Det verkliga och flykten från det

Det var så overkligt. Jag och en av mina bästa vänner hade just landat i London och skulle gå på musikalen Wicked när vi i ett ögonblick av wi-fi-access scrollade igenom sociala medier och såg vad som hänt i Paris. Det är så svårt att förstå.

Det är ju heller inte bara Paris. Överallt, i hela världen, dör människor vid handen av andra människor. Det är så hemskt, och så svårt att förstå. Det som hände i Paris, säger många, har förstås uppmärksammats så mycket av oss för att det ligger ”nära” oss, geografiskt och kulturellt. Samtidigt, är det inte det som skapar det där tänket om ”vi och dom”? Vi, här, ni, där. Men hur mycket död och terror över världen orkar en ta in, och förstå? Jag tror det är viktigt att skippa pekpinnarna och vara enade. Inte låta rädslan förstöra vår medmänsklighet. Fortsätta läsa böcker, för det är där vi kan lära oss att försöka förstå.

Verklighetsflykten. Böckerna har alltid gett mig den, också. När jag var elva år och en bokmal av rang var det en trollkarl jag aldrig tidigare hade hört namnet på som gav mig den (inte för första gången). Arton år senare trollbinder Harry Potter- böckerna mig fortfarande när jag läser dem, världen J.K. Rowling målar upp drar in mig så fort jag öppnar sidorna. När verkligheten blir för mycket, är jag glad att jag har den. Harry Potter var också en av sakerna som förenade mig och min vän, då när vi gick på gymnasiet och knappast var en del av det coola gänget. Udda, nördiga och lite utanför. Då, när det var töntigt att gilla Harry Potter.

Nu, tio år senare, besökte vi Warner Bros. Studio Tour, mitt i allt det svåra som händer i världen. Det är nästan obegripligt att våra liv fortsätter som de gör mitt i allt detta, men kanske är det också viktigt att de gör det. För att vi ska orka hjälpa så mycket vi kan. Eller, som Harry i ett av mina favoritcitat från The Goblet of Fire säger:

I could do with a few laughs. We could all do with a few laughs. I’ve got a feeling we’re going to need them more than usual before long.

Den stora hangaren där en stor del av miljöerna från inspelningarna av Harry Potter- filmerna är bevarade, var en fantastisk verklighetsflykt. Sju timmar flög iväg som ingenting, vi kunde inte ens förstå att vi varit där hela dagen när vi började komma fram mot slutet. Stora, life-size miljöer samsades med mindre utställningar, utomhus med inomhus, smycken och kläder med trollstavar och Erised-spegeln. En annan sak med Harry Potter som fascinerar mig så mycket är kontrasten mellan början och slutet av bokserien – tydliggjort på en tavelvägg där glada, färgsprakande bilder hängde bredvid en bild av en hög med skelett, Voldermorts offer och det onda och skrämmande.

 

IMG_5831En av de saker jag gillade mest var den enorma modellen av Hogwarts en kunde gå runt och se ur alla vinklar.

IMG_5750En annan av sakerna var The Hogwarts Express, ett riktigt tåg en kunde gå in i.

IMG_5816Min favoritbild från resan. Min vän Martin står och läser på skylten vid Lily och James förstörda hus i Godric’s Hollow, precis som Harry och Hermione gör i The Deathly Hallows. En bild från boken som för mig symboliserar hopp, medkänsla, tilltro och kamratskap.

Slutligen, något sällsynt i den här bloggen. En bild på mig (under vår tur på Warner Bros.), här tillsammans med Martin och vår tatuering som vi slutligen gjorde tillsammans efter att ha haft den bestämd länge, länge – bara verklighetens alla hinder har kommit emellan fram tills nu. Förseglandet av en sån där vänskap en haft länge och liksom vet finns där, trots att det är knappa 80 fysiska mil emellan och ibland lång tid. Men ibland gör det inte så mycket.

tattooOne simply uses the symbol to reveal oneself to other believers, in the hope that they might help one with the Quest. (Xenophilius Lovegood, The Deathly Hallows)

Läs mer om Paris och verklighetsflykt i fint inlägg hos Enligt O och Lyrans Noblesser.

Hur många gånger kan en slitas från sin kärlek?

Det är inte utan att jag tänker på Audrey Niffeneggers fantastiska Tidsresenärens hustru när jag läser The Next Together av Lauren James. Samma känslor drabbar mig nu som när jag läste om Clare och Henry för flera år sedan – sorg och kärlek, men också förundran. Det är knepigt att ge sig på tidsresor i litteratur för det är så mycket som måste tas hänsyn till, stämma, förklaras, gå ihop.

the-next-togetherLauren James gör det på ett fantastiskt sätt i The Next Together som helt säkert kommer bli årets bästa YA-läsning jämte Code Name Verity. I The Next Together är Katherine och Matthew  ödesbestämda att träffas och bli förälskade, att brutalt skiljas åt och i en ny era åter träffas igen innan ödet sliter dem isär. Det låter som snyftvarning, men det här är betydligt mer än en kärlekshistoria.

Framförallt är The Next Together en bok att upptäcka. För mig var det en historia jag blev mer och mer förälskad i ju djupare jag grävde i den. Ju längre jag läste, desto mer ville jag veta. Det är en långsam historia som ändå är gastkramande, det är flera tidsplan som aldrig blir förvirrande, det är himlastormande kärlek som ändå inte känns mossig, det är tjejer som inte behöver vara våp fast de lever på 1700- talet, det är helt enkelt så otroligt BRA! Förstår ni hur bra det här är? När kommer något svenskt förlag översätta den här boken?

The weight of the world

Det finns ett avsnitt ur säsong fem i Buffy the Vampire Slayer som heter The Weight of the World. På något sätt påminner mig läsningen av Jeanette Wintersons Weight om just det avsnittet.

Men låt oss backa lite.

När vi nyligen var i Grekland, närmare bestämt på Rhodos läste jag Eva Hedéns Grekiska sagor, en bok som stått länge i min bokhylla och som jag bara använt som uppslagsverk, för att jag har varit intresserad av grekisk mytologi sen tredje klass och mer än väl känner till den. Men Rhodosresan kändes som en ypperlig tidpunkt att läsa om den och det gjorde jag.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger en läser om myterna om Zeus, Poseidon, Hera, Hades, Demeter, Apollon och så vidare för de är lika spännande varje gång. Fantasifullheten är verkligen fantastisk och att det fanns en så stark tilltro till de – många gånger absurda bortom förstånd – berättelserna fascinerar mig.

Likaså är jag otroligt fängslad av projektet Mytserien, där kända författare skapar sin egen version av en myt eller mytisk person. De böcker jag har läst har många gånger varit oerhört fria tolkningar, men ändå finns oftast temat från myten kvar. På Rhodos läste jag också Jeanette Wintersons Weight, som förutom att vara skriven av en författare jag verkligen vill läsa mer av, också är en tolkning av Atlas- och Heraklesmyten. Atlas, som bokstavligt talat bär världen på sina axlar, blir tillfälligt befriad av Herakles för att Herakles vill att Atlas hämtar Hesperidernas guldäpplen åt honom.

IMG_4799

Precis som de flesta gudasagor, hur absurda de än är, säger de nästan lika mycket om mänskligheten som om gudarna. Gudasagor är nu en gång mänsklighetens försök att förklara sig själva och sin verklighet och i Weight ryms avund, kärlek, hat, ärelystnad och girighet lika mycket som fantasi. Det är helt enkelt mänskligheten som ryms. Intressant är att gudarna, hur mäktiga de än verkar vara, ändå fylls med en rädsla för mänskligheten och det dödliga. Enligt kristen tro blev människorna förvisade från Eden för att ha försökt tillskansa sig gudlig kunskap, i grekisk mytologi är det Prometheus som blir straffad för att ha tagit gudarnas gåva elden till människorna. Atlas blir straffad för att ha krigat mot Olympen och tvingas bära världen på sina axlar. I sitt eviga straff betraktar han mänskligheten och vad han många gånger ser att det inte är så stor skillnad på gudar och människor som en kan förledas att tro.

I The Weight of the world verkar hela världens öde ligga på Buffys axlar. Igen. Det här är det enda avsnittet där rollen som dråpare och räddare av världen verkar bli för mycket för Buffy. Varför? Det mänskliga i kärleken. Det här avsnittet tyngs också av frågan om gudar och människor och även här suddas gränsen ut. Det är ett verkligt fantastiskt avsnitt, ett av mina favoriter i serien, och det väcker också frågan om ondska, skuld och uppoffring. Stora frågor, egentligen utan svar. Men kanske är det därför vi så ofta ställer dem i fiktionen?

Jag älskar att Jeanette Winterson, liksom Phillip Pullman och Margaret Atwood, tolkar berättelsen på ett helt nytt sätt och ger den nya dimensioner. Jag kan inte hjälpa att jag fnissade lite åt Herakles självgodhet men för slutkapitlet kände jag verklig förundran. Jeanette Winterson, liksom Margaret Atwood, stiger högre och högre på min stjärnhimmel för varje ny bok jag läser av dem.

Det fruktansvärda i sorgen och det fantastiska i berättelser

9789132160578_200_sju-minuter-over-midnatt

Lika svårt som det kan vara att närma sig sorgen i verkliga livet, lika svårt kan det vara att skriva om den. Patrick Ness gör det helt fantastiskt bra i Sju minuter över midnatt, en bok han skrev efter en idé av Siobhan Dowd, som själv var författare men dog alldeles för tidigt.

A monster calls heter boken i original och det är just vad som händer Conor, sju minuter över midnatt knackar det på fönsterrutan och hade jag inte kunnat föreställa mig det monster som står utanför så gör Jim Kays fantastiska illustrationer saken åt mig. Det är helsidesillustrationer som går in i texten och blir en del av den, de är mörka och suggestiva och gör det oerhört lätt att föreställa sig allting. Det känns som att det händer på riktigt, och just att läsaren aldrig blir riktigt säker på vad som är verklighet och inte tycker jag är en av bokens stora behållningar. Det spelar heller egentligen inte så stor roll vad det faktiskt är som händer, för ändå lyckas monstret ta Conor in i sorgen över sin mammas sjukdom dit han aldrig har vågat gå innan.

Det här är en bok för den som förlorat någon, för den som håller på att göra det, för den som någon gång känt sorg, för den som inte gjort det. Det är en alldeles, alldeles fantastisk bok som visserligen är sorglig men som också berättar något viktigt om att leva och kanske framförallt om hur berättelser och fiktion kan hjälpa en i allt det där svåra och tunga.

Andra bloggare som läst och skrivit om boken: Barnboksprat, Carolina läser, Fantastic books and where to find them, Bokmärkt, Boktokig, Bokpotaten, Pocketlover, Bookfinger.

Det finns också en fantastisk trailer till boken:

 

Korpmåne – Therese Henriksson

Korpmåne är Therese Henrikssons debutbok. Och vilken debutbok det är! Den fullkomligt ångar av både magi, ondska, illvillighet, folktro och vänskap. Ändå är det en ganska stillsam berättelse som bara väller ur boksidorna så fort jag öppnar boken.
image

Historien börjar i en liten by i Norrbotten, talande nog kallad Ytterstbyn, utanför den lilla staden Norrvika. Ytterstbyn och Norrvika skulle nog kunna vara vilken by och vilken stad som helst i Sverige, med sin småstadsmentalitet där alla tycker att de har fullständig rätt att lägga sig i vad alla andra gör och där alla tycker och tänker någonting. Om alla.

Men i Ytterstbyn är också rena vargavintern den tid när Seth och hans mamma Ilsa flyttar in och blir granne med Saga och hennes mamma. Saga talar mer med djur än människor och Seth är inåtvänd och mystisk och motvilligt dras de till varandra. Spänningen stiger ju mer en inser att det är något konstigt med Seth, och i korta kapitel insprängda i historien får en också veta att något väldigt ont och väldigt magiskt jagar honom.

Jag älskar Korpmåne! Den tillför något nytt till urban fantasy- genren, samtidigt som den använder sig av klassiska folksagor och myter och har en ganska självklart kärlekshistoria som ingrediens. Men den har också en fantastisk stämning och drivs framåt av ett vindlande och fängslande språk. Det känns som att Ytterstbyn finns därute någonstans och bara väntar på att bli upptäckt.

Opal, 2015.

Andra som läst: Beas bokhylla, Bokomaten, Prickiga Paula, Bokhuset

När livet kommer emellan, del 2

Det var över en månad sedan jag bloggade sist. Ibland behöver en någon sorts paus från allting, till och med från sådant som en älskar att göra. Bloggandet var en sådan sak just nu. Det har hänt mycket saker i mitt liv i februari och det har inte bara avspeglats i mitt bloggande utan också i mitt läsande.

Jag läste nämligen bara två böcker i februari, och det gjorde jag medan jag låg däckad i influensa en väldigt lång vecka. Det var också veckan då jag blev lite, lite vänligare inställd mot e-böcker, för när en har 39 graders feber är det verkligen så himla mycket enklare att klicka ner en e-bok till plattan än att släpa sig iväg till biblioteket för att skaffa sig andra världar att fly till. Inte för att jag inte hade gjort det i slutändan ändå.

Åsa Larsson är en av få deckarförfattare som fortfarande fängslar och fascinerar mig, ja jag kan nog räkna dem på ena handen och ändå få fingrar över. Både Det blod som spillts och Svart stig lästes på plattan, numera kallad J.D Salinger, och allra mest fast blev jag i Det blod som spillts som inte bara var en spännande deckare utan också gjorde mig sådär heligt feministisk förbannad som jag blir allt oftare nuförtiden. I Det blod som spillts spills livet av en feministisk präst som rivit upp många patriarkala värderingar i den lilla byn utanför Kiruna. Ni kan ju gissa hur många som har motiv. Men mer om den, och Svart stig, senare.

På tal om feminism så såg jag Cirkeln på bio ikväll, det var andra gången i ordningen jag gjorde det och den var fortfarande lika bra. På hemvägen slog det mig hur otroligt betydelsefullt det hade varit för min tonårstid om det funnits en film, en svensk film inte minst, där sex tjejer hade tagit plats i huvudrollerna. Sex tjejer som var tuffa, svaga, starka, självständiga, beroende av varandra och andra, föll för frestelser och fick styrka av varandra. Sex tjejer som var som tjejer var mest, bara att de dessutom hade magiska förmågor. Tjejer som gjorde allt det med sina magiska förmågor en själv förmodligen skulle göra. Tjejer en kunde identifiera sig med. Tjejer som tog plats. Tjejer, mitt i det hav av huvudroller, programledare, politiker, världsledare, idoler och musiker som – inte endast bestod av män men som tilldelades så mycket större självklarhet på grund av att de var män.

Det kanske hade varit lite lättare att hålla andan då. Jag hoppas, och tror, att Cirkeln spelar den rollen för många tjejer idag.

Dagens boktips: fin högläsning i adventstider

Igår hittade en läsare till min blogg med sökorden ”böcker att läsa i adventstid”. Jag vet inte om hen hittade någon bra bok på min blogg men alldeles just precis har jag läst en fantastisk bok att läsa, eller läsa högt, i adventstid.

Det är Samuels sällsamma kalender, skriven av Ylva Karlsson och illustrerad av Katarina 9789187033148_200_samuels-sallsamma-kalender_kartonnageStrömgård. Den är skriven för barn 6-12 men nog tror jag att en kan läsa den högt för barn som är något år yngre än så och nog älskade jag den även som vuxen. Den handlar om bröderna Samuel och Ossian som har det lite jobbigt hemma, föräldrarna bryr sig inte och varje gång de inte gör det glöder det en varm sten i Samuel och gör så att han blir arg. Den enda som får stenen att svalna är Petronella, som tar hand om Samuel och Ossian när föräldrarna jobbar och som också ger dem en adventskalender.

Det här är dock inte vilken adventskalender som helst utan en magisk sådan, alltihop börjar med att en uggla flyger ut genom en lucka och snart dras Samuel och Ossian själva in i kalenderns mystiska värld. Samuels sällsamma kalender är vacker, sorglig, tung, rolig och äventyrligt. Allt på en gång.

PS. Just idag tipsar jag och en kollega högläsningsböcker på lokaltidningens webb-TV (i jobbet, inte i bloggsammanhang), jag pratar om just Samuels sällsamma kalender och min kollega om Snöret, fågeln och jag. Högläsning är ju superviktigt och superbra och det finns så många fina böcker som är så himla bra för just högläsning.

Mörkerseende

Vi boknördar kanske ser saker och ting på ett lite annat sätt än vanliga människor gör. Kanske ser vi skräckälskare också världen genom lite andra, mörkare glasögon än många andra.

För ganska länge sen klev jag in i en smyckesaffär och fastnade genast för ett kaméhalsband där damen på smycket endast var ett skelett. Det är extremt tjusigt och jag bär det nästan varje dag. Jag blev så lyckligt över att ha hittat det att jag inte kunde låta bli att säga till expediten: ”Vad coolt att hon är ett skelett!” Expediten rynkade på ögonbrynen, kikade på halsbandet och sa: ”Nämen! Det har jag inte ens sett innan!”

Lite så, menar jag. Kanske är vi beredda att se något mer i vardagen, något som finns eller inte finns där. Det jag älskar med novellsamlingen Mörkerseende är just att den nästan uteslutande handlar om vanliga människor i vanliga situationer där den mörka sidan inte tränger sig på utan sipprar in i deras verklighet, sakta men säkert. Och livet blir aldrig detsamma igen.

IMG_20141115_230040

Det handlar om förr i tiden, då tjärnar var bottenlösa och märkliga varelser bodde i dem. Om att gå förlorad i dimman. Om att se saker andra inte ser. Om att gräva upp saker som borde ha fått stanna i jorden. Vissa noveller kanske inte kommer stanna med mig särskilt länge men vissa kommer definitivt att göra det. Mörkerseende är en lite ojämn samling men alldeles tillräckligt för att skrämma mig i höstmörkret och regnet.

Och, en sak till. Pål Eggert kan ha kommit på den allra tjusigaste titeln någonsin på en novell:

Gå till döden som till en älskare.

Epok förlag, 2014.

 

PAX – Lysande slukarålderskräck

Ett gammalt bibliotek gömt under en gravkulle, fullt med hemligheter, väktare som vakar över det, två ungdomar som är utsedda att bli nästa väktare, mytologiska monster hämtade från nordisk folktro, illustrationer i svartvitt som gränsar till grafisk roman- konst?

IMG_3529Japp, det ÄR precis så bra som det låter! Den nya serien PAX, riktad mot slukaråldern 9-12, plockar hem poäng efter poäng och lyckas samtidigt vara både trovärdig, medryckande och läskig. I första boken, Nidstången, flyttas syskonen Alrik och Viggo från sin alkoholiserade mamma till en fosterfamilj. Redan första dagen i skolan blir det problem, Viggo vägrar lägga sig för mobbargänget och Alrik känner sig tvungen att försvara sin lillebror. Men problemen på skolgården är bara början, för det underliga, äldre, syskonparet Estrid och Magnar har fått ögonen på att pojkarna märkligt väl stämmer in på profetian om det hemliga bibliotekets nästa väktare.

Buffy- vibbar så det bara smäller om det alltså, och jag älskar också de svartvita illustrationerna som ibland tar över hela sidor och gör det hela till en mix-grafisk roman. Redan nu är en hel serie planerad, än så länge har Nidstången och Grimmen kommit ut. Jag vet vad jag kommer tipsa om på nästa bokprat på biblioteket!

Vargnatts bokhylla och Bokomaten har också läst och gillat.

Fantasy, gastkramande spänning och svarta sällskap

9789129692648_200_svensk-synd_e-bokSommarens ungdomsbokläsning har verkligen bjudit på både det ena och det andra. Det började, strax efter sommaren faktiskt kommit någon gång där i mitten på juli, med att jag lånade hem den sprillans nya ungdomsboken Svensk synd av Martin Jern. Det var mitt första möte med författaren och jag hade inte läst något om boken innan så den var verkligen ett tomt blad. Ganska snart fylldes dock bladen med verkligt gastkramande spänning, med en mor och son som flyr undan en våldsam far och make och till slut hamnar i Ryd, en liten gudsförgäten håla någonstans i Sverige där en mystisk sekt har hela stan i sitt grepp. Tungt, mörkt och emellanåt med lite svart humor är nog bästa beskrivningen på den här boken.9789129688788_200_en-sekund-i-taget_e-bok

Ännu mer spännande var Sofia Nordins En sekund i taget och Spring så fort du kan, där ett just nu populärt grepp (världen har gått under på grund av ett virus) faktiskt tas till nya, höga höjder och lyckas hålla mig totalt fast i två hela böcker. Hemligheten torde ligga i att det inte bara är spänningen som fascinerar utan också mänskligheten och personporträtten, jag blir både rörd, upprörd och får en rad andra känslor för Hedvig, som i början av En sekund i taget försöker förstå och överleva när familj och vänner är döda. Det här kommer bli en av årets bästa ungdomsbokläsningar för mig, missa inte!

Mörk humor finns det gott om även i den nya serien Black Whisper av Charlotta Björnulfsson. Den placerar sig lite lägre på åldersskalan än de två ovanstående och är tänkt för mellanåldern, Hcg. Första och andra boken heter Svartkonst för opiercade och Dug eller dö och blandar lite övernaturligt med skolans och kärlekens vardag. Spännande, kul och kommer säkert läsas.

9789155260477_200_trolldomsakademien-eldhaxanTvå fantasy-böcker har också hunnits med, en på Hcu och en på Hcg. För de lite yngre kommer jag rekommendera Eldhäxan, första boken i en spinoff- serie på Legenden om Morwhayle – skriven och illustrerad av Peter Bergting. Serien heter Trolldomsakademin och i den får vi återigen träffa den oberäkneliga Malda, som nu mot sin vilja blir lärare på Trolldomsakademin. Fans av Morwhayle kommer säkert gilla! Men jag har inte bara börjat på nya serier, jag har fortsatt på några gamla också. Jadetronen är andra boken i serien om Temeraire, jag var inte lika förtjust i den som i Hans Majestäts drake men nog är det helt okej fantasyunderhållning och nog kommer jag fortsätta läsa 9789170892639_200_vargarna-i-vaggenserien.

Sist, men inte minst, läste jag en grafisk roman, skriven av Neil Gaiman och illustrerad/fotograferad av Dave McKean. Vargarna i väggen handlar om barns rädslor, om vuxnas ovilja att se dem och om vad vi gör när vi konfronteras med dem. Mycket bra, mycket suggestiv bok med en spännande kombinering av foton och illustrationer.

Fyra Hcg och fyra Hcu blev alltså lästa i Bokslukarpepp- utmaningen i sommar. Har du läst någon bra ungdomsbok?