”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Golden Boy – viktig och fantastisk

Max Walker är en av de populäraste killarna i skolan, lagkapten i fotbollslaget och verkar vara alla tjejers dröm. Han är 16 år och avslutar alla förhållanden innan de går längre än kyssar. Max största rädsla är att någon ska få reda på att han är född intersex – både kille och tjej eller varken eller. Vad kommer hända om någon får reda på det i skolan? Vad kommer hända med hans föräldrar, som båda är stora namn i stadens rättsväsende?

Golden Boy är inte bara en bok om att ha diagnosen intersex. Den berör alla i sin uppgörelse med det patriarkala, binärt uppdelade könssystemet och vad det gör med oss. Varför är samhället så vansinnigt solitt uppdelat i två kön, och vad händer med de som inte passar in i någon av de påtvingade kategorierna? Barn som föds med intersex- diagnos blir ofta tidigt opererade för att tvingas in i den ena eller andra könskategorin – långt innan de har möjlighet att själva kunna säga något om saken. Vad säger det, om vår rädsla för att något ska gå utanför de två kategorier vi själva hittat på. Att Max har diagnosen intersex hindrar inte att bokens många frågor även är aktuella för icke-binära och transpersoner, som också hindras i sitt liv av att vi gärna vill dela upp människor i två kategorier och bestämma hur en ska se ut för att ”tillhöra” den ena eller andra. Som om det bara skulle finnas två, och som om det är vår sak att bestämma över någon annans liv.

Golden Boy är stundtals ganska tuff att ta sig igenom, Max blir utsatt för ett övergrepp i bokens inledande kapitel som ställer hela hans liv på ändå och får honom att ifrågasätta hela sin identitet. Samtidigt är den ofta fantastiskt bra och välskriven – framförallt för att jag känner så otroligt mycket för nästan hela bokens persongalleri. Max och hans lillebror Daniel allra mest, men också Max föräldrar och Sylvie – som Max blir förälskad i men ändå inte vågar berätta för. Den enda person som förblir stel och tråkig är läkaren Archie – hennes funktion i berättelsen är att förklara en hel del termer och få läsaren att förstå vad intersex innebär, vilket är viktigt såklart men hade kunnat göras på ett bättre sätt. De stycken där Archie berättar är överpedagogiska och ganska torra och jag lyckas aldrig få ett grepp om vem Archie är.

I Golden Boy får de flesta av huvudpersonerna komma till tals i egna kapitel, ett sätt att komma dem nära som jag verkligen tycker om. Ljudboken på engelska närmar sig nästan radioteater då alla karaktärer har olika uppläsare – samtidigt ett grepp jag faktiskt tyckte om. De flesta uppläsare är verkligt bra och den enda som är helt otroligt dålig är Sylvies röst. När hon läser Max repliker försöker hon använda en djuuuup och maaanlig stämma som istället blir en parodi på en mansröst – och när hon läser Sylvies tjejkompisars repliker låter de lite som mer högfrekventa versioner av Askungens möss. Det är så fånigt och jag önskar att uppläsare skulle SLUTA försöka förställa rösten i ”manligt” och ”kvinnligt” eller – nästan ännu värre – med ”ondska i rösten”.

Nä, bu. Fast lyssna på Golden Boy ändå, eller läs den, för det är en fruktansvärt viktig bok om en diagnos som det sällan pratas om – och helt enkelt bara en fruktansvärt viktig och sällsynt bra bok.

Bonnier Carlsen, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, BibbloAnna, Sannas bokhylla, Dagens bok, Bokstaden, Prickiga Paula, CRM Nilsson, Boktycke.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue – underbar queer 1700- talsromantik

Det finns något fullständigt ljuvligt i att hänge sig åt all den stormande kärlek, alla prassliga sidenkläder, alla förbjudna ord och alla mystiska skeenden som är Mackenzi Lee’s bok The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. Allra mest älskar jag hur Lee helt obrydd bryter mot varenda en av 1700- talets etiketter för hur unga män och kvinnor bör bete sig.

Henry Montague är en ung bisexuell lord som är hemligt kär i sin bästa vän Percy och tillbringar sina kvällar med att dricka vin tillsammans med sagda Percy och sina dagar med att sova ikapp gårdagens festligheter. När de tillsammans ska resa iväg på sin ”Grand Tour of Europe” som var den tidens coming-of-age för unga rika lorder, ser Henry sin chans att flörta vilt med Percy och kanske till och med våga berätta hur han känner. Vad han inte hade räknat med är att hans syster, en inte så väl genomförd stöld och en mystisk ask skulle kullkasta planerna åt flera vilt spretande håll.

Lee tar sig sannerligen friheter med det europeiska 1700- talet, men är samtidigt så autentisk i vissa detaljer, språk och händelser att det helt enkelt är en fröjd att läsa. Att medelst lite fiktionaliserat historieberättande fläta in HBTQ i 1700- talet är en utmärkt idé och Lee gör det så bra att det inte är helt omöjligt att tro på. Henrys läggning är sannerligen inte accepterad av familjen, men han blir heller inte slängd i fängelse eller något annat hemskt och han är ändå – relativt – öppen.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue är hysteriskt rolig, kvick i vändningarna och en verklig bladvändare – jag lyssnade på ljudboken men lät timmarna rusa iväg då jag hade fantastiskt sällskap av en syrlig uppläsare med ett underbart brittiskt uttal. Snart lyssnar jag på uppföljaren, The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Kärleken vi inte förstår och ALMA-priset 2019

Bart Moeyaert fick ALMA-priset 2019, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Jag kanske inte alltid läser årets Nobelpristagare, men jag läser utan undantag alltid årets ALMA-pristagare. Det är ofta författare jag älskar att upptäcka, författare som kan vara stora i sina hemland men doldisar i resten av världen. Jag tycker alltid att juryn gör bra val.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Bart Moeyaert, hans böcker har funnits översatta till svenska men gått ur tryck för längesedan. Det är också fint med litteraturpris, att böcker får nytt liv. Ganska snart efter tillkännagivandet av priset blev Kärleken vi inte förstår, en ungdomsbok, nyutgiven av Gilla böcker.

Kärleken vi inte förstår är en kort men intensiv roman, framrullande som en film. Jag kände det som att jag satt på en teaterbänk och såg hela skeendet framför mig, Bart Moeyaert är sparsam med beskrivningar och förklaringar men lämnar tillräckligt mycket ledtrådar för att läsaren själv ska kunna förstå vad som utspelar sig mellan raderna.

Det är en stekhet sommardag, en familj sitter inklämd i en bil. Det finns så mycket begravt under ytan att luften inte räcker till och vid en paus sprider de ut sig över ett vetefält. Mamman och storebror Axel bråkar, vår berättare försöker skydda lillasyster Edie. Ett familjedrama, med betoning på drama. Gång på gång återkommer jag till att det känns som att se en teater utspela sig framför mina ögon. Det är skickligt, men inte alltid fantastiskt som läsning. Kärleken vi inte förstår gör mig kluven. Ibland fascineras jag av berättandet, ibland undrar jag hur bra den är som en ungdomsbok. Ändå finns det massor av undertryckta känslor att spegla sig i – ånger, hat, kärlek, ilska och rädsla. Bart Moeyaert är utan tvekan en skicklig berättare, kanske kommer jag läsa fler böcker. Men jag är inte lika överväldig som jag var över 2018 års pristagare Jaqcueline Woodson.

Gilla böcker, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Ugglan och boken.

Historieläraren – Matt Haig

Tom Hazard ser ut som vilken 41-åring som helst, men i verkligheten är han hundratals år och har vandrat genom världshistorien sedan 1500- talet. Han har en ovanlig åkomma som gör att han åldras långsammare än andra, och tvingas flytta runt till olika ställen varje årtionde för att inte avslöjas.

Jag har läst min beskärda del av böcker där huvudpersonen skrider genom århundraden och lämnar spår efter sig i världshistorien – men de har då utan undantag alltid tidigare varit blodiga sådana. Visst påminner Historieläraren då och då om en klassisk vampyrskildring i sin lågmälda melankoli och i sina besök på mörka jazzklubbar i 1920- talets Paris, men skräckskildringen får lämna plats för mer svävande betraktelser om livet och kärleken. Det är en ovanlig, men inte helt oäven, upplevelse för mig att huvudpersonen betraktar historiens skeende utan att sätta tänderna i den.

Historieläraren lämnar mig dock en smula kluven. Jag tyckte otroligt mycket om den ovanliga historieskildringen, världshändelser sedda ur tillbakablickar från någon som överlevt till 000-  talet. Hur Tom letar efter sin försvunna dotter är också gripande och spännande. Sidoberättelsen, däremot – eller om det egentligen är huvudhistorien, det känns lite oklart – om hur Tom pressas av en världsomspännande organisation för att inte avslöja sin åkomma känns något krystad. Den intresserade mig föga och det känns som att den bara fanns där för att tillföra spänning, en spänning berättelsen inte behöver för att den är så engagerande i sig.

Historieläraren som helhet är en uppslukande berättelse. Ljudbokens många timmar försvann otroligt fort, något jag inledningsvis inte trodde var möjligt då inläsningen är långtråkig med en av de mest segdragna röster jag någonsin hört i en ljudbok. Men berättelsen väger över. Jag tyckte mycket om Historieläraren, men jag rekommenderar pappersboken – eller kanske ljudboken på engelska.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Carolina läser, Västmanländskan, Bokgalleriet, stories from the city, Ugglan & boken, Just nu just här, Läsvärd eller inte?, Hanneles bokparadis, Systrarna böcker.

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.

Den gyllene hårnålen – Maria Gustavsdotter

Då och då läser jag en bok som jag kanske inte hade läst om det inte hade varit för min bokcirkel. Det är en av de fantastiska sakerna som är med bokcirklar, den överraskande läsupplevelsen du kan få. Det allra bästa är dock förstås hur mycket du får prata om böcker med människor du tycker om.

Boken i det här fallet var Maria Gustavsdotters Den gyllene hårnålen. Även om jag i slutändan självmant kanske inte hade plockat upp en bok av Gustavsdotter – mest för att jag för tillfället känner mig så otroligt mätt på historiska romaner – så hade valet, om jag ändå gjort det, fallit på denna. Den gyllene hårnålen letar sig in i utkanten av historieskrivningen, utforskar förhållanden många andra kanske inte bryr sig om. I centrum, med betoning på ordet, återfinns Cecilia Vasa, dotter till Gustav Vasa, och hennes kammarjungfru Märta.

Att Cecilia Vasa var skandalomsusad både på sin tid och efter är historieskrivningen överens om. Maria Gustavsdotter är påläst och berättar om faktiska händelser så som Vadstenabullret och Cecilia Vasas giftermål. Men hon tillåter sig också att gissa och brodera ut historien och låter Cecilia och Märta inleda ett hemligt förhållande i tonåren. Jag älskar att Maria Gustavsdotter smyger in HBTQ i historien och jag finner mig önska att läsa en facklitterär bok som undersöker om människor vågade ha samkönade förhållanden några hundra år tillbaka, och om det finns någon forskning på det.

Jag älskar också att Maria Gustavsdotter undviker klyschan om ”den starka kvinnan”, jag har läst tillräckligt många sådana i historiska romaner och fantasyböcker som försöker placera sig i en europeisk medeltid. Den gyllene hårnålen är välskriven, spännande och engagerande och jag tyckte mycket om den. Jag lyssnade på ljudboken, en mycket fin inläsning av Gunilla Leining.

Historiska media, 2018.

Boken finns som pappersbok bland annat på Bokus och Adlibris. Här och här kan du också köpa ljudboken.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, hyllan, bokparet, Livet med orden, Johannas deckarhörna, Midnattsord, Sladdertackans bokblogg.

Vajlett och Rut – Karin Alfredsson

Det är i mitten av förra seklet, Västerbottens inland. Vajlett är småskolelärarinna som inte tror på aga, inte heller på att följa bibelorden lika slaviskt som de flesta i Granträskåsen gör. Med det blir hon radikal i bybornas ögon, även om hon inte är den enda det pratas om. Den nya postfröken har kortklippt hår, gubevars.

Vi läste Vajlett och Rut i min bokcirkel och vi tyckte mycket om den. Vi var rörande överens om att Karin Alfredssons lågmälda beskrivningar av livet under mitten på förra sekelskiftet i en liten by var bland bokens största behållningar. Jag, och mina bokcirklande vänner, tyckte också om att bokens huvudfokus inte finns i motsättningarna och problemen som skulle blivit om Vajlett och Rut skulle varit öppna med sin kärlekshistoria – faktum är att det hade varit nästan osannolikt om de hade varit öppna. Även om homosexualitet vid den tiden var avkriminaliserat var det ändå fortfarande helt oacceptabelt i samhällets ögon. Jag är glad att inte boken landade i en slags sensationslystnad utan vilade i en vacker kärlekshistoria som sorgligt nog inte fick erkännas, då.

Jag hade aldrig läst någon bok av Karin Alfredsson innan men jag tyckte mycket om hennes språk och hennes varsamhet om karaktärerna – inte bara huvudkaraktärerna. Det är många i den lilla byn vi får lära känna, bry oss om, fundera på. Vajlett och Rut är en fantastisk roman, finstämd, lite sorglig och otroligt välskriven. Jag tyckte oerhört mycket om den.

Bokfabriken, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklysten, Bokhyllan, Västmanländskan, och dagarna går, Vargnatts bokhylla, Villa Freja, Bloggbohemen.