Marken – David Väyrynen

Malmfälten är platsen för David Väyrynens Marken. Men mer än så handlar den om människorna i ett område som ganska få personer söder om Gävle bryr sig om eller ens känner till. Malmfälten är Kiruna och Gällivare kommuner och benämns så sedan sekelskiftet på grund av de många gruvor som brutits här. Malmen från gruvorna skeppas åt söder och väster, kampen för att inte få sin natur förstörd av gruvbrytningen är inte direkt ett hett samtalsämne i resten av Sverige.

Under början av 1800- talet spred sig den inomkyrkliga rörelsen laestadianism i norra Norrbotten. Den socialistiska arbetarrörelsen kom senare men båda har sina spår i Marken. David Väyrynen skildrar människor, människor som håller fast vid folkrörelsen, vid solidariteten. Det handlar om värden som ganska ofta ses ned på av den stora massan människor men som här blir fullständigt självklara. Det kan tyckas vara små människor i en ödslig trakt men mer är det en berättelse om människor som håller ihop, även om de ibland gör det i det tysta. Storstaden blir en kontrast snarare än en norm, inte något att längta till utan något att komma ifrån.

Bland det jag älskar mest med Marken är att det alltid finns ett tomrum, plats för röster som inte får höras men som en ändå anar i periferin. Det är små historier, berättade på poesi och prosa, fri vers, sånger, dokument, listor och minnesrunor. En av mina favoriter är Fason, som i de första verserna handlar om att uppfostra ett barn och i de senare om att barnet flyttar söderut:

Men fason är också det att vara bygd av sådan gammaldags fason
att man står vid köksfönstret med en kopp buljong i hand
och väntar den återvändande, även om det kommit till det
trettionde året sedan senast öppnade dörren för ungen
att någon gång komma hem
(s. 44)

Jag älskar också Holmgrens hemlängtan och Ensliga övningar – den senare är en fantastisk resa till att kunna värdera ensamheten för det den är. Men det mesta i Marken är bra. Det kan bli långrandigt ibland, en del upprepande texter. Det tog flera månader för mig att läsa, men det var värt det. Marken är en motvikt till alla berättelser om att fly småstaden eller den lilla norrbottniska byn, och kanske även mot alla de solskenshistorier om bokhandlare eller bagare som flyttar ut på landet och frälser den lilla byn med sin kunskap eller sina bröd. I Marken finns människor som fötts på Malmfälten, som stannar där, som flyttar söderut men kommer tillbaka. Och de finns de som aldrig återvänder. Läs den därför, men läs den framförallt för David Väyrynens uttrycksfullhet.

Teg publishing, 2017.

Läs en fantastisk recension av boken hos Bokstavligen!

Köp boken direkt hos Teg publishing. Finns också på Adlibris eller Bokus.

ALMA-pristagaren 2018 och kanske årets bästa läsning

Jacqueline Woodson tilldelades årets ALMA-pris, litteraturpriset till Astid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Det är inte alltid jag läser Nobelpristagaren för året men ALMA-pristagaren vill jag alltid läsa. Jag är oerhört glad för det i år. I Brown Girl Dreaming minns Jacqueline Woodson sin uppväxt och sina drömmar. Hon skriver om hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970- talen, när hennes mormor fortfarande satte sig längst bak i bussen fast segregationslagen var upphävd och när Martin Luther King ledde en växande människorättsrörelse. Det är i glipan mellan de tunga minnena av förtryck och rasism i krigets spår hennes föräldrar bär på och det växande hoppet om ett friare samhälle som den unga Jacquelines drömmar tar form.

Jacqueline Woodson skriver poesi på fri vers men det är inte alls svårtillgängligt. Hon berättar genom barnets ögon, skriver om hur allt känns och det känns även i mig när jag läser. Framförallt hur hon berättar om orden. Hur hon kämpade med läsningen som liten och euforin när orden till slut hittade henne. Jacqueline Woodson skriver ingen på näsan, låter poesin tala för sig själv och det gör ett intryck så djupt att jag tror att det aldrig kommer lämna mig.

Det är så starkt, så vackert, om ett barns sökande efter mening i en splittrad värld och om hur mycket berättelser och ord skapar den meningen. Det gör också så ont att läsa, hur ett barn så tidigt lär känna rasism och hur lite som har förändrats på femtio år. Det blir också fruktansvärt tydligt, om det inte var det innan, hur otroligt viktigt det är med representation i litteratur – i alla konstformer.

If someone had taken
that book out of my hand
said, You’re too old for this
maybe
I’d never have believed
that someone who looked like me
could be in the pages of the book
that someone who looked like me
had a story. (282)

Jag tror att en läsning av Brown Girl Dreaming Brun flicka drömmer på svenska i översättning av den fantastiska Athena Farrokhzad – är ett bra sätt för barn och unga att närma sig det fruktansvärda övergrepp som var slaveriet i USA och rasismen som fortfarande bär spår av det, även om det nog kan krävas en viss förförståelse innan läsningen. Jacqueline Woodson skriver ingen fakta men låter historien sippra igenom orden på ett barns nivå, utan att vara nedlåtande. Men det är självklart inte bara därför en bör läsa den här boken utan främst för att den är så stor och vacker litteratur.

More than a hundred years, my grandfather
says,
and we ’re still fighting for the free life
we’re supposed to be living.
(92)

Jag hade inte läst något av, eller knappt hört talas om, Jacqueline Woodson innan beskedet att hon fick ALMA-priset 2018. Jag är så otroligt glad över att jag fick chansen att upptäcka hennes författarskap och jag hoppas att många fler, i hela världen, också kommer göra det nu. Ingen bok fanns tidigare utgiven på svenska men efter Brun flicka drömmer hoppas jag fler kommer översättas. Det är när litteraturpriser fungerar på det sättet som jag verkligen älskar dem. Brown Girl Dreaming kommer vara en av de bästa och viktigaste böcker jag läste 2018, på det är jag helt säker.

Will the words end, I ask
whenever I remember to.

Nope, my sister says, all of five years old
now,
and promising me

infinity. (80)

Vi är en – Sarah Crossan

Här

Är Vi.

Och vi lever.

Är det inte fantastiskt?

Att vi alls

finns till.

9789132169793_200x_vi-ar-enSarah Crossans prosalyrik är vacker, fängslande, stundtals nästan hypnotisk. När jag läser Vi är en tänker jag ibland att historien inte hade kunnat berättas på något annat sätt, språket är både prosa och poesi, två delar, skrivet i både jag-form och vi-form.

Tippi och Grace är sammanvuxna tvillingar. De har alltid haft hemundervisning men när pengarna inte räcker till börjar de på en kommunal skola, genast utsatta för folks stirrande och viskande, det som mamman alltid velat rädda dem ifrån. Men i skolan får de även vänner för första gången i sina liv, Yasmeen som liksom Tippi och Grace har en ständig dödsdom över sitt huvud, och så Jon.

Sarah Crossan är en irländsk författare som vunnit flera litterära priser för Vi är en. Hon har skrivit fyra böcker (One, Breathe & Resist, The Weight of Water, Apple & Rain) men One verkar vara den första som översatts till svenska. Jag hade inte hört talas om henne innan en kollega stack Vi är en i min hand. Jag är glad att hon gjorde det för jag har upptäckt ett helt nytt författarskap och jag kommer läsa mycket mer av Sarah Crossan. Vi är en är en fantastisk unga vuxna- roman.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Sincerely Johanna, Carolina läser, Bokskåpet, BibbloAnna, Prickiga Paula.

Våra indiehjärtan slår och slår och slår

Jag var kanske tolv år, det var 1998 eller 1999. Hemma hade det spelats musik sedan innan jag kunde minnas, mamma spelade Pink Floyd och Deep Purple och Black Sabbath, plastpappa spelade Simple Minds och Human League. Från morfar fick jag jazzen, från mormor bluesen, min morbror gav mig U2, min moster David Bowie. Hemma fanns också Absolute Music för så var det på 1980- och 1990- talen. De flesta har jag glömt, men jag minns den bruna med ”21” i gula siffror för på den fanns en låt jag aldrig hade hört liknelsen till, fast mitt hem var ett mecka av musik. Låten var Kräm (Så nära får ingen gå) och det var så det började för mig.

Lite senare skulle vi få ett uppringt modem hemma, men ännu var inte internet stort – i alla fall inte långt ute på landsbygden där jag bodde – och jag lyssnade på Kräm utan att ha en aning om vad ”Kent” var för ett band. De bleknade också bort för mig, i ljuset av så mycket annat som hände då och det var inte förrän 2002 de åter kom in i mitt liv med en vit tiger. Då var jag sexton, hade ångest, var i ett vägskäl och Socker slog mig hårt.

Igår, fjorton år senare, såg jag dem för sista gången tillsammans med två vänner. Arenan i min hemstad är, som en av mina vänner uttryckte det, för stor för att det ska kunna vara en klubbspelning men alldeles för liten för att det kan bli en episk arenaspelning. Någonstans där mittimellan landade konserten och det var ändå bland de bästa jag varit på. Andromeda var flera ljusår vacker och jag gillar att de gick ända tillbaka till Verkligen även om jag hellre hade hört Kräm, Gravitation eller, ännu längre bakåt, Blåjeans. Och tänk om de följt upp Andromeda med Nostromo…? Men ändå, av de tre gånger jag sett Kent live har jag aldrig sett Jocke Berg dansa som igår – som om han var helt ensam – och även om det var svårt och tungt, någonstans i halsgropen var det så väldigt tungt, så var det ändå inte så sorgligt som jag trott att det skulle vara. Ett band som känner att det är över gör nog bäst i att avsluta och ingen kan säga att Kent inte avslutade med en explosion. Avskedsvideon ger mig gåshud varje gång jag ser den.

På vägen hem pratade vi om låtar vi velat höra, det tog tjugo minuter att gå tillbaka hem till mig och någonstans där insåg vi hur många låtar och album de gjort, att de kunnat hålla på i två timmar till och vi hade ändå haft låtar kvar att önska. Jag kommer nog alltid vara lite ledsen att de inte spelade Vi är inte längre där, för jag tror den hade varit fantastisk live och skär i hjärtat även när den inte fyller en arena, men samtidigt insåg jag att det faktiskt är långt ifrån över. Jag är ett inbitet Kent-fan och mina favoritskivor kan jag i princip ord för ord. I mitt hjärta finns Kent, Verkligen, Vapen och Ammunition, Du & jag Döden, Röd, Då som nu för alltid. Men igår förstod jag hur mycket jag faktiskt har kvar för jag har aldrig gett Tillbaka till samtiden den chans den verkligen förtjänar. Trots att jag älskar La Belle Epoque har jag aldrig riktigt lyssnat igenom Tigerdrottningen. 999 upptäckte jag med samlingsskivan och Jag är inte rädd för mörkret är otrampad mark för mig. B-sidor och Hagnesta Hill har jag lyssnat på men aldrig lärt mig älska.

För att citera en annan av mina tonårskärlekar: Det kommer aldrig va över för mig.

Omskakande parallelläsning: två briljanta författare om haveri

För några veckor sedan började jag läsa Double fault, en bok som stått i min bokhylla i flera år. Förra veckan, när jag var mitt i den ungefär, fick jag syn på Århundradets kärlekskrig på snabblånehyllan och då kön på biblioteket på den nått monstruösa höjder kunde jag inte låta bli att nappa åt mig den, så omskriven som den är.

århundradets

Då visste jag inte hur mycket de två böckerna skulle samspela. Hur olika historierna än är så fömedlar båda smärta på ett högst påtagligt sätt, trasar sönder äktenskap och kärleken blir vrakspillror efter stormen.

Double Fault utspelar sig på tennisplanen – en för mig högst okänd arena och jag blir desto mer imponerad av Shriver att hon lyckas göra mig så pass intresserad av rankning, servrar och tennisbollar som hon gör. Kanske är det för att tennisen egentligen bara är en kuliss, just en arena – den stora smashen som pågår i Double Fault är Willys och Erics äktenskap. De träffas över tennisnätet, blir kära och gifter sig trots Willys tränares protester. Hon spelar tennis, han spelar tennis. Hon är högre rankad än honom, båda är lågt raknade men på väg uppåt. Vad händer om de blir fiender?

bokote

I Århundradets kärlekskrig är det ett långsammare fiendeskap som har växt fram och kulminerar i ett diktepos, en hälsning till Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen som också är full av referenser till andra litterära verk. Några av dem har jag läst, några inte. Kanske hade läsupplevelsen blivit allra bäst om jag läst alla böckerna, kanske räckte det att känna till dem men ibland är känslan just att Århundradets kärlekskrig vill så otroligt mycket men inte räcker ända fram. Där Tikkanens diktsaga är sorglig och tung, är Witt-Brattströms fräsande och arg.

Men vad de två böckerna har gemensamt är ändå att de inte bara beskriver enskilda äktenskap i haveri utan också på något sätt blir symboler för mäns och kvinnors ofta fruktlösa försök att leva tillsammans. Går det ens att göra det i ett patriarkat? Går det att leva jämställt i en familj när samhället inte är jämställt, när den ena parten är systematiskt underordnad den andra? Både i Århundradets kärlekskrig och Double Fault är patriarkatet en kuliss, svår att slita sig ifrån, svår att urskilja från de personliga felstegen. Double Fault är en mångbottnad titel, en läsvärd bok och en historia som ständigt känns dödsdömd. Århundradets kärlekssaga har tagit steget förbi dödsdömd, det är redan försent och äktenskapet är på väg mot galgen. Som försättsbladet utlovar, en Strindbergsk dödsdans i vår tid.

#tbt: Ett av mina mer stormiga kärleksförhållanden – det finns inga ord för det på det här språket…

(#throwbackthursday med ett inlägg som publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Stormigt är väl egentligen det minsta ordet som kan sägas om dig och mig. Jag upptäckte dig med orden Så nära får ingen gå – det var 1999, jag var tretton år och din kärlek var som ingen annan, sorglig och avståndstagande men ändå fanns den alltid där och värmde mitt hjärta i de stunder som det allra mest behövdes. Men egentligen svor jag inte evig kärlek och trohet förrän 2002 och då var det du som höll mig ihop. De närmsta åren falnade dock lågan och jag brydde mig inte nämnvärt om vårat förhållande eller vad du gjorde för något. Så hände något för några veckor sedan – närmare bestämt orden

jag stal något du ändå ville ge mig, försökte älska det jag tog, men ärligheten, respekten, kärleken bara dog

och jag började återigen höra vilka vackra ord som alltid kommer från ditt håll. Ja, jag erkänner att jag vid några tillfällen försakat dig och använt ord som ”pretentiös” och ”inte bra längre” men du, det var ju mest för att en annan kärlek kommit in i mitt liv och sjungit sånger för mig på samma språk som var så mycket vackrare och sorgligare än de du hade på hjärtat.

Fortfarande är du inte min allra största nummer ett, mitt varmaste kärleksförhållande – och kommer nog heller aldrig vara för jag har vigt mitt hjärta åt en annan. Jag älskar inte allt du skriver, faktiskt är jag inte ens särskilt förtjust i Kevlarsjäl och inte heller Gamla Ullevi. Musik nonstop har jag hört alldeles för många gånger nu och ingen låt på Isola berörde mig särskilt mycket (kanske för att det var fel språk, när du sjunger på engelska rör det mig inte lika långt in i hjärterötterna). Men det finns alltid de andra, låtarna jag älskar: Socker. Kärleken väntar. FF. Utan dina andetag. Järnspöket. Mannen i den vita hatten. Rosor och palmblad. Elite. Töntarna. Dom andra. Ismael. Ärlighet respekt kärlek. Varje gång du möter min blick. Den döda vinkeln. Ja, nog älskar jag de flesta orden du skriver och nog är de som bomull kring ett sårat hjärta när det så väl behövs. Ikväll ska jag se och höra dig för andra gången i mitt liv och jag hoppas innerligt att jag kommer uppskatta det mer än gången för två år sedan, då hade jag alldeles för mycket annat som upptog mina tankar för att riktigt uppskatta dig på det viset du förtjänar.

Trots allt kommer jag nog alltid lyssna på dig, du har ändå varit en trogen följeslagare i mitt spretiga musikliv i över tio år. Du sorgliga, vackra, underbara Kent.

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken ,blir ett försvar
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit
Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg Dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg
Har jag äntligen lyckats glömma?

(Publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Att säga det med en enda mening

Kanske är konsten att säga det kort den svåraste av alla? Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är ”Säg det med en enda mening!”

Ändå finns det så många som säger det så bra, så kort. Enligt O ger många fina exempel, två från Warsan Shire, och jag tänkte än en gång påminna om ett ytterligare citat från hennes dikt Home som har cirkulerat på internet den senaste tiden men som inte är mindre viktigt för det:

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Ett annat citat, kanske världens kortaste novell men med så mycket innehåll, tillskrivs Ernest Hemingway även om det finns tvivel om ursprunget:

For sale: baby shoes, never worn.

Två tunga meningar trots, eller kanske på grund av, att de är så korta. Tunga citat om barn, om vår värld idag, om sorg. Jag tänkte avsluta med ett citat från Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, också tungt, men motsägelsefullt hoppfullt.

Kan den, vars själ blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från dess välde?

Den första nobelpristagaren

Vad gör en nobelpristagare till en nobelpristagare? I höstas funderade jag ganska mycket på vem som blir en nobelpristagare – nu pratar vi främst litteratur men det gäller säkert för de andra kategorierna också. Detta var i kölvattnet av det program i Lundströms Bokradio som analyserade Svenska Akademins ordval i nomineringarna. Jag skrev ett långt inlägg om det, det fascinerade mig något oerhört.

Om jag har räknat rätt så har 112 författare fått priset. Fjorton av dem har varit kvinnor. Tjugosju av dem skriver på engelska, fjorton på franska, tretton på tyska, elva på spanska. Det är ganska självskrivet vilka kriterier som har varit de mest betydande genom åren.

Men förutom kön, land och genre då? Faktiskt blev jag så fundersam att jag bestämde mig för att jag ville läsa lite fler Nobelpristagare. Jag har läst någonting – böcker, noveller eller poesi, av tjugosju av dessa 112. Något av alla kvinnliga pristagare utom en. Men jag har bestämt mig för att läsa fler. Inte i någon regelrätt utmaning, men när jag känner för det. Idén föddes i min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club och några pristagare kommer vi läsa tillsammans.

Sully Prudhomme var den allra första nobelpristagaren, en fransk poet som föddes 1839, utbildade sig till jurist och debuterade 1865 med diktsamlingen Stances et Poèmes. Han gav sedermera ut både essäer och poesisamlingar, de inledande romantiska men efterhand mer suggestiva och dystra. Inte i någon mån så ångestladdade som till exempel Pär Lagerkvists som skulle komma något decennium senare, men väl med närvaro av döden.

Sully_Prudhomme,_René-François-Armand,_BNF_GallicaBild från Wikimedia.

Motiveringen för det första nobelpris han 1901 tilldelades var i sig poetisk, om än inte jämförbar med de romantiska och drömmande dikter Prudhomme själv skrev.

såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning

Jag läste Lyriska dikter som var den enda diktsamling av Prudhomme som fanns på mitt bibliotek. Ett litet häfte, gulnat och slitet och med stämpeln ”pris två kronor och sjuttiofem öre på baksidan”. Bara det är bokromantik, och att läsa den första nobelpristagaren i litteratur än mer så, även om Prudhomme inte kommer fastna bland mina poetiska favoriter. Speciellt de romantiska dikterna har jag svårt för. De senare, de mer sorgliga, tilltalar mig mycket mer – i slutet av recensionen citerar jag en av dem – men överlag tycker jag bättre om dikter som inte följer ett så strikt rimmande på sista ordet som Prudhommes gör. Vid tiden när det första Nobelpriset utdelades ansågs Prudhommes dikter stå högt i kurs och bevisar ännu mer att Nobelpriset inte är fullständigt tidlöst – med det menar jag att även om de flesta nobelpristagare genom åren anses ha hög litterär klass även nu så är också Nobelpriset i allra högsta grad genomströmmat av tidens anda och politik och vilken litteraturform och diktform som anses värd ett pris förändras också.

Vid sidan av Lyriska dikter läste jag också en biografi över Prudhomme, skriven av hans vän Gaston Paris och därför, ja kanske inte så mycket av en biografi som en hyllning. En levnadsteckning som visserligen var intressant att läsa, men som också till hälften bestod av en jämförelse av Prudhomme med andra poeter från samma tid, Victor Hugo till exempel, och där Prudhomme alltid ansågs vara bättre än någon annan.

Nåväl. Jag tyckte om att läsa dikter av den förste författare som fick Nobelpriset, och det kommer bli högst intressant att fortsätta med Nobelprisläsningen.

Det sista afskedet

När döden slår den du höll kär
Du först knappt känner slagets smärta
Ditt ögas tår förstelnad är,Ty dödens närhet kylt ditt hjärta.

Och icke sorgens svarta skrud,
Ej Dies irae mäktar gifva
Åt din förtviflan form och ljud,
Och dina läppar stumma blifva.

Du tror knappt på din sorg, ändock
Du stirrar ned i grafvens gömma;
Förstår ej, när mot kistans lock
Den sista skofveln mull de tömma.

Det är först när i hemmets vrå
Din blick, som rundt kring bordet drager,
Ser stolen tom… Det är först då
Som du på allvar afsked tager.

I översättning av Karl August Hagberg, s. 117 i Sully Prudhomme, en karakterisk av Gaston Paris.

2015 års bästa böcker

När 2014 gick mot sitt slut insåg jag att jag hade saknat de där stora bokkärlekarna, de himlastormande läsupplevelserna och böckerna som får en att gråta, skratta och våndas. Böckerna en tar till sitt hjärta. Jag bestämde där och då att inte ha några utmaningar 2015 utan bara läsa det som jag ville läsa för min egen skull, för det var då jag tänkte att de där bokälsklingarna skulle hitta tillbaka till mig.

Faktiskt så tror jag att jag mer och mer hittade tillbaka till den där bokkärleken, för jag har mycket fler böcker på min lista 2015 än 2014 och den har varit mycket svårare att knåpa ihop. Men här är den, 10 böcker plus 3 starka bubblare, tio- i topp- listan är helt utan inbördes ordning. De fem översta skriver jag lite extra om, för att jag tyckte om dem så mycket.

Tio- i topp 2015

Den vita staden

13064338_O_1– av Karolina Ramqvist var kanske den allra bästa boken jag läste 2015. Nu, när vintern äntligen är här, kommer den tillbaka till mig med full kraft och jag minns vinterkylan i boken, hur den trängde sig på, det så oerhört fysiska i boken där fnasiga vinterläppar blandades med smuts och sår och hjälplöshet. Tomheten i det vakuum John lämnade efter sig, framtiden långt där borta och stillheten där emellan.

Tills drivkraften kommer, tills Karin börjar röra på sig. Den vita staden är ett slående porträtt, en skildring av ett liv så fysisk och nära att jag fortfarande kan känna den.

Code Name Verity

indexCode Name Verity av Elizabeth Wein minns jag så tydligt som om jag läste den igår. En av de mest fängslande och imponerande blandningar av historisk roman, Young Adult, äventyrsroman och feministiskt praktverk jag har läst.

 

The Fever

9781447235910_200_the-fever_haftad

”Sjön, som förorenad och tung är skådeplats för hemliga utflykter, ser och hör men berättar inget. Och när flera flickor på stadens skola råkar ut för feberanfall är det sjön flera genast misstänker.

Vad som orsakar utbrottet är visserligen ett underliggande mysterium men det mest fascinerande med The Fever tycker jag ändå är just stämningen, det dolda, ryktena som svävar iväg fortare än vinden och sprids på internet utan att någon kan hejda det. Relationen mellan flickorna som drabbas, de som står utanför, de som tror sig veta, de som är rädda. Skolan, föräldrarna. Det är en suggestiv, tryckande stämning med infekterade relationer som är helt enkelt mästerligt skriven.”

Saxat från min recension, jag kan inte säga det bättre än så här.

Allt det där jag sa till dig var sant

13055879_O_1

Åh, Anne och Mary. Vad jag våndades när jag läste, hur arg jag var, hur mycket jag önskade er att ni inte fötts in i den värld vi lever i. Jag ville vara där, skrika att det inte behöver vara så här, att det går över, att lämna honom, att det inte är hopplöst. Men hopplöst, är just vad det är i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hopplöst tungt, hopplöst svårt, hopplöst vackert och underbart poetiskt.

 

DrömbokhandelnOmslag-till-Drombokhandeln

Svåra frågor ställs om litteratur och kvalitet när bokhandeln Au Bon Roman öppnar – bara bra böcker, särskilt utvalda av en hemlig grupp författare. Men vem är någon att säga vad som är en bra bok? Jag älskade Drömbokhandeln, inte bara för den stora och svåra fråga den ställde, utan mest för kärleken till böcker som genomsyrade varenda sida och inte gick att ta miste på. Språket är så franskt, så levande, så vackert.

 

Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad som är så bra och så viktig.

Monstrumologen, en skräckroman jag sent kommer glömma. Ett gotiskt mästerverk, en illaluktande kamp mot avgrundsmonster och en Dr. Jekyll and Mr. Hyde- professor som försöker bestämma över liv och död.

När hundarna kommer, Augustprisvinnande Jessica Schiefauer skriver poetiskt om den första kärleken, det första hatet och hur svårt det är att leva med båda.

Drömfakulteten, Sara Stridsberg drömmer en fiktiv biografi över Valerie Solanas som är djupt skakande, ändlöst vackert skriven och personlig.

Sju minuter över midnatt skrev Patrick Ness färdigt när Siobhan Dowd dog i cancer. Och döden är det som hälsar på, i form av ett monster som varje kväll, sju minuter över midnatt knackar på Conors fönster. Sju minuter över midnatt är en bok för den som förlorat någon, för den som håller på att göra det, för den som någon gång känt sorg, för den som inte gjort det.

vitsvityancey_monstrumologen_omslag_inbnar-hundarna-kommerdrömfakulteten9789132160578_200_sju-minuter-over-midnatt

Bubblare

På bubblar-listan finns inte mindre än tre deckare. Jag har sällan med deckare på min årsbästalista för det är sällan jag tycker de är så pass bra att de kvalar in.

Men just de här tre deckarna säger något så otroligt viktigt om samhället, samtidigt som de har en bitande deckarintrig och undviker de djupa groparna av klyschor som onekligen verkar vara extra stor just i denna genre. Det är en skicklig väg att balansera på och det är också viktigt att nå ut med samhällskritiken som genomsyrar de här böckerna, i en så vida läst genre som deckaren. Det handlar så klart om ämnena feminism och rasism och de här författarna säger det ovanligt bra.

Skuggorna – Katarina Wennstam

Det blod som spillts – Åsa Larsson

Medan mörkret faller – Anna Lihammer

9789100125509_200_skuggornamedan-morkret-faller9789100103033

 

Nu hoppas jag på minst lika många fantastiska läsupplevelser 2016. Några har jag redan fått.

Lik, skam, verklighetsflykt

Under slutet av 2015 läste jag väldigt lite böcker, och bloggade om dem ännu mindre. Ändå var det flera böcker jag älskade, men kanske just därför var det svårt att skriva om dem. Tre böcker som gjorde ett djupt intryck på mig 2015 var Liket och soffan, Vitsvit och Library of Souls.liket-och-soffan-omslag

Liket och soffan läste jag om på Serienytt tidigt i somras och tyckte att den verkade fantastisk. En grafisk roman som utspelar sig långt ute på heden en knastertorr sommar. Unge Christian försvinner och rykten far som löpeld på den torra slätten. Polo strövar omkring och möter Sophie på sina vandringar; hon är annorlunda, vacker och skrämmande.

Under en höstkväll i september sträckläste jag Liket och soffan och glömde sedan totalt bort att blogga om den. Men den är lika vacker och skrämmande som Sophie i historien, annorlunda, mörk och klagande och jag älskade den.

vitsvitJag älskade också Athena Farrokzads Vitsvit, som är en diktsamling där många röster får ta plats jämte diktjagets egen, ofta filtrerade genom diktjagets ögon men så starka och drivande att deras åsikter och tankar ändå lyser igenom. Det är vithetsnorm, skam, rasism, familj, skuld och kärlek som river och sliter i själen och som inte kan lämna någon oberörd.library-of-souls

Kanske inte riktigt att jag älskade tredje delen i Miss Peregrines home for Peculiar Children, Library of Souls, men ändå finns det något i Ransom Riggs bokserie som drar mig in i dess annorlunda värld varje gång jag läser den. Det är sorgligt, spännande och mystiskt men det är ändå inte samma sak som i första boken. Där älskade jag kombinationen av text och märkliga fotografier, men i både andra och tredje boken känns kopplingen mellan berättelsen och fotona mindre och mindre självklar och mer och mer krystad. Jag hoppas att Library of Souls blir det värdiga slutet på serien om de besynnerliga barnen.