Selamlik – Khaled Alesmael

Selamlik är den vemodiga, men också hoppfulla, berättelsen om Furats resa från Syrien till Sverige. Om hur homosexuella män träffas i parker och badhus i det krigsdrabbade Syrien – och om hur rädslan för att bli straffad som en syndare förföljer Khaleds mardrömmar ända in till asylboendet i småländska Åseda. Det var där Khaled Alesmael återigen började skriva, inlåst på asylboendets toalett var orden tvungna att komma ut.

I Syrien finns kriget. Men här finns också en stark känsla av hem och familj, en värme och närhet i de badhus i Damaskus där homosexuella män möts. Här finns varma möten med vänner och älskare, och tillit. Det är fint att det inte bara är den sönderbombade sidan av Syrien Khaled Alesmael berättar om. I kontrast är det instängda asylboendet i Åseda ångestfyllt, hemskt på ett helt annat sätt än krigets fasansfulla existens. Khaled Alesmael krossar fördomar om Syrien, invandrare, homosexuella och män – och skildrar också hur skoningslös den svenska asylprocessen är, i många fall framförallt för HBTQ-personer. Sverige är inte alls så framåt i HBTQ-frågor som en kan förledas att tro, åtminstone inte för flyktingar.

Selamlik berättar historien om Syrien vi kanske inte har hört innan. Om en vilsen ung man som är HBTQ-flykting men inte ens i Sverige vågar vara helt öppen med sin läggning. Khaled Alesmael berättar drabbande och nära, varje mening känns långt in i hjärtat. Selamlik är en kort bok som egentligen skulle kunna läsas på en eftermiddag men som tog mig betydligt längre tid att ta mig igenom. Det är tungt att läsa om det svåra, men det är också fint att läsa om det ljusa och hoppfulla. Om kärleken, hur stark den är. Selamlik är atmosfärisk, tar med mig till ångande badhus i Syrien och till smutsiga golv i offentliga lokaler i Småland. Selamlik berättar en historia jag önskar många kommer att läsa.

Från och med nu ska det inte vara hemligt längre. Det är detta jag måste kämpa för. Jag måste berätta om denna osynliga värld som varit dold alldeles för länge. 

”Khaled Alesmael är journalist och prisbelönt för sitt arbete med radio och teve i Damaskus, Beirut, Amman, Kairo och Istanbul. Han har arbetat på Uppdrag granskning och gjort reportage för bl.a. Konflikt i P1 och tidningen Ottar. Selamlik är hans skönlitterära debut. En roman som bär på egna och andras erfarenheter från de urbana homosexuella rummen i det nu sönderbombade Syrien.”

Leopard förlag, 2018.

Du kan köpa boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Istället för bokcirkel, Enligt O.

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som rapartisten Timbuktu, gräver efter både rötter och sin egen identitet i den fantastiska och gripande biografin En droppe midnatt.

Jag läser sällan biografier. Det händer någon gång då och då, om den till exempel fått Augustpriset eller om, som nu, jag läser den i en bokcirkel. Jag tilltalas sällan av biografiers ofta direkta språk och tycker nästan aldrig att de har något att berätta. Men Jason Diakité har något viktigt att berätta. Han berättar om hur han, på Lunds gator som tonåring, förstod hur hans egen hudfärg var avgörande för hur människor skulle bemöta honom. Han minns klasskamraters glåpord och sin egen osäkerhet – och började gräva. Han gräver i sin familjehistoria som börjar i folkhemmets Sverige men ganska snart tar klivet till USA. Till New York, till Harlem, till söderns och slaveriets USA.

En droppe midnatt är en släkthistoria som är fantastiskt intressant och gripande, men lika mycket är det en skildring av rasism i dagens samhälle. Den rasism som Jason Diakités släktingar fick uppleva i 1920- talets USA letar sig in i dagens folkhemssverige, det är skrämmande men tyvärr inte förvånande. Jason Diakité reflekterar på ett oerhört intelligent sätt, skriver vackert om relationer mellan barn och föräldrar och, kanske framförallt, om känslan av att inte höra hemma någonstans. Att rapparen och hiphop- artisten Timbuktu är en ordkonstnär är föga förvånande, men jag överraskades ändå av hur otroligt välskriven, litterär och fängslande En droppe midnatt är.

En droppe midnatt är otroligt viktig bok, brännande. Jag tror den är fantastisk att läsa högt eller tillsammans i en gymnasieklass och jag önskar att många unga och vuxna får den i sina händer.Jag lyssnade på ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. Inläsningen känns äkta och ärlig, den flyter på så fantastiskt bra som ljudböcker inlästa av författaren själv ofta gör.

Pappersboken är utgiven av Albert Bonniers förlag, 2016. Du hittar pappersboken bland annat på Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2016.

Boken finns också som lättläst, utgiven på Vilja förlag.

Fler som läst: Malin the writer, med näsan i en bok, och dagarna gårtvåtusen boktankar, Bloggbohemen, Dagens bok, Bokblomma, Bokgalleriet.

Internment – Samira Ahmed

Samira Ahmed är en YA- författare att hålla ögonen på. Jag tyckte mycket om hennes debutbok Love, Hate and other filters men önskade mig lite mer svärta. I Internment, hennes andra roman, finns det mörker så att det räcker och blir över, till och med för mig.

Layla Amin är sexton år och bor i USA i en skrämmande nära framtid, kanske bara 15 minuter bort. En onämnd, men gissningsvis gulhårig och skrikande, amerikansk president har dragit lagar som ”The Muslim Ban” och muren mot Mexiko till sin gräns: steg för steg inskränks muslimers rättigheter, steg för steg accepterar USA:s befolkning förtrycket. Tills det oundvikliga händer: muslimer sätts i interneringsläger. Det är inte ett koncentrationsläger, men det är heller inte frihet. Layla, hennes familj och vänner vaktas av beväpnad militär och tvingas äta, sova och arbeta på bestämda tider inom taggtrådsförsett stängsel.

En del karaktärer är något nyanslöst skildrade, men kanske är det också en av poängerna. Samira Ahmed skildrar inte bara en högst möjlig dystopisk framtid utan också två andra viktiga saker: dels hur uppror fungerar och dels hur det är möjligt att en sådan här sak kan ske i ett modernt samhälle. Hur det allmänna samtalet och debattklimatet förskjuts i så små steg att ingen agerar förrän det är för sent. Det skedde under andra världskriget, det sker nu i dagens Sverige i samtalet om invandring och muslimer, och det sker i Samira Ahmeds framtidsskildring.

Internment är en dystopi, men det är en otroligt otypisk sådan. Jag önskar nästan att den inte ställs på dystopihyllan på biblioteken för allra mest är det en Young Adult- roman och en skildring av hur livet för många muslimer ser ut idag – i det att en som muslim blir utsatt för rasism och förföljelse även i land som Sverige och USA, som kallar sig moderna. Nästan än värre är hur väl Samira Ahmed skildrar den interna processen hos de som blir utsatta, hur självförtroendet sakta men säkert bryts ner och hur lätt det därför är att finna sig i omständigheterna. Jag älskar hur Layla är som en lysande fyrbåk i allt det tunga och sorgliga, hur hårt hon slåss, hur nära hon känns.

Internment är en lysande roman. Jag önskar att många kommer läsa den – och kanske få sig en tankeställare i vad som händer med människor när de steg för steg accepterar ett förändrat samtalsklimat om människor som inte ser ut som de själva eller har en religion som inte är deras egen. Kanske är Samira Ahmeds författarskap stundtals fortfarande lite oputsat efter endast två romaner men jag tror – och hoppas – att hon kommer bli en stor och lysande stjärna på den fantastiska YA- himlen.

Jag hoppas boken översätts snart. Du hittar den på engelska på bland annat Bokus och Adlibris.

Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

Hur samma himmel kan se väldigt olika ut

Max och Ahmed, två barn som sover under samma himmel men lever så olika liv att det är svårt att tro att det är samma stjärnor de ser. Max är 13 och måste flytta när hans föräldrar bestämmer sig för att de ska bo i Bryssel i ett år istället för hemma i USA. Max kan ingen franska, hitta inga kompisar och måste gå om ett år i skolan.

Ahmed är 14 år och kommer till Bryssel via Turkiet och Grekland, efter att ha flytt från krigets Syrien. På vägen har han förlorat hela sin familj, ensam och utan pengar går han omkring i Bryssel tills han hittar en övergiven källare att sova i.

Det är, förstås, Max källare. Huset bär på ett arv sedan andra världskriget då Albert Jonnart räddade en ung judisk pojke från tyskarnas förföljelser. Det är när Max lär sig historien om Albert Jonnart som han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att rädda Ahmed.

Under samma himmel är en fantastiskt fin samtidsroman, skriven för 9-12 år men som kan läsas av både äldre ungdomar och vuxna. Katherine Marsh berättar med ett konstant barnperspektiv och engagemang. Många böcker för barn som har en pedagogisk agenda blir ofta lite torra, men Under samma himmel är en varm och stark berättelse hela vägen. Ibland kan jag tycka att polismannen Fontaine och hemskolelärarinnan är otroligt trista och förutsägbara men de fyller ändå sin funktion i berättelsen på ett lite otäckt sätt – vardagsrasismen finns överallt i Europa och den blir allt mer högljudd. Det är skrämmande hur många Fontaine det finns.

Den parallella berättelsen om Albert Jonnart är ett fint och smart drag. Nästan alla unga får idag i skolan lära sig om andra världskriget och Förintelsen, men jag undrar hur många som får verktyg för att göra kopplingen till hur rasism och antisemitism breder ut sig igen, idag. Att ett barn på flykt idag är lika mycket ett barn på flykt som under andra världskriget. Att de är lika värda att skydda och rädda från dagens krig som gårdagens. Att om vi inte gör någonting är vi inte bättre än de som vi anklagar för att ha stått bredvid medan nazismen växte sig starkare, då.

Under samma himmel är engagerande, berörande och viktig. Läs den hög för, eller tillsammans med, era barn. Bara läs den.

Rabén och Sjögren, 2018.

Finns på Bokus och Adlibris.

Inte din bror – Malin Stehn

Abbes värld vänds upp och ned när hans föräldrar meddelar att familjen ska ta hand om en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan. Abbe rasar i att ingen frågade honom, men är innerst inne mest rädd över vad Rasmus och de andra klasskompisarna ska tycka. De som hatar barnen som bor på flyktingboendet och ritar hakkors på skåpen i skolan.

Det är en brännande aktuell roman Malin Stehn skrivit och som många sådana som skrivs för ungdomar balanserar den ibland på gränsen till att bli lite för pedagogisk och stolpig. Ändå är Malin Stehn en så pass bra författare att berättelsen aldrig blir för tillrättalagd. Det är fint skildrat hur Abbes inre strider med att inte vilja komma i konflikt med klassens ledare och känslan av att det är svårt att ogilla Hossein. Malin Stehn beskriver känslostormarna oerhört väl.

Inte din bror är säkerligen fantastisk att använda i bokprat, att läsa tillsammans eller som högläsning i en klass eller hemma. Jag vet att jag kommer tipsa många på biblioteket om den.

Det finns nog många Abbe. Unga – och vuxna – som egentligen har vettiga åsikter och inte gör skillnad på människor men som inte vågar yttra det för att alla andra är så högljudda. Jag hoppas att många Abbe får hjälp av sådana som Rebecka, som vägrar lyssna på hat och rasism och vägrar anpassa sig efter andra. Jag hoppas att många läser Inte din bror och finner sina fördomar ogrundade och utmanade. Jag hoppas att många tar Abbe, Hossein och Rebecka till sitt hjärta.

Boken gavs ut av Opal, 2018. Den finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.

Jag lyssnade på ljudboken som gavs ut av BTJ Audio, 2018.

Fler som läst: Old Adult Reads Young Adult, Prickiga Paula, Bibbloanna, Bokkoll, Biblioteksbubbel.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.

 

Kärlek, hat och andra filter

Maya är sjutton år och hennes högsta önskan är att få gå på college i New York efter high school. Hennes föräldrar vill något annat. Helst ska hon bli jurist eller läkare, och efter det gifta sig med en trevlig indisk pojke de själva har godkänt. Att Maya är kär i någon som verkligen inte är en pojke hennes föräldrar kommer godkänna, håller hon tyst om.

På en del sätt är Maya ganska mycket en vanlig tonåring i USA, på en del sätt ovanlig. Framförallt är hon en ovanlig karaktär att representeras i ungdomslitteratur och därför är hon otroligt viktig. Ganska länge puttrar Kärlek, hat och andra filter på i en rätt stillsam takt, full av kärlekstörst, fin vänskap och en underbar nördighet – Maya älskar film, både gamla filmer och att filma själv. Kanske är historien lite väl uppenbar ibland men jag kan inte låta bli att älska Maya och hennes starka vilja mitt i all osäkerhet.

Men så vänder det. Ett terrorbrott skakar Springfield, en muslim blir genast misstänkt och som enda muslim på skolan blir Maya utsatt för den rasism och det hat som kommer ur människor som låter rädsla och fördomar stå i vägen för mänsklighet. Kärlek, hat och andra filter är fluff med så mycket samhällskritik och svärta att det aldrig blir för rosenskimrande för att stå ut med men heller aldrig för svårt för att orka läsa. Den är en ganska skakande skildring av precis det som händer när ett terrorbrott sker – människor mister sin förmåga till källkritik och slår direkt mot de som de tror är skyldiga.

Kärlek, hat och andra filter är en nyanserad berättelse, en jätteviktig bok som berättas av en 17-årig muslimsk tjej i USA (hur många böcker gör det?) och en mycket fin YA-debut av Samira Ahmed. Jag hoppas hon kommer med fler böcker!

Lavender Lit, 2018.

Fler som läst: Enligt O, Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Tusen sidor, Agnes bokblogg, Miimz.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Stål – Silvia Avallone

Länge fascinerades jag av framsidan av Silvia Avallones Stål innan jag tog mig an den. Många hyllningar läste jag, så där många att det kändes osäkert om boken faktiskt kan leva upp till dem. Men det gör den, Silvia Avallones debutroman.

Fortfarande tycker jag det svenska omslaget är så talande. Stålet, som i Piombinos ständigt närvarande stålverk, ramar in tillvaron för Anna och Francesca med sina obarmarhärtigt raka linjer. De två, på väg in i vuxenlivet, vilar på en solkig ramp. Precis vid kanten. Ingen av dem blickar in i kameran, den ena uppåt och den andra mot den ljusblåa himlen som lovar drömmar och ett liv på andra sidan stålverket. Det är industristad och arbetarklass, baksidan av det vackert turistiska som Italien ofta visar upp. Anna och Francesca är fortfarande barn, bara fjorton år, men har redan upptäckt vuxenlivet – och vuxna har upptäckt dem. Den är otäck, ibland, Stål, i hur de vuxna männen så girigt tar för sig med sina blickar och ibland även fysiskt. Så självklart, för dem. Männen.

Jag lyssnade på Stål, inläst av Gunilla Leining. Det var som att gå på de brännheta gatorna, den spruckna asfalten. Känna stålverkets obarmhärtiga närvaro, se Elba i fjärran som en hägring, en symbol för ett liv Anna och Francesca bara vågar drömma om. De är lika, bästa vänner sen barnsben, men ändå olika. Även om livet i Piombino kan tyckas utstakat har de på vissa sätt helt olika liv, olika förutsättningar, olika drömmar. Vänskapen är fantastiskt beskriven av Silvia Avallone.

Att jag till slut kom mig för att läsa Stål var delvis för att den fanns som ljudbok och delvis för att jag i år bestämt mig för att läsa böcker från fler länder i världen i min Världsutmaning. Jag är glad att jag läste Stål, den var en fantastik läsupplevelse.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmalen.nu, CRM Nilsson, med mäsan i en bok, Bokföring enligt Monika,