Tag Archives: sciencefiction

Pretty Monsters – Kelly Link

Pretty Monsters är en novellsamling av Kelly Link och efter vad jag har förstått är det en samling av hennes noveller som riktar sig till ungdomar, men jag tycker verkligen de kan läsas av vuxna också. Det är spännande men inte på det där gastkramande viset utan på det där sättet att man inte riktigt vet vad som ska komma på nästa blad – om det är en hel stad som bor i en handväska eller en flicka som bär omkring på ett spöke. Jag gillar det.

Man kastas runt, inte så mycket mellan olika världar som mellan olika verkligheter, för just i den berättelsen är just de personerna och de skeendet mer som verkligheter än som främmande världar. Märkliga händelser är självklara och varje liten värld har sina egna premisser.

Det är just självklarheten jag älskar. Även om det är bisarrt så det ibland kryper ut ur öronen så är det också trovärdigt, Kelly Link lyckas med konststycket att göra varenda en av sina världar helt självklar och jag blir invaggad i en trygghet som säger att det här är sant, utan krusiduller.

De flesta novellerna är bra på sitt eget vis och väldigt olika, men några älskar jag mer än andra. The Wrong Grave, som börjar med den underbara meningen Anyone might accidently dig up the wrong grave, och The Constable of Abal där en mamma och hennes dotter bär runt små spöken i fickorna. Bland de bästa hör också Magic for Beginners, en sorts meta-berättelse där TV-serien The Library är en berättelse i berättelsen. En underbar TV-serie som jag gärna hade sett! Jag tycker också om citaten som står innan varje berättelse och jag älskar illustrationerna av Shaun Tan. De hade gärna fått vara fler.

Alla novellerna är inte lika bra. Jag tycker högt och lågt blandas ganska mycket och vissa av novellerna har jag redan glömt eller ville helst bläddra förbi. Men guldkornen glänser verkligen och jag älskade att befinna mig i Kelly Links bisarra värld.

The world is full of things and nobody ever sees them! Nobody except for you and me.

Fiktiviteter och Bokbabbel har också läst.

Köp den här eller här.

Erebos – Ursula Poznanski

Erebos är ett dataspel som cirkulerar på Nicks skola, några är utvalda och andra inte. Reglerna är tydliga. Du har bara en chans att spela Erebos. Du måste vara ensam när du spelar och du får inte tala med någon om spelet. Den som bryter mot reglerna eller inte utför sina uppdrag åker ut och kan inte spela igen. Men det är något konstigt med uppdragen spelet ger. De utspelar sig inte i den virtuella världen…

Mer tänker jag inte avslöja, för det är mycket mer spännande att själv ta reda på den oerhört spännande handlingen i Erebos och allra bäst blir det om du börjar med att lösa en inledande gåta på Erebos the game. Missa det inte, för det är en riktigt kul grej, det är snyggt gjort och det gör boken ännu mer spännande. Dessutom får du en liten present på slutet.

Själva boken sträckläste jag till långt inpå natten och hoppade till vid minsta ljud. Jag var helt uppslukad av dataspelet och dess finurligheter, av Nick och Emily och Victor och de andra karaktärerna. Förutom att det är spännande så man nästan vill bläddra fortare än man egentligen läser är det också riktigt läskigt på sina ställen. Det är ingen skräckroman, långt ifrån, men jag tycker det är nog så äckligt att tänka sig hur långt tekniken kan gå i framtiden och hur påverkade vi kan bli av dataspel. Flera gånger kan jag inte låta bli att känna ganska många kalla kårar längs ryggraden.

Spelet, då. Är det trovärdigt? Jag är ingen dataspelsnörd längre men jag har varit, när jag var i femtonårsåldern (för ungefär tio år sedan) satt jag dagarna i ända och spelade Warcraft och Warcraft II med min bror och jag spelar fortfarande gärna och ofta även om det inte tar upp lika mycket tid som läsningen. Jag tycker Ursula Ponzanski lyckas med konststycket att göra Erebos till ett trovärdigt spel utan att för den skull trycka in alltför många nördspelstermer. Är man spelnörd så känner man igen mycket av stämningen i spel som Warcraft, Baldurs gate och Oblivion, men du behöver absolut inte vara det för att läsa Erebos, den handlar om mycket mer än bara spelet – vänskapsband, kärlek, skolan, föräldrar – och jag kan mycket väl tänka mig att ungdomar som inte brukar läsa mycket kommer tycka om den.

Erebos ges officiellt ut den 19 september. Missa den inte! Köp den här, här eller här.

Boktokig har också läst.

Opal, 2011.

Så var det slut på semestern.

Jag är hemma igen men har fortfarande stora brister på internet-fronten så det blir lite sporadiskt bloggande tillsvidare. Förhoppningsvis ska jag lyckas skriva mer än jag gjort nu, i alla fall. Det blir inget midsommarfirande i Tullingsås för mig detta året, jag jobbar hela midsommarhelgen och är lite ledsen eftersom förra midsommaren i Tullingsås var sjukt, sjukt rolig! Vi grillade, badade både mitt i natten och i soluppgången (väldigt tjusigt var det) och lekte krig med Janssons airsoft-gevär på ängen. I år var det planerat både brännboll och fotboll och jag får inte vara med. Just i år också..

Nåja. Jag har ju en hel massa böcker att läsa fortfarande så det får väl gå ändå. Jag har ju faktiskt haft en väldigt trevlig helg, öl och fotboll med pojkarna på O’Learys i lördags och så två filmer i söndags med PM. Jag har länge velat se Richard Curtis- komedin The Boat that Rocked så det gjorde vi och den var helt okej, men kanske inte så bra som jag hade trott och alldeles för lite Bill Nighy för min smak. Den andra filmen vi såg var Närkontakt (The Fourth Kind) och den var inte alls så bra som jag hade trott. Flera av mina vänner har sett den och kallat den skräck/sci-fi men jag fastnade inte alls.

Filmen är baserad på verkliga händelser, en liten stad i Alaska är drabbat av eviga mord och försvinnanden och när psykologen Abbey Tyler börjar reda i härvan hamnar hon själv i fara. Det är utomjordningar som står för försvinnandet men ingen tror på Abbey när hon försöker förklara, allraminst när hennes egen dotter försvinner. Filmen delas upp mellan fiktion och ”verkliga” inspelningar, hur verkliga de är ska jag inte spekulera i men för mig känns alltihop ganska mycket som en bluff och jag är inte det minsta övertygad. Jag, som annars har lätt för att fastna i historier och jämt är lättskrämd. Men, nej. Inget jag rekommenderar även om jag vet att väldigt många andra gör det.

Det sällsamma djuret från norr – Lars Gustafsson

Det sällsamma djuret från norr är egentligen en samling noveller med en ramberättelse på en rymdfarkost där sex stycken rymdlorder berättar historier för varandra. Märkligt? Ja, men inte lika märkligt som historierna i sig själva. I början är de både roande och rätt intressanta med en hel del filosofiska aspekter som livet och döden, speglar och inbillning, illusion och verklighet. För min del är det dock inte roligt i mer än halva boken, sen är jag rätt trött på historien och att den aldrig förflyttar sig framåt och aldrig kommer någon vart.

Det här är vår senaste bokcirkelbok, vi har inte haft möte om den än. Det ska bli spännande att höra vad killarna tyckte om den.

Eric – Terry Pratchett

Första boken i vår blyga lilla bokcirkel blev en bok i den fristående serien om Skivvärlden – Eric. Det var delade meningar där jag och Linus representerade varsin ände och Jon lade sig i mitten någonstans. Jag var inte särdeles förtjust i den, jag tyckte att den hade sina poänger och verkligt humoristiska sådana men de var alldeles för få och för vitt utspridda. För mig höll inte historien ihop och fängslade inte tillräckligt, för en sådan berättelse och med ett sådant språk tyckte jag den kunde tjäna på den ungefär dubbla tjockleken och en noggrannare genomgång av resan och händelserna. Den kändes förhastad och nästan nedkortad, och jag kom aldrig in i berättelsen riktigt. Dessutom hade jag gärna haft någon sorts kapitelindelning, för mig är det för mycket med en hel bok utan några indelningar, det blir liksom ingen andningspaus.

I alla händelser så hade pojkarna och jag riktigt roligt när vi diskuterade litterära intertexter, vilka dyker upp hejvilt i berättelsen. Odysséen, Faust och Den gudomliga komedien var främst representerade men även andra dök upp.
Jag brukar ju ofta påpeka fel och brister – eller förtjänster – i översättningar och den här gången kan jag väl säga som så att det kanske är en bok som skulle tjäna på att läsas på originalspråk, vi läste den på svenska. Dock tänker jag den här gången främst anmärka på omslaget till originalet respektive den svenska utgåvan. Varför i stort sett kopiera ett omslag och sedan utelämna det roligaste; intertexten till Faust? Speciellt eftersom detta upprepas i texten – blinkningarna till Faust är flera och just Eric – huvudpersonen – är en slags skämtsam kopia av Faust i Goethes drama.

Mitt förslag till nästa bok accepterades entusiastiskt – jag har länge, länge velat läsa Johan Theorins två böcker, och det klubbades att nästa bok blir hans debut, Skumtimmen. Det är tydligen en blandning av deckare och skräck och jag är sjukt nyfiken.

Som slutsats för vår första träff kan jag ju ställa frågan; om jag uppvisar klara och obestridliga tecken på begynnande senildemens redan vid 23 års ålder, hur kommer jag då vara när jag är 80 bast?

Jag hade ju planerat att förgylla bokträffen med muffins, eftersom jag slutade vid 17 och killarna skulle komma över vid 18. Gott om tid, tänkte jag, men jag bestämde mig för att försöka vara praktisk för en gångs skull och gå och handla ägg, som var det enda som saknades, på morgonen när jag ändå gick till jobbet, så kunde jag ha dem i kylskåpet på jobbet och sedan bara ta med dem hem. Smart va?

Problemet var bara att jag inte är speciellt praktisk och att jag har så dåligt minne att jag gärna glömmer det faktumet. Jodå, jag gick till affären innan jobbet och slängde in äggen i kylskåpet, sedan jobbade jag i fem timmar och blev till och med påmind om våran träff eftersom jag i de fem timmarna satt jämte Jon som också är med i bokcirkeln.

Ändå glömde jag äggen i kylskåpet på jobbet när jag gick hem
.

Är jag förvånad? Neeee. Det är så mig i ett nötskal att det nästan är löjligt. Ungefär som i torsdags när jag gick hem och glömde mitt passerkort – på jobbet – och således idag fick stå och hoppa utanför dörren i tio minuter innan David behagade dyka upp och släppte in mig.

Ibland är jag dock glad att jag bor praktiskt taget granne med jobbet, hade det inte varit så att det legat i ”fel” ände av regementsområdet hade det tagit mig en minut att gå, på sin höjd. Som det är nu tar det fem, och det är ju inte heller fy skam. Jag är också glad att jag har så pass bra kondition att jag kan springa fram och tillbaka utan att ligga utslagen och flämta på hallgolvet efteråt.

Men muffins blev det, till slut. Gick åt gjorde de också och tur var väl det – så som jag fått slita för dem.

Blixtsken – Dean Koontz

Det var länge sedan jag läste en Dean Koontz- bok, men jag har inte tappat min tjusning inför dem. Jag var väl femton eller sexton år när min lärare i engelska insåg att jag slukade böcker som en utsvulten, och hon tog förtjust på sig uppgiften att utbilda mig i läsandets konst och lassade på mig bok efter bok, författare efter författare. Jag tog många böcker till mitt hjärta under de åren och många författare blev mina favoriter. Agatha Christie, Marian Keyes, Maria Lang… Och Dean Koontz. Jag älskade mystiken som alltid inledningsvis präglar hans böcker, förnimmelsen av att någonting inte är som det ska. När mysteriet förklaras och får sin lösning, det är där spänningen tar vid, och det är oftast där jag inte kan släppa boken.

Blixtsken handlar om hur Laura växer upp i skuggan av sina föräldrars död, en hemsk vistelse på ett barnhem och en brand som sätter djupa spår i hennes sinne. Dock är hon följd av en skyddsängel, en skyddsängel som förhindrar än värre katastrofer i hennes liv och som dyker upp när hon som allra mest behöver det – en skyddsängel som inte åldras…

Även om Blixtsken, precis som många andra av Koontz böcker, gärna överdriver det övernaturliga lite för mycket i slutändan och ibland blir lite väl genomskinlig under historiens gång, gör det inte så mycket. Spänningen i berättelsen håller mig ändå fast i boken, och den är ändå bra hela vägen. Bäst är den i början när det suggestiva och mystiska, just det Koontz är så bra på att berätta om, inte har fått sin förklaring utan är just mystiskt. Jag kan inte säga att hela boken faller när allting får sin förklaring, men mystiken tas över av en spänning som förvisso får mig att bläddra snabbare i boken men som inte har lika höga kvalitéer rent berättarmässigt.

Det är inte det bästa bok av Koontz jag har läst, jag har fortfarande mina personliga favoriter, men den håller klart måttet.

The Host – Stephenie Meyer

”A member of a species that takes over the minds of human bodies, Wanderer is unable to disregard his host’s love for a man in hiding, a situation that forces both possessor and host to become unwilling allies.”

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa The Host. För hur mycket jag än försökte att låta det bli en objektiv läsning, hur mycket jag än försökte skjuta Twilight– serien in i de mest oåtkomliga delarna av hjärnan, så fanns den ändå där. Naturligtvis. När en serie påverkat ens liv och läsvanor så pass mycket som Twilight i höstas gjorde, är det fullständigt omöjligt att läsa författarens nya bok och inte göra en jämförelse.

Därför är jag imponerad av hur mycket Stephenie Meyer lyckas hålla mina tankar borta från vampyrer i allmänhet och Edward i synnerhet, hur berättelsen håller mig fängslad i Arizonas öken istället för Forks skogar, och hur jag nästan inte alls tänker på kärleken mellan Bella och Edward. Nästan. En liten jämförelse gör jag naturligtvis, men till största delen lyckas den här berättelsen hålla mig fast just för sin egen skull. Jag tänker alltså inte orda mer om Twilight här, jag har redan gjort det tillräckligt.

The Host är en berättelse som klarar sig på egna ben, som balanserar spänning och kärlek på ett bra vis och som väcker lagom mycket tankar om livet, om ondska och om rädsla. Rädsla för det okända, rädsla för det vi inte förstår. Det är också en bok om förändring, för individer och för en hel värld.

Stephenie Meyer har också förmågan att med sitt språk och sina ord lyckas vända bort mina tankar från allt vad rationalitet heter, vad som ”borde” och vad som ”skulle” och vad som definitivt ”inte borde” och ”inte skulle.” Berättelsen är så pass intressant och möjligheterna så pass fascinerande att de små protester som då och då vill dyka upp, blir kvävda och undanskuffade av det där argumentet som inte går att protestera mot: ”Jamen, det är ju bra!” Och det är bra. Det är en fängslande och bitvis skrämmande berättelse, en berättelse som förvisso då och då tappar rejält i fart och mer blir en transportsträcka av lite slött bläddrande och lite väl händelselösa kapitel, men som ändå håller i slutändan. Stephenie Meyer är som bäst när hon har en spännande historia att berätta, en historia eller en händelse  Som tur är tappar den aldrig helt mig som läsare trots vissa långsamma delar, och den för mig viktigaste delen av boken är helt fantastisk, spännande och hårresande. Naturligtvis pratar jag om slutet. Jag vet att alla läsare inte värderar ett bra slut lika bra som jag gör, men jag tycker det är väldigt smart av en författare att låta bokens sista del vara den absolut bästa. Problem som byggts upp får sin lösning, spänningen intensifieras och historien lämnar ett bestående intryck.

Och det, det räcker långt.

Philip K. Dick – Ur led är tiden

Jag har av någon lustig anledning kommit mig för att läsa en hel del absurd komik och science fiction på sista tiden, det började med Jersilds En levande själ, och nu senast Phillip K. Dicks Ur led är tiden.

”Ur led är tiden utspelas i en fridfull men helt och hållet artificiell småstad som i en krigshärjad värld skapats speciellt för centralgestalten Ragel Gumm, för att världen i övrigt utan hans kännedom om vad som egentligen pågår ska kunna utnyttja Gumms speciella prekognitiva förmåga som strategiskt vapen i det pågående kriget mot månkolonierna.”

Den grundläggande frågan som ställs är samma fråga jag i min C-uppsats ställde om Gösta Berlings saga. Ska en människa som lever och trivs i en illusion få fortsätta leva i den, eller ska hon med alla medel återföras till en verklighet som kanske kan förstöra henne, men som i alla fall är verklighet?

Ur led är tiden ger inga direkta svar, snarare ställer den ibland Douglas Adams- liknande berättelsen fler och fler frågor, till vilka en del man kan hitta svar i texten, och till andra inte alls. Det är hursom en väldigt intressant bok, vare sig man ställer frågor eller inte, med karaktärer som både fängslar och förundrar.