Varje natt kysser jag markens fötter – Jila Mossaed

Jila Mossaed valdes in som ny ledamot av Svenska akademien i oktober 2018, hon efterträdde Kerstin Ekman på stol nr 15. Jila Mossaed föddes i Teheran, Iran och flydde till Sverige 1986. Varje natt kysser jag markens fötter är hennes fjärde diktsamling på svenska, den gavs ut 2009 och är en fantastiskt berörande resa genom exil, flykt och utanförskap.

Det handlar om att lämna ett land bakom sig och försöka finna ett liv i ett nytt land. Jila Mossaed porträtterar ett kallt, ibland ogästvänligt, nordligt landskap och utforskar hur det går att skaffa sig ett nytt liv där. Trådar från det gamla livet följer med in i det nya men språket är ett helt annat.

Jila Mossaeds språk är rikt och vackert, det skapar bilder son fastnar på näthinnan. Jag tänker mycket på det som Elfrida Bergman sa, angående Queering Sápmi, om att det som verkligen kan få oss att förstå andras verklighet är att höra berättelsen om deras liv. Jag hoppas att många läser båda de här böckerna och kan finna förståelse i dem.

Jag tänker också mycket på en bok jag läste parallellt med denna, Under samma himmel av Katherine Marsh. Det är en nyskriven barnbok som berättar om Max och Ahmed, båda nya i ett land som inte förstår dem och som de inte förstår. Skillnaden är att Max flyttat dit med sin välbärgade amerikanska familj och Ahmed flytt från krigets Syrien. Det är märkligt, och vackert, hur två så olika böcker kan förmedla precis samma känsla, den av att inte höra hemma, inte ha rötter i marken du går på.

Jag tyckte mycket om Varje natt kysser jag markens fötter och är glad att om något bra kommer ur hela den smutsiga Svenska Akademien- härvan så är det att fler fått chansen att upptäcka Jila Mossaeds dikter.

Essensen ur existensen i bilderboken, klimatångest och Revolution Poetry – Litteralund dag 2

Litteralunds andra dag inleddes storartat. Författarna Åsa Lind och Lotta Olsson samtalade med Lunds domkyrkokaplan om att skriva fram essensen ur existensen i barnboken. Jag var lite rädd att det skulle bli ett samtal om religion men det blev det inte. Samtalet kretsade kring författarskap, om hur tanken föder texten och hur texten föder tanken – och kanske framförallt om hur en skriver böcker för barn. Det var ett fantastisk fint samtal som rörde sig mellan hur barn lever på vuxnas villkor, hur en kan bli för liten för en erfarenhet, behöva kliva ur och bli buren över mörkret. Om texten som ett levande ting – om själva livet.

Den något existentiella tråden fortsatte rulla genom dagen. En av de allra mest intressanta samtalen var när klimatforskaren Alexandra Nikoleris samtalade med Mats Strandberg om hans bok Slutet, om klimatförändringar och människors olika sätt att förhålla sig till dem. Frågan ställdes om varför det inte finns skönlitterära skildringar av hur vi löser klimatkrisen, svaret kanske är att motståndet i litteraturen behövs. Slutet benämndes på ett sätt som en fin berättelse om frid, om hur människor börjar bry sig om varandra – är sättet att hantera klimatångesten helt enkelt att få vår dödsångest under kontroll? Eller behöver vi bara inse att klimatfrågan inte är ett framtida hot utan ett faktisk dystopi vi lever i, här och nu?

Mats Strandberg pratade också om den starka mänskliga drivkraften i att lämna ett avtryck av sig själv på jorden. Samtalet avrundades i att det går att bemästra ångesten även med tanken att det du gör för att stävja klimatförändringarna inte bara behöver göras för att det är effektivt – utan för att det är rätt och om världen skulle gå under skulle det fortfarande vara rätt.

Men det mest fantastiska med Litteralund var det avslutande samtalet där Nachla Libre, den konstnärliga ledaren för Revolution Poetry, samtalade med tre av de poeter som medverkar i diktsamlingen med samma namn. Samtalet inleddes med underbar spoken word och handlade sedan väldigt mycket om vad det kan betyda att få uttrycka sig genom en plattform som Revolution Poetry, särskilt när du inte fått en chans att uttrycka dig tidigare. Vad det kan betyda att få frågan ”Vad tänker du?” istället för att få höra påståendet ”Tänk så här”. Att få hjälp att uttrycka sina känslor genom skrivandet och estraden. Att få en plats, ett sammanhang som du tidigare nekats. Robin Nazari, Nebay Meles och Sara Nazari vad otvungna, öppna, ärliga och medryckande – stora stjärnor på en konferens där många lös starkt. Jag har skrivit om boken här. Läs den!

Fantastiska Litteralund!

Moder Justitia – feministisk och dräpande

Ida Eklöfs debutbok Moder Justitia är underbar feministisk poesi i kortformat. Det är en samling ironiskt drypande och dräpande kommentarer om vår samtid som är lika träffande som stilsäkra.

Det är i den enkla och till synes självklara speglingen av orättvisa i vardagen som Ida Eklöf är som bäst. Som i en av mina favoriter, cis – en kärlekshistoria, där Simone de Beauvoirs bevingade ord ”man föds inte till kvinna, man blir det” broderas ut i ett gäckande hån mot föreställningen om manliga och kvinnliga egenskaper – och avslutas med en rad så tragisk att jag har svårt att vända blad. Den är en av de längre dikterna, de flesta är bara några rader. Som denna:

visdomsord

Framför varje potentiellt framgångsrik kvinna
står Inte alla män™
                                                  och är allmänt jävla i vägen

Att läsa Moder Justitia är som att simma i någons tankar, kastas från det ena till det andra men alltid stanna upp i frågan om patriarkatets existensberättigande. Ida Eklöf raljerar över typiskt lömska män, romantik och magkänsla men stannar också ibland upp i sorg över kvinnor som gett upp sina egna livsberättelser till förmån för männens.

Moder Justitia går att snabbt läsa igenom men ännu hellre vill jag stanna upp, fundera och läsa om. Jag vill vila i Ida Eklöfs ilska och indignation, nära feminismen med den. Det kan behövas.

rätt ska vara rätt

Det finns en särskild plats i helvetet
för kvinnor som inte hjälper varandra
(var det nån som sa)

Jag menar att:
Det finns en särskild plats i helvetet

För män som bara hjälper varandra

Där är det jävligt trångt.

Rabén&Sjögren, 2019.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Tusen sidor, Boklunga, Ugglan och boken.

Revolution Poetry

Revolution Poetry är en rörelse som ger rum åt unga visionärer och konstnärer. En plattform för spoken word som har växt och turnerat runt. Revolution Poetry ger röst åt människor som marginaliserats och stängts ute, unga människor från förorten som söker ett rum för sin poesi, ett sätt att synas och höras med sina berättelser.

I samlingen med Revolution Poetry ekar deras röster mellan husen. Poesisamlingen innehåller några av de starkaste röster jag hört, texter som är rakryggade och vägrar vika sig för fördomar. Det är röster om rasism, och om att blunda för rasism, så träffande att det gör ont överallt. Röster om att växa upp utan att få höra hemma någonstans, om att stå utanför ett system som gör skillnad på människor och människor. Om att möta ett samhälle som anser att du inte är lika mycket värd som alla andra.

Genusmedvetenhet?
Sådant existerade bara i böcker
Som stod vackert uppradade
Högst upp i bokhyllorna
Dit vi inte nådde
Vi kom bara över texterna om
Överlevnadsstrategier
(Ur Fiskbensfläta, Rojda Sekersöz)

Revolution Poetry är tusen röster på en plattform som behöver höras, som måste höras. Röster som kräver rätten att ta plats i de litterära rum som nekats dem. Revolution poetry är en bok som kryper in under huden. Många dikter har ett otroligt direkt tilltal, med enkelhet och självklarhet målas en bild upp av ett samhälle som borde stått upp för dem, men som inte gjort det. Med allra största klarhet visar författarna en sida av samhället som de flesta på egen hand aldrig kan förstå. Därför borde Revolution Poetry vara högläsning i varje högstadie och gymnasium.

De dikter som berörde mig allra mest är Kvinnan som kunde tala med blattar av Nina Rashid, Avsändare av Nabila Abdul Fattah och Fiskbensfläta av Rojda Sekersöz.

Jag lärde mig att ringa in till landets alla myndigheter
innan jag fyllde tolv
på grund av mammor som inte orkade bli tilltalade
som om de vore tolv
(Ur Kvinnan som kunde tala med blattar. Nina Rashid)

Revolution Poetry startades 2009 av Nachla ”Libre” Vargas Alaeb, Aladin Bewar Zakholi och ”Lilla” Namo Marouf.  Medverkar gör poeterna: Burcu Sahin, Halima Shegow, Lovisa Wessberg, Makda Embaie, Meron Mangasha, Mona Monasar, Nabila Abdul Fattah, Nachla Libre, Nawroz Zakholy, Nebay Meles, Neftali Milfuegos, Nina Rashid, Quena Soruco, Rojda Sekersöz, Saman Sokhanran, Sara Benafshe Qasem, Sanam Qasem, Sara Nazari, S.T.I.C.S POETS, Yodit Girmay , Dusan Marinkovic, Ikram Abdulkadir, Max Miliciano, Shantis, Iman Talabani, Hedy Aliyar, Robin Nazari, Mariama Jobe, Salih Bilic.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Samiska nationaldagen och Ædnan

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. I Ædnan är jorden liv, försörjning, moder sedan århundraden. Så börjar svensken trampa den, dämmer forsen, vill äga marken som ingen äger. Samerna trängs undan, förtrycks, trampas ned under myndighetens stora sko. Idag, den 6/2, är det samefolkets dag. Lagom tills dess läste jag ut Ædnan.

Ædnan berättar om två samiska familjers historia och öden som speglar ett helt århundrade. I skärvor bryter de fram innan de sammanfogas till en helhet. Linnea Axelsson berättar om rajden medan renhjorden ännu fick vandra fritt innan landgränserna skapades och stängde vägen för livet så som det varit, om nomadskolorna på 1970- talet och om den långa tystnad som var deras arv. Nomadskolorna gömde undan de samiska språken i så många barn att en hel generation förlorade sitt modersmål. Men Ædnan berättar också om tiden som är nu, när många samiska ungdomar tar tillbaka sitt språk, försöker tränga igenom den mur av självförakt staten skapade med sina nomadskolor och återfinna historien.

Ædnan är sparsmakad läsning, varje ord är betydelsefullt. Varje sida innehåller bara några få ord, ändå bär de alla mening och tyngd. Att läsa Ædnan är att låta sig stanna upp, vila i orden, inse deras betydelse. Språket böljar, tonen stiger och faller i takt med kärleken, ilskan, vemodet, hopplösheten och hatet som fyller sidorna. Som en jojk sjunger den historien.

Men svensken han dämde

Och älven blev liggande dämpad och tyst
bakom dammarnas mörka
steniga blinda murar

Ædnan belönades med Augustpriset 2018 för årets vuxna skönlitterära bok. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare eller värdigare val, kanske någonsin. Att statens och kyrkans hat och förtryck mot samerna gömts undan gör att svenska barn knappt får lära sig någonting om Sveriges urbefolkning i skolorna. Kunskapen är låg, få bryr sig om vad som händer i Sápmi. Att Girjas sameby slåss mot staten om jakt- och fiskerättigheter i hovrätten. Att statens advokater använder nedsättande ord om samer i rättegången. Att Sverige ännu inte ratificerat FN:s konvention om urfolks rättigheter. Att var tredje ung samisk renskötare övervägt att ta sitt liv. Att mer än varannan ung samisk kvinna haft självmordstankar. Att det 2018 var 100 år sedan det första samiska landsmötet hölls på den svenska sidan av Sápmi! Men kunskapen är på väg. Filmen Sameblod fick rättmätigt stor framgång förra året. Artister som Sofia Jannok och Maxida Märak syns och hörs. Och så, Ædnan. Ännu ligger skolan ofta efter.

Den svenska historien
om äregiriga kungar
mäktiga stora nationer

lyfte hela klassen
mot dyrkan
närmare dyrkan

Men om vår egen historia stod
inte ett ord

Som om våra
föräldrar och vi
aldrig funnits

Ædnan är en berättelse om ett samiskt släktled, men också om att se framåt, ta tillbaka. Återvända. Det är sorgetyngd läsning, men också böljande mellan hoppfull och krigisk. Ett epos som gör att du ser på världen med nya ögon när du slår ihop den. Enastående och vackert.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.
Fler som läst: Fiktiviteter, Violens boksida, Systrarna böcker, Boktokig.

Jag är en grön bänk i Paris – att lyssna på poesi

En regnig decemberdag och en promenad i Smålands skogar, så lyssnade jag på Kerstin Thorvalls egna inläsning av poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris.

Jag är en grön bänk i Paris innehåller Kerstin Thorvalls fyra poesisamingar: Fula ord är så sköna (1967), Följetong i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Här finns också dikter ur prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och ur antologin Debut (1965).

Det märks att det är många år mellan dikterna. Jag är en grön bänk i Paris är en spretig samling som rycker och drar åt olika håll och teman, är tungt melankolisk i ena stunden och syrligt sarkastisk i andra. Här finns många teman, det överväldigande är kärlek och skam. Just kärlekstemat, och dikterna om åldersskillnad, talar inte särskilt mycket till mig. Att höra flera dikter med nästan samma kärna, många på rad, blev lite väl mycket. En del av dem känns inte ens helt okej.

Men ensamheten, den är talande och tydlig och känns långt in. En del bilder är otroligt starka, gör verkligt ont – som den i slutet om bantning, vikt och anorexi. Om hon som går från storlek 46 till storlek 32 och väninnorna slutar fråga om hennes bantningsmetod först när hon läggs in på sjukhus. Samtiden med dess sjuka ideal.

Att höra en poet själv läsa in sina verk är förstås något särskilt, betoningarna och ibland frenesin får det att kännas nära. Däremot var det märkligt att bokens efterord, skrivet av Göran Greider, inte var med i ljudboken. Ändå var det fint att lyssna på Kerstin Thorvall läsa in sina egna dikter. När jag läser en poesisamling som en fysisk bok läser jag ofta under lång tid, en dikt i taget. Men ljudbokens ungefärliga 45 minuter ville jag lyssna på från början till slut.

Ljudboken utgiven av Bonnier Audio, 2007.

Boken verkar vara slut på förlaget men du kan ladda ned e-boken på Adlibris och Bokus. Bokus har även den digitala ljudboken. Jag lyssnade via Storytel.

Fler som läst: Enligt O.

Marken – David Väyrynen

Malmfälten är platsen för David Väyrynens Marken. Men mer än så handlar den om människorna i ett område som ganska få personer söder om Gävle bryr sig om eller ens känner till. Malmfälten är Kiruna och Gällivare kommuner och benämns så sedan sekelskiftet på grund av de många gruvor som brutits här. Malmen från gruvorna skeppas åt söder och väster, kampen för att inte få sin natur förstörd av gruvbrytningen är inte direkt ett hett samtalsämne i resten av Sverige.

Under början av 1800- talet spred sig den inomkyrkliga rörelsen laestadianism i norra Norrbotten. Den socialistiska arbetarrörelsen kom senare men båda har sina spår i Marken. David Väyrynen skildrar människor, människor som håller fast vid folkrörelsen, vid solidariteten. Det handlar om värden som ganska ofta ses ned på av den stora massan människor men som här blir fullständigt självklara. Det kan tyckas vara små människor i en ödslig trakt men mer är det en berättelse om människor som håller ihop, även om de ibland gör det i det tysta. Storstaden blir en kontrast snarare än en norm, inte något att längta till utan något att komma ifrån.

Bland det jag älskar mest med Marken är att det alltid finns ett tomrum, plats för röster som inte får höras men som en ändå anar i periferin. Det är små historier, berättade på poesi och prosa, fri vers, sånger, dokument, listor och minnesrunor. En av mina favoriter är Fason, som i de första verserna handlar om att uppfostra ett barn och i de senare om att barnet flyttar söderut:

Men fason är också det att vara bygd av sådan gammaldags fason
att man står vid köksfönstret med en kopp buljong i hand
och väntar den återvändande, även om det kommit till det
trettionde året sedan senast öppnade dörren för ungen
att någon gång komma hem
(s. 44)

Jag älskar också Holmgrens hemlängtan och Ensliga övningar – den senare är en fantastisk resa till att kunna värdera ensamheten för det den är. Men det mesta i Marken är bra. Det kan bli långrandigt ibland, en del upprepande texter. Det tog flera månader för mig att läsa, men det var värt det. Marken är en motvikt till alla berättelser om att fly småstaden eller den lilla norrbottniska byn, och kanske även mot alla de solskenshistorier om bokhandlare eller bagare som flyttar ut på landet och frälser den lilla byn med sin kunskap eller sina bröd. I Marken finns människor som fötts på Malmfälten, som stannar där, som flyttar söderut men kommer tillbaka. Och de finns de som aldrig återvänder. Läs den därför, men läs den framförallt för David Väyrynens uttrycksfullhet.

Teg publishing, 2017.

Läs en fantastisk recension av boken hos Bokstavligen!

Köp boken direkt hos Teg publishing. Finns också på Adlibris eller Bokus.

ALMA-pristagaren 2018 och kanske årets bästa läsning

Jacqueline Woodson tilldelades årets ALMA-pris, litteraturpriset till Astid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Det är inte alltid jag läser Nobelpristagaren för året men ALMA-pristagaren vill jag alltid läsa. Jag är oerhört glad för det i år. I Brown Girl Dreaming minns Jacqueline Woodson sin uppväxt och sina drömmar. Hon skriver om hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970- talen, när hennes mormor fortfarande satte sig längst bak i bussen fast segregationslagen var upphävd och när Martin Luther King ledde en växande människorättsrörelse. Det är i glipan mellan de tunga minnena av förtryck och rasism i krigets spår hennes föräldrar bär på och det växande hoppet om ett friare samhälle som den unga Jacquelines drömmar tar form.

Jacqueline Woodson skriver poesi på fri vers men det är inte alls svårtillgängligt. Hon berättar genom barnets ögon, skriver om hur allt känns och det känns även i mig när jag läser. Framförallt hur hon berättar om orden. Hur hon kämpade med läsningen som liten och euforin när orden till slut hittade henne. Jacqueline Woodson skriver ingen på näsan, låter poesin tala för sig själv och det gör ett intryck så djupt att jag tror att det aldrig kommer lämna mig.

Det är så starkt, så vackert, om ett barns sökande efter mening i en splittrad värld och om hur mycket berättelser och ord skapar den meningen. Det gör också så ont att läsa, hur ett barn så tidigt lär känna rasism och hur lite som har förändrats på femtio år. Det blir också fruktansvärt tydligt, om det inte var det innan, hur otroligt viktigt det är med representation i litteratur – i alla konstformer.

If someone had taken
that book out of my hand
said, You’re too old for this
maybe
I’d never have believed
that someone who looked like me
could be in the pages of the book
that someone who looked like me
had a story. (282)

Jag tror att en läsning av Brown Girl Dreaming Brun flicka drömmer på svenska i översättning av den fantastiska Athena Farrokhzad – är ett bra sätt för barn och unga att närma sig det fruktansvärda övergrepp som var slaveriet i USA och rasismen som fortfarande bär spår av det, även om det nog kan krävas en viss förförståelse innan läsningen. Jacqueline Woodson skriver ingen fakta men låter historien sippra igenom orden på ett barns nivå, utan att vara nedlåtande. Men det är självklart inte bara därför en bör läsa den här boken utan främst för att den är så stor och vacker litteratur.

More than a hundred years, my grandfather
says,
and we ’re still fighting for the free life
we’re supposed to be living.
(92)

Jag hade inte läst något av, eller knappt hört talas om, Jacqueline Woodson innan beskedet att hon fick ALMA-priset 2018. Jag är så otroligt glad över att jag fick chansen att upptäcka hennes författarskap och jag hoppas att många fler, i hela världen, också kommer göra det nu. Ingen bok fanns tidigare utgiven på svenska men efter Brun flicka drömmer hoppas jag fler kommer översättas. Det är när litteraturpriser fungerar på det sättet som jag verkligen älskar dem. Brown Girl Dreaming kommer vara en av de bästa och viktigaste böcker jag läste 2018, på det är jag helt säker.

Will the words end, I ask
whenever I remember to.

Nope, my sister says, all of five years old
now,
and promising me

infinity. (80)

Vi är en – Sarah Crossan

Här

Är Vi.

Och vi lever.

Är det inte fantastiskt?

Att vi alls

finns till.

9789132169793_200x_vi-ar-enSarah Crossans prosalyrik är vacker, fängslande, stundtals nästan hypnotisk. När jag läser Vi är en tänker jag ibland att historien inte hade kunnat berättas på något annat sätt, språket är både prosa och poesi, två delar, skrivet i både jag-form och vi-form.

Tippi och Grace är sammanvuxna tvillingar. De har alltid haft hemundervisning men när pengarna inte räcker till börjar de på en kommunal skola, genast utsatta för folks stirrande och viskande, det som mamman alltid velat rädda dem ifrån. Men i skolan får de även vänner för första gången i sina liv, Yasmeen som liksom Tippi och Grace har en ständig dödsdom över sitt huvud, och så Jon.

Sarah Crossan är en irländsk författare som vunnit flera litterära priser för Vi är en. Hon har skrivit fyra böcker (One, Breathe & Resist, The Weight of Water, Apple & Rain) men One verkar vara den första som översatts till svenska. Jag hade inte hört talas om henne innan en kollega stack Vi är en i min hand. Jag är glad att hon gjorde det för jag har upptäckt ett helt nytt författarskap och jag kommer läsa mycket mer av Sarah Crossan. Vi är en är en fantastisk unga vuxna- roman.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Sincerely Johanna, Carolina läser, Bokskåpet, BibbloAnna, Prickiga Paula.

Våra indiehjärtan slår och slår och slår

Jag var kanske tolv år, det var 1998 eller 1999. Hemma hade det spelats musik sedan innan jag kunde minnas, mamma spelade Pink Floyd och Deep Purple och Black Sabbath, plastpappa spelade Simple Minds och Human League. Från morfar fick jag jazzen, från mormor bluesen, min morbror gav mig U2, min moster David Bowie. Hemma fanns också Absolute Music för så var det på 1980- och 1990- talen. De flesta har jag glömt, men jag minns den bruna med ”21” i gula siffror för på den fanns en låt jag aldrig hade hört liknelsen till, fast mitt hem var ett mecka av musik. Låten var Kräm (Så nära får ingen gå) och det var så det började för mig.

Lite senare skulle vi få ett uppringt modem hemma, men ännu var inte internet stort – i alla fall inte långt ute på landsbygden där jag bodde – och jag lyssnade på Kräm utan att ha en aning om vad ”Kent” var för ett band. De bleknade också bort för mig, i ljuset av så mycket annat som hände då och det var inte förrän 2002 de åter kom in i mitt liv med en vit tiger. Då var jag sexton, hade ångest, var i ett vägskäl och Socker slog mig hårt.

Igår, fjorton år senare, såg jag dem för sista gången tillsammans med två vänner. Arenan i min hemstad är, som en av mina vänner uttryckte det, för stor för att det ska kunna vara en klubbspelning men alldeles för liten för att det kan bli en episk arenaspelning. Någonstans där mittimellan landade konserten och det var ändå bland de bästa jag varit på. Andromeda var flera ljusår vacker och jag gillar att de gick ända tillbaka till Verkligen även om jag hellre hade hört Kräm, Gravitation eller, ännu längre bakåt, Blåjeans. Och tänk om de följt upp Andromeda med Nostromo…? Men ändå, av de tre gånger jag sett Kent live har jag aldrig sett Jocke Berg dansa som igår – som om han var helt ensam – och även om det var svårt och tungt, någonstans i halsgropen var det så väldigt tungt, så var det ändå inte så sorgligt som jag trott att det skulle vara. Ett band som känner att det är över gör nog bäst i att avsluta och ingen kan säga att Kent inte avslutade med en explosion. Avskedsvideon ger mig gåshud varje gång jag ser den.

På vägen hem pratade vi om låtar vi velat höra, det tog tjugo minuter att gå tillbaka hem till mig och någonstans där insåg vi hur många låtar och album de gjort, att de kunnat hålla på i två timmar till och vi hade ändå haft låtar kvar att önska. Jag kommer nog alltid vara lite ledsen att de inte spelade Vi är inte längre där, för jag tror den hade varit fantastisk live och skär i hjärtat även när den inte fyller en arena, men samtidigt insåg jag att det faktiskt är långt ifrån över. Jag är ett inbitet Kent-fan och mina favoritskivor kan jag i princip ord för ord. I mitt hjärta finns Kent, Verkligen, Vapen och Ammunition, Du & jag Döden, Röd, Då som nu för alltid. Men igår förstod jag hur mycket jag faktiskt har kvar för jag har aldrig gett Tillbaka till samtiden den chans den verkligen förtjänar. Trots att jag älskar La Belle Epoque har jag aldrig riktigt lyssnat igenom Tigerdrottningen. 999 upptäckte jag med samlingsskivan och Jag är inte rädd för mörkret är otrampad mark för mig. B-sidor och Hagnesta Hill har jag lyssnat på men aldrig lärt mig älska.

För att citera en annan av mina tonårskärlekar: Det kommer aldrig va över för mig.