Tag Archives: Nobelpriset

Sult och Hamsun

Svält, leda, självbestraffning, misär, kyla – de mödor som huvudpersonen i Knut Hamsuns Sult från 1890 går igenom är svåra, ändå har jag svårt att sätta fingret på vad det är som så många gånger ger mig sådan fruktansvärd ångest under läsningen. Är det ledan, avsaknaden av ett mål, de misslyckade försöken till ett anständigt liv?

indexBerättaren i Sult vandrar gatorna i det dåvarande Kristiania, stöter på människor, ropar ibland ut sitt armod. Anständigheten verkar betyda allt, frånvaron av en väst skapar ångest medan maten han ibland får lika snabbt kastas upp. Svälten har många gånger tolkats som självsvält, självbestraffning för avsaknaden av anständighet. Hamsun har setts som en föregångare till Kafka i skildringen av den lilla människans plats i systemet och även om det känns under läsningen att Kafka har hämtat inspiration från Hamsun så instämmer jag med efterordet i den svenska utgåvan från Skri 2007 att makten och maskineriet inte fyller samma diktatoriska funktion hos Hamsun som hos Kafka. Istället spelar staden en större roll, är den grund för upprepningens funktion i Sult där huvudpersonen vandrar på samma gator och funderar över tillvaron med deliriska tankar och jag kommer, extremt osökt och utan vidare jämförelser, att tänka på andra versen i Här kommer lyckan:

Jag kastar sten mot solen, för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografin.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Den här stunden är resten av mitt liv.
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.
Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever.

Huvudpersonen i Sult vill skriva artiklar för tidningen men lyckas sällan, förstör för sig själv och driver sig ned i olyckan. Ibland känns olyckan som ett mål, men jag finner också berättaren högst opålitlig. Ibland hallicunerar han, får han människor att göra märkliga saker eller hittar han bara på? De fixa idéerna följer på varandra och jag märker att även mina egna tankar känns oerhört fragmentariska när jag funderar på den här boken. Många av de tankar jag har om boken har också vuxit fram i samtal om den tillsammans med min fantastiska vän Hanna, för Sult var ett bokcirkeprojekt för oss och som sådant passade den utmärkt.

Det finns en tydlig dramaturgi i de redan nämnda upprepningarna och i mönstret han skapar i staden genom att promenera. Samma gator, upp och ner. Varje del i boken börjar med en nedåtgående spiral av armod och blir allt sämre fram tills att huvudpersonen finner en tillfällig räddning. Sult är en skildring av en människa i förfall men också av ett samhälle utan skyddsnät. Efterordet i den svenska utgåvan nämner ofta just Kafka.

Att läsa Sult på originalspråket norska var både intressant och svårt, nyanserna i texten gick mig ibland förbi och ibland tappade jag också bort mig. Läsningen var för mig oerhört fragmentarisk, jag orkade heller inte med huvudpersonens neuroser i för långa stycken åt gången. Bättre gick det med insikten att förståelsen ökade när jag läste högt för mig själv då jag är mer van vid talad än skriven norska, men läsningen gick då också än långsammare vilket tärde på mitt tålamod. Ändå går det inte att ta miste på den stämning som finns i Sult, beskrivningen av platser och tillstånd som ofta fängslar mig.

Vinteren var kommet, en rå og våt vinter, naestan utan sne, en tåket og mörk evigvarande nat uten et eneste friskt vindstöt så lang som uken var. (—) Alle lyder, kirkeklokkernes klang, bjaelderne fra droschehestene, menneskenes röster, hovslagene, altsammen löd så dumpt og begravet i den tykke luft.

Vad som också, nästan oundvikligt, brukar nämnas i samtal om Sult och Hamsun är författarens senare fascistiska och nazistiska övertygelser – även efterordet i den svenska upplagan från 2007 snuddar vid det. Är det viktigt i en diskussion om författare, fiktion, nobelpris, hur böcker påverkar oss? Absolut. Är det viktigt i en diskussion enbart om ett litterärt verk? En svår fråga och något jag också funderade på efter läsningen av Enders Spel av Orson Scott Card – en författare som gjort flera homofoba uttalanden – och som även blivit högaktuell i och med Katerina Janouchs felaktiga och rasistiska påståenden. Vad gäller det senare är det förstås oerhört viktigt att argumentera mot och motbevia felaktiga påståenden av en högst levande författare som många ser upp till och därför kanske tror på utan källkritisk granskning – men samtidigt måste man också kunna läsa det litterära verket utan att författarens privata uttalanden spelar roll? Vad gäller Hamsun kanske diskussionen främst kan föras om hans värderingar syns i texten – något som jag i det hallucinatoriska virrvarr Sult ibland är har svårt att urskilja men inte tror jag kan skönja.

imagesSult är framförallt en skildring av ett turbulent inre med en högst opålitlig berättare och en människa som jag ofta finner avskyvärd, ibland patetisk och ömklig men som ändå ger mig ångest. Sult var en märklig läsupplevelse. Jag kommer aldrig att läsa om den och ibland kämpade jag mig igenom sidorna, men jag är på något sätt ändå glad att jag gjorde det.

Modernista har gett ut boken i nyutgåva 2016, den kan du få tag på här och här. Jag läste boken på norska men hade den svenska upplagan i den här versionen bredvid mig, vilken också innehåller ett intressant efterord.

Andra som bloggat: Bokhora, Dagens bok, booksessed.

Åh, vad är väl ett Nobelpris?

Att Bob Dylan fick Nobelpriset kan inte ha undgått många. Min egen reaktion var tämligen chockartad, jag hejdade mig i sista stund från att ropa ut min förvåning på bussen till jobbet. Nu har jag inte lyssnat något alls på Dylan så jag ska egentligen inte orda mer om just det men jag tycker Enligt O sammanfattar det fint.

Istället tänkte jag leta i mitt eget arkiv, förra året snurrade jag betydligt längre kring nobelpriset och tyckte också pristagaren då var mycket mer intressant. Samtidigt lyssnade jag på ett av de bästa avsnittet i Lundströms bokradio hittills där det nördades rejält inom, vågar jag påstå, grenen bibliometri som är en av mina favoriter som bibliotekarie – de analyserade motiveringarna med vilka pristagarna tillkännagetts. Så här skrev jag då (ett utdrag ur ett långt blogginlägg):

Vad gör egentligen en författare till en Nobelpristagare? Vilka får priset, och hur motiveras det? Att politik och litteraturpris inte står långt ifrån varandra, åtminstone gällande litteraturvärldens mest prestigefyllda pris, stod klart efter att en del av de drygt hundra pristagarna och motiveringarna till deras priser undersökts under lupp, medelst Svenska Akademins egna ordval. ”Mänsklighet”, ”Djup”och ”Kraft” är de vanligaste orden i motiveringarna medan ”Humor” bara har nämnts två gånger. ”Liv”, ”Erkännande” och ”Berättarkonst” är andra vanliga ord.

Orden går i vågor, berättar något om samhället och dess ideal. Under 1930- talet var just ordet ”Idealitet” vanligt i nomineringarna, på 1970- talet var det ”Levandegöra”, ”Nationaliteter”, ”Tradition” och ”Frihet”. Människans ”Själ” har nämnts fem gånger, men ”Kroppen” aldrig. Kipling fick priset för att bland annat ha berättat med ”Manlig styrka”. Om någon har fått priset för att ha berättat med ”Kvinnlig styrka” nämns inte i Lundströms bokradio, men det är inte svårt att gissa. Kanske däremot en passande motivering för Kristina Sandbergs Augustpris förra året?

Som en älskare av språk och ord blir jag nästan euforisk av den lovprisandets konst som Svenska Akademin utövar. Som bibliotekarie fascinerar innehållsanalysen mig. Samtidigt, som i alla priser, finns det också en tomhet, något som saknas.

Hela inlägget finns här.

För den intresserade skrev jag också i vintras ett långt inlägg om den förste nobelpristagaren i litteratur vilken, nästan ironiskt nog med tanke på de många och långa diskussionerna om årets nobelpristagare och vad en författare egentligen är, var poet.

Den första nobelpristagaren

Vad gör en nobelpristagare till en nobelpristagare? I höstas funderade jag ganska mycket på vem som blir en nobelpristagare – nu pratar vi främst litteratur men det gäller säkert för de andra kategorierna också. Detta var i kölvattnet av det program i Lundströms Bokradio som analyserade Svenska Akademins ordval i nomineringarna. Jag skrev ett långt inlägg om det, det fascinerade mig något oerhört.

Om jag har räknat rätt så har 112 författare fått priset. Fjorton av dem har varit kvinnor. Tjugosju av dem skriver på engelska, fjorton på franska, tretton på tyska, elva på spanska. Det är ganska självskrivet vilka kriterier som har varit de mest betydande genom åren.

Men förutom kön, land och genre då? Faktiskt blev jag så fundersam att jag bestämde mig för att jag ville läsa lite fler Nobelpristagare. Jag har läst någonting – böcker, noveller eller poesi, av tjugosju av dessa 112. Något av alla kvinnliga pristagare utom en. Men jag har bestämt mig för att läsa fler. Inte i någon regelrätt utmaning, men när jag känner för det. Idén föddes i min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club och några pristagare kommer vi läsa tillsammans.

Sully Prudhomme var den allra första nobelpristagaren, en fransk poet som föddes 1839, utbildade sig till jurist och debuterade 1865 med diktsamlingen Stances et Poèmes. Han gav sedermera ut både essäer och poesisamlingar, de inledande romantiska men efterhand mer suggestiva och dystra. Inte i någon mån så ångestladdade som till exempel Pär Lagerkvists som skulle komma något decennium senare, men väl med närvaro av döden.

Sully_Prudhomme,_René-François-Armand,_BNF_GallicaBild från Wikimedia.

Motiveringen för det första nobelpris han 1901 tilldelades var i sig poetisk, om än inte jämförbar med de romantiska och drömmande dikter Prudhomme själv skrev.

såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning

Jag läste Lyriska dikter som var den enda diktsamling av Prudhomme som fanns på mitt bibliotek. Ett litet häfte, gulnat och slitet och med stämpeln ”pris två kronor och sjuttiofem öre på baksidan”. Bara det är bokromantik, och att läsa den första nobelpristagaren i litteratur än mer så, även om Prudhomme inte kommer fastna bland mina poetiska favoriter. Speciellt de romantiska dikterna har jag svårt för. De senare, de mer sorgliga, tilltalar mig mycket mer – i slutet av recensionen citerar jag en av dem – men överlag tycker jag bättre om dikter som inte följer ett så strikt rimmande på sista ordet som Prudhommes gör. Vid tiden när det första Nobelpriset utdelades ansågs Prudhommes dikter stå högt i kurs och bevisar ännu mer att Nobelpriset inte är fullständigt tidlöst – med det menar jag att även om de flesta nobelpristagare genom åren anses ha hög litterär klass även nu så är också Nobelpriset i allra högsta grad genomströmmat av tidens anda och politik och vilken litteraturform och diktform som anses värd ett pris förändras också.

Vid sidan av Lyriska dikter läste jag också en biografi över Prudhomme, skriven av hans vän Gaston Paris och därför, ja kanske inte så mycket av en biografi som en hyllning. En levnadsteckning som visserligen var intressant att läsa, men som också till hälften bestod av en jämförelse av Prudhomme med andra poeter från samma tid, Victor Hugo till exempel, och där Prudhomme alltid ansågs vara bättre än någon annan.

Nåväl. Jag tyckte om att läsa dikter av den förste författare som fick Nobelpriset, och det kommer bli högst intressant att fortsätta med Nobelprisläsningen.

Det sista afskedet

När döden slår den du höll kär
Du först knappt känner slagets smärta
Ditt ögas tår förstelnad är,Ty dödens närhet kylt ditt hjärta.

Och icke sorgens svarta skrud,
Ej Dies irae mäktar gifva
Åt din förtviflan form och ljud,
Och dina läppar stumma blifva.

Du tror knappt på din sorg, ändock
Du stirrar ned i grafvens gömma;
Förstår ej, när mot kistans lock
Den sista skofveln mull de tömma.

Det är först när i hemmets vrå
Din blick, som rundt kring bordet drager,
Ser stolen tom… Det är först då
Som du på allvar afsked tager.

I översättning av Karl August Hagberg, s. 117 i Sully Prudhomme, en karakterisk av Gaston Paris.

Den odödliga Henrietta Lacks

I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen.

Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi över en fattig, svart tobaksodlare som dog i livmoderhalscancer. Men den är också mycket mer än så. När Henrietta Lacks dog 1951 var det inte kutym, eller ens lagstadgat, att fråga en person eller dennes familj om vetenskapen fick använda de celler som togs vid prov för framtida forskning. Att odla de celler som togs från Henrietta var ett standardförfarande – som skulle bli något mycket mer.

Henriettas celler var de första mänskliga cellerna som överlevde och förökade sig i oändlighet, och över femtio år senare finns miljontals HeLa- celler i världens forskningslaboratorier, företag har tjänat miljontals kronor, vacciner har skapats med hjälp av dem, otaliga människor har hjälpts. Men Henriettas familj, som Rebecca Skloot enträget söker i boken, har inte fått en krona.

lacks

Borde de? Skloot tar ingen egentlig ställning i frågan, och gör det också svårt för läsaren att ta ställning genom ett närgånget och intimt porträtt av Henriettas familj – och sympatiska beskrivningar av forskarna som har arbetat med HeLa- celler och hjälpt tusentals människor. Att celler alltid har tagits från människor utan deras medgivanden har varit en nödvändighet för att forskningen ska ha kunnat fortskrida i den takt den har, men det är också ett förfarande med stora, gapande, etiska hål.

Det står också klart att Henrietta Lacks inte var som vilken patient som helst. Skloot gör en nutida resa genom de trakter där Henrietta Lacks växte upp, börjar med de förfäder som ägdes som slavar i USA innan inbördeskriget och fortsätter genom segregation, rasism och utanförskap. Det är en historia med så många bottnar och aldrig trodde jag att jag skulle finna en facklitterär bok om vetenskapshistoria intressant – men det gör jag. Faktiskt så slukade jag boken hel, Skloot är en fantastisk författare som inte bara lyckas förklara vetenskapliga begrepp utan också göra dem intressant för någon som inte är intresserad.

Jag läser väldigt sällan biografier, jag brukar väldigt sällan tycka om dem och därför undviker jag dem. Men Den odödliga Henrietta Lacks är den absolut bästa biografi jag någonsin läst, en levnadsteckning och ett djupt grävande i vetenskapsetik och forskningshistoria som med Rebecca Skloots spår ledigt går hand i hand, följs åt och aldrig blir tråkigt eller uppstyltat. Det är så fascinerande läsning, så skrämmande, så overkligt och ändå verkligt. Det är en inblick i en vetenskapsvärld jag vet väldigt lite om, ett stycke historia om amerikansk segregation och porträtt av flera kvinnor, med liknande eller olika förutsättningar som alla känns nära, verkliga och ingående.

Köp den här eller här.

Andra bloggare som läst: Bokblomma, Dagens bok, Bokmania, Lacrimamens, Beas bokhylla, Bokpotaten,

Ärans månad och ordens betydelse

Det kan tyckas som att bokpriserna staplas på varandra så här i oktober. Egentligen är det ju bara två pris som dras med väldigt mycket ståhej i sitt kölvatten, åtminstone om en är bibliotekarie, bokbloggare eller litteraturälskare.

I mitt fall, alla tre. De senaste två veckorna har jag därför pratat väldigt mycket Nobelpris och Augustpris och jag tyckte att jag började bli ganska mätt, men så satt jag ändå där idag klockan 12. Väntandes framför skärmen och nästan hoppade lite på stolen. Vilka skulle det bli?

Att få veta vem som fått årets Nobelpris och årets Augustpris är spännande, men utöver det är det också både politiskt och folkligt intressant – jag håller med Bokblomma i att böcker som nomineras till Augustpriset ofta både är bra och säger något om vad folk i allmänhet läser. I Lundströms bokradio i lördags, programmet som är för mig vad Babel verkar vara för stora delar av #boblmaf, sändes det i lördags ett av deras mest fängslande program sedan jag började lyssna.

Vad gör egentligen en författare till en Nobelpristagare? Vilka får priset, och hur motiveras det? Att politik och litteraturpris inte står långt ifrån varandra, åtminstone gällande litteraturvärldens mest prestigefyllda pris, stod klart efter att en del av de drygt hundra pristagarna och motiveringarna till deras priser undersökts under lupp, medelst Svenska Akademins egna ordval. ”Mänsklighet”, ”Djup”och ”Kraft” är de vanligaste orden i motiveringarna medan ”Humor” bara har nämnts två gånger. ”Liv”, ”Erkännande” och ”Berättarkonst” är andra vanliga ord.

Orden går i vågor, berättar något om samhället och dess ideal. Under 1930- talet var just ordet ”Idealitet” vanligt i nomineringarna, på 1970- talet var det ”Levandegöra”, ”Nationaliteter”, ”Tradition” och ”Frihet”. Människans ”Själ” har nämnts fem gånger, men ”Kroppen” aldrig. Kipling fick priset för att bland annat ha berättat med ”Manlig styrka”. Om någon har fått priset för att ha berättat med ”Kvinnlig styrka” nämns inte i Lundströms bokradio, men det är inte svårt att gissa. Kanske däremot en passande motivering för Kristina Sandbergs Augustpris förra året?

Som en älskare av språk och ord blir jag nästan euforisk av den lovprisandets konst som Svenska Akademin utövar. Som bibliotekarie fascinerar innehållsanalysen mig. Samtidigt, som i alla priser, finns det också en tomhet, något som saknas.

I dagens Augustprisnomineringar saknade jag Karolina Ramqvists Den vita staden, som är en av de bästa böcker jag läst i år. Att När hundarna kommer blev nominerad verkade självklart redan på förhand, trots att jag inte ens läst boken. Än. Rörelsen läser jag just nu och jag har så mycket åsikter om den nomineringen att jag har svårt att finna en rätsida. Jag älskar att en skräckförfattare blev nominerad, men jag undrar också varför det hände just nu? Med knappa fyrtio sidor kvar tycker jag att Rörelsen är den bok där Ajvide Lindqvist – även om boken på sina ställen är oerhört skrämmande – rör sig som allra mest bort ifrån den traditionella skräcken och in i drömmarnas mer existensiella värld. Jag finner också att det jag förutom skräcken älskar med hans böcker – den glasklara skildringen av utsatthet – får stå tillbaka en aning för utforskandet av minnenas, drömmarnas och önskans värld. Det är skrämmande, annars vore det inte John Ajvide Lindqvist, men jag mår inte på långa vägar så dåligt som när jag läste Himmelstrand. Djupet är inte så bottensvart som i Lilla Stjärna. Jag är inte lika rädd som jag blev av Låt den rätte komma in. Inte heller tycker jag att Rörelsen är Ajvide Lindqvists bästa. Allt det här sagt innan jag har läst ut boken, men det är definitivt oerhörd glädje blandat med vissa frågetecken som jag ser nomineringen av Rörelsen. Obeskrivligt glad blev jag dock över Ishavspirater för den älskade jag.

Det finns många i listan över de nominerade som jag vill läsa. Allt jag inte minns är en av dem. Bli som folk och Monster i garderoben är två andra. Och så självklart, När hundarna kommer. Mycket har sagts och kommer sägas om böckerna, en del av det hittar du hos Enligt O. För övrigt håller jag med Enligt O om det märkliga i att bilderböcker och ungdomsböcker nomineras i samma kategori och klumpas ihop till ett när det är två helt olika genrer.

Slutligen, för att återknyta till Lundströms bokradio och att litteraturprisernas väg ofta korsar den samhällsaktuella, så kan det ganska intressant att studera vilka titlar som blivit nominerade utifrån detta perspektiv. Förtryck, solidaritet, papperslösa, levnadsöde, skuggtillvaro, frigörelse, individens självklara rätt, vetenskapliga framsteg, rasbiologi, norm, nationalitet, genus, barriärer, spår, hakkors är alla ord som finns med i texterna om årets nominerade böcker i Augustpriset. Vår värld idag är svår, det står helt klart. Men i den finns också ”övernaturlighet” och ”fantasins kraft”. Det är jag glad för. Hur skulle vi annars tampas med allt det svåra?

Minnets makt och korridorer

Oregelbundna tisdageftermiddagar pratar jag och en vän om böcker. The Tuesday Afternoon book reading club kallar vi det, efter en tavla av Shaun Tan vi båda förälskade oss i under en semesterdag i Uppsala.

Den här gången hade vi läst förra årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano – en författare jag inte hört talas så mycket om innan den tionde oktober förra året men en författare som gör mig mer och mer fascinerad – inte så mycket för att jag har läst hans böcker utan mer för att jag läser vad hans böcker nästan uteslutande verkar handla om.  Minnen. Modiano verkar nära en i det närmaste besatthet för att minnas, sitt eget liv såsom andras. Jag läser om böcker han har skrivit och de handlar om att gräva i det förflutna, att hitta försvunna människor, att hitta sig själv i sina minnen, att ifrågasätta det en minns.

Dora Bruder, boken vi gemensamt hade läst till den här gången, visade sig inte vara ett undantag. Jag var egentligen inte så förtjust i boken när jag precis hade läst den, dels för att jag inte helt förstod formen och dels för att språket inte tilltalade mig på ett personligt plan. Jag kunde inte riktigt tycka att Modiano var tillräckligt bra för ett nobelpris. Men det fina med att prata om böcker är att en kan få helt nya perspektiv, tänka i nya banor, förstå något på ett annat sätt. Det som den här recensionen kommer handla om är dels de intryck jag fick, men också de nya perspektiv jag fick av min bokcirkelvän och sådant vi gemensamt tänkte oss fram till.

modiano

Till en början funderade jag fram och tillbaka på vad Dora Bruder egentligen är för slags bok; en biografi, en självbiografi, en fiktiv roman? Fortfarande undrar jag lite över formen, vilket kanske inte borde kännas viktigt men på något sätt gör det så ändå. Det verkar som att Modiano är berättarjaget och att Dora Bruder faktiskt har funnits på riktigt och för mig, för oss båda två som läste boken, gav det historien en helt annan dimension än om den varit helt fiktiv.

Det gör att det är väldigt svårt att inte röras av, och svårt att glömma, Dora Bruder. En judisk flicka som försvann från ett flickskoleinternat i Paris medan nazisterna härjade världen, en flicka som är nästan helt bortsuddad av historien och som ingen någonsin hittade. Det är skrämmande att tänka sig att det inte går att bara döda en människa utan också sudda ut henoms minne, som om hen aldrig existerat. Och om inte människorna existerat, vad blir då kvar av historien? Vad har vi att lära oss av det som varit, om ingen finns att berätta om det? Idag mer än någonsin är det viktigt att tänka på.

På så vis spelar det roll, det gör något med oss som läsare att det inte är påhittat. Modiano tecknar ett liv som annars skulle blivit just utsuddat, som skulle glömts. Kanske ska vi alla glömmas någon gång och så är det väl med det, men det fruktansvärda i Dora Bruders efterliv var att det inte var en naturlig glömska, en sådan som kommer efter att även vänner och släktingar dött, utan en glömska som skapades av andra människor – människor som ville utrota.

Det finns en vädjan i Dora Bruder. Vi bör minnas människor, men inte bara människor, utan historien omkring dem. Inte bara för hågkomstens skull utan för att det är så lätt att historien annars upprepar sig själv. För att det inte är så stor skillnad mellan människor då och människor nu som en skulle kunna tro. Modiano lägger an ett mycket effektivt berättargrepp när han väver in sig själv i historien, går på samma gator Dora Bruder gått, funderar på de saker han spekulerar i att hon funderat på.

Jag kan förstå varför Modiano verkar så besatt av att minnas. Vilka är vi, utan våra minnen? Vilka är vi, om ingen minns oss? Är det så stor skillnad på oss som är nu och de som var då? Hur kan människor ha verkat leva ett så anonymt liv, och ändå ha haft ett helt liv? Jag är fortfarande inte övertygad om Modianos storhet, kan fortfarande inte känna att Dora Bruder var en fantastisk läsupplevelse, men jag tycker om hur mycket tankar den sätter igång och hur mycket vi kunde prata om den.

Andra som läst och bloggat: Syrlig, Ylvas läsdagbok, Fiktiviteter, …och dagarna går.

Vem tror du på?

Klockan ett idag är det dags. Precis som Fiktiviteter skulle jag bli överlycklig om Margaret Atwood fick priset men jag tror att chansen är försvinnande liten att en kanadensisk kvinna får priset i år också – inte för att land eller kön borde spela någon roll. Jag har väldigt lite koll på många av namnen det spekuleras om, men blir det inte Atwood hoppas jag på Maryse Condé. Jag är ju också oerhört förtjust i Salman Rushdie men det kanske är alldeles för kontroversiellt.

nobelFöljer du sändningen? Vem tror du på?

Som om det inte behöver bli komplicerat för att vara värt att berätta

För några veckor sedan hade vi vad som för mig lär bli det sista bokcirkelmötet med min klass. Passande nog hade vi slagit på stort och läst den senaste i raden av litterära nobelpristagare: Alice Munro.

Boken ifråga var Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage och vi hade alla hunnit läsa en, två eller tre av de första novellerna.  Jag har ju de senaste åren kapitulerat inför novellformatet och hade jag inte gjort det tidigare, ja då hade det definitivt varit dags nu. Jag har bara hunnit läsa de två första novellerna i den här boken men båda – och framförallt den första – golvade mig totalt. Något vi var rörande överens om i bokcirkeln var att Alice Munro lyckas säga så oerhört mycket med ganska få, väl valda ord. Själv kände jag det som om varje ord blivit vägt på guldvåg för att se om det passade in eller inte, samtidigt känns berättarkonsten helt naturlig.

Båda berättelserna handlar om kvinnor i olika livssituationer. Kvinnor som gör ett val, som handlar utan att komplicera situationen eller analysera konsekvenserna först. Kvinnor som inte verkar bry sig så mycket om omvärlden eller om vad andra tycker om dem. Öden som vi kanske inte får veta allt om, men ändå får en tillräcklig inblick i för att kunna tro oss förstå.

Framförallt fastnade vi allihop för att Alice Munro kan skriva en helt fantastisk berättelse utan att det behöver bli svårt och komplicerat, kan berätta en fängslande historia utan att falla i de överdramatiska fällor man hela tiden ser öppna sig i texten. När Alice Munro skriver tror jag helhjärtat på att det inte är så himla konstigt att människor dyker upp där de gör och att de helt enkelt, för ovanlighetens skull, accepterar situationen precis som den är. Jag kommer definitivt läsa ut den här boken någon dag men det kommer förmodligen ta ett tag. Jag vill låta varje novell få sin tid.

Idag är det nobeldagen, och detta är ett inlägg bland många andra i bokbloggarvärlden som idag hyllar Alice Munro. Surfa in här för att hitta de andra.

alice-munro165Bild lånad härifrån.

Alice Munro

Jag hade hoppats på att Margaret Atwood skulle få nobelpriset, men jag är glad ändå över att det blev Alice Munro. Dels för att det är bra och välbehövligt att en kvinna får det, dels för att jag för en gångs skull inte bara har hört talas om vinnaren, utan också faktiskt har en bok av henne liggandes hemma. Jag är rätt säker på vad jag kommer läsa ikväll!

Vad tycker du om Alice Munro?