Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

Min syster är ett spöke – en underbar diktsamling

Min syster är ett spöke är en ny diktsamling av Lena Sjöberg, som gav oss de fina Tänk om och Under ett rabarberblad, samt flera faktaböcker för yngre barn. Den här gången skriver och illustrerar Lena Sjöberg dikter för barn 9-12 år, och det bättre än någonsin. Det här är ren magi.

Min syster är ett spöke är en betraktelse över livet, döden och allt däremellan. Om att sitta vid frukostbordet medan det är krig på andra sidan jorden, om ängslan över föräldrar som bråkar, sorgen efter en älskad mormor och om den första, spirande kärleken. Lena Sjöberg fångar känslorna och sätter ord på dem, sådär som riktigt bra poesi gör. Jag skulle gärna vilja läsa dikterna tillsammans med en skolklass på biblioteket, jag tror att den skulle väcka många tankar. Det är så många verkligheter som får plats här, så många liv.

Egentligen vill jag citera flera av dikterna, men de gör sig allra bäst tillsammans med de fantastiska illustrationerna så jag gör inte det. Men jag vill att du läser boken! Själv vill jag behålla Min syster är ett spöke. Läsa om den, när allt känns lite jobbigt. Minnas att det finns något så vackert som poesi skriven för slukaråldern vilken på ett så varsamt sätt berättar om hela livet och lite till.Min syster är ett spöke är en självklar Augustnominering, allt annat är otänkbart.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Ugglan & boken, Västmanländskan,

Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Varje natt kysser jag markens fötter – Jila Mossaed

Jila Mossaed valdes in som ny ledamot av Svenska akademien i oktober 2018, hon efterträdde Kerstin Ekman på stol nr 15. Jila Mossaed föddes i Teheran, Iran och flydde till Sverige 1986. Varje natt kysser jag markens fötter är hennes fjärde diktsamling på svenska, den gavs ut 2009 och är en fantastiskt berörande resa genom exil, flykt och utanförskap.

Det handlar om att lämna ett land bakom sig och försöka finna ett liv i ett nytt land. Jila Mossaed porträtterar ett kallt, ibland ogästvänligt, nordligt landskap och utforskar hur det går att skaffa sig ett nytt liv där. Trådar från det gamla livet följer med in i det nya men språket är ett helt annat.

Jila Mossaeds språk är rikt och vackert, det skapar bilder son fastnar på näthinnan. Jag tänker mycket på det som Elfrida Bergman sa, angående Queering Sápmi, om att det som verkligen kan få oss att förstå andras verklighet är att höra berättelsen om deras liv. Jag hoppas att många läser båda de här böckerna och kan finna förståelse i dem.

Jag tänker också mycket på en bok jag läste parallellt med denna, Under samma himmel av Katherine Marsh. Det är en nyskriven barnbok som berättar om Max och Ahmed, båda nya i ett land som inte förstår dem och som de inte förstår. Skillnaden är att Max flyttat dit med sin välbärgade amerikanska familj och Ahmed flytt från krigets Syrien. Det är märkligt, och vackert, hur två så olika böcker kan förmedla precis samma känsla, den av att inte höra hemma, inte ha rötter i marken du går på.

Jag tyckte mycket om Varje natt kysser jag markens fötter och är glad att om något bra kommer ur hela den smutsiga Svenska Akademien- härvan så är det att fler fått chansen att upptäcka Jila Mossaeds dikter.

Essensen ur existensen i bilderboken, klimatångest och Revolution Poetry – Litteralund dag 2

Litteralunds andra dag inleddes storartat. Författarna Åsa Lind och Lotta Olsson samtalade med Lunds domkyrkokaplan om att skriva fram essensen ur existensen i barnboken. Jag var lite rädd att det skulle bli ett samtal om religion men det blev det inte. Samtalet kretsade kring författarskap, om hur tanken föder texten och hur texten föder tanken – och kanske framförallt om hur en skriver böcker för barn. Det var ett fantastisk fint samtal som rörde sig mellan hur barn lever på vuxnas villkor, hur en kan bli för liten för en erfarenhet, behöva kliva ur och bli buren över mörkret. Om texten som ett levande ting – om själva livet.

Den något existentiella tråden fortsatte rulla genom dagen. En av de allra mest intressanta samtalen var när klimatforskaren Alexandra Nikoleris samtalade med Mats Strandberg om hans bok Slutet, om klimatförändringar och människors olika sätt att förhålla sig till dem. Frågan ställdes om varför det inte finns skönlitterära skildringar av hur vi löser klimatkrisen, svaret kanske är att motståndet i litteraturen behövs. Slutet benämndes på ett sätt som en fin berättelse om frid, om hur människor börjar bry sig om varandra – är sättet att hantera klimatångesten helt enkelt att få vår dödsångest under kontroll? Eller behöver vi bara inse att klimatfrågan inte är ett framtida hot utan ett faktisk dystopi vi lever i, här och nu?

Mats Strandberg pratade också om den starka mänskliga drivkraften i att lämna ett avtryck av sig själv på jorden. Samtalet avrundades i att det går att bemästra ångesten även med tanken att det du gör för att stävja klimatförändringarna inte bara behöver göras för att det är effektivt – utan för att det är rätt och om världen skulle gå under skulle det fortfarande vara rätt.

Men det mest fantastiska med Litteralund var det avslutande samtalet där Nachla Libre, den konstnärliga ledaren för Revolution Poetry, samtalade med tre av de poeter som medverkar i diktsamlingen med samma namn. Samtalet inleddes med underbar spoken word och handlade sedan väldigt mycket om vad det kan betyda att få uttrycka sig genom en plattform som Revolution Poetry, särskilt när du inte fått en chans att uttrycka dig tidigare. Vad det kan betyda att få frågan ”Vad tänker du?” istället för att få höra påståendet ”Tänk så här”. Att få hjälp att uttrycka sina känslor genom skrivandet och estraden. Att få en plats, ett sammanhang som du tidigare nekats. Robin Nazari, Nebay Meles och Sara Nazari vad otvungna, öppna, ärliga och medryckande – stora stjärnor på en konferens där många lös starkt. Jag har skrivit om boken här. Läs den!

Fantastiska Litteralund!

Moder Justitia – feministisk och dräpande

Ida Eklöfs debutbok Moder Justitia är underbar feministisk poesi i kortformat. Det är en samling ironiskt drypande och dräpande kommentarer om vår samtid som är lika träffande som stilsäkra.

Det är i den enkla och till synes självklara speglingen av orättvisa i vardagen som Ida Eklöf är som bäst. Som i en av mina favoriter, cis – en kärlekshistoria, där Simone de Beauvoirs bevingade ord ”man föds inte till kvinna, man blir det” broderas ut i ett gäckande hån mot föreställningen om manliga och kvinnliga egenskaper – och avslutas med en rad så tragisk att jag har svårt att vända blad. Den är en av de längre dikterna, de flesta är bara några rader. Som denna:

visdomsord

Framför varje potentiellt framgångsrik kvinna
står Inte alla män™
                                                  och är allmänt jävla i vägen

Att läsa Moder Justitia är som att simma i någons tankar, kastas från det ena till det andra men alltid stanna upp i frågan om patriarkatets existensberättigande. Ida Eklöf raljerar över typiskt lömska män, romantik och magkänsla men stannar också ibland upp i sorg över kvinnor som gett upp sina egna livsberättelser till förmån för männens.

Moder Justitia går att snabbt läsa igenom men ännu hellre vill jag stanna upp, fundera och läsa om. Jag vill vila i Ida Eklöfs ilska och indignation, nära feminismen med den. Det kan behövas.

rätt ska vara rätt

Det finns en särskild plats i helvetet
för kvinnor som inte hjälper varandra
(var det nån som sa)

Jag menar att:
Det finns en särskild plats i helvetet

För män som bara hjälper varandra

Där är det jävligt trångt.

Rabén&Sjögren, 2019.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Tusen sidor, Boklunga, Ugglan och boken.

Revolution Poetry

Revolution Poetry är en rörelse som ger rum åt unga visionärer och konstnärer. En plattform för spoken word som har växt och turnerat runt. Revolution Poetry ger röst åt människor som marginaliserats och stängts ute, unga människor från förorten som söker ett rum för sin poesi, ett sätt att synas och höras med sina berättelser.

I samlingen med Revolution Poetry ekar deras röster mellan husen. Poesisamlingen innehåller några av de starkaste röster jag hört, texter som är rakryggade och vägrar vika sig för fördomar. Det är röster om rasism, och om att blunda för rasism, så träffande att det gör ont överallt. Röster om att växa upp utan att få höra hemma någonstans, om att stå utanför ett system som gör skillnad på människor och människor. Om att möta ett samhälle som anser att du inte är lika mycket värd som alla andra.

Genusmedvetenhet?
Sådant existerade bara i böcker
Som stod vackert uppradade
Högst upp i bokhyllorna
Dit vi inte nådde
Vi kom bara över texterna om
Överlevnadsstrategier
(Ur Fiskbensfläta, Rojda Sekersöz)

Revolution Poetry är tusen röster på en plattform som behöver höras, som måste höras. Röster som kräver rätten att ta plats i de litterära rum som nekats dem. Revolution poetry är en bok som kryper in under huden. Många dikter har ett otroligt direkt tilltal, med enkelhet och självklarhet målas en bild upp av ett samhälle som borde stått upp för dem, men som inte gjort det. Med allra största klarhet visar författarna en sida av samhället som de flesta på egen hand aldrig kan förstå. Därför borde Revolution Poetry vara högläsning i varje högstadie och gymnasium.

De dikter som berörde mig allra mest är Kvinnan som kunde tala med blattar av Nina Rashid, Avsändare av Nabila Abdul Fattah och Fiskbensfläta av Rojda Sekersöz.

Jag lärde mig att ringa in till landets alla myndigheter
innan jag fyllde tolv
på grund av mammor som inte orkade bli tilltalade
som om de vore tolv
(Ur Kvinnan som kunde tala med blattar. Nina Rashid)

Revolution Poetry startades 2009 av Nachla ”Libre” Vargas Alaeb, Aladin Bewar Zakholi och ”Lilla” Namo Marouf.  Medverkar gör poeterna: Burcu Sahin, Halima Shegow, Lovisa Wessberg, Makda Embaie, Meron Mangasha, Mona Monasar, Nabila Abdul Fattah, Nachla Libre, Nawroz Zakholy, Nebay Meles, Neftali Milfuegos, Nina Rashid, Quena Soruco, Rojda Sekersöz, Saman Sokhanran, Sara Benafshe Qasem, Sanam Qasem, Sara Nazari, S.T.I.C.S POETS, Yodit Girmay , Dusan Marinkovic, Ikram Abdulkadir, Max Miliciano, Shantis, Iman Talabani, Hedy Aliyar, Robin Nazari, Mariama Jobe, Salih Bilic.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Samiska nationaldagen och Ædnan

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. I Ædnan är jorden liv, försörjning, moder sedan århundraden. Så börjar svensken trampa den, dämmer forsen, vill äga marken som ingen äger. Samerna trängs undan, förtrycks, trampas ned under myndighetens stora sko. Idag, den 6/2, är det samefolkets dag. Lagom tills dess läste jag ut Ædnan.

Ædnan berättar om två samiska familjers historia och öden som speglar ett helt århundrade. I skärvor bryter de fram innan de sammanfogas till en helhet. Linnea Axelsson berättar om rajden medan renhjorden ännu fick vandra fritt innan landgränserna skapades och stängde vägen för livet så som det varit, om nomadskolorna på 1970- talet och om den långa tystnad som var deras arv. Nomadskolorna gömde undan de samiska språken i så många barn att en hel generation förlorade sitt modersmål. Men Ædnan berättar också om tiden som är nu, när många samiska ungdomar tar tillbaka sitt språk, försöker tränga igenom den mur av självförakt staten skapade med sina nomadskolor och återfinna historien.

Ædnan är sparsmakad läsning, varje ord är betydelsefullt. Varje sida innehåller bara några få ord, ändå bär de alla mening och tyngd. Att läsa Ædnan är att låta sig stanna upp, vila i orden, inse deras betydelse. Språket böljar, tonen stiger och faller i takt med kärleken, ilskan, vemodet, hopplösheten och hatet som fyller sidorna. Som en jojk sjunger den historien.

Men svensken han dämde

Och älven blev liggande dämpad och tyst
bakom dammarnas mörka
steniga blinda murar

Ædnan belönades med Augustpriset 2018 för årets vuxna skönlitterära bok. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare eller värdigare val, kanske någonsin. Att statens och kyrkans hat och förtryck mot samerna gömts undan gör att svenska barn knappt får lära sig någonting om Sveriges urbefolkning i skolorna. Kunskapen är låg, få bryr sig om vad som händer i Sápmi. Att Girjas sameby slåss mot staten om jakt- och fiskerättigheter i hovrätten. Att statens advokater använder nedsättande ord om samer i rättegången. Att Sverige ännu inte ratificerat FN:s konvention om urfolks rättigheter. Att var tredje ung samisk renskötare övervägt att ta sitt liv. Att mer än varannan ung samisk kvinna haft självmordstankar. Att det 2018 var 100 år sedan det första samiska landsmötet hölls på den svenska sidan av Sápmi! Men kunskapen är på väg. Filmen Sameblod fick rättmätigt stor framgång förra året. Artister som Sofia Jannok och Maxida Märak syns och hörs. Och så, Ædnan. Ännu ligger skolan ofta efter.

Den svenska historien
om äregiriga kungar
mäktiga stora nationer

lyfte hela klassen
mot dyrkan
närmare dyrkan

Men om vår egen historia stod
inte ett ord

Som om våra
föräldrar och vi
aldrig funnits

Ædnan är en berättelse om ett samiskt släktled, men också om att se framåt, ta tillbaka. Återvända. Det är sorgetyngd läsning, men också böljande mellan hoppfull och krigisk. Ett epos som gör att du ser på världen med nya ögon när du slår ihop den. Enastående och vackert.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.
Fler som läst: Fiktiviteter, Violens boksida, Systrarna böcker, Boktokig.

Jag är en grön bänk i Paris – att lyssna på poesi

En regnig decemberdag och en promenad i Smålands skogar, så lyssnade jag på Kerstin Thorvalls egna inläsning av poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris.

Jag är en grön bänk i Paris innehåller Kerstin Thorvalls fyra poesisamingar: Fula ord är så sköna (1967), Följetong i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Här finns också dikter ur prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och ur antologin Debut (1965).

Det märks att det är många år mellan dikterna. Jag är en grön bänk i Paris är en spretig samling som rycker och drar åt olika håll och teman, är tungt melankolisk i ena stunden och syrligt sarkastisk i andra. Här finns många teman, det överväldigande är kärlek och skam. Just kärlekstemat, och dikterna om åldersskillnad, talar inte särskilt mycket till mig. Att höra flera dikter med nästan samma kärna, många på rad, blev lite väl mycket. En del av dem känns inte ens helt okej.

Men ensamheten, den är talande och tydlig och känns långt in. En del bilder är otroligt starka, gör verkligt ont – som den i slutet om bantning, vikt och anorexi. Om hon som går från storlek 46 till storlek 32 och väninnorna slutar fråga om hennes bantningsmetod först när hon läggs in på sjukhus. Samtiden med dess sjuka ideal.

Att höra en poet själv läsa in sina verk är förstås något särskilt, betoningarna och ibland frenesin får det att kännas nära. Däremot var det märkligt att bokens efterord, skrivet av Göran Greider, inte var med i ljudboken. Ändå var det fint att lyssna på Kerstin Thorvall läsa in sina egna dikter. När jag läser en poesisamling som en fysisk bok läser jag ofta under lång tid, en dikt i taget. Men ljudbokens ungefärliga 45 minuter ville jag lyssna på från början till slut.

Ljudboken utgiven av Bonnier Audio, 2007.

Boken verkar vara slut på förlaget men du kan ladda ned e-boken på Adlibris och Bokus. Bokus har även den digitala ljudboken. Jag lyssnade via Storytel.

Fler som läst: Enligt O.