Kärleken vi inte förstår och ALMA-priset 2019

Bart Moeyaert fick ALMA-priset 2019, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Jag kanske inte alltid läser årets Nobelpristagare, men jag läser utan undantag alltid årets ALMA-pristagare. Det är ofta författare jag älskar att upptäcka, författare som kan vara stora i sina hemland men doldisar i resten av världen. Jag tycker alltid att juryn gör bra val.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Bart Moeyaert, hans böcker har funnits översatta till svenska men gått ur tryck för längesedan. Det är också fint med litteraturpris, att böcker får nytt liv. Ganska snart efter tillkännagivandet av priset blev Kärleken vi inte förstår, en ungdomsbok, nyutgiven av Gilla böcker.

Kärleken vi inte förstår är en kort men intensiv roman, framrullande som en film. Jag kände det som att jag satt på en teaterbänk och såg hela skeendet framför mig, Bart Moeyaert är sparsam med beskrivningar och förklaringar men lämnar tillräckligt mycket ledtrådar för att läsaren själv ska kunna förstå vad som utspelar sig mellan raderna.

Det är en stekhet sommardag, en familj sitter inklämd i en bil. Det finns så mycket begravt under ytan att luften inte räcker till och vid en paus sprider de ut sig över ett vetefält. Mamman och storebror Axel bråkar, vår berättare försöker skydda lillasyster Edie. Ett familjedrama, med betoning på drama. Gång på gång återkommer jag till att det känns som att se en teater utspela sig framför mina ögon. Det är skickligt, men inte alltid fantastiskt som läsning. Kärleken vi inte förstår gör mig kluven. Ibland fascineras jag av berättandet, ibland undrar jag hur bra den är som en ungdomsbok. Ändå finns det massor av undertryckta känslor att spegla sig i – ånger, hat, kärlek, ilska och rädsla. Bart Moeyaert är utan tvekan en skicklig berättare, kanske kommer jag läsa fler böcker. Men jag är inte lika överväldig som jag var över 2018 års pristagare Jaqcueline Woodson.

Gilla böcker, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Ugglan och boken.

Historieläraren – Matt Haig

Tom Hazard ser ut som vilken 41-åring som helst, men i verkligheten är han hundratals år och har vandrat genom världshistorien sedan 1500- talet. Han har en ovanlig åkomma som gör att han åldras långsammare än andra, och tvingas flytta runt till olika ställen varje årtionde för att inte avslöjas.

Jag har läst min beskärda del av böcker där huvudpersonen skrider genom århundraden och lämnar spår efter sig i världshistorien – men de har då utan undantag alltid tidigare varit blodiga sådana. Visst påminner Historieläraren då och då om en klassisk vampyrskildring i sin lågmälda melankoli och i sina besök på mörka jazzklubbar i 1920- talets Paris, men skräckskildringen får lämna plats för mer svävande betraktelser om livet och kärleken. Det är en ovanlig, men inte helt oäven, upplevelse för mig att huvudpersonen betraktar historiens skeende utan att sätta tänderna i den.

Historieläraren lämnar mig dock en smula kluven. Jag tyckte otroligt mycket om den ovanliga historieskildringen, världshändelser sedda ur tillbakablickar från någon som överlevt till 000-  talet. Hur Tom letar efter sin försvunna dotter är också gripande och spännande. Sidoberättelsen, däremot – eller om det egentligen är huvudhistorien, det känns lite oklart – om hur Tom pressas av en världsomspännande organisation för att inte avslöja sin åkomma känns något krystad. Den intresserade mig föga och det känns som att den bara fanns där för att tillföra spänning, en spänning berättelsen inte behöver för att den är så engagerande i sig.

Historieläraren som helhet är en uppslukande berättelse. Ljudbokens många timmar försvann otroligt fort, något jag inledningsvis inte trodde var möjligt då inläsningen är långtråkig med en av de mest segdragna röster jag någonsin hört i en ljudbok. Men berättelsen väger över. Jag tyckte mycket om Historieläraren, men jag rekommenderar pappersboken – eller kanske ljudboken på engelska.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Carolina läser, Västmanländskan, Bokgalleriet, stories from the city, Ugglan & boken, Just nu just här, Läsvärd eller inte?, Hanneles bokparadis, Systrarna böcker.

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.

Den gyllene hårnålen – Maria Gustavsdotter

Då och då läser jag en bok som jag kanske inte hade läst om det inte hade varit för min bokcirkel. Det är en av de fantastiska sakerna som är med bokcirklar, den överraskande läsupplevelsen du kan få. Det allra bästa är dock förstås hur mycket du får prata om böcker med människor du tycker om.

Boken i det här fallet var Maria Gustavsdotters Den gyllene hårnålen. Även om jag i slutändan självmant kanske inte hade plockat upp en bok av Gustavsdotter – mest för att jag för tillfället känner mig så otroligt mätt på historiska romaner – så hade valet, om jag ändå gjort det, fallit på denna. Den gyllene hårnålen letar sig in i utkanten av historieskrivningen, utforskar förhållanden många andra kanske inte bryr sig om. I centrum, med betoning på ordet, återfinns Cecilia Vasa, dotter till Gustav Vasa, och hennes kammarjungfru Märta.

Att Cecilia Vasa var skandalomsusad både på sin tid och efter är historieskrivningen överens om. Maria Gustavsdotter är påläst och berättar om faktiska händelser så som Vadstenabullret och Cecilia Vasas giftermål. Men hon tillåter sig också att gissa och brodera ut historien och låter Cecilia och Märta inleda ett hemligt förhållande i tonåren. Jag älskar att Maria Gustavsdotter smyger in HBTQ i historien och jag finner mig önska att läsa en facklitterär bok som undersöker om människor vågade ha samkönade förhållanden några hundra år tillbaka, och om det finns någon forskning på det.

Jag älskar också att Maria Gustavsdotter undviker klyschan om ”den starka kvinnan”, jag har läst tillräckligt många sådana i historiska romaner och fantasyböcker som försöker placera sig i en europeisk medeltid. Den gyllene hårnålen är välskriven, spännande och engagerande och jag tyckte mycket om den. Jag lyssnade på ljudboken, en mycket fin inläsning av Gunilla Leining.

Historiska media, 2018.

Boken finns som pappersbok bland annat på Bokus och Adlibris. Här och här kan du också köpa ljudboken.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, hyllan, bokparet, Livet med orden, Johannas deckarhörna, Midnattsord, Sladdertackans bokblogg.

Vajlett och Rut – Karin Alfredsson

Det är i mitten av förra seklet, Västerbottens inland. Vajlett är småskolelärarinna som inte tror på aga, inte heller på att följa bibelorden lika slaviskt som de flesta i Granträskåsen gör. Med det blir hon radikal i bybornas ögon, även om hon inte är den enda det pratas om. Den nya postfröken har kortklippt hår, gubevars.

Vi läste Vajlett och Rut i min bokcirkel och vi tyckte mycket om den. Vi var rörande överens om att Karin Alfredssons lågmälda beskrivningar av livet under mitten på förra sekelskiftet i en liten by var bland bokens största behållningar. Jag, och mina bokcirklande vänner, tyckte också om att bokens huvudfokus inte finns i motsättningarna och problemen som skulle blivit om Vajlett och Rut skulle varit öppna med sin kärlekshistoria – faktum är att det hade varit nästan osannolikt om de hade varit öppna. Även om homosexualitet vid den tiden var avkriminaliserat var det ändå fortfarande helt oacceptabelt i samhällets ögon. Jag är glad att inte boken landade i en slags sensationslystnad utan vilade i en vacker kärlekshistoria som sorgligt nog inte fick erkännas, då.

Jag hade aldrig läst någon bok av Karin Alfredsson innan men jag tyckte mycket om hennes språk och hennes varsamhet om karaktärerna – inte bara huvudkaraktärerna. Det är många i den lilla byn vi får lära känna, bry oss om, fundera på. Vajlett och Rut är en fantastisk roman, finstämd, lite sorglig och otroligt välskriven. Jag tyckte oerhört mycket om den.

Bokfabriken, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklysten, Bokhyllan, Västmanländskan, och dagarna går, Vargnatts bokhylla, Villa Freja, Bloggbohemen.

Att vara en fangirl

Att vara en fangirl. Att se sin tvilling och bästa vän glida ifrån en. Att börja college och inte ha en aning om åt vilket håll en ska vända sig. Och att alltid, alltid, ha tryggheten i din mest älskade bokserie med dig.

Det finns så mycket att älska i Rainbow Rowells Fangirl. Jag älskar hur Rowell håller sina fangirl-karaktärer så nära hjärtat, hur hög status hon ger något som i samhället ofta ges enormt låg status. Det ses, rent allmänt, som något ganska löjligt att vara en fangirl – inte minst på grund av epitetet ”girl”. Saker som tjejer och kvinnor historiskt har ägnat sig mycket åt ges automatiskt en lägre status, ses ned på. Att skriva fanfiction hör definitivt till det.

Bara därför älskar jag att Rainbow Rowell skrivit den här boken. Vid sidan av det är det en underbar bok, välskriven och svår att släppa. Karaktärerna är så otroligt levande i Rainbow Rowells språkdräkt. Wren, tvillingsystern som dyker lite för djupt i collegelivets alla möjligheter, den trumpna rumskamraten Reagan, den stränga men rättvisa professorn på skrivarkursen. Och, i den mörkaste delen av boken, pappan som de älskar men som inte ens kan ta hand om sig själv ibland, ännu mindre två tonårsbarn. Det finns verkligt svåra saker i Fangirl, tyngre än vad jag hade väntat mig och det sargar hårt på hjärtat att läsa om Caths ständiga oro för sin pappa. Ett barn som tar hand om sin förälder gör alltid ont att läsa om.

Åh, Cath. Ibland känner jag mig som en nära vän till Cath, ibland identifierar jag mig med henne totalt. Hennes introverta instängdhet, ängslan, oro och fangirlnörderi över Simon Snow. Jag älskar att Cath aldrig behöver tvivla på sin fandom, att det inte handlar om att ”växa ifrån” det.Att det kanske är just på grund av instängdheten som den fiktiva världen blir så mycket viktigare. Rainbow Rowell säger så många viktiga saker med den här boken.

Fangirl är en bok för alla fangirls, för alla fans till något. Men det är också en bok för alla som vill ha en fantastiskt fin berättelse om syskonkärlek, svåra familjerelationer, humor, collegeliv och en liten dos svärta. Jag vet att jag redan har skrivit ordet ”älskar” många gånger i den här texten. Men jag *älskar* Fangirl!

Du hittar boken på engelska bland annat på Adlibris och Bokus. På svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Böcker & Annat, Andie, Bam tycker, Bokmumriken, CRM Nilsson, Fiktiviteter.

Tusen strålande solar

Jag tyckte om Flyga drake, den första boken av Khaled Hosseini jag läste. Ändå var jag inte beredd på hur djupt jag skulle älska Tusen strålande solar, hur mycket den skulle påverka mig. Kanske beror det på att den handlar om kvinnors liv snarare än mäns liv, kanske för att den känns så mycket bättre skriven.

Mariam bor tillsammans med sin mamma i utkanten av en by i Afghanistan, jag har ibland lite svårt att placera eller minnas årtal i ljudböcker men det borde vara någonstans på 1970- talet, före det kommunistiska maktövertagandet 1978. Afghanistan sågs som ett föregångsland, kvinnor studerade på universitetet och kunde gå fritt omkring på gatorna utan burka, åtminstone i Kabul. Mariam är född utanför äktenskapet och får officiellt inte tillhöra sin pappas rika familj. Ändå älskar hon honom förbehållslöst, på det sätt barn gör. Det är beklämmande att läsa, hur pappan slingrar sig men ändå får ta emot dotterns hela kärlek. Till den dagen han sviker och Mariams värld ställs på ända. Hon är fortfarande bara ett barn när hon blir bortgift med Rashid.

Flera årtionden senare blir Laila Rashids andra fru, också hon bara ett barn, ett som tidigt förlorat sin familj i konflikterna som slitit på Afghanistan i många år. Under de tidiga åren med talibanerna sågs de som räddningen från Sovjetunionens ockupation, innan de infört sina hårda lagar för framförallt kvinnor. Frihet blev återigen förtryck och det är en stor del av Afghanistans nutida historia Khaled Hosseini berättar med Tusen strålande solar. Hur landet kastats mellan olika styren, gått fram och tillbaka i jämställdhet och hur svårt det varit att leva i det, försöka anpassa sig.

Det är framförallt Mariam mitt hjärta gråter över. Att först få möta henne som ett sprudlande barn, full av tro till livet, glädjen och framtiden och sedan – genom Lailas ögon – som en bruten kvinna, hård och skarp, misshandlad av män hela sitt vuxna liv. Hur en man kan förstöra en kvinnas hela liv på det sättet, det är brutalt och knäckande.

Sharon Dyall gör en fantastisk inläsning av Tusen strålande solar. I början hade jag lite svårt att skilja på namnen men efter någon timmes lyssning satte sig allt och jag kunde inte sluta, även om jag ibland inte alls ville veta mer. Det finns stor sorg i Tusen strålande solar, maktmissbruk och misshandel. Men det finns också kärlek och vänskap, tilltro till en mänsklighet som ibland verkar bortglömd och begravd.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus eller Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

När kastanjer spricker – Camilla Lagerqvist

Det är någonstans runt 1950- talet i Sverige och femtonåriga Majken har blivit placerad på Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Hon tänker att hennes inre är som en hästkastanj, taggigt och ogenomträngligt, som att hon föddes arg. Gång på gång har hon slussats runt på barnhem och i fosterfamiljer och aldrig fått stanna någonstans. På Sankt Älmas finns den skrämmande föreståndarinnan men här träffar Majken också Anna-Märta och Ebba, och vågar lita på någon för första gången i sitt liv.

Tjejernas öden i När kastanjer spricker grep mig otroligt djupt. Allra särskilt Anna-Märta. Jag hade inte förväntat mig att hitta en HBTQ-historia i den här boken och det slog mig så hårt att jag började gråta och var tvungen att lägga ifrån mig boken. Det finns numera ganska mycket HBTQ-karaktärer i ungdomslitteraturen men inte i historiskt berättade sådana. Det tog andan ur mig att utan förvarning påminnas om att det inte var särskilt många årtionden sen som lesbiska tjejer sattes på hem för vanartiga flickor i Sverige. Sågs som sjuka.

Jag tänker mycket på Eva F. Dahlgrens Fallna kvinnor som jag läste för bara några månader sedan. Det är samma kvinnoförakt som spelar in här, samma dubbla bestraffning för kvinnor som inte haft något annat val eller kvinnor som slagit tillbaka, fast två årtionden skiljer historierna åt.

Camilla Lagerqvist gör en stor gärning med den här boken, för just den här delen av den svenska historien har jag sällan läst om i en ungdomsbok. De utspelar sig ofta mycket längre tillbaka, eller låter de tjejer som har huvudrollen vara ovanligt framåtskridande och tuffa för den tid de levde i. Och det är säkert viktigt, på sitt sätt, men att berätta om hur helt vanliga tjejer hamnade på hem för att de inte var som alla andra, för att de fått en sned start i livet eller för att de utnyttjats av män och slagit tillbaka – det är en stor feministisk sak att göra. Inte minst för att det är samma strukturer som lever vidare idag, men under andra svepskäl. Samma strukturer som gör att hela samhällen kan frysa ut en tjej för att hon vågade berätta om en våldtäkt.

Det enda som stör mig lite är att det såvitt jag kan se inte finns någon tidsangivelse i boken, varken i baksidestexten eller inne i berättelsen. Det finns ganska många tidsmarkörer, såsom Kulla-Gulla, stuvade morötter och fläsk till middag och så själva historien förstås, idag placeras inte ”vanartiga” flickor på hem i Sverige. Men jag hade ändå gärna fått veta ungefär i vilken tid vi befinner oss i, från början. Jag hade inledningsvis lite svårt att placera boken men jag gissar på början av 1950- talet. Det hade varit fint att sätta in boken i ett historiskt sammanhang, när en ändå lär sig ganska mycket av berättelsen – inte minst om hur samhället såg på kvinnor.

Jag läser de flesta böcker Camilla Lagerqvist ger ut och hon har en hög lägstanivå. Jag faller ändå inte för alla böcker och känner att det ibland kanske går lite snabbt i redaktörsgenomgången och utgivningen, det senaste riktigt fantastiska jag läste av henne var serien om Svarta Rosorna. När kastanjer spricker har en skärpa i tonen och ett flyt i språket som de senaste böckerna saknat, och ett stort och fantastiskt hjärta som får känslorna att svämma över.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Mizeria – Melody Farshin

Det är svårt att inte genast dras in i Melody Farshins värld. Hennes gator i Mizeria har du läst om i tidningen, men inte i ungdomsboken, än. Åtminstone inte på det insiktsfulla sätt med vilket Melody Farshin målar upp bilden av förorten, av miljonprogrammet. Det är långt ifrån klichébilden som hittills tagit stor plats.

Här finns våld som trappas upp, dag för dag, men inte bara det. Det ibland tragikomiska förhållningssättet till vardagen Ali och Aicha bygger upp som ett pansar framför sig rör vid hjärtat. De är tvillingar och de berättar var sin del av historien som beskriver många unga människors vardag, inifrån, så som den sällan ges utrymme till att berättas. Ali och Aicha är lika men också olika. I deras liv finns inte bara våldet utan också kärleken. Det är en fin linje att balansera på men Melody Farshin gör det mästerligt.

Mizeria är Melody Farshins debutroman men hon är också konferencier och ståuppkomiker och Mizeria dryper av snabba repliker och snyggt levererade satiriska skämt, ändå blir det aldrig för mycket. Jag älskade verkligen att hänga med Ali och Aicha. Det är lätt att tänka att det är Ali som glidit genom livet på en räkmacka medan Aicha, som tjej, fått kämpa så mycket hårdare – men perspektivet är ständigt skiftande och ställer obekväma frågor. Jag kan inte låta bli att känna starkt och mycket för precis varenda en i Mizeria. För tvillingarna, på var sitt sätt. För deras mamma, som oroar sig så. För deras pappa, som inte verkar orka någonting. För Ali, som inte hinner tvätta den svarta kostymen mellan begravningarna. Alla kommer de stanna kvar hos mig, länge. Jag hoppas Melody Farshin skriver fler böcker, röster som hennes behövs.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Åter till Bricken på Svartvik med ”Sågspån och eld”

Det var fem år sedan jag läste de två första böckerna om Bricken, Sågverksungen och Bricken på Svartvik. Det var en varm sommar och jag gick upp fullständigt i Sundsvalls sågverk 1879 när strejkerna bröt ut överallt för att sågverksarbetarna ville ses som riktiga människor och få skälig lön för sitt arbete. Allra mest älskade jag dem dock för Brickens skull, hon är en karaktär lätt att ta till sig och svår att släppa.

Jag blev påmind om serien när jag såg att de fanns inlästa på ljudbok. När jag inte har läsro nog att ta upp en historisk roman på över 300 sidor kan jag ändå gärna lyssna på den i 12 timmar eller mer. I Sågspån och eld har Bricken hunnit bli 20 år, vuxen med den tidens mått mätt. Men ännu har hon inte hittat någon att dela livet med och åh, vad hon längtar.

Det jag älskar så ofantligt med det här böckerna är den fantastiska miljöskildringen och de underbara personporträtten. Precis som Carolina skriver i sin fina recension är jag också där, jag känner lukten av sågspån och jag hör arbetarnas rop till varandra. Jag känner, liksom Bricken, när det är dags för eftermiddagskaffe och när det är kvällsgröt. Jag känner hennes starka längtan efter ett hem och betydelsen av att ha en nytvättad trasmatta på golvet. Bricken är en oerhört stark karaktär som inte tvekar på att säga ifrån när det behövs – men som inte heller är rädd för att visa sig svag. Jag känner så mycket med henne, lever mig in i hela boken i Odile Nunes fina uppläsning. Åh, vad jag har saknat Bricken.

I Sågspån och eld brinner Sundsvall. Inte bara i uppror mot behandlingen av arbetare – Vibeke Olsson skildrar den största branden i Sveriges historia, i Sundsvall 1888. Att hon vet vad hon skriver om och har gjort mycket research gör hela boken så otroligt levande. Vibeke Olsson skildrar sågverkslivet och arbetarrörelsen, men också klassamhället, industrialiseringen, nykterhetsrörelsen. Allting känns nära och äkta och något brinner också inom Bricken, kärlek och oro för sin far och för lungsjuka Sirkka. Och för Natan, som inte kan låta bli brännvinet men som hon älskar ändå.

Timmarna går fort, Vibeke Olssons språk är fantastiskt medryckande. Det enda som gör att Sågspån och eld inte får fullt betyg är att jag önskar att hon, eller en redaktör, hade klippt några uttryck som blir ganska uttjatade till slut. Jag funderar på om det är lättare att märka sådant i en ljudbok, när det inte går att skumma över sidorna utan varje ord hörs. Jag vill heller inte spola, inte missa något. Serien om Bricken på Svartvik hör ändå till de bästa historiska romaner jag läst. Jag längtar efter att återvända till del 4, men kommer att vänta lite. Jag vill inte att böckerna ska ta slut, men jag vill också så gärna veta hur det går för Bricken. Jag hoppas många fler hittar till de här böckerna, de är en skatt i den svenska arbetarlitteraturen.

Här har jag skrivit om de tidigare delarna.

Libris förlag, 2012. Ljudboken finns att ladda ner på både Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel. Den finns också att hitta som pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Carolina läser, Vackerunderbar, och dagarna går, Boktokig, Böcker emellan.