De döda kommer från Karelen

de-doda-kommer-fran-karelenDe döda kommer från Karelen har ett så vackert omslag att det nästan är smärtsamt. Det säger också ganska mycket om bokens innehåll, tycker jag. Det var några veckor sedan jag läste den nu och jag minns egentligen inte så mycket mer av den än en känsla av död och hämnd och mörker, men också att jag tyckte den var väldigt bra. Diktsamlingen rör sig runt i Europa och verkar överallt hitta samma sak: rädsla för livet, döden och det okända. Det är en vacker diktsamling, märklig, men vacker.

Andra som läst: Dagens bok, bernur.

Allt det där jag sa till dig var sant – Amanda Svensson

9789113066714_200_allt-det-dar-jag-sa-till-dig-var-sant_pocketAllt det där jag sa till dig var sant gjorde mig så ledsen och förbannad som en bara blir av riktigt, riktigt bra böcker. För bara en bok som är så bra skriven att en lever sig in i det som om det vore ens egen värld, har kraften och makten att påverka en så oerhört mycket.

De är också ofta de böckerna det är så svårt att sätta ord på, för de gör de så mycket bättre själva. Men en sak jag vet, det är att jag verkligen inte håller med om en blurb som var på framsidan av pocketupplagan: ”Det är lekfullt, respektlöst och oemotståndligt medryckande”. För mig var det varken lekfullt eller respektlöst eller ens medryckande, för mig var det en oerhört tragisk berättelse om hur en helt vanlig tjej söker den bekräftelse som tjejer blir inlärda att de behöver. Av män. Huvudpersonen i Allt det där jag sa till dig var sant hittar en man som bekräftar henne, som säger att hon är någonting och därför blir det så svårt att lämna honom när misshandeln och våldtäkterna börjar. Ofta skammas kvinnor och tjejer som inte lämnar just sådana här förhållanden med ”varför gick du bara inte?” men i Allt det där jag sa till dig var sant gör Amanda Svensson det glasklart varför det inte är att ”bara” gå.

Inte heller håller jag med baksidestexten, som menar att Allt det där jag sa till dig var sant ”är en berättelse om berättelser, om hur de söndrar och helar”. Nog finns det lager efter lager av berättelser men mycket mer tycker jag Allt det där jag sa till dig var sant är en bok som ser sanningen i vitögat, som inte väjer för det svarta och tunga och som försöker förklara något som många så sällan verkar förstå: just hur lätt det är att bli fast i en destruktiv relation och hur svårt det kan vara att lämna någon som misshandlar, fysiskt eller psykiskt. Berättelserna, ja en del av dem tycker jag är som en hinna över allt det verkliga när det är alldeles för svårt och tungt. De andra är just det svåra och tunga, de är bilden av den musa som mannen, kallad Poeten, önskar sig och de skär in i verkligheten när den inte lever upp till förväntningarna. Oket som Mary faller under är det att vara till lags, att vara en musa, att göra sig tillgänglig, att helt enkelt vara en människa (kvinna) som är till för en annan människa (man). Ett budskap som skriks ut åt kvinnor att det är just det vi ska vara.

Men Allt det där jag sa till dig var sant är också poesi. En vacker berättelse om vänskap, ord som kan rädda om än inte hela, om att ändå finna en plats i livet och framförallt om att göra det tillsammans med någon annan.

Poesin som inte var lyrik

Första gången jag läste något av Stig Dagerman var någon gång i tidiga tonåren och som vanligt var det min bokälskande morfar som tryckt boken i handen på mig. Jag var fascinerad och inte sällan skrämd av det mörker som bredde ut sig från boksidorna och som gick långt djupare än det mörker som skräcklitteratur ofta framkallar för mig. Framförallt var De dömdas ö en djupdykning i ångest och förtvivlan, jag slukade orden som en törstande och tog dem till ett ställe där de förmodligen aldrig kommer försvinna. Tillsammans med Bannlyst av Selma Lagerlöf är fortfarande De dömdas ö den bok jag allra mest hatar att älska.

Det var många år sedan jag läste något av Stig Dagerman, och jag har ännu inte läst alla hans böcker. Men över hösten och vintern förra året och i år läste jag samlingen Dikter, noveller och prosafragment.

Det som slår mig som en slägga är sällan poesin, även om poesin är nog så talande och ofta vacker. Men det är just det, att det som finns i poesin är så uttalat att det mer blir en berättelse. I de korta noveller som utgör bokens andra del är det däremot Stig Dagermans subtilitet som talar och det rör mig mycket djupare. Här blir några få detaljer till en hel tavla, några futtiga ord till en hel berättelse och metaforerna bygger upp en hel scen.

Det är inte det att jag tycker att poesi alltid måste vara svår och djupt metaforisk, tvärtom. Men jag tyckte helt enkelt mycket mer om novellerna i den här boken än poesin, liksom jag har tyckt mycket mer om flera av Dagermans böcker än både poesin och novellerna.

Prosafragmenten, däremot, är för mig problematiska. Är det rätt att ge ut prosafragment, ofärdiga delar av böcker, om författaren inte lever? Är de av sådan vikt att de inte borde ligga och damma? För mig är de, även om de stundtals är vackra, just ofärdiga och faktiskt tycker jag samlingen hade varit bättre utan dem.index

 

Om att vara besatt – bokcirklande om A. S. Byatts ”Possession”

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?

I min bokhylla W

Just nu är jag mitt i en flytt och större delen av mina böcker är nerpackade, tyvärr lade jag ner min enda bok på W innan jag kom mig för att fotografera den, så det blir en fuskbild!

Wuthering Heights är en av mina absoluta favoritböcker, jag älskar den dystra stämningen och den gråa dimman över heden som genomsyrar hela boken. Karaktärerna är inte särskilt sympatiska men ändå intressanta – i centrum står den tragiska kärlekshistorien mellan den bortskämda Cathy och den ondskefulle Heathcliff.

Jag hade ändå en bok till kvar i hyllan, om vi fuskar lite även här och bortser från det första lilla ordet:

T. S. Eliot stiftade jag bekantskap med när jag läste litteraturvetenskap och jag förälskade mig totalt i The Waste Land – ett långt, mörkt och dystert versepos som det tar en liten stund att ta sig igenom. Det är dock helt klart värt mödan!

XYZÅ utgår då jag inte hade några sådana böcker, nästa gång är det alltså dags för Ä!

Tomten och andra berättelser

Jag har läst en del Viktor Rydberg i mina dagar men inte på långa vägar tillräckligt, jag funderar på att göra det till ett nyårslöfte att läsa ett par stycken som jag missat. När jag nu faktiskt läst The Vampyre av John Polidori så måste jag ju följdläsa Vampyren av Viktor Rydberg där Lord Rutvhen – som figurerar i The Vampyre – än en gång får komma till liv.

Varför Viktor Rydberg helt plötsligt dök upp i mina tankar var för att jag lite kände mig som Tomten i dikten med samma namn när jag gick till jobbet halv sex på julaftons morgon. Det var inte en själ ute kan jag säga.

Ni har förmodligen fått julstämning så det räcker och blir över vid det här laget men jag tänkte spä på den lite till, speciellt eftersom Tomten är en så otroligt vacker dikt. Läs och njut.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Boklördag: Nelly Sachs

Nelly Sachs föddes i Berlin 1891 och dog i Stockholm 1970. Hon fick Nobelpriset 1966 för sin poesi som är både vacker, tung och sorglig. Jag har läst ungefär en tredjedel av hennes samlade dikter och de är mycket att ta in på en gång, de är ofta fyllda av död och sorg och framförallt över de olyckor som följt det judiska folket.

Jag tycker om många av Nelly Sachs dikter. Vad jag tycker extra mycket om är hur vackra även rubrikerna till de olika diktsamlingarna är, som Din kropp i röken genom luften, Böner för den döde brudgummen, Gravskrifter skrivna i luften, Körer efter midnatt, I vanmakt bakom ögonlocken, Färd mot det stoftlösa och Glödande gåtor. Jag älskar dikter där författaren verkligen kan vrida till metaforerna så de blir så vackra att man nästan vrider sig själv, och jag hade önskat att jag kunnat läsa Nelly Sachs på originalspråk.

Redan omfamnad av den himmelska tröstens arm
Står den vansinniga modern
Med trasorna av sitt sönderrivna förstånd
Lägger hon sitt döda barn i en kista,
Lägger sitt förlorade ljus i kista,
Formar sina händer till krukor
Och fyller dem ur luften med sitt barns kropp,
Fyller ur luften med ögonen, håret
Och det skälvande hjärtat –

Så kysser hon det ur luften födda
Och dör!

Boklördag: poesi

Dagens sista inlägg på månadens boklördag blir en av mina favoritdikter, den heter Fotogen och är skriven av en av mina favoritpoeter, Pär Mauritzson. Dikten är egentligen en låttext och finns att lyssna på som åttonde spår på skivan 14cc Kemiskt av Cirkus Miramar.

Dämpade skratt bakom halvöppna dörrar
Fingrar som famlar, ett glas faller ner
Och barnet som borde sova sen länge
men det är ingen som hör och ingen som ser
och stjärnorna stirrar och månen den undrar
Vad stjärnorna ser är det ingen som vet
Men jag, jag vill bara sitta här själv inatt
Och jag vill bara vara ett jag
– lika lätt som ett moln

Nu sitter jag här i seklerna av damm
Faller med tiden och har snart täckt mitt namn
Ett andetag djupt är livet så kort
Ett irrbloss i natten brinner ut så fort
Jag vill inte tyna och slockna och dö
Jag vill bara leva ett evigt nu
Jag vill inte vara en blomma som dör
En blomma som dör

Jag hör hur man talar på våningen under
Där festen har pågått sen jag minns inte när
Men plötsligt står det en doft av lavendel
i luften – Du skrattar varför sitter du här?
Hon knycker på nacken så en lock faller fram
Hon smittar med leenden som flyger
– lika lätt som små moln

Men varför sitter Du här medan seklerna går
Tror Du tiden ska vänta på att Du ska förstå
Ja då får den vänta många tusen år
Hon gör en grimas och det är då jag förstår
Hon injicerar min själ hon är en nål i en ven
Som bär till mitt hjärta hon är fotogen
Och vacker som vinden och vinden är mild
Och vacker som vinden och tiden står still

Århundradets kärlekssaga – Märta Tikkanen

Tidigare har jag läst Män kan inte våldtas men Århundradets kärlekssaga är den första poesi jag läser av Märta Tikkanen. Boken är förvisso inte bara poesi, det är en historia om en familj i kris och en smärtsam berättelse om kärlekens baksida. Är familjebanden och kärleken större än allt? Vad gör man när alkoholism splittrar en familj och när barnen blir de som tar hand om istället för att tas om hand? Vad gör man när man inte kan värja sig mot omvärldens blickar?

Märta Tikkanen ger inget svar men ställer heller inte så mycket frågor. Det är vackra ord om en hård verklighet, och just det vackra i poesin gör det sorgliga så mycket mer markant. Det är gripande och tyvärr alltid aktuellt.

Du frågar mej
vem du är för mej
och det känns plötsligt
svårt
för mej att svara

Du var min längtan
efter ta och ge
ett enda stort svar på mitt behov
av att behövas
Du var den som jag ville
stå i bredd med
och ha förtroende för
den jag ville lita på
och aldrig svika
vad som än hände

Du var en utmaning så djärv
att den var oundviklig
du var en uppgift
som var alltför svår
och därför nödvändig
och du var den jag ville
att mina barn skulle likna

Du var alla möjligheter
och utvecklig och framtid
du var gemensam kamp
och det omöjliga hoppet
om förändring

Du var bottenlös
och jag var bottenlös
och vi skulle drunkna tillsammans

Men nånstans under åren
har nånting hänt
Idag är du den
som jag bor med

Lite kärlek och misär i poesiform såhär på morgonkvisten

Eller om det är natt fortfarande, jag vet inte. Klockan 03.10 på jobbet är det inte sådär fasligt mycket som händer och jag blir lite lagom sentimental av en väldigt vacker lilarosa soluppgång utanför fönstret. Vad passar då bättre än en gråtmild, sorglig och väldigt vacker Miramar- låt? Allra finast är den med musik till men himla fin att läsa är den också. Simply not a lovesong, heter den.

Cherie jag ligger i min säng,
klockan går med tunga steg
Stationen 20:03,
tåget gick och du med det
Jag tror du är min enda vän,
den enda som jag bryr mig om,
om jag blundar kan jag se
ett tåg mot söder och jag vet:
det blir ensamt här ikväll,
det blir ensamt här inatt,
tankarna blir tusen nålar
som sticker ljudet av ditt skratt,
av ditt skratt, av ditt skratt

This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge på ett hjul
och det är tur utan retur
This is simply not a lovesong,
det är en sorgsen vind som stryker i ditt hår
och det är kärlek från igår
This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge på ett hjul,
och det är tur utan retur,
och det är aldrig mera du,
nej det är aldrig mera du

När jag ser dig sätta segel
mot en ny och bättre dag,
jag kanske aldrig mer få se dig,
jag är dömd att stanna kvar
Du var ofantligt mycket större
än mitt gråa lilla liv,
och vad som är så mycket värre
är att du gav mig perspektiv
Livet aldrig blir detsamma,
aldrig mera blir sig likt;
du var en doft av något större,
ja en skymt av någonting unikt,

This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge här och nu,
och det är tur utan retur
This is simply not a lovesong,
det är en sorgsen vind som blåser i ditt hår
och säger kärlek från igår
This is simply not a lovesong,
Det är de enda ord du får,
de är de enda ord jag har.

/P. Mauritzson