Tag Archives: kärlek

”Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future”

Meningen på baksidan av boken är talande. Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future. Amanda lämnar hela sitt förflutna bakom sig när hon flyttar till Lambertsville. Lämnar mobbing, misshandel, frågor, ifrågasättanden. Lämnar Andrew – den felaktiga kropp hon föddes in i. I Lambertsville får hon nya vänner och hon träffar Grant – fast hon hade ju inte räknat med att bli kär.

if-i-was-your-girl

Det jag tycker så mycket om med If I was your girl är att det är en historia om Amanda, inte om Andrew. Inte om korrigering och grottande i detaljer om operationer, inte från en annan persons synvinkel som berättelser om transpersoner ibland kan vara. Amanda är inte i första hand transperson utan en ung tonårig tjej, även om hon även bär på det bagage hon gör. Meredith Russo får fram sitt budskap genom Amanda så otroligt bra, utan att för den sakens skulle skriva läsaren på näsan med pekpinnar. När Amanda säger att hon ”är tjej, alltid varit tjej”, är det så självklart. En bok med en agenda, helt klart, men även en bok där det pedagogiska målet inte tar över berättelsen, som det ibland kan vara.

If I was your girl är en hoppfull bok, om att det faktiskt går att lämna sitt förflutna och starta ett nytt liv – utan att den för den sakens skull är rosafluffig och klyschig. Amanda är visserligen väldigt typisk ”tjejjig” men jag kan köpa det, för jag tänker att det ändå spelar historien i händerna på något sätt. I efterordet skriver också författaren att hon medvetet gjort Amanda feminin, och hetero, och låtit henne genomgå korrigering tidigt, för att den ska vara lätt att ta till sig och det köper jag också. Det som verkligen gör ont är att Russo i efterordet även skriver att Amandas kamp och ångest är förenklad jämfört med vad många transpersoner går igenom, och ändå är Amandas ångest genom hela boken väldigt påtaglig. Läs boken, men läs också efterordet! Jag hoppas många tar till sig den här boken för den är så oerhört viktig.

Boken ger mig helt enkelt hopp. För några veckor sen gjorde också en av mina kollegors barn det, när hon läste just den här boken och han, sju-åtta år gammal, frågade vad den handlade om. Hon berättade att den handlade om Amanda som råkat födas med en killes kropp men att hon alltid varit tjej och nu hade fått rätta till det. Hans svar? ”Vad bra! Vad bra att man kan det!” När världen är så hemsk som den är ibland, som den är just nu, är det fint när både böcker och åttaåriga pojkar kan ge en hopp om framtiden. If I was your girl är en fantastisk bok, inte bara för att den tar upp ett ämne få andra böcker gör utan också för att den är så bra i sig, fint skriven och berättar om kärlek, ångest, skilsmässa på ett så bra sätt – ett tonårsliv.

Hitta den på engelska här eller här, på svenska här eller här.

Andra som bloggat om boken: Biblioteksbubbel, Feministbiblioteket, Qwintessa, Västmanländskans bokblogg, Fiktiviteter, Prickiga Paula, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar, Kulturkollo.

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Maja då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

En rebell från södern

Jag älskar Scarlett O’Hara och jag satte mig med stort hopp om en stunds humor och glassighet ner med Confessions of a Rebel Debutante av Anna Fields – där hon själv säger sig vara en mer rebellisk Scarlett (hur nu det egentligen ska gå till, för själva poängen med Scarlett är ju att hon inte bryr sig ett skvatt om vad andra tycker och tänker).

index

Anna Fields blir i sin självbiografi en ”rebellisk debutant”, en som vägrar infinna sig i Söderns traditioner och är en i högsta grad bold belle. Hon blir relegerad och hoppar av hela debutantgrejen för att sticka till New York. Hennes historia är knasig och vild och det är väl egentligen det som också ligger den i fatet – Anna Fields bryr sig mycket om att putsa upp en yta över det hon vill förmedla och blir sällan djup. Då och då händer det, någon gång gnistrar det till men ytan och det lite upprepande språket gör det här främst till en godiskola som börjar bli lite för mycket mot slutet. Hade jag roligt? Ja, då och då, absolut. Tycker jag fortfarande det är kul att läsa om Atlanta, fast idag istället för under Scarletts tid? Definitivt. Ibland kanske det inte behöver vara mer än så.

Du, bara

Du, bara.

Bara en kärlekshistoria? Bara det.

Bara en vacker berättelse om vänskap? Bara det.

9789129699517_200x_du-bara_haftad

Du, bara är Anna Ahlunds debutroman. Som jag så ofta går och längtar efter en ungdomsbok om kärlek som inte följer heteronormen och samtidigt inte är svartmålad av mobbing och ångest. Inte för att de berättelserna inte behövs, för det gör det. Men jag är svältfödd på böcker som Sofia Nordins Det händer nu, där det normbrytande inte är ett problem, där det inte ens måste sättas en etikett på kärlek, där kärleken verkligen är fri. Att det faktiskt kan vara så.

Att Anna Ahlund skriver den romanen är inte ”bara” någonting. Det är fantastiskt. Känslorna ligger utanpå sidorna och jag älskar alla karaktärerna – Frank och John, Caroline, Elli. Att hela boken kretsar kring bara fyra ungdomar är fint, tycker jag, det kräver att det är intressanta karaktärer och det är det. Speciellt gillar jag att de vuxna lämnas utanför – det är verkligen Franks, Johns, Carolines och Ellis egna lilla värld innanför pärmarna.

Du, bara läste jag på en eftermiddag och en kväll, de sista sidorna i skenet av min lilla läslampa eftersom min egen kärlek grymtade om att ”det är dags att sova nu”. Språket fängslar, men då och då är det för mycket dialog för mig, invecklat prat som egentligen skulle kunnat visas på ett annat sätt. Samtidigt känns dialogerna oftast äkta. Du, bara är en mycket fin läsupplevelse och en kärlekshistoria som tar i hjärtat – bara det gör det värt att läsa den.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Enligt O, ….ochdagarnagår, Agnes bokblogg, Sagan om Sagorna, Beas bokhylla, Carolina läser, Prickiga Paula, Barnboksprat, Bokhuset, Bokpandan, The world I live in.

Here’s looking at you – Mhairi McFarlane

You had me at hello, ja så kan en lätt säga om mitt förhållande till Mhairi McFarlanes böcker – och då hade jag fram tills för några veckor sedan bara läst just den enda.

9780007488063_200x_heres-looking-at-you_haftad

Det var ganska länge sedan jag gav upp att läsa chicklitt, strax efter att jag tragglat mig igenom Denise Rudbergs Jenny och Lucy-Ann Holmes 50 sätt att träffa den rätte. Nej, jag vill faktiskt inte läsa om helt perfekta kvinnor som träffar den helt perfekta mannen på ett helt perfekt sätt, med lite moln på himlen som egentligen bara fördunklar silverkanten något. Jag har ingen lust att hasta mig igenom ett halvdant språk som inte tillför läsupplevelsen någonting och speciellt vill jag inte läsa Den fula ankungen- sagor där huvudpersonen antingen är jättesnygg men bara inte förstår det – eller var tjock och retad under skoltiden men nu är (den massmediala) bilden av den perfekta kvinnan.

Därför blev jag i början av Here’s Looking At You lite orolig. Mina igelkottstaggar for ut, kan en påstå, när jag först fick lära känna Anna Alessi – som liten och tjock med stort burrigt hår och som vuxen med ett bra jobb och mindre kilon. Kanske borde jag ha litat på Mhairi McFarlane från början för snarare än att beskriva den unga och mobbade Anna med förakt låter hon den vuxna Anna sakta men säkert försonas, både med den hon var och den hon är. På ytan är det mobbarna hon ställs inför när hela tillvaron ruckas av ett brev om en klassåterträff där helt säkert den förhatlige James – han som förstörde hela hennes skoltid – kommer delta. Under den, är det henne själv. För första gången kan jag verkligen identifiera mig mig med en chicklitthjältinna, jag älskar Anna!

Here’s looking at you är välskriven, rolig, engagerande – söt utan att vara smetig – perfekt semesterläsning för en som inte tål alltför mycket romantik eller sliskighet.

Hitta den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: hyllan, Fiktiviteter, bokoholis, hyllan, The Book Pond.

Den vita döden – kall, obarmhärtig, omvälvande

Jag hade just läst ut Camilla Lagerqvists Den vita döden. Tyngden inuti som satt sig nästan från början hade bara växt under tiden jag läst och nu var den nästan outhärdlig. Jag grät en bra stund över de sorgliga barnaödena och över all död som tuberkolosen förde med sig i det tidiga 1900- talets Sverige och precis som en riktigt bra bok stannade den kvar länge efter sista sidans slut.

Det fanns poeter som kallade det vi hade för den vackra döden, eller den bleka döden. Men det fanns inget vackert med sjukdomen. (—)

Det var ingen vit vacker död. Den var svart, ful och fruktansvärd och tog de man älskade mest.

den_vitao_13010

Jag hade älskat den här boken när jag var tio år. Jag hade älskat sorgen, tyngden, språket, vänskapen, den blyga Julia som känner sig helt ensam på sanatoriet men ändå lyckas skaffa sig vänner och träffar Luca, Luca som också kommer till sanatoriet med fläckar på lungorna och ger Julia en helt ny värld.

Men när jag var liten var jag också ett sådant barn som ville veta mer om allting, och det här hade jag verkligen velat veta mer om. Till och med mitt inte-lika-nyfikna-men-ändå-nyfikna trettioåriga jag var snart försjunken i artiklar om sanatorier i Sverige och jag upptäckte att det i Eksjö, som figurerar i boken, också fanns på riktigt och att sanatoriet i Sävsjö nu är omgjort till hotell och kursgård.

Det finns såklart en poäng i att inte lägga in flera sidor historia efter boken slutat – dels för att det kanske förtar fiktionens magi något, men också just för detta, att barn som läser den kanske blir så engagerade att de själva letar sig vidare i andra böcker – och det är ju inget minus. Samtidigt hade jag gärna sett åtminstone en liten faktaruta på slutet, inte minst för kraften i att förstå hur mycket av det i boken som hände på riktigt. Boken är full av skickliga tidsmarkörer, insprängda i texten, och jag förstår ungefär när den utspelar sig men med tanke på hur mycket Den vita döden känns som en dagbok hade äktheten och tidskänslan varit ännu mer påtaglig om boken hade inletts med ett årtal. Samtidigt kan också avsaknaden av ett årtal göra att boken känns mer tidlös, för visst blir människor dödligt sjuka i vår tid också – om än inte så mycket i tbc, i Sverige i alla fall.

Camilla Lagerqvist är onekligen skicklig på att teckna karaktärer, för även om Julia och hennes vänner känns lillgamla så är de också väldigt nära inpå och ibland känns det som att de lika gärna kunnat leva idag. På ett sätt är det här också bland det sorgligaste med boken, för även om tbc-epidemin inte finns i dagens Sverige så liknar de hån Luca, som tillhör resandefolket, får utstå i mångt och mycket det romer fortfarande utsätts för idag. Det är en fruktansvärd parallell Camilla Lagerqvist gör men jag kan också hoppas att den får några att tänka till. Den vita döden är en bok jag kanske inte kommer ge till alla 9-12- åringar på mitt skolbibliotek, för tung och svår och sorglig är den, men alldeles säkert till många.

denvitadöden

Min läsning av boken, en varm junidag.

B Wahlströms, 2016.

Tjuvstartar sommarläsningen

Sommarläsningsplaneringen pågår för fullt och snart kommer ett inlägg med alla böcker jag tänkt (och förmodligen inte kommer hinna) läsa i sommar. Men de senaste veckorna har det kommit in så mycket fina, nya böcker till ungdomsavdelningen på biblioteket där jag jobbar att jag inte kunde låta bli att ta med mig en hög hem idag.

sommarböcker

Två skräckisar: Svart vatten och Spöknät. Och så Tio över ett, om flytten av Kiruna, av den fantastiska Ann-Helén Laestadius (hon som skrev SMS från Soppero– serien) samt Den vita döden av Camilla Lagerqvist (bara titeln!) Att ge sig på tuberkulossanatorium på 1800- talet i en bok för tweens, det gör mig mycket intresserad och jag hoppas den är bra.

Jag och Earl och tjejen som dör

9789132166952_200_jag-och-earl-och-tjejen-som-dor_haftadJag och Earl och tjejen som dör är lite som sin titel: rapp och vitsig och mitt i allt gör den en djupdykning i det gravallvarliga – så snabbt att en inte riktigt hinner fatta det förrän en är uppe igen.

Kanske är det att det allvarliga maskeras av det tillkämpade roliga, kanske är det att jag egentligen är ganska irriterad på Greg och den typen av killar som känner att de måste vara så roliga hela tiden, kanske är det allt det som gör att boken aldrig riktigt griper tag.

Samtidigt är det också en del av det sorgliga. Greg är så osäker, och egentligen är det fantastiskt skrivet av Jesse Andrews för jag ser Greg framför mig, ser att det roliga är en yta. Det svåra är att komma under den. Gregs bästa kompis Earl, som han gör filmer tillsammans med, känner jag mycket mer för – och så Rachel, som blir sjuk i leukemi och som är den Greg försöker muntra upp hela boken igenom.

Rappt, lättläst, vitsigt och med en snabbt förbiilande sorgkant som ändå på något sätt stannar kvar. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om Jag och Earl och tjejen som dör och jag är inte helt säker på att jag kommer minnas den om ett år eller två. Men jag vet att jag just nu gillade jag den.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Fiktiviter, Prickiga Paula, MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, BibbloAnna, Ylvas läsdagbok.

Omskakande parallelläsning: två briljanta författare om haveri

För några veckor sedan började jag läsa Double fault, en bok som stått i min bokhylla i flera år. Förra veckan, när jag var mitt i den ungefär, fick jag syn på Århundradets kärlekskrig på snabblånehyllan och då kön på biblioteket på den nått monstruösa höjder kunde jag inte låta bli att nappa åt mig den, så omskriven som den är.

århundradets

Då visste jag inte hur mycket de två böckerna skulle samspela. Hur olika historierna än är så fömedlar båda smärta på ett högst påtagligt sätt, trasar sönder äktenskap och kärleken blir vrakspillror efter stormen.

Double Fault utspelar sig på tennisplanen – en för mig högst okänd arena och jag blir desto mer imponerad av Shriver att hon lyckas göra mig så pass intresserad av rankning, servrar och tennisbollar som hon gör. Kanske är det för att tennisen egentligen bara är en kuliss, just en arena – den stora smashen som pågår i Double Fault är Willys och Erics äktenskap. De träffas över tennisnätet, blir kära och gifter sig trots Willys tränares protester. Hon spelar tennis, han spelar tennis. Hon är högre rankad än honom, båda är lågt raknade men på väg uppåt. Vad händer om de blir fiender?

bokote

I Århundradets kärlekskrig är det ett långsammare fiendeskap som har växt fram och kulminerar i ett diktepos, en hälsning till Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen som också är full av referenser till andra litterära verk. Några av dem har jag läst, några inte. Kanske hade läsupplevelsen blivit allra bäst om jag läst alla böckerna, kanske räckte det att känna till dem men ibland är känslan just att Århundradets kärlekskrig vill så otroligt mycket men inte räcker ända fram. Där Tikkanens diktsaga är sorglig och tung, är Witt-Brattströms fräsande och arg.

Men vad de två böckerna har gemensamt är ändå att de inte bara beskriver enskilda äktenskap i haveri utan också på något sätt blir symboler för mäns och kvinnors ofta fruktlösa försök att leva tillsammans. Går det ens att göra det i ett patriarkat? Går det att leva jämställt i en familj när samhället inte är jämställt, när den ena parten är systematiskt underordnad den andra? Både i Århundradets kärlekskrig och Double Fault är patriarkatet en kuliss, svår att slita sig ifrån, svår att urskilja från de personliga felstegen. Double Fault är en mångbottnad titel, en läsvärd bok och en historia som ständigt känns dödsdömd. Århundradets kärlekssaga har tagit steget förbi dödsdömd, det är redan försent och äktenskapet är på väg mot galgen. Som försättsbladet utlovar, en Strindbergsk dödsdans i vår tid.

Att inte älska en hajpad bok

Kärlek, svek och motgångar i det historiska Franrike. Jag borde tycka om Sophies historia och till en början gör jag också det – faktum är att jag blev riktigt förtjust i Sophie som under första världskriget ståndaktigt sätter sig upp mot de tyska soldaterna när de vill inkvartera hennes värdshus i Frankrike. Jag älskar hennes fräckhet mot fiendesoldaterna och jag älskar de historiska miljöerna.

Att få förflyttas ännu längre tillbaka i tiden, till Paris, när Sophie träffar sin make Edouard är också som att sjunka in i historiens dimmor. Edouard målar Sophies porträtt innan han blir tvungen att ge sig ut i kriget och just det porträttet bländas den tyske kommendanten på värdshuset av.

9789188261175_200_sophies-historia_mp3-bok

Men. Så byter romanen perspektiv och förflyttas till nutidens London där Liv Halston driver omkring i ett vakuum skapat efter hennes makes förtidiga död. Sophies porträtt hänger i hennes hus, ett minne av en semester i USA, och när hon av en slump får reda på dess verkliga värde börjar hela historien nötas upp. Och som det nöts. Jag kan inte alls förstå mig på Liv, jag lyckas inte framkalla den minsta lilla känsla för henne och mest tycker jag att hon är irriterande naiv och dumdristig. Inte ens London framträder med klara färger, i nutidshistorien lägger sentimentaliteten och gråtmildheten ett lager över berättelsen som ganska snart blir till ett kladdigt träsk, svårt att ta sig igenom och mest av allt geggigt.

Hade jag gillat Sophies historia även om den inte varit så otroligt omskriven och hajpad? Nu kanske visserligen den här superhajpen kring Jojo Moyes främst gäller Livet efter dig men jag har också läst många fina recensioner av Sophies historia. Har det förstört läsupplevelsen? Nja, jag tror faktiskt inte det. Jag gillar historiska romaner men jag tror inte att jag hade tyckt Sophies historia var något mer än sentimentalt dravel även om jag inte läst ett ord om den innan. De nutida karaktärerna är platta som papper jämte de historiska, färglösa och tråkiga. Jag vet att kärlek och lite gråtmildhet är vad som kan finnas i feelgoodgenren, och jag kan gilla feelgoodromaner, men istället för att låta det historiska perspektivet bli det som håller boken uppe grottar Moyes ner sig alldeles för mycket i sentimentaliteten och glömmer bort karaktärerna. Nej, inget mer Moyes för mig.

Du hittar den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Kattugglan, Bokparet, Skrivande, Bloggbohemen, Prologen.se, Böcker i örat, Beas bokhylla, Zellys bokblogg, …och dagarna går, Lottens bokblogg.