Frankenstein in Baghdad – Ahmed Saadawi

Frankenstein in Baghdad är en satirisk tolkning av Mary Shelleys skräckklassiker, placerad i nutidens USA-ockuperade Baghdad. Ahmed Saadawis bok är dock inte så mycket av en skräckhistoria på samma sätt som Shelleys, det otäcka i den går snarare att återfinna i den skarpa samhällsskildringen.

Monstret i sig är, länge, främst en skugga i utkanten av berättelsen. Längs Baghdads förstörda gator möter vi ett helt persongalleri av människor som på ett eller annat sätt blir indragna i monstrets historia. Monstrets skapare, Hadi, samlar ihop likdelar från explosioner och syr ihop dem till en spegelbild av Frankensteins monster – som en protest mot att regeringen inte begraver dem. Vad han inte hade förväntat sig var att en ensam själ utan kropp skulle ta sin boning i monstret.

Ahmed Saadawis monster har alltså en tydlig själ, någon som finns i den monstruösa skapelse som sprider skräck i Baghdad. Ändå skapar inte monstret lika mycket uppståndelse som det kanske skulle gjort, i ett Baghdad som är märkt av kriget och där så många människors liv är förstörda.

Frankenstein in Baghdad rör sig mellan fantasy, skräck, satir, samtidsskildring och magisk realism. Här finns ett sammelsurium av människor, alltifrån journalister till en äldre dam som tror att monstret är hennes återvändande son, präster, kaffehusägare, grannar, hotellägare, vaktmästare, mäklare, astrologer och gangsters. Ändå känns den sammanhållen på något sätt, berättelsen är ständigt intressant och tankeväckande. Frankenstein in Baghdad fanns med på Man Booker International Prize korta lista 2018. Jag hade nog i vanliga fall inte plockat upp den, jag blev tipsad om den när jag eftersökte böcker till min Fantastisk- världsutmaning och jag är mycket glad att den kom i min väg.

Du kan köpa den på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

The Three- Body Problem – Cixin Liu

Kina, kulturella revolutionen. Vetenskapsmän- och kvinnor på lärda universitet rivs ned från sina poster, förhörs och dödas med anklagelsen av att vara kontrarevolutionära. Bland dem finns Ye Zhetai och Ye Zhetais dotter, Ye Wenjie, som tvingas se sin far bli ihjälslagen av ”Red Guards”, unga revolutionärer som släpptes lösa på de som ansågs vara revolutionens fiender. Ye Wenjie blir sedermera astrofysiker och hela hennes liv påverkas av det hon fick bevittna som ung.

Jag skulle råda den som vill läsa The Three-Body Problem att inte läsa baksidestexten. Den är otroligt avslöjande och tar sig långt, långt in i bokens handling. Länge väntade jag på att boken faktiskt skulle börja handla om det den skulle handla om, vissa saker gissade jag mig till utifrån baksidestexten. Det händer egentligen ganska lite i The Three-Body Problems första tre fjärdedelar, ibland känns det som att boken fungerar som en lång och lika delar filosofisk som vetenskaplig inledning till resten av serien – i det här fallet är det dock absolut inget dåligt utan snarare intressant. Jag gissar att förlaget ville att boken skulle låta spännande och lockande med sin baksidestext men i min mening behöver den sin långa tid för att berättelsen ska hamna rätt. Så, läs inte baksidestexten.

Däremot råder jag dig att läsa boken, särskilt om du tycker om sci-fi och gärna vill läsa något som är smart, spännande, välskrivet och annorlunda från stora delar av genren. Jag fann mig ofta vara helt fast i berättelsen, även om den tog flera veckor att läsa.The Three-Body Problem är på sina ställen svårläst, komplicerad både med sina vetenskapliga beskrivningar av partikelfysik och med sin bakgrund av Mao-tiden och kulturella revolutionen i Kina. Cixin Liu förutsätter ett visst mått av förkunskap, samtidigt som översättaren har tillåtits friheter i att med små meningar förklara det som en icke-kinesisk publik kanske inte förstår med de subtila medel Cixin Liu ofta tillämpar. Översättningen, av Ken Liu, har gjorts i nära samarbete med Cixin Liu och i den mån det går att bedöma känns översättningen oerhört bra, texten är fantastiskt flytande även i de mest invecklade vetenskapliga diskussionerna. Det finns också ett fyrtiotal fotnoter av översättaren som jag tror det hade varit svårt att klara sig utan.

The Three-Body Problem är definitivt en bok som kräver sin tid och sin eftertanke – ändå minns jag den inte som svår. Det som stannar kvar är den sömlösa berättelsen både om ett Kina som genomgår och sedermera försöker bearbeta sin blodiga revolutionära historia, sett ur vetenskapens synvinkel – och om en värld där vetenskapen också tar mänskligheten till oanade insikter. Jag tyckte mycket om den.

The Three-Body Problem publicerades på originalspråket kinesiska 2008 och översattes till engelska först 2014. Boken fick Hugo Award 2015 för bästa roman. De följande delarna i trilogin, med samlingsnamnet Rememberance of Earth’s Past, heter The Dark Forest och Death’s End.

Jag älskade den.

Boken går att köpa hos SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Till Vial – en fantastisk resa i tid och rum

På planeten jorden rasar kriget, samhället är på väg mot sin undergång. Ombord på rymdskeppet Otõsan finns fjortonåriga Gladys och lillebror Keaton, två barn mitt i rymden på väg mot räddningen på planeten Vial. Vial är mänsklighetens hopp, en ny chans. Det är 8400 dagar kvar tills de kommer fram.

Henrik Ståhl är dramatiker och skådespelare och Till Vial är baserad på pjäsen med samma namn. Jag hade inte hört talas om den innan och önskar att jag hade kunnat se den. Vilken bok Henrik Ståhl har skrivit! Vilket otroligt äventyr för samtiden, skrämmande och filosofiskt. Vilken fantastisk bok att läsa högt i familjen eller i klassen, att samtala om, länge.

Ombord på Otõsan finns allt som går att önska sig. Enorma rum, restauranger, till och med ett vattenland. Otõsan ska bära sjutusen människor till den nya planeten Vial. Men var är alla? Varför är Gladys och Keaton så ensamma, eller är de det? Parallellt med att Otõsan susar mot mänsklighetens räddning berättas historien om hur Gladys och hennes mamma hamnade på Otõsan, långt innan Keaton ens var född. Det var ju bara de rikaste som hade chans att komma med, de som kunde betala för biljetten.

I Till Vial finns en oerhört mörk framtidsskildring, en saga som ibland är så gastkramande och dyster att det kniper om hjärtat. Men det gör det på ett bra sätt, på det sättet som bara verkligt fantastiska barnböcker kan få det att göra. Henrik Ståhl är inte rädd för att ställa de existentiella frågorna, räds inte att ge sig rakt ut i rymdens ekande tomrum med två små barn som berättare. Ibland tänker jag att det är just Gladys och Keatons barnslighet som räddar dem, där ute i den oändliga rymden. Förmågan att fortfarande leka, känna syskonkärlek, mitt i all hopplöshet.

Jag hade otroligt höga förväntningar på Till Vial, för mig var det här vårens mest efterlängtade bok. Att de infriades med sådan råge är helt fantastiskt och jag vill utnämna den här boken till ett mästerverk. Till Vial är en skrämmande bok, men också vacker och stämningsfull. Jag tror att många barn runt 10-12 år kommer älska den, men jag tror också att yngre barn behöver hålla någon i handen under läsningen. Allra finast tror jag det är att högläsa Till Vial. Att färdas genom rymden, tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig,

The Quiet at the End of the World – Lauren James

The Quiet at the End of the World är som sin titel – vacker, lågmäld, filosofisk. Lauren James skriver nyskapande sciencefiction- YA i en genre som verkligen behöver det.

London, 2109. Lowrie och Shen är de yngsta människorna i världen efter att hela jordens mänskliga befolkning drabbats av infertilitet. Inga barn har fötts på många år. Ingen forskare vet om det är ett virus eller miljöförstörelsen, ingen har hittat ett botemedel. Lowrie och Shen lever sitt liv skyddat av de åldrande människorna, ensamma om sin ålder tyr de sig till varandra och tillbringar sina dagar vid Themsens strand i London, grävandes efter skatter från historien.

The Quiet at the End of the World är ingen typisk YA- dystopi. Ingen revolution pågår, ingen större fiende eller statsmakt har förslavat befolkningen. Lauren James undviker effektivt genrens stora klyschor och skapar istället ett dystopiskt London där känslan och tanken får ta större plats än apokalypsen i sig. Människan, med sin förstörelse av klimatet och sin förmåga till existentiellt tänkande blir till sin egen fiende när hen möter det ultimata hotet: total utplåning. Vilka är vi, då? Vad betyder någonting? Vad finns kvar, och vad lämnar vi efter oss? Med slutet av människans existens nära förestående blir lagren av mänsklig historia så mycket mer intressant, Lowrie tänker dag efter dag på det hon hittar begravt i sanden medan Shen funderar på vad rymdvarelser skulle tänka om människan om de någonsin hittade hit.

Lauren James språk är stort och vackert. Berättelsen är otroligt stillsam, ändå sträckläser jag. Det är lätt att älska karaktärerna och bry sig om dem så mycket att det gör ont. Jag har läst alla Lauren James fyra utgivna böcker och de är alla helt fantastiska. Hon är i min mening en av de allra bästa YA- författarna idag och jag önskar så att hennes böcker blir mer kända. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan ett svenskt förlag börjar ge ut hennes böcker. Missa dem inte.

Finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Den nya människan

I en nära framtid har människans överdådiga livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till.

Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Rakel är en av de första som inser, och snart är hon insnärjd djupare än hon någonsin kan ta sig upp.

Det är en otäck dystopi Boel Bermann har skrivit, skrämmande på det sätt berättelser blir när de har en lite för nära koppling till vår egen verklighet. När de känns lite för trovärdiga. Den nya människan är i sina bästa stunder fängslande och nyskapande SciFi. Tyvärr stannar den också stundtals av och jag lyckas aldrig uppbåda särskilt mycket känslor för någon av personerna i den, de är distanserade och ibland ganska platta.

Jag lyssnade på Den nya människan, en bra uppläsning på det stora hela men tyvärr också ganska stel. Det är svårt att att skilja på berättelsen och de många uppläsningar av officiella dokument, artiklar och handlingar som är insprängda i berättelsen. Kanske är dessa helt enkelt för många, gör berättelsen opersonlig. Vid närmare eftertanke kanske det är just det som är tanken med boken, att spegla den nya människans otäcka känslolöshet. Men för mig fungerade det inte riktigt. Jag hade önskat lite mer av Den nya människan. Ändå är den på sina ställen en fantastiskt spännande dystopi och en tänkvärd samtidsdiskussion om liv, människor och förtryck. Jag tycker Boel Bermann är ett oerhört lovande författarnamn, jag har läst flera noveller av henne också som jag tyckte mycket om. Jag hoppas på fler dystopier.

Kalla kulor, 2014.

Boken finns i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Littermentärt, Dagens bok, Lottens bokblogg, Fantastisk fiktion, Fabulationer, Döda zonen, Bloggbohemen.

Cibola Burn – James S. A. Corey

Det är något särskilt med att öppna en ny del i Sci-Fi- serien The Expanse. Det är rymdopera i sin finaste form, där bombastiska rymdskeppsstrider blandas med utforskandet av nya världar och människans famlande försök att skapa ordning och reda ur kaos. I fjärde delen, Cibola Burn, har rymdens tre stora maktspelare fått en ny planet att leka med. Jorden, Mars och Outer Planets Alliance försöker förstå det form av liv som väckts i de tidigare delarna av bokserien och nosar på de nya världar som öppnats. James Holden och hans besättning blir förstås ganska snart iblandande i röran.

Cibola var enligt legenden en stad i norra Mexiko som skulle innehålla enorma rikedomar. På 1500- talet skickades spanska kolonisatörer ut för att hitta staden, som visade sig vara byar med hus som hade soltorkat tegel till takoch tillhörde urinvånare, zunifolket. Varje bok i den här seriens namn syftar på en av människans legender och det är tydligt hur lite som egentligen förändrats när hen gett sig ut i rymdens stora evighet på ett sätt vi i dagens läge ännu inte kunnat. Kvar är människans storhetsvansinne och brinnande önskan att äga och namngiva, bli rik på naturens resurser. Följden blir, som så ofta, kolonialism och natur som slår tillbaka. Det är lätt att se dagens samhälle framför sig, ändå är Cibola Burn inte en trött samtidsskildring maskerad som Sci-Fi. Det är ett otroligt spännande och välskrivet rymdäventyr som få andra.

Ändå är det inte min absoluta favorit i serien. Att så mycket tid spenderas på planeten Ilus är visserligen ett spännande avbrott i serien, men jag när en liten saknadskänsla över rymdresorna och någonstans känner jag mig inte riktigt hel så länge Rocinantes besättning är så uppdelad. Att rymdskeppet går just under namnet Rocinante är även det en intressant och, vad det känns som, humoristisk intertext. Är det verkligen väderkvarnar han slåss mot, Holden? Det finns mycket intertext att fundera över, för den läsare som vill.

Själv älskar jag att det i Coreys framtid inte längre ses som annorlunda med HBTQ- familjer eller polyfamiljer – två mammor, två gifta män eller en polyfamilj nämns väldigt ofta i förbigående utan att det behöver göras en grej av det. Det är så bra! Förvisso är de få relationer som faktiskt utforskas närmare ändå heterorelationer men för att vara Sci-Fi- genren (med undantag, givetvis) är det här ett oerhört stort steg framåt.

Och så rymden, den totala, knäckande evigheten som är rymden, är James S.A. Corey en mästare på att beskriva. Den väger tungt på sinnet, samtidigt som möjligheterna är oändliga och spännande. The Expanse är en av de bästa Sci-Fi- serier som skrivits.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Om konsten att vara människa i ett fantastiskt Sci-Fi äventyr för mellanåldern

Att fundera över konsten att vara människa i en bok för mellanåldern kan verka som ett ambitiöst projekt – i Kerstin Lundberg Hahns bok Min hemliga tvilling blir det ett fantastiskt läsäventyr.

Det är i en nära framtid Min hemliga tvilling utspelar sig – det mesta verkar se ut som vanligt men VR-upplevelser, AI och självkörande bussar är vardag. Leia går i skolan tillsammans med sin kompis Hannes, retar sig på den elaka Sid och kämpar med att lära sig matte. Hon har alltid undrat hur det skulle vara att ha en tvilling, någon som alltid finns där och förstår henne utan och innan. Leias föräldrar är robotforskare och när de åker på en AI-konferens i Dhubai hittar hon av misstag en robot i deras källare – en robot som ser ut som en kopia av Leia. Vem är hon, och varför har hennes föräldrar skapat henne?

Min hemliga tvilling är en Frankenstein och en I, Robot för slukaråldern, en djupt filosofisk Sci-Fi- roman som är så spännande att du inte kan lägga ifrån dig den – bara Kerstin Lundberg Hahn, en av Sveriges bästa författare, kan skriva en sådan bok. Jag är förundrad över med vilken synbar enkelhet hon tar sig an de stora frågorna om livet och döden, om sorg, saknad, ensamhet och vad som gör en människa till en människa – frågor som Sci-Fi- genren har ställt sig i många år och ändå aldrig riktigt funnit svaret på. I Min hemliga tvilling finns tusen saker att fundera över och det är andlöst spännande hela tiden. Jag längtar efter att läsa och diskutera den här boken i bokklubbar och bokprat med 10- 12- åringar och jag kommer återvända till den många gånger.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Science-Fiction- bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel.

Warcross – Marie Lu

Ett superhigh-tech spel som spelas interaktivt över hela världen och en cool hackertjej i huvudrollen – döm inte Marie Lus nya bok efter det 90- talspastelliga omslaget.

Marie Lu är författaren som verkar vilja ge sig in på alla fantastik- genrer som finns och hittills har hon lyckats oerhört bra. Minns den fantastiska dystopiserien Legend och den mörka fantasyserien The Young Elites som jag nästan älskade ännu mer. Förväntningarna på Warcross, en helt ny science fiction- serie, var därför astronomiska. Även Warcross verkar utspela sig en bit in i framtiden, men inte särskilt långt. Tekniken har gått framåt men det är inget dystopiskt samhälle vi möter.

För Emika Chen kunde det lika gärna vara det. Hon har skulder upp över öronen, ett brottsregister och är bara dagar ifrån att bli vräkt. Jag blir ändå kär i henne vid första ögonkastet när hon rullar fram på New Yorks gator på en elektrisk skateboard med ett regnbågsfärgat hår fladdrande i vinden. Hur skulle jag kunna låta bli? Emika Chen är prisjägare, på jakt efter spelare som slagit olagliga vad i spelet Warcross. Ganska snart får hon dock större byten på sin krok när hon hackar sig in i Warcross- mästerskapens öppningsmatch och blir anlitad av spelets skapare som insiderspion.

Warcross är spelet alla spelar. Med de glasögon spelet spelas med kan du vara ständigt uppkopplad, få poäng för allt du gör, hela tiden jämföra dig med andra. Jag tycker verkligen om Marie Lus världsbyggande och Warcross är en spännande vision, men jag tycker också att det haltar lite emellanåt. Framförallt är mycket i den senare delen av boken totalt överdimensionerat, det känns som att Lu försöker slå knut på sig själv i viljan att hitta den coolaste tekniken, de lyxigaste hotellrummen, de snyggaste och mest innovativa lösningarna. Ändå är det, efter en väldigt seg inledning, oerhört spännande och jag sträckläste andra halvan av boken under en eftermiddag. Det blir lite förutsägbart och onödigt klyschigt mot slutet men kanske kan jag förlåta Marie Lu för det när hon ändå har skapat en så spännande värld med en så cool karaktär i huvudrollen. Emika Chen FTW!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokraden, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Carolina läser.

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

The last beginning

När jag läste The Next Together var jag inledningsvis något skeptisk. Men en av mina bästa boktipsarkollegor hade lovordat den och det dröjde inte länge innan jag var helt fast i den märkliga berättelsen om Katherine och Matthew som genom historiens gång återföds igen och igen, blir förälskade igen och igen – och slits från varandra, igen och igen. Jag var tårögd när jag lade ifrån mig den. Jag hade också många frågor.

Ändå dröjde det länge innan jag började läsa uppföljaren The Last Beginning. Kanske var jag rädd för att få veta, kanske var jag rädd att den inte skulle vara lika bra. I The Last Beginning möter vi Clove Sutcliffe, programmeringsgeni, sexton år det år 2056 som inleder berättelsen. Sexton år tidigare försvann tonåringarna Katherine och Matthew när de avslöjade en skandal om biologisk krigföring som fick den engelska regeringen på fall och Clove är besatt av tanken på att hitta dem.

Jag läste ut The Last Beginning på en dag. Jag tror inte det är möjligt att göra det på något annat sätt. Att ge sig in på tidsresor är något av det svåraste en författare kan göra, det finns oändliga möjligheter att misslyckas då tidsresandet är fullt av möjliga och omöjliga paradoxer och fallgropar. Till en början trodde jag att Lauren James skulle falla i dem alla, till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur allt skulle gå ihop. Men det gör det. Till slut bestämde jag mig för att bara följa med. Inte för att jag skulle hitta fel om jag verkligen försökte hänga med, men för att jag fick huvudvärk av att försöka.

Och i slutet löser hon allt. Och jag är förstummad. Igen.

Det enda som stör mig lite är det upprepande faktum att Clove ”kommer ut” som gay. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att en ska behöva göra det år 2056. Jag skulle vilja att ingen längre behöver komma ut då, utan att vara gay kommer ses som lika normalt som att vara hetero. Det gör mig lite missmodig att vi inte ens uppnått detta i en framtidsvision där tidsresor är nära förestående. Men bortsett från det, är The Last Beginning en fantastiskt spännande YA-Science-Fiction, en av få YA/SF- bokserier värd namnet just nu som inte är en dystopi och det är så otroligt upplyftande att den finns. Kanske att jag tyckte ännu mer om hennes fantastiska The Loneliest Girl in the Universe, där hon tar med YA-genren ut i rymden, och nu undrar jag bara när ett svenskt förlag kommer hitta Lauren James. Snart, hoppas jag.

Finns hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.