Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

Är du den alla andra säger att du är?

2007 vann Ann-Helén Laestadius barnbokstävlingen ”Att vara ung same idag” med det som skulle bli boken SMS från Soppero. I boken får vi möta Agnes, tretton år från Solna. Agnes mormor och morfar och hennes samiska släkt bor i Soppero, hembyn som hennes mamma lämnade när hon var ung. Agnes har aldrig fått veta varför. Inte heller varför mamma inte vill prata samiska hemma. Men Agnes bär på en hemlighet, i smyg har hon börjat lära sig själv samiska. Så en dag får hon ett sms från Soppero, på samiska, från någon hon inte vet vem det är.

Det blir upptakten till en fin kärlekshistoria, men ännu mer en berättelse om identitet och vänskap. Agnes vill så gärna vara en del av det samiska hemma i Soppero, men Solna är också hemma och vem är hon egentligen då? Och vem får bestämma hur mycket same hon är eller inte är?

Att Ann-Helén Laestadius brinner för sitt ämne är tveklöst. Det hade lätt kunnat bli för pedagogiskt, men det blir aldrig det – även om det någon gång gränsar. Kanske beror det på att jag läste alla fyra böckerna i serien under några månaders tid och därför upplevde lite upprepning av historien. SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem – varje bok blir bara bättre och djupare. Här finns så otroligt mycket: vänskapen, den första kärleken, svårigheten i ett distansförhållande, rädslan för att inte passa in, längtan efter ett sammanhang. Laestadius räds inte de svåra ämnena och på ett lysande sätt benar hon ut fördomarna, både de mot samer och inom det samiska. Särskilt i den sista boken, Hitta hem. Jag skulle vilja att alla elever fick läsa de här böckerna någon gång, både för att skolelever får lära sig så förkrossande lite om samer och för att Ann-Helén Laestadius skriver så otroligt bra om identitet, framförallt om vilken betydelse språket kan ha för identiteten. De här böckerna är ett fantastiskt underlag för att prata om funderingar över vem en är och vad en tillhör och varför – inte bara ur ett samiskt perspektiv.

Jag vill så gärna veta hur det går för Agnes att sidorna bara flyger iväg. Ändå märks det att Ann-Helén Laestadius kommit långt sedan hon skrev SMS från Soppero för snart tio år sedan. Vilken utveckling, fram till Tio över ett som fick Augustpriset 2016! Nu i mars släpper hon boken Bara dra som är lättläst och följer några karaktärer från SMS från Soppero. Åh, vad jag längtar!

Här kan du köpa böckerna:

Sms från Soppero

Hej vacker

Ingen annan är som du

Hitta hem

Stilla havet och det fina med bokcirklar

Malin Nords Stilla havet är en svårforcerad resa i ett sinne jag aldrig lyckas förstå. Utåt sett sker inte mycket, och tyvärr inte i det inre heller. Två personer träffas vid Stilla havet och tycks vara ungefär desamma när de skiljs åt. Jag önskar att jag fått veta mer om vad som hänt tidigare, vad som fått huvudpersonen att bli den hon blir, men det händer aldrig.

Vi läste Stilla havet i min bokcirkel, mycket för att Malin Nord är en lokal författare i vår stad som fått mycket uppmärksamhet, framförallt för den senare boken Barmark. Jag hoppas och tror att den är bättre.

Bitvis är Stilla havet vackert skriven och någonstans där finns något jag tror jag skulle ha kunnat tycka om; ett mörkt moln i ett tungt sinne, stormigt som ett hav. Men det är för omständligt skrivet för att jag ska komma dit. Det är på många sätt en skickligt skriven roman, en karg och förtvivlad berättelse. Ändå lämnar den mig inte mer än ytligt berörd och jag kan inte helt och hållet säga varför. Jag lyckas aldrig bry mig om huvudpersonen så pass mycket att jag stannar upp i läsningen och jag tror det är en sådan läsning den här boken skulle behöva. Långsam, eftertänksam, begrundande varje ord och stilistiskt grepp. Jag orkade inte riktigt ge den här boken den tiden och jag är heller inte alls säker på att den skulle vara värd det.

Men det fina med att läsa en bok i en bokcirkel är att, även om alla är rörande överens om att läsningen inte var den vi hoppades på, kan det komma fram så mycket spännande ändå. Och det finns alltid andra böcker att prata om, nya böcker att välja, fantastisk litteratur att orda om, kakor att äta och te att dricka. Så det gjorde vi.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Mina smala axlars längtan

Om Magda är en planet kretsar hon kring Jens, stjärnan i hennes liv. Jens, med blodröda Dr Martens, håret i knut, redaktören för skoltidningen – en arketypiskt svår och poetisk ung man som unga kvinnor genom den moderna ungdomsbokens ännu korta färd genom litteraturhistorien har fallit handlöst för i tusental. Men Maria Frensborgs skildring balanserar precis rätt mellan arketyp och pastisch – inte så klichéartat att det blir tråkigt, inte så överdrivet att det blir parodiskt.

Han är så lång att det är ett under att han inte drabbas av svindel av sin egen existens.

Magda har stora ord, särskilt när det gäller Jens, och det är hon som berättar i Mina smala axlars längtan – vilket är en rad ur den fantastiska dikten Dagen svalnar av Edith Södergran. Magda har poesin som ledstjärna, läser den, skriver den och verkar också andas den. Maria Frensborg skriver Magdas berrättarröst alldeles poetiskt vackert och inkännande. Samtidigt är det här en makalöst rolig bok, en blinkning till rasande kärlek så som den skildrats i århundranden – kanske förstärkt av Katarina Cohens hängivna och fängslande inläsning. Jag kan inte låta bli att hela tiden återkomma till Glappet, delvis förstås för att Katarina Cohen spelade en av de två huvudrollerna men också för att även den, fortfarande fantastiska TV-serien, var stor i orden och handlade om kärlek som inte visade sig vara det den utgav sig för, och om det allra viktigaste – kvinnlig vänskap och kvinnligt motstånd.

För det allra viktigaste och bästa med Mina smala axlars längtan är att den handlar om vänskap och frigörelse – på det sätt som inte är uppenbart utan först trevande, sedan allt mer starkt och fullständigt självklart. När Magda får ett brev från den ytterst hemliga Kvinnliga Gymnasieföreningen öppnas hennes ögon för en ny värld, en värld av poesi, konst och kultur, av systerskap och kvinnlig vänskap.

Som om KG bänder upp min bröstkorg och släpper in ljus. Eller som om de släcker törsten av något som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. En längtan efter mer, kanske. Att livet ska bli större.

Men allt är inte som det utger sig för att vara, och Mina smala axlars längtan är det definitivt inte. Här finns så mycket mer än vad ett första ögonkast utlovar. Här finns också något oerhört svårt och tungt, en beskrivning av depression och ett föräldraskap i desperat behov av hjälp som verkligen skär i hjärtat – och en huvudkaraktär det är svårt att låta bli att älska även om hon är långt ifrån fullkomlig. En karaktär som vill så mycket, så stort, helst nu, men som fortfarande är så liten. Mina smala axlars längtan hade fått full poäng om det inte varit för några småsaker som stör mig, vid sidan av det är det en helt fantastiskt vacker skildring av feminism, solidaritet, frigörelse och vänskap. Läs den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: stories from the city, Enligt O, prickiga Paula,

En resväska full av klichéer

Det finns något fint i Mrs Sinclairs resväska. Ögonblicksbilder över människors liv, hämtade ur små lappar, brev, foton och kvitton de lämnat efter sig i böcker vilka sedan hamnat i de ibland nästan sorgesamma högarna hos antikvarier, dammiga och bortglömda. I de korta berättelser som inleder några av kapitlen i Mrs Sinclairs resväska hinner inte Louise Walters breda ut sig i knepiga förvecklingar, svulstig sentimentalitet och tråkiga klichéer.

Annat är det med huvudhistorien. Roberta är antikvariebiträdet som läser de rester av sina liv människor lämnar efter sig i sina böcker, samlar på dem i en låda. När hon en dag hittar ett brev till sin farmor från dennes make som avled under andra världskriget börjar en väl dold familjehistoria nysta upp sig.

Att bokhandeln är fint beskriven hjälper tyvärr knappast. Det är ganska lätt att redan vid sidan femtio gissa – och få rätt – på exakt hur historien kommer utspela sig, precis vad som kommer att hända och vad slutet kommer att bli. Alla böcker är naturligtvis inte beroende av ett spänningsmoment för att vara bra men där ett sådant uteblir bör berättelsen i sådana fall vara skriven med ett särdeles fängslande språk, begåvas med en fin stämning eller drivas framåt av andra kvalitéer. Mrs Sinclairs resväska har tyvärr inget av detta. Min bokcirkel Prosa&Prosecco var unisont gruvligt missnöjd med valet, som egentligen kom sig av att vi inte direkt kunde komma överens om något annat och för att vi alla är bibliotekarier som lät oss luras av det fantastiskt fina omslaget. Vi gör inte om det misstaget och till nästa gång läser vi Feberflickan istället som förhoppningsvis har lite innehåll till sitt bokomslag också.

Andra som läst: Västmanländskan, Boktokig, Bloggbohemen, Jennifers hörna.

Kärleken till konsten och konsten att skriva riktigt bra om kärlek

Jag går på gatorna i Uppsala. I snöfall, i vårregn, en sen Valborgskväll, en kall nyårsnatt. Bredvid mig skymtar Frides orangea hår och platåskor, Yodits undflyende karaktär, Sebastians lugg och Johannes sorg.

För så är det att läsa Anna Ahlunds Saker ingen ser. Jag närde redan innan en kärlek för Uppsala, alltsedan jag och vän promenerade genom staden och botaniska trädgården och såg Shaun Tans verk på riktigt där för några år sedan. Det var sommar då, det var en underbar dag och en underbar stad. Kärleken till staden finns hela tiden här, och till de som bor i den. Det är lätt att föreställa sig dem och det Sibylla allmänestetiska läroverk de går på. Yodit, Fride, Sebastian, Johannes, Miriam, Aron, Linn – alla har konsten i sitt innersta på olika sätt. Jag älskar att karaktärerna presenteras med sitt estetiska val, sin konstnärliga tillhörighet. Det kan betyda så mycket, vara hela ens liv. Jag älskar också hur alla är olika på så självklara sätt, att kärlek och identitet inte måste förklaras eller ges en bakgrundshistoria. Den bara är. Efter att ha läst så många böcker där kärlek eller identitet som inte hör till normen ofta följs åt av problem är det underbart att få sjunka ner i Saker ingen ser. Jag älskar att Anna Ahlund inte sätter några etiketter.

Jag fick följa eleverna på Byllis i ett år, men jag kommer att tänka på dem mycket längre. Jag undrar så mycket! Vad är Linns historia? Får Sebastian ro? Hur går det får Yodit och Johannes? Jag hade gärna läst en bok om varje karaktär, jag vill veta både vad de gått igenom och vad de har framför sig. Fast jag kan också nöja mig med att undra, för det är också lite fint att få göra det. Alla i Saker ingen ser har lämnat ett avtryck. Till och med Josef, skolbibliotekarien som bara nämns ett fåtal gånger men som ändå helt tydligt har en så avgörande roll i många ungdomars liv. Mycket anas mellan raderna och med bilden av Josef, sittandes på sitt kontor med boktravarna runt sig, tedoften hängande i luften och chokladen mot dementorerna på plats i byrålådan tror jag Anna Ahlund uppfyllde många bibliotekariers önskedröm.

Saker ingen ser behövs så desperat i ungdomshyllan. Jag kommer tipsa alla mina elever och hoppas att många gör detsamma. Inte bara för att den är så viktig förstås, utan även för att den är så välskriven och så fantastiskt bra.

Köp boken: Adlibris eller bokus.

Andra som bloggat: Old Adults Read Yound Adult, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Enligt O, Carolina läser, Sagan om sagorna, stories from the city, Beas bokhylla, Bokpandan, Littermentärt, Carolina läser, TinaE, Biblioteksbubbel.

Down under – Johan Ehn

1977, Sverige, lekplatsen, tredje klass. En kille blir retad för att han inte är som andra killar, inte lika högljudd, inte lika våldsam. Det gör så ont att läsa, och ännu mer ont gör det av vissheten att det egentligen kanske hade kunnat utspela sig även idag.

1987, Nya Zeeland. Jim reser till sina släktingar i Auckland, vill äntligen få börja på nytt. Men fördomar och hat kan förfölja en till andra sidan jorden och Jim blir utslängd när den konservativa farbrodern inser att han är intresserad av killar istället för tjejer. Jim tänker inte återvända till Sverige, skådeplatsen blir istället Nya Zeelands landskap, gaykvarter – och Jims eget inre.

Down under är en lågmält intensiv och stundtals poetisk uppväxtskildring som gestaltar vilsenhet på ett sätt som skär i hjärtat. 1980- talets musik skapar en tidstypisk atmosfär – jag kan nästan höra den i huvudet – men samtidigt bär Down under med sig betydligt mer tidlösa teman än så. Det är på många ställen i världen lättare idag men det är fortfarande inte självklart att varje människa ska få vara den hen är, fortfarande överallt inte självklart att få älska den en vill utan att möta omgivningens hat. Down under gör ont, kryper under huden, men är också så vackert skriven att det inte går att sluta läsa.

Gilla böcker, 2017

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: bokkoll, Västmanländskan, bokstaden, CRM Nilsson, prickiga Paula, Bims blogg, Enligt O.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Noah är barnbarnet som slår upp ett grönt tält i farfaderns sjukhusrum. Farfadern som promenerar längre och längre in på en stig där minnena blir suddiga i vägrenen, flyter ihop, försvinner. Farfadern som blandar ihop sonen och barnbarnet, dåtiden och nutiden, verkligheten och fantasin.

Noah och farfadern sitter tillsammans på en bänk med rymden ovanför och hyacinterna nedanför och försöker reda i de bångstyriga trådarna som är livet och historien. Bänkens omgivande värld är torget, varje dag krymper det, varje dag ökar glassplittret och nycklarna på marken som är farfaderns bleknande minne.

Jag har inte än gått vid sidan av någon med demens eller Alzheimers, ändå gråter jag som vore det min egen farfar – han, som togs av en annan sjukdom när jag ännu var ett barn. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är ett sällsamt vackert porträtt, en inblick i ett slocknande medvetande, blödande av känslor utan att vara för mycket. Och varje morgon… är inte många sidor och fungerar kanske allra finast just som kortroman. Den är så intensiv, känslosam och så ordrik att det lätt hade blivit för mycket med hundra sidor till. Den är slutet på livet, men också början, mörkret, men också ljuset. En läsupplevelse som stal en bit av mitt hjärta men som jag ändå inte hade velat vara utan.

Forum, 2017.

Hitta den här eller här.

Många har läst och bloggat om boken. Ett urval: Vargnatt, Lotten, Johannas deckarhörna, och dagarna går, Just nu just här, Fru E, CRM Nilsson, Lexie, Madde, romeoandjuliet, Annas fotnoter, Fantastiska berättelser, Zelly, Beas bokhylla.

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Bland de många fantastiska saker med att läsa böcker tillsammans i en bokcirkel finns den om att utmana sin läsning. Den genre jag förmodligen läser minst av är biografier, jag kan räkna biografier jag läst på två händer och de jag tyckt om på en hand. Förmodligen hade jag aldrig läst Varför vara lycklig när du kan vara normal av Jeanette Winterson om den inte hade varit ett val i min bokcirkel.

Först läste vi den skönlitterära romanen Det finns annan frukt än apelsiner, en semibiografisk uppväxtskildring och en klassiker i HBTQ-litteraturen som gavs ut 1985 och då var helt revolutionerande. Det var en fantastisk läsupplevelse och en ännu intressantare diskussion efteråt, inte minst för att vi hade helt olika upplevelser av boken. Några av oss hade lyssnat på Ulla Skoogs inläsning i Radioföljetongen och var väldigt påverkade av hennes entusiastiska tolkning (läs mer om det här) och det spillde över även på läsningen av Wintersons faktiska biografi Varför vara lycklig….?

Känslan efter att ha läst Det finns annan… var visserligen att jag gärna ville läsa Varför vara lycklig…? direkt men kanske var det delvis en dålig idé för de inledande kapitlen i biografin är i mångt och mycket en upprepning av vad som hände i romanen och det tog lång tid att komma in i boken. Samtidigt finns i biografin också både nycklar och förklaringar till händelser i romanen som dels krossade mitt hjärta ännu en bit till och dels fick mig att se romanen i nytt ljus. Jag föll inte lika mycket för biografin som för romanen men kanske har det att göra med biografiformen som jag ofta tycker är lite fantasilös. Jag älskade sagoinslagen i romanen och saknade dem i biografin.

Samtidigt finns i biografin många intressanta resonemang och utvecklingar av tankar i romanen – om litteratur, om feminism, om adoption, om kvinnor och män, om kärlek och om rädsla. Inte minst finns det också en fantastisk skildring av arbetarklassamhället i England som det såg ut då, om industristäder och om politik i följden av detta. Som bibliotekarie kan jag heller inte annat än älska kapitlen som utspelar sig på biblioteket, den något buttra bibliotekarien och Jeanettes strävan att läsa hela avdelningen ”Fiction A-Z”. Inte bara hyser bibliotekarien en underbar och högst trovärdig kärlek till Dewey- systemet utan är, liksom en lärare med en betydande roll, en stöttepelare i samtal om litteratur. Precis som en som bibliotekarie önskar vara.

”Så snart jag har bekymmer tänker jag på Dewey decimalklassifikation”, sa bibliotekarien.
”Vad händer då?”, frågade assistenten, ganska imponerat.
”Då förstår jag att bekymret bara är något som har sorterats in på fel plats. Det är förstås just det som Jung förklarade – att vårt undermedvetnas kaos strävar att hitta sin rättmätiga plats i vårt medvetandes kartotek.”

Den här bibliotekarien vill spika upp citatet på väggen.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhyllan, Beas bokhylla, Marcusbiblioteket, Cat on Hat, Ylvas läsdagbok.

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.