Tag Archives: magiskt

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Olyckornas tid – hänförande poetiskt och skrämmande

Vi höjer glasen för olyckornas tid, för den underjordiska strömmen där själarna sjunker, för blåmärken, hemligheter, minnen och spöken, i ännu en skål för flodens väg.

9789127147522_200x_olyckornas-tidOktober är olyckornas tid. Varje år under årets tionde månad sveper Caras mamma in familjen i skyddande lager av mjuka kläder och förmaningsord. Gömmer undan knivar, ringer varje halvtimme. Oktober innebär skärsår, blåmärken, skrubbsår, brutna ben – och ibland, döden.

Inledningen av Olyckornas tid är halsbrytande, ett vägskäl där skräck möter magi i en småstad i dagens Irland och jag, som bara skulle läsa några sidor, är fast. Skrämd och fascinerad, osäker på om det den pricksäkra beskrivningen av tonårsångest och vilsenhet som fängslar mig eller om det är den svaga antydan av magi.

Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam kommer till skolan med sjalar för att dölja blåmärken, slipper vara med på idrotten och kemin. Och jag undrar: varför säger ingen någonting? Men så inser jag bittert: det är mänskligheten, att titta bort, att se åt andra hållet, att inte vilja se – magi eller inte. Så mycket att till och med Caras egen familj gör det.

Alice närmar sig vuxenlivet, Cara balanserar fortfarande i barndomen. Fantasin är i boken både en livskraft, en lek och ett skydd mot verkligheten och på så sätt säger den mycket, inte bara om livet utan också om litteraturen, om fantasin i sig själv och vilken drivkraft den vara när den både gömmer och leker. Samtidigt säger den också något om när det krackelerar, när barndomens lekar blir vuxet allvar och den skyddande dimman sveps undan.

Olyckornas tid är som ett rus, jag kunde inte sluta läsa. Ett mästerverk, en fulländad debut som väver samman fantasi med hård verklighet. Jag gissar tidigt slutet, det mörker som döljer sig under berättelsens lager. Kanske är det också meningen. Jag ville inte komma till slutet, ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag vill heller nu inte säga för mycket om boken – mer än att du behöver läsa den.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Prickiga Paula, BibbloAnna.

En magisk bok

9789188279118_200x_det-magiska-hjartatHur närmar man sig döden? Hur kan man ens förstå det ogripbara, att ens bästa vän håller på att dö? När Roberta hittar en gammal jordglob på en auktion och hennes morfar påstår att den är magisk, kan uppfylla varje önskan, då måste Roberta använda den för att hjälpa Charlotte. Men hur?

Jag har läst alla Kristina Ohlssons spök- och skräckböker för bokslukaråldern, de flesta med stor behållning. Faktiskt tycker jag mycket bättre om dem än om hennes vuxenböcker, speciellt Sjuka själar som inte tilltalade mig alls. Men som barnboksförfattare tycker jag hon är lysande och jag älskade Glasbarnen.

Men Det magiska hjärtat är på en helt annan nivå. Berättelsen om den hjärtsjuka Charlotte och hennes bästa vän Roberta som vill göra allt för att göra Charlotte frisk inte bara grep mig djupt, den har också en språklig finess utöver det vanliga och berättar en historia som är precis så magisk mitt i allt det verkliga att det är svårt att inte tro på den. Jag började läsa Det magiska hjärtat en eftermiddag och avslutade den på natten, med lampan under täcket, precis som jag gjorde när jag var i tioårssålden – då för att inte mamma skulle veta att jag läste efter läggdags, nu för att inte störa den som för länge sedan hade somnat jämte mig. Men när en bok är så magisk som Det magiska hjärtat går det inte att släcka lampan och glömma, sova. Slutet funderade jag på länge, gör fortfarande, och min första reaktion var ett bestört: ”får man ens göra så här?”, fast nu när jag gått och tänkt på det länge så tror jag ändå att jag tycker om det. Jag förstår ju att det inte är riktigt så det går till på riktigt, men jag vet inte om det var läge för en faktaruta i slutet? Vad tycker ni som läst den?

Det magiska hjärtat är klassad för 9-12 år, jag tror säkert både nioåringar och tolvåringar kommer tycka om den och även trettonåringar, men jag tror också att de, särskilt de i det yngre spannet, kommer behöva prata med någon efteråt. Det magiska hjärtat är ingen tung bok i sig, med det menar jag att den inte är skriven med ett svårt eller tungt språk, men den väger oerhört mycket i sina frågeställningar. Döden är svår, och kanske aldrig så svår som när ett barn är hjärtsjukt och ligger på dödens rand och väntar. Att skriva om just det måste också vara bland det svåraste man kan göra – men Kristina Ohlsson gör det helt fantastiskt och jag grät stora tårar när jag läst ut boken. Gör det än, inombords, när jag tänker på den. Jag hoppas att många läser Det magiska hjärtat. Barn som vuxna.

Lilla Piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Läs mer om boken hos: Prickiga Paula, bylined, Bokmalen, Bokfreak, Ge mig boken!, BokLus.

Tillägg: Jag tänkte inte på det när jag skrev men så här i efterhand inser jag också att det här inlägget passar fint in i Kulturkollos veckotema om rädslor och veckoutmaningen om att hantera sina rädslor. Bland det finaste och mest tänkvärda i Det magiska hjärtat tycker jag är just hur Roberta och Charlotta hanterar hotet om att dö och funderar på det – inte bara på vad som kommer hända dem själva utan hur människor omkring dem kommer reagera, hur ledsna deras föräldrar kommer bli. Just det där sista pratade jag med en vän om som också har läst boken, hur barnen är lika oroliga för döden som att föräldrarna kommer bli ledsna när de dör. Det knep verkligen i hjärtat då.

Boktrailer:

Låt vargarna komma

New York, 1987. Ett år efter att jag föddes och ändå hittar jag mycket att känna igen mig i. Ångesten över tonårens alla krav, förvirringen i den första kärleken, sorgen i att förlora någon.

Låt vargarna komma är historia med många plan. Den handlar om Finn, den kända konstnären som dör och lämnar efter sig en tavla ingen till en början förstår värdet i. Ännu mer är det i mina ögon en uppväxtskildring och en historia om två systrar som förlorat varandra i vuxenblivandets snara bojor och omgivningens krav. Det är en berättelse om 1980- talets New York och vad som händer när någon man älskar på ett väldigt komplicerat sätt, dör. Det handlar om människors rädsla för AIDS, rädslan för det som känns främmande och konstigt, om familjehemligheter, skådespeleri. Om sådant som inte syns vid en första anblick, om att se det man vill se, om det svåra och lätta.

Jag älskar att den också handlar om konst. Konstens många sidor, måleri och skådespeleri men också konsten i att fortsätta leka när en blir äldre, att se sådant som ingen annan ser, att höra vargarna i skogen som egentligen kanske inte finns där. Jag älskar att Låt vargarna komma inte bara är en historia, utan många. Lager på lager som tvättas under efterhand, avslöjar, låter berättelsen växa. Snart får vi inte bara följa June och hennes syster utan också Finn, och hans pojkvän Toby, och Junes mamma.låt-vargarna-kommaJag lyssnade på Låt vargarna komma, mycket för att den vunnit Stora Ljudbokspriset. Det är StorySide som gett ut boken och Hanna Schmitz från Månteatern i Lund är uppläsare. Jag kanske hade för höga förväntningar men, även om jag tyckte det var en bra ljudbok, så var det inte särskilt speciell. Uppläsaren gör visserligen olika röster till karaktärerna men det känns inte helt ovanligt och även om jag tyckte mycket om karakteriseringen av June så kändes densamma av Toby lite… forcerad.

I början hade jag svårt att få grepp om boken men mot slutet tog den sig något fantastiskt. Ju längre in i berättelsen en kommer desto djupare blir den. Carol Rifka Brunt knyter på slutet ihop alla trådar hon lockat fram och gör Låt vargarna komma till en berättelse jag kommer minnas länge.

Du kan köpa boken här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Bokgalleriet, Bokdamen, Boktok73, Litteraturkvalster och småtankar, Lottens bokblogg, CRM Nilsson, Enligt O, Ylvas läsdagbok, Boktokig, Nilmas bokhylla, Beas bokhylla,

2015 års bästa böcker

När 2014 gick mot sitt slut insåg jag att jag hade saknat de där stora bokkärlekarna, de himlastormande läsupplevelserna och böckerna som får en att gråta, skratta och våndas. Böckerna en tar till sitt hjärta. Jag bestämde där och då att inte ha några utmaningar 2015 utan bara läsa det som jag ville läsa för min egen skull, för det var då jag tänkte att de där bokälsklingarna skulle hitta tillbaka till mig.

Faktiskt så tror jag att jag mer och mer hittade tillbaka till den där bokkärleken, för jag har mycket fler böcker på min lista 2015 än 2014 och den har varit mycket svårare att knåpa ihop. Men här är den, 10 böcker plus 3 starka bubblare, tio- i topp- listan är helt utan inbördes ordning. De fem översta skriver jag lite extra om, för att jag tyckte om dem så mycket.

Tio- i topp 2015

Den vita staden

13064338_O_1– av Karolina Ramqvist var kanske den allra bästa boken jag läste 2015. Nu, när vintern äntligen är här, kommer den tillbaka till mig med full kraft och jag minns vinterkylan i boken, hur den trängde sig på, det så oerhört fysiska i boken där fnasiga vinterläppar blandades med smuts och sår och hjälplöshet. Tomheten i det vakuum John lämnade efter sig, framtiden långt där borta och stillheten där emellan.

Tills drivkraften kommer, tills Karin börjar röra på sig. Den vita staden är ett slående porträtt, en skildring av ett liv så fysisk och nära att jag fortfarande kan känna den.

Code Name Verity

indexCode Name Verity av Elizabeth Wein minns jag så tydligt som om jag läste den igår. En av de mest fängslande och imponerande blandningar av historisk roman, Young Adult, äventyrsroman och feministiskt praktverk jag har läst.

 

The Fever

9781447235910_200_the-fever_haftad

”Sjön, som förorenad och tung är skådeplats för hemliga utflykter, ser och hör men berättar inget. Och när flera flickor på stadens skola råkar ut för feberanfall är det sjön flera genast misstänker.

Vad som orsakar utbrottet är visserligen ett underliggande mysterium men det mest fascinerande med The Fever tycker jag ändå är just stämningen, det dolda, ryktena som svävar iväg fortare än vinden och sprids på internet utan att någon kan hejda det. Relationen mellan flickorna som drabbas, de som står utanför, de som tror sig veta, de som är rädda. Skolan, föräldrarna. Det är en suggestiv, tryckande stämning med infekterade relationer som är helt enkelt mästerligt skriven.”

Saxat från min recension, jag kan inte säga det bättre än så här.

Allt det där jag sa till dig var sant

13055879_O_1

Åh, Anne och Mary. Vad jag våndades när jag läste, hur arg jag var, hur mycket jag önskade er att ni inte fötts in i den värld vi lever i. Jag ville vara där, skrika att det inte behöver vara så här, att det går över, att lämna honom, att det inte är hopplöst. Men hopplöst, är just vad det är i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hopplöst tungt, hopplöst svårt, hopplöst vackert och underbart poetiskt.

 

DrömbokhandelnOmslag-till-Drombokhandeln

Svåra frågor ställs om litteratur och kvalitet när bokhandeln Au Bon Roman öppnar – bara bra böcker, särskilt utvalda av en hemlig grupp författare. Men vem är någon att säga vad som är en bra bok? Jag älskade Drömbokhandeln, inte bara för den stora och svåra fråga den ställde, utan mest för kärleken till böcker som genomsyrade varenda sida och inte gick att ta miste på. Språket är så franskt, så levande, så vackert.

 

Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad som är så bra och så viktig.

Monstrumologen, en skräckroman jag sent kommer glömma. Ett gotiskt mästerverk, en illaluktande kamp mot avgrundsmonster och en Dr. Jekyll and Mr. Hyde- professor som försöker bestämma över liv och död.

När hundarna kommer, Augustprisvinnande Jessica Schiefauer skriver poetiskt om den första kärleken, det första hatet och hur svårt det är att leva med båda.

Drömfakulteten, Sara Stridsberg drömmer en fiktiv biografi över Valerie Solanas som är djupt skakande, ändlöst vackert skriven och personlig.

Sju minuter över midnatt skrev Patrick Ness färdigt när Siobhan Dowd dog i cancer. Och döden är det som hälsar på, i form av ett monster som varje kväll, sju minuter över midnatt knackar på Conors fönster. Sju minuter över midnatt är en bok för den som förlorat någon, för den som håller på att göra det, för den som någon gång känt sorg, för den som inte gjort det.

vitsvityancey_monstrumologen_omslag_inbnar-hundarna-kommerdrömfakulteten9789132160578_200_sju-minuter-over-midnatt

Bubblare

På bubblar-listan finns inte mindre än tre deckare. Jag har sällan med deckare på min årsbästalista för det är sällan jag tycker de är så pass bra att de kvalar in.

Men just de här tre deckarna säger något så otroligt viktigt om samhället, samtidigt som de har en bitande deckarintrig och undviker de djupa groparna av klyschor som onekligen verkar vara extra stor just i denna genre. Det är en skicklig väg att balansera på och det är också viktigt att nå ut med samhällskritiken som genomsyrar de här böckerna, i en så vida läst genre som deckaren. Det handlar så klart om ämnena feminism och rasism och de här författarna säger det ovanligt bra.

Skuggorna – Katarina Wennstam

Det blod som spillts – Åsa Larsson

Medan mörkret faller – Anna Lihammer

9789100125509_200_skuggornamedan-morkret-faller9789100103033

 

Nu hoppas jag på minst lika många fantastiska läsupplevelser 2016. Några har jag redan fått.

Några få ord om en stor bok

El Paso, en stad strax mindre än Stockholm i befolkningsmängd, precis på gränsen mellan USA och Mexico. En tryckande het sommar som aldrig verkar ta slut.  Ali sticker ut. Inte minst på grund av hans namn, Aristotle. Men han verkar heller inte vilja göra något som alla andra gör, och planlöst driver han omkring. Tills han träffar Dante.

livets-outgrundliga-mysterierVår senaste bok i bokcirkeln var Benjamin Alire Sanchez Livets outgrundliga mysterier. Vi tyckte både väldigt mycket om den men kunde inte riktigt sätta fingret på varför – min bokcirkelvän tyckte att den var väldigt enkel och kanske hade lite för mycket dialog, men jag vet inte om jag håller med. Det är mycket dialog men Alire Sáenz behärskar också det sättet att skriva till fulländning – satir, ironi, rapp humor och kärlek blandas och jag blir aldrig trött på det, hur mycket jag än läser. Faktiskt är jag imponerad av hur han lyckas teckna så djupa porträtt av människor med så pass lite text. För mig är det ”show, don’t tell” i sin bästa form.

Under ytan finns det så mycket i Livets outgrundliga mysterier. Utanförskap, kärlek, vänskap, ensamhet, familj, våld, krig och sårade själar är bara några av dem. Hela boken rör sig i ett slags gränsland, symboliserat av att El Paso befinner sig precis på gränsen mellan USA och Mexiko. Dante och Ari är på gränsen mellan ungdomar och vuxna, Dantes familj är akademiker medan Aris är medelklass. Inte minst utforskas gränser för vad en människa tål.

Framförallt tycker jag att det här är en bok om vänskap. Jag tycker också att både titeln och framsidan är så otroligt mycket mer underbar i sitt original (Aristotle and Dante discover the secrets of the universe) än i den svenska versionen. Det får mig också att undra hur resten av översättningen egentligen var?

aristoteles-y-dante-descubren-los-secretos-del-universoJag älskade såklart den här boken, hur skulle jag kunna göra annat? Jag vill avsluta med ett citat från boken, som Fanny också har i sin recension.

Jag var alltså son till en man som hade Vietnam inom sig. Så jag hade en massa tragiska skäl att tycka synd om mig själv. Att vara femton år underlättade inte direkt någonting. Ibland kändes det som om den största tragedin av alla var att vara femton.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, Litteraturkvalster, Prickiga Paula, Bokhora, Sofies bokblogg, CRM Nilsson, Bokfreak, Dagens bok.

Det verkliga och flykten från det

Det var så overkligt. Jag och en av mina bästa vänner hade just landat i London och skulle gå på musikalen Wicked när vi i ett ögonblick av wi-fi-access scrollade igenom sociala medier och såg vad som hänt i Paris. Det är så svårt att förstå.

Det är ju heller inte bara Paris. Överallt, i hela världen, dör människor vid handen av andra människor. Det är så hemskt, och så svårt att förstå. Det som hände i Paris, säger många, har förstås uppmärksammats så mycket av oss för att det ligger ”nära” oss, geografiskt och kulturellt. Samtidigt, är det inte det som skapar det där tänket om ”vi och dom”? Vi, här, ni, där. Men hur mycket död och terror över världen orkar en ta in, och förstå? Jag tror det är viktigt att skippa pekpinnarna och vara enade. Inte låta rädslan förstöra vår medmänsklighet. Fortsätta läsa böcker, för det är där vi kan lära oss att försöka förstå.

Verklighetsflykten. Böckerna har alltid gett mig den, också. När jag var elva år och en bokmal av rang var det en trollkarl jag aldrig tidigare hade hört namnet på som gav mig den (inte för första gången). Arton år senare trollbinder Harry Potter- böckerna mig fortfarande när jag läser dem, världen J.K. Rowling målar upp drar in mig så fort jag öppnar sidorna. När verkligheten blir för mycket, är jag glad att jag har den. Harry Potter var också en av sakerna som förenade mig och min vän, då när vi gick på gymnasiet och knappast var en del av det coola gänget. Udda, nördiga och lite utanför. Då, när det var töntigt att gilla Harry Potter.

Nu, tio år senare, besökte vi Warner Bros. Studio Tour, mitt i allt det svåra som händer i världen. Det är nästan obegripligt att våra liv fortsätter som de gör mitt i allt detta, men kanske är det också viktigt att de gör det. För att vi ska orka hjälpa så mycket vi kan. Eller, som Harry i ett av mina favoritcitat från The Goblet of Fire säger:

I could do with a few laughs. We could all do with a few laughs. I’ve got a feeling we’re going to need them more than usual before long.

Den stora hangaren där en stor del av miljöerna från inspelningarna av Harry Potter- filmerna är bevarade, var en fantastisk verklighetsflykt. Sju timmar flög iväg som ingenting, vi kunde inte ens förstå att vi varit där hela dagen när vi började komma fram mot slutet. Stora, life-size miljöer samsades med mindre utställningar, utomhus med inomhus, smycken och kläder med trollstavar och Erised-spegeln. En annan sak med Harry Potter som fascinerar mig så mycket är kontrasten mellan början och slutet av bokserien – tydliggjort på en tavelvägg där glada, färgsprakande bilder hängde bredvid en bild av en hög med skelett, Voldermorts offer och det onda och skrämmande.

 

IMG_5831En av de saker jag gillade mest var den enorma modellen av Hogwarts en kunde gå runt och se ur alla vinklar.

IMG_5750En annan av sakerna var The Hogwarts Express, ett riktigt tåg en kunde gå in i.

IMG_5816Min favoritbild från resan. Min vän Martin står och läser på skylten vid Lily och James förstörda hus i Godric’s Hollow, precis som Harry och Hermione gör i The Deathly Hallows. En bild från boken som för mig symboliserar hopp, medkänsla, tilltro och kamratskap.

Slutligen, något sällsynt i den här bloggen. En bild på mig (under vår tur på Warner Bros.), här tillsammans med Martin och vår tatuering som vi slutligen gjorde tillsammans efter att ha haft den bestämd länge, länge – bara verklighetens alla hinder har kommit emellan fram tills nu. Förseglandet av en sån där vänskap en haft länge och liksom vet finns där, trots att det är knappa 80 fysiska mil emellan och ibland lång tid. Men ibland gör det inte så mycket.

tattooOne simply uses the symbol to reveal oneself to other believers, in the hope that they might help one with the Quest. (Xenophilius Lovegood, The Deathly Hallows)

Läs mer om Paris och verklighetsflykt i fint inlägg hos Enligt O och Lyrans Noblesser.

Hur många gånger kan en slitas från sin kärlek?

Det är inte utan att jag tänker på Audrey Niffeneggers fantastiska Tidsresenärens hustru när jag läser The Next Together av Lauren James. Samma känslor drabbar mig nu som när jag läste om Clare och Henry för flera år sedan – sorg och kärlek, men också förundran. Det är knepigt att ge sig på tidsresor i litteratur för det är så mycket som måste tas hänsyn till, stämma, förklaras, gå ihop.

the-next-togetherLauren James gör det på ett fantastiskt sätt i The Next Together som helt säkert kommer bli årets bästa YA-läsning jämte Code Name Verity. I The Next Together är Katherine och Matthew  ödesbestämda att träffas och bli förälskade, att brutalt skiljas åt och i en ny era åter träffas igen innan ödet sliter dem isär. Det låter som snyftvarning, men det här är betydligt mer än en kärlekshistoria.

Framförallt är The Next Together en bok att upptäcka. För mig var det en historia jag blev mer och mer förälskad i ju djupare jag grävde i den. Ju längre jag läste, desto mer ville jag veta. Det är en långsam historia som ändå är gastkramande, det är flera tidsplan som aldrig blir förvirrande, det är himlastormande kärlek som ändå inte känns mossig, det är tjejer som inte behöver vara våp fast de lever på 1700- talet, det är helt enkelt så otroligt BRA! Förstår ni hur bra det här är? När kommer något svenskt förlag översätta den här boken?

The weight of the world

Det finns ett avsnitt ur säsong fem i Buffy the Vampire Slayer som heter The Weight of the World. På något sätt påminner mig läsningen av Jeanette Wintersons Weight om just det avsnittet.

Men låt oss backa lite.

När vi nyligen var i Grekland, närmare bestämt på Rhodos läste jag Eva Hedéns Grekiska sagor, en bok som stått länge i min bokhylla och som jag bara använt som uppslagsverk, för att jag har varit intresserad av grekisk mytologi sen tredje klass och mer än väl känner till den. Men Rhodosresan kändes som en ypperlig tidpunkt att läsa om den och det gjorde jag.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger en läser om myterna om Zeus, Poseidon, Hera, Hades, Demeter, Apollon och så vidare för de är lika spännande varje gång. Fantasifullheten är verkligen fantastisk och att det fanns en så stark tilltro till de – många gånger absurda bortom förstånd – berättelserna fascinerar mig.

Likaså är jag otroligt fängslad av projektet Mytserien, där kända författare skapar sin egen version av en myt eller mytisk person. De böcker jag har läst har många gånger varit oerhört fria tolkningar, men ändå finns oftast temat från myten kvar. På Rhodos läste jag också Jeanette Wintersons Weight, som förutom att vara skriven av en författare jag verkligen vill läsa mer av, också är en tolkning av Atlas- och Heraklesmyten. Atlas, som bokstavligt talat bär världen på sina axlar, blir tillfälligt befriad av Herakles för att Herakles vill att Atlas hämtar Hesperidernas guldäpplen åt honom.

IMG_4799

Precis som de flesta gudasagor, hur absurda de än är, säger de nästan lika mycket om mänskligheten som om gudarna. Gudasagor är nu en gång mänsklighetens försök att förklara sig själva och sin verklighet och i Weight ryms avund, kärlek, hat, ärelystnad och girighet lika mycket som fantasi. Det är helt enkelt mänskligheten som ryms. Intressant är att gudarna, hur mäktiga de än verkar vara, ändå fylls med en rädsla för mänskligheten och det dödliga. Enligt kristen tro blev människorna förvisade från Eden för att ha försökt tillskansa sig gudlig kunskap, i grekisk mytologi är det Prometheus som blir straffad för att ha tagit gudarnas gåva elden till människorna. Atlas blir straffad för att ha krigat mot Olympen och tvingas bära världen på sina axlar. I sitt eviga straff betraktar han mänskligheten och vad han många gånger ser att det inte är så stor skillnad på gudar och människor som en kan förledas att tro.

I The Weight of the world verkar hela världens öde ligga på Buffys axlar. Igen. Det här är det enda avsnittet där rollen som dråpare och räddare av världen verkar bli för mycket för Buffy. Varför? Det mänskliga i kärleken. Det här avsnittet tyngs också av frågan om gudar och människor och även här suddas gränsen ut. Det är ett verkligt fantastiskt avsnitt, ett av mina favoriter i serien, och det väcker också frågan om ondska, skuld och uppoffring. Stora frågor, egentligen utan svar. Men kanske är det därför vi så ofta ställer dem i fiktionen?

Jag älskar att Jeanette Winterson, liksom Phillip Pullman och Margaret Atwood, tolkar berättelsen på ett helt nytt sätt och ger den nya dimensioner. Jag kan inte hjälpa att jag fnissade lite åt Herakles självgodhet men för slutkapitlet kände jag verklig förundran. Jeanette Winterson, liksom Margaret Atwood, stiger högre och högre på min stjärnhimmel för varje ny bok jag läser av dem.