Omskakande parallelläsning: två briljanta författare om haveri

För några veckor sedan började jag läsa Double fault, en bok som stått i min bokhylla i flera år. Förra veckan, när jag var mitt i den ungefär, fick jag syn på Århundradets kärlekskrig på snabblånehyllan och då kön på biblioteket på den nått monstruösa höjder kunde jag inte låta bli att nappa åt mig den, så omskriven som den är.

århundradets

Då visste jag inte hur mycket de två böckerna skulle samspela. Hur olika historierna än är så fömedlar båda smärta på ett högst påtagligt sätt, trasar sönder äktenskap och kärleken blir vrakspillror efter stormen.

Double Fault utspelar sig på tennisplanen – en för mig högst okänd arena och jag blir desto mer imponerad av Shriver att hon lyckas göra mig så pass intresserad av rankning, servrar och tennisbollar som hon gör. Kanske är det för att tennisen egentligen bara är en kuliss, just en arena – den stora smashen som pågår i Double Fault är Willys och Erics äktenskap. De träffas över tennisnätet, blir kära och gifter sig trots Willys tränares protester. Hon spelar tennis, han spelar tennis. Hon är högre rankad än honom, båda är lågt raknade men på väg uppåt. Vad händer om de blir fiender?

bokote

I Århundradets kärlekskrig är det ett långsammare fiendeskap som har växt fram och kulminerar i ett diktepos, en hälsning till Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen som också är full av referenser till andra litterära verk. Några av dem har jag läst, några inte. Kanske hade läsupplevelsen blivit allra bäst om jag läst alla böckerna, kanske räckte det att känna till dem men ibland är känslan just att Århundradets kärlekskrig vill så otroligt mycket men inte räcker ända fram. Där Tikkanens diktsaga är sorglig och tung, är Witt-Brattströms fräsande och arg.

Men vad de två böckerna har gemensamt är ändå att de inte bara beskriver enskilda äktenskap i haveri utan också på något sätt blir symboler för mäns och kvinnors ofta fruktlösa försök att leva tillsammans. Går det ens att göra det i ett patriarkat? Går det att leva jämställt i en familj när samhället inte är jämställt, när den ena parten är systematiskt underordnad den andra? Både i Århundradets kärlekskrig och Double Fault är patriarkatet en kuliss, svår att slita sig ifrån, svår att urskilja från de personliga felstegen. Double Fault är en mångbottnad titel, en läsvärd bok och en historia som ständigt känns dödsdömd. Århundradets kärlekssaga har tagit steget förbi dödsdömd, det är redan försent och äktenskapet är på väg mot galgen. Som försättsbladet utlovar, en Strindbergsk dödsdans i vår tid.

#tbt: Ett av mina mer stormiga kärleksförhållanden – det finns inga ord för det på det här språket…

(#throwbackthursday med ett inlägg som publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Stormigt är väl egentligen det minsta ordet som kan sägas om dig och mig. Jag upptäckte dig med orden Så nära får ingen gå – det var 1999, jag var tretton år och din kärlek var som ingen annan, sorglig och avståndstagande men ändå fanns den alltid där och värmde mitt hjärta i de stunder som det allra mest behövdes. Men egentligen svor jag inte evig kärlek och trohet förrän 2002 och då var det du som höll mig ihop. De närmsta åren falnade dock lågan och jag brydde mig inte nämnvärt om vårat förhållande eller vad du gjorde för något. Så hände något för några veckor sedan – närmare bestämt orden

jag stal något du ändå ville ge mig, försökte älska det jag tog, men ärligheten, respekten, kärleken bara dog

och jag började återigen höra vilka vackra ord som alltid kommer från ditt håll. Ja, jag erkänner att jag vid några tillfällen försakat dig och använt ord som ”pretentiös” och ”inte bra längre” men du, det var ju mest för att en annan kärlek kommit in i mitt liv och sjungit sånger för mig på samma språk som var så mycket vackrare och sorgligare än de du hade på hjärtat.

Fortfarande är du inte min allra största nummer ett, mitt varmaste kärleksförhållande – och kommer nog heller aldrig vara för jag har vigt mitt hjärta åt en annan. Jag älskar inte allt du skriver, faktiskt är jag inte ens särskilt förtjust i Kevlarsjäl och inte heller Gamla Ullevi. Musik nonstop har jag hört alldeles för många gånger nu och ingen låt på Isola berörde mig särskilt mycket (kanske för att det var fel språk, när du sjunger på engelska rör det mig inte lika långt in i hjärterötterna). Men det finns alltid de andra, låtarna jag älskar: Socker. Kärleken väntar. FF. Utan dina andetag. Järnspöket. Mannen i den vita hatten. Rosor och palmblad. Elite. Töntarna. Dom andra. Ismael. Ärlighet respekt kärlek. Varje gång du möter min blick. Den döda vinkeln. Ja, nog älskar jag de flesta orden du skriver och nog är de som bomull kring ett sårat hjärta när det så väl behövs. Ikväll ska jag se och höra dig för andra gången i mitt liv och jag hoppas innerligt att jag kommer uppskatta det mer än gången för två år sedan, då hade jag alldeles för mycket annat som upptog mina tankar för att riktigt uppskatta dig på det viset du förtjänar.

Trots allt kommer jag nog alltid lyssna på dig, du har ändå varit en trogen följeslagare i mitt spretiga musikliv i över tio år. Du sorgliga, vackra, underbara Kent.

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken ,blir ett försvar
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit
Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg Dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg
Har jag äntligen lyckats glömma?

(Publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Att säga det med en enda mening

Kanske är konsten att säga det kort den svåraste av alla? Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är ”Säg det med en enda mening!”

Ändå finns det så många som säger det så bra, så kort. Enligt O ger många fina exempel, två från Warsan Shire, och jag tänkte än en gång påminna om ett ytterligare citat från hennes dikt Home som har cirkulerat på internet den senaste tiden men som inte är mindre viktigt för det:

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Ett annat citat, kanske världens kortaste novell men med så mycket innehåll, tillskrivs Ernest Hemingway även om det finns tvivel om ursprunget:

For sale: baby shoes, never worn.

Två tunga meningar trots, eller kanske på grund av, att de är så korta. Tunga citat om barn, om vår värld idag, om sorg. Jag tänkte avsluta med ett citat från Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, också tungt, men motsägelsefullt hoppfullt.

Kan den, vars själ blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från dess välde?

Den första nobelpristagaren

Vad gör en nobelpristagare till en nobelpristagare? I höstas funderade jag ganska mycket på vem som blir en nobelpristagare – nu pratar vi främst litteratur men det gäller säkert för de andra kategorierna också. Detta var i kölvattnet av det program i Lundströms Bokradio som analyserade Svenska Akademins ordval i nomineringarna. Jag skrev ett långt inlägg om det, det fascinerade mig något oerhört.

Om jag har räknat rätt så har 112 författare fått priset. Fjorton av dem har varit kvinnor. Tjugosju av dem skriver på engelska, fjorton på franska, tretton på tyska, elva på spanska. Det är ganska självskrivet vilka kriterier som har varit de mest betydande genom åren.

Men förutom kön, land och genre då? Faktiskt blev jag så fundersam att jag bestämde mig för att jag ville läsa lite fler Nobelpristagare. Jag har läst någonting – böcker, noveller eller poesi, av tjugosju av dessa 112. Något av alla kvinnliga pristagare utom en. Men jag har bestämt mig för att läsa fler. Inte i någon regelrätt utmaning, men när jag känner för det. Idén föddes i min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club och några pristagare kommer vi läsa tillsammans.

Sully Prudhomme var den allra första nobelpristagaren, en fransk poet som föddes 1839, utbildade sig till jurist och debuterade 1865 med diktsamlingen Stances et Poèmes. Han gav sedermera ut både essäer och poesisamlingar, de inledande romantiska men efterhand mer suggestiva och dystra. Inte i någon mån så ångestladdade som till exempel Pär Lagerkvists som skulle komma något decennium senare, men väl med närvaro av döden.

Sully_Prudhomme,_René-François-Armand,_BNF_GallicaBild från Wikimedia.

Motiveringen för det första nobelpris han 1901 tilldelades var i sig poetisk, om än inte jämförbar med de romantiska och drömmande dikter Prudhomme själv skrev.

såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning

Jag läste Lyriska dikter som var den enda diktsamling av Prudhomme som fanns på mitt bibliotek. Ett litet häfte, gulnat och slitet och med stämpeln ”pris två kronor och sjuttiofem öre på baksidan”. Bara det är bokromantik, och att läsa den första nobelpristagaren i litteratur än mer så, även om Prudhomme inte kommer fastna bland mina poetiska favoriter. Speciellt de romantiska dikterna har jag svårt för. De senare, de mer sorgliga, tilltalar mig mycket mer – i slutet av recensionen citerar jag en av dem – men överlag tycker jag bättre om dikter som inte följer ett så strikt rimmande på sista ordet som Prudhommes gör. Vid tiden när det första Nobelpriset utdelades ansågs Prudhommes dikter stå högt i kurs och bevisar ännu mer att Nobelpriset inte är fullständigt tidlöst – med det menar jag att även om de flesta nobelpristagare genom åren anses ha hög litterär klass även nu så är också Nobelpriset i allra högsta grad genomströmmat av tidens anda och politik och vilken litteraturform och diktform som anses värd ett pris förändras också.

Vid sidan av Lyriska dikter läste jag också en biografi över Prudhomme, skriven av hans vän Gaston Paris och därför, ja kanske inte så mycket av en biografi som en hyllning. En levnadsteckning som visserligen var intressant att läsa, men som också till hälften bestod av en jämförelse av Prudhomme med andra poeter från samma tid, Victor Hugo till exempel, och där Prudhomme alltid ansågs vara bättre än någon annan.

Nåväl. Jag tyckte om att läsa dikter av den förste författare som fick Nobelpriset, och det kommer bli högst intressant att fortsätta med Nobelprisläsningen.

Det sista afskedet

När döden slår den du höll kär
Du först knappt känner slagets smärta
Ditt ögas tår förstelnad är,Ty dödens närhet kylt ditt hjärta.

Och icke sorgens svarta skrud,
Ej Dies irae mäktar gifva
Åt din förtviflan form och ljud,
Och dina läppar stumma blifva.

Du tror knappt på din sorg, ändock
Du stirrar ned i grafvens gömma;
Förstår ej, när mot kistans lock
Den sista skofveln mull de tömma.

Det är först när i hemmets vrå
Din blick, som rundt kring bordet drager,
Ser stolen tom… Det är först då
Som du på allvar afsked tager.

I översättning av Karl August Hagberg, s. 117 i Sully Prudhomme, en karakterisk av Gaston Paris.

2015 års bästa böcker

När 2014 gick mot sitt slut insåg jag att jag hade saknat de där stora bokkärlekarna, de himlastormande läsupplevelserna och böckerna som får en att gråta, skratta och våndas. Böckerna en tar till sitt hjärta. Jag bestämde där och då att inte ha några utmaningar 2015 utan bara läsa det som jag ville läsa för min egen skull, för det var då jag tänkte att de där bokälsklingarna skulle hitta tillbaka till mig.

Faktiskt så tror jag att jag mer och mer hittade tillbaka till den där bokkärleken, för jag har mycket fler böcker på min lista 2015 än 2014 och den har varit mycket svårare att knåpa ihop. Men här är den, 10 böcker plus 3 starka bubblare, tio- i topp- listan är helt utan inbördes ordning. De fem översta skriver jag lite extra om, för att jag tyckte om dem så mycket.

Tio- i topp 2015

Den vita staden

13064338_O_1– av Karolina Ramqvist var kanske den allra bästa boken jag läste 2015. Nu, när vintern äntligen är här, kommer den tillbaka till mig med full kraft och jag minns vinterkylan i boken, hur den trängde sig på, det så oerhört fysiska i boken där fnasiga vinterläppar blandades med smuts och sår och hjälplöshet. Tomheten i det vakuum John lämnade efter sig, framtiden långt där borta och stillheten där emellan.

Tills drivkraften kommer, tills Karin börjar röra på sig. Den vita staden är ett slående porträtt, en skildring av ett liv så fysisk och nära att jag fortfarande kan känna den.

Code Name Verity

indexCode Name Verity av Elizabeth Wein minns jag så tydligt som om jag läste den igår. En av de mest fängslande och imponerande blandningar av historisk roman, Young Adult, äventyrsroman och feministiskt praktverk jag har läst.

 

The Fever

9781447235910_200_the-fever_haftad

”Sjön, som förorenad och tung är skådeplats för hemliga utflykter, ser och hör men berättar inget. Och när flera flickor på stadens skola råkar ut för feberanfall är det sjön flera genast misstänker.

Vad som orsakar utbrottet är visserligen ett underliggande mysterium men det mest fascinerande med The Fever tycker jag ändå är just stämningen, det dolda, ryktena som svävar iväg fortare än vinden och sprids på internet utan att någon kan hejda det. Relationen mellan flickorna som drabbas, de som står utanför, de som tror sig veta, de som är rädda. Skolan, föräldrarna. Det är en suggestiv, tryckande stämning med infekterade relationer som är helt enkelt mästerligt skriven.”

Saxat från min recension, jag kan inte säga det bättre än så här.

Allt det där jag sa till dig var sant

13055879_O_1

Åh, Anne och Mary. Vad jag våndades när jag läste, hur arg jag var, hur mycket jag önskade er att ni inte fötts in i den värld vi lever i. Jag ville vara där, skrika att det inte behöver vara så här, att det går över, att lämna honom, att det inte är hopplöst. Men hopplöst, är just vad det är i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hopplöst tungt, hopplöst svårt, hopplöst vackert och underbart poetiskt.

 

DrömbokhandelnOmslag-till-Drombokhandeln

Svåra frågor ställs om litteratur och kvalitet när bokhandeln Au Bon Roman öppnar – bara bra böcker, särskilt utvalda av en hemlig grupp författare. Men vem är någon att säga vad som är en bra bok? Jag älskade Drömbokhandeln, inte bara för den stora och svåra fråga den ställde, utan mest för kärleken till böcker som genomsyrade varenda sida och inte gick att ta miste på. Språket är så franskt, så levande, så vackert.

 

Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad som är så bra och så viktig.

Monstrumologen, en skräckroman jag sent kommer glömma. Ett gotiskt mästerverk, en illaluktande kamp mot avgrundsmonster och en Dr. Jekyll and Mr. Hyde- professor som försöker bestämma över liv och död.

När hundarna kommer, Augustprisvinnande Jessica Schiefauer skriver poetiskt om den första kärleken, det första hatet och hur svårt det är att leva med båda.

Drömfakulteten, Sara Stridsberg drömmer en fiktiv biografi över Valerie Solanas som är djupt skakande, ändlöst vackert skriven och personlig.

Sju minuter över midnatt skrev Patrick Ness färdigt när Siobhan Dowd dog i cancer. Och döden är det som hälsar på, i form av ett monster som varje kväll, sju minuter över midnatt knackar på Conors fönster. Sju minuter över midnatt är en bok för den som förlorat någon, för den som håller på att göra det, för den som någon gång känt sorg, för den som inte gjort det.

vitsvityancey_monstrumologen_omslag_inbnar-hundarna-kommerdrömfakulteten9789132160578_200_sju-minuter-over-midnatt

Bubblare

På bubblar-listan finns inte mindre än tre deckare. Jag har sällan med deckare på min årsbästalista för det är sällan jag tycker de är så pass bra att de kvalar in.

Men just de här tre deckarna säger något så otroligt viktigt om samhället, samtidigt som de har en bitande deckarintrig och undviker de djupa groparna av klyschor som onekligen verkar vara extra stor just i denna genre. Det är en skicklig väg att balansera på och det är också viktigt att nå ut med samhällskritiken som genomsyrar de här böckerna, i en så vida läst genre som deckaren. Det handlar så klart om ämnena feminism och rasism och de här författarna säger det ovanligt bra.

Skuggorna – Katarina Wennstam

Det blod som spillts – Åsa Larsson

Medan mörkret faller – Anna Lihammer

9789100125509_200_skuggornamedan-morkret-faller9789100103033

 

Nu hoppas jag på minst lika många fantastiska läsupplevelser 2016. Några har jag redan fått.

Lik, skam, verklighetsflykt

Under slutet av 2015 läste jag väldigt lite böcker, och bloggade om dem ännu mindre. Ändå var det flera böcker jag älskade, men kanske just därför var det svårt att skriva om dem. Tre böcker som gjorde ett djupt intryck på mig 2015 var Liket och soffan, Vitsvit och Library of Souls.liket-och-soffan-omslag

Liket och soffan läste jag om på Serienytt tidigt i somras och tyckte att den verkade fantastisk. En grafisk roman som utspelar sig långt ute på heden en knastertorr sommar. Unge Christian försvinner och rykten far som löpeld på den torra slätten. Polo strövar omkring och möter Sophie på sina vandringar; hon är annorlunda, vacker och skrämmande.

Under en höstkväll i september sträckläste jag Liket och soffan och glömde sedan totalt bort att blogga om den. Men den är lika vacker och skrämmande som Sophie i historien, annorlunda, mörk och klagande och jag älskade den.

vitsvitJag älskade också Athena Farrokzads Vitsvit, som är en diktsamling där många röster får ta plats jämte diktjagets egen, ofta filtrerade genom diktjagets ögon men så starka och drivande att deras åsikter och tankar ändå lyser igenom. Det är vithetsnorm, skam, rasism, familj, skuld och kärlek som river och sliter i själen och som inte kan lämna någon oberörd.library-of-souls

Kanske inte riktigt att jag älskade tredje delen i Miss Peregrines home for Peculiar Children, Library of Souls, men ändå finns det något i Ransom Riggs bokserie som drar mig in i dess annorlunda värld varje gång jag läser den. Det är sorgligt, spännande och mystiskt men det är ändå inte samma sak som i första boken. Där älskade jag kombinationen av text och märkliga fotografier, men i både andra och tredje boken känns kopplingen mellan berättelsen och fotona mindre och mindre självklar och mer och mer krystad. Jag hoppas att Library of Souls blir det värdiga slutet på serien om de besynnerliga barnen.

 

De döda kommer från Karelen

de-doda-kommer-fran-karelenDe döda kommer från Karelen har ett så vackert omslag att det nästan är smärtsamt. Det säger också ganska mycket om bokens innehåll, tycker jag. Det var några veckor sedan jag läste den nu och jag minns egentligen inte så mycket mer av den än en känsla av död och hämnd och mörker, men också att jag tyckte den var väldigt bra. Diktsamlingen rör sig runt i Europa och verkar överallt hitta samma sak: rädsla för livet, döden och det okända. Det är en vacker diktsamling, märklig, men vacker.

Andra som läst: Dagens bok, bernur.

Allt det där jag sa till dig var sant – Amanda Svensson

9789113066714_200_allt-det-dar-jag-sa-till-dig-var-sant_pocketAllt det där jag sa till dig var sant gjorde mig så ledsen och förbannad som en bara blir av riktigt, riktigt bra böcker. För bara en bok som är så bra skriven att en lever sig in i det som om det vore ens egen värld, har kraften och makten att påverka en så oerhört mycket.

De är också ofta de böckerna det är så svårt att sätta ord på, för de gör de så mycket bättre själva. Men en sak jag vet, det är att jag verkligen inte håller med om en blurb som var på framsidan av pocketupplagan: ”Det är lekfullt, respektlöst och oemotståndligt medryckande”. För mig var det varken lekfullt eller respektlöst eller ens medryckande, för mig var det en oerhört tragisk berättelse om hur en helt vanlig tjej söker den bekräftelse som tjejer blir inlärda att de behöver. Av män. Huvudpersonen i Allt det där jag sa till dig var sant hittar en man som bekräftar henne, som säger att hon är någonting och därför blir det så svårt att lämna honom när misshandeln och våldtäkterna börjar. Ofta skammas kvinnor och tjejer som inte lämnar just sådana här förhållanden med ”varför gick du bara inte?” men i Allt det där jag sa till dig var sant gör Amanda Svensson det glasklart varför det inte är att ”bara” gå.

Inte heller håller jag med baksidestexten, som menar att Allt det där jag sa till dig var sant ”är en berättelse om berättelser, om hur de söndrar och helar”. Nog finns det lager efter lager av berättelser men mycket mer tycker jag Allt det där jag sa till dig var sant är en bok som ser sanningen i vitögat, som inte väjer för det svarta och tunga och som försöker förklara något som många så sällan verkar förstå: just hur lätt det är att bli fast i en destruktiv relation och hur svårt det kan vara att lämna någon som misshandlar, fysiskt eller psykiskt. Berättelserna, ja en del av dem tycker jag är som en hinna över allt det verkliga när det är alldeles för svårt och tungt. De andra är just det svåra och tunga, de är bilden av den musa som mannen, kallad Poeten, önskar sig och de skär in i verkligheten när den inte lever upp till förväntningarna. Oket som Mary faller under är det att vara till lags, att vara en musa, att göra sig tillgänglig, att helt enkelt vara en människa (kvinna) som är till för en annan människa (man). Ett budskap som skriks ut åt kvinnor att det är just det vi ska vara.

Men Allt det där jag sa till dig var sant är också poesi. En vacker berättelse om vänskap, ord som kan rädda om än inte hela, om att ändå finna en plats i livet och framförallt om att göra det tillsammans med någon annan.

Poesin som inte var lyrik

Första gången jag läste något av Stig Dagerman var någon gång i tidiga tonåren och som vanligt var det min bokälskande morfar som tryckt boken i handen på mig. Jag var fascinerad och inte sällan skrämd av det mörker som bredde ut sig från boksidorna och som gick långt djupare än det mörker som skräcklitteratur ofta framkallar för mig. Framförallt var De dömdas ö en djupdykning i ångest och förtvivlan, jag slukade orden som en törstande och tog dem till ett ställe där de förmodligen aldrig kommer försvinna. Tillsammans med Bannlyst av Selma Lagerlöf är fortfarande De dömdas ö den bok jag allra mest hatar att älska.

Det var många år sedan jag läste något av Stig Dagerman, och jag har ännu inte läst alla hans böcker. Men över hösten och vintern förra året och i år läste jag samlingen Dikter, noveller och prosafragment.

Det som slår mig som en slägga är sällan poesin, även om poesin är nog så talande och ofta vacker. Men det är just det, att det som finns i poesin är så uttalat att det mer blir en berättelse. I de korta noveller som utgör bokens andra del är det däremot Stig Dagermans subtilitet som talar och det rör mig mycket djupare. Här blir några få detaljer till en hel tavla, några futtiga ord till en hel berättelse och metaforerna bygger upp en hel scen.

Det är inte det att jag tycker att poesi alltid måste vara svår och djupt metaforisk, tvärtom. Men jag tyckte helt enkelt mycket mer om novellerna i den här boken än poesin, liksom jag har tyckt mycket mer om flera av Dagermans böcker än både poesin och novellerna.

Prosafragmenten, däremot, är för mig problematiska. Är det rätt att ge ut prosafragment, ofärdiga delar av böcker, om författaren inte lever? Är de av sådan vikt att de inte borde ligga och damma? För mig är de, även om de stundtals är vackra, just ofärdiga och faktiskt tycker jag samlingen hade varit bättre utan dem.index

 

Om att vara besatt – bokcirklande om A. S. Byatts ”Possession”

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?