Stål – Silvia Avallone

Länge fascinerades jag av framsidan av Silvia Avallones Stål innan jag tog mig an den. Många hyllningar läste jag, så där många att det kändes osäkert om boken faktiskt kan leva upp till dem. Men det gör den, Silvia Avallones debutroman.

Fortfarande tycker jag det svenska omslaget är så talande. Stålet, som i Piombinos ständigt närvarande stålverk, ramar in tillvaron för Anna och Francesca med sina obarmarhärtigt raka linjer. De två, på väg in i vuxenlivet, vilar på en solkig ramp. Precis vid kanten. Ingen av dem blickar in i kameran, den ena uppåt och den andra mot den ljusblåa himlen som lovar drömmar och ett liv på andra sidan stålverket. Det är industristad och arbetarklass, baksidan av det vackert turistiska som Italien ofta visar upp. Anna och Francesca är fortfarande barn, bara fjorton år, men har redan upptäckt vuxenlivet – och vuxna har upptäckt dem. Den är otäck, ibland, Stål, i hur de vuxna männen så girigt tar för sig med sina blickar och ibland även fysiskt. Så självklart, för dem. Männen.

Jag lyssnade på Stål, inläst av Gunilla Leining. Det var som att gå på de brännheta gatorna, den spruckna asfalten. Känna stålverkets obarmhärtiga närvaro, se Elba i fjärran som en hägring, en symbol för ett liv Anna och Francesca bara vågar drömma om. De är lika, bästa vänner sen barnsben, men ändå olika. Även om livet i Piombino kan tyckas utstakat har de på vissa sätt helt olika liv, olika förutsättningar, olika drömmar. Vänskapen är fantastiskt beskriven av Silvia Avallone.

Att jag till slut kom mig för att läsa Stål var delvis för att den fanns som ljudbok och delvis för att jag i år bestämt mig för att läsa böcker från fler länder i världen i min Världsutmaning. Jag är glad att jag läste Stål, den var en fantastik läsupplevelse.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmalen.nu, CRM Nilsson, med mäsan i en bok, Bokföring enligt Monika,

Sanning med modifikation

”Det finns sanning, och så finns det sanning med modifikation”. Så tänker Kouplan ofta när han kämpar med att hitta orden i det svenska språket. Självlärd. Som så många andra lever han under jorden med ett utvisningsbeslut hängande som i en snara om halsen. Ständigt rädd.

Det är en deckare med en stor bit samhällskritik Sara Lövestam har skrivit. Lövestam är en briljant författare, det har konstaterats på denna bloggen både en och två gånger tidigare, men jag dröjde ändå med att ta upp denna boken då jag gillar väldigt få deckare. Jag borde ha vetat att Sara Lövestam skulle vara en av de få som skriver riktigt bra deckare. Här finns inga tråkiga deckarklyschor, inga gubbiga konstaplar, inga blodiga, misshandlade (kvinno)lik. Men här finns – fler än en – berättelse om hur det är att vara någon som samhället inte räknar med.

Kouplan sätter ut en annons på Blocket om privatdetektivtjänster – där inte polisen kan hjälpa till. Han blir kontaktad av Pernilla vars dotter Julia har försvunnit och hon kan, av anledningar som hon inte uppger, inte kontakta polisen. Men Sanning med modifikation är mycket mer än en berättelse om en försvunnen flicka, det är ett otroligt inkännande porträtt av människor som lever under radarn, som inte kan eller vågar ta kontakt med någon myndighet. Människor med psysiska problem, människor som hjälper andra människor, människor som inte räknas av andra.

Jag lyssnade på boken via Storytel, inläst av Julia Dufvenius och hon är en fantastisk uppläsare. Jag kommer fortsätta lyssna på böckerna om Kouplan men jag tror att jag först måste hämta mig från denna läsupplevelsen lite. Och så är Sara Lövestams böcker sådana jag håller på, för att alltid kunna ha en ny att se fram emot. Läs!

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Boken finns även som lättläst, med titeln Flicka försvunnen.

Andra som bloggat om boken: Stories from the city, Sannas bokhylla, MsHisingen, Freja funderar,

The Hate U Give – Angie Thomas

Starr lever i två världar – hemma i förorten Garden Heights där gängkriminalitet är vardag och där ungdomar ser sig tvingade att sälja droger för att överleva – och på den dyra privatskolan Williamson. I skolan låter Starr språket släta ut sitt hemmajag, ta över sättet hon talar med sina barndomsvänner på. Starr har växt upp i en annan värld än hennes – oftast rika och vita – klasskompisar, fått lära sig helt andra saker.

Som att vara smart i närheten av poliser. Inte göra plötsliga rörelser. När Starr och hennes barndomsvän Khalil blir stoppade av polisen blir hon ändå ensamt vittne till hur polisen skjuter ihjäl Khalil. Öppnandet av en bildörr, en fråga om Starr var okej, var allt som behövdes. Polisens inpräglade fördomar  och Khalils död blir en svetslåga för Garden Heights, hela orten kräver upprättelse – något som bara kan uppnås om Starr vittnar mot polisen. Starrs två världar flyter in i varandra, går inte att hålla isär längre. Mot sin vilja, och kanske framförallt mot sin rädsla, dras Starr upp på barrikaderna och hittar sin röst där.

Angie Thomas berättar i The Hate U Give om rasism, strukturer, kamp, förtryck, polisbrutalitet, gängkriminalitet och våld – men också om en ung tjejs röst mitt i det. Att det strukturella också är personligt är ofrånkomligt med Angie Thomas ord, med ett språk som är levande och rappt, roligt och brännande, glödande och vansinnigt insiktsfullt. Det är imponerande hur Thomas även lyckas berätta så mycket om historiska förkämpar och organisationer som Martin Luther King, Black Panthers och många fler utan att det blir pedagogik av det hela – och på ett förkrossande sätt koppla dem till det nutida Black Lives Matter, visa att det är samma strukturer som fortfarande lever, samma kamp som fortfarande behövs. Oförståelse och hat är två av de grunder rasism vilar på, förståelse är ett första steg att krossa den och litteraturen är ett sätt att hitta förståelsen. Jag säger som Enligt O, det finns många som skulle behöva läsa The Hate U Give.

The Hate U Give är både originalets och den svenska titeln, kanske går den inte att översätta. Utan att ha läst boken på originalspråk vågar jag påstå att Amanda Svensson gjort ett briljant jobb med översättningen, behållit en perfekt balans i att ibland översätta och ibland inte översätta slanguttryck och hälsningsfraser. På något sätt flyter blandningen av svenska och engelska på i en sådan ström att jag inte ens tänker på det – det känns bara självklart.

The Hate U Give kommer säkert bli en modern klassiker i USA, Angie Thomas kommer sälla sig till en lång rad av författare som berättat om rasism i spåren av USA:s förtryckarhistoria. Kanske är The Hate U Give årets allra viktigaste bok och jag hoppas den kommer läsas av generationer.

Natur och Kultur, 2017.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokkoll, romeoandjuliet, Littermentärt, Enligt O, Fantastiska berättelser, Prickiga Paula, Feministbiblioteket, stories from the city,

Vi mot er och det fantastiska mot det som blev för mycket

Björnstad kastade läsaren rakt in i en snödriva och ett gevär mot ett annan människas panna. Berättelsen om hur vi hamnade där var svår, hemsk och fantastisk. Ändå önskar jag att det hade stannat där, i snödrivan, i tanken om vad som kunde ha hänt sen.

Björnstad var en av förra årets bästa och viktigaste böcker i sin feministiska skildring av våldet och machokulturen inom idrotten, i sina levande karaktärsporträtt och fina beskrivningar. Sina stora ord som aldrig var för stora. Jag har tyckt om alla Fredrik Backmans böcker och det enda jag har haft att invända är att orden ibland skulle behöva tyglas, inte driva iväg i en våg av sentimentalitet och metaforer. Björnstad lyckades verkligen med det. Vi mot er är, i min mening, däremot, alldeles för stor i sina gester och alldeles för invecklad i sitt språk.

I Björnstad försöker alla överleva sin vacklande vardag – striderna om hockeyklubben har tärt på det samhälle som kretsar kring den. Peter, den föredetta NHL-stjärnan och numera sportchefen, fastnar i ett politiskt spel och hans dotter Maya drömmer mardrömmar varje natt. Allra mest tycker jag i Vi mot er om berättelsen om Benji, den mest varsamt tecknade, och kanske den om Björnstad själv. Berättelsen om en småstad där hockeylaget är det som bär orten är levande – och skildringen av sporten, av machokulturen, av hederskulturen, av våldet, är fortfarande både skrämmande och skicklig. Det är vackert, ibland, som i hur viktigt ett hockeylag kan vara för en liten tjej på fyra år. Hur destruktivt det samtidigt kan vara för en artonårig kille. Hur ett gemensamt ”vi” så lätt kan bli ett polariserande, skrämmande, separerande ”vi mot dem”. Vi mot er är bäst i de små och nästan outsagda ögonblicken, smått fantastisk i de stunder den verkligen rör vid något fundamentalt viktigt – utan att för den sakens skulle ta till de stora åthävorna.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

I Björnstad finns inga enkla svar, bara ytterligheter. Det finns heller inget mellanläge, kanske måste en acceptera det när en är i Björnstad. Ändå önskar jag att redaktören varit hårdare, skalat bort de allra mest sentimentala ögonblicken. För det blir för mycket ibland, på ett sätt det aldrig blev i Björnstad. För mycket upprepningar, för mycket förklaringar. Andra halvan av boken är tätare, bättre, men det hjälper inte. Jag vet inte om det har att göra med att Backman har bytt förlag sen Björnstad eller om första boken helt enkelt passade allra bäst som fristående. Jag önskar det kunde får varit så. Jag hade nog just hellre lämnat dem där i snödrivan, fått tänka ut resten själv. Det är fortfarande det jag tar med mig av Björnstad, den fullständigt krossande revanschen där i snödrivan, sorgen, vänskapen, makten och maktlösheten som var så fint tecknat där och som visserligen finns kvar även i glimtar i Vi mot er men som till största delen sväljs av för mycket ord.

Forum, 2017.

Andra som bloggat: och dagarna går, Feministbiblioteket, CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Lottens bokblogg, Fantastiska berättelser, Just här, just nu, Bokgalleriet, Bokmumriken, Maddes bokblogg, Zellys bokhylla.

Köp boken: Bokus, adlibris.

Underjordiska timmar – Delphine de Vigan

Hon gick dit för att man måste ha något att klamra sig fast vid.

Att du har ett fast jobb med hög lön, en lägenhet, tre barn. Att din tillvaro äntligen har fäst sig i samhällets ram, att du har överlevt din mans död i en bilolycka. Allt kan ändå rasa samman.

Delphine de Vigan målar upp en tillvaro så bräcklig att de mest fasta tyngdpunkter inte kan hålla fast den. Efter åtta år på ett företag där hon hela tiden klättrar uppåt bestämmer sig en högre chef för att förstöra hennes tillvaro. Det är långsam, obarmhärtig mobbning och Mathilde förstår inte hur det har gått till förrän det är alldeles för sent. Hela arbetsplatsen har vänt sig emot henne, hennes arbete har tagits ifrån henne och timmarna går. Timmar av desperation, av skam, av hån, av begynnande utmattning.

Underjordiska timmar är lågmäld men obarmhärtig. Hur trygg Mathildes tillvaro än är så är det inte svårt att föreställa sig den gå i spillror. För det är mest Mathilde som berör mig. Det finns en sidohistoria om läkaren Thibault, som börjar tvivla på sitt jobb och sitt liv, börjar slå i otakt med den stadspuls vilken han älskat så länge. Att Thibault och Mathilde är symboliska punkter i ett hetsigt, anonymt storstadsliv är tydligt men Thibaults historia berör mig inte alls på samma sätt som Mathildes. Ändå är slutet så bra att det nästan knäcker mig.

Mathildes chef kan tyckas vara grymheten själv, men faktum är att han beter sig som många män, uppfostrade i ett patriarkat, gör. Tål inte att en kvinna visar sig vara bättre än honom. Bryter ned och misskrediterar henne med anspelningar på hysteri, på trötthet, på slarv. Och Mathilde, uppfostrad i samma samhälle, tar på sig skulden.

Mathilde tog ingen semester. Hon satt kvar på kontoret allt senare om kvällarna och började arbeta på helgerna. Hon betedde sig precis som om hon hade dåligt samvete, som om hon begått ett allvarligt misstag som måste kompenseras eller som om hon vill bevisa något.

Underjordiska timmar är välskriven, lätt i sitt språk men tung i sin berättelse. Delphine de Vigan skriver mästerligt om både det svåra och det vardagliga, målar upp en vanlig morgon på tunnelbanan i ord du aldrig trott var möjliga. En oförglömlig läsupplevelse.

Andra som läst: Bokflickorna, Böckerx3.

Hemmet

På Hemmet kan ingen höra dig skrika. Eller, egentligen och mycket otäckare, de kan höra dig men de tror dig inte.

Joel är den som strulat till det för sig i livet, men ändå den som kommer hem för att ta hand om mamma Monica. När hon börjar hemsökas av spöken från det förgångna och inte längre kan skilja på verklighet och dröm hjälper han henne att flytta till demensboendet Tallskuggan.

Att det är verklig hemsökelse, någon ondskefullt, som plågar Monica, förstår ingen och det är det som gör Hemmet så otäck och så briljant. För vad är egentligen ett bättre ställe att hemsöka än ett demensboende, där de boendes dagliga konversationer med sedan länge döda är vardag? Fasan inför det onda och övernaturliga blandas med skräcken för att förlora sin egen identitet, den en varit och den en är. Utan sina minnen och utan en verklighetsuppfattning som hakar fast i nuet är det svårt att definiera sig själv. Mats Strandbergs research är så genomgående att det inte alls är svårt att föreställa sig att en går i korridorerna på Tallskuggan, ser sig om över axeln. Är det inbillning eller inte?

Mitt i varma sommaren börjar något hemsöka Tallskuggan, och Joel måste konfrontera både sitt eget trassliga liv och de härvor han lämnat bakom sig. Barndomsvännen Nina arbetar på Tallskuggan och drogberoendet förstörde deras vänskap liksom Joels liv. Samtidigt som berättelsen om en kraschad tonårstillvaro oftast skickligt vävs in i historien om Tallskuggan är det ändå vid den senare jag ofta fastnar. Bodil, Veras och de andra boendes liv känns mer livfullt skildrat än det Ninas och Joels, det är bara där berättelsen ibland haltar något. Kanske känns det så för att deras historia är betydligt vanligare i litteraturen, att Bodils och Veras långa liv oftast inte skildras i böcker efter att de blivit vuxna. Det finns också en oerhörd värme och insiktsfullhet i berättelsen om de gamla som är omöjlig att inte ta till sig – en stor medkänsla och förståelse för de utsatta.

Det är den sällsynta skildringen av livshistoria och krypande skräck som gör Hemmet så briljant. Jag läste Hemmet på strax under 24 timmar, fastklistrad vid sidorna, uppe hela natten. Och fortfarande letar jag ängsligt efter fläckar på tapeten.

Hitta den här eller här

Andra som läst: med näsan i en bok, Enligt O, Stories from the city, Annas bokblogg, Bokgalleriet, Bokkoll, Saras bokhylla

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…”

Lydia – ett radikalt kvinnoporträtt för tiden när Hjalmar Söderberg skrev in henne i litteraturhistorien. Fortfarande lever hon, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia och i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Frihetslängtande, fortfarande fast i den eviga kvinnorollen?

När jag blev bekant med henne var jag i tonåren och läste Den allvarsamma leken för första gången. Nu läste jag om den i höstas. den-allvarsamma-lekenMycket kände jag igen, en del var nästan som nytt. Allusioner till dåtidens samtidsfenomen som placerar verket i sekelskiftets Stockholm gick mig nästan förbi i tonåren, nu tyckte jag de tjänade som en vacker kuliss bakom kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia. Kärlek, och tragik. Från stunden Arvid och Lydia möts i skärgården, i ett nästan Shakespearianskt drömspel kantat av naturromantik går kärleken och tragiken hand i hand som den så ofta gör. Arvid är rädd för att binda sig, Lydia vägrar att bry sig om konventioner och tar plats på ett för sekelskiftet oanständigt sätt.

”Man väljer inte” är en av romanens många bevingade uttryck och väljer verkar Arvid aldrig göra, istället flyr han och undviker tills han finner sig fast i ett äktenskap han inte ens ville ha – gift, inte med Lydia utan med Dagmar. Lycklig, det är han väl inte, men inte heller verkar han ha någon kraft att förändra. ”Av princip gör jag inte någonting av princip” – ett uttryck och en motsägelse som väl beskriver Arvid – han är ingen handlingskraftig man, verkar inte välja något i sitt liv, ändå har han en bergfast tanke om att han vill vara ”fri” – mest från äktenskapet, då. Det smått ironiska ligger i att han, som man, redan är betydligt friare än Lydia vars Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… återkommer som ett nästan smärtsamt mantra genom romanen, en påminnelse om hennes instängdhet i kvinnorollen, hur frigjord hon än tycks vara. Detta ”Ud…” är en strof ur en dikt av Bjørnstjerne Bjørnson, norsk författare som fick nobelpriset 1903, dikten kommer från verket ”Arne” från 1858 och handlar, såvitt jag förstår, om längtan bort från bondelivet, ut mot något bättre. Mot Amerika.

Samtiden är en spegel i Den allvarsamma leken. När kungen dör går det anarki i äktenskapstroheten och den flammande affären tar sin början. Det är kanske det enda beslut Arvid tar i romanen, han går till Lydia. Lydia som då bor själv, på Johanneskyrkogården i Stockholm, där även jag satt i september och betraktade Carl von Döbelns gravsten med orden citerade i romanen ”Ära – skyldighet – vilja”. Så mycket de orden har betydelse i romanen, så mycket de styr personerna i den.

medium_4f45b28879a62d29877dafb665cd7332-13592813_254421954939220_1434638214527670826_nJohanneskyrkogården, Tunnelgatan, Rydbergs, Continental, Den allvarsamma leken är en Stockholmsroman och i Pernilla Augusts filmatisering är det just det jag saknar, Stockholm som en kuliss. Filmen är visserligen delvis inspelad i Stockholm men också till stor del i Budapest och även om sekelskifteskänslan består med ståtliga stenhus och häst och vagn så infinner sig aldrig känslan av att gå på gatorna så som den gör i romanen. Ändå tyckte jag mycket om filmen, känslan både av hetsig kärlek och sakta gående tid, skådespeleriet. Särskilt fint var porträttet av Dagmar, en figur som i romanen ibland känns orättvist behandlad, hysterisk och svartsjuk ifrån Arvids synvinkel men som också är en bedragen hustru, fängslad i kärleken och i kvinnorollen utan några fler val.

Kärleken ja, Den allvarsamma leken brukar omtalas som den stora svenska kärleksromanen och kärlek är det, inte bara mellan huvudkaraktärerna utan också som ett tema, som en definition. Medan Arvid är intresserad av världen, han är journalist och utrikeskorrespondent, definieras Lydia mest just av sin kärlek – sin frigjorda kärlek, som visserligen gör henne progressiv i sekelskiftets Sverige men som ändå inte låter läsaren finna djupet i hennes karaktär. Kanske var det därför Pernilla August i filmen lät Lydia bli en konstnär vid sidan av sin far, ger en vidare bild av hennes konstnärskap än bara det lilla vykort hon själv målar med de tongivande orden Ud vil jeg!…. – samtidigt som hon i filmen genom konsten även görs till ett objekt, naken på en målning och därvid både föremål för längtan och löje. Kvinnans eviga roll som objekt, aldrig subjekt.

9789100132958_200x_for-lydia_e-bok”Varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?” undrar Lydias närmaste vän Ester i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia från 1973, en mening som också Nina Lekander citerar i förordet till boken och där också undrar, kan inte samma sak sägas även om Sundströms Lydia…? Till viss del är jag böjd att hålla med. Söderbergs Lydia är undflyende, hon också. Skulle hon inte, förflyttad till ett modernare 1950- och 1960- tal, bli en djupare karaktär? Men trots att hon förflyttats nästan sextio år framåt i tiden känns även Sundströms Lydia till en början gammaldags – ibland glömmer jag att jag faktiskt inte befinner mig i sekelskiftets Stockholm och finner mig undra om det är kvinnorollen som inte förändrats eller om Sundström varit för varsam om Söderbergs originalverk. Eller är Lydia traditionell, en motvikt till begynnande frigörelse, liksom Söderbergs Lydia är progressiv i motvikt till gamla ideal? Ibland tänker jag, under bokens första halva, att det hade varit mer intressant att läsa boken För Lydia om den faktiskt utspelades i sekelskiftet. Samma tid, men från en annans synvinkel.

Vid sidan av kärleken, vill jag påstå, är frihetslängtan det starkast genomgående temat i alla tre verken. Just detta Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… som så ofta citeras i Söderbergs roman och som, trots att den berättas ur Arvids synvinkel, ändå verkar definiera Lydia saknas till en början helt i Sundströms. Det känns märkligt. Lydias längtan, önskan efter frihet känns på något sätt inte lika stark när hon själv är huvudperson och jag börjar undra varför Sundström skrev sin roman. För att Lydia behandlats orättvist i Den allvarsamma leken och Sundström ville ge ett mer nyanserat porträtt av kvinnan som kallats femme fatale? Eller för sin egen skull, som en hyllning till det bländande originalverket? Jag får fortfarande i För Lydia inget riktigt grepp om huvudpersonen, hon glider fortfarande undan. Ändå finns där mycket som hade kunnat utforskas, Lydias grymhet till exempel. Om Arvid, för att återgå till inledningen av blogginlägget, är en velig karaktär – ja, i det närmaste viljelös – så tvekar inte Lydia i jämförelse. Hon skaffar sig flera älskare vid sidan av, sätter gränser. Men i det kan hon också verka kall och hård, hon är inte genomgod men de finaste romanerna serverar snarare komplexa karaktärer än enkla. Nu slätas den grymheten över, även i Sundströms roman, och jag hade gärna läst mer om den. Eller, som min bokcirkelvän med vilken jag läste både böckerna föreslog, vänskapen med Ester, den gryende politiska aktivismen som är en fin tidsmarkör i För Lydia.

Det är med Marianne det, åtminstone till viss del, vänder. När Lydia tvingas bli definierad som mor, går igenom en svår förlossning, börjar hon också längta ut. Det var inte så hon hade tänkt sig det. Vid det laget är jag fast i boken. Samtidigt är den motsägelsefull, för när Lydia börjar längta just ut, vill ha sin självständighet, är det också för att ”som en självständig kvinna kunna ta emot honom i sitt hem”. Är det en evig kamp? För evigt definierad av en man, kan hon aldrig få sin verkliga frihet, inte ens nu?

Jag tyckte om att läsa För Lydia men jag kan heller inte låta bli att undra: vad har den gett mig, som Den allvarsamma leken inte redan gjorde? Vad har det egentligen tillfört att den förflyttats till sextiotalet? I just det här var jag och min bokcirkelvän rörande överens och jag lovade också att läsa mer av Sundström för jag tycker om hennes språk. Det är bitskt ibland, humoristiskt på ett sådant sätt att jag anar att karaktären är allvarlig men författaren ironisk – detta påminner på ett kärt sätt om Söderberg ty Den allvarsamma leken är inte alltid allvarlig utan även understundom ganska rolig – på ett ironiskt sätt, ofta beskt kommenterande sin samtid.

Vem är Lydia egentligen? För mig flyr hon fortfarande undan, kanske är det egentligen det som gör att För Lydia inte radikaliserar Söderbergs roman, inte egentligen tillägger något, för det är huvudpersonen för svår att nagla fast. Men fängslar mig, det gör hon fortfarande.

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Maja då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.