Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Det blåser ännu på månen

När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

Dina och Dorinda vill gärna uppföra sig bra. Men de vuxna verkar inte riktigt kunna skilja på när de har gjort något gott och när de har gjort något ont. I Eric Linklaters barnboksklassiker Det blåser på månen från 1944 är det ur barnens ögon vi ser de vuxna – de konstiga saker de kan göra och principerna de håller fast vid.

Det blåser på månen är av den brittiska barnbokstraditionen där nonsensrim smyger in i texten och där en grotesk humor och stor absurditet gör berättelsen levande och speciell. Precis som andra stora författare i samma tradition, så som C. S Lewis, Tolkien, Lewis Carroll och senare Roald Dahl och inte minst J.K. Rowling, finns det också något betydligt mörkare under den absurda ytan. De två världskrigen lämnade stora står inte bara i Englands historia utan också i dess litteratur och liksom både hos Lewis och Tolkien finns ondskan, kriget och den despotiske härskaren som svarta moln vid Linklaters horisont. Dina och Dorindas far slåss som soldat i Bombardien och när han blir fängslad ser de det som sin plikt att åka och rädda honom.

Äventyr är en genre som aldrig verkar gå ur tiden och Det blåser på månen fascinerar än idag – även om den på sina sätt också är daterad i sitt sätt att uttrycka sig. Jag skulle gärna rekommendera boken än idag men kanske blir den bäst om den högläses av en vuxen.

Samtidigt är det också fantastiskt att en barnboksklassiker som Det blåser på månen får leva vidare även i andra konstnärliga former. I helgen såg jag teatern Dramaten satt upp på Elverket, en strålande livfull och fantasifull tolkning med skådespeleri i toppklass och en makalös scenografi. Föreställningen blåste inte bara nytt liv i litteraturen utan var även en skrämmande samtidsskildring i det fasanfulla kriget, den skoningslöse diktatorn och den flyende läraren. Att krig aldrig verkar ta slut.

Illustration av Henrik Tamm, från Dramaten.se

Se Det blåser på månen Elverket, den spelas hela juni och även i augusti och september. Boken finns nu som nyutgåva i pocket från En bok för alla och den är fantastiskt vacker. Hitta den här eller här.

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.