2015 års bästa böcker

När 2014 gick mot sitt slut insåg jag att jag hade saknat de där stora bokkärlekarna, de himlastormande läsupplevelserna och böckerna som får en att gråta, skratta och våndas. Böckerna en tar till sitt hjärta. Jag bestämde där och då att inte ha några utmaningar 2015 utan bara läsa det som jag ville läsa för min egen skull, för det var då jag tänkte att de där bokälsklingarna skulle hitta tillbaka till mig.

Faktiskt så tror jag att jag mer och mer hittade tillbaka till den där bokkärleken, för jag har mycket fler böcker på min lista 2015 än 2014 och den har varit mycket svårare att knåpa ihop. Men här är den, 10 böcker plus 3 starka bubblare, tio- i topp- listan är helt utan inbördes ordning. De fem översta skriver jag lite extra om, för att jag tyckte om dem så mycket.

Tio- i topp 2015

Den vita staden

13064338_O_1– av Karolina Ramqvist var kanske den allra bästa boken jag läste 2015. Nu, när vintern äntligen är här, kommer den tillbaka till mig med full kraft och jag minns vinterkylan i boken, hur den trängde sig på, det så oerhört fysiska i boken där fnasiga vinterläppar blandades med smuts och sår och hjälplöshet. Tomheten i det vakuum John lämnade efter sig, framtiden långt där borta och stillheten där emellan.

Tills drivkraften kommer, tills Karin börjar röra på sig. Den vita staden är ett slående porträtt, en skildring av ett liv så fysisk och nära att jag fortfarande kan känna den.

Code Name Verity

indexCode Name Verity av Elizabeth Wein minns jag så tydligt som om jag läste den igår. En av de mest fängslande och imponerande blandningar av historisk roman, Young Adult, äventyrsroman och feministiskt praktverk jag har läst.

 

The Fever

9781447235910_200_the-fever_haftad

”Sjön, som förorenad och tung är skådeplats för hemliga utflykter, ser och hör men berättar inget. Och när flera flickor på stadens skola råkar ut för feberanfall är det sjön flera genast misstänker.

Vad som orsakar utbrottet är visserligen ett underliggande mysterium men det mest fascinerande med The Fever tycker jag ändå är just stämningen, det dolda, ryktena som svävar iväg fortare än vinden och sprids på internet utan att någon kan hejda det. Relationen mellan flickorna som drabbas, de som står utanför, de som tror sig veta, de som är rädda. Skolan, föräldrarna. Det är en suggestiv, tryckande stämning med infekterade relationer som är helt enkelt mästerligt skriven.”

Saxat från min recension, jag kan inte säga det bättre än så här.

Allt det där jag sa till dig var sant

13055879_O_1

Åh, Anne och Mary. Vad jag våndades när jag läste, hur arg jag var, hur mycket jag önskade er att ni inte fötts in i den värld vi lever i. Jag ville vara där, skrika att det inte behöver vara så här, att det går över, att lämna honom, att det inte är hopplöst. Men hopplöst, är just vad det är i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hopplöst tungt, hopplöst svårt, hopplöst vackert och underbart poetiskt.

 

DrömbokhandelnOmslag-till-Drombokhandeln

Svåra frågor ställs om litteratur och kvalitet när bokhandeln Au Bon Roman öppnar – bara bra böcker, särskilt utvalda av en hemlig grupp författare. Men vem är någon att säga vad som är en bra bok? Jag älskade Drömbokhandeln, inte bara för den stora och svåra fråga den ställde, utan mest för kärleken till böcker som genomsyrade varenda sida och inte gick att ta miste på. Språket är så franskt, så levande, så vackert.

 

Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad som är så bra och så viktig.

Monstrumologen, en skräckroman jag sent kommer glömma. Ett gotiskt mästerverk, en illaluktande kamp mot avgrundsmonster och en Dr. Jekyll and Mr. Hyde- professor som försöker bestämma över liv och död.

När hundarna kommer, Augustprisvinnande Jessica Schiefauer skriver poetiskt om den första kärleken, det första hatet och hur svårt det är att leva med båda.

Drömfakulteten, Sara Stridsberg drömmer en fiktiv biografi över Valerie Solanas som är djupt skakande, ändlöst vackert skriven och personlig.

Sju minuter över midnatt skrev Patrick Ness färdigt när Siobhan Dowd dog i cancer. Och döden är det som hälsar på, i form av ett monster som varje kväll, sju minuter över midnatt knackar på Conors fönster. Sju minuter över midnatt är en bok för den som förlorat någon, för den som håller på att göra det, för den som någon gång känt sorg, för den som inte gjort det.

vitsvityancey_monstrumologen_omslag_inbnar-hundarna-kommerdrömfakulteten9789132160578_200_sju-minuter-over-midnatt

Bubblare

På bubblar-listan finns inte mindre än tre deckare. Jag har sällan med deckare på min årsbästalista för det är sällan jag tycker de är så pass bra att de kvalar in.

Men just de här tre deckarna säger något så otroligt viktigt om samhället, samtidigt som de har en bitande deckarintrig och undviker de djupa groparna av klyschor som onekligen verkar vara extra stor just i denna genre. Det är en skicklig väg att balansera på och det är också viktigt att nå ut med samhällskritiken som genomsyrar de här böckerna, i en så vida läst genre som deckaren. Det handlar så klart om ämnena feminism och rasism och de här författarna säger det ovanligt bra.

Skuggorna – Katarina Wennstam

Det blod som spillts – Åsa Larsson

Medan mörkret faller – Anna Lihammer

9789100125509_200_skuggornamedan-morkret-faller9789100103033

 

Nu hoppas jag på minst lika många fantastiska läsupplevelser 2016. Några har jag redan fått.

Lik, skam, verklighetsflykt

Under slutet av 2015 läste jag väldigt lite böcker, och bloggade om dem ännu mindre. Ändå var det flera böcker jag älskade, men kanske just därför var det svårt att skriva om dem. Tre böcker som gjorde ett djupt intryck på mig 2015 var Liket och soffan, Vitsvit och Library of Souls.liket-och-soffan-omslag

Liket och soffan läste jag om på Serienytt tidigt i somras och tyckte att den verkade fantastisk. En grafisk roman som utspelar sig långt ute på heden en knastertorr sommar. Unge Christian försvinner och rykten far som löpeld på den torra slätten. Polo strövar omkring och möter Sophie på sina vandringar; hon är annorlunda, vacker och skrämmande.

Under en höstkväll i september sträckläste jag Liket och soffan och glömde sedan totalt bort att blogga om den. Men den är lika vacker och skrämmande som Sophie i historien, annorlunda, mörk och klagande och jag älskade den.

vitsvitJag älskade också Athena Farrokzads Vitsvit, som är en diktsamling där många röster får ta plats jämte diktjagets egen, ofta filtrerade genom diktjagets ögon men så starka och drivande att deras åsikter och tankar ändå lyser igenom. Det är vithetsnorm, skam, rasism, familj, skuld och kärlek som river och sliter i själen och som inte kan lämna någon oberörd.library-of-souls

Kanske inte riktigt att jag älskade tredje delen i Miss Peregrines home for Peculiar Children, Library of Souls, men ändå finns det något i Ransom Riggs bokserie som drar mig in i dess annorlunda värld varje gång jag läser den. Det är sorgligt, spännande och mystiskt men det är ändå inte samma sak som i första boken. Där älskade jag kombinationen av text och märkliga fotografier, men i både andra och tredje boken känns kopplingen mellan berättelsen och fotona mindre och mindre självklar och mer och mer krystad. Jag hoppas att Library of Souls blir det värdiga slutet på serien om de besynnerliga barnen.

 

De döda kommer från Karelen

de-doda-kommer-fran-karelenDe döda kommer från Karelen har ett så vackert omslag att det nästan är smärtsamt. Det säger också ganska mycket om bokens innehåll, tycker jag. Det var några veckor sedan jag läste den nu och jag minns egentligen inte så mycket mer av den än en känsla av död och hämnd och mörker, men också att jag tyckte den var väldigt bra. Diktsamlingen rör sig runt i Europa och verkar överallt hitta samma sak: rädsla för livet, döden och det okända. Det är en vacker diktsamling, märklig, men vacker.

Andra som läst: Dagens bok, bernur.

Allt det där jag sa till dig var sant – Amanda Svensson

9789113066714_200_allt-det-dar-jag-sa-till-dig-var-sant_pocketAllt det där jag sa till dig var sant gjorde mig så ledsen och förbannad som en bara blir av riktigt, riktigt bra böcker. För bara en bok som är så bra skriven att en lever sig in i det som om det vore ens egen värld, har kraften och makten att påverka en så oerhört mycket.

De är också ofta de böckerna det är så svårt att sätta ord på, för de gör de så mycket bättre själva. Men en sak jag vet, det är att jag verkligen inte håller med om en blurb som var på framsidan av pocketupplagan: ”Det är lekfullt, respektlöst och oemotståndligt medryckande”. För mig var det varken lekfullt eller respektlöst eller ens medryckande, för mig var det en oerhört tragisk berättelse om hur en helt vanlig tjej söker den bekräftelse som tjejer blir inlärda att de behöver. Av män. Huvudpersonen i Allt det där jag sa till dig var sant hittar en man som bekräftar henne, som säger att hon är någonting och därför blir det så svårt att lämna honom när misshandeln och våldtäkterna börjar. Ofta skammas kvinnor och tjejer som inte lämnar just sådana här förhållanden med ”varför gick du bara inte?” men i Allt det där jag sa till dig var sant gör Amanda Svensson det glasklart varför det inte är att ”bara” gå.

Inte heller håller jag med baksidestexten, som menar att Allt det där jag sa till dig var sant ”är en berättelse om berättelser, om hur de söndrar och helar”. Nog finns det lager efter lager av berättelser men mycket mer tycker jag Allt det där jag sa till dig var sant är en bok som ser sanningen i vitögat, som inte väjer för det svarta och tunga och som försöker förklara något som många så sällan verkar förstå: just hur lätt det är att bli fast i en destruktiv relation och hur svårt det kan vara att lämna någon som misshandlar, fysiskt eller psykiskt. Berättelserna, ja en del av dem tycker jag är som en hinna över allt det verkliga när det är alldeles för svårt och tungt. De andra är just det svåra och tunga, de är bilden av den musa som mannen, kallad Poeten, önskar sig och de skär in i verkligheten när den inte lever upp till förväntningarna. Oket som Mary faller under är det att vara till lags, att vara en musa, att göra sig tillgänglig, att helt enkelt vara en människa (kvinna) som är till för en annan människa (man). Ett budskap som skriks ut åt kvinnor att det är just det vi ska vara.

Men Allt det där jag sa till dig var sant är också poesi. En vacker berättelse om vänskap, ord som kan rädda om än inte hela, om att ändå finna en plats i livet och framförallt om att göra det tillsammans med någon annan.

Poesin som inte var lyrik

Första gången jag läste något av Stig Dagerman var någon gång i tidiga tonåren och som vanligt var det min bokälskande morfar som tryckt boken i handen på mig. Jag var fascinerad och inte sällan skrämd av det mörker som bredde ut sig från boksidorna och som gick långt djupare än det mörker som skräcklitteratur ofta framkallar för mig. Framförallt var De dömdas ö en djupdykning i ångest och förtvivlan, jag slukade orden som en törstande och tog dem till ett ställe där de förmodligen aldrig kommer försvinna. Tillsammans med Bannlyst av Selma Lagerlöf är fortfarande De dömdas ö den bok jag allra mest hatar att älska.

Det var många år sedan jag läste något av Stig Dagerman, och jag har ännu inte läst alla hans böcker. Men över hösten och vintern förra året och i år läste jag samlingen Dikter, noveller och prosafragment.

Det som slår mig som en slägga är sällan poesin, även om poesin är nog så talande och ofta vacker. Men det är just det, att det som finns i poesin är så uttalat att det mer blir en berättelse. I de korta noveller som utgör bokens andra del är det däremot Stig Dagermans subtilitet som talar och det rör mig mycket djupare. Här blir några få detaljer till en hel tavla, några futtiga ord till en hel berättelse och metaforerna bygger upp en hel scen.

Det är inte det att jag tycker att poesi alltid måste vara svår och djupt metaforisk, tvärtom. Men jag tyckte helt enkelt mycket mer om novellerna i den här boken än poesin, liksom jag har tyckt mycket mer om flera av Dagermans böcker än både poesin och novellerna.

Prosafragmenten, däremot, är för mig problematiska. Är det rätt att ge ut prosafragment, ofärdiga delar av böcker, om författaren inte lever? Är de av sådan vikt att de inte borde ligga och damma? För mig är de, även om de stundtals är vackra, just ofärdiga och faktiskt tycker jag samlingen hade varit bättre utan dem.index

 

Om att vara besatt – bokcirklande om A. S. Byatts ”Possession”

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?

I min bokhylla W

Just nu är jag mitt i en flytt och större delen av mina böcker är nerpackade, tyvärr lade jag ner min enda bok på W innan jag kom mig för att fotografera den, så det blir en fuskbild!

Wuthering Heights är en av mina absoluta favoritböcker, jag älskar den dystra stämningen och den gråa dimman över heden som genomsyrar hela boken. Karaktärerna är inte särskilt sympatiska men ändå intressanta – i centrum står den tragiska kärlekshistorien mellan den bortskämda Cathy och den ondskefulle Heathcliff.

Jag hade ändå en bok till kvar i hyllan, om vi fuskar lite även här och bortser från det första lilla ordet:

T. S. Eliot stiftade jag bekantskap med när jag läste litteraturvetenskap och jag förälskade mig totalt i The Waste Land – ett långt, mörkt och dystert versepos som det tar en liten stund att ta sig igenom. Det är dock helt klart värt mödan!

XYZÅ utgår då jag inte hade några sådana böcker, nästa gång är det alltså dags för Ä!

Tomten och andra berättelser

Jag har läst en del Viktor Rydberg i mina dagar men inte på långa vägar tillräckligt, jag funderar på att göra det till ett nyårslöfte att läsa ett par stycken som jag missat. När jag nu faktiskt läst The Vampyre av John Polidori så måste jag ju följdläsa Vampyren av Viktor Rydberg där Lord Rutvhen – som figurerar i The Vampyre – än en gång får komma till liv.

Varför Viktor Rydberg helt plötsligt dök upp i mina tankar var för att jag lite kände mig som Tomten i dikten med samma namn när jag gick till jobbet halv sex på julaftons morgon. Det var inte en själ ute kan jag säga.

Ni har förmodligen fått julstämning så det räcker och blir över vid det här laget men jag tänkte spä på den lite till, speciellt eftersom Tomten är en så otroligt vacker dikt. Läs och njut.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Boklördag: Nelly Sachs

Nelly Sachs föddes i Berlin 1891 och dog i Stockholm 1970. Hon fick Nobelpriset 1966 för sin poesi som är både vacker, tung och sorglig. Jag har läst ungefär en tredjedel av hennes samlade dikter och de är mycket att ta in på en gång, de är ofta fyllda av död och sorg och framförallt över de olyckor som följt det judiska folket.

Jag tycker om många av Nelly Sachs dikter. Vad jag tycker extra mycket om är hur vackra även rubrikerna till de olika diktsamlingarna är, som Din kropp i röken genom luften, Böner för den döde brudgummen, Gravskrifter skrivna i luften, Körer efter midnatt, I vanmakt bakom ögonlocken, Färd mot det stoftlösa och Glödande gåtor. Jag älskar dikter där författaren verkligen kan vrida till metaforerna så de blir så vackra att man nästan vrider sig själv, och jag hade önskat att jag kunnat läsa Nelly Sachs på originalspråk.

Redan omfamnad av den himmelska tröstens arm
Står den vansinniga modern
Med trasorna av sitt sönderrivna förstånd
Lägger hon sitt döda barn i en kista,
Lägger sitt förlorade ljus i kista,
Formar sina händer till krukor
Och fyller dem ur luften med sitt barns kropp,
Fyller ur luften med ögonen, håret
Och det skälvande hjärtat –

Så kysser hon det ur luften födda
Och dör!

Boklördag: poesi

Dagens sista inlägg på månadens boklördag blir en av mina favoritdikter, den heter Fotogen och är skriven av en av mina favoritpoeter, Pär Mauritzson. Dikten är egentligen en låttext och finns att lyssna på som åttonde spår på skivan 14cc Kemiskt av Cirkus Miramar.

Dämpade skratt bakom halvöppna dörrar
Fingrar som famlar, ett glas faller ner
Och barnet som borde sova sen länge
men det är ingen som hör och ingen som ser
och stjärnorna stirrar och månen den undrar
Vad stjärnorna ser är det ingen som vet
Men jag, jag vill bara sitta här själv inatt
Och jag vill bara vara ett jag
– lika lätt som ett moln

Nu sitter jag här i seklerna av damm
Faller med tiden och har snart täckt mitt namn
Ett andetag djupt är livet så kort
Ett irrbloss i natten brinner ut så fort
Jag vill inte tyna och slockna och dö
Jag vill bara leva ett evigt nu
Jag vill inte vara en blomma som dör
En blomma som dör

Jag hör hur man talar på våningen under
Där festen har pågått sen jag minns inte när
Men plötsligt står det en doft av lavendel
i luften – Du skrattar varför sitter du här?
Hon knycker på nacken så en lock faller fram
Hon smittar med leenden som flyger
– lika lätt som små moln

Men varför sitter Du här medan seklerna går
Tror Du tiden ska vänta på att Du ska förstå
Ja då får den vänta många tusen år
Hon gör en grimas och det är då jag förstår
Hon injicerar min själ hon är en nål i en ven
Som bär till mitt hjärta hon är fotogen
Och vacker som vinden och vinden är mild
Och vacker som vinden och tiden står still