Tag Archives: sciencefiction

Caliban’s War – James S. A. Corey

calibans-warJag var tveksamt entusiastisk efter att ha läst Leviathan Wakes, första delen i The Expanse som är rymdopera när den verkligen gör skäl för sitt namn. Jag älskade att författarna (Corey är en pseudonym för två författare) inte väjer för det bombastiska när kriget mellan Mars, Jorden och de yttre planeterna med gruppen Outer Planets Alliance i spetsen är på upptrappning och en ondskefull substans med förmågan att förvandla människor till zombies upptäcks.

Det som gjorde mig tveksam var den lite gubbiga, avdankade kommisarien Miller som letar efter den försvunna Julie över hela rymden och den truliga Holden som är ”hyvens kille”, en som tydligen fortfarande i framtiden finns kvar och ligger runt utan att sota för att han sårar folks känslor och inte alls kan förstå hur någon. Ondskan sprider sig, jorden, Mars och asteoridbältet vilar på en skakig fred efter krigsutbrottet i förra boken som Holden var skyldig till – i envishet fortsätter han hävda att han alltid agerar för mänsklighetens bästa i en sorts ”The truth is out there”- pastisch.

Nåväl. Om en läser The Expanse för vad den är så är den mycket bra och även om jag retade mig på Miller i första boken så saknar jag honom ändå lite i Caliban’s War som är andra boken. Däremot är jag oerhört förtjust i Avasarala och Bobbie som är nya karaktärer, den förstnämnda en höjdare inom FN och den andra en soldat från Mars som korsar Avasaralas väg. Avasarala är gammal, dricker te och svär, Bobbie lider av PTSD efter en konfrontation med rymdmonstret som fortfarande hotar och i inledningen av boken förgör en forskningsstation på en av Jupiters månar. Caliban’s War utspelar sig, mer än Leviathan Wakes, mellan två generationer. I andra boken får läsaren se jorden, vad den har blivit. Avasarala minns tillbaka, Bobbie är den yngre som fötts och alltid levt i rymden.

På ett sätt är vi fortfarande likadana som nu, samma ofta dumma mänsklighet som krigar med varandra istället för att försöka rädda den jord vi bor på. I det här är Caliban’s War inte bara underhållning utan också eftertänksamhet. Jag gillar också hur jordelivet lämnar spår även hos de som befolkar de övriga planeterna, som när Bobbie, krigaren från Mars, i förbigående nämner att hon färgats av att hon sett för många Kurosawa-filmer med sin pappa under uppväxten.

En av sakerna jag älskar med science-fiction är när författare har så bra koll på sin teknik att ett krig bland Jupiters månar orsakat av en smittsam molekyl känns helt rimligt. När jag vill ha min dos av rymdskepp läser jag The Expanse och kommer, efter slutet i Caliban’s War, definitivt fortsätta.

Leviathan Wakes – James S. A. Corey

Hundratals, kanske tusentals, år in i framtiden har människan befolkat både Mars och leviathan-wakesasteroidbältet och har vänt blicken ännu längre, mot stjärnorna och nya galaxer där de inte behöver vara beroende av jorden eller frakta isblock från Saturnus ringar för att få vatten till avlägsna rymdstationer. Storhetsvansinnet som så ofta utmärker människan går från klarhet till klarhet, pengar står på spel och Jorden och Mars tävlar i om vem som har den största (rymdflottan).

Holden är en hyvens kille. Ni vet, en sån som alla gillar – speciellt tjejerna – och som på något sätt kommer undan med att ligga runt utan att bry sig och rent allmänt inte tänka efter så mycket. Miller är en åldrande polis på rymdstationen Ceres i asteroidbältet. Han är frånskild och allmänt bitter på livet, tills han får ett fall med en förrymd, rik arvtagardotter. Uppgiften är att hitta henne och ta med henne tillbaka hem, men Miller hinner knappt börja nysta förrän han inser att arvtagardottern Julie är en del av något mycket större än en tonårsrevolt.

Leviathan Wakes är första delen i serien The Expanse, en bok som verkligen gör skäl för begreppet ”rymdopera”. Det är högt uppskruvad spänning, känslorna utanpå och bombastiskt så det förslår. Även om jag inte är särskilt förtjust i varken Holden eller Miller så gillar jag Holdens second-in-command Naomi och jag gillar Julie. Leviathan Wakes är en lovande inledning och efter att ha andats lite efter den pärs som det var att läsa den, kommer jag kasta mig över nästa del i serien – Caliban’s War.

Köp den här, här eller här.

 

Dystopimåndag: framtidsliv på månen i dystopisk science-fiction

9789174995848_200_uppstigandetUppstigandet är en dystopisk science-fiction- roman, den första i en serie om femtonåriga Phaet Theta som bor på Månbas IV och bara pratar genom sin bästa vän Umbriel. Hon är en udda karaktär, motsträvig och tystlåten ända sedan hennes pappa dog på ett militärt uppdrag på månen och när hennes mamma försätts i fara tvingas hon utmana både sig själv och det hon tror på.

Uppstigandet är en ojämn bok. Ibland rycktes jag med, ibland tröttnade jag helt. Världen som byggs upp är extremt intressant och det är både spännande och skrämmande hur några överlevande från katastroferna på jorden sökt sig till månen och skapat ett helt nytt samhälle anpassat till månens villkor. De har blivit en slags vetenskaplig elit, existerande bortom den primitiva jorden och religiösa föreställningar. Så varför finns det fortfarande fördomar om hur tjejer och killar är, ska vara eller ska se ut? Extremt trist, även om det inte tar över hela berättelsen så finns det där.

Det är något som gör att jag aldrig riktigt fastnar för den här boken. Det finns bra idéer, helt klart, men genomförandet är inte helt klockrent. Den kommer säkert bli läst men jag kommer nog inte ta mig an fortsättningen.

Modernista, 2014.

Andra som läst: Boktokig, Kattugglan, Sagan om Sagorna.

Vad kom först, boken eller genren?

Okej, det vart en retorisk fråga. Men som barn-och ungdomsbibliotekarie funderar jag ofta på genrefrågor. Var ska den här boken stå? Vilken genre tillhör den? Tillhör den någon genre? Vad är en genre?

9789187301872_200_brillianceSenaste boken jag läste, Brilliance, fick mig också att fundera en hel del på genres. Den är ungefär som en blandning av valfri John Grisham- thriller och X-men: en förändring av människans gener har gjort att en del av mänskligheten utvecklat speciella förmågor, så kallade ”brilliants”, vilket gör ”vanliga” människor rädda för att utplånas och att staten skapat ett institut för att hålla koll på dessa brilliants. Möt Nick, själv briljant och en lysande agent på Rättvisetjänsten som ska ge sig på världens farligaste terrorist, den briljante John Smith.

Den här boken är klassad som deckare på mitt bibliotek. Jag skulle personligen inte vilja kalla den för en deckare, läsaren vet hela tiden vem boven är och det finns inte en försupen kommissarie så långt ögat når. Den har definitivt ett science fiction- tema men det spännande med det hela är att i boken så började briljanta utvecklas på 1980 -talet och själva historien utspelar sig 2013. Skriven 2012. Är det science fiction om det utspelar sig i nutid? Hade boken skrivits 1970 hade den nog kallats science fiction eller framtidsdystopi, men vad är det nu?

Själv lutar jag åt thriller med dystopiska inslag. Det finns en ambition att vara samhällskritisk i boken men den är inte knivskarp. Samtidigt finns det vissa trista klyschiga drag som ofta återfinns i random deckare/thriller: en hel del utseendefixering på det kvinnliga könet (inte det manliga, såklart), tvärvändningar i historien, inte helt klockrena personporträtt och så vidare.

Spännande, javisst. I början och slutet, i alla fall. Mitten är ganska mycket av en transportsträcka, tyvärr. Brilliance var helt okej spänningsläsning men jag hade förväntat mig mycket mer efter att GIllian Flynn blurbat ”Han är den intelligenta bladvändarens mästare” på framsidan. Men kanske gällde det någon annan bok.

En författare är sin bok?

9174992910När jag fick hem Enders Spel i brevlådan hade jag ingen aning om vilken bok det var. Att googla en författare innan jag läser en bok är ingen vana jag lagt mig till med och därför visste jag heller inte vem författaren, Orson Scott Card, är. Så, efter att jag läst boken, läste jag Bokstävlarnas recension och fick reda på att Orson Scott Card har åsikter som en vad jag skulle kalla förnuftig människa knappast kan hålla med om. Han har uttalat sig minst sagt negativt om både kvinnor och homosexuella och låter enligt vad andra säger om hans böcker ofta religionen påverka det han skriver.

Ska då detta påverka omdömet om boken?

Jag läser inte särskilt mycket om författare i allmänhet, mest just för att jag vill skilja på författaren och dess verk men Scott Cards uttalanden är så vidriga att det är svårt att glömma dem i en analys av boken. Däremot har jag svårt att läsa in många av hans åsikter i den här historien, som utspelar sig i en framtid där ”giftingarna” hotar jorden och där barn tränas upp för att kunna användas som soldater. Ett av dem är Ender, en pojke på sex år som tas till Stridsskolan för att utbildas till befälhavare över flottan som ska slå tillbaka giftingarna.

En del av Scott Cards åsikter är dock lätta att återfinna i boken. Som religionen, som mot slutet ges en alltför stor plats och gör bokens upplösning lite väl övertydlig och ganska fånig. Jag hade svårt att förlika mig med det. Jag hade också svårt att förlika mig med hjälteglorian som placeras runt Ender och de ständiga, upprepande och till slut ganska tjatiga föreläsningarna om att han inte kan läggas till last för någonting han gör, att han inte ens vet om hälften av det han gör och därför inte kan sägas vara skyldig till det – en slags dygdetik som snurras lite väl många varv för att vara helt trovärdig.

Resten av boken, däremot, tyckte jag var oerhört spännande. Det försiggår ett ständigt spel, även för mig som läsare. Inledningsvis äcklar det mig vad som görs med barnen, inte hur de behandlas utan snarare hur de utnyttjas, används. Men efterhand får historien mig att glömma att de är barn, språket de tilldelas är inte alls barns språk utan vuxnas, handlandet är inte barns utan vuxnas – eller på sin höjd tonåringars.

Men de är barn. Och ibland, när det påtalas, gör det ganska ont. Precis som i Hungerspelen blir barnen inte barn längre, de handlingar de tvingas till gör dem till vuxna i barns kropp – men vuxna som aldrig riktigt helt kan vara vuxna, därför att de fortfarande inte är mer än barn. Barn som programmeras innan födseln, för att de ska vara så bra redskap som möjligt i kampen mot de invaderande giftingarna. Att det inte känns oftare än det gör är för att barnen tilldelas ett så vuxet språk att det är svårt att ens minnas att de faktiskt är barn.

Läsningen av den här boken, och vetskapen om vad författaren står för, är definitivt en källa för debatt. Och även om jag tycker att det ofta kan vara viktigt att problematisera och diskutera vem en författare är och vad hen har för åsikter, tycker jag det kanske är ännu viktigare att förstå hur mycket det avspeglas i boken. Använder författaren boken, historien och karaktärerna för att spegla åsikter hen själv har? Blir rasistiska, homofoba och kvinnoföraktande åsikter sublimt exponerade i en berättelse som på ytan bara verkar spännande?

För jag tycker också att det inte får gå för långt. Ska man känna sig skyldig att ta reda på vem en författare är innan man läser en bok? Ska man leta upp alla personliga åsikter en författare har, först? Ska författaren styra läsningen av boken? Ska man inte kunna läsa en bok om man inte håller med om vad författaren personligen tycker? Jag inser att Orson Scott Card har ganska extrema åsikter och att det just i det här fallet är fullt förståeligt att lägga in författarens personliga åsikter i verket – men ska vi alltid göra det?

Modernista, 2013.

Läs också Bokomatens och Lingonhjärtas recensioner. En essä som jag inte hunnit läsa till fullo men skummat igenom med stor behållning är Creating the Innocent Killer som jag hittade i Bokstävlarnas kommentatorsfält. Dock, vill du läsa boken utan att bli spoilad rekommenderar jag att läsa essän efteråt!

Giftermålen – Doris Lessing

Det här är den andra boken i fjärde omgången av Projekt Kill Hyllvärmare, jag läser alltså hyllvärmare tre i taget för att det inte ska bli för mastigt och Giftermålen har stått i min hylla i drygt ett år.

Giftermålen är andra delen i den fristående science fiction- serien Shikasta av nobelpristagaren Doris Lessing. Det är också den första boken jag läser av Lessing, men det kommer nog bli fler för jag är nyfiken på hennes författarskap.

Även om serien går under sf- kategorin är det egentligen inte så mycket traditionell science-fiction att tala om, snarare känns det som en täckmantel för ganska mycket New Age-filosofi och tankar om livet och kärlek. Världen historien befinner sig i är uppdelad i Zon Två, Tre, Fyra och Fem och berättelsen kretsar kring att Al*Ith från Zon Tre tvingas till ett äktenskap med Ben*Ata i Zon Fyra.

Böckerna lanseras som fristående men kanske hade man ändå behövt börja med den första för jag kom aldrig riktigt in i berättelsen och funderade mest på hur världen egentligen ser ut – det ges visserligen viss landskapsbeskrivning men allting utspelar sig i en okänd tid och värld och med Beskyddarna som vakar över alltihop utan att någonsin ge sig till känna. Bitvis är det fina tankar Lessing kommer med men det är lite för flummigt och ostrukturerat för min del – att det inte finns kapitel och knappt ens styckeindelning hjälper faktiskt inte heller. Nej, Giftermålen får nog bli en av de där hyllvärmarna som lämnas bort till grannar eller bokbytardagar.

Midnatt – Dean Koontz

Jag och Koontz – ett ganska ambivalent förhållande som består av både förtjusning över vissa böcker (Psykopaten, Phantoms, Viskningar) och djupa bottennapp (Ansiktet, Blixtsken). Men så långt ner i geggan som Midnatt befinner sig trodde jag aldrig han skulle kunna sjunka.

Det kanske delvis beror på att jag precis läst ut tre av årets mest tänkvärda böcker – Hungerspelenoch på att jag inte kan släppa dem, men även med det i åtanke är Midnatt så urusel att jag i stort sett skummade förbi de 300 sista sidorna.

Utbränd FBI-agent med son som är svårtillgänglig på grund av för mycket lyssnade på svartmetall åker till mystisk stad på USA:s västkust. Väl där visar det sig att skurken – som så ofta en rik och bortskämd ung man med psykiska problem från barndomen – skapat en slags superdator som förändrar invånarna i Midnight Cove till monster.

Ridå.

Egentligen är det ganska fantastiskt hur många klyschor Dean Koontz lyckas trycka in på de dryga 500 sidorna och allra värst är superskurken som är så otroligt osannolik att han inte ens är skrämmande. Midnatt är en av de absolut sämsta böckerna jag läst av Koontz och faktiskt en av de sämsta böcker jag läst i år. Det är en sådan bok som gör att man önskar att man fått tillbaka timmarna man lade på den. Därför ska jag heller inte orda mer om den.

Pretty Monsters – Kelly Link

Pretty Monsters är en novellsamling av Kelly Link och efter vad jag har förstått är det en samling av hennes noveller som riktar sig till ungdomar, men jag tycker verkligen de kan läsas av vuxna också. Det är spännande men inte på det där gastkramande viset utan på det där sättet att man inte riktigt vet vad som ska komma på nästa blad – om det är en hel stad som bor i en handväska eller en flicka som bär omkring på ett spöke. Jag gillar det.

Man kastas runt, inte så mycket mellan olika världar som mellan olika verkligheter, för just i den berättelsen är just de personerna och de skeendet mer som verkligheter än som främmande världar. Märkliga händelser är självklara och varje liten värld har sina egna premisser.

Det är just självklarheten jag älskar. Även om det är bisarrt så det ibland kryper ut ur öronen så är det också trovärdigt, Kelly Link lyckas med konststycket att göra varenda en av sina världar helt självklar och jag blir invaggad i en trygghet som säger att det här är sant, utan krusiduller.

De flesta novellerna är bra på sitt eget vis och väldigt olika, men några älskar jag mer än andra. The Wrong Grave, som börjar med den underbara meningen Anyone might accidently dig up the wrong grave, och The Constable of Abal där en mamma och hennes dotter bär runt små spöken i fickorna. Bland de bästa hör också Magic for Beginners, en sorts meta-berättelse där TV-serien The Library är en berättelse i berättelsen. En underbar TV-serie som jag gärna hade sett! Jag tycker också om citaten som står innan varje berättelse och jag älskar illustrationerna av Shaun Tan. De hade gärna fått vara fler.

Alla novellerna är inte lika bra. Jag tycker högt och lågt blandas ganska mycket och vissa av novellerna har jag redan glömt eller ville helst bläddra förbi. Men guldkornen glänser verkligen och jag älskade att befinna mig i Kelly Links bisarra värld.

The world is full of things and nobody ever sees them! Nobody except for you and me.

Fiktiviteter och Bokbabbel har också läst.

Köp den här eller här.