Poesin som inte var lyrik

Första gången jag läste något av Stig Dagerman var någon gång i tidiga tonåren och som vanligt var det min bokälskande morfar som tryckt boken i handen på mig. Jag var fascinerad och inte sällan skrämd av det mörker som bredde ut sig från boksidorna och som gick långt djupare än det mörker som skräcklitteratur ofta framkallar för mig. Framförallt var De dömdas ö en djupdykning i ångest och förtvivlan, jag slukade orden som en törstande och tog dem till ett ställe där de förmodligen aldrig kommer försvinna. Tillsammans med Bannlyst av Selma Lagerlöf är fortfarande De dömdas ö den bok jag allra mest hatar att älska.

Det var många år sedan jag läste något av Stig Dagerman, och jag har ännu inte läst alla hans böcker. Men över hösten och vintern förra året och i år läste jag samlingen Dikter, noveller och prosafragment.

Det som slår mig som en slägga är sällan poesin, även om poesin är nog så talande och ofta vacker. Men det är just det, att det som finns i poesin är så uttalat att det mer blir en berättelse. I de korta noveller som utgör bokens andra del är det däremot Stig Dagermans subtilitet som talar och det rör mig mycket djupare. Här blir några få detaljer till en hel tavla, några futtiga ord till en hel berättelse och metaforerna bygger upp en hel scen.

Det är inte det att jag tycker att poesi alltid måste vara svår och djupt metaforisk, tvärtom. Men jag tyckte helt enkelt mycket mer om novellerna i den här boken än poesin, liksom jag har tyckt mycket mer om flera av Dagermans böcker än både poesin och novellerna.

Prosafragmenten, däremot, är för mig problematiska. Är det rätt att ge ut prosafragment, ofärdiga delar av böcker, om författaren inte lever? Är de av sådan vikt att de inte borde ligga och damma? För mig är de, även om de stundtals är vackra, just ofärdiga och faktiskt tycker jag samlingen hade varit bättre utan dem.index

 

Om att vara besatt – bokcirklande om A. S. Byatts ”Possession”

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?

I min bokhylla W

Just nu är jag mitt i en flytt och större delen av mina böcker är nerpackade, tyvärr lade jag ner min enda bok på W innan jag kom mig för att fotografera den, så det blir en fuskbild!

Wuthering Heights är en av mina absoluta favoritböcker, jag älskar den dystra stämningen och den gråa dimman över heden som genomsyrar hela boken. Karaktärerna är inte särskilt sympatiska men ändå intressanta – i centrum står den tragiska kärlekshistorien mellan den bortskämda Cathy och den ondskefulle Heathcliff.

Jag hade ändå en bok till kvar i hyllan, om vi fuskar lite även här och bortser från det första lilla ordet:

T. S. Eliot stiftade jag bekantskap med när jag läste litteraturvetenskap och jag förälskade mig totalt i The Waste Land – ett långt, mörkt och dystert versepos som det tar en liten stund att ta sig igenom. Det är dock helt klart värt mödan!

XYZÅ utgår då jag inte hade några sådana böcker, nästa gång är det alltså dags för Ä!

Tomten och andra berättelser

Jag har läst en del Viktor Rydberg i mina dagar men inte på långa vägar tillräckligt, jag funderar på att göra det till ett nyårslöfte att läsa ett par stycken som jag missat. När jag nu faktiskt läst The Vampyre av John Polidori så måste jag ju följdläsa Vampyren av Viktor Rydberg där Lord Rutvhen – som figurerar i The Vampyre – än en gång får komma till liv.

Varför Viktor Rydberg helt plötsligt dök upp i mina tankar var för att jag lite kände mig som Tomten i dikten med samma namn när jag gick till jobbet halv sex på julaftons morgon. Det var inte en själ ute kan jag säga.

Ni har förmodligen fått julstämning så det räcker och blir över vid det här laget men jag tänkte spä på den lite till, speciellt eftersom Tomten är en så otroligt vacker dikt. Läs och njut.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Boklördag: Nelly Sachs

Nelly Sachs föddes i Berlin 1891 och dog i Stockholm 1970. Hon fick Nobelpriset 1966 för sin poesi som är både vacker, tung och sorglig. Jag har läst ungefär en tredjedel av hennes samlade dikter och de är mycket att ta in på en gång, de är ofta fyllda av död och sorg och framförallt över de olyckor som följt det judiska folket.

Jag tycker om många av Nelly Sachs dikter. Vad jag tycker extra mycket om är hur vackra även rubrikerna till de olika diktsamlingarna är, som Din kropp i röken genom luften, Böner för den döde brudgummen, Gravskrifter skrivna i luften, Körer efter midnatt, I vanmakt bakom ögonlocken, Färd mot det stoftlösa och Glödande gåtor. Jag älskar dikter där författaren verkligen kan vrida till metaforerna så de blir så vackra att man nästan vrider sig själv, och jag hade önskat att jag kunnat läsa Nelly Sachs på originalspråk.

Redan omfamnad av den himmelska tröstens arm
Står den vansinniga modern
Med trasorna av sitt sönderrivna förstånd
Lägger hon sitt döda barn i en kista,
Lägger sitt förlorade ljus i kista,
Formar sina händer till krukor
Och fyller dem ur luften med sitt barns kropp,
Fyller ur luften med ögonen, håret
Och det skälvande hjärtat –

Så kysser hon det ur luften födda
Och dör!

Boklördag: poesi

Dagens sista inlägg på månadens boklördag blir en av mina favoritdikter, den heter Fotogen och är skriven av en av mina favoritpoeter, Pär Mauritzson. Dikten är egentligen en låttext och finns att lyssna på som åttonde spår på skivan 14cc Kemiskt av Cirkus Miramar.

Dämpade skratt bakom halvöppna dörrar
Fingrar som famlar, ett glas faller ner
Och barnet som borde sova sen länge
men det är ingen som hör och ingen som ser
och stjärnorna stirrar och månen den undrar
Vad stjärnorna ser är det ingen som vet
Men jag, jag vill bara sitta här själv inatt
Och jag vill bara vara ett jag
– lika lätt som ett moln

Nu sitter jag här i seklerna av damm
Faller med tiden och har snart täckt mitt namn
Ett andetag djupt är livet så kort
Ett irrbloss i natten brinner ut så fort
Jag vill inte tyna och slockna och dö
Jag vill bara leva ett evigt nu
Jag vill inte vara en blomma som dör
En blomma som dör

Jag hör hur man talar på våningen under
Där festen har pågått sen jag minns inte när
Men plötsligt står det en doft av lavendel
i luften – Du skrattar varför sitter du här?
Hon knycker på nacken så en lock faller fram
Hon smittar med leenden som flyger
– lika lätt som små moln

Men varför sitter Du här medan seklerna går
Tror Du tiden ska vänta på att Du ska förstå
Ja då får den vänta många tusen år
Hon gör en grimas och det är då jag förstår
Hon injicerar min själ hon är en nål i en ven
Som bär till mitt hjärta hon är fotogen
Och vacker som vinden och vinden är mild
Och vacker som vinden och tiden står still

Århundradets kärlekssaga – Märta Tikkanen

Tidigare har jag läst Män kan inte våldtas men Århundradets kärlekssaga är den första poesi jag läser av Märta Tikkanen. Boken är förvisso inte bara poesi, det är en historia om en familj i kris och en smärtsam berättelse om kärlekens baksida. Är familjebanden och kärleken större än allt? Vad gör man när alkoholism splittrar en familj och när barnen blir de som tar hand om istället för att tas om hand? Vad gör man när man inte kan värja sig mot omvärldens blickar?

Märta Tikkanen ger inget svar men ställer heller inte så mycket frågor. Det är vackra ord om en hård verklighet, och just det vackra i poesin gör det sorgliga så mycket mer markant. Det är gripande och tyvärr alltid aktuellt.

Du frågar mej
vem du är för mej
och det känns plötsligt
svårt
för mej att svara

Du var min längtan
efter ta och ge
ett enda stort svar på mitt behov
av att behövas
Du var den som jag ville
stå i bredd med
och ha förtroende för
den jag ville lita på
och aldrig svika
vad som än hände

Du var en utmaning så djärv
att den var oundviklig
du var en uppgift
som var alltför svår
och därför nödvändig
och du var den jag ville
att mina barn skulle likna

Du var alla möjligheter
och utvecklig och framtid
du var gemensam kamp
och det omöjliga hoppet
om förändring

Du var bottenlös
och jag var bottenlös
och vi skulle drunkna tillsammans

Men nånstans under åren
har nånting hänt
Idag är du den
som jag bor med

Lite kärlek och misär i poesiform såhär på morgonkvisten

Eller om det är natt fortfarande, jag vet inte. Klockan 03.10 på jobbet är det inte sådär fasligt mycket som händer och jag blir lite lagom sentimental av en väldigt vacker lilarosa soluppgång utanför fönstret. Vad passar då bättre än en gråtmild, sorglig och väldigt vacker Miramar- låt? Allra finast är den med musik till men himla fin att läsa är den också. Simply not a lovesong, heter den.

Cherie jag ligger i min säng,
klockan går med tunga steg
Stationen 20:03,
tåget gick och du med det
Jag tror du är min enda vän,
den enda som jag bryr mig om,
om jag blundar kan jag se
ett tåg mot söder och jag vet:
det blir ensamt här ikväll,
det blir ensamt här inatt,
tankarna blir tusen nålar
som sticker ljudet av ditt skratt,
av ditt skratt, av ditt skratt

This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge på ett hjul
och det är tur utan retur
This is simply not a lovesong,
det är en sorgsen vind som stryker i ditt hår
och det är kärlek från igår
This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge på ett hjul,
och det är tur utan retur,
och det är aldrig mera du,
nej det är aldrig mera du

När jag ser dig sätta segel
mot en ny och bättre dag,
jag kanske aldrig mer få se dig,
jag är dömd att stanna kvar
Du var ofantligt mycket större
än mitt gråa lilla liv,
och vad som är så mycket värre
är att du gav mig perspektiv
Livet aldrig blir detsamma,
aldrig mera blir sig likt;
du var en doft av något större,
ja en skymt av någonting unikt,

This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge här och nu,
och det är tur utan retur
This is simply not a lovesong,
det är en sorgsen vind som blåser i ditt hår
och säger kärlek från igår
This is simply not a lovesong,
Det är de enda ord du får,
de är de enda ord jag har.

/P. Mauritzson

Jag vill alltid gå med dig

För någon vecka sedan återupptäckte jag en gammal favoritlåt med Imperiet, en sådan låt man kan lyssna på om och om och om igen, ungefär trettio gånger på raken utan att tröttna. Vissa säger helt enkelt saker på outsägligt vackra sätt.

om det är du som är här
säg att dina brustna vingar bär
om det är du som är här
lär mig flyga i din sfär
ta ditt smärtstillande medel
som tar bort min falska heder
lägg dig här igen

och om du kommer som du är
vill jag va ditt måste och begär
om du kommer som du är
lär mig andas i din tankevärld
var en nyhet bland det gamla
när man tröttnat på allt det andra
lägg dig här igen

kom kom, kom kom
jag vill alltid gå med dig
jag vill alltid, alltid gå med dig

tänd en eld, smält min is
jag vet att allting har sitt pris
och allt jag har
är kropp och själ
jag känner ingen här väl
så ta din smärtstillande nyckel
säg att allting blev för mycket
lägg dig här igen

kom kom, kom kom
jag vill alltid gå med dig
jag vill alltid, alltid gå med dig

det är du, är jag din?
jag vill va naken i din vind
det är du, är jag din?
kom och vila vid mitt skinn
tvåla in mig i extaser
skjut mig med din kärlekslaser
lägg dig här igen

kom kom, kom kom
jag vill alltid gå med dig
jag vill alltid, alltid
jag vill alltid gå med dig
jag vill alltid, alltid gå med dig

En poetisk tematrio

I Världspoesidagens fotspår vill Lyran denna veckan ha exempel på tre poeter/dikter. Jag kan ju inte låta bli utan ger exempel på både och. Det här är tre av mina favoritpoeter, och det blir ett extra litet tema eftersom alla tre dikterna även är kända – nåja, mer eller mindre kända, men finns i alla fall – som insjungna visor.

1. Min favoritpoet Pär Mauritzson är även låtskrivare och sångare, i Cirkus Miramar. Det jag tycker är så fantastiskt med hans dikter är sättet han kan kombinera vardagligheter som inte egentligen alls hör ihop och få det till så vackra dikter och berättelser att det ibland gör lite ont i hjärtat. Jag vet ingen som så kan skapa stämning med enbart ord, nedplitade i vad som verkar total slumpmässighet men som ändå på något sätt passar ihop.

Mina favoriter är de vackra, sorgliga och nattsvarta dikterna men han har även skrivit politiska dikter och sånger som både är finurliga, smarta och otroligt fyndiga. Förutom att vara sångare i Miramar har han också gett ut två diktsamlingar, Minnen från de blindas galleri och Tystnaden och giftet. Båda sorgligt slutsålda och omöjliga att få tag på. Det här är en av de finaste dikterna, den heter 6.48 am.

Fredag morgon innan tåget går
ut i världen för ett sabbatsår
på en resa efter meningen
låt oss hoppas att vi hittar den
på vår resa i förskingringen
vinden rycker i ditt nya hår
torkar saltet i din avskedstår
ingenting kan vara större än
Att få resa genom kärleken
låt oss hoppas att vi hittar den
i en vinkel av försoningen
tanken flyter i mascarans spår
till ett land dit aldrig skratten når
kanske ses vi när vi kommer hem
från vår resa genom kärleken
kyss mig varsamt om vi ses igen
kyss mig varsamt om vi ses

2. En annan favoritdikt, också den ganska sorglig, är Den stackars Anna eller molltoner från Norrland av Julia Nyberg, på sin tid skriven under pseudonymen Euphrosyne. Dikten är kanske mer känd som visa, med första och andra versen och då under titeln Vårvindar friska. Vi brukade sjunga den här i skolan och jag har alltid älskat texten.
Vårvindar friska
Leka och viska,
Lunderna kring, likt älskande par,
Strömmarna ila,
Finna ej vila
Förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! — O, hör,
Vallhornets klang bland klipporna dör!
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista —
Ack! när den sista
Gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
Ögonens låga,
Mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud,
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Natten så fager,
Ljus som en dager,
Göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
Glänsande ringar
Slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
Smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte
Vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
Midsommarsolen
Tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
Fjärran ifrån: ”Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
Löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
Med bajonetten,
Snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
Flygande svanor,
Klingande spel, i blixtrande led,
Rak som en tall, han höjde sig opp,
Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ —
Kom aldrig mera
Åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
Vålnaden blodig
Svävar på västerns rodnande fjäll,
Klaga, mitt hjärta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal

3. En tredje favoritpoet är Dan Andersson och då framförallt hans samlingar Svarta ballader och Kolvaktarens visor. Det är den ofta lite tunga stämningen och närheten mellan sinnet och naturen som är så vackert med känslan i hans dikter, och också orden som skapar en sådan stämning. Min favorit är Omkring tiggarn från Luossa, även den ganska känd som visa. Många har sjungit in den och många har jag hört, men jag tycker den bästa är i Hootenanny Singers version.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
‘Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo”