Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Maja då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Revolutionary Road

indexJag föreställer mig att luften som ligger omkring Revolutionary Road är tjock. Mättad, av otrohet och framtidsdrömmar som gått i kras och post-depressionstunga andetag. Så känns det, att följa Frank och April Wheeler som bor i en förort i Connecticut i mitten på 1950- talet.

De träffades någonstans mellan efterkrigstidens hopp och en gryende teknikrevolution. April, med en kringflackande uppväxt hos olika släktingar, har idoliserat sina skådespelarföräldrar hela sitt liv trots deras frånvaro. Frank hade stora planer som grusades när April blev gravid alldeles för tidigt – men barnet kom, och ett till efter det när de flyttat från Manhattan till Connecticut, mest för att bevisa att det första inte alls var en olycka.

Bortom Frank och Alices hus ligger Revolutionary Hills, som närmast hånfullt beskrivs som finkvarteret. Men är det bättre på Revolutionary Road, där Frank och Alice har lämnat sin första kärlek bakom sig och river sönder varje vardag med bråk? I sitt anletes svett jobbar Frank för att anlägga en väg genom trädgården, kanaliserar ilskan på stenar och jorden – symboliskt för den väg han försöker bygga mot framtiden men som aldrig blir färdig. Frank och Alice skulle ju vara en del av den nya tiden, revolutionen, frigörelsen, tekniken. Ändå rotar sig de mer och mer i vardag, jobb, tristess. Stenarna går för djupt, rötterna är i vägen.

Kanske de skulle flytta? Varför inte ta hela bohaget och familjen över Atlanten? Europa, drömmarnas kontinent, måste vara bättre än den trista vardagen på Revolutionary Road. Franks arbete beskrivs med en sådan tristess att det kryper i fingertopparna på mig, och att flytten till Europa är ett moln av drömmar känns förutbestämt.

Revolutionary Road är så mycket, hela tiden. Samtidigt är Richard Yates språk så fulländat att jag orkar ta mig igenom den misär Frank och April lever under den putsade förortsytan. Yates språk får mig att glömma att jag egentligen inte gillar diskbänksrealism, att det här inte är min typ av historia – jag är fängslad, gråtfärdig. Revolutionary Road är hård verklighet, vackert skriven, nära berättat. Som om det skulle kunna vara här, nu.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: bokmania, dagens bok, Bokblomma, Boktoka.

Vår man på fältet – Robert Perišić

Ibland kommer böcker i ens väg som en kanske inte alls hade tagit upp i vanliga fall. I maj var jag och min kärlek på resa i Krotatien och jag hade snokat upp Vår man på fältet av Robert Perišić, en bok som utspelar sig i ett Kroatien med spår av 90- talets krig – och för huvudpersonen Tin som är journalist, fullt av kusliga referenser till det krig som i bokens nu pågår i Irak.9789198185607_200x_var-man-pa-faltet_haftad

Med en ryckig berättelsekonst, som ibland gränsar till att kännas som en skröna, leder Perišić läsaren genom postkommunism och krigsminnen in i Tins liv i Zagreb, kantat av alkohol och droger. En satirisk blick ligger över det hela, en som ibland är rentav komisk och ibland så svart att en inte riktigt kan förmå sig att skratta. Tin är ingen protagonist att tycka om, men heller ingen att hata. Livet verkar gå honom förbi lika mycket som han lever det, och när han skickar sin kusin till frontlinjen i Irak som krigskorrespondent verkar det nästan vara en slump. Kusinen försvinner, hela släkten kopplas in och jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Kanske både och.

Perišić beskriver ett Zagreb och Kroatien som både hämtat sig och inte gjort det. När vi var i Kroatien bilade vi i tre dagar och åkte bland annat till Mostar i Bosnien, där turismen visserligen levde men där skotthålen i murar och väggar talade med höga toner. Att läsa Vår man på fältet var en både intressant och märklig upplevelse, ibland flöt sidorna förbi och ibland stannade det upp i snåriga diskussioner om globalism och kapital. Ibland är det för mycket av en skröna för min smak, ibland förstår jag mig inte på galghumorn. Ändå kommer jag minnas boken länge.

Hitta boken här eller här.

Middagsmörker, mytologi och trovärdighet

”Middagsmörker”. När solen under några veckors tid ovanför polcirkeln håller sig nedanför horisonten. Jag bor inte tillräckligt långt norrut för att uppleva det varje vinter men nog är det mörkt så det räcker där jag bor ändå. Àili blir i Middagsmörker tvingad att flytta från Skåne till sin morfar i Idijärvi sameby när hennes pappa dör. Hennes mamma dog när hon föddes och den samiska familjen har hon av sin pappa aldrig fått höra ett ord om. Hennes morfar verkar inte vilja veta av henne och ensamheten i Idijärvi är plågsam. Tills magin börjar vakna.

middagsmörker

Charlotte Cederlund gör, tycker jag, på ett vis en fantastisk gärning när hon skriver in den samiska mytologin i det svenska fantasyarvet för vad jag vet och känner till så finns det inte många böcker som liknar Middagsmörker. Samtidigt så följer med den gärningen ett visst ansvar. Cederlund skriver i mitt tycke (men jag är inte uppväxt som same utan bara ”ingift” så jag tänker inte säga att jag har alla rätt i det här) respektfullt om den samiska kulturen och väver, på ett ibland plågsamt sätt, in i berättelsens magi också det förtryck samer har utsatts för av svenskar i århundraden. Den samiska mytologin och magin som börjar vakna i Àili ger berättelsen vingar men tyngden finns i det vardagliga, det nästan i förbigående berättade hånet i form av skällsord, spott och spe.

Vad jag minns så fick jag i min skola i södra Sverige inte lära mig ett dyft varken om samer, samisk kultur eller koloniseringen av Sápmi – på något märkligt sätt sopades den biten av svensk kolonialhistoria under mattan. Det är först sedan jag flyttade till en samisk förvaltningskommun som jag lärt mig, insett, förstått – även om jag också är medveten om att jag aldrig kan göra just det, förstå, för att helt förstå vad ett förtryck innebär tror jag att en måste ha växt upp med det.

Ansvaret Cederlund tar på sig genom att skriva den här berättelsen är att förmedla just det hon på ett visst sätt gör, balansera magin med det råa och verkliga – ändå saknar jag något. Orättvisan i att samer fortfarande fråntas rätten till sin mark, att marker säljs av staten till gruvbolag som förstör naturen och renbetesmarkena och att detta sker helt bortom många svenskars uppfattning idag. Något som hade gjort Middagsmörker ännu bättre hade varit om den avslutande nordsamiska fras- och ordlistan hade kompletterats med en kortare facklitterär berättelse om den faktiska historien bakom den kristna och statliga hetsjakten på samer, om mytologin, om samers villkor idag och om hur researchen inför den här boken har gått till. Detta speciellt eftersom Middagsmörker på ett sätt ligger så himla rätt i tiden. Svenska kyrkan kommer att ge ut en vitbok om tvångskristningen av samerna, Maja Hagerman har gett ut en bok om rasbiologen Herman Lundborg – samtidigt som staten fortfarande sitter på kvarlevor som samlades in under Lundborgs tid – och bara för några månader sedan vann Girjas sameby över staten i en historisk rättegång om jakt- och fiskerättigheter.

Det finns nämligen en risk med att basera en fantasyroman på ett helt folks kultur och mytologi, speciellt om det är en kultur som i allra högsta grad är levande och dessutom fortfarande får utstå rasism – det är farligt om det blir approprierande och exotifierande och även om jag tycker Charlotte Cederlund skriver bra och respektfullt bör en vara medveten om det. Och ibland dyker också just den känslan upp, svagt, men den finns. Middagsmörker utspelar sig i allra nordligaste Lappland, mot gränsen till Finland, men ändå är beskrivningen av området genomgående ”Norrland”. Eftersom det är genom Àilis blick vi ser och hon flyttar från Skåne till Idijärvi är det visserligen belagt med en viss trovärdighet att hon har fördomar om Norrland men det är en återkommande tröttsamhet och ignorans att allt mellan Gävle och Abisko beskrivs som ”Norrland” och att alla dialekter från jamtska till norrbottniska beskrivs som ”norrländska”. Att beskrivningen av boken inleds med ”Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation” är också lite som att säga att de ”norrländska skogarna” inte har någon civilisation. Bevisligen har de det, då Àili bosätter sig i samebyn i Idijärvi. Eller är ”civilisation” bara det som finns i storstäder?

Ibland saknar jag äktheten och trovärdigheten i Middagsmörker. Cederlund lyckas till viss del överbrygga det genom att låta Àili vara helt nyinflyttad och se allt med nya ögon, trots sitt arv och ändå känns det ofta som att jag faktiskt andas skogsluften där i Idijärvi. Det är också lite tröttsamt att en kärlekshistoria måste tvingas in i en berättelse som hade klarat sig fantastiskt fint bara på stämning, magi och vänskap och speciellt dammigt är det att den måste inledas med att en tjusig kille ”räddar” vår kvinnliga huvudperson från en påstridig tjej – en trist fördom om att tjejer ständigt konkurrerar med varandra om killar. Det hade jag kunnat vara utan. Men även om det verkar som att jag har många invändningar tycker jag ändå Middagsmörker är en bra debut och en fantasieggande historia som lockar efter mer. Jag hoppas få veta mer om researchen i en eventuell uppföljare.

Opal, 2016.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Prickiga Paula, Bokhuset, FantasyRealm, SkrivaLäsaLeva, Bibliotekskatten, Havsdjupens sal, Bokglam, Breakfast Book Club, Biblioteksbubbel, Litteraturmagazinet, Librorum.

Norrlands svårmod – Therése Söderlind

Tystnad, inbundenhet, svårmod. I Norrlands svårmod finns mycket av det som många föreställer sig är en del av Norrland och det norrländska. Är det en norrländsk identitet? Finns det något sådant som en norrländsk identitet? Framsidan av Norrlands svårmod i den inbundna upplagan krackelerar. På insidan faller familjer sönder.

norrlands-svarmod-roman-om-ett-forsvinnande

Det var först när jag flyttade till Östersund, lokaliserat i Jämtland, södra Norrland, nästan exakt på mitten av Sverige, som jag förstod hur snedvriden min och många andras bild av Norrland var. Att jag ens hade en bild av ”Norrland” är ganska talande, för inte hade jag då något liknande av Götaland eller Svealand. Ändå är alla tre administrativt likställda, alla tre är landsdelar. Ganska många har fördomar om skåningar också, såklart. Och om smålänningar, som undertecknad är från början. Men inte om någon annan plats i Sverige klumpar vi ihop fem län, nio landskap, många dialekter och sextio procent av Sveriges yta på det här sättet.

Ganska nyligen hade komikern Soran Ismail – som jag i vanliga fall tycker är klockren – en omröstning på twitter om Sveriges bästa och sämsta dialekter. Resultatet lades upp på instagram och följden på att ”norrländska” var ett alternativ blev att många ifrågasatte valet då ”norrländska” inte ens är en dialekt. Många dialekter finns i Norrland, ”norrländska” är inte en av dem. Repliken från Soran var kanske inte lika bra som hans repliker ofta är. ”PS. Fuck you kränkta norrlänningar. Twitter har bara fyra alternativ då fick det bli så här. Även skånskan och småländskan har stora variationer inom sig men inte fan gnäller dom heller. Ds

Där har vi väl lite av problemet. ”Norrlänningar” jämförs ofta, just på det här sättet, med skåningar, smålänningar och så vidare. Landsdel med landskap. Ett ihopklumpande som skapar en ofta fördomsfull bild av en så stor del av Sverige. Tillsammans med det här kommer såklart fördomarna om människorna som bor i denna stora landsdel, och nu närmar vi oss den bok jag läste under en fjälltur i somras och hittills inte kunnat sätta ord på.

Anna växer upp i en familj som är stor och bökig, men också tystlåten och hemlighetsomgärdad. När katastrofen drabbar familjen där båda Annas bröder försvinner en efter den andra och båda föräldrarna dör, förändras Annas liv för alltid. Hon växer upp hos sin moster, dövar smärtan på alla tillgängliga sätt och börjar inte nysta i sina minnen förrän de tränger på från utsidan många år senare. Läsaren får följa Anna under tre episoder i hennes liv, när hon är barn, ungdom och vuxen. Det är en förkrossande historia, tung, svår, men omöjlig att släppa.

Jag funderar också på titeln. Många skulle säkert säga att Norrlands svårmod är typisk norrländsk. Men samtidigt utspelar den sig på en väldigt liten yta vid Höga Kusten. Kan den verkligen säga något väsentligt om en landsdel som tar upp mer än halva Sveriges yta? Therése Söderlind krossar inte fördomarna om Norrland och de som bor där. Men hon petar på dem, kliar, får det att skava. Hon fick mig att tänka mycket på det här med fördomar. Med en skärande sorglig klarhet målar hon också upp hur mycket det är vår uppväxt som präglar oss, hur våra kulturella olikheter lärs in av vuxna, av normer, av samhället. Norrlands svårmod är i min mening en mycket läsvärd bok.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat: Bokföring enligt Monica, Lottens bokblogg, Violens boksida, Tina Maries Webblogg, Pappersfågeln, Bokflickorna, Böcker emellan, Bibliotekskatten.

Att säga det med en enda mening

Kanske är konsten att säga det kort den svåraste av alla? Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är ”Säg det med en enda mening!”

Ändå finns det så många som säger det så bra, så kort. Enligt O ger många fina exempel, två från Warsan Shire, och jag tänkte än en gång påminna om ett ytterligare citat från hennes dikt Home som har cirkulerat på internet den senaste tiden men som inte är mindre viktigt för det:

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Ett annat citat, kanske världens kortaste novell men med så mycket innehåll, tillskrivs Ernest Hemingway även om det finns tvivel om ursprunget:

For sale: baby shoes, never worn.

Två tunga meningar trots, eller kanske på grund av, att de är så korta. Tunga citat om barn, om vår värld idag, om sorg. Jag tänkte avsluta med ett citat från Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, också tungt, men motsägelsefullt hoppfullt.

Kan den, vars själ blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från dess välde?

Det verkliga och flykten från det

Det var så overkligt. Jag och en av mina bästa vänner hade just landat i London och skulle gå på musikalen Wicked när vi i ett ögonblick av wi-fi-access scrollade igenom sociala medier och såg vad som hänt i Paris. Det är så svårt att förstå.

Det är ju heller inte bara Paris. Överallt, i hela världen, dör människor vid handen av andra människor. Det är så hemskt, och så svårt att förstå. Det som hände i Paris, säger många, har förstås uppmärksammats så mycket av oss för att det ligger ”nära” oss, geografiskt och kulturellt. Samtidigt, är det inte det som skapar det där tänket om ”vi och dom”? Vi, här, ni, där. Men hur mycket död och terror över världen orkar en ta in, och förstå? Jag tror det är viktigt att skippa pekpinnarna och vara enade. Inte låta rädslan förstöra vår medmänsklighet. Fortsätta läsa böcker, för det är där vi kan lära oss att försöka förstå.

Verklighetsflykten. Böckerna har alltid gett mig den, också. När jag var elva år och en bokmal av rang var det en trollkarl jag aldrig tidigare hade hört namnet på som gav mig den (inte för första gången). Arton år senare trollbinder Harry Potter- böckerna mig fortfarande när jag läser dem, världen J.K. Rowling målar upp drar in mig så fort jag öppnar sidorna. När verkligheten blir för mycket, är jag glad att jag har den. Harry Potter var också en av sakerna som förenade mig och min vän, då när vi gick på gymnasiet och knappast var en del av det coola gänget. Udda, nördiga och lite utanför. Då, när det var töntigt att gilla Harry Potter.

Nu, tio år senare, besökte vi Warner Bros. Studio Tour, mitt i allt det svåra som händer i världen. Det är nästan obegripligt att våra liv fortsätter som de gör mitt i allt detta, men kanske är det också viktigt att de gör det. För att vi ska orka hjälpa så mycket vi kan. Eller, som Harry i ett av mina favoritcitat från The Goblet of Fire säger:

I could do with a few laughs. We could all do with a few laughs. I’ve got a feeling we’re going to need them more than usual before long.

Den stora hangaren där en stor del av miljöerna från inspelningarna av Harry Potter- filmerna är bevarade, var en fantastisk verklighetsflykt. Sju timmar flög iväg som ingenting, vi kunde inte ens förstå att vi varit där hela dagen när vi började komma fram mot slutet. Stora, life-size miljöer samsades med mindre utställningar, utomhus med inomhus, smycken och kläder med trollstavar och Erised-spegeln. En annan sak med Harry Potter som fascinerar mig så mycket är kontrasten mellan början och slutet av bokserien – tydliggjort på en tavelvägg där glada, färgsprakande bilder hängde bredvid en bild av en hög med skelett, Voldermorts offer och det onda och skrämmande.

 

IMG_5831En av de saker jag gillade mest var den enorma modellen av Hogwarts en kunde gå runt och se ur alla vinklar.

IMG_5750En annan av sakerna var The Hogwarts Express, ett riktigt tåg en kunde gå in i.

IMG_5816Min favoritbild från resan. Min vän Martin står och läser på skylten vid Lily och James förstörda hus i Godric’s Hollow, precis som Harry och Hermione gör i The Deathly Hallows. En bild från boken som för mig symboliserar hopp, medkänsla, tilltro och kamratskap.

Slutligen, något sällsynt i den här bloggen. En bild på mig (under vår tur på Warner Bros.), här tillsammans med Martin och vår tatuering som vi slutligen gjorde tillsammans efter att ha haft den bestämd länge, länge – bara verklighetens alla hinder har kommit emellan fram tills nu. Förseglandet av en sån där vänskap en haft länge och liksom vet finns där, trots att det är knappa 80 fysiska mil emellan och ibland lång tid. Men ibland gör det inte så mycket.

tattooOne simply uses the symbol to reveal oneself to other believers, in the hope that they might help one with the Quest. (Xenophilius Lovegood, The Deathly Hallows)

Läs mer om Paris och verklighetsflykt i fint inlägg hos Enligt O och Lyrans Noblesser.

Svart vatten, mörka sidor av människan

Vädret var svenskt midsommarkyligt. På väg mot sommar, men inte riktigt där än. Vattnet var närmare iskyla än tio grader varmt, något vi fick erfara vid midsommardagens gryningstimme när vi byggt upp just det rätta modet för att skrikande kasta oss i. Böckerna, de var skrämmande.wpid-img_20150620_173417.jpg

För mig kan en riktigt bra deckare stå på egna ben även utan kriminalhistorien. Få kan det. Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden läste jag på midsommarafton, på en strand vid en jämtländsk sjö där vågorna kluckade mer och mer olycksbådande ju längre jag läste. Nog för att bara innehållet i boken var tillräckligt för att skrämma mig långt in i själen.

Människohandel. Slaveri. Trafficking. Mycket har skrivits men Tove Alsterdal kopplar på ett sällsynt skickligt sätt ihop välfärdsländer med fattigare, visar på ett närgående sätt hur människor uttnyttjas och bankar in det viktiga budskapet ”ingen människa är illegal” i läsarens undermedvetna. Kvinnorna på stranden är långt ifrån en deckare med en sensmoral, den är istället ett samhällskritiskt tidsdokument som ställer oerhört svåra och tunga frågor om liv, om värde, om vem som är värd vad. Det ges inga svar. Det är mest bara svart, svårt och tungt men förhoppningsvis lämnar den spår i läsaren.

Det svåra och tunga, det kan komma till en på många olika sätt. Gull Åkerblom är en etablerad ungdomsboksförfattare och även om jag inte läst något av henne tidigare förstår jag det av nya boken Ringar på svart vatten. Även denna lästes vid midsommar, även denna vid en sjö, på midsommardagen när solen gömt sig bakom bergen men ändå aldrig lät mörkret ta över (vad jag älskar dessa ljusa sommarnätter!) och regntunga moln gjorde sjön olycksbådande. Det är då svårt att inte fängslas extra mycket av en spökhistoria som utspelar sig på en gammal prästgård där ett försvinnande ägt många år tidigare. Kusligt, spännande, verklighetstroget.

En annorlunda helg.

Andra som läst och bloggat om Kvinnorna på stranden: Bokföring enligt Monika, Ewa Swedenmarks värld, Läsa & Lyssna, Mysterierna.

Andra som läst och bloggat om Ringar på svart vatten: Boktajm, Old Adults reads Young Adult, Bokfreak, Sagan om Sagorna,

Mirakelverkstaden

Till Verkstaden kommer utbrända, trötta, sjuka eller andra individer som på något sätt inte passar in IMG_4796i samhällets ram. Verkstadens uppgift är att ge dem mening och återinföra dem i samhället som lyckliga medborgare. Mirakelverkstaden, kallas den ibland, och är också namnet på en mysig feelgood- pärla från Sekwa som visserligen i mitt tycke kunde fått bre ut sig lite mer i det mörka och svåra som den stundtals snuddar vid men inte riktigt vågar utforska helt och hållet. Men att Mirakelverkstaden är en bok full av vemod står ändå klart.

Det är mest en fin berättelse, och jag gillar att Valerié Tong Cuong på något sätt lyckas passa och fläta ihop de mycket olika människornas öden, skapar förståelse och sympati för varenda en. Jag kan inte låta bli att tycka att slutet inte riktigt lever upp till berättelsen. Men ändå var det en bok jag tyckte om.

Andra som bloggat om boken: Västmanländskan, Johannas deckarhörna, Nilmas bokhylla, Emilias bokstäver, Beas bokhylla, Dagens bok, Ugglan & boken.

Världens viktigaste kyss – David Levithan

Vilken författare kan skriva cirka 200 sidor om en kyss, egentligen? David Levithan måste vara en 9789186634582_200_varldens-viktigaste-kyss_haftadav de få. Världens viktigaste kyss handlar om Craig och Harry som inte är ihop längre men som ändå tänker slå rekord i världens längsta kyss – över trettiotvå timmar. De har förberett sig minituöst – med kompisar som stöttar, vattenflaskor med sugrör, musik, lampor, filmkamera uppkopplad till Youtube och så vidare. Kyssen upptar nästan hela boken men är samtidigt också mest en manifestation av ett mycket tyngre tema som genomsyrar berättelsen – rätten att få vara den en är.

Det finns en melankolisk bakgrundskör i boken – lite likt en grekisk tragedi där händelseförloppet kommenteras av allvetande och allseende – de är homosexuella före Harry och Craig, människor som de flesta dött i AIDS och nu bevittnar Harrys och Craigs världsrekordförsök.

Men inte bara dem. I boken finns flera parallella berättelser om människor – ensamma eller i par – som på ett eller annat sätt bryter mot normen och som de flesta på ett eller annat sätt blir varse vad Harry och Craig gör. En del berättelser är tunga, sorgliga och en del är ljusa och glada men alla har de fått kämpa för att få vara den de är.

Världens viktigaste kyss är en fantastiskt vacker berättelse, David Levithan är en fantastisk författare och jag tycker alla ni borde läsa den.

Andra som bloggat om boken: Fiktiviteter, Rebeccas bokblogg, Prickiga Paula, Bokpärlan, I Elinas hylla, Annas bokblogg.