Babylon’s Ashes – The Expanse

If you’ve read this far, you’re in it for the long haul. Recensionerna på bokforumet Goodreads av Babylon’s Ashes, sjätte delen i rymdoperaserien The Expanse, är blandade. Den ena halvan av spelplanen älskar boken, den andra tycker att den mest är en mellanbok.

Jag var kluven när jag slog igen den. För det mesta håller jag med dem som tycker att Babylon’s Ashes mest är en wrap-up till Nemesis Games, den strålande femte boken i serien mot vilken Babylon’s Ashes definitivt inte kan mäta sig. Babylon’s Ashes knyter många trådar som släpptes lösa från föregående bok – vad som hände i den vill jag inte spoila för er som inte läst den än, men femte boken är seriens hittills största turning point och kanske den allra mest spännande. Det kanske inte är så konstigt att sjätte boken ter sig lite lam, efter det.

Det händer inte så mycket, på ytan. Marco jagar Naomi, Holden och hans besättning ombord på rymdskeppet Rocinante får ett nytt uppdrag av FN:s högste chef Chrisjen Avasarala, alla försöker hämta sig efter attacken från The Free Navy. Ibland känns det som att Babylon’s Ashes första halva är en nedförsbacke från förra boken och andra halvan en uppförsbacke mot vad som komma skall. För något kommer hända, det är ett som är säkert.

Och ja, jag är in it for the long haul. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna, för jag älskar dem ändå. Framförallt älskar jag hur karaktärsdrivna de är, något som fantastik- och science fictionromaner inte alltid är. Det jag mest tycker om med Babylon’s Ashes är hur vi får följa fler personer än tidigare, få en glimt in i deras innersta. Det är författarparet bakom pseudonymen James S. A. Corey bra på. Jag hoppas att det fortsätter så.

Här kan du läsa vad jag tyckte om tidigare böcker i serien:

Leviathan Wakes
Caliban’s War
Abbadon’s Gate
Cibola Burn
Nemesis Games

Skyhunter, och något om dystopier

Dystopigenrens blomningstid har pågått i ett decennium, och än verkar den inte gå mot sitt slut. Kanske är det tiden vi lever i som kräver det, den alldeles för verkliga dystopiska framtiden kryper allt närmare i takt med att klimatförändringarna bara blir fler. Den dystopiska young adult- romanen är en genre som utvecklas, sprider sina grenar åt olika håll. De senare åren har många av de svenska dystopierna närmat sig naturen, grävt ned sig i den skogsmylla vi verkar rädda att förlora men ändå inte gör så mycket för att bevara. Många översatta dystopier närmar sig istället fantasyn, blir en crossover mellan inte bara två genrer utan tre; den dystopiska young adult- fantasyromanen.

För vad är egentligen en dystopi? Behöver den uttalat handla om vårt eget samhälle, nedstörtat i fördärvet? Eller kan en skildring av vilken fantasivärld som helst bli en dystopi, om det är den verkligheten karaktärerna lever i?

Det går att skönja ruinerna av vår egen värld i Marie Lus Skyhunter, tusentals år tillbaka i tiden. Vad som störtade det tidiga samhället vet vi inte, men i bokens nu pågår ett krig där det lilla landet Mara står som ensam fri nation kvar efter att The Karensa Federation tagit över nästan hela kontinenten. Talin kom som flykting till Mara som litet barn, som tonåring är hon en del av elitstyrkan i Mara – The Strikers. Men mot Karensas militära överlägsenhet och deras supersoldater som kallas Ghosts verkar Maras slut vara nära.

Jag slog ihop Skyhunter med en bestämd känsla av att vilja säga: ”det är inte du, det är jag”. Dystopigenren och jag har fått nog av varandra, åtminstone för ett tag. För egentligen tycker jag ju om Skyhunter. Jag tycker om Marie Lus språk, jag tycker om skildringen av samhället – det är ett starkt världsbygge. Jag tycker otroligt mycket om Talin som är sympatisk, modig fast hon är rädd, lite irriterande ibland – och när hade senast en person som bara pratar teckenspråk huvudrollen i en roman? Nej, det är inte Skyhunter det är fel på. Jag måste lägga dystopierna åt sidan ett tag, hur de än lockar mig med sina vansinnigt snygga framsidor och sina löften om spännande, dystra och mörka historier. Efter en vända ner i diskbänksrealismen kanske jag återvänder. Jag hoppas det. Jag tror inte dystopigenren har blommat över än på länge.

Death’s End – Cixin Liu

Vad mänskligheten skulle göra om hen upptäckte att vi inte är ensamma i universum är en svårbesvarad fråga. I trilogin Remembrance of Earth’s Past ställer Cixin Liu den om och om igen.

Death’s End är djupt filosofisk och vetenskapligt teknisk, ändå är den svår att släppa. Det är science fiction när den är som allra bäst, då när den tar med vetenskapen med in i fiktionens värld på ett sätt som får det att hisna, gör det svårt att inte tro på.

I första boken i Cixin Lius trilogi, The Three-Body Problem, fick vi lära känna den utomjordiska civilisationen Trisolaris och deras flykt från en dödsdömd planet. Del två, The Dark Forest, var en uppgörelse med hur människor hanterar sin egen undergång och för mig är det fortfarande den bästa boken i serien.

Death’s End, tredje och avslutande delen, skrämmer mig alltför mycket. Cixin Lius framtidsvision är svindlande, men den håller sig så nära människans psyke som vi känner det idag att den också stundtals är fruktansvärt otäck. Särskilt just nu, när vi är mitt uppe i en pandemi och människans rädsla för död och domedag tar fram lika delar goda som dåliga sidor i hen.

Det enda som får mig att inte ge den här boken fullt betyg är att Cixin Lius kvinnoporträtt stundtals känns ganska förlegade och trista, särskilt det av Cheng Xin som på många sätt kunde blivit seriens mest intressanta karaktär. Istället vacklar hon på kanten till någon slags Eva- nidbild, en blandning av urmoder och svikerska som tappar mig fullständigt. I en bok som innehåller stundtals fantastiska karaktärsporträtt är det synd.

Jag började läsade här böckerna i en av mina läsutmaningar, där jag försöker läsa fantastisk från olika delar av världen. Jag är lite trött på det västerländskt anglosaxiska perspektivet hela tiden. Remembrance of Earth’s Past, kanske särskilt Death’s End, är böcker som kommer stanna med mig länge, böcker som ruckat på min världsbild om än aldrig så lite. Till science fiction- genren som sådan förhåller den sig genom att både ha större fantasi och vara mer vetenskapligt detaljrik än mycket annat i genren. En mycket minnesvärd kombination.

Här kan du läsa vad jag tyckte om del 1, The Three Body Problem och del 2, The Dark Forest.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Att hantera livet genom populärkulturella filter

Det kan sägas att det är märkliga tider vi lever i. Ändå kanske det inte är det, egentligen. Att människor hellre lyssnar på skvaller och domedagsprofetior än vetenskapen har vi vetat länge. Tur att det också finns så många som håller i hatten och hjälper de som behöver hjälp.

Alla måste vi hantera livet, på något sätt. Jag gör det ofta genom populärkultur. För inte så länge sedan berättade jag hur musiken tog mig igenom en väldigt svår period, veckor som bara försvann. I en av mina favoritpoddar, P3 Spel, i avsnittet från 12 februari i år, berättades att spelet Plague Inc – ett spel där du ska utrota mänskligheten med ett dödligt virus – nådde nedladdningsrekord i Kina under början av Corona-utbrottet. Många behöver möta sin rädsla för att hantera den istället för att fly från den. Det som är så intressant här är att just datorspel idag ofta avfärdas som meningslös verklighetsflykt, precis som litteratur avfärdades som sådan för några hundra år sedan. Idag vet vi bättre.

Själv sitter jag som klistrad framför det fantastiska spelet A Plague Tale. I det får vi följa tonåriga Amicia i 1300- talets Frankrike som försöker rädda sin lillebror Hugo undan pestens fasor och inkvisitionens bojor. Hack i häl är råttorna, enorma horder med råttor besatta av något värre än döden kryper de och rasslar efter mitt varje steg. Det är fasansfullt, otäckt, men också vansinnigt vackert och välgjort. Att jag är så fascinerad av A Plague Tale just nu skvallrar säkerligen om en oro inför Corona- pandemin men är också ett bevis på hur jag alltid har hanterat rädsla.

I en era när vi översköljs av intryck varje dag behöver vi ett sätt att hantera dem. Att fantastik- litteratur och datorspel enbart skulle vara en verklighetsflykt stämmer inte. Just nu läser jag Death’s End, tredje delen i SciFi- trilogin Rememberance of Earth’s Past, skriven av Cixin Liu. I den har mänsklighetens storhetsvansinne lett till hens potentiella undergång. Att läsa den är både att ge sig in i ett fantastiskt äventyr långt utanför min egen vardag, men också ett sätt att möta undergångsrädslan som oundvikligen knackar på axeln.

Vad jag läser sen? Jag grävde djupt i min TBR- hög och fann Elvira Birgitta Holms Månskensvargen, en hyllad och Augustnominerad ungdomsbok om pestens Sverige. Kanske läser jag den sen.

Vad läser du?

Wildcard – Marie Lu

Emika Chen är den coola hackern med det regnbågsfärgade håret jag minns så starkt från Marie Lu’s Young Adult/Science Fiction- roman Warcross. I en nära framtid har gaming utvecklats till sin topp i Warcross, spelet alla spelar genom specialgjorda glasögon – VR inte bara i spelet utan vart än du går. Warcross, som är skapat av spelgeniet Hideo Tanaka, är mer än bara ett spel och du jagar poäng i en virtuell verklighet vad du än gör.

I Warcross tog sig Emika Chen igenom det internationella Warcross- mästerskapet och skapade sig några farliga fiender på vägen. Hon bär också med sig sanningen om Hideo Tanakas intentioner med spelet, han som en gång var hennes vän och förebild.

Wildcard är uppföljaren till Warcross och den tar vid ungefär där vi lämnade Emika. Wildcard är, liksom Warcross, halsbrytande action och fantastiska science fiction- visioner som ändå inte verkar befinna sig så långt in i framtiden. Med Warcross- glasögonen ser du hela världen med ett sprakande filter framför ögonen, men i fel händer kan verktyget användas för att kontrollera mänskligheten. Såklart. Någonstans under läsningen var jag lite rädd för vart Marie Lu tog sin berättelse, men mot slutet tar det sig rejält. Wildcard är inte alls lika bra som Warcross, framförallt är den spretigare, men det är spännande och stundtals riktigt snygg YA/SF – väl värd att läsa om du tyckte om Warcross.

Nemesis Games – åter till yttre rymden med James S. A. Corey

Nemesis Games är femte delen i James S. A. Coreys bombastiska rymdoperaserie The Expanse, och kanske är det bästa boken hittills.

När jag läste fjärde delen, Cibola Burn, längtade jag lite tillbaka till tidigare böcker i serien där vi fick utforska rymdens alla hörn tillsammans med besättningen på Rocinante, uppleva hetsiga rymdskeppsjakter och hisnande resor i universum. Nemesis Games tar oss ännu längre bort från seriens början men ger istället ett oväntat djup till varje karaktär.

Captain Holden, XO Naomi, Amos och Alex vägar skiljs åt i de första kapitlen av Nemesis Games. Men istället för att historien blir splittrad låter Corey varje karaktär utforska sin historia för att någonstans kunna komma framåt. Nemesis Games ger sig in i ett karaktärsdjup serien tidigare inte sett, samtidigt som framtidsvisionen är intakt. James S. A. Corey utforskar mänskligheten i en skarp framtidsskildring som är både hisnande och mörk. Den säger mycket om vad människan kommer att bli när vi knäcker koden till yttre rymden, men också hur lite som kanske kommer att förändras.

”Lot of planets out there. My experience with colonies is, ah, a little checkered, but I can see the appeal of a new start”.
”There aren’t any new starts”, Bobbie said. ”All the new ones pack the old ones along with them. If we ever really started fresh, it’d mean not having a history anymore. I don’t know how to do that”.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om tidigare delar:

Leviathan Wakes
Caliban’s War
Abbadon’s Gate
Cibola Burn

The Dark Forest – Cixin Liu

Efter de omskakande händelserna i The Three Body- Problem balanserar mänskligheten på en avgörande tröskel: vad gör vi, om vi inte är ensamma i universum?

Jag tänker försöka att inte avslöja mer om vad som händer i The Three Body- Problem och så långt går det att läsa till sig enbart på baksidestexten till den boken. The Dark Forest är andra delen i Cixin Liu’s trilogi Remembrance of Earth’s Past, och om jag verkligen tyckte om del ett så älskar jag del två.

Det är ofta oundvikligt att del två i en trilogi blir som en transportsträcka mellan inledning och avslutning, men snarare är The Dark Forest en upptrappning och utveckling som gör det svårt att förutspå var tredje delen, Death’s End, kommer att ta läsaren. Jag tyckte om hur Kinas historia, både förhistorisk och modern, sipprade in i vetenskapsskildringarna i The Three Body Problem. Det får här ge vika för mer spänning och mer teknik, men det är fortfarande oerhört välskriven sciencefiction Cixin Liu levererar. Jag är ingen stjärna på partikelfysik direkt men håller ändå intresset uppe över långa, tekniska stycken. Det här är teknisk sciencefiction när den är som bäst.

Men The Dark Forest är också full av varför: varför rädda mänskligheten om 400 år? Varför bry sig? Boken innehåller nästan lika stora delar sociologi, psykologi och filosofi som scienciefiction. The Dark Forest är ingen snabbläst bok, även om det är spännande läsning. Det är en bok som kräver många eftertänksamma lästimmar, bäst tror jag den blir om du sveper de första hundra sidorna i ett för att verkligen komma in i berättelsen. Det är många personer, platser och frågor – så stora att du ibland kommer behöva slå ihop boken, bara för att tänka. Det är verkligen värt det. Jag längtar efter att läsa tredje delen.

Boken finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, The Three Body- Problem.

Skräckvecka: Zonen vi ärvde

Redan 2014 rev författarkollektivet Fruktan Stockholm i spillror. Novellsamlingen Stockholms undergång hade gång efter gång ihjäl den svenska huvudstaden och jag minns det med skräckblandad förtjusning. Särskilt den allra sista novellen har etsat sig fast i mitt huvud, jag kommer nog aldrig glömma den.

Zonen vi ärvde tar läsaren med till vraket av det som en gång var. Endast spillror av mänskligheten återstår – kvar finns rötan, zongastar, mutanter och maskinvarelser. För att hitta mat måste du ge dig in i Zonen. Novellsamlingen är inspirerad av Mutant: År Noll som är ett klassiskt och prisbelönt postapokalyptiskt rollspel. Jag, som älskar rollspel men aldrig spelat just Mutant: År Noll utan mest hållit mig till Dungeons & Dragons och Call of Cthulhu, känner ändå igen rollspelets expressiva värld, episodiska berättande, dess ibland snabba vändningar och mängder av olika fiender.

Du behöver dock inte alls vara en rollspelare för att ge dig in i Zonen – det räcker med att älska postapokalyptisk skräck när den är som bäst. Berättelserna är råa, grafiska och mestadels väldigt välskrivna. En del fastnar inte alls i minnet men några fick det nästan att vrida sig i magen – på ett bra sätt. Överlag är Zonen vi ärvde en överraskande jämn novellsamling trots att det är flera olika författare, det är imponerande hur alla berättelserna känns som en del av en helhet, där platser och ord återkommer – utan att vara identiska. Det speglar Zonen oerhört väl, som att berättelserna verkligen kommer från mänsklighetens spillror, spridda mellan olika platser men någonstans med samma vaga minne av den värld som varit.

Men det allra mest skrämmande är inte allt excellerande i splatter utan då närheten till den värld vi känner nu lyser igenom allt det infekterade. När en zonstrykare hittar en påse med glaspärlor utan att förstå vad det är, en gammal receptbok som dyrkas, platser och byggnader vi känner till idag som i Fruktans vision är helt förstörda. Det allra värsta är att Zonen vi ärvde, mitt i alla sina ytterligheter, ibland känns så otroligt jordnära. Det är när mänskligheten skiner igenom, när den postapokalyptiska framtiden sträcker en hand tillbaka till dåtiden som jag blir som mest rädd – för någonstans känns det inte alls omöjligt att det är hit människan kommer komma i sin fanatiska strävan att förstöra jorden med olja, flygresor, köttätande, koldioxid, plast och överkonsumtion.Till Zonen.

Fruktan, 2019.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Stockholms undergång.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Dagens bok, Bokföring enligt Monika, tentakelmonster, CRM Nilsson.

Frankenstein in Baghdad – Ahmed Saadawi

Frankenstein in Baghdad är en satirisk tolkning av Mary Shelleys skräckklassiker, placerad i nutidens USA-ockuperade Baghdad. Ahmed Saadawis bok är dock inte så mycket av en skräckhistoria på samma sätt som Shelleys, det otäcka i den går snarare att återfinna i den skarpa samhällsskildringen.

Monstret i sig är, länge, främst en skugga i utkanten av berättelsen. Längs Baghdads förstörda gator möter vi ett helt persongalleri av människor som på ett eller annat sätt blir indragna i monstrets historia. Monstrets skapare, Hadi, samlar ihop likdelar från explosioner och syr ihop dem till en spegelbild av Frankensteins monster – som en protest mot att regeringen inte begraver dem. Vad han inte hade förväntat sig var att en ensam själ utan kropp skulle ta sin boning i monstret.

Ahmed Saadawis monster har alltså en tydlig själ, någon som finns i den monstruösa skapelse som sprider skräck i Baghdad. Ändå skapar inte monstret lika mycket uppståndelse som det kanske skulle gjort, i ett Baghdad som är märkt av kriget och där så många människors liv är förstörda.

Frankenstein in Baghdad rör sig mellan fantasy, skräck, satir, samtidsskildring och magisk realism. Här finns ett sammelsurium av människor, alltifrån journalister till en äldre dam som tror att monstret är hennes återvändande son, präster, kaffehusägare, grannar, hotellägare, vaktmästare, mäklare, astrologer och gangsters. Ändå känns den sammanhållen på något sätt, berättelsen är ständigt intressant och tankeväckande. Frankenstein in Baghdad fanns med på Man Booker International Prize korta lista 2018. Jag hade nog i vanliga fall inte plockat upp den, jag blev tipsad om den när jag eftersökte böcker till min Fantastisk- världsutmaning och jag är mycket glad att den kom i min väg.

Du kan köpa den på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

The Three- Body Problem – Cixin Liu

Kina, kulturella revolutionen. Vetenskapsmän- och kvinnor på lärda universitet rivs ned från sina poster, förhörs och dödas med anklagelsen av att vara kontrarevolutionära. Bland dem finns Ye Zhetai och Ye Zhetais dotter, Ye Wenjie, som tvingas se sin far bli ihjälslagen av ”Red Guards”, unga revolutionärer som släpptes lösa på de som ansågs vara revolutionens fiender. Ye Wenjie blir sedermera astrofysiker och hela hennes liv påverkas av det hon fick bevittna som ung.

Jag skulle råda den som vill läsa The Three-Body Problem att inte läsa baksidestexten. Den är otroligt avslöjande och tar sig långt, långt in i bokens handling. Länge väntade jag på att boken faktiskt skulle börja handla om det den skulle handla om, vissa saker gissade jag mig till utifrån baksidestexten. Det händer egentligen ganska lite i The Three-Body Problems första tre fjärdedelar, ibland känns det som att boken fungerar som en lång och lika delar filosofisk som vetenskaplig inledning till resten av serien – i det här fallet är det dock absolut inget dåligt utan snarare intressant. Jag gissar att förlaget ville att boken skulle låta spännande och lockande med sin baksidestext men i min mening behöver den sin långa tid för att berättelsen ska hamna rätt. Så, läs inte baksidestexten.

Däremot råder jag dig att läsa boken, särskilt om du tycker om sci-fi och gärna vill läsa något som är smart, spännande, välskrivet och annorlunda från stora delar av genren. Jag fann mig ofta vara helt fast i berättelsen, även om den tog flera veckor att läsa.The Three-Body Problem är på sina ställen svårläst, komplicerad både med sina vetenskapliga beskrivningar av partikelfysik och med sin bakgrund av Mao-tiden och kulturella revolutionen i Kina. Cixin Liu förutsätter ett visst mått av förkunskap, samtidigt som översättaren har tillåtits friheter i att med små meningar förklara det som en icke-kinesisk publik kanske inte förstår med de subtila medel Cixin Liu ofta tillämpar. Översättningen, av Ken Liu, har gjorts i nära samarbete med Cixin Liu och i den mån det går att bedöma känns översättningen oerhört bra, texten är fantastiskt flytande även i de mest invecklade vetenskapliga diskussionerna. Det finns också ett fyrtiotal fotnoter av översättaren som jag tror det hade varit svårt att klara sig utan.

The Three-Body Problem är definitivt en bok som kräver sin tid och sin eftertanke – ändå minns jag den inte som svår. Det som stannar kvar är den sömlösa berättelsen både om ett Kina som genomgår och sedermera försöker bearbeta sin blodiga revolutionära historia, sett ur vetenskapens synvinkel – och om en värld där vetenskapen också tar mänskligheten till oanade insikter. Jag tyckte mycket om den.

The Three-Body Problem publicerades på originalspråket kinesiska 2008 och översattes till engelska först 2014. Boken fick Hugo Award 2015 för bästa roman. De följande delarna i trilogin, med samlingsnamnet Rememberance of Earth’s Past, heter The Dark Forest och Death’s End.

Jag älskade den.

Boken går att köpa hos SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.