Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Det blåser ännu på månen

När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

Dina och Dorinda vill gärna uppföra sig bra. Men de vuxna verkar inte riktigt kunna skilja på när de har gjort något gott och när de har gjort något ont. I Eric Linklaters barnboksklassiker Det blåser på månen från 1944 är det ur barnens ögon vi ser de vuxna – de konstiga saker de kan göra och principerna de håller fast vid.

Det blåser på månen är av den brittiska barnbokstraditionen där nonsensrim smyger in i texten och där en grotesk humor och stor absurditet gör berättelsen levande och speciell. Precis som andra stora författare i samma tradition, så som C. S Lewis, Tolkien, Lewis Carroll och senare Roald Dahl och inte minst J.K. Rowling, finns det också något betydligt mörkare under den absurda ytan. De två världskrigen lämnade stora står inte bara i Englands historia utan också i dess litteratur och liksom både hos Lewis och Tolkien finns ondskan, kriget och den despotiske härskaren som svarta moln vid Linklaters horisont. Dina och Dorindas far slåss som soldat i Bombardien och när han blir fängslad ser de det som sin plikt att åka och rädda honom.

Äventyr är en genre som aldrig verkar gå ur tiden och Det blåser på månen fascinerar än idag – även om den på sina sätt också är daterad i sitt sätt att uttrycka sig. Jag skulle gärna rekommendera boken än idag men kanske blir den bäst om den högläses av en vuxen.

Samtidigt är det också fantastiskt att en barnboksklassiker som Det blåser på månen får leva vidare även i andra konstnärliga former. I helgen såg jag teatern Dramaten satt upp på Elverket, en strålande livfull och fantasifull tolkning med skådespeleri i toppklass och en makalös scenografi. Föreställningen blåste inte bara nytt liv i litteraturen utan var även en skrämmande samtidsskildring i det fasanfulla kriget, den skoningslöse diktatorn och den flyende läraren. Att krig aldrig verkar ta slut.

Illustration av Henrik Tamm, från Dramaten.se

Se Det blåser på månen Elverket, den spelas hela juni och även i augusti och september. Boken finns nu som nyutgåva i pocket från En bok för alla och den är fantastiskt vacker. Hitta den här eller här.

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Olyckornas tid – hänförande poetiskt och skrämmande

Vi höjer glasen för olyckornas tid, för den underjordiska strömmen där själarna sjunker, för blåmärken, hemligheter, minnen och spöken, i ännu en skål för flodens väg.

9789127147522_200x_olyckornas-tidOktober är olyckornas tid. Varje år under årets tionde månad sveper Caras mamma in familjen i skyddande lager av mjuka kläder och förmaningsord. Gömmer undan knivar, ringer varje halvtimme. Oktober innebär skärsår, blåmärken, skrubbsår, brutna ben – och ibland, döden.

Inledningen av Olyckornas tid är halsbrytande, ett vägskäl där skräck möter magi i en småstad i dagens Irland och jag, som bara skulle läsa några sidor, är fast. Skrämd och fascinerad, osäker på om det den pricksäkra beskrivningen av tonårsångest och vilsenhet som fängslar mig eller om det är den svaga antydan av magi.

Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam kommer till skolan med sjalar för att dölja blåmärken, slipper vara med på idrotten och kemin. Och jag undrar: varför säger ingen någonting? Men så inser jag bittert: det är mänskligheten, att titta bort, att se åt andra hållet, att inte vilja se – magi eller inte. Så mycket att till och med Caras egen familj gör det.

Alice närmar sig vuxenlivet, Cara balanserar fortfarande i barndomen. Fantasin är i boken både en livskraft, en lek och ett skydd mot verkligheten och på så sätt säger den mycket, inte bara om livet utan också om litteraturen, om fantasin i sig själv och vilken drivkraft den vara när den både gömmer och leker. Samtidigt säger den också något om när det krackelerar, när barndomens lekar blir vuxet allvar och den skyddande dimman sveps undan.

Olyckornas tid är som ett rus, jag kunde inte sluta läsa. Ett mästerverk, en fulländad debut som väver samman fantasi med hård verklighet. Jag gissar tidigt slutet, det mörker som döljer sig under berättelsens lager. Kanske är det också meningen. Jag ville inte komma till slutet, ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag vill heller nu inte säga för mycket om boken – mer än att du behöver läsa den.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Prickiga Paula, BibbloAnna.

En magisk bok

9789188279118_200x_det-magiska-hjartatHur närmar man sig döden? Hur kan man ens förstå det ogripbara, att ens bästa vän håller på att dö? När Roberta hittar en gammal jordglob på en auktion och hennes morfar påstår att den är magisk, kan uppfylla varje önskan, då måste Roberta använda den för att hjälpa Charlotte. Men hur?

Jag har läst alla Kristina Ohlssons spök- och skräckböker för bokslukaråldern, de flesta med stor behållning. Faktiskt tycker jag mycket bättre om dem än om hennes vuxenböcker, speciellt Sjuka själar som inte tilltalade mig alls. Men som barnboksförfattare tycker jag hon är lysande och jag älskade Glasbarnen.

Men Det magiska hjärtat är på en helt annan nivå. Berättelsen om den hjärtsjuka Charlotte och hennes bästa vän Roberta som vill göra allt för att göra Charlotte frisk inte bara grep mig djupt, den har också en språklig finess utöver det vanliga och berättar en historia som är precis så magisk mitt i allt det verkliga att det är svårt att inte tro på den. Jag började läsa Det magiska hjärtat en eftermiddag och avslutade den på natten, med lampan under täcket, precis som jag gjorde när jag var i tioårssålden – då för att inte mamma skulle veta att jag läste efter läggdags, nu för att inte störa den som för länge sedan hade somnat jämte mig. Men när en bok är så magisk som Det magiska hjärtat går det inte att släcka lampan och glömma, sova. Slutet funderade jag på länge, gör fortfarande, och min första reaktion var ett bestört: ”får man ens göra så här?”, fast nu när jag gått och tänkt på det länge så tror jag ändå att jag tycker om det. Jag förstår ju att det inte är riktigt så det går till på riktigt, men jag vet inte om det var läge för en faktaruta i slutet? Vad tycker ni som läst den?

Det magiska hjärtat är klassad för 9-12 år, jag tror säkert både nioåringar och tolvåringar kommer tycka om den och även trettonåringar, men jag tror också att de, särskilt de i det yngre spannet, kommer behöva prata med någon efteråt. Det magiska hjärtat är ingen tung bok i sig, med det menar jag att den inte är skriven med ett svårt eller tungt språk, men den väger oerhört mycket i sina frågeställningar. Döden är svår, och kanske aldrig så svår som när ett barn är hjärtsjukt och ligger på dödens rand och väntar. Att skriva om just det måste också vara bland det svåraste man kan göra – men Kristina Ohlsson gör det helt fantastiskt och jag grät stora tårar när jag läst ut boken. Gör det än, inombords, när jag tänker på den. Jag hoppas att många läser Det magiska hjärtat. Barn som vuxna.

Lilla Piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Läs mer om boken hos: Prickiga Paula, bylined, Bokmalen, Bokfreak, Ge mig boken!, BokLus.

Tillägg: Jag tänkte inte på det när jag skrev men så här i efterhand inser jag också att det här inlägget passar fint in i Kulturkollos veckotema om rädslor och veckoutmaningen om att hantera sina rädslor. Bland det finaste och mest tänkvärda i Det magiska hjärtat tycker jag är just hur Roberta och Charlotta hanterar hotet om att dö och funderar på det – inte bara på vad som kommer hända dem själva utan hur människor omkring dem kommer reagera, hur ledsna deras föräldrar kommer bli. Just det där sista pratade jag med en vän om som också har läst boken, hur barnen är lika oroliga för döden som att föräldrarna kommer bli ledsna när de dör. Det knep verkligen i hjärtat då.

Boktrailer:

Låt vargarna komma

New York, 1987. Ett år efter att jag föddes och ändå hittar jag mycket att känna igen mig i. Ångesten över tonårens alla krav, förvirringen i den första kärleken, sorgen i att förlora någon.

Låt vargarna komma är historia med många plan. Den handlar om Finn, den kända konstnären som dör och lämnar efter sig en tavla ingen till en början förstår värdet i. Ännu mer är det i mina ögon en uppväxtskildring och en historia om två systrar som förlorat varandra i vuxenblivandets snara bojor och omgivningens krav. Det är en berättelse om 1980- talets New York och vad som händer när någon man älskar på ett väldigt komplicerat sätt, dör. Det handlar om människors rädsla för AIDS, rädslan för det som känns främmande och konstigt, om familjehemligheter, skådespeleri. Om sådant som inte syns vid en första anblick, om att se det man vill se, om det svåra och lätta.

Jag älskar att den också handlar om konst. Konstens många sidor, måleri och skådespeleri men också konsten i att fortsätta leka när en blir äldre, att se sådant som ingen annan ser, att höra vargarna i skogen som egentligen kanske inte finns där. Jag älskar att Låt vargarna komma inte bara är en historia, utan många. Lager på lager som tvättas under efterhand, avslöjar, låter berättelsen växa. Snart får vi inte bara följa June och hennes syster utan också Finn, och hans pojkvän Toby, och Junes mamma.låt-vargarna-kommaJag lyssnade på Låt vargarna komma, mycket för att den vunnit Stora Ljudbokspriset. Det är StorySide som gett ut boken och Hanna Schmitz från Månteatern i Lund är uppläsare. Jag kanske hade för höga förväntningar men, även om jag tyckte det var en bra ljudbok, så var det inte särskilt speciell. Uppläsaren gör visserligen olika röster till karaktärerna men det känns inte helt ovanligt och även om jag tyckte mycket om karakteriseringen av June så kändes densamma av Toby lite… forcerad.

I början hade jag svårt att få grepp om boken men mot slutet tog den sig något fantastiskt. Ju längre in i berättelsen en kommer desto djupare blir den. Carol Rifka Brunt knyter på slutet ihop alla trådar hon lockat fram och gör Låt vargarna komma till en berättelse jag kommer minnas länge.

Du kan köpa boken här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Bokgalleriet, Bokdamen, Boktok73, Litteraturkvalster och småtankar, Lottens bokblogg, CRM Nilsson, Enligt O, Ylvas läsdagbok, Boktokig, Nilmas bokhylla, Beas bokhylla,