Minnets makt och korridorer

Oregelbundna tisdageftermiddagar pratar jag och en vän om böcker. The Tuesday Afternoon book reading club kallar vi det, efter en tavla av Shaun Tan vi båda förälskade oss i under en semesterdag i Uppsala.

Den här gången hade vi läst förra årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano – en författare jag inte hört talas så mycket om innan den tionde oktober förra året men en författare som gör mig mer och mer fascinerad – inte så mycket för att jag har läst hans böcker utan mer för att jag läser vad hans böcker nästan uteslutande verkar handla om.  Minnen. Modiano verkar nära en i det närmaste besatthet för att minnas, sitt eget liv såsom andras. Jag läser om böcker han har skrivit och de handlar om att gräva i det förflutna, att hitta försvunna människor, att hitta sig själv i sina minnen, att ifrågasätta det en minns.

Dora Bruder, boken vi gemensamt hade läst till den här gången, visade sig inte vara ett undantag. Jag var egentligen inte så förtjust i boken när jag precis hade läst den, dels för att jag inte helt förstod formen och dels för att språket inte tilltalade mig på ett personligt plan. Jag kunde inte riktigt tycka att Modiano var tillräckligt bra för ett nobelpris. Men det fina med att prata om böcker är att en kan få helt nya perspektiv, tänka i nya banor, förstå något på ett annat sätt. Det som den här recensionen kommer handla om är dels de intryck jag fick, men också de nya perspektiv jag fick av min bokcirkelvän och sådant vi gemensamt tänkte oss fram till.

modiano

Till en början funderade jag fram och tillbaka på vad Dora Bruder egentligen är för slags bok; en biografi, en självbiografi, en fiktiv roman? Fortfarande undrar jag lite över formen, vilket kanske inte borde kännas viktigt men på något sätt gör det så ändå. Det verkar som att Modiano är berättarjaget och att Dora Bruder faktiskt har funnits på riktigt och för mig, för oss båda två som läste boken, gav det historien en helt annan dimension än om den varit helt fiktiv.

Det gör att det är väldigt svårt att inte röras av, och svårt att glömma, Dora Bruder. En judisk flicka som försvann från ett flickskoleinternat i Paris medan nazisterna härjade världen, en flicka som är nästan helt bortsuddad av historien och som ingen någonsin hittade. Det är skrämmande att tänka sig att det inte går att bara döda en människa utan också sudda ut henoms minne, som om hen aldrig existerat. Och om inte människorna existerat, vad blir då kvar av historien? Vad har vi att lära oss av det som varit, om ingen finns att berätta om det? Idag mer än någonsin är det viktigt att tänka på.

På så vis spelar det roll, det gör något med oss som läsare att det inte är påhittat. Modiano tecknar ett liv som annars skulle blivit just utsuddat, som skulle glömts. Kanske ska vi alla glömmas någon gång och så är det väl med det, men det fruktansvärda i Dora Bruders efterliv var att det inte var en naturlig glömska, en sådan som kommer efter att även vänner och släktingar dött, utan en glömska som skapades av andra människor – människor som ville utrota.

Det finns en vädjan i Dora Bruder. Vi bör minnas människor, men inte bara människor, utan historien omkring dem. Inte bara för hågkomstens skull utan för att det är så lätt att historien annars upprepar sig själv. För att det inte är så stor skillnad mellan människor då och människor nu som en skulle kunna tro. Modiano lägger an ett mycket effektivt berättargrepp när han väver in sig själv i historien, går på samma gator Dora Bruder gått, funderar på de saker han spekulerar i att hon funderat på.

Jag kan förstå varför Modiano verkar så besatt av att minnas. Vilka är vi, utan våra minnen? Vilka är vi, om ingen minns oss? Är det så stor skillnad på oss som är nu och de som var då? Hur kan människor ha verkat leva ett så anonymt liv, och ändå ha haft ett helt liv? Jag är fortfarande inte övertygad om Modianos storhet, kan fortfarande inte känna att Dora Bruder var en fantastisk läsupplevelse, men jag tycker om hur mycket tankar den sätter igång och hur mycket vi kunde prata om den.

Andra som läst och bloggat: Syrlig, Ylvas läsdagbok, Fiktiviteter, …och dagarna går.

Vem tror du på?

Klockan ett idag är det dags. Precis som Fiktiviteter skulle jag bli överlycklig om Margaret Atwood fick priset men jag tror att chansen är försvinnande liten att en kanadensisk kvinna får priset i år också – inte för att land eller kön borde spela någon roll. Jag har väldigt lite koll på många av namnen det spekuleras om, men blir det inte Atwood hoppas jag på Maryse Condé. Jag är ju också oerhört förtjust i Salman Rushdie men det kanske är alldeles för kontroversiellt.

nobelFöljer du sändningen? Vem tror du på?

Som om det inte behöver bli komplicerat för att vara värt att berätta

För några veckor sedan hade vi vad som för mig lär bli det sista bokcirkelmötet med min klass. Passande nog hade vi slagit på stort och läst den senaste i raden av litterära nobelpristagare: Alice Munro.

Boken ifråga var Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage och vi hade alla hunnit läsa en, två eller tre av de första novellerna.  Jag har ju de senaste åren kapitulerat inför novellformatet och hade jag inte gjort det tidigare, ja då hade det definitivt varit dags nu. Jag har bara hunnit läsa de två första novellerna i den här boken men båda – och framförallt den första – golvade mig totalt. Något vi var rörande överens om i bokcirkeln var att Alice Munro lyckas säga så oerhört mycket med ganska få, väl valda ord. Själv kände jag det som om varje ord blivit vägt på guldvåg för att se om det passade in eller inte, samtidigt känns berättarkonsten helt naturlig.

Båda berättelserna handlar om kvinnor i olika livssituationer. Kvinnor som gör ett val, som handlar utan att komplicera situationen eller analysera konsekvenserna först. Kvinnor som inte verkar bry sig så mycket om omvärlden eller om vad andra tycker om dem. Öden som vi kanske inte får veta allt om, men ändå får en tillräcklig inblick i för att kunna tro oss förstå.

Framförallt fastnade vi allihop för att Alice Munro kan skriva en helt fantastisk berättelse utan att det behöver bli svårt och komplicerat, kan berätta en fängslande historia utan att falla i de överdramatiska fällor man hela tiden ser öppna sig i texten. När Alice Munro skriver tror jag helhjärtat på att det inte är så himla konstigt att människor dyker upp där de gör och att de helt enkelt, för ovanlighetens skull, accepterar situationen precis som den är. Jag kommer definitivt läsa ut den här boken någon dag men det kommer förmodligen ta ett tag. Jag vill låta varje novell få sin tid.

Idag är det nobeldagen, och detta är ett inlägg bland många andra i bokbloggarvärlden som idag hyllar Alice Munro. Surfa in här för att hitta de andra.

alice-munro165Bild lånad härifrån.

Alice Munro

Jag hade hoppats på att Margaret Atwood skulle få nobelpriset, men jag är glad ändå över att det blev Alice Munro. Dels för att det är bra och välbehövligt att en kvinna får det, dels för att jag för en gångs skull inte bara har hört talas om vinnaren, utan också faktiskt har en bok av henne liggandes hemma. Jag är rätt säker på vad jag kommer läsa ikväll!

Vad tycker du om Alice Munro?

Årets kanske mest spännande litteraturdag

Idag är en av de stora dagarna i litteratursammanhang. Det är dags för nobelpriset i litteratur att delas ut och spänningen brukar vara stor under de webbtv- minuter man stirrar på den vita dörren och väntar på att Horace Engdahl ska komma ut och annonsera vem som får Det Stora Priset. Idag vet jag inte om jag kommer få möjlighet att betrakta spektaklet eftersom jag jobbar, men å andra sidan jobbar jag på ett bibliotek så kanske blir det inte så svårt att få reda på resultatet ändå, på ett eller annat sätt.

Nobelpriset brukar sällan gå till en författare jag känner till. Det lysande undantaget var för två år sedan då Tomas Tranströmer fick priset och det tyckte jag (liksom större delen av boksverige) var alldeles fantastiskt.

I år hoppas jag på en kvinna. Gärna Margaret Atwood. Vem hoppas du på?

nobel

Fria män – Halldór Laxness

Fria män är juni månads utmaningsbok och den andra historiska romanen av mastodontmått jag ger mig på i den nordiska läsutmaningenKristin Lavransdotter var den första och den älskade jag. I Fria män är vi förflyttade till isländskt sekelskifte, i slutet på 1800- talet går Bjarturs dröm i uppfyllelse när han köper sin egen gård Sommarhus och gifter sig med Rosa. Bjartur strävar hårt efter att bli en självständig bonde och betala av sina lån, inget är för honom viktigare än att vara sin egen. Just friheten och självständigheten är den främsta tråden i historien, mycket får ge vika för Bjarturs vilja att inte stå i skuld till någon och både fru och barn offras på vägen.

Det som framförallt fängslar mig med Fria män är det otroligt vackra språket, framförallt i början när Islands karga landskap beskrivs på ett sådant sätt att det känns som att man är där själv. Mot slutet blir det tyvärr mindre intressant när landskapsbeskrivningar och fjälläventyr får stå till sidan för politiska diskussioner och väldigt mycket prat om pengar, lån och överhögheter. Just den biten fascinerar mig inte hälften så mycket som landskapsbeskrivningarna och det misär och elände som går hand i hand med Bjarturs liv.

Vad som heller aldrig riktigt lyckas fånga mig är tyvärr beskrivningen av Bjartur själv och många av personerna i hans omgivning. Han är fantastiskt oempatisk, jag får aldrig någon riktig sympati för hans i det närmaste fanatiska strävan efter skuldfrihet och självständighet – och för hur mycket han är beredd att offra för det. Men några av karaktärerna skiner lika vackert som de poetiska naturbeskrivningarna och trots att det var väldigt tung läsning som tog flera veckor i anspråk tycker jag att Fria män i det stora hela är en mycket läsvärd bok som bara tappar mig på slutet.

Köp den här eller här.

Monika, Böckerx3 och TinaO har också läst.

Strändernas svall – Eyvind Johnson

Strändernas svall – en sprudlande och vacker historia som inledningsvis hade mycket svårt att fängsla mig och som ibland tenderade att bli långsam och tråkig men som mot slutet ändå lämnade mig egendomligt berörd. Det är en berättelse om Odysseus hemresa från det trojanska kriget, om Penelopes svårigheter att hålla friarna borta och om Telemakos strävan att bli en självständig man. Men det är långt mer än en återberättelse av Odysséen, det är framförallt en historia som har mer än ett lager och som ger fler aspekter av historian än det enorma diktverket som står som förebild.

Det som främst skiljer är att Johnson ger karaktärerna liv och personlighet på ett sätt som inte finns i Odysséen. Odysseus själv är inte så mycket förslagen – hans ständiga epitet i Iliaden och Odysséen – som en fysiskt och psykiskt ärrad hemvändare. Han jagas av sina gärningar från krigets många och långa år och han slits mellan hemlängtan och de äventyr han upplever på vägen. Ibland verkar det som att han inte vågar komma hem, han fasar för mötet med Penelope som han varit skild från i så många år och han undrar över hur Ithaka kommer välkomna honom hem – eller sky honom.

Den fantastiska karaktärsteckningen av redan etablerade litteraturhjältar blir som tydligast ungefär halvvägs i boken, när Odysseus ständigt återkommande skuldkänslor över att ha mördat Hectors barn Astyanax ställs i kontrast mot Nestors lättvindiga replik till Telemakos: Vi slog naturligtvis ihjäl barna först. Gott ställs mot ont i samma handling och på samma vassa vis får nästan alla karaktärerna liv och blommar upp inför mina läsande ögon.

Emellanåt är det också roligt, något jag inte hade förväntat mig. Det finns en god portion humor i berättelsen som spetsar till karaktärerna och historien och det gillar jag verkligen. Friarna porträtteras ibland som drumlar och amman gömmer sig bakom masken av tjänarinna och lågt stående kvinna medan hon i mångt och mycket upprätthåller handeln på Ithaka och hjälper Penelope att hålla friarna borta.

Samtidigt – och detta är tillsammans med första delens bitvisa seghet och stiltje – min enda invändning. Odysseus är en mycket väl tecknad karaktär men andra i boken får i mitt tycke ibland stå tillbaka, framförallt kvinnorna. Penelope och amman har visserligen en stor roll de också, men jag tycker de inte är lika utbroderade och de får inte i samma utsträckning den helt egna roll i historien som Odysseus får. Ibland glimrar de verkligen till men ibland verkar de som tagna ur Odysséen. Jag saknar en mer nyansrik och varierad bild av Penelope och av de stackars hängda tjänsteflickorna som Margaret Atwood så väl porträtterar i den fantastiska Penelopiaden – kanske färgar i och för sig bilden och minnet av Penelopiaden min läsning något – och av Dolios gravida dotter som mest verkar få bli en symbol för hela historien.

Och jag är säker på att han aldrig kommer tillbaka – jag menar, samma man.

Strändernas svall var tredje boken i första omgången av Kill Hyllvärmarprojektet. Snart dags för andra omgången!

Tematrio om olästa nobelpristagare

I tidigare års tematrio har jag skrivit om missade nobelpristagare, troliga nobelpristagare och önskade nobelpristagare. Den här veckan vill Lyran rätt och slätt ha tips på nobelpristagare vi gillar eller är nyfikna på och eftersom jag bara kommer säga Selma Lagerlöf på ”gillar” så blir det tre författare jag är nyfiken på och inte har läst något av.

1. Sigrid Undset. Ja, Tella, jag vet. Jag ska läsa!

Sigrid Undset fick Nobelpriset 1928 och har skrivit flera historiska romaner, sådana vurmar ju jag för så det är egentligen konstigt att jag inte läst något av henne tidigare. I produktionen hittar man bland annat trilogin Kristin Lavransdotter, Jenny och Gymnadenia.

2. Även Haldor Laxness är en författare jag är nyfiken på och jag kommer läsa något av honom också till den nordiska läsutmaningen. Laxness är en isländsk författare som fick priset 1955 och har skrivit bland annat Naturens barn och Fria män, jag hade tänkt läsa den senare som faktiskt fick en ny översättning i år.

3. Vi håller oss till Norden. Eyvind Johnson är den ende svenska nobelpristagare jag inte läst någonting av och skam till sägandes har jag faktiskt Strändernas svall oläst i bokhyllan. Eftersom min pluggkompis Martin förfasade sig över det faktumet redan för fem år sedan när vi var partners in crime under C- och D-litteraturvetenskapen på Växjö Universitet kanske det är dags att ta tag i herr Johnsons version av Odysseus (som Martin med hänförelse i rösten påpekade var den bästa roman som skrivits). Härmed proklamerar jag att Strändernas svall blir projekt Kill hyllvärmares första objekt!

Något mer om Nobelpriset

Jag tycker det var bra att Tomas Tranströmer fick priset, och himla kul att det var en svensk, när det nu måste vara en gubbe som Dark Places-Helena skrev. Nästa år ser jag gärna också att det är en kvinna som får priset, varför inte Margaret Atwood, Maryse Condé eller Joyce Carol Oates?

Statistiken för kvinnliga pristagare är rent ut sagt vedervärdig. Sedan Nobelpriset började delas ut 1901 har tolv kvinnor fått priset. Sex av dem har fått priset de senaste tjugo åren men let’s face it, sex stycken på tjugo år är inte heller särskilt mycket.

Däremot är jag emot kvotering och jag tycker inte en kvinna, eller någon från ett särskilt land, ska få det bara för att man är kvinna eller har en viss landstillhörighet. Jag hade inte velat bli inkvoterad utan bli uppmärksammad för mina förtjänster.

Vad tycker ni?