Modersmål och den försiktiga poetiska vågen

Det kanske flyger under radarn ibland, men de senaste åren har det getts ut mycket fantastiskt fin poesi för unga. Jag vågar kanske inte riktigt kalla det för en boom, men kanske lite försiktigt för en trend. Det handlar inte om mer än en-två titlar per år sen 2018, men med tanke på att vi före det får gå tillbaka till början av 2000- talet och slutet av 1990- talet för att alls hitta någon poesiutgivning för unga så är det mycket.

Det är också poesi som i flera fall är skrivna av unga, inte av vuxna för unga. Det är poesi som bränner, som berättar om vår värld idag, som tar avstamp i förtryck och rasism och feminism. Poesi som glöder och bränner och berör. Poesi som behövs.

Jag var knockad av Revolution Poetry, Moder Justitia och Berör och förstör. För de lite yngre har de senaste åren också givits ut de underbara Min längtan kvar och Min syster är ett spöke. Den enda poesibok jag inte har läst än är Lena Sjöbergs Brevet från mig som är alldeles ny. Den senaste jag läste var Mona Monasars Modersmål och det är egentligen den som den här recensionen skulle handla om.

Modersmål, precis som Revolution Poetry, berättar om hur det är att vara ung i Sverige och ses som annorlunda. Mötas av fördomar, av rasism, av hat – bara för att du ser ut på ett visst sätt eller har föräldrar som är födda i ett annat land. Det handlar om utanförskap, men också om att känna att man inte riktigt passar in eller hör till någonstans. Inte Sverige, inte landet föräldrarna kommer ifrån. Modersmål är brännande, skär djupt i känslorna och lämnar mig försvarslös efteråt.

Jag hoppas att den här poetiska vågen håller i sig, blir större.

Natur & Kultur, 2019

Boken finns på Bokus och Adlibris

Fler som läst: Dagens bok

Två fina diktsamlingar

Kärlek och uppror är diktsamlingen som vände upp och ned på många unga människors liv 1989. Tummad och bladvänd finns den i mångas bokhyllor, och seglade upp i medvetandet igen när Berör och förstör gavs ut förra året. Det var då trettio år sedan Kärlek och uppror nådde bokhyllorna, och en diktsamling för 2020- talet behövdes.

Athena Farrokhzad är en av mina favoritpoeter, och det är hon som tillsammans med Kristofer Folkhammar gjort urvalet till Berör och förstör. Kanske hade jag alldeles för högt ställda förväntningar men jag tycker att Berör och förstör gör motsatsen till det den säger sig göra: att ta död på myten att poesi är något obegripligt och endast till för ett fåtal.

För det är faktiskt ganska svårt, ibland. Kanske inte obegripligt, men svårgenomträngligt. Även om många av dikterna river ner murar och berör på djupet, är det nästan lika många som är svåra att knyta an till, som om de vill vara svåra. Kanske är jag bara inte målgruppen längre, men Berör och förstör lyckades inte alls beröra mig. Jag saknar också flera av dagens unga diktare som skulle känts självklara i den här samlingen.

Jag var inte målgruppen år 1989 heller, då var jag tre år gammal. Men Kärlek och uppror ligger så många varmt om hjärtat att jag ville läsa den nu, precis när jag hade läst ut Berör och förstör och kände mig ganska besviken. Kärlek och uppror lagade det. Kanske beror det här inte alls på böckerna, kanske är det bara för att Kärlek och uppror berättas av så många av de poeter jag förälskade mig i när jag läste litteraturvetenskap på universitetet – Karin Boye, Erik Lindegren, Pär Lagerkvist – men den lade sig mycket närmare mitt hjärta än Berör och förstör. Det är en fint komponerad samling, uppdelad i kapitel om kärleken, döden, sorgen, livet och samtiden, och den lyckas vara rättfram och enkel samtidigt som den stundtals också är tankfull och svårgenomtränglig.

Det Berör och förstör gör bättre än Kärlek och uppror är förstås att visa på en samtid som finns nu, inte för trettio år sedan, och ge röst och liv åt så mycket bredare livserfarenheter och röster. Ändå tycker jag Kärlek och uppror håller förvånansvärt väl för att vara trettio år gammal. Jag älskade den, och jag kommer skaffa mig ett eget exemplar för jag vill ha den i bokhyllan, läsa om, stryka under. Jag skulle inte alls tveka på att sätta den i händerna på en ungdom idag – även om jag också skulle tipsa om Berör och förstör. För med poesin, kanske ännu mer än med prosan, talar den personligt till oss. Kanske är det bara så att just jag inte kom överens med Berör och förstör.

Två böcker om sorg och vemod

Den är svår, sorgen. Ibland omänsklig att uppleva och, föreställer jag mig, kanske lika tung att skriva om. Det är fint att det finns författare som gör det så otroligt bra, så där så att det lättar lite, som att litteraturen känns som en vän i allt det jobbiga.

Jandy Nelson skildrar i Himlen börjar här den omöjliga sorgen efter en syster som gått bort. Bailey var den utåtriktade, Lennie den som blev kvar i Baileys skugga. Lennie drar sig undan alla, förlamad av sorg. Men Himlen börjar här är också en kärlekshistoria, och en svindlande sådan. Hjärtat gör ont för Lennie och hennes vilsenhet, utan Bailey vet hon inte vart hon ska vända sig. Jag lyssnade på Himlen börjar här, sträcklyssnade under en helg när jag helt ensam flyttstädade min gamla lägenhet. Det är fint med ljudböcker, när de kan vara ett sällskap i något ganska bitterljuvt. En mycket fin inläsning, jag är glad att jag lyssnade på den.

Jag lyssnade också på Bodil Malmsten läsa sin egen bok Det här är hjärtat, men det är en bok som jag också kommer köpa för jag vill ha den i min närhet, kunna ta upp den och bläddra i den när jag vill känna något så starkt som bara riktigt välskriven poesi kan ge. Bodil Malmsten säger det själv bättre än jag någonsin skulle kunna: ”Det här är hjärtat är en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig. Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den.” Läs Det här är hjärtat, eller lyssna på den otroligt fina inläsningen. Den kommer stanna med dig, länge.

Edith Södergran

Edith Södergrans dikter har följt mig genom livet. Ändå har jag aldrig tidigare, med mål och mening, läst igenom alla hennes olika verk. Inte förrän nu. Min utgåva, en inbunden, vacker krämvit från 2006, har blivit tummad, älskad och hundörad, allra mest den första samlingen som är från 1916.

Det är här vi finner Vierge Moderne, den förmodat mest kända av alla Edith Södergrans dikter och den som genom alla år talat allra varmast även till mig. Den, och Violetta skymningar, som mot slutet av läsningen alltid fyller mig med ett brus, en längtan, svår att förklara.

Edith Södergran föddes 1892 och är en av de mest tongivande modernisterna i svensk diktning. Det går att läsa och prata om hennes influenser, om kopplingen till Nietzsche, men för mig ger läsningen av dikterna framförallt en känsla, en som stannar kvar långt efter att jag slutat läsa. Jag tycker fortfarande mest om de två första samlingarna, Dikter och så Septemberlyran – ni vet, den som inleds med det vansinnigt vackra förordet vars avslutande mening är ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Orden ger mig gåshud varje gång jag låter ögonen vila på dem.

Jag kommer återvända till min tummade diktsamling många gånger. Således, efter att för första gången ha läst den fullständiga samlingen från pärm till mig har jag beslutat att den nu mer än någonsin åtnjuter sin hedersplats i min poesihylla. Edith Södergran, kanske den poet jag älskar mest.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

En poetisk liten skrift om folkbiblioteket

I folkbiblioteket lånade jag mitt liv.
Lånetiden är tydligen hemlig
och jag förväntas skriva innehållet själv.
De har tagit bort alla förseningsavgifter
men allt ansvar vilar på låntagaren.

Folkbiblioteket är en liten diktsamling med ett stort innehåll. Gunnar Källström – bibliotekarie, författare och visartist – försöker göra något så svårt som att fånga folkbibliotekets inre. En plats där alla ska få plats, där allsidighet ska gå hand i hand med mänskliga värden och kvalitet, där alla ska känna sig välkomna och trygga. I dramatisk anda kan det kallas en av samhällets sista köpfria platser, en femte statsmakt som de senaste årtiondena fått ifrågasätta hela sin identitet.

För det är när mycket annat i samhället slår igen – som bankkontor, fritidsgårdar och medborgarservice i små orter och glesbygd – som biblioteket får ta emot de som stängs ute. Med öppna armar står vi där, även om vi inte alltid vet hur vi ska hantera det. En bibliotekarie är inte alls längre någon som bara lånar ut böcker – hen är också dator- och IT- rådgivare, översättare, navigator i samhällsdjungeln, moraliskt stöd och högläsare. Allt medan hen också försöker vara reklamare för biblioteket i en tid där – även om många nya hittar till oss – många självklara biblioteksbesökare söker sig till boklådor och prenumerationstjänster istället.

Det är i denna röra som Folkbiblioteket av Gunnar Källström kan vara en trygghet, en spegel att se i. Den tunna skriften ger inga svar men den sätter ord på många känslor en har där bakom disken, mitt i ett sammelsurium av frågor om migrationsverkets blanketter och hur du läser e-böcker på Ipaden du fått av ditt barnbarn i julklapp. Hur slår du ens på den? Vad är en e-bok?

Folkbiblioteket är en betraktares poesi. En bibliotekarie kan nog le i mjugg åt intern kvickhet såsom En bibliotekaries memoarer, men de allra flesta dikterna kan läsas av precis vem som helst. Kanske kan de få en slumrande biblioteksbesökare att återupptäcka en av de allra viktigaste platserna i samhället. Vi klarar oss inte utan er.

På förmiddagen var det en besökare i konsthallen
Hon gick in klockan 10.03
och kom aldrig tillbaka
11.35 kom det ut en helt annan människa

BTJ Förlag, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

Min syster är ett spöke – en underbar diktsamling

Min syster är ett spöke är en ny diktsamling av Lena Sjöberg, som gav oss de fina Tänk om och Under ett rabarberblad, samt flera faktaböcker för yngre barn. Den här gången skriver och illustrerar Lena Sjöberg dikter för barn 9-12 år, och det bättre än någonsin. Det här är ren magi.

Min syster är ett spöke är en betraktelse över livet, döden och allt däremellan. Om att sitta vid frukostbordet medan det är krig på andra sidan jorden, om ängslan över föräldrar som bråkar, sorgen efter en älskad mormor och om den första, spirande kärleken. Lena Sjöberg fångar känslorna och sätter ord på dem, sådär som riktigt bra poesi gör. Jag skulle gärna vilja läsa dikterna tillsammans med en skolklass på biblioteket, jag tror att den skulle väcka många tankar. Det är så många verkligheter som får plats här, så många liv.

Egentligen vill jag citera flera av dikterna, men de gör sig allra bäst tillsammans med de fantastiska illustrationerna så jag gör inte det. Men jag vill att du läser boken! Själv vill jag behålla Min syster är ett spöke. Läsa om den, när allt känns lite jobbigt. Minnas att det finns något så vackert som poesi skriven för slukaråldern vilken på ett så varsamt sätt berättar om hela livet och lite till.Min syster är ett spöke är en självklar Augustnominering, allt annat är otänkbart.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Ugglan & boken, Västmanländskan,

Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Varje natt kysser jag markens fötter – Jila Mossaed

Jila Mossaed valdes in som ny ledamot av Svenska akademien i oktober 2018, hon efterträdde Kerstin Ekman på stol nr 15. Jila Mossaed föddes i Teheran, Iran och flydde till Sverige 1986. Varje natt kysser jag markens fötter är hennes fjärde diktsamling på svenska, den gavs ut 2009 och är en fantastiskt berörande resa genom exil, flykt och utanförskap.

Det handlar om att lämna ett land bakom sig och försöka finna ett liv i ett nytt land. Jila Mossaed porträtterar ett kallt, ibland ogästvänligt, nordligt landskap och utforskar hur det går att skaffa sig ett nytt liv där. Trådar från det gamla livet följer med in i det nya men språket är ett helt annat.

Jila Mossaeds språk är rikt och vackert, det skapar bilder son fastnar på näthinnan. Jag tänker mycket på det som Elfrida Bergman sa, angående Queering Sápmi, om att det som verkligen kan få oss att förstå andras verklighet är att höra berättelsen om deras liv. Jag hoppas att många läser båda de här böckerna och kan finna förståelse i dem.

Jag tänker också mycket på en bok jag läste parallellt med denna, Under samma himmel av Katherine Marsh. Det är en nyskriven barnbok som berättar om Max och Ahmed, båda nya i ett land som inte förstår dem och som de inte förstår. Skillnaden är att Max flyttat dit med sin välbärgade amerikanska familj och Ahmed flytt från krigets Syrien. Det är märkligt, och vackert, hur två så olika böcker kan förmedla precis samma känsla, den av att inte höra hemma, inte ha rötter i marken du går på.

Jag tyckte mycket om Varje natt kysser jag markens fötter och är glad att om något bra kommer ur hela den smutsiga Svenska Akademien- härvan så är det att fler fått chansen att upptäcka Jila Mossaeds dikter.