå i vägen för mänsklighet. Kärlek, hat och andra filter är fluff med så mycket samhällskritik och svärta att det aldrig blir för rosenskimrande för att stå ut med men heller aldrig för svårt för att orka läsa. Den är en ganska skakande skildring av precis det som händer när ett terrorbrott sker – människor mister sin förmåga till källkritik och slår direkt mot de som de tror är skyldiga.

Kärlek, hat och andra filter är en nyanserad berättelse, en jätteviktig bok som berättas av en 17-årig muslimsk tjej i USA (hur många böcker gör det?) och en mycket fin YA-debut av Samira Ahmed. Jag hoppas hon kommer med fler böcker!

Lavender Lit, 2018.

Fler som läst: Enligt O, Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Tusen sidor, Agnes bokblogg, Miimz.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Idag är allt – Nicola Yoon

Natasha tror på vetenskap och på fakta. Ödet existerar inte, drömmar är bara något som aldrig kommer att slå in. Livet har svikit henne och ikväll kommer hon att utvisas från USA.

Daniel är den duktiga sonen, den skötsamma studenten. Den som aldrig skulle glömma sin antagningsintervju till Yale när han springer rakt in i en tjej med rosa hörlurar på New Yorks gator.

Jag, jag är den som inte läser kärleksromaner och som aldrig skulle bli totalt förälskad i en bok om ödet.

Men det blev jag. För Idag är allt är inte en vanlig kärleksroman om ödet, det är en fantastisk välskriven och insiktsfull berättelse om två ungdomar som båda känner sig splittrade inför omvärldens förväntningar på dem. Natasha, som föddes på Jamaica och har levt som papperslös i USA nästan hela sitt sjuttonåriga liv. Daniel, som både försöker leva upp till sina föräldrars bild av en välskött koreansk son och kompensera för den avfällighet som verkar ha drabbat hans storebror Charlie.

Det ryms många liv i Idag är allt. Natashas pappa, Daniels mamma, Irene på migrationsverket och advokaten som kämpar för Natashas familj. Det är ögonblicksbilder av olika liv, det är också en väldigt svår bok att beskriva utan att den låter sockersöt. Kanske skulle du bara ta upp den här boken och läsa den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Captain Clace, Annas bokblogg, Bokbesatt.

Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

Är du den alla andra säger att du är?

2007 vann Ann-Helén Laestadius barnbokstävlingen ”Att vara ung same idag” med det som skulle bli boken SMS från Soppero. I boken får vi möta Agnes, tretton år från Solna. Agnes mormor och morfar och hennes samiska släkt bor i Soppero, hembyn som hennes mamma lämnade när hon var ung. Agnes har aldrig fått veta varför. Inte heller varför mamma inte vill prata samiska hemma. Men Agnes bär på en hemlighet, i smyg har hon börjat lära sig själv samiska. Så en dag får hon ett sms från Soppero, på samiska, från någon hon inte vet vem det är.

Det blir upptakten till en fin kärlekshistoria, men ännu mer en berättelse om identitet och vänskap. Agnes vill så gärna vara en del av det samiska hemma i Soppero, men Solna är också hemma och vem är hon egentligen då? Och vem får bestämma hur mycket same hon är eller inte är?

Att Ann-Helén Laestadius brinner för sitt ämne är tveklöst. Det hade lätt kunnat bli för pedagogiskt, men det blir aldrig det – även om det någon gång gränsar. Kanske beror det på att jag läste alla fyra böckerna i serien under några månaders tid och därför upplevde lite upprepning av historien. SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem – varje bok blir bara bättre och djupare. Här finns så otroligt mycket: vänskapen, den första kärleken, svårigheten i ett distansförhållande, rädslan för att inte passa in, längtan efter ett sammanhang. Laestadius räds inte de svåra ämnena och på ett lysande sätt benar hon ut fördomarna, både de mot samer och inom det samiska. Särskilt i den sista boken, Hitta hem. Jag skulle vilja att alla elever fick läsa de här böckerna någon gång, både för att skolelever får lära sig så förkrossande lite om samer och för att Ann-Helén Laestadius skriver så otroligt bra om identitet, framförallt om vilken betydelse språket kan ha för identiteten. De här böckerna är ett fantastiskt underlag för att prata om funderingar över vem en är och vad en tillhör och varför – inte bara ur ett samiskt perspektiv.

Jag vill så gärna veta hur det går för Agnes att sidorna bara flyger iväg. Ändå märks det att Ann-Helén Laestadius kommit långt sedan hon skrev SMS från Soppero för snart tio år sedan. Vilken utveckling, fram till Tio över ett som fick Augustpriset 2016! Nu i mars släpper hon boken Bara dra som är lättläst och följer några karaktärer från SMS från Soppero. Åh, vad jag längtar!

Här kan du köpa böckerna:

Sms från Soppero

Hej vacker

Ingen annan är som du

Hitta hem

Stilla havet och det fina med bokcirklar

Malin Nords Stilla havet är en svårforcerad resa i ett sinne jag aldrig lyckas förstå. Utåt sett sker inte mycket, och tyvärr inte i det inre heller. Två personer träffas vid Stilla havet och tycks vara ungefär desamma när de skiljs åt. Jag önskar att jag fått veta mer om vad som hänt tidigare, vad som fått huvudpersonen att bli den hon blir, men det händer aldrig.

Vi läste Stilla havet i min bokcirkel, mycket för att Malin Nord är en lokal författare i vår stad som fått mycket uppmärksamhet, framförallt för den senare boken Barmark. Jag hoppas och tror att den är bättre.

Bitvis är Stilla havet vackert skriven och någonstans där finns något jag tror jag skulle ha kunnat tycka om; ett mörkt moln i ett tungt sinne, stormigt som ett hav. Men det är för omständligt skrivet för att jag ska komma dit. Det är på många sätt en skickligt skriven roman, en karg och förtvivlad berättelse. Ändå lämnar den mig inte mer än ytligt berörd och jag kan inte helt och hållet säga varför. Jag lyckas aldrig bry mig om huvudpersonen så pass mycket att jag stannar upp i läsningen och jag tror det är en sådan läsning den här boken skulle behöva. Långsam, eftertänksam, begrundande varje ord och stilistiskt grepp. Jag orkade inte riktigt ge den här boken den tiden och jag är heller inte alls säker på att den skulle vara värd det.

Men det fina med att läsa en bok i en bokcirkel är att, även om alla är rörande överens om att läsningen inte var den vi hoppades på, kan det komma fram så mycket spännande ändå. Och det finns alltid andra böcker att prata om, nya böcker att välja, fantastisk litteratur att orda om, kakor att äta och te att dricka. Så det gjorde vi.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.