The Quiet at the End of the World – Lauren James

The Quiet at the End of the World är som sin titel – vacker, lågmäld, filosofisk. Lauren James skriver nyskapande sciencefiction- YA i en genre som verkligen behöver det.

London, 2109. Lowrie och Shen är de yngsta människorna i världen efter att hela jordens mänskliga befolkning drabbats av infertilitet. Inga barn har fötts på många år. Ingen forskare vet om det är ett virus eller miljöförstörelsen, ingen har hittat ett botemedel. Lowrie och Shen lever sitt liv skyddat av de åldrande människorna, ensamma om sin ålder tyr de sig till varandra och tillbringar sina dagar vid Themsens strand i London, grävandes efter skatter från historien.

The Quiet at the End of the World är ingen typisk YA- dystopi. Ingen revolution pågår, ingen större fiende eller statsmakt har förslavat befolkningen. Lauren James undviker effektivt genrens stora klyschor och skapar istället ett dystopiskt London där känslan och tanken får ta större plats än apokalypsen i sig. Människan, med sin förstörelse av klimatet och sin förmåga till existentiellt tänkande blir till sin egen fiende när hen möter det ultimata hotet: total utplåning. Vilka är vi, då? Vad betyder någonting? Vad finns kvar, och vad lämnar vi efter oss? Med slutet av människans existens nära förestående blir lagren av mänsklig historia så mycket mer intressant, Lowrie tänker dag efter dag på det hon hittar begravt i sanden medan Shen funderar på vad rymdvarelser skulle tänka om människan om de någonsin hittade hit.

Lauren James språk är stort och vackert. Berättelsen är otroligt stillsam, ändå sträckläser jag. Det är lätt att älska karaktärerna och bry sig om dem så mycket att det gör ont. Jag har läst alla Lauren James fyra utgivna böcker och de är alla helt fantastiska. Hon är i min mening en av de allra bästa YA- författarna idag och jag önskar så att hennes böcker blir mer kända. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan ett svenskt förlag börjar ge ut hennes böcker. Missa dem inte.

Finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Den nya människan

I en nära framtid har människans överdådiga livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till.

Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Rakel är en av de första som inser, och snart är hon insnärjd djupare än hon någonsin kan ta sig upp.

Det är en otäck dystopi Boel Bermann har skrivit, skrämmande på det sätt berättelser blir när de har en lite för nära koppling till vår egen verklighet. När de känns lite för trovärdiga. Den nya människan är i sina bästa stunder fängslande och nyskapande SciFi. Tyvärr stannar den också stundtals av och jag lyckas aldrig uppbåda särskilt mycket känslor för någon av personerna i den, de är distanserade och ibland ganska platta.

Jag lyssnade på Den nya människan, en bra uppläsning på det stora hela men tyvärr också ganska stel. Det är svårt att att skilja på berättelsen och de många uppläsningar av officiella dokument, artiklar och handlingar som är insprängda i berättelsen. Kanske är dessa helt enkelt för många, gör berättelsen opersonlig. Vid närmare eftertanke kanske det är just det som är tanken med boken, att spegla den nya människans otäcka känslolöshet. Men för mig fungerade det inte riktigt. Jag hade önskat lite mer av Den nya människan. Ändå är den på sina ställen en fantastiskt spännande dystopi och en tänkvärd samtidsdiskussion om liv, människor och förtryck. Jag tycker Boel Bermann är ett oerhört lovande författarnamn, jag har läst flera noveller av henne också som jag tyckte mycket om. Jag hoppas på fler dystopier.

Kalla kulor, 2014.

Boken finns i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Littermentärt, Dagens bok, Lottens bokblogg, Fantastisk fiktion, Fabulationer, Döda zonen, Bloggbohemen.

Cibola Burn – James S. A. Corey

Det är något särskilt med att öppna en ny del i Sci-Fi- serien The Expanse. Det är rymdopera i sin finaste form, där bombastiska rymdskeppsstrider blandas med utforskandet av nya världar och människans famlande försök att skapa ordning och reda ur kaos. I fjärde delen, Cibola Burn, har rymdens tre stora maktspelare fått en ny planet att leka med. Jorden, Mars och Outer Planets Alliance försöker förstå det form av liv som väckts i de tidigare delarna av bokserien och nosar på de nya världar som öppnats. James Holden och hans besättning blir förstås ganska snart iblandande i röran.

Cibola var enligt legenden en stad i norra Mexiko som skulle innehålla enorma rikedomar. På 1500- talet skickades spanska kolonisatörer ut för att hitta staden, som visade sig vara byar med hus som hade soltorkat tegel till takoch tillhörde urinvånare, zunifolket. Varje bok i den här seriens namn syftar på en av människans legender och det är tydligt hur lite som egentligen förändrats när hen gett sig ut i rymdens stora evighet på ett sätt vi i dagens läge ännu inte kunnat. Kvar är människans storhetsvansinne och brinnande önskan att äga och namngiva, bli rik på naturens resurser. Följden blir, som så ofta, kolonialism och natur som slår tillbaka. Det är lätt att se dagens samhälle framför sig, ändå är Cibola Burn inte en trött samtidsskildring maskerad som Sci-Fi. Det är ett otroligt spännande och välskrivet rymdäventyr som få andra.

Ändå är det inte min absoluta favorit i serien. Att så mycket tid spenderas på planeten Ilus är visserligen ett spännande avbrott i serien, men jag när en liten saknadskänsla över rymdresorna och någonstans känner jag mig inte riktigt hel så länge Rocinantes besättning är så uppdelad. Att rymdskeppet går just under namnet Rocinante är även det en intressant och, vad det känns som, humoristisk intertext. Är det verkligen väderkvarnar han slåss mot, Holden? Det finns mycket intertext att fundera över, för den läsare som vill.

Själv älskar jag att det i Coreys framtid inte längre ses som annorlunda med HBTQ- familjer eller polyfamiljer – två mammor, två gifta män eller en polyfamilj nämns väldigt ofta i förbigående utan att det behöver göras en grej av det. Det är så bra! Förvisso är de få relationer som faktiskt utforskas närmare ändå heterorelationer men för att vara Sci-Fi- genren (med undantag, givetvis) är det här ett oerhört stort steg framåt.

Och så rymden, den totala, knäckande evigheten som är rymden, är James S.A. Corey en mästare på att beskriva. Den väger tungt på sinnet, samtidigt som möjligheterna är oändliga och spännande. The Expanse är en av de bästa Sci-Fi- serier som skrivits.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Om konsten att vara människa i ett fantastiskt Sci-Fi äventyr för mellanåldern

Att fundera över konsten att vara människa i en bok för mellanåldern kan verka som ett ambitiöst projekt – i Kerstin Lundberg Hahns bok Min hemliga tvilling blir det ett fantastiskt läsäventyr.

Det är i en nära framtid Min hemliga tvilling utspelar sig – det mesta verkar se ut som vanligt men VR-upplevelser, AI och självkörande bussar är vardag. Leia går i skolan tillsammans med sin kompis Hannes, retar sig på den elaka Sid och kämpar med att lära sig matte. Hon har alltid undrat hur det skulle vara att ha en tvilling, någon som alltid finns där och förstår henne utan och innan. Leias föräldrar är robotforskare och när de åker på en AI-konferens i Dhubai hittar hon av misstag en robot i deras källare – en robot som ser ut som en kopia av Leia. Vem är hon, och varför har hennes föräldrar skapat henne?

Min hemliga tvilling är en Frankenstein och en I, Robot för slukaråldern, en djupt filosofisk Sci-Fi- roman som är så spännande att du inte kan lägga ifrån dig den – bara Kerstin Lundberg Hahn, en av Sveriges bästa författare, kan skriva en sådan bok. Jag är förundrad över med vilken synbar enkelhet hon tar sig an de stora frågorna om livet och döden, om sorg, saknad, ensamhet och vad som gör en människa till en människa – frågor som Sci-Fi- genren har ställt sig i många år och ändå aldrig riktigt funnit svaret på. I Min hemliga tvilling finns tusen saker att fundera över och det är andlöst spännande hela tiden. Jag längtar efter att läsa och diskutera den här boken i bokklubbar och bokprat med 10- 12- åringar och jag kommer återvända till den många gånger.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Science-Fiction- bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel.

Warcross – Marie Lu

Ett superhigh-tech spel som spelas interaktivt över hela världen och en cool hackertjej i huvudrollen – döm inte Marie Lus nya bok efter det 90- talspastelliga omslaget.

Marie Lu är författaren som verkar vilja ge sig in på alla fantastik- genrer som finns och hittills har hon lyckats oerhört bra. Minns den fantastiska dystopiserien Legend och den mörka fantasyserien The Young Elites som jag nästan älskade ännu mer. Förväntningarna på Warcross, en helt ny science fiction- serie, var därför astronomiska. Även Warcross verkar utspela sig en bit in i framtiden, men inte särskilt långt. Tekniken har gått framåt men det är inget dystopiskt samhälle vi möter.

För Emika Chen kunde det lika gärna vara det. Hon har skulder upp över öronen, ett brottsregister och är bara dagar ifrån att bli vräkt. Jag blir ändå kär i henne vid första ögonkastet när hon rullar fram på New Yorks gator på en elektrisk skateboard med ett regnbågsfärgat hår fladdrande i vinden. Hur skulle jag kunna låta bli? Emika Chen är prisjägare, på jakt efter spelare som slagit olagliga vad i spelet Warcross. Ganska snart får hon dock större byten på sin krok när hon hackar sig in i Warcross- mästerskapens öppningsmatch och blir anlitad av spelets skapare som insiderspion.

Warcross är spelet alla spelar. Med de glasögon spelet spelas med kan du vara ständigt uppkopplad, få poäng för allt du gör, hela tiden jämföra dig med andra. Jag tycker verkligen om Marie Lus världsbyggande och Warcross är en spännande vision, men jag tycker också att det haltar lite emellanåt. Framförallt är mycket i den senare delen av boken totalt överdimensionerat, det känns som att Lu försöker slå knut på sig själv i viljan att hitta den coolaste tekniken, de lyxigaste hotellrummen, de snyggaste och mest innovativa lösningarna. Ändå är det, efter en väldigt seg inledning, oerhört spännande och jag sträckläste andra halvan av boken under en eftermiddag. Det blir lite förutsägbart och onödigt klyschigt mot slutet men kanske kan jag förlåta Marie Lu för det när hon ändå har skapat en så spännande värld med en så cool karaktär i huvudrollen. Emika Chen FTW!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokraden, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Carolina läser.

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

The last beginning

När jag läste The Next Together var jag inledningsvis något skeptisk. Men en av mina bästa boktipsarkollegor hade lovordat den och det dröjde inte länge innan jag var helt fast i den märkliga berättelsen om Katherine och Matthew som genom historiens gång återföds igen och igen, blir förälskade igen och igen – och slits från varandra, igen och igen. Jag var tårögd när jag lade ifrån mig den. Jag hade också många frågor.

Ändå dröjde det länge innan jag började läsa uppföljaren The Last Beginning. Kanske var jag rädd för att få veta, kanske var jag rädd att den inte skulle vara lika bra. I The Last Beginning möter vi Clove Sutcliffe, programmeringsgeni, sexton år det år 2056 som inleder berättelsen. Sexton år tidigare försvann tonåringarna Katherine och Matthew när de avslöjade en skandal om biologisk krigföring som fick den engelska regeringen på fall och Clove är besatt av tanken på att hitta dem.

Jag läste ut The Last Beginning på en dag. Jag tror inte det är möjligt att göra det på något annat sätt. Att ge sig in på tidsresor är något av det svåraste en författare kan göra, det finns oändliga möjligheter att misslyckas då tidsresandet är fullt av möjliga och omöjliga paradoxer och fallgropar. Till en början trodde jag att Lauren James skulle falla i dem alla, till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur allt skulle gå ihop. Men det gör det. Till slut bestämde jag mig för att bara följa med. Inte för att jag skulle hitta fel om jag verkligen försökte hänga med, men för att jag fick huvudvärk av att försöka.

Och i slutet löser hon allt. Och jag är förstummad. Igen.

Det enda som stör mig lite är det upprepande faktum att Clove ”kommer ut” som gay. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att en ska behöva göra det år 2056. Jag skulle vilja att ingen längre behöver komma ut då, utan att vara gay kommer ses som lika normalt som att vara hetero. Det gör mig lite missmodig att vi inte ens uppnått detta i en framtidsvision där tidsresor är nära förestående. Men bortsett från det, är The Last Beginning en fantastiskt spännande YA-Science-Fiction, en av få YA/SF- bokserier värd namnet just nu som inte är en dystopi och det är så otroligt upplyftande att den finns. Kanske att jag tyckte ännu mer om hennes fantastiska The Loneliest Girl in the Universe, där hon tar med YA-genren ut i rymden, och nu undrar jag bara när ett svenskt förlag kommer hitta Lauren James. Snart, hoppas jag.

Finns hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Jane, Unlimited

Tänk om vi hade oändliga valmöjligheter? Tänk om varje val vi gjorde i livet skulle vara helt avgörande för hur våra liv kommer att se ut?

Den som förväntar sig en ny färgsprakande fantasyvärld likt den realm Kristin Cashore skapade med den fantastiska serien Graceling, kommer bli besviken på Jane, Unlimited. Jag hade läst väldigt lite om Cashores nya bok innan jag öppnade den, men tillräckligt för att veta att det inte är high fantasy, kanske inte ens fantasy – även om din uppfattning om verkligheten definitivt kommer att gäckas under läsningen.

Mitt första råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte läsa något om boken innan. Så egentligen borde du sluta läsa den här recensionen nu – men jag lovar att inte berätta särskilt mycket om handlingen. Jag tycker att det är en bok som måste upplevas, en plot som måste avslöja sig själv.

Mitt andra råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte ha några förväntningar, för du kommer ändå bli förvånad.

Om du fortfarande är intresserad, och om du är särskilt förtjust i märkliga famlijehemligheter på anrika gods så tycker jag att du ska läsa den här boken. Möt Jane, som tillverkar paraplyer, är föräldralös och har växt upp hos sin faster Magnolia. Jane, som när vår berättelse börjar även har förlorat Magnolia och är på väg ut till ön Tu Reviens med sin vän Kiran, för att Magnolia sa till Jane att aldrig någonsin tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Kiran och hennes familj är gjorda av pengar, på Tu Reviens står det mäktiga godset och väntar med alla sina vrår och hemligheter. Det märks att Kristin Cashore har inspirerats av Daphne DuMaurier, av E. Lockhart och Carol Goodman. Jane, Unlimited präglas av en fantastisk stämning men jag undrar också ibland om hela boken endast är ett experiment från Cashores sida. I de stunderna är jag inte alls förtjust i Jane, Unlimited och funderar på att bara lägga den ifrån mig. Formen är spännande och förutsättningarna fantastiska, men jag tycker verkligen inte att det når hela vägen fram. Synd. Och, ändå. Ja, den här boken gör mig kluven.

Med det kommer jag in på mitt tredje råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited. Missa inte efterordet, och har du läst det skulle jag gärna vilja prata om det. För det här, det är en bok att prata om.

Andra som läst: Carolina läser.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Abbadon’s Gate – tredje delen i The Expanse

Abbadon”, enligt Bibelns gamla testamente en avgrund att likställa med dödsriket – i det nya, avgrundens ängel. Kanske finns lite av både i Abbadon’s Gate.

Här är det människan som orsakat sitt förfall ned i Abbadons avgrund, lika arrogant i rymden som på jorden. När jordens resurser är slut tittar vi ut mot rymden, de ofattbara ljusår som finns där och, kanske, beboeliga världar. Vi är verkligen parasiter.

James S. A. Coreys fantastiska rymdepos The Expanse fångar detta oerhört väl: människans nyfikenhet och vilja att härska, även i en rymd som vi omöjligt kan äga. Det är inte konstigt att framtidens kolonisatörer ständigt balanserar på gränsen till ett krig, uppenbarligen har vi inte lärt oss något. När det ständiga hotet, the protomolecule, började härja i Leviathan wake slåss Jorden, Mars och Outer Planets Alliance med varandra för makten över den istället för med varandra. När protomolekylen i Abbadon’s Gate förflyttar sig till Uranus omloppsbana och skapar en massiv portal in till något helt okänt blir de tvingade att försöka samarbeta. Samtidigt som Holden hamnar, minst sagt, i klistret – igen.

De ständiga bibliska referenserna är inte en tillfällighet. The Expanse är storvulen rymdopera men också något mer med sina frågor om religion och människans blotta existens. Abbadon’s Gate är, i min mening, den bästa boken i serien hittills. Jag älskade första delen, Leviathan Wakes, tyckte andra delen Caliban’s War var helt okej men här skriver James S. A. Corey (som är en pseudonym för två författare) på en helt ny nivå. Lika delar filosofiska funderingar, lika delar massiv rymdaction och lika delar trovärdighet i tekniken – det senaste är nästan det viktigaste. I Abbadon’s Gate finns också betydligt bättre representation av olika sorters människor än i många andra fantasy- och science- fiction- romaner vilket inte minst bidrar till det höga betyget.

De flesta böckerna finns att köpa men Abbadon’s Gate hittar jag bara som e-bok på Bokus och som box med de tre första böckerna. De finns dock säkert på ditt bibliotek – det är en mycket omtyckt serie som också har blivit en TV-serie och egentligen väntar jag bara på den svenska översättningen. Fast kanske inte Space Opera är en särskilt stor genre på svenska? Inte heller Ann Leckies välkända och hyllade Ancillary Justice verkar finnas i svensk översättning. Nåväl. Kanske vaknar svenska förlag snart.