Warcross – Marie Lu

Ett superhigh-tech spel som spelas interaktivt över hela världen och en cool hackertjej i huvudrollen – döm inte Marie Lus nya bok efter det 90- talspastelliga omslaget.

Marie Lu är författaren som verkar vilja ge sig in på alla fantastik- genrer som finns och hittills har hon lyckats oerhört bra. Minns den fantastiska dystopiserien Legend och den mörka fantasyserien The Young Elites som jag nästan älskade ännu mer. Förväntningarna på Warcross, en helt ny science fiction- serie, var därför astronomiska. Även Warcross verkar utspela sig en bit in i framtiden, men inte särskilt långt. Tekniken har gått framåt men det är inget dystopiskt samhälle vi möter.

För Emika Chen kunde det lika gärna vara det. Hon har skulder upp över öronen, ett brottsregister och är bara dagar ifrån att bli vräkt. Jag blir ändå kär i henne vid första ögonkastet när hon rullar fram på New Yorks gator på en elektrisk skateboard med ett regnbågsfärgat hår fladdrande i vinden. Hur skulle jag kunna låta bli? Emika Chen är prisjägare, på jakt efter spelare som slagit olagliga vad i spelet Warcross. Ganska snart får hon dock större byten på sin krok när hon hackar sig in i Warcross- mästerskapens öppningsmatch och blir anlitad av spelets skapare som insiderspion.

Warcross är spelet alla spelar. Med de glasögon spelet spelas med kan du vara ständigt uppkopplad, få poäng för allt du gör, hela tiden jämföra dig med andra. Jag tycker verkligen om Marie Lus världsbyggande och Warcross är en spännande vision, men jag tycker också att det haltar lite emellanåt. Framförallt är mycket i den senare delen av boken totalt överdimensionerat, det känns som att Lu försöker slå knut på sig själv i viljan att hitta den coolaste tekniken, de lyxigaste hotellrummen, de snyggaste och mest innovativa lösningarna. Ändå är det, efter en väldigt seg inledning, oerhört spännande och jag sträckläste andra halvan av boken under en eftermiddag. Det blir lite förutsägbart och onödigt klyschigt mot slutet men kanske kan jag förlåta Marie Lu för det när hon ändå har skapat en så spännande värld med en så cool karaktär i huvudrollen. Emika Chen FTW!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokraden, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Carolina läser.

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

The last beginning

När jag läste The Next Together var jag inledningsvis något skeptisk. Men en av mina bästa boktipsarkollegor hade lovordat den och det dröjde inte länge innan jag var helt fast i den märkliga berättelsen om Katherine och Matthew som genom historiens gång återföds igen och igen, blir förälskade igen och igen – och slits från varandra, igen och igen. Jag var tårögd när jag lade ifrån mig den. Jag hade också många frågor.

Ändå dröjde det länge innan jag började läsa uppföljaren The Last Beginning. Kanske var jag rädd för att få veta, kanske var jag rädd att den inte skulle vara lika bra. I The Last Beginning möter vi Clove Sutcliffe, programmeringsgeni, sexton år det år 2056 som inleder berättelsen. Sexton år tidigare försvann tonåringarna Katherine och Matthew när de avslöjade en skandal om biologisk krigföring som fick den engelska regeringen på fall och Clove är besatt av tanken på att hitta dem.

Jag läste ut The Last Beginning på en dag. Jag tror inte det är möjligt att göra det på något annat sätt. Att ge sig in på tidsresor är något av det svåraste en författare kan göra, det finns oändliga möjligheter att misslyckas då tidsresandet är fullt av möjliga och omöjliga paradoxer och fallgropar. Till en början trodde jag att Lauren James skulle falla i dem alla, till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur allt skulle gå ihop. Men det gör det. Till slut bestämde jag mig för att bara följa med. Inte för att jag skulle hitta fel om jag verkligen försökte hänga med, men för att jag fick huvudvärk av att försöka.

Och i slutet löser hon allt. Och jag är förstummad. Igen.

Det enda som stör mig lite är det upprepande faktum att Clove ”kommer ut” som gay. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att en ska behöva göra det år 2056. Jag skulle vilja att ingen längre behöver komma ut då, utan att vara gay kommer ses som lika normalt som att vara hetero. Det gör mig lite missmodig att vi inte ens uppnått detta i en framtidsvision där tidsresor är nära förestående. Men bortsett från det, är The Last Beginning en fantastiskt spännande YA-Science-Fiction, en av få YA/SF- bokserier värd namnet just nu som inte är en dystopi och det är så otroligt upplyftande att den finns. Kanske att jag tyckte ännu mer om hennes fantastiska The Loneliest Girl in the Universe, där hon tar med YA-genren ut i rymden, och nu undrar jag bara när ett svenskt förlag kommer hitta Lauren James. Snart, hoppas jag.

Finns hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Jane, Unlimited

Tänk om vi hade oändliga valmöjligheter? Tänk om varje val vi gjorde i livet skulle vara helt avgörande för hur våra liv kommer att se ut?

Den som förväntar sig en ny färgsprakande fantasyvärld likt den realm Kristin Cashore skapade med den fantastiska serien Graceling, kommer bli besviken på Jane, Unlimited. Jag hade läst väldigt lite om Cashores nya bok innan jag öppnade den, men tillräckligt för att veta att det inte är high fantasy, kanske inte ens fantasy – även om din uppfattning om verkligheten definitivt kommer att gäckas under läsningen.

Mitt första råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte läsa något om boken innan. Så egentligen borde du sluta läsa den här recensionen nu – men jag lovar att inte berätta särskilt mycket om handlingen. Jag tycker att det är en bok som måste upplevas, en plot som måste avslöja sig själv.

Mitt andra råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte ha några förväntningar, för du kommer ändå bli förvånad.

Om du fortfarande är intresserad, och om du är särskilt förtjust i märkliga famlijehemligheter på anrika gods så tycker jag att du ska läsa den här boken. Möt Jane, som tillverkar paraplyer, är föräldralös och har växt upp hos sin faster Magnolia. Jane, som när vår berättelse börjar även har förlorat Magnolia och är på väg ut till ön Tu Reviens med sin vän Kiran, för att Magnolia sa till Jane att aldrig någonsin tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Kiran och hennes familj är gjorda av pengar, på Tu Reviens står det mäktiga godset och väntar med alla sina vrår och hemligheter. Det märks att Kristin Cashore har inspirerats av Daphne DuMaurier, av E. Lockhart och Carol Goodman. Jane, Unlimited präglas av en fantastisk stämning men jag undrar också ibland om hela boken endast är ett experiment från Cashores sida. I de stunderna är jag inte alls förtjust i Jane, Unlimited och funderar på att bara lägga den ifrån mig. Formen är spännande och förutsättningarna fantastiska, men jag tycker verkligen inte att det når hela vägen fram. Synd. Och, ändå. Ja, den här boken gör mig kluven.

Med det kommer jag in på mitt tredje råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited. Missa inte efterordet, och har du läst det skulle jag gärna vilja prata om det. För det här, det är en bok att prata om.

Andra som läst: Carolina läser.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Abbadon’s Gate – tredje delen i The Expanse

Abbadon”, enligt Bibelns gamla testamente en avgrund att likställa med dödsriket – i det nya, avgrundens ängel. Kanske finns lite av både i Abbadon’s Gate.

Här är det människan som orsakat sitt förfall ned i Abbadons avgrund, lika arrogant i rymden som på jorden. När jordens resurser är slut tittar vi ut mot rymden, de ofattbara ljusår som finns där och, kanske, beboeliga världar. Vi är verkligen parasiter.

James S. A. Coreys fantastiska rymdepos The Expanse fångar detta oerhört väl: människans nyfikenhet och vilja att härska, även i en rymd som vi omöjligt kan äga. Det är inte konstigt att framtidens kolonisatörer ständigt balanserar på gränsen till ett krig, uppenbarligen har vi inte lärt oss något. När det ständiga hotet, the protomolecule, började härja i Leviathan wake slåss Jorden, Mars och Outer Planets Alliance med varandra för makten över den istället för med varandra. När protomolekylen i Abbadon’s Gate förflyttar sig till Uranus omloppsbana och skapar en massiv portal in till något helt okänt blir de tvingade att försöka samarbeta. Samtidigt som Holden hamnar, minst sagt, i klistret – igen.

De ständiga bibliska referenserna är inte en tillfällighet. The Expanse är storvulen rymdopera men också något mer med sina frågor om religion och människans blotta existens. Abbadon’s Gate är, i min mening, den bästa boken i serien hittills. Jag älskade första delen, Leviathan Wakes, tyckte andra delen Caliban’s War var helt okej men här skriver James S. A. Corey (som är en pseudonym för två författare) på en helt ny nivå. Lika delar filosofiska funderingar, lika delar massiv rymdaction och lika delar trovärdighet i tekniken – det senaste är nästan det viktigaste. I Abbadon’s Gate finns också betydligt bättre representation av olika sorters människor än i många andra fantasy- och science- fiction- romaner vilket inte minst bidrar till det höga betyget.

De flesta böckerna finns att köpa men Abbadon’s Gate hittar jag bara som e-bok på Bokus och som box med de tre första böckerna. De finns dock säkert på ditt bibliotek – det är en mycket omtyckt serie som också har blivit en TV-serie och egentligen väntar jag bara på den svenska översättningen. Fast kanske inte Space Opera är en särskilt stor genre på svenska? Inte heller Ann Leckies välkända och hyllade Ancillary Justice verkar finnas i svensk översättning. Nåväl. Kanske vaknar svenska förlag snart.

The Loneliest Girl in the Universe

Romy Silvers är befälhavare på The Infinity. Den enda överlevande på ett rymdskepp som ska bära mänsklighetens spillror till en ny planet, den mest jordliknande som hittats. Resan kommer ta fyrtio år.

Jag tänker så mycket på Aniara när jag läser The Loneliest Girl in the Universe. Även om berättelserna skiljer sig åt med ljusår emellan finns det mycket som också håller dem samman. Den totala ensamheten i rymden, förtvivlan och sorgen. Insikten att människan förstört jorden och måste söka sig till nya planeter att bebo. Som parasiter.

Romy får tiden att gå, på något sätt. Men tiden verkar ändå stå stilla, tills den dag hon får ett meddelande om att ett till rymdskepp lämnat jorden, ett som med ny teknik kommer hinna ikapp henne innan hon kommer till den nya planeten. I det, en pojke som kallar sig J.

Ibland vill jag sluta läsa, då det hela tiden kryper en känsla i nacken av kommande ofärd, av hemskheter och katastrofer och lurendrejerier. Men jag fortsätter, för det är så spännande att jag inte kan sluta. Dessutom är boken, på sina ställen, fruktansvärt otäck. Tanken på att vara där Romy är, ensam långt bortom ordets betydelse, skrämmer mer än de mardrömmar hon har om skrapande naglar från döda astronauter utanför fönstret.

Det är också, kanske, den sorgligaste uppväxtskildring jag någonsin läst. Att helt ensam, som sexton år, lära sig hur ens kropp och sinne fungerar. Att ändå, ensam i rymden, påverkas av de skönhetsideal som styr vårt samhälle. Det är en deprimerande tanke.

The Loneliest Girl in the Universe är en fantastisk bok, stor i sitt lilla format, om att känna sig helt ensam i universum. Och att vara det.

Jag älskade också The Next Together av samma författare. Frågan är nu mest: när ska ett svenskt förlag hitta och översätta Lauren James? Tills dess kan du köpa boken på engelska på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Tidväktaren – Jeanette Winterson

Tiden är ur led i Jeanette Wintersons första ungdomsbok Tidväktaren från 2007. Oförklarliga stormar härjar och tidstornador sveper bort människor och hus. På Villgårda bor Silver under den tyranniske Mrs Rokabyes styre men när skurken Abel Darkwater dyker upp och jagar Tidväktaren rubbas hela Silvers värld. Är hon den enda som vet var Tidväktaren finns och kan ställa allt till rätta?

Sommaren blev något Winterson- tematisk men Tidväktaren har också legat oläst på mitt bord länge. Tiden är fascinerande tematik och alltsedan Momo och kampen om tiden har jag letat efter liknande böcker. Jag älskade berättelsen om Momo som försöker ställa tiden tillrätta efter att de vuxna mixtrat med den och Tidväktaren påminner om Momo men är också mycket svårare. Momo är stillsam, lågmäld och sagobetonad men Tidväktaren är mer science-fiction, har högre tempo och är också svårare att ta sig igenom. Den börjar oerhört spännande, men börjar mot mitten bli ganska svår och invecklad och den krävde både tid och tankekraft. Ibland tappade jag totalt bort mig bland vetenskap och tidslinjer, tyvärr tycker jag också ibland att Wintersons fina språkdräkt går förlorad. Tidväktaren är i sina bästa stunder lågmält humoristisk, filosofisk och samtidsreflekterande men i sina sämsta stunder snurrig och ganska stolpig. Ändå tyckte jag mycket om den.

Alltsedan den industriella revolutionen, som började med uppfinnandet av ångmaskinen som ni säkert minns, har vår värld rört sig fortare och fortare. Under större delen av sin utveckling kunde människan inte gå snabbare än hennes ben eller hennes häst kunde bära henne. Nu kan hon färdas i ett jetplan över hela världen på bara några timmar. Hennes fabriker spottar fram mer varor i timmen än en hantverkare kunde tillverka under hela sin livstid. Vi intresserar oss inte längre för årstidernas långsamma runda; vi odlar vår föda med hjälp av konstgjort ljus och våra hönor lägger ägg året om eftersom de inte vet när det är vinter. Barnen får påskägg, men de vet inte att det är därför att påsken är vårdagsjämningspunkten, när hönsen brukade börja värpa igen då ljuset från solen ökade.

Det är märkligt, men både maskinåldern och dataåldern lovade att ge vanliga dödliga mer tid i sina liv, men det vi tycks ha är mindre tid. Vi förbrukar Tiden alltför snabbt, precis som vi förbrukar Jordens alla andra resurser.

Människorna förstår inte Tiden, men de har mixtrat med den och därför är Tiden inte vad den brukade vara. Tiden är inte längre pålitlig.

Tidväktaren har gått ur tryck men finns säkert på ditt lokala bibliotek!

Andra som läst: Annas bokblogg, Matildas läshörna, Catahya, Dagens bok, Bokgrottan.

Caliban’s War – James S. A. Corey

calibans-warJag var tveksamt entusiastisk efter att ha läst Leviathan Wakes, första delen i The Expanse som är rymdopera när den verkligen gör skäl för sitt namn. Jag älskade att författarna (Corey är en pseudonym för två författare) inte väjer för det bombastiska när kriget mellan Mars, Jorden och de yttre planeterna med gruppen Outer Planets Alliance i spetsen är på upptrappning och en ondskefull substans med förmågan att förvandla människor till zombies upptäcks.

Det som gjorde mig tveksam var den lite gubbiga, avdankade kommisarien Miller som letar efter den försvunna Julie över hela rymden och den truliga Holden som är ”hyvens kille”, en som tydligen fortfarande i framtiden finns kvar och ligger runt utan att sota för att han sårar folks känslor och inte alls kan förstå hur någon. Ondskan sprider sig, jorden, Mars och asteoridbältet vilar på en skakig fred efter krigsutbrottet i förra boken som Holden var skyldig till – i envishet fortsätter han hävda att han alltid agerar för mänsklighetens bästa i en sorts ”The truth is out there”- pastisch.

Nåväl. Om en läser The Expanse för vad den är så är den mycket bra och även om jag retade mig på Miller i första boken så saknar jag honom ändå lite i Caliban’s War som är andra boken. Däremot är jag oerhört förtjust i Avasarala och Bobbie som är nya karaktärer, den förstnämnda en höjdare inom FN och den andra en soldat från Mars som korsar Avasaralas väg. Avasarala är gammal, dricker te och svär, Bobbie lider av PTSD efter en konfrontation med rymdmonstret som fortfarande hotar och i inledningen av boken förgör en forskningsstation på en av Jupiters månar. Caliban’s War utspelar sig, mer än Leviathan Wakes, mellan två generationer. I andra boken får läsaren se jorden, vad den har blivit. Avasarala minns tillbaka, Bobbie är den yngre som fötts och alltid levt i rymden.

På ett sätt är vi fortfarande likadana som nu, samma ofta dumma mänsklighet som krigar med varandra istället för att försöka rädda den jord vi bor på. I det här är Caliban’s War inte bara underhållning utan också eftertänksamhet. Jag gillar också hur jordelivet lämnar spår även hos de som befolkar de övriga planeterna, som när Bobbie, krigaren från Mars, i förbigående nämner att hon färgats av att hon sett för många Kurosawa-filmer med sin pappa under uppväxten.

En av sakerna jag älskar med science-fiction är när författare har så bra koll på sin teknik att ett krig bland Jupiters månar orsakat av en smittsam molekyl känns helt rimligt. När jag vill ha min dos av rymdskepp läser jag The Expanse och kommer, efter slutet i Caliban’s War, definitivt fortsätta.