Tag Archives: sagor

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Den sovande och sländan – Neil Gaiman och Chris Riddell

IMG_6063

Den sovande och sländan är Gaimanskt drömmmande och vacker, men utmanar också sagans tråkiga stereotyper på ett träffande och stilsäkert sätt. Här möter Snövit Törnrosa i en glimrande rustning, åtföljd av lojala undersåtar i det rike hon styr. Här vänds ondskan upp och ner, här möter du skelett och sovande som blir skrämmande i Gaimans tappning.

Här följs den slingrande texten åt av illustrationer signerade Chris Riddell i guld och svart. Här kan du ramla ner i en sagovärld som känns gammal utan att vara patriarkal, som är både vacker och ond, som är full av äventyr.

Glöm bara inte att komma tillbaka igen.

Läs mer hos Fiktiviteter.

Roald Dahls magiska värld

Jag har länge velat läsa böcker av Roald Dahl, något jag länge trott att jag inte gjort under min uppväxt. Senaste gången jag var på biblioteket fick därför Matilda, Kalle och chokladfabriken och Häxorna följa med mig hem. Jag hade stora förväntningar, alla infriades.

9789129673999_200_matildaJag älskar Roald Dahls böcker. Den första jag läste var Matilda, den andra var Häxorna. Båda böckerna kändes märkligt bekanta, kanske är det för att jag faktisk har läst dem någon gång och sedan glömt bort det, kanske för att de är precis den typ av barnböcker jag tycker om. De är bisarra, underfundiga och fantasifulla och framförallt så står de på barnens sida. I Matilda är det just Matilda som har huvudrollen, en ovanligt smart sjuåring som minst sagt inte uppskattas av sina föräldrar och börjar i en skola där rektorn heter Fru Vidrigsson. Ja, ni förstår ju. De som hjälper Matilda är den snälla bibliotekarien och den snälla läraren och båda förstår att Matildas förmåga är något alldeles extra. Matilda börjar själv också förstå att hon kan använda sin förmåga för att hjälpa sig själv, klassen och den snälla läraren som är så rädd för rektorn. Just rektorn är nästan det mest fantastiska med boken, inte för det hon gör utan för att hon är en sådan skurk man verkligen ryser åt.

Också i Häxorna finns en ryslig skurk, det är Överhäxan som hotar att förvandla alla barn i England till möss. En nyligen 9789129678819_200_haxorna_kartonnageföräldralös pojke och hans mormor råkar hamna på samma hotell som Överhäxan och alla hennes underhuggare och självklart måste de göra någonting för att stoppa dem. Häxorna är också fantasifull, men mer rolig på sina ställen där Matilda mest är sorglig – även om den här också är sorglig. Men det fina med Roald Dahls böcker är också att han verkligen lyckas blanda det roliga och sorgliga att man kan skratta även medan man är ledsen över det som händer och det tycker jag är fint. Inte för att förringa det sorgliga utan för att ändå kunda se det fantasifulla och roliga, och kanske också lättare ta till sig sorgen.

9789129673937_200_kalle-och-chokladfabriken_kartonnageSist men inte minst läste jag Kalle och chokladfabriken, och även om det också i sig är en sorglig berättelse om Kalle Spann och hans fattiga familj som inte har råd att äta mer än kålsoppa, så är det också en mer humoristisk berättelse än de andra två. Kalle vinner till slut den eftertraktade guldbiljetten och får besöka Willy Wonkas chokladfabrik, en riktigt karnevalsland fylld av de mest märkliga uppfinningar och godis. Här finns visserligen också både roligare och verkligen mindre roliga stereotyper. Sammantaget var jag betydligt mer förtjust i Häxorna och Matilda.

Snow White and the Huntsman

Då och då blir det filmfredag här i bloggen, under hösten har vi nämligen sett en hel del bra (och en del dåliga) filmer här hemma. Snow White and the Huntsman passar väl i båda kategorierna.

Jag älskar Bröderna Grimms sagor och som många andra är Snövit betydligt otäckare i Grimm- tappning än i den Disney-version många känner till. Därför tycker jag om den mörka ton som inledningsvis täcker berättelsen i Rupert Sanders version. Miljön med det kala slottet och karga landskapet är fantastiskt fina, skogens grymhet blir påtaglig och skrämmande och så långt är det himla bra.

Det som är mindre bra, är Kristen Stewart. Hon har lika många ansiktsuttryck i sitt förråd som i Twilight (ett) och stönar och skakar på huvudet ungefär lika ofta (alltid). Det blir faktiskt ännu tydligare när hon här får spela jämte riktigt duktiga skådespelare, Charlize Theron är en alldeles fantastisk elak drottning. Det är överhuvudtaget det mörka, dystra och tunga som är vackert och imponerande i Snow White and the Huntsman – det kärleksfulla och gulliga har de inte lyckats lika väl med.

Jag gillar verkligen att de låtit Snövit bli krigarprinsessa istället för en menlös liten sak men jag tycker också att, när de ändå höll på, kunde skippat hela väckt-av-en-prins-med-en-kyss-grejen. Blä.

Ändå är det här en relativt sevärd film och när det är bra, då är det faktiskt verkligt bra.

Dagen till ära

I måndags tipsade jag om tre svenska författare i Lyrans Tematrio om Nationaldagen. Men idag föll tipsandan på igen och jag tänkte tipsa om några svenska barn- och ungdomsböcker jag var extra förtjust i när jag var mindre och som jag inte berättar om så ofta i bloggen.

När jag var liten älskade jag högläsningsstunderna framför brasan och böcker vi ofta läste ur var Barbro Lindgrens böcker och då framförallt böckerna om Den vilda bebin. De var roliga, fantasifulla – dessutom var de på rim och fint illustrerade av Eva Eriksson.

I åtta-nioårsåldern fastnade jag för böckerna om Tussi av Ester Ringnér Lundgren – samma författare har under pseudonymen Merri Vik skrivit böckerna om Lotta som jag också läste.

Några år senare läste jag i flera omgångar om Fröken Sprakfåles uppväxt i Sprakfåle-serien av Lisa Eurén Berner. Jag älskade dem, de var roliga och lättsamma och framförallt gillade jag den godhjärtade men lite klumpiga Amanda – och Fröken Sprakfåle själv som tilläts vara härligt sprallig och gjorde precis vad hon kände för.

Många av de här böckerna är från 1950- talet och framåt och jag vet inte hur väl de har åldrats men jag minns att jag tyckte oerhört mycket om dem.

Andra böcker som lästes i tid och otid hemma var i stort sett alla böcker av Astrid Lindgren, Maria Gripe och bokserien Tomtar och troll som utkom varje jul och som var illustrerade av bland andra John Bauer. Det bästa ur Bland tomtar och troll finns i en samlingsvolym du kan köpa här.

Det här var ett urval av böcker jag läste när jag mindre. När jag började bli en självständig läsare i åtta-nioårsåldern fastnade jag egentligen allra mest för äventyrsböcker – jag kom inte på så många svenska äventyrsböcker men en serie jag slukade i tonåren var Kim M. Kimselius bokserie om Theo och Ramona som hoppar i tiden och råkar ut för olika äventyr. Serien inleds med Tillbaka till Pompeji och det finns sexton böcker utgivna – den sjuttonde kommer i höst.

Just nu läser jag dessutom andra delen i en svensk ungdomsfantasy-serie av Peter BergtingLegenden om Morwhayle. Ett omdöme om Demonprinsessan kommer imorgon!

Vilka svenska författare gillar du?

Baba Jaga la ett ägg – Dubravka Ugresic

Ibland hittar man böcker som man inte alls hade tänkt läsa från början, ibland känns det nästan som att de hittar en själv istället. Jag läser Mytserien och som tredje bok hittade Baba Jaga la ett ägg hem till mig, jag tror nästan den gjorde det av sig själv för jag hade egentligen inte planerat att läsa den just nu.

Och tur var väl det. För jag älskar den. Jag älskar hur Dubravka Ugresic låter de gamla gummorna, tanterna med nedhasade sockar och felknäppt blus, de äldre damerna som vi låter blicken vandra över men aldrig riktigt ser, ta en betydande plats i historien och fångas i rampljuset som i ett direkt nedstigande led av Baba Jaga- myten.

Baba Jaga är en vanligt förekommande gestalt i den östeuropeiska mytologin, en mångfacetterad kvinna som ibland enbart reduceras till att vara en häxa som äter barn. Inte bara ger Ugresic en målande bild av en komplicerad mytologisk figur, hon ger också en vass tunga åt alla de kvinnor som genom århundradena liksom Baba Jaga reducerats till häxor, stampats på eller blivit förbisedda.

Baba Jaga stöps i många gestalter. I första delen finns hon som en åldrande gumma i Zagreb med ett renlevnadspatos och en dotters komplicerade relation till sin mamma. I andra delen är hon utspridd till tre olika kvinnor som tillsammans reser till ett lyxspa i Tjeckien. Den andra berättelsen är betydligt mer absurd än den första och karaktärernas attribut kan ibland verka helt uppåt väggarna –  men ändå finns det alltid något vackert som upphäver det märkliga och framförallt finns Ugresics fantastiska språk som med lätt hand leder läsaren genom berättelsen alla konstiga kurvor och humoristiska böjelser.

För det är roligt. Men det är också vackert, värdigt, hemskt och sorgligt. Men det kanske framförallt är insiktsfullt – jag som ändå läst väldigt mycket mythistoria hade inte en fjärdedel av kunskapen om Baba Jaga som framförallt ges i den avslutande faktadelen. Det är oerhört intressant, spännande och målande – jag älskar bilden av Baba Jaga som far fram i sin mortel och av kvinnor världen över som höjer sina svärd och ger tillbaka åt förtryckarna.

Men mest av allt älskar jag nog den rasande avslutningen där bokens faktadel kopplas ihop med den skönlitterära på ett underbart metafiktivt sätt och där historiens alla förtryckta kvinnor får ta en plats i ett brandtal utan dess like – det är underbart, fantastiskt och omvälvande.

Köp den här eller här.

Bokmania och Snowflake har också läst.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children – Ransom Riggs

Det första som verkligen fångar mig med Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children – förutom titeln – är omslaget. Jag gillar att man måste titta en extra gång för att faktiskt se vad som är annorlunda med bilden, vad som gör flickan till något annat än en helt vanlig flicka. Det är subtilt, men det är också just det som gör det så fängslande.

Inledningen av historien är också subtil – något jag verkligen tycker om. Jacobs morfar har sedan Jacob var liten berättat historier, fantastiska historier om barnhemmet där han växte upp. Allt eftersom Jacob blir äldre tror han mindre och mindre på morfaderns historier som allt som oftast berättar om barn med övernaturliga förmågor – ändå till den dagen han blir tvingad att inse att allt kanske inte var historier ändå.

Det dröjer inte länge innan jag är totalt fast i Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children – jag älskar den inledningsvis långsamma berättarstilen, den mystiska stämningen och de foton man som läsare får ta del av. När berättelsen landar i en karg walesisk ö är jag totalt uppslukad och jag kan omöjligt lägga boken ifrån mig – jag sträckläste den under en kväll.

Tyvärr försvinner min förtjusning lite grann i takt med att berättelsen blir mindre subtil och mer av en äventyrshistoria där det klassiskt onda och goda ställs mot varandra – visserligen med mystiska och övernaturliga element inblandade men den inledande tjocka, mystiska dimman har lättat betydligt mot slutet.

Ändå gillar jag det. Det är kusligt, på gränsen till rysligt emellanåt, och jag gillar den ruggiga stämningen som  genomsyrar en stor del av historien – betydligt hjälpt på traven av en dimmig, karg walesisk ö.

Köp den här eller här – eller förhandsboka den svenska utgåvan här!

Andra som läst är Lingonhjärta, Bokmilaskogen och Bokmalen.

Sagor och berättelser – Selma Lagerlöf

Det har nog inte undgått någon läsare av den här bloggen att Selma Lagerlöf dyrkas på Bokaltarnas Altare hemma hos den här boknörden. Jag har läst långt ifrån hela hennes utgivning men just därför läser jag en bok i taget med långa mellanrum och bara när jag verkligen har både tid och lust.

Jag vill att hennes böcker ska räcka så länge som möjligt. Det var i och för sig inte mer än två månader sedan jag läste novellen Frid på jorden av Selma men det var över ett år sedan jag läste en hel bok av henne som jag inte läst innan och därför var det dags nu.

Nu är i och för sig Sagor och berättelser inte någon roman i den meningen utan en novellsamling men det är en väldigt fin sådan. Den innehåller väldigt olika sorters berättelser och många av dem är anekdoter från Selmas egen barndom vilket jag tycker är underbart roligt. Vissa är mer kända – som Legenden om julrosorna och Bortbytingen, andra är mindre kända – som Meli och Morbror Ruben. Just den senaste är kanske den enda som inte riktigt faller mig i smaken och överlag saknar jag lite av det övernaturliga och spöklika men just den här samlingen fokuserar inte på Selmas spökhistorier. I det stora hela tycker jag det här är en mycket fin samling Selma Lagerlöf- berättelser.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren – Phillip Pullman

För något år sedan blev jag intresserad av att läsa alla böckerna som skrivits i Mytserien, ett projekt där författare skriver om myter till sina egna historier. Den första boken jag läste var Margaret Atwoods Penelopiaden, den andra är Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Phillip Pullman.

Myter har alltid fascinerat mig, jag har ett stort antal sagoböcker och böcker om mytologi i hyllan och jag gillar projektet att skriva om kända myter. Penelopiaden är en fantastisk bok där Atwood verkligen ger läsaren en spark i magen.

Den godhjärtade Jesus… går lite mer försiktigt fram. Precis som Atwood har Pullman en ganska kritisk underton men den är betydligt mer subtil – Pullmans språk är också mer återhållsamt och till synes väldigt enkelt skrivet. Pullman följer Nya testamentets texter om Jesus nästan ordagrant, skillnaden är att Jesus har en tvillingbror som heter Kristus och som ända sedan födseln har varit den svagare och fått stå i skymundan till förmån för Jesus.

När Jesus börjar göra mirakel får Kristus uppdraget av en främling att dokumentera Jesus liv och gärningar – och att skarva när så behövs för att eftervärlden ska få något att tro på. Enligt främlingen är Jesus historien men Kristus är sanningen, och på så vis blir mirakel inskrivna i Bibeln som egentligen var vanliga händelser.

Kritiken kanske är subtil men den finns där och det ger läsaren mycket att fundera på. Pullman ställer också många frågor som kanske egentligen inte går att svara på, om vad som egentligen är sanning och historia, vad som är tro och hur långt man kan gå för den.

Jag tycker verkligen om Pullmans bok och att han lämnar så mycket till läsaren att fundera över. Samtidigt är det särskilt inte stor skillnad mot Bibeln rent textmässigt och det är en ganska vindlande väg mellan kopiering och intressant samhällskritik Pullman vandrar. Det är mycket skickligt att låna så mycket text och ändå göra den till sin egen med väldigt små förändringar.

Fiktiviteter och Snowflake har också läst.

(PS. Den finns på Bokrean! Förhandsboka den här eller här.)

Bokefterlysning!

En läsare hörde av sig till mig och undrade om jag hade koll på en saga vars namn hon hade tappat bort. Jag botaniserade ett bra tag i både minne och sagoböcker och även om det låter bekant så kan jag inte skramla fram en titel. Jag undrar om någon av er som läser här känner igen vilken saga det här möjligtvis kan vara? (jag har dessutom hunnit bli rejält nyfiken själv!) Det här är vad vi har om innehållet:

Ett slott på en ö i havet
Någon (huvudpersonen?) blir förvandlad till en blomma.
Framåt slutet möter huvudpersonen döden på en väg.

Om du vet, kommentera gärna eller maila mig, elilaserochskriver[at]gmail[punkt]com