Tågläsningens fördelar och ett fint tågläsningtips för små resenärer

Det finns få läsplatser jag älskar så mycket som en tågfåtölj. Det finns inte mycket annat som påkallar uppmärksamheten, du sitter där du sitter i ganska många timmar och vill du ha en paus är det bara att slå igen boken och betrakta det förbisvepande landskapet i några minuter.

Nu under sommaren hoppas jag att många åker tåg istället för att flyga. Vi vet ju alla att flygresor trasar sönder vår planet och tänk på hur lång lästid du får i jämförelse! Just nu sitter jag på ett tåg söderut och här kommer jag sitta i tretton timmar. Idag tänkte jag därför tipsa om en av årets allra finaste bilderböcker, Tågresan av Hannah Arnesen. Här är barnet betraktaren och vyn är inramad av tågfönstrets kant. Förbi glider märkliga skogar och väldiga hamnar, storstäder och människor på en perrong som alla vill bort någonstans. Till slut kommer vi fram. Vart? Tågresan är jättespännande läsning för barn i 3-6- årsåldern (och kanske även ännu äldre) att läsa innan eller på en lång tågresa. Det är fantastisk konst att vila ögonen på och det finns mycket att prata om, så mycket som tar form utanför fönstret. Hannah Arnesen har gett ut två bilderböcker. Lägg namnet på minnet!

Utgiven av Natur och Kultur, 2018.

Du kan köpa den till exempel på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Fyra fantastiska bilderböcker för mellanåldern och för ungdomar

Det var så fint att Fågeln i mig flyger vart den vill fick Augustpriset 2017. Inte bara för att det är en så bra bok, eller för att den är utgiven på ett litet oberoende förlag som fokuserar på kvalitetslitteratur, eller för att det var så länge sedan en mellanåldersbok fick priset. Det är också fint då bilderböcker för mellanåldern är så sällsynta – men ofta så bra.

Jag vill tipsa om mina favoriter bland bilderböckerna för mellanåldern och för ungdomar i tidiga tonåren. Med ”bilderbok” menar jag en bok som inte bara är illustrerad utan där minst hälften av sidorna är bilder och där bilderna agerar självständigt och är viktiga för att driva berättelsen framåt.

Fågeln i mig flyger vart den vill är skriven och illustrerad av Sara Lundberg och handlar om konstnären Berta Hanssons liv – men också om frihet och om att få chans att göra det som ens hjärta längtar efter. Jag har skrivit om den här.

Legenden om Sally Jones är en hybrid mellan bilderbok och grafisk roman men jag räknar den som en bilderbok. Med drag av klassiska äventyrsromaner och 1920- talskänsla i illustrationerna berättar Jakob Wegelius om gorillan Sally Jones som blir tillfångatagen i Kongo och tvingad att resa världen runt. Sorgligt, vackert, fantastiskt. För den läshungrige finns uppföljaren Mördarens apa som också är fantastisk, men som inte är en bilderbok. Jag har skrivit om båda böckerna här.

Att vara jagskriven och illustrerad av Anna Höglund, skulle jag vilja ge till alla unga från tolv år och uppåt, särskilt tjejer. Här funderar Rosa, 13 år, på livet i en Simone deBeauvoir-isk anda. Varför kommer tonåren med en känsla av skam? Varför får killar göra hur de vill och inte tjejer? Djupt filosofisk och feministisk, en fantastisk bok.

Om detta talar man endast med kaniner, även den skriven och illustrerad av Anna Höglund. En poetisk och melankolisk bok om att vara högkänslig och att vara annorlunda. Fantastiskt vackert, tänkvärt och berörande.

De bästa, roligaste och finaste bilderböckerna 2017

Det finns en kategori böcker jag läser mängder av, men sällan skriver om här på bloggen. I mitt jobb som barnbibliotekarie har jag nöjet att läsa massor av fina, roliga och smarta bilderböcker. Det skulle bli ogörligt att skriva om alla här, men jag vill gärna lyfta mina favoriter från 2017 års utgivning. Det är böcker som jag tror barn tycker om men som också har en fantastiskt stor behållning för vuxna läsare. Att berätta något väsentligt i text och bild för små läsare måste vara något av det svåraste som finns och jag älskar verkligen böcker som lyckas med det. Missa dem inte!

Huset som vaknade

Den allra finaste bilderboken från 2017. Martin Widmark och Emilia Dziubak i ett samarbete om livet, döden, ensamheten och lyckan. Måsteläsning!

Dumma teckning

Den Augustnominerade bilderboken av Johanna Thydell och Emma Adbåge fångar två saker på pricken: frustration i skapande och syskonskap.

Sahar som inte syns

Anna Platt och Li Söderberg berättar varsamt om hur det är att vara ensam, och att få en vän. Hjärteknipande och igenkännande.

 

Om dagen tar slut

Även denna bok var Augustprisnominerad, en hisnande tankeresa i vad som händer om dagen tar slut. Av Lisa Hyder och Per Gustafsson.

Varför vill du inte blomma?

En bilderbok av Katarína Macurová som med få ord och meningar lyckas berätta två parallella händelseförlopp som verkligen får en att dra på munnen. Ett fint exempel på hur bild och text samverkar eller berättar olika historier i de bästa bilderböckerna.

Oväder

Mirando bok ger ut fantastiska bilderböcker, inte bara den Augustvinnande Fågeln i mig flyger vart den vill utan också den färgstarka och detaljrika Oväder av Tuvalisa Rangström ochClara Dackenberg.

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«

Bilderboksrevolt på biblioteken

Är bilderboken kidnappad? Ett av de seminarier jag såg mest fram emot på Litteralund – och den i särklass mest drastiska rubriken – var Hjälp! Bilderboken är kidnappad! Bilderboken möter jag varje dag i mitt jobb och jag älskar de olika vägar den tar, något jag skrev om redan innan seminariet.

Seminariet bestod av ett samtal med två bilderboksskapare, från Wanås konst och Mirando förlag – förlag som ger ut konstnärliga, annorlunda bilderböcker vilka kanske inte helt självklart endast passar på barnavdelningen på biblioteket (Mina favoriter från Mirando är Simbassängen, En flod, Färgernas ljud och Sabelles röda klänning). Att drista mig till att säga att de inte passar där alls kommer jag inte att göra, men jag önskar att bilderbokens nya vägar ska leda till många fler vuxnas läsögon lika väl som till barns.

 

Med tanke på seminariets utgångspunkt, hur vi bibliotekarier ska ställa oss till bilderboken, var det synd att det inte fanns en bibliotekarie med i panelen (samtalsledaren var bibliotekarie men tycker inte riktigt det är samma sak då hon ledde utfrågningen). Det hade kunnat bli ett intressant samtal om bilderboken och biblioteken men handlade till slut mest om bilderboken som sådan och om de konstnärliga ambitioner – och friheter – författarna/förlagen hade. Nog så intressant, men med en bibliotekarie i panelen hade det kunnat bli ännu bättre. Kanske hade det då också blivit lite mer diskussion kring var en faktiskt kan placera bilderböckerna i biblioteket, för att ha ett ”odefinierat rum” som föreslogs i panelen tror jag inte sågs med blida ögon på av många bibliotekarier i rummet – jag och min kollega utbytte en blick av djup skepsis under detta förslag.

Men det jag ändå till slut tog med mig – förutom en önskan om att åka till Wanås – var att ha en liten låda på hjul med bilderböcker i att skuffa runt i biblioteket och ställa på lite olika platser – seriehyllan för unga, seriehyllan för vuxna, konstrummet, skönlitteraturen. Ordningen är bevarad men bilderboken revolterar i det fördolda. Allt i mig känns tillfredställt.

UPDATE 5/5 2017: Jag vill gärna också nämna begreppet ”allåldersbok” som en annan sak jag tog med mig från det här seminariet. Fint och tydligt begrepp att använda om sådana här böcker, både i samtal och på bibliotek.

Vart är bilderboken på väg?

Det har hänt något med bilderboken. Länge har den varit en underskattad konstform och länge har bilderboksskapare testat gränserna med sitt skapande men nu kanske mer än någonsin. Bilderbokskonsten är idag ofta både abstrakt och filosofisk – den låter barnet och den vuxna fundera över livets mysterium tillsammans eller lockar dem till att skapa en helt egen berättelse i en bok utan skriven text.

”Hjälp, bilderboken är kidnappad!” är det kanske något drastiska namnet på ett av de seminarium jag tänkt besöka under nästa veckas Litteralund. Seminariet presenteras på följande vis:

Idag är det inte givet att bilderböcker riktar sig till 3–6 åringar. Det finns bilderböcker för tonåringar, bilderböcker för vuxna och bilderböcker som helt enkelt inte låter sig ålderskategoriseras. Hur ska vi som läsare, förmedlare och bilderboksmakare förhålla oss till den här bångstyriga kategorin som ständigt testar sina gränser och slinker oss ur händerna?

Jag kan tycka att det är lite synd att närma sig bilderbokens utveckling som ett problem istället för en möjlighet för nu mer än någonsin finns det chans för vuxna som sedan länge glömt barnasinnet att återupptäcka bilderboken och dess fantastiska världar. Jag tror inte att alla tänker på hur svårt det måste vara att skriva en berättelse i både text och bild, en berättelse som är för barn men också kan tilltala vuxna utan att gå barnet över huvudet.

Bilderboken griper sig an svåra saker, tar döden och sjukdomen i hand och förklarar för det läsande barnet vad de är och hur man kan förhålla sig till dem. Bilderboken talar om livet, hur härligt det är att hoppa i en vattenpöl, hur svårt och samtidigt fantastiskt det är att få ett syskon, om vänskap, om att våga och om att vara.

När svåra saker händer i världen förklarar bilderboken varför på ett sätt som även små barn kan relatera till. Bilderboken kan också sätta känslor på något som inte ord och tal förmår. Trender i bilderböcker följer ofta stora händelser i världen som en röd tråd – ”Barnboken är ett uttryck för sin tid”, som Elina Druker skriver i Modernismens bilder. När väl någon bilderboksskapare vågat gå i bräschen för att måla och berätta om något svårt, följer ofta många efter. Adjö, Herr Muffin fick många efterföljare om döden och för två år sedan började böcker om att fly från krig och hitta hem i ett nytt land att dyka upp. Många av dem är så fina att jag vill gråta och jag tänkte dedikera dem ett eget inlägg, senare. Idag vill jag istället berätta om tre av mina absoluta favoriter ur 2016 års bilderboksutgivning. Men jag inleder med att gå tio år tillbaka i tiden.

När Shaun Tan 2007 gav ut Ankomsten var den banbrytande och kanske var det den som på riktigt inledde diskussionen om bilderbokens framtida väg. I en slags korsning mellan bilderbok och serieroman berättade Shaun Tan just om att komma till ett nytt land och svårigheten i att göra sig förstådd – helt utan text.

Jag talade tidigare om att bilderboken kan sätta fingret på en känsla när inte orden räcker till, just det gör Shaun Tan i bilderboken Det röda trädet som berättar om ett barns ensamhet och svårighet att nå ut till omvärlden – boken är en bild av depression så stark att den tar rakt i hjärtat. Shaun Tan har en särskild plats i mitt hjärta, jag skrev en av de uppsatser som ledde till min magisterexamen i litteraturvetenskap om gestaltningen av ensamhet och utanförskap i hans bilderböcker. Jag kommer ofta tillbaka till hans böcker och jag ser dem i många nyare bilderböcker.

Min första favorit från 2016 heter Pojken och huset och är gjord av den slovenska konstnären Maja Kastelic. Ett barn finner en ny vän och passerar tusen detaljer på vägen, varav en är en tavla just från Shaun Tans Ankomsten. Pojken och huset kan också bli tusen olika berättelser för vem bestämmer vad som egentligen händer? (Klicka för större bild).

I Simbassängen av sydkoreanska författaren JiHeoyn Lee möter du tystnaden på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Du kan praktiskt taget höra tystnaden tala till dig. Stillheten under vattnet, det färggranna livet, vänskapen som uppstår. Allt utan text.

 

 

2015 inleddes samarbetet mellan svenske författaren Martin Widmark och polska konstären Emilia Dziubak, resultatet var den fina boken Lilla Sticka i Landet Lycka. 2016 kom den kanske ännu finare Huset som vaknade som berättar om en liten gubbe som förlorat sin gumma och fått se alla sina barn flyga ut ur hemmet – ett hus som blivit allt gråare och mörkare i takt med att gubben tappar tron på livet. När en krukväxt ger honom liv igen kommer ljuset tillbaka i vad som är ren och skär bilderboksmagi.

 

Bilderna är från min instagram, där jag tipsar om många böcker som jag kanske sedan inte alltid bloggar om, särskilt om böcker som jag springer förbi i farten på mitt bibliotekariejobb. Jag heter @eliandbooks.

Jag kommer snart återkomma till bilderboken, inte minst efter seminariet på Litteralund.

Upp i ljuset: kvinnliga konstnärer

När jag i fredags satt på tåget på väg ner från Östersund till en efterlängtad helg i Stockholm hos en av mina bästa vänner – Hanna – hände det nästan osannolika. Min barndomsvän som nu bor i Göteborg satt också på ett tåg, på väg från Göteborg till Stockholm och skulle anlända bara en halvtimme före mig. Ska vi kalla det ödet? Helgen var fantastisk, mina två kompisar fick varsin ny vän och jag och Hanna gjorde det bästa vi vet: promenerade och pratade om böcker. På lördagen gick vi nästan Djurgården runt, med utgångspunkt i våfflor och kvinnlig konst på Waldemarsudde.

Konstutställningen hette Ljusets magi och fokuserade på min favoritepok i konsthistorien; natur- och friluftsmåleri i olja och akvarell från slutet av 1800- talet. Särskilt fokuserade den på kvinnliga konstnärer som annars varit mer eller mindre ouppmärksammade och jag fick flera nya favoriter – Julia Beck, Gerda Rosvall-Kallstenius och Anna Nordlander. För mig var utställningen en fantastisk resa i just ljusets magi – i tidigt morgonljus, i sent kvällsljus, ljus filtrerat genom damm vid en arbetsplats (Anshelm Schultzbergs Rivning av gamla barnhuset!), dovt åskljus. Konstnärer som verkligen lyckas fånga ljus fascinerar mig  – Sommarregler av Shaun Tan är en av de finaste konstböcker jag vet.

Utställningen på Waldemarsudde är stor – 170 verk – och efter alla konstutställningar jag sprungit på med min morfar konstnären, som barn, tonåring och vuxen, var det nästan överväldigande att mötas av så många kvinnliga målare och inte minst – så många kvinnor. Nog för att det inte saknas avbildningar av kvinnor i konsten men på det här sättet, sett från den kvinnliga blicken snarare än den manliga, var det något helt annorlunda.

Jag och Hanna diskuterade – som så ofta, lite hetsigt, om det i det närmaste stoltserande sätt Waldemarsudde på sin hemsida proklamerar att de lyfter fram just kvinnliga konstnärer. Ska det inte räcka med att faktiskt göra det, utan att behöva skriva betraktaren på näsan – och kanske själva plocka några poäng – med det? Kanske. I min drömvärld skulle det vara självklart att lyfta fram 45 kvinnor jämte 36 män utan att det behövde vara någonting värt att skriva om och kanske kommer vi komma dit, men just nu tror jag vi lever i en värld där det kvinnliga skapandet behöver lyftas fram och uppvärderas. Inte minst gömda och glömda kvinnliga konstnärer, för hur ska de annars komma fram i ljuset? Att lyfta upp dem är inte bara en kulturgärning utan också ett sätt att faktiskt exponera historien för vad den var då och ibland fortfarande är – kvinnoförtryckande och mansdominerad. Det jag hoppas är att Waldemarsudde inte låter det stanna vid att en gång fokusera på kvinnliga konstnärer utan att det blir just en naturlig del av alla konstutställningar. Att kvinnor inte behöver lyftas fram särskilt som kvinnor utan som konstnärer, det är min dröm.

bokhögsthlm

Tre kvinnor. Min packning var ändå hyfsat lätt och bestod till största delen av tre pocketböcker. Sfinx läste jag ut på tåget hem, Du lär mig att bli fri hann jag bara börja med.

sthlmsloot

Det jag kom hem med. Utställningsboken från Waldemarsudde med tillhörande tygpåse, Game of thrones, Batman-Fluxx och en Nintendo- plåtlåda samt en pin från Sci-Fi-bokhandeln (”This is not the button you’re looking for”, ja ni som fattar, fattar).

Imorgon går jag på semester. Det är en högst efterlängtad sådan efter en rolig men på många sätt tuff vår och sommar på mitt jobb. Jag älskar att vara bibliotekarie, men jag behöver pausa ibland.