Tag Archives: noveller

Krimineller – Aino Trosell

kriminellerKrimineller är den första bok jag har läst av Aino Trosell, en samling deckarnoveller perfekt för en deckarskeptiker. Aino Trosell låter inga trötta poliskommisarier ta plats, istället gräver hon djupt i gärningspersoners inre och hittar både det ena och det andra – tankar och fantasier tillräckliga för att skrämma även den mest hårdhudade.

Det är där, när novellerna gränsar till fantastiken, till skräcken och det bisarra och oförklarliga, som Krimineller är som bäst. Aino Trosell petar i det undermedvetna, lämnar slut öppna, låter det fasansfulla breda ut sig och tangerar ibland klassiska spökhistorier utan att vara förutsägbar. Jag gillar verkligen Den svarta ängelns hem, som är en variation på det klassiska temat att ge sig in i ett författarjags innersta och …och sedan dö, som kombinerar skräck- och deckartemat med det ännu hemskare, att fly för sitt liv från verkliga faror. Men kanske allra mest gillar jag Vägledning från helvetet, en novell som utspelar sig strax innan jul och är mer en klassisk rysare än en deckare där ett par blir strandsatta mitt ute i ingenstans på väg mot julfirandet med familjen. Jag tänker fortfarande på den, ibland.

Mot slutet tycker jag berättelserna förlorar sin skärpa och framförallt sitt sätt att skrämmas. Det otäcka tonas ner, det känns nästan slarvigt. Hade de två sista novellerna i boken klippts hade jag varit beredd att ge Krimineller en fullpoängare – och då gillar jag väldigt få deckare. Jag läste Krimineller under ett halvårs tid för även om novellerna är korta, i snitt 14 sidor, så är de ofta både färgstarka och magstarka. De 14 sidorna innehåller otroligt mycket och för mig passade de bäst att läsa då och då. Frågan jag ställer till er är självklar: vad av Aino Trosell ska jag läsa nu?

Att säga det med en enda mening

Kanske är konsten att säga det kort den svåraste av alla? Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är ”Säg det med en enda mening!”

Ändå finns det så många som säger det så bra, så kort. Enligt O ger många fina exempel, två från Warsan Shire, och jag tänkte än en gång påminna om ett ytterligare citat från hennes dikt Home som har cirkulerat på internet den senaste tiden men som inte är mindre viktigt för det:

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Ett annat citat, kanske världens kortaste novell men med så mycket innehåll, tillskrivs Ernest Hemingway även om det finns tvivel om ursprunget:

For sale: baby shoes, never worn.

Två tunga meningar trots, eller kanske på grund av, att de är så korta. Tunga citat om barn, om vår värld idag, om sorg. Jag tänkte avsluta med ett citat från Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, också tungt, men motsägelsefullt hoppfullt.

Kan den, vars själ blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från dess välde?

Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage

Jag kan verkligen inte rekommendera Hateship… som bokcirkelbok. I alla fall inte om ni är det allra minsta lilla som jag och min vän Hanna vilka har haft den här boken som bokcirkelbok i snart två år.9780099422747_200_hateship-friendship-courtship-loveship-marriage_haftad

En vill ju inte att den ska ta slut. Jag har läst en novell då och en novell då sen november 2013 och jag har älskat varenda en. De gånger vi har pratat om den i vår skajpande bokcirkel har det egentligen inte varit så mycket diskussion utan istället har vi mest hållit med varandra i hur bra den är. Alice Munros noveller är helt enkelt så fulländade att det inte finns så mycket mer att orda om.

Fast det finns det ju, egentligen. Det finns massor en skulle kunna säga – om hur språket bara flyter fram trots att varje ordval är så precist att det verkar vara vägt på guldvåg. Hur olika Munros karaktärer är, och hur mycket de ändå har gemensamt. Hur hon lyckas dyka in i så många olika människors situationer, inte ge så mycket explicit information, låta läsaren följa med under ett par dagar och ändå förmedla ett helt liv.

Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage är en fantastisk bok. Så mycket mer behöver egentligen inte sägas.

Minirecensioner 3: Korparna, Solstorm och Dagen svalnar

9789175030579_large_korparna_pocketKorparna läste jag tillsammans med en vän i en liten bokcirkel vi har på distans. Det gav mig mycket mer än om jag skulle läst den själv för det finns minst sagt lite att diskutera i den. Klas verkar leva ett förutbestämt liv i det småländska 70- talet, dömd att ta över gården efter fadern som förlorat allt hopp och så smått verkar börja förlora även sitt förstånd. Tung läsning, men också fint skrivet och insiktsfullt. Jag grubblade mycket över den.

Åsa Larsson var en författare som faktiskt gav mig litegrann tillbaka av tron på 9789173480741_200_solstorm_mp3-bokdeckare som en genre jag kan utstå. För inte så länge sen lyssnade jag på Till offer åt Molok, del fem i serien om Rebecca Martinsson. Nu, efter att ha lyssnat på Solstorm som är första delen förstår jag hur allt började och jag kommer nog lyssna mig igenom alla böckerna. Men kanske med lite mellanrum emellan för även om Åsa Larsson är en bra deckarförfattare och en riktigt bra uppläsare så finns det små och trista klyschor även här – inte minst schablonen Carl von Post.

dagen-svalnarDen tredje formen på en bok i den här samlingen av minirecensioner är en novell från Mix Förlag, av ingen mindre än Hanne Mikaela Taivassalo som skrev den fantastiska vampyrromanen Svulten häromåret. Dagen svalnar är lite mer abstrakt och handlar mer om undergång än vampyrer, men fortfarande älskar jag Taivassalos språk och sätt att skapa bilder med sin text som stannar länge på näthinnan efteråt. Stämningsfullt och skrämmande.

Mörkerseende

Vi boknördar kanske ser saker och ting på ett lite annat sätt än vanliga människor gör. Kanske ser vi skräckälskare också världen genom lite andra, mörkare glasögon än många andra.

För ganska länge sen klev jag in i en smyckesaffär och fastnade genast för ett kaméhalsband där damen på smycket endast var ett skelett. Det är extremt tjusigt och jag bär det nästan varje dag. Jag blev så lyckligt över att ha hittat det att jag inte kunde låta bli att säga till expediten: ”Vad coolt att hon är ett skelett!” Expediten rynkade på ögonbrynen, kikade på halsbandet och sa: ”Nämen! Det har jag inte ens sett innan!”

Lite så, menar jag. Kanske är vi beredda att se något mer i vardagen, något som finns eller inte finns där. Det jag älskar med novellsamlingen Mörkerseende är just att den nästan uteslutande handlar om vanliga människor i vanliga situationer där den mörka sidan inte tränger sig på utan sipprar in i deras verklighet, sakta men säkert. Och livet blir aldrig detsamma igen.

IMG_20141115_230040

Det handlar om förr i tiden, då tjärnar var bottenlösa och märkliga varelser bodde i dem. Om att gå förlorad i dimman. Om att se saker andra inte ser. Om att gräva upp saker som borde ha fått stanna i jorden. Vissa noveller kanske inte kommer stanna med mig särskilt länge men vissa kommer definitivt att göra det. Mörkerseende är en lite ojämn samling men alldeles tillräckligt för att skrämma mig i höstmörkret och regnet.

Och, en sak till. Pål Eggert kan ha kommit på den allra tjusigaste titeln någonsin på en novell:

Gå till döden som till en älskare.

Epok förlag, 2014.

 

Stockholm går under – om och om igen…

Det är ganska fascinerande att läsa om hur många sätt skräckkollektivet Fruktan har fått Stockholm att gå under på. Fast egentligen är det ju aldrig staden det handlar om. Som vilken bra skräckhistoria som helst handlar det här främst om människorna i staden, vad som händer med dem när deras stad och deras världsbild krackelerar.

Genomgående tycker jag om novellerna i Stockholms undergång, fast vissa är strået vassare än andra och ibland vinglar IMG_3469hela bygget rätt betänkligt. Malin Gunnesson öppnar starkt med Den brända jorden, en novell som inte ger några svar men verkligen en skrämmande känsla. Några av de därpå följande novellerna var dock lite för abstrakta för min smak, jag fick ingen direkt känsla för personerna men ändå har alla den där otäcka stämningen av död och undergång.

Avslutningen är det starkaste av allt. Anders Fagers skildring av hur en meteorit närmar sig Stockholm är så känslostark att den nästan är hudlös, det absolut starkaste kortet i annars gedigen och alltigenom skrämmande framtidsskildring.